Mutkolvar och tysta journalister

(OBS ej regeringsledamot)

Fredrik Reinfeldt (m), svart barnflicka

Anders Borg (m), narkotikabrott, svart arbetskraft

Maria Borelius (m), skattefusk, avgiftsskolk

Sten Otto Littorin (m), bluffexamen

Cecilia Stegö Chilo (m), avgiftsskolk

Ewa Björling (m), svartbygge

Carl Bildt (m), jävbrott

Tobias Billström (m), avgiftsskolk

Nicola Clase (m), svart arbetskraft

Ulrica Schenström (m), fylleri på jobbet

Mats Odell (kd), brott mot grundlagen

Lars Leijonborg (fp), dataintrång

Den här listan publicerade jag i november 2007 i ett gammalt blogginlägg. Syftet var att visa på vad det var för folk som Fredrik Reinfeldt hade satt in i sin regering. Till denna kan man numera lägga till Fredrik Federley för mutbrott i samband med hans resa till Kanarieöarna som nu diskuteras i media. Likaså regeringsledamöternas missbruk av regeringsplanet som fått fungera som deras privata taxi.

Det man ska fundera på är hur dessa i flera fall kommit undan utan att någon har grävt djupare i deras görande och låtande. I varje fall i jämförelse vad som sker när politiker med andra partiböcker torskar och står där med handen i syltburken.

Att svensk media till stora delar består av borgerligt ägda och kontrollerade tidningar och numera även radio- och TV-kanaler är ett fakta som vi alla vet. Men att låta exempelvis Reinfeldt komma undan användandet av svart arbetskraft; Littorins bluffexamen eller Carl Bildts tveksamma ersättningar från ryska intressen är inte i sanningens intresse.

Den borgerliga regeringen har lyckats få locket på vid flera tillfällen då journalistkåren har en tendens att låta sig tystas när ägarintressena trycker på för att inte bita den hand som betalar månadslönen.

Men när Federley påstår att det var hans alter ego Ursula som var på resan och han, Fredrik Federley, inte var det börjar t.o.m. den mest devote borgerlige journalist börja fundera på vad de han eller hon håller på med.

Om jag påstår att Sverige inte har regerats någonsin tidigare av en regering med så mycket smutsig byk i lasten så tror jag inte att jag ljuger. Om jag påstår att ingen regering med så många lik i garderoben har kommit undan så lätt medias vakande öga ljuger jag inte heller. Förhoppningsvis är valmanskåren och väljarna mer ärligt lagda än både den sittande regeringen och den tysta medgörliga delen av journalistskrået.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Jag saknar kåsörerna

När jag i måndagskväll åt som gäst middag med LO-distriktet i Sydost kom jag och en tjej från Handels att tala vad vi läste.

- Jag förstår inte hur du orkar läsa alla dessa tunga böcker som du gör, var hennes fråga och konstaterande. Vad hon menade var de böcker jag nämnt som intressanta i samband med min föreläsning om Thatcher och thatcherismens påverkan på svensk politik. Jag hade nämnt böcker av exempelvis Naomi Klein och Chantal Mouffe.

Jag svarade efter någon sekunds betänketid:

- Nej jag läser mycket annat också, och berättade om hur jag några kvällar tidigare hade rivet runt bland mina böcker tills jag hade hittat en tummad kåserisamling av ”Gits” Olsson.

För den som inte känner till ”Gits” Olsson kan jag berätta att han en gång på 1940-talet började som volontär på Socialdemokraten på Norra Bantorget och slutade sin bana som kåsör på Svenska Dagbladet efter att varit fast kåsör på den gamla SE som Carl-Adam Nycop startade 1938 och blev Sveriges enda bildtidning i stil med legendariska amerikanska Life.

”Gits” Olsson och Torsten Ehrenmark är två av dessa mycket humoristiska kåsörer som på sitt djupt mänskliga sätt såg rakt igenom våra mänskliga brister men gjorde det med överseende och kärlek.

Jag vet ingen idag som kommer i närheten av deras humor, inte av deras kvickhet och underfundighet. Måhända är kåsören en företeelse som är knuten till en annan tid, jag vet inte men jag måste säga att jag saknar dem.

”Gits” Olsson skrev säkerligen tusentals kåseri. Han gisslade sällan de stora männen och kvinnorna av dagen utan hans intresse var de små detaljerna, de små händelserna i vardagen. Han gjorde det, precis som Ehrenmark, med igenkännandet som verktyg. Han fick oss att känna igenom oss själva och våra egna tillkortakommanden.

För mig har svensk skärgård fått sin bild av Saltkråkan och av gubbarna på ”Gits” Olssons skärgårdsö. Det är inte utan att man känner Söderlund i Viken, Pettersson med Archimedesen och Öberg med Pentan.

Det alltid som att återse en gammal vän när jag tar fram en gammal tummad ”Gits” Olsson-bok. Och, julafton har inte varit sig lik sedan den sista samlingen kom ut någon gång i slutet på 1980-talet.

Jag saknar kåsörerna.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Det är inte i Stockholm som valet avgörs

Vintern håller Sverige i ett järngrepp ävenså i Karlskrona. Snöhögarna har blivit till iskalla berg av smutsig vit massa. Runt om i landet pågår finplaneringen inför hösten stora batalj – riksdagsvalet den 19 september. Kampen om makten i Rosenbad är i praktiken i full gång. LO-distriktet i Sydost; dvs de tre länen Kronoberg, Kalmar och Blekinge med 484.297 medborgare som kan gå och rösta.

Det är på det lokala planet, ute i kommunerna som valet avgörs. Det är på arbetsplatserna där samtalet och valet egentligen genomförs – kort sagt det är bland ”vanligt folk” valet kommer att avgöras inte i makten korridorer i Stockholm.

När LO-distriktets Jussi Grön beskriver LO:s valstrategi så är just det utgångspunkten. Oavsett om det gäller vilka grupper som skall prioriteras eller vilka organisatoriska metoder som skall användas för att nå målsättningen att exempelvis 65 procent av LO-medlemmarna skall rösta på socialdemokraterna. En gammal sanning om (S) når detta i LO-förbundens medlemstal så vinner (S) valet.

Orsaken till nederlaget vid valet 2006 var bland annat att partiet missade det magiska 65 procenttalet. Istället blev det ca 10 procent av LO-medlemmar som röstade på moderaterna. Problemet som säkerligen många ser är att den lille egoisten har satt klorna i delar av LO:s medlemskår där solidaritet i form av viljan att betala skatt har ersatts av den egna plånbokens välbefinnande även om det innebär att man skjuter räkningen framåt till den dag då sjukdom eller olycka drabbar den enskilde. En obehaglig konsekvens av det s.k. jobbskatteavdraget.

Valet 2010 handlar precis om detta. Egoism kontra solidaritet. Hur arbetslösheten sliter sönder samhället, hur välfärden urholkas och hur den som har en relativt trygg tillvaro ställs emot de som är arbetslösa och sjuka.

För LO och socialdemokraterna ute på arbetsplatserna har den pedagogiskt otacksamma uppgiften att förklara och vinna gehör för att solidaritet kostar för den som har det hyfsat medan det är innebär att den som har sämst får det bättre.

När LO-distriktet i Sydost skissar på vilka grupper som skall prioriteras är det viktigt att hamna rätt. Det är givetvis ingen mening att lägga kraft på grupper som inte i alla fall kommer att rösta på (S) eller för den delen på (S) samverkanspartier (V) och (MP).

När LO i Sydost lägger sin kraft på kvinnor i 30-40 årsåldern inom kommunal verksamhet och unga manliga yrkesarbetare så är det en konsekvens av att 20 procent av dessa röstar borgerligt i förra valet. En bekymmersam siffra måste dock vara uppgiften om att enbart 20 procent av de förtroendevalda är beredda på att jobba politiskt under valkampanjen. Det ger en annan bild än den som borgerligt håll vill ge av den massiva LO-insatsen som påstås ske under valrörelserna.

Vintern håller Sverige i ett järngrepp. Snön fortsätter att falla och kylan viker inte. Valrörelsen avgörs kanske på dessa lokala sammanträden där valrörelsens strategier tecknas och beslutas.

Ett felbeslut, en felaktig prioritering kan kosta valsegern och ge för första gången på nästan ett århundrade en borgerlig regeringschef behåller makten i fyra nya år utan avbrott.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

FOLKAKTIONEN För en välfärdsstat för ALLA! Skriv gärna på uppropet och sprid det vidare!

Inbjudan till genrep av “Graävskopan”

Onsdagen den 10 februari finns möjlighet att se genrepet på Henning Mankells pjäs “Graävskopan” på Aftonstjärnan i Göteborg (Lindholmens Varv).

Dan Nerenius i huvudrollen som Rune F. Lindgren är brilliant och kritiken var mycket positiv när den spelades i Forsvik i höstas. Likaså var mottagandet mycket positivt när pjäsen presenterades på Folkets Hus och Parkers BOKA-dagar i Hallunda för några veckor sedan.

Är du i Göteborg på onsdag tag chansen till en garanterad minnesvärd teaterupplevelse.

Endast 50 kr är inträdet på generalrepet där även Henning Mankells själv kommer att vara med.

Först till kvarn så att säga; för bokning

Telefon: 031-51 27 20. E-post: teater@aftonstjarnan.se

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Istället för schlagerfestivalen….

It´s Saturday Night…

i fyllecellen…..

Nancy Sinatra och Lee Hazlewood: Summer Wine

The Lady….

Trevlig kväll/Ingemar E. L.

Fler jobb med “Kalle på hörnets AF”?

Framtidens arbetsmarknad enligt Centern?

I veckan presenterade vårt allra mest nyliberala parti, bäverkvinnan Maud Olofssons Centern, sin arbetsmarknadspolitik inför valet. En viktig del i denna var privata arbetsförmedlingar men ska man gå efter Centerns hemsida så är det svårt att hitta några verkliga argument för att privatisera arbetsförmedlingarna ens ur centerperspektiv. Dvs. förutom den nästan maniska övertron på privatisering för privatiseringens egen skull.

Själva beskriver Centern sin arbetsmarknadspolitik som ”är alla förslag som syftar till att fler skall få en chans att få eller skapa sig ett eget jobb.” Dvs. inga verkliga argument för att det skulle bli bättre med privata arbetsförmedlingar än en offentlig arbetsförmedling. Centern undviker av rent ideologiska skäl de argument som talar mot privata arbetsförmedlingar för sådana finns.

Centern vill att dagens AF i fortsättningen enbart ska bedöma hur mycket stöd den arbetssökande behöver sedan skall arbetsförmedlandet helt skötas av privata aktörer. Ett system som påminner i mångt och mycket om det kritiserade coachandet där miljonerna rinner ut till olika mer eller mindre oseriösa företag medan arbetslösa sysselsätts med olika meningslösa pseudo-psykologiskt trams.

En offentlig arbetsförmedling har helt andra resurser att sätta in för att arbetssökande skall få tag i nytt jobb än vad ”Kalle på hörnets AF” kan prestera. Likaså kunskap om hela arbetsmarknaden är omöjlig att samla i en lokal privat arbetsförmedling. Med centerns förslag blir det längre mellan behov och insats eftersom en myndighet skall besluta och en annan privat aktör genomföra.

IFAU – Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering “ Betalt efter resultat” har skrivit en rapport om den försöksperiod som genomfördes i Östergötland, Västerbotten och Skåne med privata arbetsförmedlingar. Rapporten är inte ett stöd för Centerns linje i frågan vilket förklarar varför den inte tas som intäkt från Olofsson och hennes nyliberala Centern.

I rapporten skriver man de privata arbetsförmedlingarna var något bättre på att förmedla jobb till utrikes födda men sämre på att få fram jobb till ungdomar. En skillnad mellan privata och offentlig arbetsförmedling var att den privata arbetsförmedlingen hade fler träffar med ”sina” arbetslösa än den offentliga arbetsförmedlingen.

En viktig skillnad är att den privata förmedlingen lade större kraft på ”billigare” insatser än den offentliga arbetsförmedlingen. Dvs. mer på coaching och jobbsökning medan utbildning och praktik fick betydligt mindre del av de privata arbetsförmedlingarnas verksamhet än hos offentliga AF.

Slutsats; med privata arbetsförmedlingar kommer utbildningsinsatserna och praktikplatser minska till förmån för new age och jobbsökning vid datorer. Detta är säkerligen ingen tillfällighet eftersom centern har uppfattningen att arbetslösa inte söker jobben som finns och det är önskvärt att det skapas en låglönearbetsmarknad som kan fungera som lönenedpressande på hela arbetsmarknaden.

Det finns brister hos AF, det är sant men att lösa dessa brister genom att kasta ut ungen med badvattnet är ingen lösning. Vi kommer att sakna både ungen och stå utan vatten i framtiden när arbetsmarknaden kräver allt större kunskaper av de arbetssökande.

Med Centerns förslag kommer Sverige allt närmare en anglo-amerikansk ”working poor”-arbetsmarknadsmodell där klyftorna mellan olika löntagare kommer att öka drastiskt. Det finns all anledning att tacka nej till både Centerns förslag och till en framtid där en stor del av löntagarna är förvisade till en otrygg och lågavlönad arbetsmarknad.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

FOLKAKTIONEN För en välfärdsstat för ALLA! Skriv gärna på uppropet och sprid det vidare!

En arbetares död

Vad är en arbetares liv värt? (Personen på bilden har inget med nedan beskrivna att göra.)

En 58-årig banverksarbetare förolyckades igår på Linghems pendeltågsstation när ett X2000 körde över honom. En onödig tragedi kan man tycka. Det är också en onödig tragedi som säkerligen har flera orsaker.

Ljud och ljussignalerna för resenärerna som varnar för ankommande tåg har länge varit trasiga. Det snöade kraftigt. Den förolyckades kollega hade hela ansvaret att kolla efter ankommande tåg. X2000-föraren hade ingen aning om att det fanns banverkspersonal på spåret. Växlarna har inte haft tillräcklig hög ström på sig för att förmå smälta snön. Jobbet utfördes av en underentrepenör Strukton Rail som enligt uppgift varit inblandade i en annan olycka den 21 januari på bangården i Linköping.

Det finns anledning att fundera på om det måste till en lika allvarlig olycka som den i Hatfield i Storbritannien 2000 då både dödsfall och många skadade blev offer för den bristande säkerheten inom järnvägen. Måste det ske ett Hatfield även här i Sverige innan säkerheten tas på större allvar av ansvariga.

Den kan knappast anses vara fullgod säkerhet att personalen själva skall tvingas ha full uppsikt över spåren där X2000 kommer med mycket hög fart samtidigt som det är både mörkt, kallt och snöigt. Att kalla detta för säkerhetstänkande kan knappast vara acceptabelt utan snarare ett hasardspel med arbetares liv och lem.

Ett normalår omkommer ca 70 personer i sitt arbete. De flesta är vanliga arbetare. Olyckorna sker på byggen, i trafiken, på järnvägsspår, i hamnar och på andra platser. Vore det 70 journalister som omkom, 70 läkare, 70 advokater eller 70 direktörer som omkom på sina jobb skulle detta aldrig accepteras.

Men 70-talet arbetare röner ringa intresse och blir bara till statistik. En cynism som är motbjudande och en rest av det gamla eller en konsekvens av det återuppståndna klassamhället.

Den 58-årige banverksarbetaren som igår morse kl. 06.12 miste sitt liv på Linghems pendeltågsstation var en helt onödig tragedi som aldrig borde ha skett om säkerheten tagits på full allvar.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson