Om skrivandet som ett behov

Kan skrivandet bli, eller vara, ett behov hos en människa? Att vi har alla har behov av att uttrycka, tankar och känslor är väl ingen som invänder mot. Men att ge sig på att skriva och skriva böcker kan det vara eller bli ett behov? Ett behov lika starkt som att äta, sova eller andra mänskliga basala behov.

Det finns ett kreativt drag hos alla är något som jag är övertygad om. Det kan ta olika uttryck. Som att snickra, meka och renovera en bil, måla, skulptera, sjunga eller som i mitt fall skriva. För mig är behovet något som är något som är så starkt att jag måste sätta ord på papper.

Det handla om att skriva korta twitterkommentarer (ofta sökande det ironiska eller sarkastiska), bloggar som denna eller debattartiklar som förhoppningsvis får publicering och skapar diskussion. För det finns ett syfte med skrivandet och det är att påverka, att bidra till att andra funderar över sakernas tillstånd.

Redan när jag varit i mellanstadiet i skolan skrev jag små berättelser. Tyvärr finns inga av dessa kvar. På gymnasiet skrev jag en diktsamling som vi får vara tacksamma har förlorats då den inte var mer än den tonårige pubertale grabbens prestation.

Skrivandet låg sedan nere under många år tills datorn kom och ordbehandlingsprogrammens välsignelse blev åtkomlig . Den enorma hjälp som rättstavningsprogrammen betydde kan inte underskattas då de reducerade mina problem med att sätta bokstäverna i rätt ordning och med logik till något överkomligt.

Efter detta har jag i stort sett skrivit varje dag och behovet av att skriva och låta andra läsa i former som nämndes ovan har utvecklats till en drift som inte kan underskattas. Från att ha skrivit i den stencilerade tidningen ”Huliganen” då undertecknad som tonårig gymnasist ingick i vars, högst tillfälliga, redaktion. Det stencilerade bladet som gavs ut av Vänsterns Ungdomsförbund till VPK:s ombudsman Nisse Berntssons förtvivlan i några nummer till att under de senaste tre åren publicera tre böcker och nu inom några veckor en första roman. Till detta tusentals blogginlägg, debattartiklar, rapporter, insändare osv.

Så från att när jag väl löste bokstävernas gåta har skrivandet varit en drift som förändrat mitt liv. Behovet att i ord beskriva verkligheten, drömmar, tankar, utopier, kritik av det nuvarande har blivit något som inte kan stoppas.

”Orden i min makt” skrev August Strindberg. Och han hade ordet i sin makt. Jag har också orden i min makt, på mitt sätt. Inte med den makalösa genialitet som Strindberg hade, men i bästa fall med hantverket, långt taffligare givetvis, kan jag peka på, med mina ord, det jag önskar, gott eller ont.

Om några veckor kommer min romandebut ”I skuggan vilar mörkret”. En roman om vår tid, men också en roman om det samhälle där människor och människovärde saknar betydelse. Ett samhälle där med Oscar Wildes ord vi “knows the price of everything and the value of nothing.” Ett samhälle där cynism och egoism är tvillingar. Läsaren möter konsekvenserna av detta samhälles underlåtenhet att se och förstå vad det gör men skilda individer. Må vara ett så aktuellt ämne som mobbning och pennalism, men också hur politiska beslut påverkar den enskilde medborgarens liv.

Boken är en i många stycken grym och kriminell berättelse om en kriminell tid som inte kan skildras på annat sett än ur kriminellt perspektiv. Men också en berättelse om att förändring är möjlig.

Idén har funnits i mer än 20-25 år i mitt huvud. Det har varit upprepade försök men varje gång har det misslyckats fram tills nu. Plötsligt, som av en ”gudomlig ingivelse” fick idén sitt eget liv och blev den bok som fått titeln ”I skuggan vilar mörkret” som inom kort finns att läsa.

Behovet av att skriva är ett basalt mänskligt behov, eller rättare, behovet av att kreativt skapa är ett mänskligt basalt behov. Motstå det aldrig, ge dig i kast med ditt uttryckssätt och bli en mer sensibel och förhoppningsvis bättre människa.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Du kan boka ditt ex redan nu och får den med faktura direkt i brevlådan innan den finns i bokhandeln. Pris 240 kr + porto.

Utgivningsdag 25 september.

Beställ från ordochkultur@telia.com

Identitet

Under min säng fanns det en låda med kioskdeckare och serietidningar. Jag var knappt tolv år och försökte tolka dessa tecken, försökte förstå hur de hängde ihop och vad de betydde tillsammans. Läraren i skolan sa till mamma att jag var dum i huvudet och en annan lärare hade tidigare sagt att från en ”horunge” som mig kunde man inte räkna med något annat. Morsan var ju, Gudbevars, ensam med mig då farsan dragit.

Men jag ville förstå, jag ville lösa mysteriet med bokstäverna och hur de hängde ihop. Jag försökte och till sist hade jag förstått min första ”Seriemagasinet” och sedan min första Mickey Spillane. När det väl skett kände jag en enorm lycka för jag hade visat för dem, och inte minst för mig själv, att jag varken var dum eller inte var att räkna med.

Nu skulle jag inte bli annat än arbetare som en annan lärare uttryckte det på mellanstadiet så jag behövde inte gå teoretiskt förberedande högstadium, men morsan hade en annan uppfattning och därför blev det både högstadium, gymnasium och studenten även om det var med mediokra betyg. Jag kom ju från en totalt studieovan miljö, men hade en mor som läste mycket och var både fackligt och politiskt aktiv. Ideologin fanns därför med i hennes syn på min framtid. Men det blev gjort, jag var den förste i vår familj som ”tog studenten”.

Efter en och halv termin på universitet med filosofi och ekonomisk historia steg jag ut på verkstadsgolvet och senare, i sökandet efter identitet, det blev yrkeschaufför. Den akademiska världen kändes främmande, även om det var till morsans stora sorg. Idag har dessa knappa två terminer, inser jag nu, haft en stor betydelse då de bekräftade att arbetarungen faktiskt kunde även om intresset och motivationen alternativt mognaden just då saknades. Yrkesförarkortet var därför en viktig händelse, lika viktig som att lösa bokstävernas gåta, då det gav en stolthet, en yrkesidentitet.

Varför berätta detta nu, något som hände på 40-50 år sedan? Jo, för det handlar om klass, det handlar om klassidentifikation, men också klasstigmatisering. Arbetarungen ska inte tro att han eller hon är något. Vi ser det än idag om inte annat då regeringen tar bort det teoretiska inslaget i gymnasieutbildning med förklaringen att arbetarungar skall inte tvingas att läsa teoretiska ämnen då de är praktiskt lagda.

En klasstigmatisering, ett förakt för arbetarklassens barn som om de är mindre intelligenta, har mindre förstånd eller förmåga att förstå ett teoretiskt resonemang eller ta åt sig en teoretisk text. Precis som föraktet för ”horungen” i slutet på 1950-talet.

Att ha ett språk är att ha en identitet som gör dig till individ, precis som att ha en yrkesidentitet ger yrkesstolthet och att ha en klassidentitet ger samhörighet. Utan dessa tre blir livet en resa på ett upprört hav utan att kunna ta ut bäring och utan att hysa något hopp.

Arbetsglädje är skapande. Det var en fantastisk, nästan euforisk känsla, när jag för första gången satte mig ensam i den gamla Volvo Vikingen och körde iväg med mitt första lass lösbetong och kände att det bar, jag klarade att hantera den åtta ton tunga lastbilen med dess lika tunga last. Njöt av motorns mullrande mellan husväggarna och ekot som studsade fram och tillbaka. Jag var inte den föraktade ”horungen” utan yrkesmannen, även om jag i den stunden inte insåg att det var långt kvar, mycket som fanns att lära innan jag med rätta kunde betraktas med en yrkesidentitet. Men i det ögonblicket, ensam i den spartanska lastbilshytten, var inte ödmjukhet den förhärskande känslan utan stolthet.

Arbete är frågan om identitet, men också fråga om kollektiv identitet, klassidentitet. En fråga om styrka och svaghet för finns inte den kollektiva identiteten så finns inte heller styrkan. Det vet de som nu styr och de som styr i det kapitalistiska systemet erkänner detta fakta. De har sin starka klassidentitet och vet om man kan slå sönder klassidentiteten splittrar de arbetarklassen. Kan maktens män och kvinnor få arbetarklassen att stigmatisera sig själv och istället för styrka känna svaghet, underlägsenhet och till och med förakt för klassen, arbetet och inte minst förminska sig själva intill ringaktning stärker de sin makt och säkrar sitt ”tolkningsföreträde”.

Därför är orden så viktiga, därför är att lösa gåtan med bokstäverna så avgörande. Därför behövs den skola som ser och ger alla barn samma möjligheter efter deras egna förutsättningar. Därför behöver arbetarklassen det skrivna ordet så väl. Därför blir fördumningen som sker på olika plan så farlig. Vi behöver kunskap, vi behöver vårt språk, vi behöver arbetet på våra villkor för vi behöver vår klassidentitet.

Jag löste gåtan med språket, fick bokstäverna på rätt plats. Men då blir man också farlig inte bara för överheten som älskar dumheten och okunnigheten, utan även för de som är rädda för hot mot sin makt i klassen eller som arbetarna gett dem i förtroende. Kunskap, gåtan som löstes, blir ett hot mot dem och det finns inget som kostar på så mycket som att ha mer kunskap och använda den för det stör och skakar båten på det upprörda havet. Ifrågasättandet, problematiserandet och den intellektuella arbetaren är det största hotet mot status quo som existerar. Men det är priset som får betalas när ”horungar” sparkar Jante ut ur boet och tänker själva.

Den legendariske folkbildaren Alf Ahlberg skrev redan 1934 följande tänkvärda rader ”..vårt tänkande i hög grad är i hög grad beroende av våra språkliga uttrycksmöjligheter. Varje nytt ord eller varje meningsfylld sammanställning av ord är på samma gång en ny möjlighet för vårt tänkande. Att vidga sitt ordförråd och sina uttrycksmöjligheter är att vidga sin intellektuella horisont.” (Tankelivets frigörelse, Kooperativa Förbundet 1934, sid 143.)

Kampen för arbetet och arbetets frigörelse är med andra ord helt avhängig klassens intellektuella strävan. Språket som identitet, arbetet som identitet är grundbultar i klassidentiteten och individens delaktighet i kollektivet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Det stora sveket

 Foto från tiden då välfärdsstaten var självklar. Författaren är längst ner till vänster.Fotograf okänd.

Rubrikerna under de senaste åren har talat om utförsäljning av våra gemensamma egendomar. Det har varit rubriker om misskötsel av gamla och sjuka. Det har också varit braskande rubriker som när John Bauer-koncernen efter att ha delat ut till ägarna en kvarts miljard i vinst går i konkurs med skulder på en miljard. Dvs. 1000.000.000 kronor, tusen miljoner kronor, som vi nu får betala som skattebetalare. En siffra som har nästan lika många nollor som regeringen kan visa upp i sitt kabinett!

Det har varit upprepade, liknade rubriker om inlåsta dementa patienter utan tillsyn, gamla inlåsta i skrubbar som nu senast, sjukvård där stressade läkare missat allvarliga sjukdomar på grund av för lite personal, det har varit vårdcentraler som sålts för en spottstyver och gjort köparna miljonärer inom några månader. Det har varit rubriker om apotek som inte kan leverera de mediciner som sjuka behöver men har ett överflöd på skönhetsmedel.

Det har också varit skolor som bara slagit igen och eleverna har stått utan sin utbildning. Det har också varit en järnväg som varken fungerar vinter eller sommar och där det fattas 80 miljarder i nödvändigt underhåll och investeringar. Det har varit rubriker där den sittande regeringen inte brytt sig om landets industri.

Det har varit rubriker om miljarder som skänkts bort till ingen nytta till krogbranschen, hutlösa skattesänkningar till de som redan har mer än vad de behöver. Det har varit en bild av ett Putinland där rofferiet blivit normaltillståndet.

Det har varit en ändlös, upprepad rubrikexposé som bekräftat att när marknaden tagit över välfärden så har det gått åt helvete. Det har helt enkelt inte fungerat! Marknaden har inte kunnat tillgodose behoven av vård, omsorg och utbildning. Privatiseringsvansinnet, övertron på marknadskrafterna har varit ren vidskeplighet utan någon förankring i verkligheten och människors behov.

