Public service är en fråga om innehåll

Bruce Springsteen spelade in 1992 ”57 Channels And Nothin´ On”. Texten skulle kunna vara en beskrivning av programtablån en vanlig svensk TV-dag och inte en satirisk kommentar till den usla US-amerikanska.

 Hotellrum San Fransisco

Regeringen tillsatte i juni en ny utredning om public service. Den skall enligt kulturministern ta ett helhetsgrepp för att ge ”alla aktörer goda möjligheter att utvecklas” och kommer att få stor betydelse för sändningstillståndet 2014.

Uppenbarligen är kulturministerns omsorg om de kommersiella medierna mycket stor och beslutet från i december där SvT måste inhämta regeringens tillstånd innan man introducerar nya tjänster inom public service visar på detta.

Varför public service

Vad som inte diskuteras är vad public service skall finnas till för och vilken roll en icke-kommersiell etermedia skall ha i det brus som numera helt domineras av kommersiella, reklamfinansierade bolag. En situation som inom parantes måste ses som en närmast total seger för 1970- och 80-talens lobbyister som hade som mål att slå sönder public services monopol. Nu vill uppenbarligen mediejättarna Bonniers och Kinnevik gå vidare och det med kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths goda minne.

Man bör vara på det klara med att det finns en väsentlig skillnad mellan kommersiell etermedia och public service. Den förstnämnda skall generera vinster till sina ägare och då spelar det egentligen ingen roll vad man sänder bara det ger intäkter. Public service skall täcka behov av kunskap, kultur och upplevelser oavsett om det är ekonomiskt räntabelt. Storheterna är egentligen den ultimata spegelbilden av det kapitalistiska samhällets inneboende motsättningar.

Vad är då eller borde vara public service uppdrag och för vilket det skall ha mycket stora resurser. Handen på hjärtat käre läsare, vad är skillnaden mellan programtablån hos de kommersiella kanalerna och SvT/SR?

Det, som jag ser, är en gradskillnad i helvetet. Vad utbuden präglas av är inte i första hand hög kvalitet utan ett sneglande på vad som kan ge höga publiksiffror. Det innebär också att public service TV och radio har tappat mycket för att inte säga det mesta av sin grundidé; folkbildning, kultur och kvalitet.

Publiksiffrornas diktatur

Satsningar på mer eller mindre infantila lekprogram, flamsiga underhållningsprogram, politiskt förväntade produktioner som schlager-EM har varit en del av det som vi serveras för licenspengarna. Det finns helt enkelt en rädsla för att våga utmana, vara spetsig, bevakande och undersökande. Det saknas resurser till stora kostsamma teater/filmproduktioner utan då stannar det vid de förutsägbara deckarserierna som ibland görs tillsammans med utländska intressenter.

Public service hade en mycket stor betydelse för folkbildningen under dess första decennier då man också vågade göra kontroversiella produktioner som präglades i hög grad av konstnärlig integritet och innehållsmässig kvalitet.

Med kommersialismens inträde har denna strävan fått vika för andra utgångspunkter, dvs. tittarsiffrornas diktatur. Folkbildande och konstnärligt givande public service behöver inte vara tråkig som vissa verkar tro. En public service som är oberoende i dess verkliga betydelse, inte bara ekonomiskt, utan även mental, dvs. inte i första hand sneglar på senaste publikbarometern som spelar samma roll som kvartalsrapporterna för aktiekurserna.

Sverige behöver en kulturdebatt som inte handlar om yta utan om innehåll. Ge oss åter en verklig public service som präglas av oberoende, frimodighet, kritiskt ifrågasättande, de friskt vågade greppen, konstnärligt nyskapande och hög kvalitet. Folkbildning är innehåll, inte publiksiffror i första hand. Ger public service det så hittar publiken.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Ett kungarike för en sommarlåt

Sommar och musik hör ihop. Nu när sommaren går in på upploppet och snart är det roliga slut kan det vara kul och fundera på det där med sommar och musik. Om man ska plocka fram låtar som på något sätt är ultimata sommarlåtar finns det åtskilligt att välja på. Det behöver inte vara låtar som på ett slamsigt sätt handlar om sommar typ de olidliga slagdängorna vi får höra till leda varje allsångsprogram eller på radion. Alltså här bli det inga Ledin eller Gyllene Tider!

Låtarna är inte i någon speciell ordning. OBS, titlarna är också länkar till youtube så det går att lyssna också!!

Brian Hyland ”Sealed With A Kiss” (Karusell 1962)

En tvålputte som gjorde några bra poplåtar i början på 1960-talet varav denna bitterljuva tonårslåten är så perfekt för de känslor tonåringen kände när morsan och farsan tvingade ungen att följa med på semestern eller till landet.

The Animals ”The House Of The Rising Sun” (Columbia 1964)

Sommar 1964 års största hit som spelades överallt. Märkligt på ett sätt för den var inte speciellt bra anpassad till i vart fall reklamradio då den var över 4 minuter lång. MGM i USA klippte därför ner den till 2,30 ungefär och det låter rent ut förskräckligt.

