Brittiska fack ställer krav på Labour

Len McCloskey är generalsekreterare för Storbritanniens största fackförening; Unite. Förbundet bildades 2007 genom en sammanslagning av Amicus och Transport & General Workers Union. Förbundet som har 2 miljoner medlemmar organiserar arbetare inom byggsektorn, transport och industri i första hand.

 

Nyvald, men ingen duvunge

Len McCloskey som valdes i slutet av förra året är en välkänd facklig profil i Storbritannien efter att ha varit aktiv inom facket sedan 1970-talet. Han är också en av de mest stridbara av brittiska fackliga ledare. Att få en intervju med McCloskey har stått länge på ”att-göra-listan” för min del eftersom han har mycket att berätta och är en av de mest intressanta på den fackliga arenan i Storbritannien idag .

I början av februari 2011 hade jag lyckats få honom att ta ge mig en halvtimme av hans tid. McCloskeys almanacka är givetvis mer än fulltecknad, men det är en avslappnad och mycket vänlig generalsekreterare som kommer några minuter sent till sitt kontor på sjunde våningen i Unites kontorshus i centrala London på 128 Teobald´s Road i Holborn.

Huset som har den sedvanliga brittiska patinan känns vara fyllt av aktivitet. I lobbyn sitter fackliga aktivister som skall på ett möte och människor kommer och går hela tiden, men på den sjunde våningen där generalsekreteraren har sitt kontor är det väsentligt lugnare och sekreterarna håller på med sitt i ett hav av papper precis som det ofta är på en facklig expedition var än i världen du kommer.

- Det var ingen överraskning att jag blev vald, säger Len. Jag var favorit och det var mina långa erfarenhet och den bild som medlemmarna har av mig som en någon som står för principer.

Fackförening som “fights back”

- Jag vill skapa en kämpande fackförening och det vill medlemmarna höra. Men samtidigt uttrycker han oro över att valdeltagandet i valet till generalsekreterare engagerar så få medlemmar. Endast 16 procent deltog vilket Len menar är ett bekymmer. När valen av förtroendevalda sker på lokal nivå så deltar ca 70-80 procent av medlemmarna, men sedan Thatchers regering genomdrev en lagändring att val av ledande funktionärer måste ske i slutna val med valsedlar så har valdeltagande sjunkigt från ca 80 procent.

- Thatcher påstod att lagändringen var för att stärka demokratin. Syftet var att använda högerpressen för att påverka valresultatet, menar McCloskey. Under valet så drev högerpressen en kampanj mot mig och för mina motståndare som blev allt tydligare höger i sina uppfattningar. Trots det blev valet en jordskredsseger för Len McCloskey.

-Jag står för en fackförening som tar upp kampen mot nedskärningarna och försämringarna. Jag står för ett Unite som ”fights back” som han uttrycker sig.

Landet “Till Salu”

Brittiska fackföreningar har stora problem med låg organisationsgrad och hur vill McCloskey möta den långa perioden av nedgång?

- Den låga organisationsgraden (ca 30-35 procent för hela brittiska fackföreningsrörelsen) beror delvis på nyliberalismen, men också på industrins nedgång. Det var en period där det var en ”Till salu”-skylt över hela landet.

Att McCloskey är bekymrad är uppenbart. Men han menar att det inte är så enkelt utan följderna av Thatcher och nyliberalismen har givet andra svårhanterliga problem.

 

“….ny sorts politiker, de vet inget om fackföreningens verklighet, våra problem och våra värderingar…”

 

- Vi kan ha en industri med 1.400 man. Då är det vanligt att 700 är anställda och medlemmar i Unite medan de andra 700 är antingen daglönare och från bemanningsföretag[1] och de har inga rättigheter och usla villkor och är ytterst sällan med i fackföreningen.

Hur möter då Unite detta? Finns det möjligheter att förbättra situationen för de som står utan rättigheter och få med dem i facket. Har Unite någon strategi för detta.

- Inom köttindustrin har vi haft framgångar och fått ca 30.000 nya medlemmar, över 600 nya förtroendevalda (shopsteward) och ett antal nya avdelningar.

- Det går, men det kräver ett målmedvetet organisationsarbete. Han berättar hur Unite har utbildat mängder av organisatörer som har gått ut och jobbat med detta direkt på arbetsplatserna.

Den engelska industrin har under de sista trettio åren minskat i omfång och i antal arbetare på ett för västvärlden unikt sätt. Len berättar hur han efter skolan i sin hemstad började jobba i hamnen i Liverpool.

- Vi var 15.000 som jobbade i hamnen då och idag är de inte fler än 400 kvar! Den konservativa-liberala regeringen Cameron hotar 1,5 miljoner jobb inom offentlig sektor med sina nedskärningsprogram så det underlättar inte att höja organisationsgraden för en fackförening som Unite.

Len McCloskey har varit med länge och har en i många stycken unik erfarenhet. Han började på dåvarande T&GW på 1970-talet och kritisk till utvecklingen.

- Arbetsgivarna försökte ”kick us to death” på 1980-talet sedan på 1990-talet skulle vi ingå i samarbete (”partnership”). Det här menar Len nyliberalismens två ansikten.

Unite ställer krav på Labour

Men hur bemöter Unite detta politiskt, Labour under Blair och Brown var knappast någon att ta skydd bakom.

- Jag har sagt att Unite kommer inte att fortsätta att villkorslöst skicka pengar till Labour om det inte sker en förändring, säger Len med övertygelse. Kroppsspråket visar att han menar allvar med det ”löftet”.

- Blair ändrade aldrig Thatchers anti-fackliga lagstiftning. Vi är väldigt arga och djupt besvikna på Labour. Partiet måste ändra sig och visa att de är beredda att lyssna på fackets tankar och idéer. Miliband (Labourledaren) säger att han vill ha en ren start, men då måste fackliga rättigheter högt upp på hans dagordning.

- Problemet är att de inte förstår vad en fackförening är. Det är en ny sorts politiker, de vet inget om fackföreningens verklighet, våra problem och våra värderingar. En av orsakerna är att fackliga frågor är inget framträdande i den offentliga debatten idag och att den fackliga organisationsgraden är så låg.

- Ingen blir medlem i facket om den inte känns relevant, menar han, och det är inte lätt och det blir inte lätt men det är nödvändigt.

Han tystnar några sekunder och fortsätter eftertänksamt:

- Jag vill inte vara generalsekreterare för en fackförening som krymper.

“EU-medlemskapet kommer att ifrågasättas”

Intervjun närmar sitt slut, min halvtimme är över. Len sekreterare knackar och meddelar att nästa besök står utanför och trampar. Två minuter, ler han lugnt.

- Jag tror att det kommer snart upp en diskussion om vi verkligen skall tillhöra EU. Detta apropå den kritik som växer fram i Europa mot exempelvis EU:s direktiv om privatisering av järnvägen i hela EU. Kritiken och motståndet från löntagarna i södra Europa mot EU:s politik kommer ofelbart att leda till en sådan debatt menar McCloskey och det som hänt i Grekland, på Irland och är på väg i andra länder kommer få effekter på motståndet mot EU:s nyliberala agenda.

När jag lämnar McCloskeys kontor på sjunde våningen skiner solen utanför, det är nästan vårlikt. Människor kommer och går i Unites lobby och det känns som om det är lite av lugnet före stormen.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

---

[1] McCloskey talar om dessa som ”casual labour” och ”agency labour”

Våren har kommit

London den 3 februari

Våren har kommit till London, ca 10 grader varmt, blåsigt och solen lyser utanför mitt hotellfönster. Politiskt har det då inte blivit vår. Nyheterna berättar enbart om nedskärningar, försämrad offentlig service och alltmer missnöjda medborgare.

Den största inhemska nyheten är att regeringens nedskärningar drabbar nu kollektivtrafiken. En tredjedel av Storbritannien får räkna med att lokaltrafiken kommer att läggas ner. Framförallt drabbar det landsbygden där den redan är allt annat än omfattande.

Ett annat mål för besparingar är att det blir inga fortsatta pengar till fartkameror och de som finns nu kommer att stängas av, allt för att spara pengar. Nu kan man tycka att det kan man väl leva med men det visar regeringens ambitioner är långt gångna.

Vad som är värre är att juvelen i det brittiska välfärdsbygget National Health service ska privatiseras. Det innebär att större delen av den offentliga vården skall ut på entreprenad. Läkarna ska få lägga anbud på verksamheten och privatiseringsplanerna möter ett kraftfullt motstånd. NHS har varit själva kärnan i den välfärdsstat som hade William Beveridge som arkitekt och Labour som genomförare.

Thatcher på sin tid vågade inte ge sig på NHS till den grad som nu Camerons con-lib-regeringen gör.

David Cameron som inom parantes har Fredrik Reinfeldt som förebild som har utan att erkänna det Thatcher som sin förebild och med den successionsordning kan man säga att Thatcher regerar fortfarande, i vart fall i anden.

Brittiska LO:s generalsekreterare Brendan Barber menade i en intervju jag gjorde med honom i veckan att Camerons regering är en thatcherregering även om man inte har gjort samma långt gående attacker på fackliga rättigheter som hon gjorde. Å andra sidan kan man argumentera att varför ska han göra det eftersom varken Blair eller Brown gjorde något för att förändra lagstiftningen.

Till i mars planeras en stor demonstration här i London mot regeringen nedskärningar av offentlig service. Den lär samla historiskt stora deltagare så nog kan man säga att våren har kommit till London.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Det här är den sista bloggen som blir skriven från London den här gången i varje fall.

Först som tragedi, sedan som fars

”Arbetarpartiet var förknippat med de fattiga, de arbetslösa, de gamla, de sjuka, de handikappade, pacifisterna, invandrarna, minoriteter och fackföreningar och det här var djupt oroande. De konservativa verkade uppfattas som de som de allas intresse för ögonen inklusive de de rika. Arbetarpartiet uppfattades som gårdagens parti.

Vad som behövdes vad det gällde partiets ledarskap var beslutsamhet, tuffhet och ledning; folket vill ha en tuff person vid rodret. Det är vad ledarskap är om. Vem ska vara Ledaren och hur ska den se vara?

Det var ett thatcheristiskt argument som vi fick oss presenterat; ”Ni måste bli mer som Reinfeldt om ni vill vinna”.”

(Arkivbild)

Det här är inte hämtat från exempelvis Primes val”analys”. Istället för Reinfeldt ska det stå Thatcher och orden är skrivna av den brittiske Labourlegendaren Tony Benn i hans dagbok (en fascinerande läsning f. ö. ).

Det är Benns beskrivning av den rapport som Labour fick den 24 mars 1986 av konsultföretaget ”Shadow Agency”. Likheterna är minst sagt slående med dagens svenska socialdemokratiska debatt.

Hur var det Karl Marx sa så träffande en gång; ”Hegel gjorde någonstans den anmärkningen, att alla stora världshistoriska händelser och personer så att säga förekommer två gånger. Han glömde att tillfoga: den ena gången som tragedi, den andra gången som fars.”

Benn avslutar sin dagboksanteckning med orden:

”Jag gick ut och mådde fysiskt illa; jag skojar inte, jag mådde verkligen dåligt, för om det här är vad Labour-partiet är nu vill jag inte ha något som helt gemensamt med det.”

(Hämtat från Tony Benns ”The Tony Benns Dairies 1940-1990” Arrow Books London 1995, sid 583, min översättning)

Kommentar:

Tony Benn ( född 1925) var framträdande labourpolitiker och parlamentsledamot, minister m.m. i 50 år. Han gjorde sig känd som en brilliant retoriker och en av Thatchers absolut skarpaste kritiker. Han lever fortfarande och gör sporadiska inhopp i den politiska debatten i Storbritannien.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Järnvägsfacken i Europa kräver motstånd

London den 1 februari

Facken inom järnvägsektorn i Europa är oroliga, de är förbannade och de vill ta strid mot EU:s direktiv om att järnvägen skall privatiseras. De vill stoppa den nyliberala privatiseringsvåg som pågår inte bara inom järnvägen utan inom sjöfarten och inte minst här i Storbritannien där David Camerons högerregering vill privatisera hela sjukvården.

I måndags genomfördes en internationell konferens i London riktad mot privatiseringsvågen inom transportsektorn. Måhända hade de olika fackföreningarna från olika länder vissa skiljaktigheter men i grunden var de överens – man måste ta strid mot EU:s nyliberalt färgade marknadsliberalism. Flera av de som talade uttryckt i princip samma sak.

Järnvägen blir sämre med marknadslösningar där inte samhällsintresset får bestämma utan de olika bolagens vinstintresse blir styrande. Likaså ökar olycksrisken när företagen jagar vinstmaximering.

Alex Gordon från RMT berättade hur i samband med den svåra olyckan i London vid Ladbroke Grove 1999 där ett expresståg blev påkört av ett lokaltåg som körde mot rött. En olycka som tog 31 människors liv och skadade långt över hundra. Orsaken var att det privatägda tågbolaget som körde lokaltrafiken var undantagna från att behövda använda det säkerhetssystem som gör det omöjligt att köra mot rött. Detta för att möjliggöra för privata intressen att kunna konkurrera med British Rail om trafiken.

När en liknande händelse hände i helgen när två tåg kolliderade utan för den tyska byn Hardorf den gångna helgen så kom det spela en tung bakgrund till konferensen i London.

Konferensen blev en uppvisning i krav på gemensamma aktioner mot planerna på fortsatta privatiseringar och en återförande av kollektivtrafiken till offentlig ägo. Ingen hade någon annan uppfattning. Orsaken ligger ju i konsekvenserna av den förda politiken där avregleringar, bolagiseringar, utförsäljningar och privatiseringar har inneburit inte bara sämre service utan också fler olyckor, sämre villkor för personalen och åsidosatt samhällsintresse när vinstintresset fått styra.

Kraven från facken inom transportsektorn var tydliga. Så tydliga att det var överens om att tillsätta en gemensam ledningsgrupp som skall organsera ett gemensamt uppträdande. Det skall bli intressant om det blir verklighet eller om det blir enbart en viljeyttring som sedan rinner ut i intet.

Men det klokaste sades på konferensen av en äldre RMT-medlem som arbetade hela sitt på järnvägen. Alan Finton sa det som de flesta troligtvis kände.

“-Nyliberalismen har förstört arbetarklassens liv.”

Det gick inte att ta miste på den otvetydiga bitterheten och anklagelsen mot de som svek en gång.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

“Politisk katastrof”, sa Bill

Det finns bara ett ord för regeringens politik. De påstod att de skulle få slut på förtidspensioneringarna av unga och vuxna. A-kassan är idag Europas kanske sämsta och sjukförsäkringen kastar ut 10.000-tals sjuka människor i ett stort svart hål. Aftonbladet visar idag på det motsatta.

Ovanpå detta kommer nu uppgifter att förtidspensioneringar av unga har ÖKAT under den sittande regeringens tid. Deras politik har misslyckats om man sätter den i förhållande till den storstilade retoriken.

Problemet är för det politiska etablissemanget är att man accepterar jämviktsarbetslösheten. Det innebär att man inte kan lösa arbetslösheten utan med mindre att en viss inflation måste släppas loss. Så länge man inte gör det kommer vi att ha en arbetslöshet på 8-10 procent.

Men också att det blir nödvändigt att pensionera bort människor som inte klarar den arbetsmarknad där du bara får plats om du har 110 procentig arbetsförmåga.

Ulf Kristiansson (M) kan oja sig så mycket han vill men det förändrar inget. Den borgerliga regeringens försök att lösa sysselsättningsekvationen fungerar lika illa som 1990-talets försök. För systemfelet finns kvar; accepterandet av jämviktsarbetslösheten som en regulator av inflationen.

