Veckans foto; veckorna 45 - 47

De gångna helgerna har det inte varit möjligt att lägga ut några foton på grund av en långsam uppkoppling i New York. Därför blir det istället tre foton denna gång som på något sätt speglar.

THE AMERICAN DREAM

 Cab in the night Upper West Side-Black and white

7th Avenue – Garment district

Foto: Ingemar E. L. Göransson ©

Fredag – här börjar helgen

Det här har fått vara under några veckor p.g.a en långsam uppkoppling i New York:

Jack Casady var rockens bäste bassist – inget snack om saken1

Trevlig helg!/Ingemar E. L. Göransson

Musik, musik igen

Äntligen helg och läge för tips om lite bra musik att förgylla densamma med. Urvalet är som vanligt personligt och bara vad jag lyssnar på just nu.

Acapella Soul ”Volume …Three” (privat press)

Jag beklagar ni kommer inte att hitta den här plattan i er närmaste skivaffär eller ens hos någon av nätets alla försäljare. För att hitta denna och finns bara en sak att göra; köp en biljett till New York. Traska omkring på stan och om har ni tur springer ni på den här doowop-gruppen som sjunger så förbaskat bra standards som ”My Girl”, gospels som ”Down By The Riverside” och inte minst Sam Cookes ”A Change Is Gonna Come”. Fantastiska harmonier, klassiskt 50-talsstuk och så förbaskat bra.

Leonard Cohen ”Live At The Isle Of Wight 1970” (Columbia)

En legendarisk konsert med Leonard Cohen som har funnits som usla bootlegs. Här i en legal utgåva med perfekt ljud och stora överraskningen i den första upplagan på DVD. Cohens framträdande bygger till stora delar på de första plattorna men här finns en första version of ”Famous Blue Overcoat”. En suverän utgåva som inte bara är perfekt musikaliskt utan också så snygg. Ett nödvändigt köp med denne mystiker här relativt ung, 35 år.

Andreas Öberg ”My Favorite Guitars” (Resonance)

Mer känd I USA än I Sverige. En stor jazz-gitarrist som blir bättre och bättre. Den amerikanske jazzkritikern beskriver Öberg med orden “his luminous and precise lines are undoubtedly those of a technically gifted virtuoso”. På denna hans fjärde platta är det låtar av bl.a. George Benson, Wes Montgomery och Django Reinhardt som ges nya tolkningar. Förutom att Andreas Öberg är en trevlig kille så är han Sverige nu främste jazzgitarrist. Plattan har ingen distributör i Sverige så kolla på utländska siter som amazon.

Jefferson Airplane ”Sweeping Up The Spotlight - Live At The Fillmore East 1969” (RCA)

Det har kommit ut fler plattor med Jefferson Airplane de senaste åren än vad det gjorde under gruppens mest kreativa period 1965-1969 och då gav de ut 6 officiella LP varav en var live. Flera av dom som har kommit på senare år är bra, t.o.m. mycket bra, men frågan är om inte den här är juvelen i kronan. Här kommer bandets kreativa ådra verkligen till sin rätt. Förmågan att utveckla sin formula där Jack Casady och Jorma Kaukonens växelspel mellan bas och sologitarr är utan jämförelse. För den som gillar Jeffersons och San Fransisco-rocken från perioden är den här plattan absolut nödvändig.

The Beatles ”In Mono” (Parlophone)

Mono-boxen kostar i USA en tusenlapp mindre än I Sverige, bara det är uppseendeväckande. EMI försöker uppenbarligen klå de svenska köparna när de får chansen. Att lyssna sedan på LP-plattorna i sin naturliga format, dvs mono, ger en helt annat kraft och stuns åt Beatles musik. Det är bara att konstatera att Beatles ska avlyssnas i mono. Här blir kraften i de tidiga LP:na uppenbar och inte heller Sgt Pepper eller Revolver mår sämre än de tidigare usla mixningarna i jämförelse med styrkan av monoversionerna. Faktum var att Beatles själva la ner jobbet på monomixningarna medan stereo-dito var inget de brydde sig nämnvärt om.

Text och musik: Ingemar E. L. Göransson

Övningskör dom?

För att få köra bil måste man ha körkort. För att få jaga måste man ha jägarexamen och för att få köra båt måste man ha skepparexamen.

Men för att få regera ett land krävs uppenbarligen varken kunskap, förstånd eller förnuft. Om man ska döma av de senaste händelserna i politikens lekrum så verkar kunskaper, förstånd eller ens förnuft inte vara något som varken står högt i kurs eller är nödvändigt för en regering, i vart fall om den är ledd från moderathåll.

Den moderata högerpolitiken är inte bara på snudd ett bedrägeri utan är banne mig närmast brottslig. Eller vad sägs om att använda 3 miljarder kronor och slänga den ofattbara summan i det giriga gapet skattefuskare, oseriösa lycksökare och kriminella s.k. aktörer och självutnämnda entreprenörer som skall med voodoo, kvasipsykologiska galenskaper och ren bluff ”coacha” arbetslösa till nya jobb.

Eller vad sägs en försäkringskassa som stänger dörren för cancersjuka och hänvisar till en arbetsmarknad där sjuka människor skall hitta inte existerande jobb med hjälp av lurendrejarna ovan. 50.000 människor skall nu om några månader från att vara sjuka bli arbetslösa och kanske sedan sjuka igen.

 

“…regeringen (M) har

överskridet alla

anständighetens gränser…”

 

A-kassan den andra grundbulten i välfärdsstaten, den första är sjukförsäkringen, har förvandlats från en hyfsad inkomst- och omställningsförsäkring till den sämsta i Europa. En prestation värdig en regering som berömmer sig för arbetslinjen. Kalla det istället för vad det är – låglönearbetslinje. Arbetslösa skall tvingas ner i ett låglöneträsk där det saknas botten på hur människor får utnyttjas. Se bara när SJ inför audition för arbetssökande som om det vore någon Idol-uttagning.

Är detta inte rena rama kriminella idiotin av en regering som om vore det gällde körkort, jägarexamen eller skepparexamen hade åkt ut på sin aktre kroppsdel genom närmaste dörr efter en kuggning så det stänkte om det.

Regeringen (M) har överskridigt alla anständighetens gränser i sin jakt på sjuka och arbetslösa. De har missbrukat statliga medel och är medskyldiga till den värsta förskingringshärvan som detta arma land sett sedan Krügerkraschen.

Krüger tog i varje fall sin Mats ur skolan men den här regeringen berömmer sig över sin dådkraft och innovativa förmåga. Jo, innovativ alltid när det gäller att hitta på nya knep att blåsa staten, dvs. oss alla på miljarder, samtidigt som den innovativa förmågan att jävlas med arbetslösa och sjuka når nya höjder.

När ska oppositionen och fackföreningsrörelsen börja göra verkligt motstånd, slå näven i det imaginära bordet och ta upp kampen mot Sveriges hittills absolut sämsta, värsta och mest ansvarslösa regering. Hallå, det håller på att gå åt pipsvängen med Svedala.

Tystnaden kan kanske förklaras med det chocktillstånd som regeringen höger har lyckats tvinga på Sverige. Arbetslösheten är den högsta på årtionden, fackföreningarna ser sina a-kassor närma sig konkursens brant och den politiska oppositionen vet inte vilken medelklassfot den skall stå på. Allt medan arbetare och vanligt folk ser hur avgrunden närmar sig – välfärdsstatens sammanbrott.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Obamas sjukförsäkringsreform på väg

New York, söndag den 8 november 2009

Den gångna veckan har inte varit den bästa för president Obama. Givetvis kastar massakern i Fort Obama en skugga över Obama som befälhavare och alltfler börjar ifrågasätta militärens interna säkerhet. Alltså en parallell till säkerhetstjänstens misstag som inte tog de varningar som fanns innan 9/11.

Inte heller de nya alarmerande arbetslöshetssiffrorna över 10 procent var goda nyheter för Obamas regering.

Måndagens val som förlorades i annars pålitliga demokratiska valkretsar som guvernörsposten i New Jersey och att demokraterna i New York inte lyckades ta tillbaka borgmästarposten här i New York. Valet var ett bakslag för Obama och det kan vara symptomatiskt vad en organisatör John Morris för de hemlösas organisation här i New York sa när jag frågade honom vad det betydde för den afro-amerikansk befolkningen med en svart president i Vita Huset.

- Inget, eftersom hans politik är inget grundläggande förändring mot tidigare politik. Så länge han inte löser de stora problem som det här landet har så betyder hudfärg inte ett dugg.

Nya opinionssiffror visar också att Obama tappar i tilltro i snart alla viktiga frågor och hans administrations förmåga att klara den.

I går kväll kanske den första verkliga leveransen av en annan politik var när i går representanthuset tog Obamas sjukförsäkringsreform. Även om det var en liten marginal där endast en republikan röstade för. Den modige var Louisianas Ahn ”Joseph” Cao. Caos motiv att bryta partilinjen var att i hans hemstad New Orleans och i Louisianas väljare saknar sjukförsäkring vilket med Obamas förslag kommer att få.

Övertonerna från motståndarna är allt från att sjukförsäkringen kommer att användas som abortmetod (!!) till att nu inför USA socialism. Fakta är att miljoner och åter miljoner saknar skydd mot sjukdom och olycka idag. Uppgifter uppger att 60 miljoner är i denna situation.

Men också att ”big business” är motståndare av två skäl. Obamas förslag kommer att finansieras med ökade skatter framförallt för de som har högsta inkomsterna och förmögenheterna idag, men också att de stora försäkringsbolagen gör miljarder in vinst varje år på det nuvarande dyra och ineffektiva systemet.

Striden om Obamas försök att få ordning på sjukförsäkringskaoset har också tydliga implikationer där konflikten mellan delstaterna och den federala makten. USA:s delade maktsystem blir mycket tydligt nu under striden kring administrationens förslag.

I natt har representanthuset tagit Obamas förslag och nu går det till senaten för att sedan vad det lider slutgiltigt tas på nytt i representanthuset. Det sannolika är att Obama kommer att lyckas med det som ingen lyckats tidigare med – att reformera USA:s ineffektiva och dyra sjukförsäkringssystem.

Lyckas han med det kommer kanske John Morris och andra skeptiska afro-amerikaner och andra som har det svårt och hårt i den amerikanska drömmen. Lyckas det kanske den kan få ett nytt och mer ljust innehåll.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Jazz är New Yorks musik

New York lördagen den 7 november 2009

New York är världens jazz-huvudstad. Varje kväll är det ett antal ställen som har live jazz. Det är inte bara kända för legendariska ställen som Birdland på 44:e gatan eller Village Vanguard nere i Village. Det finns många andra ställen där mer eller kända jazzmusiker träffas och spelar, varje kväll varje dag året runt.

Jag var och lyssnade på Andreas Öberg, en svensk gitarrist som numera är mer känd i USA hemma. T.o.m. så välrenommerad att han inbjuds till Birdlands Django Reinhardt-festival. Han är tydlig i sin uppfattning om hur amerikaner ser på jazzmusiken.

- Jazzmusiken är en del av det amerikanska kulturarvet. Här är det musik inte nödvändigt att kategorisera och subkategorier som hemma i Sverige säger Andreas när jag träffar honom mellan två set på Birdland.

Hur kommer sig att en svensk gitarrist inbjuds då att delta ett i så speciellt och prestigefyllt projekt som Birdlands Django Reinhardt-festival.

- Det började 2001, svarar Andreas. Det är tekniskt svårt att spela Reinhardt musik så första kvällen var lite segt erkänner Andreas med ett leende. En seghet som i varje fall denna kväll var helt bortflugen.

Om Andreas Öberg är förhållande ny för New Yorks jazzscen så är inte Lou Donaldson det motsatta. 84 år gammal spelar fortfarande sin altsax och hans nya band har samma attack och tryck som Donaldson hade på Blue Note under 1950-60-talen. Den gångna veckan har han spelat på legendariska Village Vanguard, en ganska skabbig men med mycket atmosfär, källare som kanske kan ta emot kanske 100 lyssnade. Här sitter jazzhistorien i väggarna kan man säga.

(Foto från www.loudonaldsson.com )

Att den klassiska New York-jazzen som den definierades av Blue Note lever och uppskattas är uppenbart och utan tvekan efter det spel som Donaldson och hans band presterade på Village Vanguard och den entusiasm som publiken visat.

Jazzmusiken är New Yorks musik. Jazzen har aldrig blivit ”out of time” utan lever i högsta grad.

Text och foto: Ingemar E. L Göransson

En förändring är nödvändig

New York fredagen den 6 november 2009

Arbetslöshetssiffrorna alla har fruktat har blivit officiella – USA har förlorat hittills 190.000 jobb och det innebär att arbetslösheten har nu har brutit igenom 10 procent och når 10,2 procent. Den högsta siffran sedan 1980-talet.

En kommentator på CNN pekade på att det innebär att det finns massor av människor som inte bara har utbildning, vill jobba och kan jobba nekas av ekonomin eftersom det inte fungerar. Samma kommentator pekade på att allt fler producerar allt mer på allt kortare tid. Kort sagt, det finns ingen enkel lösning för den överproduktion som USA och världskapitalismen genomlider just nu.

Man kan undra är det så verkligen vilket våra politiker ibland tror att kapitalismen i sin oreglerade form är det ultimata ekonomiska systemet som skänker medborgarna bästa möjliga utbyte?

Förutom att den oreglerade kapitalismen uppenbarligen inte fungerar, ingen nyhet eftersom Karl Marx på sin tid konstaterade detta, så blir frågan om arbetstiden och det orimliga i att jobba i den omfattning vi gör idag. Redan på 1990-talet pekade Jeremy Rifkin i sin bok ”The End Of Work” på det orimliga i vår syn på arbete i en tid då IT och teknikutveckling ökar produktiviteten med en enorm hastighet, nästan utan historisk jämförelse.

 

“…den oreglerade kapitalismen uppenbarligen inte fungerar…”

 

Att då inte reglera kapitalismen och lägga ner frågan om arbetstiden kan inte vara en bra politik. Det blir konsekvenser givetvis men de kan bli hanterbara genom föredelningspolitik som utjämnar de utmanade ökande skillnaderna mellan rika och fattiga. Dagens politik leder bara till värre kriser och social härdsmälta.

Hur kan vi tillåta att så enorma resurser slösa bort som sker just nu. Hur kan vi tillåta att en regering som Reinfeldt ta efter den oreglerade nyliberala katastrofekonomin som sker just nu hemma i Sverige. Facit av detta tillämpat här i USA ser vi just nu – massarbetslöshet och hundratusentals jobb som bara försvinner ut i tomma intet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson