Har katten fler liv?

Turerna kring SAAB fortsätter. Det är närmast ett osannolikt sceneri som visas upp med aktörer som Muller i rollen som hovnarr. Regissörerna i regeringen sitter dock stilla i båten och inväntar den slutgiltiga kollapsen för att sedan fira med champagne och skattesubventionerade räkmackor.

 

(Från Arbetets Museums utställning “Industriland”)

Hela spelet kring Muller och Antonov må vara motbjudande, men det bekräftar vad andra påstått och insinuerat tidigare; att GM ville bli av med en ev. konkurrent och då var Spyker-ägaren Muller ett bra alternativ då man innerst visste att han aldrig skulle få stöd från den svenska staten eftersom dess regering har utvecklat en anti-industripolitik.

Hela den sorgliga historien bekräftar vad bl.a. undertecknat hävdat hela tiden att SAAB:s möjlighet att överleva förutsatte att inte bara pengar utan framförallt stabilitet tillfördes bolaget. Utan en stabilitet så kunderna kunde räkna på att få sina bilar, att reservdelsförsörjningen garanterades och utvecklingen av varumärket blev långsiktig en omöjlighet.

SAAB missköttes å det grövsta av GM men potentialen fanns för en överlevnad som nischvarumärke. Men som sagt det förutsatte stabilitet. Den svenska regeringen hade bort göra som den amerikanska ta över företaget och garantera dess fortsatta verksamhet. Kunskapen, fabriken och hängivna medarbetare på alla plan fanns. Men hindret var rent ideologiskt, inte andra övervägande styrde regeringens och i första hand Maud Olofssons ointresse.

Men detta var innan äventyraren Muller och oligarken Antonov började figurera i SAAB på olika sätt. De har aldrig varit en trovärdig möjlighet utan ett spel för galleriet, deras avsikter med SAAB kan knappast betraktas som seriösa.

Så, det är inte GM som ger SAAB dödskyssen utan det är den svenska regeringen med dess obefintliga industripolitik och närmast religiösa tro på marknaden. Det bör bilarbetarna i Trollhättan och Västsverige komma ihåg 2014.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Ett år med Erina

I dag för ett år sedan hämtade vi hem vår hund Erina. Hon var då en 14 månaders gammal schäfertik som inte mådde så bra. En försvarshund som inte hade klara testerna och var mycket otrygg på grund av många flyttar.

Nu ett år senare är Erina en lugn, leklysten och sällskaplig hund som nästan alltid är glad.

Det har varit en glädje att se hennes utveckling under året!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Annie Lööfs “face-lift” är inte trovärdig

I det senaste numret av LO-tidningen (nr. 28 av den 9 september) intervjuas den förslagna nya centerledaren Annie Lööf. Lööf som tidigare gjort sig känd för klart anti-fackliga ståndpunkter och anhängare av ultraliberala uppfattningar försöker i tidningen att tvätta av bilden av sig själv som fackföreningsätare.

Men stämmer detta med verkligheten och är det trovärdigt att hon har gått från sina tidigare deklarerade uppfattningar till en mjukare ståndpunkt.

Om man ser till vad hon faktiskt har sagt och vilka förebilder hon uppger så skrämmer spåren varje fackligt aktiv löntagare. Hon har som förebild Margaret Thatcher, Ayn Rand och Robert Nozick.

Thatcher som under 1980-talet knäckte den brittiska välfärdsstaten och i princip, om än tillfälligt, krossade den brittiska fackföreningsrörelsen. Ett angrepp som den ännu 30 år senare inte har hämtat sig från. Samma Thatcher som menade att det inte fanns något samhälle utan bara individer och familjen.

Ayn Rand, den rysk-amerikanska filosofen och författaren som agerade angivare i Hollywood och angav ett stort antal skådespelare, författare och regissörer till den ökända McCarthy-kommitten. Rand som med sina ultra-liberala ståndpunkter hävdade med bestämdhet att ingen skall hjälpa någon annan medmänniska om man inte själv tjänar på det. De som inte klarar sig själva var i Rands värld undermåliga individer.

