Engelsk fackföreningsledare: “Vi vill återinföra våra grundläggande värderingar i Labour”

Följande intervju med Len McCluskey som leder Storbritanniens största fackförening Unite gjordes i oktober i London. Den har tidigare publicerats i Elektrikern nr 10. Den har intresse även för svenska läsare och fackligt och politiskt aktiva då den berör frågan om förhållandet mellan facket och partiet, i detta fall Labour. Det är av betydelse att känna till att kollektivanslutningen fortfarande finns i Storbritannien.

 

Jag hade sökt Len McCluskey, det största brittiska facket Unites generalsekreterare, vid upprepade tillfällen. Detta ända sedan han i december 2010 han skrev i “Morning Star”, den enda dagliga vänstertidningen, att fackföreningsfolket var tvungna att gå in i Labour för att få till en radikalare politisk kurs som gynnar arbetarklassen.

Ett, i våra ögon, optimistiskt projekt med tanke på Labours högervridning under åren med Tony Blair och Gordon Brown. För Len McCluskey var det att sticka ut hakan. Förslaget möttes av kritik både från Labours höger, men också från fackligt håll som gett upp hoppet om Labour.

I oktober var jag i London och passade på att slänga iväg ett SMS för att se om McCluskey hade tid. Döm om min förvåning när svaret kom inom några minuter att jag var välkommen dagen efter kl 10.00 på Unites förbundskontor.

Det var en jäktad generalsekreterare som kommer inrusande på expeditionen. Han skrattade åt mitt påpekande att han har skaffat sig ett prydligt skägg:

- En del säger att jag ser ut som George Clooney!

Jag påminner honom om hans artikel i Morning Star.

- Vi vill återinföra våra grundläggande värderingar in i själva hjärtat av Labour, säger han och ser djupt allvarlig ut. Visst, det är bra att generalsekreterare som jag träffar Ed Milliband på reguljär basis, menar McCluskey.

- Men det är mycket viktigare vad som sker på gräsrotsnivå. De senaste 15 åren har många fackliga aktivister övergivit partiet. ”New” Labour (dvs. partiet under Blairs era) gjorde flera stadge- och regeländringar så att många valdistrikt helt enkelt blev ”kidnappade” av högern i Labour och de fackliga aktivisterna försvann.

- Vårt mål är att våra medlemmar går in i partiet och blir aktiva, säger Len. De ska tala och agitera för våra värderingar och bli valda till olika förtroendeuppdrag i partiet. Det är målet och vi har som målsättning att många av våra aktivister åter ska bli medlemmar i Labour.

Han beskriver Unites organisation för att återfå inflytande över Labour. Målet om 5.000 Unitemedlemmar in i Labour och slåss om mandaten är en utmaning.

- Vi har utsett politiska funktionärer i alla regioner och motsvarande i Labours distrikt.

- Det är inte svårare än så, ler Len, att få våra uppfattningar och våra progressiva värderingar om rättvisa och jämlikhet att märkas i själva centrum av det som driver Labour framåt.

Jag frågar Len hur han ser på fackförbund som RMT:s tvekan till Unites och McCluskeys strategi. De avfärdar den som omöjlig då Labour enligt dem är så djupt nere i det nyliberala träsket.

- RMT och några andra fackförbund har uppfattningen att Labour är lika dött som arbetarparti som Monty Pythons papegoja, skrattar Len. Men de har inget alternativ. Men sanningen är, menar Len, att Labour med alla sina brister och fel fortfarande uppfattas av arbetarna som ”deras parti”. Det är därför miljontals vanliga arbetare röstar på Labour!

Han blir allvarlig och fortsätter:

- Jag tror att det är vår historiska plikt att inte avlägsna oss från det och i stället försöka återvinna Labour för just dessa miljoner som röstar på Labour som sitt parti. När RMT talar om privatiseringarna och hur de påverkat deras medlemmar så kom ihåg att t.o.m. Ed Milliband, som sannerligen inte är någon röd revolutionär, är öppen för förändring. Han säger att ”New” Labour var fel väg och nyliberalismen hör till det förflutna.

- Vårt argument gentemot kritikerna är att det här är en möjlighet som vi måste ta vara på och försöka påverka Labour. Och inom transportnäringen, där Unite är utan tvivel det största förbundet, finns en verklig möjlighet att åternationalisera järnvägen och det vore bra om RMT (motsvarar Seko i Sverige) var med och påverkade.

- Vi har erbjudits en möjlighet att vara med och påverka, säger McCluskey. Och det är en väldigt speciell tid vi lever i. Om du frågar mig om det finns en risk för att fackföreningsrörelsen kan komma att bryta med Labour och bilda ett nytt parti så säger jag att den verkligen finns. Definitivt.

Är det verkligen är möjligt med det brittiska valsystemet med enmansvalkretsar. Han menar frågan om hur stor framgång ett sådant parti skulle få är en annan sak.

- Men det är bara fackföreningarna som har kraften att bilda ett nytt parti, menar McCluskey, det finns ingen annan kraft. Det finns ett enormt missnöje inom de tre stora facken, Unite, Unison och GMB, med Labour.

- Om Labour skulle förlora nästa val och partiet skulle gå ytterligare åt höger är det troligt att de stora facken skulle säga att nu räcker det!

- Det skulle få dramatiska följder, menar han. Tory skulle komma att helt dominera politiken hela inledningen av vårt århundrade.

 Elektrikern nr 10/2012

Hur ser du på den kritik som kommit från olika håll att ”McCluskeys plan håller inte”?

- Visst har vi haft framgång. Vi kommer att nå vara 5.000 nya medlemmar. Vi inriktar oss målmedvetet på vissa valkretsar. Vi har fått Labours ledning att ändra sig från att uttalat inte bara utse nya namn från minoriteter utan också från arbetarklassen som kandidater till parlamentet.

- Det är strategi vi har men givetvis, säger han, jag har inget trollspö!

Hur ser tidsaspekten ut?

- Vi har inga fem år på oss, säger han bestämt. Min uppfattning är att nästa val är så avgörande för Labour att det kommer att bestämma arbetarrörelsens framtid för de kommande 25 år eller mer.

- Vi försöker att få Ed Milliband att skapa ett radikalt alternativ. Om han förmår att göra det så blir han vald till premiärminister i nästa val, analyserar McCluskey. Ett sådant radikalt alternativ måste bl.a. innehålla fackliga rättigheter. Sker det, och jag tror att det är möjligt, blir det en signal att partiet har gått åt vänster och åter blivit åter ett progressivt parti. Då får vi också möjligheten att på djupet påverka partiet.

McCluskey fortsätter sin analys med att slå fast att om inte Labour gör detta och förlorar valet kommer Milliband få gå så är det troligt att nästa partiledare kommer från högerflygeln i partiet.

- Vi måste få resultat på kort sikt såväl som långsiktigt, menar Len. Unites ledning är tydligt vänster, säger han, och de har enhälligt ställt sig bakom hans strategi som den presenterades för ett år sedan.

Lens sekreterare kommer in och påpekar att han har ett möte med sin politiska organisationskommitté. Vi talar några minuter till och han svarar på min fråga hur medlemsutvecklingen ser ut.

- Vi håller jämna steg trots att vi befinner oss i den värsta recessionen på årtionden. Lika många som försvinner kommer in i förbundet vilket i sig är en prestation, menar McCluskey.

Jag hälsar på hans organisationskommitté och vi växlar några ord som avslutning medan jag packar ihop mina papper.

En fundering jag har när jag åter kommer ut i den soliga Londonförmiddagen är ju naturligtvis kring den största brittiska fackförening tillsammans med de två andra stora förbunden kan enas om en strategi att påverka och ta plats i ett parti som Labour. Ett parti som är väsentligt mer högerinriktat än de svenska socialdemokraterna någonsin varit. Varför kan inte då de svenska fackföreningarna ta sig samman och påverka (S) inifrån?

Demokratiprojektet på 1990-talet liksom 100.000-projekten på 2000-talets början var möjligheter som slarvades bort på grund av brist på engagemang och kanske till om med ovilja? En tanke värd att ägna en stund åt.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Ett eko från det förgångna

Först var det tre framträdande Sverige”demokrater” som slogs på stan och beväpnade sig med järnrör som de stal från ett bygge. Avsikten var att misshandla ett fyllo som förnärmat de ursvenske. Polisutredningen lades ner, enbart beroende på att brotten var preskriberade och inget annat. Führer in-spe Jimmie Åkesson andades ut trots att han hade fått ge respass åt tre av sina viktigaste i partiledningen bl.a. Kent Ekeroth, kriminalpolitisk(!) talesman.

Då och nu: Sven-Olof Lindholm och Jimmie Åkesson

I går bara några timmar senare exploderar skiten ånyo mitt i Åkessons svärmordrömska anlete och näringspolitiske talesmannen Lars Isovaara ertappas på fyllan (helt enligt traditionen i kretsar som SD:s), förolämpande en vakt, med i fyllskallen Isovaaras tycke icke-svenskt utseende i riksdagshuset och partiledningen skickar ut ett pressmeddelande att han blivit besluten av invandrare.

När sanningen sedan kryper fram att den “stulna” ryggsäcken var kvar på krogen där den numera avsuttne riksdagsledamoten supit till och allt var ett rent falsarium så var Åkessons återkommande huvudvärk åter på plats.

SD är inget vanligt parti. SD kan aldrig bli ett vanligt parti för SD har sina rötter och sin grundläggande ideologi i fascism, nazism och rasism. Partiet kan patetiskt tvätta och tvätta och tvätta, men de bruna fläckarna går aldrig bort precis som de svarta fläckarna på en dalmatin sitter de för gott.

När Almqvist, Ekeroth och Westling härjade på sta´n 2010, givetvis på fyllan, så var det ett återfall i den gatuhuliganism som utmärker fascistoida figurer som dessa och partier som SD. Precis som deras föregångare före andra världskriget. De står med ena foten i 30-talets vidriga ideologiska mylla och med en fot i den bruna-svarta huligantraditionen.

Lite vad SD är för parti säger nog att Isovaaras efterträdare i riksdagen blir den för förtal dömde Marcus Wechsel. Bättre kan det inte illustreras vad SD är för parti. En rasistisk fyllskalle ersätts av en rasistisk förtalsdömd. Jimmie Åkessons huvudvärk är inte över.

Text: Ingemar E. L. Göransson

I besvikelsens tid

Vad utmärker ett reformistiskt arbetareparti likt Labour i England och Socialdemokraterna i Sverige. Vi kan låna den brittiske labourpolitikern Tony Benns ord ”fackföreningarna som önskade arbetarklass-representation i parlamentet, och socialisterna, som önskade feodalismens och kapitalismens ondska avlägsnad”. Vi kan förtydliga beskrivningen med att slå fast att ett reformistiskt arbetareparti utgår från det absoluta folkflertalets behov och gör det utifrån ett löntagar- och arbetarklassperspektiv eftersom partiet är ett klassparti.

Ett reformistiskt arbetareparti är alltså inte ett liberalt folkparti, inte heller ett agrart intresseparti och är sannerligen inte ett över- och övre medelklassparti likt de traditionella högerpartierna.

Om vi är överens om denna grundläggande beskrivning så blir också det väsentligt lättare att förstå varför socialdemokratin i Sverige fortsätter att ligga på nivåer i opinionen som partiet inte haft sedan 1910-talet, alltså innan demokratin och rösträtten var införd i Sverige.

Den socialdemokratiske pionjären August Palm beskrev en gång det socialdemokratiska programmet enligt följande: ”Vi skola nämna fordringarna och kunna göra det med glädje, emedan vi äro öfvertygade om, att ingen rättänkande man och qvinna på denna grund skall vända sig ifrån oss: friheten, jemnlikhet och frid emellan nationerna, kunskap och upplysning lika tillgänglig för alla, ett rättfärdigt och förståndigt ordnande af samhällets medlemmarnas arbete under deras egen ledning, vidare att staten, samhället, drager försorg om sina gamla, sjuka eller i öfrigt till skada komna medlemmar. Dessa äro de väsentligaste af våra fordringar, och säkert skola icke många ense dem obilliga.” (Min understrykning.)

I helgen samlas det socialdemokratiska partiets förtroenderåd för att se framåt. Hur mycket framåt man ser kan man undra när de inte presenterar något som ens avlägset liknar en Palmskt tecknad utopi eller ett program där vår tids gissel, massarbetslösheten och hur den nedmonterade välfärdsstaten skall kunna renoveras.

Det är förvånansvärt att den som den tidens överhet betraktade av obildade skräddaren Palm med några få ord framskrivna lade grunden för – det svenska under som skedde under 1900-talet andra hälft – Fattigsveriges reformering till Välfärdssverige.

I veckan presenterade partiet i Dagens Nyheter tre punkter som skall återvinna partiets förtroende. Var fjärde på partiets listor skall vara under 35 år, det skall sättas upp kompetensprofiler som skall uppfyllas för att kunna nomineras och väljas och ett otydligt tal ”samarbeten med näringsliv, akademi och engagerade aktörer i det civila samhället”.

Det intressanta är inte det som skrivs i artikeln utan det som inte skrivs. Det talas om det framtida näringslivet, nyföretagargarantier och andra förslag som vilket borgerligt liberalt folkparti som helst kan skriva under på. Inte för att det är fel med åtgärder i ett samhälle som är kapitalistiskt att försöka få den dysfunktionella kapitalismens att fungera bättre. Detta lika lite som att det är fel att hjälpa en strulunge att komma på rätt spår på nytt.

För det finns ytterligare en utmärkande egenskap hos ett reformistiskt arbetareparti – systemkritiken. Det vill säga att inte långsiktigt acceptera en kapitalistisk ekonomisk ordning som i grunden inte fungerar. Detta saknas hos de socialdemokratiska arbetarepartierna i Europa idag och det är en del av deras kris.

August Palm lyckades på några få rader beskriva en utopi, teckna en bild av vad socialdemokratin, dvs reformismen, hade för långsiktigt politiskt mål. Socialdemokratin lyckas inte ens särskilja sig på avgörande punkter från den rådande ortodoxin att acceptera den marknadsliberala samhällsordningen där medborgarrätt blir konsumenträtt, där varje mänsklig relation blir en ekonomisk dito och medborgerlig rätt blir en fråga om en privat marknadslösning. Ett samhälle där allt har ett pris och inget har något värde.

Partiet skall införa kompetensprofiler för de som skall väljas till förtroendeuppdrag vilket torde innebära att de vanliga dödliga i arbetarepartiet inte göre sig besvär innan de uppnått minst en fullgången akademisk examen.

Vi har sett hur den akademiska ”kompetensen” har lanserat politiska förslag om könsneutrala toaletter, offentliga lokaler som klotterplank och butlers i tunnelbanan. Samma akademiska ”kompetens” lyckas dock inte notera att friskolesystemet blev ett privatskolesystem, massarbetslösheten som permanent företeelse, de sociala klyftornas bråddjup och klassamhällets återkomst.

Varför är någon förvånad över att det en gång så stolta, samhällsbyggande socialdemokratiska arbetarepartiet förvandlats till ett av många i mitten trängandes medelklasspartier som har tappat sina rötter och kompass. Inte undra på att partiet tappar förtroende bland sina kärnväljare.

Alla talar om framtidspartier, framtidsrådslag, framtidståg och allt vad det är. Framtiden har blivit en klyscha skapad av samma konsulter som idag dompterar de politiska partierna i trianguleringens era.

Men ingen talar om hur den framtiden skall se ut och hur vi skall nå den. Men saknas systemkritik och rötterna har kapats, vad annat kan det bli?

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Novembermörker

 

"Ord faller likt regn

på hälleberget

Tystnaden brytes ej

av ljuset

Novembermörkret är

meningslöshetens Don Quixote"

 

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Sagan om frimicklaren och Apoteket

Det fanns en tid i ett land där man tog på allvar hur man hanterade medicin. Inte kunde man låta outbildad personal hantera medicin precis som man inte kunde låta vem som helst bara skriva ut medicin eller ännu värre släppa mediciner helt fritt.

Nej, det var ju självklart för medicin är ju egentligen kontrollerad användning av gifter som i felaktiga händer eller använda okunnigt kan skada och t o m döda den som använder den.

Nu hade det här landet fått en regering som av ideologiska skäl ansåg att monopol om de var allmänna och offentliga var av ondo, medan monopol i privata händer var en välsignelse. Denna regering hade bestämt sig för att de skulle ta bort monopolet att sälja medicin och allt skulle bli så bra. Det var vad man sa i varje fall. Socialministern, en frimicklare, lovade att nu skulle alla kunna köpa sina mediciner precis när man ville och överallt.

Särskilt bra skulle det bli i landsorten utanför den stora staden som var huvudstad. Här skulle det startas tusentals apotek. Småföretagare skulle öppna apotek i vartenda gathörn och genom att de blev så många skulle priserna sjunka lovade frimicklaren och log in i kamerorna som journalisterna höll upp där han stod och log i nyheterna.

Nu tog regeringen Allvetande bort monopolet, d.v.s. det statliga offentliga monopolet och införde en som man sa ”avreglering” av apoteken. Nu blev de stora Glufs-glufsarna inom apoteksbranschen jätteintresserade och startade en massa apotek i den stora staden och på andra ställen där det fanns mycket folk med mycket pengar.

Där det bodde fattigt folk blev inga nya apotek. Man tog över de statliga apoteken och upptäckte att de gick nog inte så bra på landsorten där det inte bodde så mycket folk utan blir nog tvungna att lägga ner dem snart. Inte heller har man råd med dyra farmacevter men det behövs ju inte för det är mest skönhetsmedel man säljer i alla fall och den som är dum nog att äta medicin kan ju läsa i stora boken Fass om biverkningar och sånt.

De sjuka som behövde sin medicin fick problem för inte kunde Glufs-glufsarna ha en massa dyra piller i lager när man sålde så lite av dem. Och förresten mediciner är ju inte lika lönsamt som skönhetsmedel, dagkrämer och annat kosmetika och liknade.

Så när nu de sjuka ska få sin medicin får de åka runt i staden och fråga om sina piller eller springa runt med rollatorn i högsta hugg. Det blir motion och det är den bästa medicinen!

Nu insåg frimicklaren att det kanske inte blev så bra i alla fall. Fast det ville han inte erkänna så han gjorde som makten plägar göra när det så att säga skiter sig i fläkten – han tillsatte en utredning som kom med flera nya förslag. Man skulle införa en sökmotor på internet där den som skulle hämta ut sin medicin kunde se vilket apotek som hade den, apoteken skulle hålla ”rimligt” lager och som frimicklaren sa flera andra ”spännande idéer”.

Jag vet en spännande idé – förstatliga hela skiten igen och få ordning på medicinförsörjningen så som det var innan frimicklaren och hans vänner började leka apotekare och läkare. Men frimicklare brukar ju tro på helare och som sagt ingen har dött av motion!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Efterlyses ett tydligt alternativ

Det har varit med förvåning som vissa skribenter observerat att Stefan Löfven inte har betytt att socialdemokratin stärkt sin ställning mer än marginellt i opinionen. Aftonbladet gick så långt att man den 15 oktober beskrev situationen som ”Tvärstopp för Löfven”.

 Len McCluskey

Tidningen konstaterar också på nyhetsplats att opinionssiffrorna är i samma nivå som de som partiet hade när drevet mot Håkan Juholt var som värst. En beskrivning som borde göra varje partistrateg sömnlös.

Har då partiet på något sätt dragit några slutsatser av detta misslyckande att återta initiativet i inrikespolitiken. Om man ser till den av partiet presenterade skuggbudgeten gav den ett splittrat intryck. Å ena sidan bra förslag riktade mot det stora problemet massarbetslösheten, men samtidigt beskyllde man högerregeringen för slöseri när den tog upp förslag som tidigare varit i (S)-säck och nu kom i högerns godispåse istället.

Men vad är då det stora problemet för socialdemokratin? Vad gör att man inte kravlar sig ur det ingenmanslands trettio procentiga dike. Naturligtvis spelar det en stor roll att regeringen lyckas trots allt och alla misslyckande att framstå som något märkligt regeringsdugliga trots att man i praktiken inte gör speciellt mycket och problemen växer på område efter område. På områden som arbetslösheten och sjukförsäkringen är de monumentala.

Man skulle kunna beskriva situationen politiskt som att Löfven har straffspark och målvakten Reinfeldt har gått ut för att förfriska sig. Domaren blåser och Löfven missar inte bara målet utan även bollen som fortsätter att ligga still. Detta samtidigt som den socialdemokratiske ledaren sätter sig pladask på sin bak då han halkar i det förrädiska marknadsliberala gräset.

Kort sagt, socialdemokratin, trots de uppenbara problemen högerregeringen har, ej förmår att formulera en politik som är ett verkligt alternativ utan det blir enbart smärre justeringar då partierna fortsätter i praktiken upprätthålla konsensus om grunden för det politiska elände vi lider av.

Den satiriska Grönköpings Veckoblad (nr 8/2012) beskrev detta förhållande sålunda

"Till en förhoppad framgång under kommande år bör också bidraga, att regeringen genom att övertaga de väsentligaste värderingarna hos Socialdemokraterna gjort det åtagligt svårt för hr Löfven (S) att i egentlig mening opponera sig mot regeringspolitiken, då ju denna i stort torde vara identisk med den, som hr L. (S) själv skulle bedriva, därest han sutte å statsministertaburetten, om så skulle vara fallet; ännu ha ju Socialdemokraterna ej helt hunnit taga till sig tillräckligt mycket av Moderaternas gamla ståndpunkter för att å dessas grundval kunna bedriva en slagkraftig oppositionspolitik."

Det Gunnar Ljusterdal med sin giftiga penna beskriver är inget annat än denna politiska förbannelse som kallas ”triangulering”. En politisk företeelse som utgår från att samhället i dag inte är ett klassamhälle och därmed saknar klassintressen. En missuppfattad samhällssyn där alla är medelklass och därmed skulle tycka och tänka ungefär likadant. Därför måste kampen om marginalväljaren bli det primära och intet som kan störa denna imaginära medelklass av storstadssnitts känsliga psykiska välbefinnande får förekomma.

Man kan uttrycka samma sak men mer politiskt eller om man så vill analytiskt; ”men överallt hade det etablerats en konsensus kring mitten som berövade medborgarna möjligheten att välja mellan politiska program med genuint olika innehåll.” Den som skriver detta är den världskända statsvetaren Chantal Mouffe och gör det som en förklaring till att denna ovan beskrivna flykten till mitten öppnar dörren för högerextremister. I detta konkreta fall österrikiska FPÖ, men samma sak gäller exempelvis SD i Sverige eller EDL i Storbritannien.

Mouffe beskriver också hur det politiska och demokratiska samtalet förtvinar i en sådan politisk miljö. Hon skriver ”när det inte längre finns några grundläggande skillnader mellan partierna övergår de till att försöka marknadsföra sina produkter med hjälp av reklambyråer. Följden har blivit en ökad misstro mot politiken och ett drastiskt sjunkande valdeltagande. Om detta fortsätter kan man fråga sig hur länge det dröjer innan medborgarna fullständigt förlorar tilltron till den demokratiska processen.” (Båda citaten från Mouffe är från ”Om det politiska” sid 69, respektive 65).

Socialdemokratin och därmed hela arbetarrörelsen befinner sig i en djup kris som grundar sig i förbrukat förtroende. Under flera årtionden har partiet anpassat sig mot höger och anammat marknadsliberala postulat i olika former. Partiet har inte förstått att lyssna till sina egna gräsrötters missnöje. Röster som drabbats av den politik som vi nu efter sex år med Reinfeldt se slå ut i full blom. Det må varit en politik med mer aptitliga förtecken som drevs av socialdemokratiska regeringar efter Bildt. Men som likt Tony Blair i Storbritannien inte gjorde upp med Thatchers politik har den svenska socialdemokratin ännu inte gjort upp med vår egen snart 25-åriga New Labourperiod.

I lördags demonstrerade ca 200.000 människor i London, 10.000 i Glasgow och i Belfast genomfördes en historiskt sett en av den mäktigaste manifestationerna på årtionden. Det var demonstrationer riktade mot den sittande höger-liberala regeringens nedskärningspolitik.

Vid demonstrationen talade bl.a. Len McCluskey ledare för det största fackförbundet Unite. Han sa bl.a. ”Bröder och systrar, ha modet så att vi likt lejon resa oss och kämpa, kämpa och åter kämpa för en bättre värld.” Då skall vi vara medvetna om att McCluskey inte är någon himlastormande revolutionär utan en högst bekymrad socialist av ett snitt vi känner från vår egen svenska mylla.

Han krävde också tillsammans med många andra fackliga ledare att det brittiska LO skall organisera en generalstrejk mot den sittande högerregeringens angrepp på välfärden och det som finns kvar av densamma efter årtionden av marknadsliberala ”reformer”.

Vad svensk socialdemokrati behöver är en utopi för hur vi vill samhället skall se ut om 20-30 år, men också, och därmed en strategi hur vi förändrar det som nu liknar alltmer ett ”befäst fattighus”. Dags att släppa bromsarna och lämna rädslans politik och istället formulera tydliga alternativ som tvingar därmed högern också att uppge sitt eviga triangulerande och istället förhålla sig till arbetarrörelsens strävanden.

Det är den enda möjliga och framkomliga vägen upp ur det trettio procentiga diket. Någon annan väg finns inte.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Goda ansatser - dags för utopins tid

Uppgifter om vad den socialdemokratiska skuggbudgeten innehåller ”läcker” till media dagligen. Ett sätt att få uppmärksamhet och ta kommandot i debatten.

Det finns goda ansatser trots en del märkligheter som tal om ”affärsplan” och sänkta bolagsskatter. Må så vara med dessa märkligheter som nog får skrivas på det konto som ska övervinna storstadsmedelklassens väljares flyktighet. Förslagen lär dock inte vinna förtroende hos de som drabbats av den långvariga medelklassigpräglade mittenjakten. Men låt oss lämna det därhän och se till de goda ansatser som ändock finns i förslagen.

Skrotningen av Fas 3, satsningen på utbildning och ungdomsgaranti är givetvis ett steg i rätt riktning även om det inte löser någon gordisk knut. Inte heller kan någon invända mot att a-kassan förstärks och att sjukförsäkringen tar steg mot att bli en försäkring som skall förhindra sjukdom bli en rutschkana ner i rännstenen.

Även om det finns hoppingivande ambitioner och så rör inte förslagen vid ett grundläggande problem och en hoppingivande möjlighet. Massarbetslösheten och den extremt ökande produktiviteten. Det är lösningen på den ekvationen som också är det som socialdemokratin måste hitta en modell till.

Marknaden som omhuldas som alltings frälsare av högern och mitten kan aldrig lösa den gordiska knuten. Den kommer att fortsätta köra inte bara Sverige i ner i ett djupt ekonomiskt marknadsträsk utan hela den kapitalistiska världen då den oreglerade kapitalismen inte kan lösa problemen som den själv skapar.

Detta insåg redan Karl Marx, men även tänkare och politiker som Leonard Bernstein i Tyskland, Per-Albin Hansson och Tage Erlander här hemma och vidtog mått och steg för att möta problemen som då den oreglerade marknadsekonomin skapade.

Idag är det inte samma problem socialdemokratin möter som för 50 eller 100 år sedan, men de är i samma härad och har samma grundläggande problem vill jag påstå efter 30 år av nyliberal världsordning.

Det största problemet är massarbetslösheten som är en konsekvens av den så kallade normpolitiken. Det vill säga att sysselsättning och jobb har prioriterats ner i förmån för inflationsbekämpning. Konsekvenserna ser vi idag med tvåsiffrig arbetslöshet i Europa och en arbetslöshet i USA på närmare 10 procent. Sverige har drygt sju procent vilket kan synas bättre, men är i sanning på längre sikt en omöjlig situation – inget samhälle överlever detta.

Socialdemokratins utmaning är att lösa massarbetslösheten och upprätta full sysselsättning och då är det viktigt att satsa på utbildning på alla nivåer och stadier. Det livslånga lärandet är i högsta grad nödvändigt då de s.k. lågproduktiva jobben inom tjänstesektorn är de som försvinner i än högre grad än rationaliseringarna inom industrins konsekvenser vad det gäller sysselsättningen.

Författaren och forskaren Jeremy Rifkin beskrev redan 1995 denna utveckling i boken ”Arbetets undergång” med ökad rationalisering och produktiv inom industrisektorn samtidigt som tjänstesektorn på sikt ännu hårdare drabbas av samma fenomen genom teknikutvecklingen. Se bara på hur bensinmackar har förvandlats, affärer där du handlar dina dagligvaror, banker osv. Jobben rationaliseras bort och därför är inte den av högern omhuldade tjänstesektorn lösningen.

Det finns också enorma behov som växer inom den sociala sektorn; befolkningen blir äldre, behoven av utbildning ökar, infrastrukturen är eftersatt och många andra, mänskliga sett, stora behov finns. Vi lever ett liv som kommer att förstöra vår planet. Klimatproblemen är inte lösta osv. Resurserna saknas inte, men de är felfördelade och om en omfördelning skedde skulle livet bli väsentligt bättre för de allra flesta.

Vi producerar per timma idag mångdubbelt mot vad vi gjorde för säg 50 eller 100 år sedan. T.o.m. jämfört bara med 20-30 år sedan och utvecklingen går fortare och fortare. Den djupa krisen inom finanssektorn är det slutgiltiga beviset för att den oreglerade kapitalismen inte kan lösa sina problem utan bara förvärrar dem med dess skräckinjagande sociala konsekvenser.

Idag saknas en genomtänkt fördelningspolitik som tar vara på den ökade produktiviteten och de enorma rikedomar den skapar. En lösning är att beskatta rättvisare och fördela rikedomarna. En annan minst lika viktig är att använda minskad arbetstid till ett verktyg för omfördelning. 6-timmarsdagen är väl inom räckhåll, men förutsätter att socialdemokratin vågar formulera en helhetspolitik för omfördelning och att man tar steget och erkänner och inser att normpolitikens jämviktsarbetslöshet är en återvändsgränd.

Detta kan inte ske över natt, det kräver reflektion och en formulerad utopi likt välfärdsstaten på 1940-talet som kan möta framtiden och vinna människornas själar och hjärta. Det finns ansatser och goda ambitioner till förändring i skuggbudgeten vilket ger hopp om en socialdemokrati som kan återvinna sin själ.

Då kan också socialdemokratin lämna det räddhågade mittenträsk som man nu flirtar med och haft en fot i de senaste 25 åren. Men endast då. Det är dags för ett socialdemokratiskt uppbrott från mitten och ett formulerande av framtidens utopi – samhället som ger oss alla rättvisa och möjligheter, där alla har plats och behandlas enligt devisen ”av var och en efter förmåga, till var och en efter behov”.

Text: Ingemar E. L. Göransson