Fattig letar efter mat i soptunnor på rika Upper West Side i New York – En verklighet på väg även i det “nya” Sverige.
I Sverige ökar klyftorna med en upprörande hastighet. Det började under förra krisen men har trots den tidigare högkonjunkturen och framför allt under den nuvarande djupa krisen ökat än mer. Det har öppnats en gigantisk klyfta mellan de som har och de som saknar.
Samhället hotas av att spricka itu när rika blir än rikare och de fattiga lämnas att klara sig själva. Ett samhälle som alltmer präglas av ökad misär, segregation, kriminalitet och desperation. Allt medan de som har det allt bättre stänger sina grindar, slår på sina larm och kurar mot den ökade fattigdomens frukter. Välfärdsstaten har havererat.
Orsaken är enligt en ny LO-rapport att skillnaden mellan de som har jobb och de som saknar har ökat dramatiskt, närmast utan historisk jämförelse i svensk modern politisk historia. De rikaste 10 procenten har ökat sina inkomster med 88 procent medan de 10 procenten med lägst inkomster har endast ökat sina inkomster med 15 procent. Allt detta under perioden 1991-2007. Den negativa trenden har ökat kraftigt och förstärkts under Reinfeldts regeringstid.
Vad vi ser är raserandet av den solidariska välfärdsstaten till förmånen för ett ango-saxiskt samhällssystem. Vad som är märkligt i samma utveckling är att protesterna under den nuvarande regeringen och mot dess politik som har fördjupat krisen och klyftorna genom raserandet av a-kassan och nu senast sjukförsäkringen närmast helt uteblivit.
Man kan undra vad som är orsaken till detta. Har mättnadskänslan hos de som har jobb och rädslan för att förlora det har tystat dem medan arbetslösa och sjuka har lämnats till att klara sig själva. Har känslan av solidaritet och ryggradstanken att ta kamp mot orättvisor fått stå tillbaka för taktiska hänsyn?
Men kan det också finnas en mindre vacker tanke; att arbetslösa och sjuka har sig själva att skylla. Kort sagt, egoismens höga visa som vi har matats med ända sedan 1970-talet från arbetsgivarorganisationer, Timbro och nyliberalt påverkade politiker och partier har fått fäste så till den milda grad att utropet ”var och en för sig” och ”sist i livbåten är torsk” har fått slå rot.
Det är dags att reagera. Det politiska läget är rätt att reagera. De politiska partierna till vänster måste ta initiativ till folkliga protester, de fackliga organisationerna kan inte nöja sig med att publicera olika, i och för sig, nyttiga rapporter utan det måste till politisk handling, protester i form av upprop, demonstationer och kanske t.o.m. politiska strejker mot högerns ”Anschluss Barbarossa” mot välfärdsstaten och löntagarnas rättigheter.
I dagens DN skriver LO:s utredare Anna Fransson och organisationens utredningschef Irene Wennemo:
”De ökade inkomstskillnaderna i Sverige är resultatet av ett politiskt val. Denna rapport visar utvecklingen fram till 2007. Allt pekar mot att skillnaderna har ökat ännu mer sedan dess. Studien visar att dessa skillnader till stor del är resultatet av politiska beslut. Det innebär därmed att makten finns att göra något åt de ökande skillnaderna. Också detta är en fråga om ett politiskt val.”
Det senaste året har jag rest runt i hela landet. Jag har hållet föreläsningar och deltagit i seminarier. Jag har mötts av en ilska, en förtvivlan över utvecklingen, men också en känsla av hjälplöshet och frustration över att inte kunna göra något. T.o.m. en känsla av svek från den egna rörelsen i dess tystnad och oförmåga att ta kamp mot utvecklingen.
Överallt mötts man av samma sak – varför har inget sagt det du säger förut? Varför är det så tyst och varför tar ingen av våra starka organisationer initiativet? Varför är det så tyst nu när behövs initiativ, protester och kamp mer än någonsin?
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