Det märkliga är att rösterna mot detta, för endast de totalt obegåvade och hjärndöda kan undvika att se galenskapens resultat, har varit antingen spridda eller tysta. De stora partierna, inklusive socialdemokraterna, har vägrat att inse eller ta konsekvenserna av den totalt havererade politiken. Rädslan för konflikt och den överdrivna oron för att storstadsmedelklassen inte skulle rösta på en socialdemokratisk politik som stod upp för motsatsen till marknadsmisslyckandet är varit slående.

Men också patetisk. Att högerpartierna i alliansen har denna politik som rättesnöre och välfärdsstatens förfall som mål är inget att förvånas över, men att socialdemokraterna som byggde välfärdsstaten skulle svika det som varit en i hela världen beundrad framgång är mer svårsmält.

Måste erkänna, jag är förbannad. Förbannad på s.k. entreprenörer som plundrar skolan på miljarder, förbannad på vårdföretag som missköter sjuka och gamla, förbannad på politiker som gör landet till ett Putinland, förbannad på de tysta medlöparna, förbannad på att jag ska behöva bli förbannad på att välfärdsstaten har blivit en jäkla räknesnurra för giriga figurer där solidaritet och medkänsla har ersatts av en iskallt beräknande kalkylator.

Den som inte gör motstånd är en medlöpare i förräderiet mot det våra föräldrar och deras föräldrar trodde på och byggde upp. Domen från våra barn och barnbarn kommer att bli hård, men utan tvivel rättvis. Sveket mot de som byggde landet är oförlåtligt och utan gräns.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Ett varningens ord

Aktuellt i Politiken (AiP), den socialdemokratiska partitidningen, skriver idag i en artikel att en majoritet av väljarna i Europa inte längre tror att (S)-partierna bryr sig om vanliga väljare. Underlaget till denna slutsats kommer från en undersökning som opinionsinstitutet YouGov gjort. De har frågat väljare i Sverige, Frankrike, Tyskland och Storbritannien.

YouGovs slutsats av undersökningen är att socialdemokratin kommit i otakt med sina egna väljare. En högst nedslående och oroväckande slutsats och än mer eftersom en majoritet också har uppfattningen att en socialdemokratiska regering i respektive länder inte kan lösa sociala problem.

Ett sätt att tolka resultat är också att det är konsekvensen av mer än tjugo år av new labour-politik där en övertro på marknaden skall lösa problemen varit rättesnöret för den politik (S)-partierna fört. Resultatet av YouGovs undersökning är också en stark varning till Labourpartierna i Europa att åter söka en kompassriktning där marknaden inte tillåts regera politiken utan att behoven av reformism som omdanar samhället i jämlik riktning.

Chantal Mouffe

Ett gott råd är därför att lyssna på sina egna väljare och varför inte statsvetaren och kritikern Chantal Mouffe när hon säger att ” ett vänsterprojekt måste därför handla om att återupprätta välfärdsstaten för att få stöd av medelklassen. (…..) Medelklassen är inte för avregleringar om det finns alternativ till den nyliberala politiken och då kan också viktiga grupper av medelklassen ge det sitt stöd.”

Hennes uppfattning att ”demokrati och avregleringspolitiken inte kan leva sida vid sida. För demokratin skall återupplivas måste nyliberalismen bekämpas” är viktiga erfarenheter som YouGovs varningar pekar på. Men förmår exempelvis den svenska socialdemokratin att göra det uppbrottet? Man får alltid hoppas. Men då måste nog alla kritiker av de senaste tjugo årens misstag göra sig hörda, för tystnaden och konflikträdslan är sakernas tillstånds främsta bundsförvant.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

(Den som vill läsa hela intervjun med Chantal Mouffe finner den i min bok ”De ohörda” (Ord & Kulturs förlag). Pris 200 kr plus porto. Beställes från ordochkultur@telia.com .

Kristdemokratisk ökenvandring

Att Kristdemokraterna ligger risigt till i opinionen är ett fakta. Om dryga året är det riksdagsval och då riskerar partiet att få lämna denna illustra samling av förtroendevalda och istället påbörja en närmast biblisk ökenvandring. Om det är det som partiet de senaste månaderna redan börjat låter jag vara osagt, men som man säger en gång är ingen gång, dock de två artiklar som publicerats av Ebba Busch i maj och nu senast av Sara Skyttedal gör att man undrar.

 

Gemensamt för de två är att de angriper fundamentet för välfärdsstaten som vi känner den. De gör det också utifrån en extrem position långt ut till höger som inte tillhör vanligheterna i den svenska politiska debatten. De gör det utifrån den position som centerledningen med Annie Lööf tidigare offentligt skyltade med, men som till vissa delar i vart fall, tvingades ge upp efter stämmans bakläxa.

Nu hör det till saken att dessa två unga kvinnor inte är vilka som helst inom (Kd), Ebba Busch är kommunalråd i Sveriges fjärde stad, Uppsala, medan Sara Skyttedal är ungdomsförbundets ordförande. Båda tillhör därmed partiets inre krets och därför är det att anta att de uttalar sig, i vart fall indirekt, för partiledningen och artiklarna är försök att positionera om partiet för att rädda det kvar i riksdagen.

Busch och fattigdomsbegreppet

Ebba Busch skriver att relativ fattigdom, dvs. måttet för klyftorna i samhället mellan fattigaste och rikaste är inget problem. Hon gör det insinuant till en fråga om märkesjeans och senaste mobiltelefonen. Med andra ord hon blundar för det faktum att det är en kraftig ökning av barn som ställs utanför då föräldrarna inte har råd att skicka med dem pengar på skolresan, inte har råd på grund av sjukdom och arbetslöshet då ersättningen är idag så låg att en ökad del av de som har det svårast ekonomiskt i resterna av välfärdsstaten har fått det så på grund av den sittande regeringens nedskärningar och omfördelningspolitik till de som har mest. Sverige är det land där klyftorna mellan den tiondel som har det sämst och den tiondel som har mest har ökats snabbast i västvärlden, allt enligt OECD.

Skyttedal och välfärdsstaten

Sara Skyttedal går ett steg längre. Hon förordar att politiken helt ska överge inkomstbortfallsprincipen. Man kan tycka det redan är gjort med tanke på den kraftiga försämringar som redan skett. Men det finns fortfarande upp till ett, på tok för lågt tak, en sådan grundprincip kvar. Skyttedal påstår att denna princip är direkt skadlig för tillväxten, vilket lätt kan avvisas för när den var tydligast under 60-70-talen så var tillväxten som högst. Vidare påstår hon, också helt felaktigt, att Sverige har en progressiv skatteskala. Denna övergavs redan 1981 och nu är principen 30 % förutom värnskatten, men att kalla detta progressiv skatteskala är direkt vilseledande eller totalt okunnigt. Men hennes, vad Kdu-ordförande kallar, filosofiska argument klart mer intressant. Hon skriver ”det är helt enkelt orättvist att det den enskilda själv tjänat ihop i så hög grad förvaltas av någon annan”. Hon talar om ”de ofantliga transferingssystemen” och ”den enorma bidragsstaten”.

De två debattörernas argument är extrema och hämtade från den undervegetation i den nyliberala ideologin. Ayn Rand, Robert Nozick är de ideologiska förlagorna samt Thatcher och Reagan de politiska. Den av Milton Friedman inspirerade ekonomiska politiken som förordas har redan prövats med katastrofala följder av ökade klyftor och social oro.

Den kristna etik som borde vara kristdemokraternas förebild har inget med de två debattörernas inlägg att skaffa. Den kristna etik som också är i grunden för västerlandets filosofi bygger på tanken om solidaritet och att vi tillsammans bygger ett bättre samhälle. Att vi bidrar efter förmåga och erhåller efter behov. Inte av välgörenhet, utan för det är det bästa sättet att bygga ett bättre samhälle än det som ställer fattiga mot rika, klasser mot klasser, människor mot varandra utifrån etniska linjer eller andra skillnader som finns. Syftet med välfärdsstaten är jämlikhet, inte ojämlikhet, det är minskade klyftor, minskade klasskillnader; kort sagt ett samhälle där alla människor har verkligen i realitet lika värde, inget annat. Inte som Busch och Skyttedal gör skillnad mellan människor. Föga kristligt sinnelag!

Avslutning

Slutligen. Jag vill sluta med två korta citat som klargör välfärdsstaten och syftet med den. ”Han skall ha en inkomst, och han skall känna, att denna inkomst är hans rätt och icke en nådegåva.” Och ”en allmän sjukförsäkring, som gåve tillräckliga dagshjälpsbelopp, skulle befria en stor mängd människor från tvånget att söka hjälp hos fattigvården.”

Dessa två citat är hämtade från Arbetarrörelsens efterkrigsprogram (1945) och klargör att välfärdsstaten och välfärdspolitik är en rättighet, inte en allmosa från de rika till de fattiga. Det är en politik som vill befria medborgarna från tvång och förnedring. Alltså en helt annan politik än den som de två kristdemokraterna Ebba Busch och Sara Skyttedal står för. Med den politik de två föreslår blir ökenvandringen oundviklig.

Text Ingemar E. L. Göransson

För den som vill veta mer om den nyliberala politikens och välfärdsstatens uppgång och fall läs gärna

Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism                      Pris 190 kr (inkl porto)

Beställ från ordochkultur@telia.com

Viktiga lärdomar av avtalsrörelsen

Avtalsrörelsens är ännu inte avslutat, men det finns viktiga erfarenheter för fackföreningsrörelsen att dra och det redan nu. I och för sig har man nått det så kallade ”märket” och industrin har en gång fått vara löneledande. Något som kan diskuteras det visa i, men detta är inget nytt eller omstörtande då det varit så i årtionden.

Transportbasen Lars Lindgren, en av flera strejkledare 2013

Det som däremot är mer tydligt i denna avtalsrörelse har direkt relation till den gren av samhällslivet där facken har minst vana att hantera - ett långvarigt borgerligt regeringsinnehav och vad det betyder för fackens rörelsefrihet och styrka.

Det första Reinfeldts regeringen gjorde var att angripa och oskadliggöra a-kassan. Konsekvensen blev en flykt från de fackliga kassorna och därmed också facken själva med alla konsekvenser av försvagad kraft genom lägre organisationsgrad vilket i sin tur gjorde facken mindre benägna att ta konflikt. Att sedan också LO misslyckades totalt med sin samordnande roll genom grava felprioriteringar där minoritetsfrågor fick fokus istället för klassens löntagarintresse.

2013 års avtalsrörelse har betytt ett skifte som kommer att få stor betydelse framledes. Inte självklart, men med en stor sannolikhet. Vad som är viktigt med avtalsrörelsen är att dess fokus har inte enbart legat på de rena ekonomiska utfallet, det var mer eller mindre redan klart genom den mer eller mindre stora acceptansen av det nämnda ”märket”.

Utan den viktigaste frågan har istället varit om hur man ska hantera i avtalen konsekvenserna av politiska beslut som i fallet med Lex Laval. Arbetsgivarna har varit tydligt emot att släppa ifrån sig denna lagstiftning som betytt ett klart övertag över löntagarnas rättigheter. Lex Laval har därmed helt förändrat maktbalansen till arbetsgivarna fördel.

Fackföreningsrörelsen har i årets avtalsrörelse fått se hur politiska beslut har förändrat villkoren för förhandlingarna mellan parterna och eftersom facken på grund av politiska beslut de inte kunnat påverka blivit därmed tvungna att ta till stridsåtgärder i större omfattning än vad som vad varit vanligt på svensk arbetsmarknad där samförstånd tidigare var förhärskande.

Med högerregeringen inne på sitt sjunde år och snart åttonde har också arbetsgivarna blivit allt mer militanta i sitt hävdande av sina intressen medan på andra sidan förhandlingsbordet har facken få inse om de skall ha en möjlighet att hävda medlemmarnas villkor och klassintressen finns inget val än att svara med samma mynt. Det vill säga varsla och utlösa konflikter för att vinna.

Byggnads, Transport, Elektrikerna och nu senast Kommunal har gemensamt att frågan om medlemmarnas anställningstrygghet har blivit av noll och intet värde genom politiska beslut fattade av högerregeringen. En viktig slutsats blir därmed att med en borgerlig regering likt Reinfeldts finns inte utrymme för samförstånd, utan löntagarna, och då främst arbetarna inom LO:s förbund, tvingas att ta till konfliktvapnet då samförståndet blir blott en saga med en slik regering.

En följaktlig slutsats blir naturligtvis att med en fortsatt högerregering 2014 blir möjligheten till att utan konflikter hävda löntagarintresset än mindre. Vi kan ha, liksom facken ska ha, synpunkter på den socialdemokratiska politiken och att den har uppenbara brister i sin utformning och till delar av sitt innehåll. Det går att ändra på om facken tar på allvar att engagera sig mer än formellt i politiken. Facket måste inte bara var en medpassagerare som under tidigare LO-ledningen utan den "vänlige pådrivaren" som Tage Erlander sa en gång. Det är som den brittiske fackföreningsledaren Len McCluskey sa i en intervju jag gjorde med honom angående hans förbund Unites medvetna uppträdande för att öka inflytandet i Labour.

- Vi är skyldiga alla dem av våra medlemmar som ser Labour som sitt parti trots dess brister att försöka få gehör för våra värderingar.

Facken måste bli väsentligen en stark kraft för en rakare politik som inte sneglar så mycket på mitten och marginalgrupper utan ser mer till klassintresset. Gör inte facken det så kommer årets avtalsrörelse bara bli en prolog till en långt mer konfliktbenägen arbetsmarknad där fackens kamp för sina medlemmars intresse blir alltmer en kamp på liv och död.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Kommunals strejk och moderata strejkbrytare

Författaren Jack London skrev nedanstående text om strejkbrytare. Ett sorgligt ämne när moderata studentförbundet agerar som detta i Stockholm för att bryta Kommunals strejk.

Kommunals krav är något som vi alla måste ställa oss bakom både vad det gäller lönekrav och inte minst övriga arbetsvillkor.

Visa solidaritet med Kommunals bussförare!

“Efter att Gud hade skapat skallerormen, paddan och vampyren hade han några fasansfulla substanser kvar av vilka han skapade strejkbrytaren.

En strejkbrytare är ett tvåbent djur med en förvriden till själ, en vattenskadad hjärna, en ryggrad av gelé och lim. Där andra har ett hjärta, bär han en tumör av ruttna principer.

När en strejkbrytare kommer nerför gatan, vänder män ryggen åt honom och änglarna gråta i himlen och Fan själv stänger Helvetets portar för att hålla honom utanför.

Ingen man (eller kvinna) har rätt att vara strejkbrytare, så länge det finns en vattensamling stor nog för att dränka strejkbrytaren i eller ett rep tillräckligt långt för att hänga honom i. Judas var en hedersman jämfört med en strejkbrytare. Efter att förrått Mästaren, han hade karaktär nog att hänga sig. En strejkbrytare har inte det.

Esau sålde sin förstfödslorätt för en grynvälling. Judas sålde sin Frälsare för 30 silverpenningar. Benedict Arnold sålde sitt land för ett löfte om en kommission i den brittiska armén. Strejkbrytaren säljer sin förstfödslorätt, sitt land, sin hustru, sina barn och sina medmänniskor för ouppfyllda löften från arbetsgivaren.

Esau var en förrädare mot sig själv, Judas var en förrädare mot sin Gud, Benedict Arnold var en förrädare mot sitt land, en strejkbrytare är en förrädare mot sin Gud, sitt land, sin familj och sin klass”.

Jack London ur “Svarta själar”, 1922 (Översättning: Ingemar E. L. Göransson, 2012)

Amnärkning:

Esau, tvillingbror till Jakob, Jakob lurade honom att sälja sin förstfödslorätt och fick Isak att välsigna honom som Esau, son till Isak och Rebecka (Gamla testamentet)

Benedict Arnold, amerikansk general från frihetskriget som var förrädare mot den amerikanska frigörelsen från England. Han planerade att ge upp West Point till de brittiska kolonialtrupperna. Namnet har blivit i USA liktydigt med förräderi (Jfr Quisling i Norge)