Tangentbord och krum rygg

Sakta men säkert har det vita kalla bytts ut mot vårbruna nyanser. Sakta men säkert kryper temperaturen också uppåt och vi börjar ana vårens annalkande. Infarten till mitt kära Linghem är översvämmad och vattnet fortsätter att stiga till förtret för boende och Vägverket.

I går så hade en stackars småfågel förirrat in sig på den inglasade altanen men efter vissa krumbukter gick det att få ut honom i det fria istället för att bli kvar i det glasförsedda fängelset.

Många blir lite yra i plymen så här på vårkanten. Inte minst vi människor. Avtalsrörelsen är dock undantagen. Arbetsgivarnas splittringsstrategi var allt annat än yr utan välkalkylerad liksom när man avbröt förhandlingarna om ett nytt huvudavtal för ca ett år sedan. Splittra det som splittras kan verkar vara deras axiom och Unionen och Civilingenjörerna svalde betet medan IF Metall stod kvar på perrongen med gapande mun och undrade vad som hänt.

Beatrice Ask fick i veckan ett tidigt solsting när hon ville återinfinna ståndsrätt och skampåle. Lagen och lagförning skulle ersättas lynchjustis vilken enbart kan bokföras på vårens berusande inträde.

Ett annat vårtecken är också att lokaltidningen, Östgöta Correspondenten, har tagit in nya ledarskribenter. Stöpta i samma Dagens Nyhetersform som de tidigare och numera har de också möjligheten att ledarkommentera varje nyhet de känner för att kommentera. Ett ofog i sig att ha ledarkommentarer på nyhetssidorna men än mer knepigt när man de läser de ”nykläckta” ledarskrivkuliernas något märkliga kommentarer till sakernas tillstånd och politikens dagliga händelser.

Sammanbrottet i avtalsrörelsen efter industriavtalets död blir i dessas hata-sossarna-värld sossarnas och LO:s vänskaplighets fel. Miljöpartiet beskylls för att inte kunna ”frigöra sig från kopplingen till socialismen” och Handels i sin tur för att bygga hinder för de arbetslösa genom att man vill ha ordning på användningen av bemanningsföretag så de inte kan användas för att kringgå löntagarnas lagstadgade rättigheter. Löneökningar är också enligt samma skrivkulierna att försvåra för de arbetslösa att få jobb.

Nästa förslag i konsekvens med denna klokskap är att lön tas bort som begrepp. Handelsanställda får lite mat som ersättning och uppmanas att se arbetet som en fritidssyssla. Boende kan ordnas i tältläger utanför tätorten så de inte stör den känsliga medelklassen.

Herregud, krävs bara att kunna knacka på ett tangentbord och krum rygg idag för att bli ledarskribent?

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Industriavtalets död

I lördags skrev Unionen och Civilingenjörerna på ett nytt avtal. Inget speciellt uppseendeväckande bra avtal men dock ett avtal som gav 2,6 %. Kan tyckas inget att jubla över men ett avtal som får en mycket stor betydelse i den fortsatta avtalsrörelsen och sannolikt för den fackliga framtiden. En ny karta kan vara på väg att ritas.

För 13 år sedan inledde facken på industrisidan ett samarbete som kom att kallas Industriavtalet. Man samordnade sig mellan tjänstemännens förbund och facken inom LO på industrisidan. Den mest synliga effekten av samarbetet var samordningen i avtalsrörelserna och att genom samarbetet kunde förbunden inom industrisektorn med tyngd säga till övriga att vänta – Vi sätter märket för vad som samhällsekonomin tål av löneutveckling.

I o m att nu tjänstemännen har genom sitt nya avtal brutit samarbetet med IF Metall och andra förbund inom industrisektorn har också industriavtalet de facto kapsejsat. Formellt finns samarbetsformerna kvar men det som ger Industriavtalet dess tyngd, samordningen i avtalsrörelsen, försvunnit så dog industriavtalet i fredags.

Men det är inte det enda som blir effekten av tjänstemännens vägval. Den andra och minst lika viktiga effekten är att nu kan och kommer övriga förbund inom LO att ifrågasätta med vilken rätt IF Metall, Pappers och GS sätter ribban för övriga avtal inom LO-familjen. När industriförbunden inom LO inte klarar av att ro hemma sina egna avtal hur ska de då kunna med trovärdighet kunna ”diktera” villkoren för Handels, Byggnads, Transport, offentliganställda inom SEKO och Kommunal och övriga förbund. Var ligger trovärdigheten nu när industriavtalet i verkligheten har blivit en historisk relik?

Vi ska också komma ihåg att Industriavtalet var facken inom industrisektorns svar när SAF (idag Svenskt Näringsliv) ”avsatte” LO som samordnande part för avtalsförhandlingarna på 1990-talet. Vad vi ser är helt enkelt ett vakuum som uppstår i relationerna mellan arbetsmarknadens parter.

Frågan är om arbetsgivarnas splittringstaktik ska få som konsekvens att LO:s förbund kommer att strida var för sig eller om LO:s förbund ska förmå sig att samordna på nytt. Att LO vill se en sådan utveckling är tydligt för när Wanja Lundby-Wedin är den som uttalar sig om avtalsrörelsen istället för den valde avtalssekreteraren Per Bard så innebär det att LO:s ordförande sätter sin avtalssekreterare åt sidan och själv försöker ta initiativet. (Inom parantes tror jag det är första gången som LO:s ordförande mitt under en avtalsrörelse tar orden ur munnen på sin avtalssekreterare.)

Arbetsgivarnas taktik att göra upp med tjänstemännen ligger helt i linje med deras strategi att försvaga LO-förbunden och inte minst motverka samordning under en hatt; dvs. LO. Kommer det att lyckas – det återstår att se men initiativet har arbetsgivarna ryckt åt sig inget tu tal om det.

Text och bild: Ingemar E. L. Göransson

Fredag…igen!!

Varför inte inleda fredagen med lite nostalgi .. pop från 1962!! (Det år jag köpte min första platta!!)

Trevlig helg!

Instrumentalpop –utan någon speciellt anledning

I en tråd på facebook diskuterades Joe Meeks Telstar – så varför inte förvilla oss in i instrumentalpopens vilda djungel:

Res till det radikala USA!

 

I november gjorde jag en intervju med legenden Pete Seeger. En man som har stått för radikala åsikter under 70 år av sitt liv. Den kom att publiceras i bl.a. LO-tidningen, Dala-demokraten, Östgöta Correspondenten och Flamman.

Det blev mycket uppmärksamhet kring artikeln och den har också översatts till engelska och ligger nu hos några amerikanska tidningar för ev. publicering.

Ur det här föddes också ett musikprogram som har premiär den 27 mars på Teater Kaskad med Sanna Carlstedt och Johan Johansson. Info se här.

Men inte bara det utan för några månader sedan ringde Jan Forsstedt från Resekompaniet till mig och tyckte att Seeger var så intressant att det borde gå att bygga en tema-resa till USA i hans fotspår så att säga.

Mycket riktigt, igår blev inbjudan till resan med Ord & Kulturproduktioner/Resekompaniet offentlig.

Den 6-18 november reser vi till New Orleans för att där börja resan i Pete Seegers fotspår.

Vi kommer att möta miljöaktivister i New Orleans; musiker i Pete Seegers tradition som är aktiva i dagens USA; uppleva en gospelbrunch ; lyssna på blues på en juke-joint som inga turister hittar till; möta den legendariske folksångaren och aktivisten Woody Guthries efterlevande; samtala medborgarrättsrörelsen; träffa fackföreningsfolk i New York; uppleva folkmusiken på legendarisk Café Lena och mycket annat.

Intresserad? Här finns mer information eller som pdf .

Eller ring 070-679 53 96; maila ordochkultur@telia.com

Text: Ingemar E. L. Göransson

Foto: Janne Hillman

(S) lär av Lennart Eriksson, Kumla

I förra veckan var jag i Kumla och Askersund. Det som jag mötte där har jag också mött i Falköping, Emmaboda och Piteå för att ta några orter i landet som exempel.

Vad har då dessa platser för gemensamt. Jo de är uppenbart inte storstäder men det är inte det viktigaste. Däremot har alla dessa orter starka socialdemokratiska majoritet eller i vart starka styrelser av kommunerna. I vissa fall har man över 50 procent i senaste valet som Kumla och Piteå. I andra fall lyckades man peta bort en lång period av centerstyre som i Falköping.

Men hur kunde detta ske, att (S) gick framåt på dessa orter medan man gick bakåt i stort sett hela övriga landet. Har det med storstad och landsort att göra. Nej, skälet är egentligen mycket enklare. Det handlar om lokal förankring och engagemang.

På alla dessa orter har de fackliga organisationerna engagerat sig för politiken. Man har bildat fackliga (S)-klubbar och nominerat och engagerat sig i politiken. Ingen har lämnat över politiken till de politiska tjänstemännen eller proffsen. Utan, facken har tagit sitt ansvar för arbetarrörelsen och engagerat sig och det har gett resultat.

 

“…vinner förtroende endast med folkrörelsearbete…”

I Stockholm, Göteborg och Malmö är nu (M) större än (S). Men i alla dessa tre orterna saknas fackligt engagemang och partiet styrs av medelklassens epigoner som likt moderaterna söker sig mot den inbillade politikens centrum – den överskattade medelklassens intressen.

Utvecklingen känns igen från utvecklingen i stora delar av Europa där socialdemokraterna/Labour har gjort samma sak och därmed öppnat dörren för en högerpolitik med nyliberala förtecken. Konsekvenserna är att idag finns bara några få socialdemokratisk styrda länder inom EU medan högern och nyliberalerna dominerar hela EU-området.

Mona Sahlin har deklarerat att (S) skall föra 1 miljon samtal inför valet. Bra, det liknar en tillnyktring efter år av sneglande på vad andra gör (läs Obama och Blair) i jakten på en kvick fix att vinna opinionen. Man vinner förtroende endast med folkrörelsearbete, det finns inga lätta genvägar.

Istället för att skicka i stort sett hela partiexpeditionen till USA kanske det varit enklare att ta tåget till Kumla och träffa det socialdemokratiska kommunalrådet Lennart Eriksson. Den förre muraren Eriksson har varit hjärnan bakom den strategi som sjösattes för över tio år sedan där målet var att (S) skulle bli dominerande och styrande kraft i kommunen.

Det fackliga engagemanget för politiken har gett resultat – Kumla har över 50 procent av rösterna. Det kanske är så att Lennart Eriksson har mer att lära ut än Obama för (S). (F.ö. det var den fackliga mobiliseringen som gjorde att minoriteterna och arbetarna förmåddes att registrera sig och rösta demokratiskt 2008 i USA.)

Så, svaret på hur man vinner val kanske finns i Kumla, Askersund, Piteå, Falköping och Emmaboda. Engagemang och fackligt ansvarstagande för sitt parti är det viktigaste svaret som det ser ut.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Veckans foto # 5

Linghem sommaren 2009

Foto: Ingemar E. L. Göransson ©