The Beach Boys ”I Get Around” (Capitol 1964)

Singeln släpptes på senvåren 1964 och blev en smärre hit i Sverige (vårt land var ingen riktig höjdare för Beach Boys faktiskt). Väldigt amerikanskt men helt oemotståndlig som sommarlåt, för vem vill inte cruisa runt i en cab hela sommaren?

Procol Harum ”A Whiter Shade Of Pale” (Deram 1967)

Fyra magiska minuter från “summer of love”. Jag kommer ihåg att vi spelade denna nonstop och försökte förstå den surrealistiska texten. Sanningen att säga begriper jag inget fortfarande, men det är lika magiskt nu som då.

The Zombies ”Summertime” (Decca LP ”Begin Here”1964 och en obskyr EP)

Gershwin’s mästerverk från “Porgy & Bess” har fått ett antal versioner genom åren. Men frågan är om inte The Zombies version som gömdes på deras sällsynta debut-LP (och en ännu sällsyntare EP) är den mest perfekta. Den är så sommarlätt, lazy och har sommarkänslan ”down-south” Ljungsbro/Berg utanför Linköping.

Elvis Presley ”Crying In The Chapel” (RCA Victor 1965)

Var sommaren stora hit i Sverige och en av Elvis verkliga storsäljare i Sverige. Pekka Langer som ledde ”Sommartoppen” kallade den för ”gnället i kapellet”. Inspelad redan 1958 men användes inte förrän senare. En av Elvis absolut bästa inspelningar och överlägsen Sonny Till & The Orioles original från 1955.

Bob Dylan ”The Times They Are A-Changin” (CBS 1965)

Det var sommaren 1965 som jag upptäckte Bob Dylan. Och LP:n “The Times They A-Changin´”´kom att bli enormt betydelsefull för den grabben från Götgatan och hans fortsatta liv. Politiken var bara en sak men också en känsla av att allt höll på att förändras. Dylan har jag lyssnat på ända sedan dess.

Eddie Cochran ”Summertime Blues” (Liberty 1958)

Den ultimate “sommarvisan” om tonåringens brist på stålar när man behöver dom. Cochran var ett geni på sitt sätt men tyvärr bortglömd i det närmaste numera. Skrev bra låtar, var kanske den bäste gitarristen men tyvärr rycktes bort på tok för tidigt.

The Id ”Boil That Kettle Mother” (RCA Victor 1967)

1967 jobbade Lennart Wretling på Sveriges Radio och hade varje dag ett radioprogram där han spelade de mest säregna och weirdaste plattorna från det Kalifornien där allt hände. Den plattan är idag en legend men det var inget ungt gäng freaks som hade spelat in den utan ett gäng studiomusiker med Jerry Cole i spetsen som hade spelat på Gud och alla människors plattor ända sedan 1960. Singeln nådde en bit upp på Hot 100 och jag hade spelat in den på min rullbandare och spelade hela denna sommar och undrade vad fan de höll på med på Fillmore i San Fransisco.

Groundhogs B.D.D. (Liberty från ”Blues Obituary” LP 1969)

1969 var jag under sommaren i England. Vi åkte runt och var på festivaler och klubbar och lyssnade på alla upptänkliga band. Ett band som dök upp överallt var Groundhogs med T.S. McPhee. Jag tror jag såg dem 5-6 gånger den sommaren och till sist kom McPhee fram till oss och fråga flinande om vi förföljde dem. Sedan bjöd han på en ljummen burk bitter bakom scenen.

Inte låt från 1970-talet och framåt undrar nu vän av ordning. Nej tydligen blev det inte så är svaret, men vem vet läsaren kanske har några bra förslag. En orsak är att mitt musiklyssnade styrdes allt mer över till jazz och blues under det usla 1970-talet, i vart fram tills punken kom, då blev det kul igen för då återkom energin åter.

Text och research: Ingemar E. L. Göransson

Välkommen tillbaka, eller…

Välkommen tillbaka skulle man kanske säga. Men det känns inte rätt. Inte mot SAAB-arna på Trollehättefabriken som har fått vara bollen i ett spel om deras arbetsplats och svensk fordonsindustri och dess möjligheter att överleva.

 

Semestern är slut även för Reinfeldt

Inte heller känns det rätt att säga det när det kommer fram uppgifter om att Fredrik Reinfeldts tystnad angående terrordådet i Oslo för dryga veckan sedan beror på att ”landsfadern” föredrog att åka till Turkiet på semester istället för att ta täten för solidaritet och empati med våra grannar!

När det gäller fordonsindustrins framtid och möjlighet till överlevnad har det varit direkt kopplat till två saker. För det första den lekstuga som försiggått där EIB lånat ut men inte lånat ut pengar, där ryska oligarker vilja vara med och där svenska staten (läs Maud Olofsson och regeringen i övrigt haft en annan agenda – en nedläggning av fordonsindustrin). Syftet i regeringens variant av ”tysta leken” har varit taget från Thatchers nedmontering av brittisk industri i allmänhet och av fordonsindustrin i synnerhet.