Det är en omöjlig politik, det är en omoralisk politik och det är socialt oacceptabel politik.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Anti-LAS positivets eviga klagosång

 

Så då är det dags igen för den eviga frågan om lagen om anställningsskydd, LAS, i dagligt tal. Ända sedan den dag den infördes som lag har det eviga positivet dragits runt – LAS förhindrar rörlighet på arbetsmarknaden (utläses arbetsgivarna kan inte sparka vem dom vill och när de vill), den hindrar unga från att få jobb (utläses arbetsgivarna kan inte bli av med äldre lite sliten arbetskraft) och att lagen förhindrar företagen att växa (utläses man måste förhandla med facket).

Den nazistiske propagandaministern Goebbels sa en gång om en lögn upprepas till många gånger blir den till sist en accepterad sanning. Kort sagt, anti-LAS-positivet fortsätter att dras runt och märkligt nog så har den felaktiga för att inte säga okunniga bilden av LAS klistrat sig fast även bland ”vanligt” folk. LAS har blivit synonymt med arbetsmarknadens problem. Lögnen om LAS har tyvärr blivit en ”sanning”.

Men vad är då LAS egentligen. Lagen kom till efter åratal av försök från de fackliga organisationerna att få någon ordning på det godtycke som präglade arbetsmarknaden efter Saltsjöbadsavtalet där arbetsgivarna ledningsrätt var inskriven i §32. ”Rätt att leda och fördela arbete, rätt av anställa och avskeda osv” – det var den eftergift fackföreningsrörelsen gjorde då huvudavtalet kom till.

Men det var också Saltsjöbadsavtalets akilleshäl för det innebar att hela makten överlämnades till arbetsgivarna för att få genom landsomfattande kollektivavtal och förhandlingssystem. Det gav en oönskat konsekvens; arbetsgivarna utnyttjade situationen och sparkade varje anställd framförallt på LO-sidan som inte orkade vara 100 procentigt produktiv.

När det inte gick att få någon ändring såg statsmakten ingen annan lösning än att införa en skyddslagstiftning som i vart fall gjorde slut på godtycket och angav objektiva skäl för uppsägning. Arbetsbrist och personliga orsaker är också de skäl som accepteras och att varje uppsägning skall föregås av en förhandling med den fackliga organisationen.

Denna bakgrund talas sällan eller aldrig om. Vad arbetsgivarna och högern med sin buskagitation mot LAS egentligen vill är att återinföra den tid som var före LAS då arbetsgivarna varken behövde ange skäl vid uppsägning eller förhandla. Den tid då §32 var symbolen för arbetsgivarväldets godtycke på arbetsplatserna i detta avlånga land.

Det handlar inte om att det inte går att anställa unga, inte om att behålla nyckelpersoner, inte om varken ditten eller datten utan om att ta tillbaka makten till det arbetsgivarnirvana som var den dag då löntagarna fick stå med mössan i handen och hoppas på det bästa. Det handlar helt enkelt om makt – inget annat. Punkt, slut.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Tung till sinnet måhända

Jag är på turné. Föreläsningsturné i Jämtland och Härjedalen. Ute och föreläser om arbetarrörelsens kris och framtiden. I kväll hos arbetarkommunen i Östersund där ett välbesökt samtal och diskussionsvilligt forum hade sina synpunkter på det som sker i dagarna.

Jag själv börjar bli lite trött på ältandet om vem som ska bli (S) näste ordförande. Som om det vore det viktigaste för en comeback för socialdemokratin som reformerande politisk kraft. Eller är det frågan om vem som ska vara bäst i klassen på förvaltande av samhället som vi är satta att leva i.

Det är ett antal namn som spekuleras i, men det är få om ingen som talar om vilken politik som ska drivas än mindre vilken samlad samhällssyn som ska vara grunden för politiken som skall vinna val i framtiden.

Här finns också något märkligt – det talas om att vinna val  och ordförande skall vara den som vinner val. Men på vad? Vilken politik skall partiet stå för och vilken samhällsuppfattning skall prägla politiken. Eller är bara att “vinna” i sig i politiken det viktigaste eller t.o.m. det enda kriteriet på en framgångsrik socialdemokrati?

Det är möjligt man blir lite tung till sinnet när man sitter på ett hotellrum borta från all ära och redlighet och lyssnar på Sinatras tungsinta musik.

Vad väntar vi på – Godot?

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson