Det allmänna rättsmedvetandet

När SEKO:s s-föreningar i Östergötland för över tio år sedan tog initiativet till att vårt partidistrikt skrev ett kriminalpolitiskt program möttes det även av partivänner med skepsis. Min arbetarekommuns ordförande vid den tiden undrade surt om vi ville införa dödsstraff. Men mycket har hänt sedan dess men en sak har inte förändrats. Lagstiftningen och tillämpningen av lagstiftningen ligger inte i linje med det allmänna rättsmedvetandet.

En rysk revolutionär på 1910-talet sa en gång att vi har slängt ut tsarbyråkratin och kan förlita oss på att arbetarklassens rättsmedvetande säkrar att domstolarna fungerar men byråkraterna som vi slängde ut genom dörren kommer tillbaka in genom fönstren och bakdörren.

Nu blev det varken rättvisa eller fungerande rättsväsenden i Ryssland eller Sovjetunion delvis pga. byråkratins comeback. Stalin såg till att bygga upp en gigantisk byråkratisk statsapparat där byråkratin blev allenarådande.

Rättsmedvetande är det som avgör om människor har respekt för lagstiftningen och om den kan anses vara rimlig. Vi har sett hur klåfingriga meningslösa lagar förfaller genom att de inte tillämpas eller hur brott avkriminaliseras eftersom den juridiska apparaten inte klarar sin uppgift.

Det senaste och säkerligen inte sista fallet där juridiken, den juridiska apparaten och rättsmedvetandet krockar på ett sätt som drabbar enskilda och upprör människor på ett sätt som måste ses som i allt elände positivt.

När en 14-årig flicka tar sitt liv och när en vuxen som hon är i beroendeställning till inte lagförs för att sedan få sitt straff minimerat så strider det mot det allmänna rättsmedvetandet. Jag, du och tusentals personer blir förbannade och till och med går ut i demonstrationer som i Jönköping när den 42-årige gärningsmannen kommer undan med en halverad dom så är det byråkratin som har talat i hovrättens dom. Oftast är det så här. Hovrätten halverar eller frikänner vad tingsrätten dömt till med hänvisning till märkliga tolkningar av lagens bokstav. Orsaken är troligtvis att nämndemännen som sitt i tingsrätten omfattar i högre grad vad vi kan kalla det allmänna rättsmedvetandet än de juridiska byråkraterna i högre instanser.

 

“det finns en

konfliktyta mellan

det allmänna

rättsmedvetandet

och juridikens

paragrafryttare”

 

När en bekant till mig vars dotter blev utsatt för sexuella övergrepp så utredde inte ens polisen fallet. Detta trots att flickan inte ens var 13 år och gärningsmannen över 20 år. Det som är självklart för de flesta läggs i högen av outredda handlingar med hänvisning till att ord står mot ord. Flickan har mått uselt givetvis medan gärningsmannen kan flina och lipa åt lagen.

Det finns uppenbarligen en konfliktyta mellan det allmänna rättsmedvetandet, dvs. vad du och jag tycker är rätt och fel och vad juridikens byråkratiska paragrafryttare tolkar. Det innebär på sikt också att respekten från allmänheten minskar och undergrävs.

Om ett samhälle skall kunna kalla sig civiliserat måste det finnas ett stöd för lagen och lagstiftningens tolkning. Det får inte vara så att det blir en situation där lagstiftning är en sak och lagens tolkning blir en annan. I det läget är respekten för lagstiftningen mycket illa ute och därmed också blir demokratin utsatt för fara. Varje hovrättsdom där gärningsmän som begått uppenbara och avskyvärda brott frikänns eller får närmast en klapp på axeln blir ett argument för mörkerkrafter med helt annan juridisk och samhällig dagordning än demokrati.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Allt hårdare strid om maktbalansen på arbetsmarknaden

Arbetsgivarnas och deras megafoner på de borgerliga tidningarnas ledarsidor fortsätter sin kampanj mot LAS, fackliga rättigheter och likt tjuven ropar ta fast tjuven när det gäller att förklara varför ungdomsarbetslösheten är större i Sverige än på många andra håll i Europa.

Att Sverige inte har den typ av låglönearbetsmarknad eller den struktur som arbetsmarknaden har i ex. vissa delar av Sydeuropa eller i de anglo-saxiska länderna är ett faktum men att påstå att det beror på en rigid LAS, för höga ingångslöner eller annat som facket görs ansvarigt för är en oärlig kampanjpolitik med ett helt annat syfte än ungdomars besvärliga situation på arbetsmarknaden.

Ungdomsarbetslösheten är inget nytt fenomen. Den fanns redan som ett problem när jag kom ut på arbetsmarknaden kring 1970. Redan då skyllde man problemen på facket trots att det varken fanns LAS eller ”för höga ingångslöner”.

Den som nu har fått klä skott är Ylva Thörn, Kommunals ordförande, som tydligt i veckan sa som en kommentar till Svenskt Näringslivs papegojrapport om ungdomsarbetsmarknaden där chefsekonomen Stefan Fölster på samma papegojaktiga sätt upprepa den inlärda läxan; för höga ingångslöner, för mycket anställningsskydd och bristen på lärlingsutbildning till praktiska jobb.

Den lokala djupblå Östgöta Correspondenten gick till och med så långt att man utbrister ”Thörn är farlig för de unga”. En i sanning respektfull kommentar till ett uttalande från ett av de största LO-förbunden.

Om vi ska bena ut problematiken kan vi börja med LAS. Den är dispositiv, vilket Niclas Ericsson, Correns ledarskribent, blundar för precis som vanligt må jag tillägga. Dvs. vid en nedskärning eller uppsägningar finns det ingen automatik att senast anställd skall gå först – det avgörs i lokala förhandlingar. Observera senast anställd, man kan fundera på om det alltid finns ett likhetstecken mellan senast anställd och yngst vilket högerns megafoner och SN försöker påskina.

Vidare påstår Ericsson att det inte går att bli av med det oprövade kortet. Man kan undra hur korkade arbetsgivare då är om de inte kan bedöma efter 6 månaders provanställning om en nyanställd klarar sitt jobb eller har rätt kompetens. Det är nog snarast att arbetsgivarna vill ensidigt bestämma, dvs. bakvägen återinföra den förhatliga §32; fritt leda och fördela; fritt anställa och avskeda. Dvs.; talet om LAS är inget annat än ett gnäll över att makten till viss del är delad idag genom LAS.

“Arbetsgivarna och högern

vill återinföra § 32”

För höga ingångslöner är ju en sanning med modifikation. Under 18 år är lönerna kring bara 60% av en vuxens lön, dvs. över 18 år. Detta pga. parterna räknar med att de som har dessa löner går i huvudsak skolan. Över 18 år så är löneskillnaderna mellan ingång och slutlön inte alls så liten som arbetsgivarna och Ericsson vill göra gällande utan det är snarast så att de ljuva tu vill öka skillnaderna väsentligt och skapa en press nedåt på allas löner.

Det tredje postulatet i arbetsgivarnas och högerns predikan är att det är saknas lärlingsutbildningar inom praktiska yrken. Det är bara en sanning med relativt sant innehåll. Verkligheten är att inom de flesta praktiska yrken finns ett ganska stort innehåll av lärlingsutbildning men saken är att det föregås på utbildningarna inom gymnasieskolan. Det är ju inte så att bilmekar, elektriker, snickare, undersköterskor, flygmekaniker, frisörer osv. lär sig sina yrken rent teoretiskt.

Ett skäl till att det sker inom gymnasieskolan är ju att arbetsgivarna själva inte har klarat av att försörja utbildningsväsendet med lärlingsplatser. Det är nog snarast att vad SN och Ericsson vill egentligen är att skapa en situation där nyutbildade arbetare skall hamna helt i händerna på arbetsgivarnas goda vilja och tvingas att fungera som lönepressande billig arbetskraft.

Ytterligare en ingrediens i kompotten av Thatcherinspirerad politik är att SN och högern vill omöjliggöra för arbetskraft med deras yrkesutbildning inte skall kunna gå vidare i utbildningssystemet utan stängas in i sitt en gång valda yrke. Detta genom att man tar bort kraven i gymnasieskolans praktiska program på full behörighet i kärnämnena vilket omöjliggör en ev. fortsatt högre utbildning någon gång i framtiden. Även detta får då en lönenedpressande effekt.

Ericsson påstår att Sverige har byggt upp ett moment 22 på arbetsmarknaden. Det är nog snarast så att det pågår en strid om framtidens maktfördelning mellan arbete och kapital. Där har SN och Ericsson mycket tydligt vald sida för kapitalets intressen även om de långsiktigt är till nackdel för Sverige och svensk tillväxt och utveckling.

Så, Ylva Thörn har alla skäl i världen att tydligt och klart tacka nej till en svensk låglönearbetsmarknad. Den är inte bra för varken löntagarna eller landet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Politisk rötmånad

BAE Hägglunds i Örnsköldsvik var den ende tillverkare som klarade försvarets krav på de nya militärfordonen som skulle uppköpas.

Ordern gick dock till ett sämre alternativ.Fordonen tillverkade av Patria i Finland favoriserades istället och det trots att de var klart sämre och mötte inte försvarets behov. Resultat; flera hundra jobb bort i Örnsköldsvik. Orsaken verkar hänga samman med den nya strategi som en Leif Nylander hade tagit fram för upphandling av försvarsmaterial; inget som var under utveckling skall köpas av försvaret.

Intressant för konsekvensen av detta blir att Sverige kommer i framtiden bli hänvisad till att köpa NATO-producerat material, dvs. Sverige kommer inte att ta fram eget försvarsmaterial utan bli hårdare knutet för att inte säga beroende av NATO för att kunna försvara sig vid en kris.

Alltså vi förs närmare NATO och allt längre ifrån en verklig alliansfrihet med den upphandlingspolitiken som Leif Nylander, chef för materialproduktionen vid Försvarsmakten. Och är det inte en svindlande tanke att regeringens försvarspolitik stämmer väl överens med att vi skal bli ett NATO-land bland andra och därmed mer beroende av i slutänden USA:s välvilja när det gäller materialanskaffning.

Man kan också göra ytterligare en intressant iakttagelse. När näringsminister Olofsson dissar fordonsindustrin så gör Försvarsmakten (läs försvarsdepartementet) detsamma när det gäller försvarsindustrin. Regeringen låter jobben försvinna ut ur landet eller ut i intet och kvar blir en väl kvalificerad arbetskraft som hänvisas till servicejobb istället för kvalificerad industriproduktion.

En rötmånadshistoria; nej tyvärr inte utan enbart den reinfeldtska politikens konsekvenser.

Skånska Dagbladet är en dagstidning med långa anor. Igår hade den en ledare som uppmärksammades på sina ställen bland annat av några socialdemokratiska bloggare. Ledaren var värd att uppmärksamma. Inte för att den var synnerligen välskriven utan för dess politiska budskap.

”Att öka invandringen till EU innebär med automatik ännu snabbare växande arbetslöshet och hårdare påfrestningar på välfärdssystemen.” (….) EU kan inte med en generös invandrings- och asylpolitik lösa fattigdomsproblem i Afrika och andra världsdelar.” (…..) Men någon öppenhet för massinvandring till EU är inte realistisk vare sig ekonomisk eller fysiskt, när en rad länder och storstäder i dag präglas av överbefolkning och havererad integrationspolitik. Öppnare gränser leder direkt till socialbyråerna.” (Se länk.)

Uppenbarligen finns det för många Sverigedemokrater i Skåne. Än mer det är inte en SD-tidning som har skrivet detta utan den garanterat centerpartiska Skånskan som därmed fullföljer 1930 och 40-talens bruna tradition. Inte heller har den annars så pratsamma Maud Olofsson sagt så mycket som ett knyst emot sin egen partifärgade tidning. Med andra ord det som är i påse har varit i säck.

En rötmånadshistoria; nej tyvärr inte utan enbart den reinfeldtska politikens konsekvenser.

Svininfluensan oroar uppenbarlig folk. Min svärmor är hur orolig som helst. Man kan tro att det är digerdöden som är på väg. Men att folk kommer att bli sjuka är inget tu tal om.

Vi som upplevde Hong-Kongen 1968 vet att det kommer att bli tomt på skolor och på arbetsplatser. Samhällsekonomiskt är det naturligtvis självklart bättre att alla som kan blir vaccinerade för att undvika att människor som tycker det blir en för stor ekonomisk belastning at betala för hela familjen kanske upp till 300 kr per person och dos som det talas om.

Nu är det tuppfäktning om vem skall pröjsa. Självklart kommer de som har gott om stålar att fixa det här själva. Som vanligt höll jag på att säga men ur samhällsperspektivet är det bättre för samhället och individerna att samhället organiserar och betalar kalaset – allt för att begränsa smittospridningen.

Trycket är stort men fortfarande står den alltmer gudalike (i sina egna ögon) landsfadern Reinfeldt emot alla propåer av detta slag.

En rötmånadshistoria; nej tyvärr inte utan enbart den reinfeldtska politikens konsekvenser.

En rötmånadshistoria kan vara osannolik men tyvärr varken regeringens nedmontering av industrin, Skånskans bruna ledare eller hanteringen av influensaepidemin en rötmånadshistoria utan en högst självklar konsekvens av en regering som ser marknaden före politiken; korsiktiga vinstintressen före samhällsnytta och skattesänkningar före folkhälsan.

Tyvärr hela Reinfeldts politik skulle kunna vara en rötmånadshistoria m en den är en högst reell verklighet – tyvärr för svenska folket; tyvärr för jobben; tyvärr för motståndet mot främlingsfientlighet och tyvärr för var och ens hälsa.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Läs en bok – det är sommar!

Sommartid – lästid. Så är det nog. När vi har semester så finns chansen att ge sig på de där böckerna som har blivit liggande (i vissa fall i flera år). Vi har helt plötsligt mycket mer tid att läsa mellan utflykter, bad och vad annat man får för sig att göra under de ynka semesterveckorna.

De nedan nämnda böckerna är sådana som antingen har legat där på skrivbordet och blängt eller åkt in i bokhyllan utan att bli lästa förrän sommaren kom – sommartid m.a.o. lästid.

      

Barbara W. Tuchman ”En fjärran spegel – Det stormiga 1300-talet (Atlantis 1978)

En absolut makalös och himlastormande beskrivning av medeltidens historia med utgångstid från 1300-talet med dess hundraårskrig mellan England och Frankrike. Historien speglas utifrån en verklig person; baron Enguerand de Coucy. Tuchmans berättelse av det stormiga, grymma och blodiga århundradet är också en berättelse om kulturell utveckling och bondeuppror och slitningar inom kyrkan.

Felipe Fernandez-Armesto ”Millennium – De senaste tusen årens historia” (Forum 1995)

En totalt annorlunda historiebok där tyngdpunkten ligger utifrån ett globalt civilisationsbegrepp. Ett kaledioskop som tar oss till Japan, Afrika och bland andra Maya-indianerna. En bok som sätter Europas egocentriska världsbild ett ett nytt perspektiv som inte alltid är smickrande för Europas självbild.

August Strindberg ”Det nya riket” (Bonniers 1974)

När Det nya riket kom ut 1882 var det en skandal som omskakade överheten. Strindbergs satir över den tidens medelklass och överhöghet skar som en kniv genom smör och gjorde Strindberg än mer till den av kyrkan, penningpåsen och kungen avskydd rabulist. En än idag högst träffsäker satir som läses med stor behållning.

Red. Harry Järv ”Strindbergsfejden” Del 1 & 2 (Cavefors 1969)

Om Det nya riket var ett mästerstycke i satir så är att läsa texterna från den berömda Strindbergsfejden en upplevelse som är förankrad i en svensk politisk verklighet där Strindberg med vad det led stöd från arbetarrörelsen och radikala krafter intellektuellt gjorde rent ut sagt skit av den tidens uppblåsta höger till synes utifrån en litterär fejd men slaget kom att stå mellan nationalism kontra internationalism; konservatism kontra demokrati; höger kontra vänster. Strinbergsfejden likt Det nya riket har speglingar i dagens Sverige vilket gör Strindbergsfejden till en läsupplevelse än idag nästan 100 år senare.

H. G. Wells ”Funderingar över skodon” (Tiden 1915; 1000 ex 1969)

En av Wells mest okända böcker. Wells som är mest känd för sina science-fictionromaner som Världarnas krig var en övertygad socialist och i den här lilla skriften (bara på 60-sidor och i fickformat) klargör varför han anser socialismen är inte bara önskvärd utan också nödvändig. Den lilla boken är inte bara otroligt kvick utan också en av de bästa agitationsskrifter jag läst. Wells drar en stenhård logik från nödvändigheten att ha bra skor till förnuftet med en socialistisk samhällsorganisation.

Willy Brandt ”Att ta parti för friheten” (Nordstedts 1983)

De legendariske tyske socialdemokratiske kanslerns berättelse om hur nazisterna kunde ta makten medan arbetarrörelsen var upptagen mest med sig själv och sin oförmåga att förstå hotet från de bruna horderna av gapiga nazister. Brandts bok är den bästa och mest öppna kritik av den egna rörelsens oförmåga som hade sin grund i att man underskattade och inte förstod vad nazismen hade för stöd inom medelklassen i Tyskland. Välskriven och fascinerande historielektion.

Josefin Brink m.fl. ”Sälj hela skiten” (Ordfront 2009)

En rasande uppgörelse med den ideologi som använder privatiseringspolitiken för att rasera välfärden. Författarna visar med all tydlighet att privatiseringarna, utförsäljningar och konkurrensutsättningar är en tydlig strategi för att omvandla Sverige till en borgerlig marknadsplats där allt är till salu och allt går att köpa. Ett samhälle där pengar inte behov avgör allas framtid. Vad jag förstår kommer ABF på sina ställen organisera studiecirklar kring boken. Egentligen borde varenda facklig och politiskt aktiv inom arbetarrörelsen läsa denna bok. Ta fasen om de inte borde avkrävas att de gör det. Boken är ett bra exempel på det jag kallar svensk thatcherism och vad den leder till.

Se även mina föreläsning om Thatcherismen och Reinfeldt.

Som sagt några böcker värda att stifta bekantskap med. Och varför inte nu under sommaren 2009.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Ännu en framgång för regeringens kulturpolitik

Även i dagens upplaga av DN rapporteras om stora framgångar för regeringen Reinfeldts kulturpolitik. Ytterligare en privilegierad grupp latoxar förlorar sin gratisbiljett till kulturen.

Det är de s.k. vägbiblioteken som nu inte längre kommer att få behålla sina ohemula subventioner för att illitterata kockar, hamburgervändare och lastbilschaufförer ska på oss skattebetalares bekostnad kunna lyssna på ljudböcker eller gratisläsa diverse böcker.

Självklart skall inte dessa obildade grupper och individer snylta på oss hederliga hårt arbetande människor. På jobbet ska de jobba och inte roa sig för hur skall de se ut om vi högt utbildade akademiker eller tjänstemän i staten satt och läste Homeros när vi ska sköta vårt arbete. Det vore något det.

Nu har de kroniskt gnällande fackföreningarna beklagat sig att staten, dvs skattebetalarna, inte längre kommer att försörja deras intresse för lättviktig kiosklitteratur. Något annat är det givetvis inte frågan om.

Nu har de startat facebookgrupp för att protestera mot statsministern Reinfeldts och kulturministerns tydliga politik. Det må de göra men det har de inget för. Vänstersocialistiska Arvid Falk ondgör sig också över regeringens kloka och framgångsrika politik för den som vill ta del av hans tarvliga argument som inte står August Strindberg efter i låg kulturell nivå.

Vi inom de bildade klasserna kommer att se till att den socialistiska kulturpolitiken inte får någon möjlighet att återvända i ny skepnad 2010. Kort sagt, ytterligare en framgång för en borgerlig kulturpolitik – det är så att man nästan når nirvana när man får uppleva hur packet sätts på plats.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Foto: Christoffer Göransson

Reinfeldts politik är konsekvent men ingen väg för arbetarrörelsen att närma sig

Infrastrukturminister Åsa Torstensson vill fortsätta den politik som innebär att statlig verksamhet skall bolagiseras, konkurrensutsättas och, slutligen, privatiseras. Hon möts av en stark kritik från olika håll när det gäller Banverket men även när det gäller sina avsikter med Svensk Bilprovning. En kritik som man kan uppfatta som om Torstenssons politik gör debut i svensk politisk mylla. En villfarelse i så fall vill jag påstå, utan det är snarare att Torstenssons politik är en konsekvens av den politik som har varit comme-il-faut under snart 20 år i svensk politisk praktik.

När det svenska bankväsendet blev avreglerat eller när friskolorna, sjukvården eller Posten, energin Televerket och andra verksamheter som var statliga eller på annat sätt politiskt styrda blev bolagiserade, avknoppade eller privatiserade så var det i grunden samma politiska tankevärld som när Banverket skall bolagiseras, Apoteken privatiseras eller Bilbesiktningen konkurrensutsättas.

Den politiska ideologin bakom är i grunden inspirerad och påverkad av Chicagoskolans Milton Friedman, filosofiska tankar från Robert Nozick eller Ayn Rand. Det finns en politisk gemensamhet med så olika politiker som Augusto Pinochet, Ronald Reagan och Margaret Thatcher och vår egen Fredrik Reinfeldt. Men inte heller socialdemokrater som 1990-talets ledarskap går helt opåverkade av marknadsövertro och misstro på politikens möjligheter.

När Margaret Thatcher för 30 år sedan blev premiärminister i Storbritannien var det med ett uttalat mål att ersätta välfärdsstaten med en starkt begränsad stat där marknaden skulle styra - inte politiken. För att lyckas var det nödvändigt med stora förändringar inte bara i politiken utan också i britternas syn på sig själva och sitt samhälle. Thatcher lyckades med sin strategi och resultatet ser vi idag i ett samhälle med stora klyftor mellan de som har jobb och de som inte har det; mellan invandrare, kortutbildade och den självgoda medelklassen. Man skulle t.o.m. kunna säga att Thatchers politik var medelklassens revansch på arbetarrörelsen. Medelklassens politiska och ekonomiska kontrarevolution.

Thatcher hade några grundbultar i sin politik; avregleringar, privatiseringar, försvagning av fackföreningarna, mindre politiska och mer marknadslösningar på olika samhällsproblem, ökad lönespridning och inte minst som konsekvens; en svagare demokrati med väsentligt kortare räckvidd.

Thatcherismen är ett åskådligt exempel på hur den nyliberala politiska revolten i lyckats att föreverkliga nattväktarstaten på ett sätt som dess ideologiska fader Edmund Burke bara kunde drömma om på 1700-talet. Samma politiska strömning har fått olika skepnader i olika länder beroende på omständigheterna. I Chile innebar det diktatur, tortyr och slakt. I Reagans USA fick de starka ekonomiska krafterna styra fritt och i USA under Bush innebar det att krig blev marknadslösningen. I Sverige sker omdaningen på ett mycket mer civiliserat sätt men resultatet blir likvärdigt; välfärdsstaten förändras till ett välståndssamhälle för de privilegierade där medelklassen ger sig själv sin enligt eget tycke rätta plats i samhällets mitt.

En adekvat beskrivning av Thatcherism ger den brittiske politiske journalisten Martin Jacques i ”The Politics Of Thatcherism” (London 1983):

”Thatcherismens karaktär är komplex. Två tydliga element kan dock pekas ut. För det första en stark betoning på utan tvekan traditionell småborgerlig ideologi – marknadens fördelar, konkurrens, elitism, individuella initiativ, det skadliga med statligt engagemang och byråkrati (statsförvaltning). På ett sätt representerar den en återgång till pre-1950-talets Tory-politik: den är också ett uttalat försök att rulla tillbaka kollektivismen som är förbunden med arbetarrörelsens framgångar. I en period av recession (kanske framför allt i dess tidigare skede), slår dessa traditionella dygders värde an – och har sannerligen slaget – en ton hos de traditionella väljargrupperna som har Torys stöd. För det andra, Thatcherismen har framgångsrikt försökt att organisera olika krafter som ingår i motståndet - motstånd mot fackföreningsaktivism, nationella ambitioner, tolerans, feminism - till fördel för en i allt väsentligt regressiv och konservativ lösning i frågor som auktoritet, lag och ordning, patriotism, nationell enighet, familjen och individuell frihet.

Thatcherismen söker omstöpa industrin genom att släppa marknadskrafterna fria och dramatiskt dra ner statens ekonomiska aktiviteter. (….) Den söker att rulla tillbaka de strukturella framgångarna arbetar – och demokratiska rörelserna och, samtidigt, kopplat med sammanhållen populistisk-baserad ideologisk och ideologisk offensiv för att underminera arbetarklassens motstånd. Thatcherismen kombinerar en nyliberal ekonomisk strategi med reaktionär och auktoritär populism. (……) Den söker att lösa krisen och dödläget genom att mobilisera en re-organiserad, utvidgad och lättrörlig social bas av medelklassen, egenanställda och arbetarklassen tillsammans med nyckelgrupper inom storkapitalet.” (sid 53 – 54; min översättning)

Läsaren får ursäkta det något omfångsrika citatet, inte bara beskriver Martin Jacques thatcherismen på ett glasklart sätt utan också Reinfeldts politiska strategi. Inte för att han är synsk utan för att det är i grunden samma politiska ideologi och samma politiska strategi. När infrastrukturminister Åsa Torstensson släpper in privata aktörer på de lönsamma bandelarna av SJ, bolagiserar Banverket och säljer ut Svensk Bilprovningen är det inget uppseendeväckande utan snarare en beundransvärd konsekvent politik där marknadsdogmatism och övertro på marknadslösningar är ryggraden.

Torstensson och den övriga s.k. alliansen är Thatcher på svensk mark och i svensk politisk mylla. När Apoteket och Vin & Sprit säljs så är det enbart ett resultat av samma konsekventa politik som har dominerat världspolitiken sedan 1970-talets slut men i inhemsk tappning.

Vad som är uppseendeväckande är att arbetarrörelsen inte fullt ut ser att det är kejsarens nya kläder och att arbetarrörelsen ser varje politisk förslag från högerregeringen som en isolerad politisk företeelse utan att observera linjen och konsekvensen. Därmed lyckas man inte heller genomskåda den thatcherinspirerade strategin som regeringen Reinfeldt följer med benhård konsekvens trots retoriken man presterar från Rosenbad.

Sedan 1990-talets politik som var en icke-politik av marknadsliberalismens påverkade ekonomiska åtgärder som skulle rädda välfärden. Allt gick väl så länge marknaden fungerade vilken den har tendens att göra i högkonjunktur. När lågkonjunkturen och krisen slår till ser vi resultatet. Fyrdubblad arbetslöshet, 100-tusentals utanför de sociala skyddsnäten; dramatiskt ökad ungdomsarbetslöshet och en allt aggressivare arbetsgivarfront som söker att slutgiltigt förändra maktbalansen på arbetsmarknaden.

Arbetarrörelsen måste för att vända utvecklingen åter ge politiken dess roll som samhällsförändrande verktyg. Det innebär att man måste alltid ställa sig frågan vad som är önskvärt inte vad som för ögonblicket är möjligt.

Arbetarrörelsen måste återvinna sitt självförtroende och övertygelsen om politiken som samhällsförändrande verktyg. Man måste göra upp med sina misstag och återvinna sin grundläggande ideologi; drömmen om ett rättvist samhälle för alla och inte bara för en elit vilket är medelklassens och högerns grundläggande värdering. Vi behöver välfärdsstaten för att ge ge alla människor en trygg framtid och den finns ingen annan övertygande kraft än arbetarrörelsen som kan skapa. Vad arbetarrörelsen är minst av allt behov av är en rättning mitten för varje medelklassväljare man till äventyrs vinner innebär två naturliga s-väljare som stannar på soffan med en känsla av ingen naturlig politisk hemortsadress.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Framgång för regeringens kulturpolitik

I DN idag meddelas att besökssiffrorna på de statliga museerna har minskat rejält sedan regeringen i sin vishet beslutade att ta bort den fria entrén till sagda museer. En framgång med andra ord som visar att en framsynt politik håller den okunniga populasen från kulturinstutionerna.

Visst är det en befrielse för medelklassens intellektuella att slippa trängas med arbetarfamiljer från förorterna på konstmuseer och andra institutioner satta att vårda kulturarvet. Särskilt glädjande är att ungdomarna nu håller sig borta från samma kunskapsvårdande hus. Eftersom de obildade klasserna i alla fall inte förstår eller kan ta åt sig kunskapen och den kulturella fernissan så framstår det som en framgång att de har på detta enkla sätt hålls borta från kulturens högborgar.

Än en gång har alltså regeringen Reinfeldt visat att dess politik att begränsa de lägre klasserna från samhällsinflytande når framgångar. Det finns all anledning för medelklassen och bildade människor att sända en tacksamhetens tanke till Reinfeldt för hans framsynthet.

Text & foto: Ingemar E. L. Göransson