Robert Nozick som var pappa till en modernistisk variant av nattväktarstaten där staten inte har några andra uppgifter än försvar och rättsväsende. Han betraktade även statens skatteuttaxering som stöld.

När Lööf nu säger i LO-tidningen att hon gillar den svenska modellen så gör hon det med en kraftig reservation. Hon gillar den svenska modellen före 1970 vilket innebär att hon inte bara vill se, vilket hon öppet säger, att LAS försvinner utan också hela den arbetsmarknadslagstiftning som kom under 1970-80-talen. Dvs, Inte bara LAS utan också medbestämmandelagen, förtroendemanna lagen och inte minst arbetsmiljölagen för att nämna de viktigaste.

Lööf säger att hon vill att Sverige skall omfatta och tillämpa EU:s lagstiftning om anställningstrygghet. En lagstiftning som är väsentligt svagare än den svenska när det gäller anställningsskyddet och där det är väldigt olika i olika länder.

Lööfs uttalande om att hon vill se den svenska modellen före 1970 förutsätter starka fackliga organisationer som kan hävda sig gentemot arbetsgivarintressena. Lärdomen från tiden före 1970 var just att facken hade svårt att klara detta och när man inte lyckades så blev kraven på lagstiftning nödvändig.

Detta för att få en neutral hantering av anställningsskyddet där arbetsgivarna fritt enligt den förhatliga §32 kunde göra sig av med personal helt utan inblandning från fackligt håll. Frånvaron av lagstiftning försvårade möjligheterna till facklig verksamhet och inte minst medinflytande på jobbet var helt beroende av arbetsgivarens godtycke. Arbetsmiljön var också ett stort problem då lagstiftningen var svag.

Det var dessa fakta som orsakade den omfattande vilda strejkvågen med början i LKAB:s gruvor december 1969. Och det var också den strejkvåg som fick socialdemokratin att inse att det var tid att formulera en politik för demokratisering av arbetslivet. En tanke som redan för övrigt fanns med i 1944 års efterkrigsprogram.

Det är detta som Lööf vill tillbaka till. Var finns då trovärdigheten av hennes s.k. omsvängning från libertinska uppfattningar grundade på Thatcher, Rand och Nozick. I mina ögon mycket låg.

Antingen är Annie Lööf historielös och okunnig eller annars försöker hon lura oss alla med sin ”face-lift”. Men vem låter lura sig, få sannolikt.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Nu är det lite jobbigt!

Det är de som har det lite jobbigt just nu. Lite tjurigt kan man säga. Titta bara på alliansen. Vem som bestämmer där är väl uppenbart.

Det var de som kallade Göran Persson på sin tid för HSB men vete fan om det inte är mer berättigat att kalla Fredrik Reinfeldt för HSB för allianskamraterna eller snarare röstboskapens tre musketörer tvingas till trohet ända in till utplåning.

Alliansens flagellanter

Lille Göran Hägglund fick på tafsen av Reinfeldt vad det gällde pensionärernas skatt men stoltserade med att det inte skulle kopplas ihop med fler jobbskatteavdrag.

-Nja sa Reinfeldt det har vi inte sett. Och där stod t.f. pastor Hägglund som en liten skolpojke med mössan i hand och skämdes.

Maud Olofsson å sin sida likt en underkuvad hund visade både strupen och erkände oförbihållslöst Reinfeldts överhöghet i en debattartikel, ”Lyft inte budgettaket ”, i helgen som gick och lät tungan tiga still i den annars så glappande truten. Olofsson förklarade sin trohet till (M) och Reinfeldt med följande upplysande citat ”vi välkomnar Moderaternas besked att de vill skjuta på införandet av ytterligare jobbskatteavdrag. I svåra tider är det viktigt att ha marginaler”.

Vadå HSB?

Ifrågasatta självklarheter

Det som var politisk propaganda förut håller på att bli dito sanningen. Storheter som professor Calmfors och SNS börjar ifrågasätta de nyliberala portalsanningarna; inflationsbekämpning in absurdum och privatiseringarnas absoluta välsignelse.

Professor Calmfors som knappast kan betänkas som en lättsinnig budgetpirat hävdade i veckan att inflationsmålet måste höjas då det nuvarande förhindrar tillväxten. Med andra ord även Calmfors börjar ifrågasätta den friedmanska sanningskatekesen.

Likaså meddelande näringslivslobbyns eget studieförbund, SNS, idag på högerns husorgans, DN, debattsida, att privatiseringar inte leder till varken större effektivitet, högre kvalitet eller andra positiva effekter. Man kan tillägga det enda positiva ur Svenskt Näringslivs perspektiv är väl att privatiseringsvågen har varit en legaliserad stöld av offentliga medel och offentliga investeringar.

Så vad då, lite jobbigt – bara förnamnet!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Kollektivet förverkligar individens möjligheter

Om jag tar en fotboll och om jag behandlar den med samma finess och talang som invandrargrabben Zlatan hanterar sina läderkulor kommer ni att säga – vilken talang, vilken bollkonstnär!

Men någon kommer också att undra hur är detta möjligt? Hur har han kunnat bli så duktig, så driven eller så storartad som fotbollsspelare?

Samma sak gäller oavsett om det är en läkare, en lastbilschaufför eller en idrottsman. Eller t.o.m. journalist.

Alla kan lära sig grunderna, men färre kan bli det extra, det som gör dem till en Zlatan. Det handlar om att utveckla inte bara det som vi alla kan lära oss. Att slå en hyfsad frispark, att hjälpligt kunna backa husvagnen, skriva en begriplig text eller förstå och hantera småsår.

Men på det grundläggande blir ingen, Zlatan, hjärnkirurg, får stora journalistpriset eller blir ”king of the road”! För att bli det krävs självklart talang och begåvning, det krävs hårt arbete och framför allt ett kollektiv som tillåter och ger utrymme för dessa människor som gör oss andra så stora tjänster när de får utveckla sina gåvor.

Gemenskapen skapar förutsättningarna

Det handlar om att vi gemensamt i fotbollslaget, på arbetsplatsen eller för den delen i skolan som tar vara på våra talanger. Vissa individer är bra på fotboll som Zlatan, andra som jag är bra på att köra lastbil och skriva eller som den legendariske hjärnkirurgen David Ingvar bota svåra sjukdomar i den mänskliga hjärnan.

Zlatan skulle aldrig blivit den makalöse fotbollskonstnär som han är idag om inte Malmö FF som kollektiv inte gett honom utrymme att utvecklas, om MFF inte gett honom träningsmöjligheter, inte tagit vara på hans talang som bara ett kollektiv kan göra. För kollektivet består av oss tillsammans. Dvs. Malmö FF är ett kollektiv av individer som tillsammans utgör den kraft som där Zlatan fick sin fotbollsfostran och möjlighet att ta vara på och utveckla sin talang.

Det samma gäller oss alla. Ska vi kunna bli starka så är det inte var och en för sig. Vi kan vara hur mycket individer vi vill och vi är det, men det är tillsammans vi blir en kraft.

Vi måste göra upp med myten att var och en är sin egen lyckas smed. Vi måste avvisa idén om att kollektivet är ett hinder, en hämsko eller till och med ett hot mot individens frihet och hans möjligheter att söka sin väg, sin lycka och möjligheten att utveckla sin speciella talang eller begåvning.

Tvärtom det är i det kollektiva, att tillhöra ett sammanhang, en samhälligt kontext som är förutsättningen för individen skall blomma ut och förverkliga sina drömmar, sin begåvning och kunna uppnå sin frihet.

Det gäller inte minst i politiken och inom fackföreningen.