En strategi riktad mot välfärdsstaten

Syften som är sannolikt de samma. Tvåfaldiga där för det första den benhårda men djupt okunniga tron att vi ska leva i framtiden på en servicearbetsmarknad med låga löner och utan ordning och reda i avtalshänseende med målet att betjäna den självgoda storstadsmedelklassen.

För det andra vetskapen om att det hårdaste motståndet mot nyliberalernas nedmontering av välfärdsstaten ligger i fackföreningsrörelsen då det är dess medlemmar som har störst nytta av den generella och kollektiva välfärden. Slutsatsen Thatcher drog och den sittande högerregeringen anammat är en svagare industri ger en svagare facklig organisering – dvs. svagare motstånd mot välfärdsstatens nedmontering.

Flera skribenter som har stor kunskap om fordonsindustrin och när det gäller industrins betydelse har i veckan pekat på att SAAB inte hade behövt vara dömt. Christer Gerlach skrev på DN Debatt och förordade ett om än tillfälligt ägarskap i SAAB enligt modell från andra industrinationer; USA, Australien, Frankrike, Tyskland, Japan och Quatar för att nämna några stater som har ägarintressen i olika biltillverkare. Så frågan är varför skall inte den svenska staten inte kunna äga delar av SAAB?

Egentligen finns inga skäl för regeringens hållning mer än att man vill bli av fordonsindustrin. Att så är fallet när Robert Collin i Aftonbladet avslöjar att i styrelsen för EIB sitter…Anders Borg, svensk finansminister… (*)  Det innebär att den svenske finansminister sitter i styrelsen för den investeringsbank som blockerar ryske finansmannen/oligarken (välj själv) från att gå in i SAAB. Samtidigt som han sitter i samma regering vars myndighet (Finansinspektionen) godkänner samme ryske investerare!

Det är uppenbart, i vart fall för mig, att regeringens verkliga syfte aldrig har varit att klara SAAB utan låta SAAB sakta på grund av opinionen sakta en säkert bli förlorat genom olika mer eller uppfinningsrika tricks som kan bara sluta med SAAB:s slutliga nedläggning.

Det självklara hade givetvis varit att den svenska staten hade växlat in sina krav på SAAB Automobile i aktieägande likt GM-modellen och gett SAAB en stabilitet och möjlighet till överlevnad.

Företaget hade i vart fall då både kunskap och framtidsmöjligheter. Tyvärr har regeringens medvetna agerande berövat företaget allt förtroende som biltillverkare vilket med sannolikhet att regeringens strategi kommer att ge utdelning; ett hårt slag mot fordonsindustrin och SAAB:s sorgesamma ändalykt.

Sympativåg för Norge…..

Det hela nordiska samfundet och för den delen hela världen har chockats av de fruktansvärda scener som utspelades för en dryg vecka sedan i Norge och dess huvudstad då över 70 oskyldiga människor de flesta ungdomar fick sätta livet tull för en nazi- och antimuslimsk terrorist sprängde en gigantisk bildbomb och dessutom ägnades åt bärsärkagång och massmord.

Hela världen ledare visade sitt omedelbara stöd för demokratin och lämnade sina kondoleanser på olika handfasta sätt. Den amerikanske presidenten besökte den norska ambassaden för personligen framföra USA:s liksom utrikesministern.

I Sverige var reaktionen utan jämförelse till stöd för det chockade norska folket. Möten, demonstrationer, enorma reaktioner på facebook osv. Men vad gjorde då den svenska regeringen. Ett ganska kyligt uttalande och enligt uppgift ett kort telefonsamtal från Reinfeldt till Stoltenberg. I övrigt i stort sett inget, i stort sett inget, i den stund som är den mest kritiska i norsk historia sedan andra världskriget.

Brödrafolkens väl och den speciella relationen som finns mellan den nordiska folken och kanske speciellt då kanske Norge som har en speciell plats i det svenska hjärtat. Sympatibevisen för de norska bröderna och systrarna har varit enorm och imponerande.

……tystnad från statsministern

Men den svenske statsministern har inte framträtt i offentlighet förutom en kortfattad presskonferens. Inte ett ord till det svenska folket, inte ett offentligt framträdande i sympati och till kondoleans med Norge och den norska demokratin. Vissa ha undrat om det beror på att det är en socialdemokratisk regering i Norge eller om det är helt enkelt att Reinfeldt inte förstått magnituden av det inträffade.

Nu verkar det istället som om det kanske är väsentligt enklare, men absolut inte smickrande eller förtroendeingivande för landsfadern-in-spe – familjen Reinfeldt åkte på semester till Turkiet 48 timmar efter den allvarligaste och våldsammaste enskilda händelsen i nordisk historia sedan andra världskriget. Inget som tyder på gott omdöme utan enbart på en maktarrogans utan jämförelse i modern politisk historia.

Välkommen tillbaka blir en lite felaktig eller rättare malplacerad hälsning till en regering som uppenbarligen håller på att tappa greppet. Hanteringen av fordonsindustrin och Reinfeldts prioriteringar är två järtecken på detta faktum.

Må varken bilarbetarna i Metall och det övriga svenska folket glömma detta. Regeringen Reinfeldt är sönderregerad och fångad i sin egen uppfattning av sin egen förträfflighet. Tyvärr för Reinfeldt et concorties är det allt färre som delar denna bild. Vi andra ser istället den avklädde och nakne charlatanen som lurar allt färre.

* Fotnot och rättelse: Enligt uppgift sitter Anders Borg i EIB fullmäktige och i styrelsen för Sverige sitter en Kurt Hall. Men givetvis har Sveriges finansminister alla möjligheter att påverka den svenske representantens beslut i styrelsen.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

TALLROTH (Repmånad) läser den!

(Ett tack till Weiron Holmberg!)

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com

Förklara inte bort ondskan

Varför går det åt helvete med vissa människor? Varför blir vissa missbrukare och inte minst i dessa dagar vad är förklaring varför vissa människor blir terrorister?

 Ondskans ansikte

I Sverige har vi sett hur en av islamistisk extremism influerad man spränger sig själv i luften och gudskelov ingen annan kommer till skada. En del människor fångas upp av extrema idéer och blir extremister som ser allt i svart och vitt.

Den här diskussionen har funnits sedan forntiden förmodar jag. Vad får människor som inkvisitionens bödlar plåga sina medmänniskor på ett sätt som vi finner helt obegripligt. Eller hur kunde soldater och soldatdrängar under medeltidens krig går runt på slagfältet och sticka ihjäl alla som råkat överleva men inte kunde förflytta sig bort från stridslarmets helvete.

Bödlarnas ansvar

Andra världskrigets bödlar försvarade sig med att de bara lydde order eller som Song My-massakerns skyldiga med löjtnant William Calley i spetsen bara helt enkelt gick bärsärkagång mot civilbefolkningen och mördade över 350 barn, kvinnor och åldringar.

När bankrånarna Tony Olsson, Andreas Axelsson och Jackie Arklöv den 28 maj 1999 sköt polismännen Olle Borén och Robert Karlström till döds på nära håll med deras egna tjänstevapen var det många som undrade hur någon kan göra en sådan handling och det var en omfattande debatt i media.

Den norske terroristen Breivik har slagit ett osmakligt och högst motbjudande rekord i hänsynslöshet och extremistiskt agerande när han för en vecka sedan begick sina avskyvärda handlingar i Oslo och Utöya.

Kvasipsykologi

Nu börjar också “förklaringarna” till varför han skall ha begått sina handlingar. Olika kvasi-psykologiska förståsigpåare från främst den (ut)bildade medelklassen vet nu att det beror på att han inte träffade sin far exempelvis. Nu träffade jag inte min far förrän i vuxen ålder, men inte fan har jag slagit folk på käften för den skull än mindre dräpt någon medmänniska.

Medelklassens behov av att förklara världen utifrån ett psykologiserande och konfliktundvikande sätt har alltså börjat synas i media.

Låt oss se tillbaka i historien. Judarna fick skulden för pesten när man inte visste varför pesten grasserade. Den svarta befolkningen i Afrika tvingades till slaveri för att de vita européerna inte kunde tänka sig att de var medmänniskor. ”Ryssen” fick skulden för allt jävelskap innan muren föll och numera får ”araben” under det svepande begreppet islamister skulden.

Behovet av syndabockar är evigt men vad inte våra medelklassdebattörer inte vill inse är att det finns också ondska precis som människan är kapabel till godhet. För ingen är det som vill förklara Hitlers eller Stalins ondska som ett resultat av att deras fäder var jäkliga mot piltarna de små.

Breivik och ondskan

Ju mer vi får beskrivningar av Breiviks förberedelser och hans politiska ståndpunkter blir det allt tydligare – han är inget annat än en ond nazist. Full av sina fördomsfulla, hatiska och okunniga dynga, det är sant, men mitt i alltihop rationell, planerande och en av hin håle synnerlig ond människa som omfattar en likaså ond politisk ideologi.

Han hatar arbetarrörelsen, han hatar det han kallar marxister, kulturmarxister och det multikulturella samhället. Han är på ett sätt patetisk i sin nostalgiska längtan efter något som inte någonsin funnits. Och, han är ond i sin ”galenskap” precis som Hitler, Stalin och alla andra bödlar som passerat revy. En del har blivit ökända andra har glömts av historien – men onda likväl.

Tar man in detta blir det hela i all sin helvetiska ondska begripligt – vad vi ser är resultatet av en ond människas onda handlingar. Det behövs inga psykologiserande teser eller teorier för att inse det. Breivik är nazist , tokig på ett sätt men säkerligen fullkomligt tillräcklig i lagens mening.

Låt inte de konflikträdda medelklassens förståsigpåare förminska hans brott, låt det inte ske. Det vore en katastrof för det demokratiska samfundet, en skymf mot de efterlevande och skamligt mot offren.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Breivik har ansvar sina brott, men vi alla för samhällsklimatet

De fruktansvärda brotten som terroristen Breivik begått är utanför vår gräns att förstå. När offren närmar sig det tresiffriga är omfattningen så obegriplig för varje normalt sinnad människa att det går bara inte att sätta sig in i dess bottenlösa svarta förtvivlans hål.

 

Vi känner både, ilska, maktlöshet och förtvivlan inför denna ondska, detta osannolika utbrott av besinningslöst hat. Både handlingarna och tanken på den blir för mycket för oss.

Som hämtad ur en mardröm, en förverkligad Kubricks ”Clockwork Orange”, en filmsekvens från Pasolini eller ett vittnesmål från inbördeskrigets Jugoslavien blir beskrivningarna av Breiviks mordorgie på det natursköna Utöya.

Vad är det som bildar fonden till ett dåd som det Breivik har gjort sig skyldig till. Fördomarna och de gängse förklaringsmodellerna var igång omedelbart. DN slogs nytt rekord i politiskt självmål när tidningen snabbt och utan att invänta någon information som helst självsäkert läxade upp den socialdemokratiska norska regeringen och bergsäkert fastslog att det var muslimska fundamentalister som var gärningsmännen.

I den första mediestormen talades om ”terrorister”, ”terrordåd” och ”extremism” för att när det blev klart att det var en blåögd norsk gutt och inte en Ali eller Abdullah så byttes tonläget till ett mer förstående ”galning”, ”vansinnig”, ”ensamvarg” och betecknades som en ”tragedi”.

(Kommentar: Ann-Charlotte Marteus påpekade detta i en kommentar i gårdagens Expressen den 24 juli.)

Alltså en förskjutning från totalt fördömande till svagt förklarande och förstående enligt resonemanget att en nordisk vit man inte kan begå sådana brott om han inte är mentalt sjuk. Den halvutsagda rasismen på DN:s ledarsida är motbjudande för att uttrycka det försiktigt.

Om vi ser till Europols statistik över begångna terrorbrott det senaste årtiondet så dominerar fascistiskt våld långt över islamistiskt eller vänsterextremistiskt dito. Om vi ser till Sverige så finns det ett dokumenterat islamistiskt dåd och då från i slutet av förra året när en förvirrad och gudskelov klantig terrorist försökte spränga sig själv och omgivningen i luften. Det enda offret blev han själv och några bilar.

Däremot har fascistiskt anstuckna angrepp skett mot journalister, fackföreningsaktivister, homosexuella och invandrare osv. Det har varit bilbomber, överfall, knivdåd osv. Ofta med svåra skador eller i värsta fall dödlig utgång för de utsatta offren. Det fascistiska våldet i Sverige har skördat enligt uppgifter flera tiotal döda, men har fortfarande fått relativt liten uppmärksamhet.

Det finns aldrig ursäkter eller skäl att ”förstå” eller devalvera extremisters angrepp på den demokratiska staten. Det fanns ingen ursäkt för Baader-Meinhoff, det fanns ingen ursäkt för fascisterna som sprängde en bomb på Madrids centralstation, ingen som helst för islamistiska terroristernas 9/11 eller nu Breiviks bilbomb och massaker på unga politiskt aktiva socialdemokrater i Norge.

Detta är fascism, oavsett om det klär sig i vänsterfraser som Baader-Meinhoff, öppet kallar sig fascister som i Italien, åberopar den eller den Gudomen eller söker sin politiska näring likt Oslobombaren i högerextrema stolliga politiska förklaringsmodeller eller fördomar.

Samhället måste bemöta dessa hot på samma sätt, men de samhälliga organen som säkerhetspolis får inte binda sig vid att spana bara på en stollig men samtidigt samhällshotande politisk eller religiös extremistisk ism.

Från solidaritet till egoism

De senaste 20-30 åren har samhällsklimatet förändrats. Det har gått från solidariskt till alltmer egoistiskt. Att framhäva individualismen har blivit normalläget ÄVEN om det innebär att andra medborgare har fått stå tillbaka. Att tala om medmänniskor har blivit något den politiska debatten gör undantagsvis.

Detta synsätt och det allt tuffare samhället med ökade sociala skillnader och därmed spänningar har fått konsekvenser inte bara rent ekonomiskt men framförallt i samhällsklimatet där egoism och strebermentalitet har fått allt större utrymme.

Grunden för denna förändring ligger delvis i Sovjetunionens kollaps men framförallt den långvariga agitationen för ett mer egoistiskt samhälle. När Sovjetunionen föll innebar det att ett vakuum uppstod i den globala maktbalansen där ryssen som den samlande fienden inte längre kunde pekas på. De mer högerinspirerade krafterna kom att utnyttja vakuumet och peka ut en ny samlande fiende och därmed också skapa utrymme för främlingsfientlighet och rädsla för det ökända.

Rädsla för det okända

I Henning Mankells bok ”Mördare utan ansikte” upptäcker Wallander hur han inte är utan fördomar själv då hans dotter kommer hem med en ny pojkvän med arabiskt ursprung. Han blir själv förvånad över sin reaktion och sin svårighet att acceptera det ”okända”.

Det gör ju nu inte Wallander till fascist eller ens främlingsfientlig. Men det är vanligt att ”man vet ju hur dom är” hörs på arbetsplatser, snabbköpskassan eller vid fotbollsplanen. Det snabbt förändrade samhället och dess stora befolkningsomflyttningar påverkar och oförmågan från de etablerade partierna att hantera de utmaningar det ger är grogrunden för den fascistisering som vi ser i o m de olika främlingsfientliga och allt tydligare islamofobiska partiernas framgångar.

I extrema fall får det uttryck som i fredags i Oslo och på Utöya. Fascisten och terroristen är själv ansvarig för sina handlingar och det finns inget annat straff än lagens strängaste för det han gjort, det finns ingen tvekan om. Breiviks egna ansvar är oåterkalligt.

Samhällsklimatet

Men vi måste också rannsaka hela samhällsklimatet som har skapat monstret genom oförmågan hos den politiska nivån, dvs det demokratiska samhället, att hantera problemen. Vi kan inte likt vissa svenska media glida på ansvaret och hitta halvt ursäktande eller devalverande fördömande likt DN och SvD gjort. Vi kan inte heller förklara bort en buses brott med att han haft en taskig barndom eller liknande. En buse är alltid en buse oavsett efternamn eller bakgrund.

Egoismens höga visa är det som präglar mycket av dagens politiska debatt och klimatet är inte kollektivt eller solidariskt utan självcentrerat och egocentriskt.

Den rysk-amerikanska egoismens apostel och alla nyliberalers pelarhelgon Ayan Rand skrev så här ”Frågar ni om det någonsin är riktigt att hjälpa en annan människa? Nej - om hon kräver det som sin rätt och som er moraliska skyldighet mot henne. Ja - om detta är er egen önskan baserad på den själviska glädje ni finner i värdet av hennes person och hennes kamp. Lidandet i sig är inte ett värde, endast människans kamp mot lidandet. Om ni väljer att hjälpa en människa som lider, gör det endast på grund av hennes dygder, hennes strävan att återhämta sig, hennes rationella meritlista, det faktum att hon lider orättvist; då är er handling fortfarande ett byte av värden och hennes dygd är betalning för er hjälp.” (från ”Och världen skälvde”)

Bättre än så här kan inte den ideologiska tankevärlden för Thatcherismen, intoleransen och det ideologiska sammanbrott vi upplever just nu där det bildar kulissen till de avskyvärda händelserna i Norge.

Anders Behring Breivik är utan tvekan till att begått handlingarna han kommer att stå till svars för men samhällsklimatet har vi alla ett eget ansvar för.

Text: Ingemar E. L. Göransson

(Se även Aftonbladet och Petter Larsson)

Våga- vinn–Om framtidens arbetsliv

ON OFFs konkurs ställer en del intressanta spörsmål för den som vågar och vill ställa dem i en offentlighet. Den amerikanske författaren och ekonomen Jeremy Rifkin skrev på 1990-talet en bok som har blivit en klassiker – ”Arbetets undergång” (Matteus Media) (på engelska ”The End Of Work”). Vad Rifkin gör är att diskutera vilka konsekvenser den ökade produktiviteten får för arbetsmarknaden och hur det skall bemötas i framtiden.

Undertiteln på boken är betecknade för Rifkins tankesätt ”Nedgången av den globala arbetskraften och gryningen för eftermarknadstiden” då det är vad det handlar om. Vi börjar skönja en ny värld där arbetet tack vare tekniken blir något för en elit och där resten av befolkningen kommer att hamna utanför arbetsmarknaden.

Låglönearbetsmarknad löser inga problem

Jag vill påstå att varken högerns och nyliberalernas dröm om en låglönearbetsmarknad kan svara på det behov som kommer att finnas av arbetstillfällen är en meningslös illusion om vi förutsätter att vi enligt nuvarande tänkesätt är skapta för arbete och arbete enbart. Högerns idé om arbetet som en plikt istället för en rättighet, dvs. den absurda arbetslinjen kommer att skapa fler problem och sociala motsättningar än den löser. En viktig orsak till att högerns agitation blir illusorisk är att även låglönearbetsmarknaden om inte i än högre grad utsatt för en rationaliseringspotential som vi sett bara början på.

Se bara på bankväsendet, posthanteringen, utvecklingen av detaljhandeln osv. Inte är det inom dessa delar av arbetsmarknaden som det tillkommer nya jobb, tvärtom jobben försvinner här precis son inom industrisektorn. Det är inte utan att man ibland tror att den tidigare kommunikationsministern Inez Uusmann, förlåt helt fel ute varande, har återuppstått när vissa politiker drömmer om ett tjänstesamhälle där vi försörjer varandra med gräsklippning, servitrisjobb och hunddagis.

 

Dåtidens state-of-the-art

En bråkdel av gårdagens mantimmar

Låt oss ta några exempel som belyser den oundvikliga utvecklingen som industriproduktionen genomgår. Att producera en bil idag kräver en bråkdel av de mantimmar som behövdes säg för 30 år sedan. Bilen är inte sämre eller av undermålig kvalitet jämfört med den 30 år äldre modellen. Tvärtom, men tack vare teknikens utveckling så är den mycket billigare att tillverka i dagen bilfabriker. Det beror inte i första hand på att bilarbetarna i Kina eller Korea är underbetalade jämfört med sina kollegor i Europa eller USA. Det är ett övergående fenomen där arbetarna kommer att kräva sin rätt och sin del av det ökade mervärdet med ökad facklig och politisk medvetenhet.

 

“….den absurda arbetslinjen kommer att skapa fler problem och sociala motsättningar än den löser…”

 

Orsaken ligger helt klart i den ökade produktiviteten och därmed det ökade mervärdet, dvs. arbetarnas nedlagda arbete och kunskap i de producerade fordonen. Samma sak men ett annat exempel är utvecklingen inom pappersindustrin.

På Skärblacka Bruk berättade de fackliga förtroendevalda att det är halv arbetsstyrkan som idag jämfört med för ett decennium sedan producerar fyra gånger mer papper. Innebär det att de har åtta gånger så hög lön, nej utan den ökade rikedomen har gått i fickorna på aktieägarna. Det innebär att relativt sett har klyftan ökat mellan pappersarbetarna och ägarna; dvs. fördelningen av mervärdet har blivet allt mer snedfördelat till kapitalets fördel.

 

En utmaning för Håkan Juholt (S)

Var finns industripolitiken

I Sverige förs idag ingen industripolitik. Det innebär att staten och den politiska, demokratiska nivån i samhället inte tar ansvar för industriutvecklingen. Vi har sett det när det gällde SAAB trots att fordonsindustrin just är en sådan del av industrin som skapar nya produkter och ökat kunskapskapital. Precis som när staten tog ansvar för stålindustrin en gång men lät varvsindustrin gå i graven så var det med insikten om var kunskapsmassan hade störst potential att utvecklas och skapa framtida ökade rikedomar som var möjliga att fördela.

I dag finns ingen strategi för framtidens arbetsmarknad. Den sittande regeringen har sin besvärjelse att var och en får klara sig själv antingen som egenföretagare eller som lågavlönad legohjon på en osäker servicearbetsmarknad. Arbetarrörelsen kan väl i bästa fall sägas inse att det sistnämnda inte är en framgångsväg men en strategi för hur framtidens arbetsmarknad skall se ut om 10, 20 eller 30 år saknas, i vart fall än så länge.

Tyvärr har ju socialdemokratin under många år svalt myten om servicearbetsmarknaden som sysselsättningens räddare. Tvärtom måste socialdemokratin hävda industrin som den ekonomiska ryggraden i samhället och källan till de gemensamma rikedomarna som skapas genom mervärdet.

Tekniken förändrar allt

Jeremy Rifkin för att återvända till honom skriver i sin bok att ”dölja arbetslöshetssiffrorna, spärra in stora skaror manliga arbetare i fängelse, skapa en ”just-in-time”-arbetskraft och ge konsumtionskredit för att smörja det ekonomiska maskineriet, är alla svaga, tillfälliga åtgärder som, när allt kommer omkring, skall visa sig vara ineffektiva i hanterandet av långvarig stigande strukturell arbetslöshet som åstadkommits genom ökande teknisk och organisatorisk ersättning av arbetstagare i den nya ekonomin. Det tjugoförsta århundradet kommer alltmer att kännetecknas av en övergång från mass- till elitanställningar, när mer och mer arbete inom jordbruk, tillverkning och service utförs av intelligent teknologi. Summan av detta är att den billigaste arbetskraften i världen – från fabriksgolvet till kontoret – inte kommer att vara så billig och effektiv som den intelligenta mjukvaran och humankapitalet som direktuppkopplas för att ersätta den. I 2000-talets mittdecennier kommer datorer, robotar, biotekniker och nanotekniker att kunna producera billiga och överflödande basvaror och tjänster för världens folk, med en bråkdel av världens mänskliga arbetskraft.”

När Rifkin skrev det här för 10 år sedan så var det många som skakade misstroende på huvudet men utvecklingen sedan dess med en permanentad och starkt cementerad arbetslöshet som inte rör sig nämnvärt oavsett konjunktur är ett nytt fenomen. Delvis beroende av en nyliberal politik där marknadsherraväldet ges fri lejd men också en oförmåga att inse vad som står skrivet i skyn och därmed för en politik som gör saken värre.

Våga ompröva

Hela synen på arbete måste omprövas. Industrisamhällets lutheranska arbetsplikt stämmer inte med dagens och än mer morgondagens verklighet. Det är istället ett arbetsliv vi är på väg in som Rifkin ovan kan synas drastiskt beskriver men som ger enorma möjligheter. Politiken måste utformas på så att det möter den oundvikliga utvecklingen. För formas inte en sådan långsiktigt fungerande politik skapar vi istället ett samhälle med en elit som kommer att förtrycka en majoritet av befolkningen. Vi kommer att få uppleva ett samhälle som att få Jack Londons ”Järnhälen” att framstå som ett paradis jämfört med den apokalyps som hotar den framtida arbetsmarknaden och arbetslivet.

I dag finns utrymme för inte bara en debatt om arbetstidsförkortningar då det är omöjligt att ta ut den ökade rikedomsmassan som det ökade mervärdet skapar då det skulle ge stora ekonomiska problem. Den ökade produktiviteten sett ur ett globalt perspektiv skulle sannolikt kunna utrota stora delar av världsfattigdomen.

I USA skulle inte 25 procent av befolkningen behöva gå hungrig som sker idag om det fanns en effektiv och fungerande fördelningspolitik. Den mogna globala kapitalismens problem är inte att den inte producerar rikedom i tillräcklig omfattning utan den globala bristen på politisk insikt och politisk vilja att lösa planetens gemensamma problem.

Vi kan inte blunda för att den nuvarande ekonomiska världsordningen påminner om det herrelösa snälltåget som rusar mot sin, och vår, katastrof. Det finns fortfarande möjligheter att förändra och tag befälet och ledningen över samhällsutvecklingen nationellt och globalt.

On Offs konkurs är ett tecken i tiden och visar på svagheten i dagens politiska tänkande. De ovan beskrivna frågorna är de som behöver diskuteras utan skygglappar och utan förutfattade meningar. Det kanske kan bli så att den debatt som bordlades på ett fackföreningsmöte för över hundra år sedan om livets mening kommer att återupptas på nytt och få en framskjuten plats på den samhälliga arenan. Vem vet?

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

TALLROTH (Repmånad) läser den!

(Ett tack till Weiron Holmberg!)

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com

Återupptäck # 15; The (Young) Rascals

Under den här rubriken kommer jag att skriva om band och musiker som är kanske lite bortglömda i den stora publikens öga.

1964 bildade New York-grabbarna Felix Cavaliere (keyboards) Gene Cornish (gitarr) och Eddie Brigati (sång) och Dino Danelli (trummor). 1966 är The Young Rascals kortat till The Rascals. Gruppen fick också kontrakt med New Yorks största independentbolag Atlantic. Först lät de som många andra band som hade lyssnat för mycket på den tidens soul och R & B men gruppen hade tillräcklig mycket talang för att utveckla något eget.

Cavaliere och Brigati visade sig vara låtsmidare nästan i klass med Lennon-McCartney och Jagger-Richard. Så om första LP:n ”The Young Rascals” innehöll endast ett original och resten covers så var den andra ”Collections” till sin majoritet hemsmide.

Hitsen började komma; ”Good Lovin´”, ”You Better Run” och ”Groovin´” för att nämna några av de tidiga. Gruppen går i och med att låtskrivandet kommer igång från blue-eyed soul till skicklig pop-soul med allt mer av experimenterande på LP-plattorna.

I slutet av 1960-talet efter ”How Can I Be Sure”, “It´s Wonderful”, ”It´s A Beautiful Morning” och “People Got To Be Free” som alla under 1967-68 placerar sig på Top 20 i USA så börjar inspirationen tryta och de sista plattorna med gruppen kan lämnas därhän. I Sverige fick de en modest hit med ”How Can I Be Sure” som är min enskilda favoritlåt med gruppen med sin franskpåverkan och vokala insats från Brigati som ur bland det bästa som kom ur hans strupe.

Deras största konstnärliga framgång är enligt mitt förmenade den alldeles underbara ”Freedom Suite” med ”Groovin”-LP på god andraplats. Väl producerade, lockande harmonier och melodislingor som sitter som en smäck. Det fanns också ett spännande stråk av latino och jazzpåverkan i gruppens musik.

Efter ”See”-plattan som kom 1969 är det på något sett över. Den amerikanska musikvärlden håller på och förändras och med den The Rascals som inte hittar sin väg utan börjar experimentera utan mål. När sedan Brigati tröttnar så är gruppens tid över.

Att lyssna på:

The Young Rascals, 1966

Collections, 1967

Groovin´, 1967

Once Upon A Dream, 1968

Freedom Suite, 1968

See, 1969

Alla utgivna på Atlantic och återutgivna på CD av Collector´s Choice.

Text och research: Ingemar E. L. Göransson

Här är några klipp från youtube också:

Studioversionen av denna underbara låt

Live, bildkvaliteten är “sisådär”

Måste vara gjord senare, dvs. videon