Mörka moln och hjärnsläpp

Det är inte bara det mörka molnet från Island som förmörkar tillvaron. Som om inte de arma isländarna hade nog med konsekvenserna av det nyliberala sammanbrottet och dess finanskris, kraschade banker, hot från brittiska banker så jävlas även naturen med det arma landet.

Det mörka molnet sprider sig nu över Europa och bl.a. flyget står still mer eller mindre överallt. Det är annat också som här hemma i vårt arma högerstyrda land drabbar oss mer eller mindre alla om vi nu till äventyrs inte tillhör den storstadsmedelklass som har fått större delen av skattesänkningar på 80 miljarder och inte minst sänkt fastighetsskatt och 6,9 miljarder i efterskänkt förmögenhetsskatt.

På medeltiden var adeln ett skattefrälse men det var i vart fall tvungna att stå för den stående hären och riskerades slaktas i de eviga krigen.

Anders Borg meddelande i veckan att nu var det de fattigaste tur att få med av överflödet. Nu var det ju inte så mycket med det utan liknade mest det som föll från de rikas bord, smulor som annars hade sopats av bordet tillförmån för huset möss. Fem miljarder satsas på pensionärerna meddelade den stolte tuppen Borg medan vi andra vet att bara ta bort förmögenhetskatten kostade folkhushållet 6,9 miljarder. Dvs 1,9 miljarder mer än vad pensionärerna fick i Borgs plötsligt påkomna generositet.

Barnfamiljerna uppmärksammades också i dessa tider av kommande valrörelse. 100 spänn per unge och månad var budet i veckan vilket innebär att en fembarnsfamilj skulle få en 500 mer att konsumera för. Inte mycket sett till vad den här regeringen hittills kostat löntagarna i höjda avgifter och dyrare allting.

Få blev imponerade under den gångna veckan av Borgs krumbukter och oppositionen malde ner hans budget med rätta och efter noter i den efterföljande debatten. Vad som totalt saknades var en politik som skulle ge nya jobb. Bara privatiseringarna och vinsterna i skattefinansierad verksamhet skulle ge tusentals jobb men hamnar nu tack vare moderaterna och Borgs politik i fickorna på privata företag både här och i olika skatteparadis.

Att Svenskt Näringsliv (SN) har politiska ambitioner är inget nytt så har det varit ända sedan sture Eskilsson skrev sitt beramade PM till SAF:s styrelse 1970. Syftet var att vända vänstersympatierna till högerdito och stoppa en radikal politisk utveckling i Sverige.

En fortsättning ser vi årets avtalsrörelse när SN först i konsekvens att man övergav huvudavtalsförhandlingarna gjorde separat upp med Unionen och Ingenjörerna vilket innebar att industriavtalet därmed blev en historisk parantes.

Sedan några snabba avtal på en annan nivå med IF Metall, Livs och GS för att sätta tvärstopp när Pappers och Elektrikerna inte begärde mer än andra förbund inom industrisektorn. Att splittra är viktigare för SN än att bidra till att arbetsfreden och rimliga avtal sluts. Men, SN politiska ambitioner går före och politiska strategi för att säkra fortsatt högermaktinnehav.

Ett annat hjärnsläpp som visades upp i all sin prydno var konsekvenserna av regeringens politik att privatisera allt som kan privatisera. Förskingringspolitiken som bl.a. innebär att Bilbesiktningen nu kommer att bli i det närmaste dubbelt så dyr som förut. Likheten med privatiseringen av Apoteket som också resulterade i kraftigt höjda priser. Så vem tjänar på högerns politik. Inte fasen är det vanligt folk utan de som redan har gott om pengar, välbetalda jobb i nomenklaturen i samhällets medelklass. Vi andra vi får pröjsa, men så har alltid borgerlig klasspolitik sett ut.

Att den här politiken inte har något större stöd bland LO-medlemmarna fick syn för sägen när i veckan LO-distriktet i Stockholm presenterade sin undersökning av vad som medlemmarna tyckte var viktigt inför valet. 90 procent ville se de svenska kollektivavtalen som norm, tandläkaren ska inte kosta mer än farbror doktorn, billigare kollektivtrafik, inga vinster i skattefinansierad verksamhet och slut på deltidseländet.

Vi får hoppas att socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet tar detta till sig och visar det i sin politik inför valet 19 september.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Avtal eller inte avtal

Även Byggnads fick ett nytt avtal även detta inom den av LO-förbunden beslutade ramen. Bland de som inte har något avtal än så länge är Pappers som befinner sig konflikt och Elektrikerna som är på gränsen till en konflikt som kan bryta ut inom några timmar. Byggavtalet innebär också en modernisering av byggbranschens avtal som helhet.

Handels fick ett bra avtal för sina medlemmar med acceptabla lönelyft och liksom Byggnads en avtalslösning på bemanningsfrågan som man kan hantera. Men det finns stora förbund som knappt börjat förhandla ännu som exempelvis Kommunal.

Svenskt Näringslivs (SN) strategi att först knäcka tanken på ett nytt huvudavtal som skulle ersätta det sedan 1939 gällande Saltsjöbadsavtalet för att i år skicka industriavtalet till soptippen och satsa på att splittra olika grupper genom att först ge Unionen och Ingenjörerna ett snabbt avtal. IF Metall följde och sedan har industriförbunden slutit likartade avtal som ligger på en bättre (läs högre) nivå än tjänstemännen. Nästa steg i SN:s strategi är att kräva omfattande politiska förändringar till förmån för den nyliberala agendan organisationen har. Detta kräver dock en fortsatt borgerlig regering.

Samtidigt har LO-förbunden så långt acceptabelt klarat bemanningsfrågan (möjligen med undantag för IF Metall) vilket, man inte kan säga om Unionens avtal.

Pappers konflikt och Elektrikernas problem att få ett avtal i nivå med industrin är illavarslande. Arbetsgivarsidan försök att splittra är uppenbar men ligger helt i linje med den självpåtagna roll SN har tagit som dominant över medlemsförbunden.

 

“…SN mer av politisk agitator än

arbetsgivarnas

intresseorganisation…”

 

Enligt initierade uppgifter så var Svensk Handel och Handels överens om ett avtal flera dagar innan det skrev på. Svensk Handel tvingades dock av SN att vänta för att inte påverka IF Metalls och övriga industrifacks förhandlingar. SN ansåg också att avtalet var för högt.

Transport skrev nyligen på sin hemsida. ””Märket” (dvs. industriavtalet) sattes denna gång av Unionen och Sveriges ingenjörer som gjorde upp med Teknikföretagen utan att närmare samråda med övriga industrifack. Att tjänstemännen körde sitt eget race har fått många att tvivla på om industriavtalet överlever ännu en avtalsrörelse.”

Eftersom Transports viktigaste avtal inte löper ut förrän nästa vår så innebär det att Transport kan sitta lugnt och avvakta vad som sker på de andra avtalsområdena.

Kommunals strejk för några år sedan blev ett fiasko kortsiktigt sett men långsiktigt kom den att påverka kommunalarnas löneutveckling i positiv riktning. Förbundet visade att man var beredd att ta konflikt om det behövdes. Allt tyder på om det blir konflikt på Kommunals område kommer förbundet att slå till väsentligt hårdare denna gång.

Sammanlagt, avtalsrörelsen 2010 är en avtalsrörelse som präglas av både vilja att lösa problemen som Byggnads och Handels visade tillsammans med sina motparter, men också tydliga politiska ambitioner från SN. Inte förvånande med tanke på att det är valår och att idag är SN mer av politisk agitator än arbetsgivarnas intresseorganisation och att man har satsat oerhört hårt på en fortsatt blått maktinnehav.

Därför är det viktigt att Pappers, Elektrikerna liksom Kommunal och övriga som inte har fått igenom nya avtal får allt stöd. Ett nederlag för ett förbund är ett nederlag för alla.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Återupptäck # 9: Lee Clayton

Under den här rubriken kommer jag att skriva om band och musiker som är kanske lite bortglömda i den stora publikens öga.

Lee Clayton född 1942 och i slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet gjorde två makalösa plattor som tyvärr har kommit bort i svallvågorna av punken från dessa år. Dock, saknas inte frenesi och energi som väl mäter sig med punken från denna tidsepok.

Lee Clayton fick ett kontrakt med Capitol och gjorde tre LP varav ”Naked Child” och ”The Dreams Goes On” väckte ett mindre intresse. “Silver Stallion” som Clayton skrev blev en mindre hit med The Highwaymen dvs. Johnny Cash, Waylon Jennings, Kris Kristofferson och Willie Nelson.

Men Clayton behövde inte The Highwaymen utan hans låtar stod för sig själv. Min uppfattning är att de typ Capitol-LP:na ovan nämna är i en klass för sig med sina arrangemang med en grymt gitarrspel och texter fotade i verkligheten.

Hans hyllning till den bortgångne fadern i ”Industry” är troligtvis den mest furiösa uppgörelse med big business och dess brist på empati för sina arbetare.”The Dreams Goes On” är en mäktig hyllning till hoppet om en bättre värld.

”I Ride Alone” från ”Naked Child” tillhör en av de mest mäktiga inspelningar gjorda i en inspelningsstudio någonsin och ”10.000 Years/Sexual Moon” glöder på ett grymt sätt.

Lee Claytons karriär tog slut och idag vete fasen vad han gör men dessa två plattor placerar honom i centrum för de stora låtskrivarna i amerikansk musik.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Lee Claton på you tube

och den makalösa “Industry”

Regeringens fiasko: 31 millar för 129 jobb

Lokaltidningen Östgöta Correspondenten sammanfattar regeringen Reinfeldts arbetsmarknadspolitiska fiasko idag på ett lysande sätt.

Rubriken som toppar morgonens tidning borde skaka om lite bland högerns sympatisörer, i vart fall om de har en ärlig vilja att knäcka ryggen på arbetslösheten och inte på de arbetslösa.

”Få nya jobb trots dyra jobbcoacher” är den braskande rubriken och artikeln konstaterar att enbart 129 östgötar har fått nytt jobb till den häpnadsväckande kostnaden 31 miljoner. Dvs. till en kostnad av 240.310 kr per jobb. Med andra ord en kostnad som motsvarar vad en undersköterskas lönekuvert under ett år. Så Landstinget skulle kunnat anställa 129 undersköterskor på heltid för de pengar som har betalats ut till de s.k. jobbcoacherna.

Slöseriet kan knappast beskrivas bättre. Att på detta sätt använda skattemedlen för att berika ett antal mer eller mindre oseriösa lycksökare istället för att se till att pengarna används till verksamhet.

Observera detta är bara mitt hemlän, Östergötland, hur det ser ut i de övriga länen törs jag inte tänka på. Regeringens fullständigt vansinniga miljardrullning till ringa nytta har fått ersätta arbetsmarknadsutbildning, vuxenutbildning och arbetsmarknadspolitiken.

Resultat; arbetslösheten ökade förra veckan med 3.360 personer till 246.613 – kan misslyckandet beskrivas tydligare?

Text: Ingemar E. L. Göransson

Regeringen klyver Sverige

”Det handlar om människors vardag och livsvillkor. Det handlar om att man i alla landets regioner ska kunna få arbetsmöjligheter och god service, att människor ska kunna leva i en miljö där tillvaron känns trygg och meningsfylld. (…) Det finns över 8 miljoner människor i det här landet och alla är olika. Fast det finns mycket som förenar oss. De flesta vill ha ett arbete, trygghet om de blir sjuka, utbildning och omsorg om barnen….slippa att känna oro för den dag man blir gammal. De flesta av oss , var och en med sin särprägel, känner också ett beroende av varann.” (Olof Palme, 1972)

Det viktigaste för en regering oavsett vilken politisk färg den råkar ha är att hålla samman samhället. Det spelar ingen roll om den är röd, röd-grön, mitten eller mörkblå. Dess viktigaste uppgift är att hålla samhället samman. Att inte ställa människor mot varandra, att inte skapa grogrunden för inom-samhälliga konflikter då de kommer obönhörligt att slita sönder samhället i strider mellan olika intressen, grupper, befolkningsskikt och klasser.

Det är ingen lätt uppgift, den kräver ett sinnelag som är fritt från fundamentalism, dogmatism och en insikt att man själv inte har alla svar på alla frågor. Det vill säga att en regering måste därför ta hänsyn till hela samhället och likt indianen i våra ungdomars äventyrsböcker lägga örat till marken och avlyssna vad som rör sig ute på den samhälliga prärien och handla därefter.

Reinfeldts misslyckande

Regeringen Reinfeldt har misslyckats med att hålla samman samhället. Det hotar att krackelera med ökade klyftor. Inte krackelera bara i ekonomiskt och materiellt hänseende utan på ett mer, djupare mänskligt och politiskt plan. De gångna årens politik har medfört ökade klyftor som sagt inte bara ekonomiskt utan än mer mellan människor och inte minst mellan storstad och landsort. Det svenska samhället har under de gångna åren fått se en accelererande utveckling där den stora staden har gynnats på bekostnad av övriga landet.

I Stockholm har man knappast märkt av den djupa krisen som istället slagit obarmhärtigt mot övriga landet. Det har medfört att den politiska polariseringen stad-land har förstärkts och enligt nyligen gjorda opinionsundersökningar så är politiska stämningsläget att den nyliberala storstadshögern dominerar storstäderna medan den röd-gröna oppositionen har det största stödet i övriga landet.

Det här är en konsekvens av Reinfeldts regeringspolitik där storstadsmedelklassens har gynnats medan övriga landet har missgynnats. En osannolik förmögenhetsuppbyggnad har skett i storstäderna genom skattesänkningar på ca 80 miljarder, sänkta fastighetsskatt, borttagandet av förmögenhetsskatten som bara den innebar att 6.9 miljarder överförts främst storstädernas välmående innestäder och villaområden. Dessa beslut har varit viktiga ingredienser i en politik som ensidigt gynnat ett befolkningsskikt, storstädernas medelklass.

Hotet mot demokratin

Det som gynnar en tenderar att missgynna någon annan. Regeringen Reinfeldts politik har utan tvivel gynnat storstadsmedelklassen och dess intressen. I vissa fall, förmenta intressen, då jag inte är lika säker på som Reinfeldt att även storstädernas medelklass uppskattar och tar till sig en politik som innebär att sjuka bestraffas eller att pensionärer får sin trygghet försämrad genom att de får betala en högre skatt för att de har avslutat sin insats i arbetslivet.

Jag är inte säker på att även den som idag är stark och orkar jobba i ett allt mer hektiskt arbetsliv inte inser att det kommer en dag då strukturomvandling, sjukdom, olycka eller ålder sätter, om än tillfälligt, stopp för den maximala insatsen. Då hjälper inte det med Reinfeldts ”morötter” utan då intar morötterna istället en annan skepnad och kall frusen känsla av att hamna utanför tar över och att bestraffas för att man inte var tillräckligt produktiv.

 

“….storstadsmedelklassens

har gynnats….”

 

Den politik som nu allt tydligare skapar motsättningar och klyftor är på längre sikt ett hot mot demokratin. För när människor upptäcker att politiken inte är till för alla utan är ett ensidigt gynnande av fåtalets eller vissa specifika intressen så falnar viljan och motivationen för att delta i den politiska processen.

Europeisk trend

Det blir en nedåtgående trend i valdeltagande som vi sett under mer än ett årtionde i Sverige och övriga i Europa. Trenden sammanfaller också med att under samma tid har nyliberaler och nyliberala stämningar och postulat fått allt större inflytande på den politiska dagliga gärningen.

Ute i Europa har Labour och vänstern tappat, inte främst p.g.a. lägre valsiffror utan mer p.g.a. lägre valdeltagande. Och, det sjunkande valdeltagandet har varit en starkare trend hos arbetarklassen och löntagarna medan medelklassen och de mest förmögna har hållit sitt valdeltagande på ungefär samma nivå som tidigare – dvs. högt då de vet att politiken är viktig.

Arbetarklassen har däremot tappat tilltron till politiken i takt med att Labour har dragit sig mot mitten och blivit en blekrosa spegel av nyliberala politiska dogmer om marknadens och valfrihetens välsignelse. Utvecklingen har fortsatt och med den har en dörr för missnöje och exkludering i samhällsklimatet öppnats. Fascistiska och främlingsfientliga partier har fångat upp missnöjet med Labour-partiernas jakt mot mitten och anpassning till de politiska konjunkturerna.

I Belgien, Frankrike, delar av Storbritannien, Danmark och Italien har de antingen lokalt, regionalt eller nationalt tagit sig in i regeringsställning och därmed kunnat rida på missnöjet med medelklassens politiska agenda.

Nyliberalismens ansvar

Att hålla ihop landet, att hålla ihop samhället är en regerings viktigaste uppgift. Det ensidiga gynnandet av vissa intressen (läs medelklassen i storstäderna) som sker och har skett under den gångna mandatperioden och sker i Europa är nyliberalismens och dess bärare medelklassens ansvar. Den politiska klyvningen av samhället blir därmed också den marknadsideologiska dogmatismens ansvar.

När vi nu ser en accelererad klyvning och splittring även i Sverige så är det en allvarlig utveckling som hotar även den annars så stabila svenska demokratin på sikt. Ökat missnöje, otydliga politiska partier, defaitism och resignation ger en försvagad demokrati där dess räckvidd förminskas vilket leder till en förstärkt storstadsmedelklass hegemoni och en ökad exklusion av de samhällsmedborgare som bäst behöver politiken för att hävda sina rättmätiga intressen.

För övriga; två världar inom samma samhälle och därmed ett misslyckande för den viktigaste uppgiften en regering någonsin kan ha – hålla ihop samhället och att inte föra en politik som skapar motsättningar eller gynnar ett folkfåtal.

Per-Albin Hansson sa i sitt välkända ”folkhemstal” 1928:

”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på den andres bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skall detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skiljer medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttne och utarmade, plundrare och utplundrade.”

Det verkar som om Hanssons ord fortfarande har en aktualitet med tanke på den väg som Reinfeldt valt och den fäbless som arbetarrörelsen tenderat att visa för nyliberalismens lösningar på samhällets problem.

Inget samhälle med självrespekt och socialt rättvisa ambitioner har inte råd med en politik med kelgrisar och styvbarn. Medborgarna har en högst legitim rätt till arbete och trygghet vart de än befinner sig, socialt och geografiskt.

För socialdemokraterna måste därför bli uppdraget att skapa förutsättningarna för att denna självklara socialt mer rättvisa politik skapas oavsett valseger eller ej 2010. Det finns mycket att förändra sedan 1990- och 2000-talets nyliberalt påverkade samhällsexperiment. Det är socialdemokratins främsta utmaning det kommande årtiondet.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Telias jättetavla

Som de flesta vet håller Telia på att få brist på sifferserier. Så, från och med idag måste alla som skall ringa ett 070-nummer lägga till en 9:a som slutsiffra för att bli framkopplade till den man ringer till.

Problemet är att Telia har missat att informera tusentals kunder om detta. Jag fick exempelvis mitt brev från Telia igår och förändringen är från och med idag.

En stilla undran är om det inte vore bättre att det halv-statliga jättebolaget Telia ägnade mer av sin tid åt att informera sina kunder om en sådan här viktig förändring än att lansera diverse märkliga tjänster som man just nu gör. För ringandet är väl det viktigaste för ett telefonbolag?

Jag har både igår och idag nu på morgonen sökta ansvariga på Telia och den ende som vill uttala sig är en nummerdirektör Ciff Callmén som beklagar att informationen inte nått fram men Telia kommer under dagen att informera på internet och har köpt TV-reklam i TV4 och TV5.

Text: Ingemar E. L. Göransson

(MP) är inget aprilskämt!

(Foto Lasses Bildblogg)

Expressen ondgör sig idag (onsdag) på ledarplats över att Miljöpartiet inte är tillräckligt liberalt. Dvs. enligt Expressen inte kommer att kunna fösa (S) tillräckligt långt åt höger i en röd-grön koalition. Mycket kan man anklaga Expressen för och även (MP) men inte är det att INTE vara tillräckligt långt till höger varken i tidningsvärlden eller i (MP):s fall inom den röd-gröna oppositionen.

(MP) bedriver en orealistisk miljöpolitik som är tillväxttveksam i bästa fall och tillväxtfientlig i värsta fall. Oavsett vad man tycker om industrin så är det det mervärde som industriarbetet skapar som gör att alla andra kan ha någon tillväxt att dela på.

Den numera varmt omhuldade och närmast helgonförklarade Maria Wetterstand framstår i de närmast devota artiklar som Fokus och Neo ägnat henne åt på senare tid som en pålitlig mitten-högerpolitiker med en stark ambition att försvaga socialdemokratin men också fackföreningsrörelsen.

(MP) drev igenom undantag i turordningsreglerna, de har visat större förståelse för småföretagens verkliga och inbillade problem än för löntagarnas rätt till trygga villkor. Sänkt tjänstemoms och sänkta arbetsgivaravgifter för småföretag har större prioritering än löntagarnas legitima intressen.

Expressen har i sin ledare helt missuppfattat miljöpartiet. Partiet är ett mittenparti och kan mycket väl bli en borgerlig femtekolonn i ett rött-grönt regeringsalternativ. När Maria Wetterstrand och Peter Eriksson nått sitt mål – regeringskansliet och nya språkrör ska väljas våren 2011 kan de mycket väl vara väsentligt tydligare mitten-höger än de nuvarande.

Då finns risken uppenbar för utpressning mot (S) och (V) och en regeringskris som leder till en ny borgerlig regering med stöd av ett av andra lett miljöparti. Expressen verkar inte ha fattat den galoppen, men det är ju i och för sig inget nytt på den tidningen. Politisk analys har aldrig varit dess starka sida.

Vad svensk politik behöver är en tydlig vänster och höger inte mer full fart mot mitten för det gör bara politiken till de grå katternas dans.

Text: Ingemar E. L. Göransson