Facket, kollektivet och individen

Du eller jag står där och ska göra upp med basen om priset för vårt arbete. Det enda vi har att erbjuda för att få ihop till livets nödtorft och kanske lite mer. Redan då du är där ensam är du svag. För vad kan du sätta emot arbetsgivaren som kan välja vem han vill till det pris han dikterar för arbete om inte…

Den fackliga idén handlar om att vi kollektivt lovar varandra att inte vara osolidariska utan agera solidariskt. Dvs. vi lovar varandra att uppträda så att vi fungerar som ett kollektiv. Gör vi det, och det försöker vi varje dag, så är vi väsentligt starkare än om du ensam står med mössan i handen och ropar och ber om att ta mig, ta mig jag är billigast!

För när du står där och söker jobbet du behöver så kan du säga, och det med rätta då du har kollektivet – facket bakom dig, mitt pris är kollektivavtalet. Take it or leave it! Då har du råd att vara kaxig och räta på ryggen och arbetsgivaren, basen, bossen har inget val än att acceptera dina villkor annars blir inte jobbet utfört.

Att vara solidarisk, att hålla ihop kollektivet, att vara en del av det gemensamma sammanhanget i detta fall facket är den styrka som gör att arbetaren, löntagaren kommer på något så när likvärdig fot med arbetsgivaren. Och det beror på kollektivets styrka. Men samma kollektiv ger också frihet åt individen att bland annat utvecklas i sitt yrke. Både direkt och indirekt.

Direkt genom att jag fick möjlighet tack vare det fackliga kollektivet kunde få vidareutbildning men också kunde tillåtas att göra de där misstagen vi alla gör när vi utvecklas som individer och som yrkesmän. Hade inte kollektivet – facket och dess styrka varit bakom mig hade nog min arbetsgivare slängt mig på dörren för att jag inte hade all kunskap och ”det där” i mina händer som utmärker yrkesmannen.

Nyliberalerna har fel

Det är en myt som sprids från nyliberala predikanter att vi klarar oss bäst själva och var och en för sig. Det var någon som sa en gång att ”hänger vi inte samman så hänger vi snart var och en för oss själva”. En drastisk beskrivning, men som rymmer mycken sanning.

Fackföreningsrörelsens styrka är vår sammanhållning och att vi är många. För när vi är många så är vi starka och det är då kollektivet blir en kraft.

I en gammal skrift från den brittiska fackföreningsrörelsen skriver författaren att fackföreningens självklara mål är att alla är medlemmar.

Och tänk efter, detta är en sanning som är given– när alla är medlemmar i facket vem skall då dumpa våra löner. Vem skall köra lastbilarna i Skåne där polska arbetare tjänar en bråkdel av våra svenska kollektivavtal. Vem ska göra byggjobben i Vaxholm till underpris när Byggettan får igenom och kan hävda samma löner för de lettiska arbetarna som för de svenskfödda. Vem skall göra lantarbetarjobben på Sydsveriges gårdar till underpris när alla lantarbetare är organiserade?

Zlatan, hjärnkirurgen professor David Ingvar och undertecknad är resultat av samma sak. Vi gavs möjligheten att utveckla sina talanger och förståndsgåvor av och i ett kollektiv. Helt riktigt, på olika sätt och efter helt olika förutsättningar.

Vi alla blev individer och är individer. Men att det blev så lyckligt att vi kan njuta av Zlatans fotbollskonst, alla de som botades av professor Ingvar och de som fått sina varor tack vare att jag en gång var ”king av the road” – allt tack vare kollektivet styrka.

Ingen blir starkare än kollektivet är. De som säger något annat kan se hur det går om Zlatan går in ensam på plan och möter Milan på San Sirostadion! Den som säger något annat är välkommen att ta 24 meterskombinationen och köra av färjan i Trelleborg eller försöka sig på att operera bort en hjärntumör!

Individen i kollektivet där har vi fackets styrka men också individens frihet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

(Texten är en bearbetning av ett tal som jag skrev för en facklig kamrat.)

************

A N N O N S

 

TALLROTH (Repmånad) läser den!

(Ett tack till Weiron Holmberg!)

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com

Solidaritet - arbetarrörelsens politiska ryggrad

För några veckor sedan skrev några tidningar att dödligheten är lägst i Halland och Kronoberg och högst i Västernorrland och Gävleborg.

Detta var naturligtvis ett utslag för slarviga journalister som inte kan läsa rätt i Socialstyrelsens rapporter. Dödligheten är lika överallt – vi dör, det gör vi alla. Egentligen handlar livet om hur vi tar oss från vårt första skrik på BB till den dag då det oundvikliga möter oss alla och Fonus står utanför vår dörr.

Men kunde ju tänka sig att reflektera, och det var vad rapporten handlade om, hur lång tid vi får på denna jord. Hur vår tid ser ut och vad livet bjuder oss under den tid vårt timglas har mätt ut för oss.

Om vi lever i Västernorrland eller Gävleborg är sannolikheten större att vi dör tidigare än medborgaren i Halland och Kronoberg. Orsaken ligger i hur vårt liv ter sig på respektive plats. Sannolikheten att du försörjer dig på ett tyngre arbete i Västernorrlands och Gävleborgs industrier är större än i de två andra nämnda länen.

Välfärdspolitiken som klassutjämnare

Välfärd och välfärdspolitik handlar om att jämna ut dessa skillnader. Att solidariskt se till att alla får i vart fall likvärda förutsättningar. Att göra det möjligt att trots olika start på livet få ett gott och långt liv. För mig när jag var fackligt aktiv var detta en väsentlig fråga och naturligtvis är välfärdspolitiken en central fråga för arbetarrörelsens fackliga och politiska strävanden.

Fackföreningsfolket kan förhandla fram hur bra löner som helst, hur mycket förbättringar i arbetsmiljön som är inom möjligheternas ram om detta inte samtidigt har sin motsvarighet i samhället utanför arbetsplatsen i en god sjukvård, en omsorg värd namnet om våra barn och äldre, en skola som tar tillvara allas talanger och förståndsgåvor för att peka på några viktiga områden där frågan om en väl färd genom livet ges utrymme. Likaså att det finns en social demokrati där varje människa ses som en tillgång för oss alla – där alla räknas och det du kan bidra med välkomnas.

Ingen fackförening kan acceptera att när trots dess strävanden att arbetsmiljön skall vara så bra det bara är möjligt för att en dag, en minut, en sekund händer det som inte får hända. Kollegan, arbetskamraten råkar ut för den där olyckan som inte skulle ske, vår arbetskamrat drabbas av en svår sjukdom eller en nära anhörig rycks bort och hela tillvaron skakar likt nedre däck på Titanic för att tala med Mikael Wiehe.

Det är nu som välfärden och välfärdsstaten får bekänna färg. Klarar den att möta den olycksdrabbade kollegan, den svårt sjuke arbetskamraten eller ge stöd till den efterlevande när tragedin har drabbat familjen. Det är nu som samhället, dvs. vi alla tillsamman måste upp till bevis; finns solidariteten, för välfärd är likalydande med detta fantastiskt vackra begrepp.

Solidarisk eller solid och arisk

Och käre läsare, solidaritet skall inte uttryckas som två ord; solid och arisk. Denna ironiska beskrivning av högerns tolkning av solidaritet som norrländske komikern Ronny Eriksson myntade för en del år sedan är en träffsäker beskrivning av högerpolitiken. Det är den för den som är solid och arisk.

Jag vill påstå att det brister idag. Den svenska högern med sin motbjudande människosyn som säger att arbetaren är lat och måste piskas till arbete och kallar detta för incitament för arbete. Eller som en läkare ironiskt kommenterade den rådande politiken på nätet för en tid sedan; Fredrik Reinfeldt borde ha fått Nobelpriset i medicin för han har upptäckt att inga sjukdomar varar längre än ett år!

Naturligtvis har inte Reinfeldt gjorts sig förtjänt av något Nobelpris lika lite som hans ekonomiske förebild Milton Friedman gjorde sig förtjänt av sitt Nobelpris en gång då han bara skrev vad Reinfeldt säger – var och en får klara sig själv och solidaritet är av ondo.

Fackföreningen och politiken

Jag menar att ett rättfärdigt samhälles styrka är solidariteten och välfärdsstaten är det politiska uttrycket för denna solidaritet. Som fackföreningar värd namnet vet att du ensam är oerhört svag gentemot arbetsgivaren. Du behöver det där jobbet för att försörja dig och de dina medan arbetsgivaren kan ta någon annan som är beredd att göra samma jobb för mindre peng.

Solidariteten mellan löntagare ska förhindra detta. Därför ska vi ha a-kassor som ger oss trygghet, vi ska ha sjukförsäkring som inte krossar oss när sjukdom eller olycka drabbar oss. Och vi ska en pension som vi kan leva av.

Allt detta är egentligen självklart för alla som inser att det är tillsammans vi kan förändra sakernas tillstånd till det bättre. Alla förstår detta utom världens egoister, börsklippare och de som tror att deras timglas inte har någon utmätt tid.

Välfärd och solidaritet är ryggraden i facket men inte bara det är ryggraden i varje samhälle som har någon som helst strävan efter att vara så bra som det är möjligt för sina medborgare inte bara för de som fötts på den soliga sidan av gatan eller med en silversked i den omättliga medel- och överklassens trut.

För facket ska alltid välfärden och därmed politiken vara en central punkt i dess verksamhet och i dess strävanden. Men det kan bara förverkligas för löntagarna när fackets medlemmar om håller ihop och är många.

Jag tänker avsluta denna betraktelse över solidaritet med att travestera John F. Kennedy när han sa ”Fråga inte vad ditt land kan göra för dig, utan fråga vad du kan göra för ditt land”. Vi ska inte fråga vad facket eller samhället kan göra för dig utan vad du kan göra tillsammans med dina kollegor, arbetskamrater och medmänniskor för att göra ditt land solidariskt på nytt!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

(Texten är en bearbetning av ett tal som jag skrev för en facklig kamrat.)

************

A N N O N S

TALLROTH (Repmånad) läser den!

(Ett tack till Weiron Holmberg!)

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com

Rätten till arbete

Bland det värsta och mest prövande för en människa att råka ut för är arbetslöshet. Inte bara att berövas möjligheten att försörja sig själv och de sina rycks bort när arbetet försvinner från de dagliga rutinerna. Inte bara det utan hela din identitet som människan försvagas och förintas i ett hårt och obarmhärtigt slag.

För tänk efter, mina vänner, hur beskriver du dig själv när du möter dina medmänniskor? Naturligtvis presenterar du dig med ditt namn…och yrke, eller hur?

”Ingemar E. L. Göransson, frilansjournalist!”

Så när arbetet som en del av din identitet tas från dig av ett samhälle som inte kan klara en av sina viktigaste uppgifter – att se till att alla har ett jobb att gå till.

Fredrik Reinfeldt talar om arbetslinjen. Vem kan invända mot att alla som kan ska bidra till det gemensamma som vi kallar samhället. Jobbar vi inte blir det heller inga skatter in till statskassan, så sant och så självklart. Det är att liksom för Gunvald Larsson i Maj Sjöwall och Per Wahlöös böcker att sparka in alla stängda och öppna dörrar.

Men vad inte Reinfeldt talar om att hela hans politik bygger på att nästan var tionde av oss i yrkesverksam ålder ska vara arbetslös för att andra ska tjänar ännu mer pengar. Inflationen får inte öka utan penningvärdet skall vara stabilt.

Det innebär käre läsare att vi idag har 7-8 % arbetslöshet och att var fjärde ungdom är utan jobb. Att kalla en sådan politik för arbetslinjen är en oförskämdhet mot de alla som inte hellre vill annat än att ha ett jobb att gå till.

Arbetslinjen i Reinfeldts tappning är en skyldighet till arbete, om du inte lyckas få ett jobb på den öppna arbetsmarknaden så tvingas du ut i gratisarbete i värsta fall i form av fas 3, det moderna slaveriet!

Ett samhälle som inte klarar sitt ansvar att ge sina medborgare rätten till arbete är inte ett civiliserat samhälle. Det är inte acceptabelt att ha en arbetsmarknad där var fjärde ung människa offras för ett stabilt penningvärde som bara gynnar de mest förmögna och finanshusen och bankerna.

Ett samhälle som måste ta till fas 3 är ett desperat samhälle i bästa fall och i sämsta fall enbart ett mental stenkast från slaveriets tankemässiga landskap.

En av Skånes stora söner, Ernst Wigforss, sa en gång att inget samhälle har råd att inte arbeta. Men uppenbarligen har Sverige, det Sverige som Anders Borg berömmer sig för, har tagit sig på sig denna utgift att förhindra flera hundratusen människor sitt grundläggande rätt till arbete och identitet.

Facket och rätten till arbete

För fackföreningarna är rätten till arbete livsavgörande. Om många står utan arbete tvingar det oss med arbete till eftergifter som innebär att vi blir försvagade och inte kan hävda vår rätt. För hur skall du kunna göra det när det står tio arbetslösa kollegor utanför dörren och söker samma jobb.

Var och en tvingas till att ge efter på sina rättmätiga krav om arbetslösheten har sådana propotioner som idag. Den viktigaste enskilda omständigheten för att vi skall kunna få bra löner, rimliga arbetsvillkor, en arbetsmiljö som inte skadar oss är att vi har arbete och att inte kollegor och kamrater tvingas till sämre villkor för dem tvingas konkurrera med det enda det har – att sälja sig billigare för att få något påhugg i alla fall.

Arbetslösheten är det enskilt största hotet mot facket som vi vet. Arbetslösheten är också det enskilt största hotet mot varje individs möjligheter att utvecklas och att nå sina drömmar. Arbetslösheten äter upp varje möjlighet som du som individ kan hoppas på.

Den viktigaste uppgiften vi som fackföreing har är inte att enbart höja medlemmarnas löner eller förbättra villkoren utan att på alla sätt se till att de kan utnyttja sin rätt till arbete. Bara så kan alla individers drömmar förverkligas. Bara genom vår kollektiva ansträngning på alla områden inom politik och facklig verksamhet kan vi nå detta.

Ernst Wigforss som jag nämnde förut var en klok man, han insåg tidigt att det privata näringslivet aldrig skulle kunna garantera alla medborgare arbete. Därför såg han också samhället, staten, kommunen och landstingens enorma betydelse för den fulla sysselsättningen.

Han sa att många av de uppgifter som behöver göras i ett samhälle kan aldrig göras på det privata näringslivets villkor. Det går aldrig att få ekonomisk vinning ur allt som det finns behov av.

Och käre läsare, tänk efter finns det inte behov som ni ser varje dag som inte möts för det finns ingen som gör de jobben. De är inte lönsamma kanske, de kanske inte ger ”vinst” förrän om många, många år som exempelvis investeringar i järnvägar och vägar.

Gamla och sjuka är inte lönsamma, men de har behov som inte kan förverkligas och samtidigt ge ekonomisk vinning.

Politik för rätten till arbete

Vad Sverige behöver är en politik och ett tankesätt där arbete blir en rättighet inte en plikt. Vi må vara ett protestantiskt land men vi måste avvisa Luther och kräva en politik där rätt går före plikt, där frihet går före tvång och där individen tillåts växa i kollektivets trygghet.

Sverige och löntagarna behöver mer trygghet och mer rättvisa, inte otrygghet och orättvisor. Bara så kan vi växa och alla kan få ett bättre liv. Det finns ingen annan väg.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

(Fotnot: Artikeln är en bearbetning av ett tal jag skrev åt en facklig kamrat.)

************

A N N O N S

TALLROTH (Repmånad) läser den!

(Ett tack till Weiron Holmberg!)

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com