Befriande klarspråk

Min grabb är medlem i Transport eftersom han pluggar för att bli flygmek. I och med att han är medlem i Transport så får han info från sin avdelning i detta fall 4:an i Linköping.

Transport är känt för att vara rakt på sak och inte smyga i buskarna med sina avsikter och åsikter. En högst befriande inställning – inget frökenlir här inte, vilket bekräftades av följande i det senaste numret av avdelningsbladet där man under rubriken ”Till dig som valt att inte vara medlem i facket” (i utdrag):

”Det måste vara skönt att gå till jobbet och veta att du inte är underbetald eftersom Dina arbetskamrater har sett till att Du har en skälig lön för ditt arbete.

(…) Du kan dessutom ta Dig en rast då och då, det har Du, Dina arbetskamrater att tacka för.

När de ändå var i farten , såg det till att göra Din arbetsplats säker, så att du inte skulle skada Dig (…).

Och du, Du måste väl ändå erkänna, att det är skönt med fem veckors semester, med lön för alla semesterdagarna. Och skulle du bli sjuk, Din stackare, så har Dina arbetskamrater sett till att Du får sjuklön och att det finns en företagsvård du kan vända Dig till.

(……) Du slipper att stå och jobba i t-shirt och jeans. Och Du slipper krossa dina tår, för dina arbetskamrater har ordnat gratis skyddsskor åt dig. (….)

Här ser du så omtänksamma Dina arbetskamrater är emot Dig. Det är bara synd att Du skiter i dom. När Du blir gammal och ensam, så kommer Du att minnas dina före detta kamrater. För det var ju de som fixat att du får en extra slant även nu, via avtalspensionen.

Hoppas Du får ett långt och lyckligt liv. Ont i ryggen kommer Du nog aldrig få, Du har ju ridit på andras ryggar hela tiden!!!

Hälsningar från dina arbetskamrater.”

…solidariteten gör

löntagarna starka…

Ursprungstexten är här något redigerad och är ett utmärkt exempel på klartext och vad fackets idé är – solidariteten som gör löntagarna starka nog att hävda sina intressen.

Talade facket klartext på detta sätt oftare skulle färre uppfatta facket som en myndighet utan förstå att facket är dess medlemmar och en organisation som bara kan få mer gjort än vad dess styrka tillåter.

Dvs. att man är många och att man är därigenom starka. Möjligen kan någon tycka att Transport i Linköping är för högljudda och har för råa röster för känsliga öron. Bra, höj rösten ett snäpp till - det behövs!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

(Fler foton från Transportarbetarnas värld finns här och här.)

Skyll inte fackens medlemstapp bara på Reinfeldt

Facken förlorar medlemmar och fortsätter att så göra. Man kan ta det på allvar och inse att det kommer långsiktigt få stora konsekvenser för den svenska modellen som den hittills fungerat med en lugn arbetsmarknad och få störningar vilket har varit till fördel för både löntagare och tillväxt. Den svenska modellen har helt enkelt tjänat samhället och samhällsutvecklingen väl.

Detta inser de flesta utan de få och mest gapiga nyliberala gaphalsarna. Erfarenheterna från andra länder där den fackliga organiseringen är väsentligt lägre kan knappast glädja någon utom de som vill se ett samhälle med kraftigt ökade klyftor och inte minst ökad politisk polarisering.

På frågan varför facken har tappat är det egentligen ingen som har ett enkelt svar. De tvärsäkra ledarskribenterna på högerdrakar som DN, SvD och inte minst basuneras ut sitt budskap – facket tillhör forntiden; ensam är stark och som inte är stark ska gå under i den heliga darwinstiska konkurrensens namn.

Från LO:s håll har man ett annat men tyvärr lika förenklat svar; det är regeringens försämringar av a-kassan, slopad avdragsrätt för avgiften som är svarte va5rför man tappar medlemmar. Tyvärr är även det lika endimensionellt som högers självklara och trovissa svar.

Att facken tappar har säkerligen många förklaringar. Man måste nog likt TCO-ordförande Sture Nordh en del av problematiken när han säger i LO-tidningen säger:

- ”Facket har misskött sig. Det finns all anledning till omfattande självkritik”. Nordhs insikt parat med det faktum att arbetsmarknaden har förändrats där osäkrare anställningsformer har dramatiskt ökat, fackens passivitet; oviljan att kanske ta de strider som är nödvändiga även om det inte alltid stämmer med vad som förväntas; brister i den fackliga aktiviteten; facket har kommit att uppfattas som en myndighet och många andra orsaker.

 

“..all anledning till

självkritik…”

Det finns en stämning av uppgivenhet hos en del fackligt aktiva. Som om lägre organisationsgrad inte går att ändra på. Vi ser hur exempelvis SACO-förbunden ökar och likaså att vissa TCO-förbund har lyckats om inte vända så bromsa upp den negativa trenden. LO-förbanden har ett problem och det är att inom servicebranscherna har aldrig organisationsgraden varit lika hög som inom industrin. Men nu sjunker den också inom industrin och inte minst inom offentlig sektor eller det som var offentlig sektor.

I Storbritannien finns ett förbund som har lyckats vända trenden rejält och det är sjöfolkets och spårvägsanställdas fack, RMT. Jag intervjuade deras generalsekretare för nästan ett år sedan. Bob Crow heter han och är en synnerligen karismatisk person. Crow svarade på min direkta fråga hur det gått till med att förbunden kartlade alla arbetsplatser där det fanns möjliga medlemmar, man sökte upp dessa på jobben, i hemmet eller på de pubar de gick eller varför inte på bussar och tunnelbanan.

RMT tar också fighten när det behövs. Förbundet är jämfört med svenska mått militant och kompromissar aldrig om sina medlemmars rättigheter. Förbundets funktionärer är alla valda och därmed också avsättningsbara om de missköter sig. Allt detta har inneburit att förbundet numera är brittisk fackföreningsrörelses ”golden boy” och det snabbast växande förbundet med numera gott och väl 50 % fler medlemmar än för fem år sedan. (Läs hela intervjun med Bob Crow här.)

Svensk fackföreningsrörelse må ha varit och kanske är fortfarande världens starkaste fackföreningsrörelse trots en negativ trend där man har tappat på två år 7 % vilket är en historisk negativ siffra som bara kan jämföras med tappet efter storstrejken 1909.

Även om högerpolitiken har bidragit till nedgången så har facken själva en inte oväsentlig del i utvecklingen. Bara att många uppfattar att facken är en slags myndighet är en varning om någon. Det behövs mer av den insikt som Sture Nordh uttrycker.

Det vore önskvärt om denna kom att omfattas även av LO:s ledning istället för att gömma sig bakom Borg och Littorin. Förnekelse är ingen bra väg att komma till insikt om problemet. Detta eftersom den sjunkande organisationsgraden är ett problem med långt mer komplicerade orsaker än vad ens Reinfeldts högerregering kan skyllas för.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

“Gulingen” Marklund har talat

Den svenska underhållningslitteraturens mest framträdande pekoralister Liza Marklund skriver idag i Expressen en drapa riktad mot facket i allmänhet och facklig organisering i synnerhet.

Lika usel skribent som Marklund är visar hon sig vara som politisk analytiker. Hon skryter med att hon blev ”guling” redan 1989 för att en kollega som var LASad skulle få förtur till den tjänst hon hade värvats till. Hon ondgör sig över att hon, Liza Marklund, skulle ha tvingats då 1989 ta , helt enligt reglerna, ta andra jobb mellan vikariat. Fackklubben skulle också ha protesterat mot att hon, som värvats hade fått högre lön än sina kollegor.

”Gulingen” Marklund är fortfarande upprörd över den arrogans som facket visat för att de slogs för sina medlemmar. Det var inte exempel på den solidaritet som Marklund förväntade sig och enligt med hennes drottninglika logik förväntade sig.

I övrigt kör Marklund i sin spalt den för länge sedan utkörda visan om Laval och LAS. Facket slåss bara för de sina, dvs. medlemmar enligt Marklund. Visst , det vore väl fan, för att inte säga tjänstefel om man inte slogs för sina medlemmars intressen.

Men samtidigt som lönekartellen, som facket är, gör det så tjänar de som för ögonblicket inte är med tjänar på detta. Inte fasen är det till nytta för byggarbetarkollektivet om säg baltiska företag med tveksamma löner och villkor tvingar byggjobbare och byggföretag som har svenska avtal till lönedumpning. Ingen tjänar på det utom vissa mindre seriösa byggmästare.

Marklund skriver ”jag gick ur facket för att fackets agerande var inskränkt, maktfullkomligt och osolidariskt” . Jag skulle vilja vända på Marklunds uttalande till en utmärkt beskrivning av Liza Marklunds sinnelag och agerande; inskränkt (hon har inte förstått ett smack av den fackliga idén), maktfullkomlig (hon är sitt eget epicentrum) och osolidariskt (hon tänker bara på sig och sin välfyllda plånbok). Som om detta inte räcker har hon förvandlat journalistyrket till en drängtjänst åt Svenskt Näringslivs och högeralliansens intressen.

Liza Marklund är kanske det här landet mest överbetalda, minst begåvade skribent och nu har hon också visat sig var politiskt korkad på köpet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Veckans foto: vecka 35

Foto: Ingemar E. L. Göransson ©

Norrköping, augusti 2009

(Åter)upptäck # 5: The Crawdaddys

Under den här rubriken kommer jag att skriva om band och musiker som är kanske lite bortglömda i den stora publikens öga.

(Foto: Tim LaMadrid)

Denna gång återupptäck skulle lika gärna kunnat rubriceras ”upptäck” och lämnat “åter” därhän då jag tror få av läsarna överhuvud hört talas om The Crawdaddys. Bandet som var aktivt kring 1980 i San Diego-trakten i Kalifornien är lindrigt sagt känt av ganska få utanför deras hemstad.

The Crawdaddys bestod av ett gäng tonåringar alla var kring 20 år och hade förätit sig på för det första brittisk R&B typ tidiga Stones, Downliners Sect och inte minst The Yardbirds. De låg också i den amerikanska garage-traditionen från 1960-talet och detta kryddat med influenser från Velvet Underground, Chuck Berry-riff och punkvågens attityd.

De två ledande medlemmarna Ron Silva och Steve Potterf, som växte upp på Del Monte Avenue i Point Loma, San Diego. De startade bandet 1977 och blev snabbt en populär attraktion på klubbarna i San Diego.

Det lilla skivbolaget Bomp fick upp ögonen för bandet och gav samtidigt ut två av de mest betydelsefulla plattorna för hela garage-rockens pånyttfödelse som företeelse i USA; singeln ”Why Don´t You Smile/There She Goes Again” och EP:n ”5x4”. De två kom att följas av LP:n ”Crawdaddy Express”.

The Crawdaddys har fått kultstatus i USA och bland garagerock-entusiaster. Det är inte oförtjänt för de var bättre och mer originella än de flesta av 60-talets garageband och inte minst de initierade garagerockens återkomst.

Efter LP:n lämnade Potterf gruppen och i fortsättningen kom Silva att leda gruppen på egen hand. Instabiliteten blev ganska tydlig men några plattor kom ut bland annat EP:n ”The Crawdaddys” som var inspelad i Silvas föräldrars husvagn(!!).

1984 var det slut och bandets las ner, men plattorna finns kvar men är tyvärr svåra att få tag då men Crawdaddy Express finns på Amazon liksom den senare samlingen ”Here `Tis”.

Utgivna plattor:

Singlar/EP

Why Don´t You Smile/There She Goes Again (Voxx 1978)

5x4 (Voxx 1978)

The Crawdaddys (Voxx 1984)

LP/CD

Crawdaddy Express (Voxx 1980/CD 1998)

Here `Tis (Voxx 1994)

Det finns två filmklipp med bandet på youtube:

 

 

Text: Ingemar E. L. Göransson

Här börjar helgen…..(igen)

På med danspjucken…östgötsk rock-a-billy!

THE HUBCAPS “Rockabilly baby”

 

www.thehubcaps.se

Trevlig helg önskar Ingemar E. L.!!

Regeringen vill INTE rädda SAAB

Rekonstruktionen av SAAB är klar meddelade konkursförvaltaren igår. Överföring av GM:s aktier kan genomföras och fabriken i Trollhättan kan börja tillverka bilar på nytt. Normalt sätt skulle vilken regering som helst ha jublat i det här läget. Man hade dragit en lättnadens suck för tusentals jobb är på väg att räddas samtidigt som en viktig del svensk teknologisk kunskap blir kvar.

 

Den sista pusselbiten i den mödosamma rekonstruktionen verkar dock inte komma upp på bordet. Skulderna är nedskrivna med 70 % och GM ger i stort sett bort SAAB till det nya konsortiets med Koenigsegg som kärna. Vad som fattas, den sista pusselbiten, är lånegarantier från regeringen på en miljard, dvs. de sista 30 %. Kan tyckas enorma pengar men sett till vad det innebär att svensk bilindustri kan överleva, tusentals räddade jobb och en hel landsända kan andas ut och kanske t.o.m. känna framtidstro efter år av att varit i OBS-klass.

Men, det kommer inga lånegarantier från regeringen Reinfeldt. Regeringen tar helt sin hand ifrån fordonsindustrin och därmed blir sannolikt SAAB-fabriken en tom fabrik och fordonsindustrin i Sverige kommer troligen att gå samma väg som textilen en gång eller varvsnäringen. Men den här gången får industrigrenen inte ens chansen.

Givetvis finns det risker. Det finns alltid risker i näringspolitik. Men utgången är given i det här fallet om man inte vågar ta risker. Samtidigt är riskerna ganska minimala – det värsta som kan hända är staten blir delägare eller t.o.m. majoritetsägare av SAAB. Och det här kruxet ligger; Det handlar inte om pengar vill jag påstå, det handlar om ideologi och dogmatiska principer. Regeringen Reinfeldt är så fast i sina nyliberala teser att de gärna offrar tusentals jobb och kanske en hel industrinäring. Vad regeringen håller på med är ett eko av vad Thatcher gjorde en gång när det gällde British Leyland. Hellre och t.o.m. gärna ses ett försvinnande av en viktig industrigren bara det stämmer med de ideologiska käpphästarna.

 

“det handlar om

ideologi och

dogmatiska principer”

Precis som med British Leyland som nationaliserades av Labour i mitten av 1970-talet och blev en lysande ekonomisk affär så hade det ingen betydelse för Thatcher som styckade och sålde ut hela koncernen med resultat att allt gick i konkurs vad det led. Sedan är det ju så att får regeringen precis som Thatcher en politisk bonus i form av kraftigt försvagade fack inom industrisektorn. Alltså en försvagat motstånd mot den nyliberala revolten mot välfärdsstaten. Slutsats; facken inom fordonsindustrin borde kräva förstatligande av SAAB av flera skäl; jobben, kunskapen och omsorg om välfärdsstaten och sin eget väl och ve och möjlighet att påverka framtiden.

Uppfattningen som är regeringens outtalade åskådliggörs tydligt av Expressens ledarsida som jämför SAAB:s nya ägare med kriminella grupper som Hells Angels och kallar dem utpressare. Tala om att stänga dörren med en smäll! Expressen som normalt brukar vara synnerligen servil för de flesta för att inte säga alla önskemål från industrivärlden, Svenskt Näringsliv osv. anklagar nu konsortiet bakom det nya SAAB för grov brottslighet när de föreslår vad alla andra länder i Europa gör; garanterar lån för att fordonsindustrin i respektive land skall kunna rekonstrueras.

Jag har förut menat att regeringen inte vill rädda svensk fordonsindustri av ett) ideologiska skäl och två) för det försvagar den viktigaste kraften för motståndet till högerns revolt mot välfärdsstaten – fackföreningsrörelsen. Tyvärr är det oerhört tyst från arbetarrörelsens organisationer, en tystnad som bara kan bero på att man inte uppfattar de långsiktiga konsekvenserna av högerpolitiken; det slutgiltiga nedmonterandet av välfärdsstaten.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson