Det destruktiva samhället

”You raise up your head

And you ask, ”Is this where it is?”

And somebody points to you and says

“It´s his”

And you say “What´s mine?”

And somebody else says, “Where what is?”

And you say, “Oh, my God

Am I here all alone?””

(Bob Dylan, “Positively 4th Street”)

De ovan närmast surrealistiska orden från Bob Dylan ger en känsla av det som i filosofin kallas alienation. Det vill säga främlingskap inför tillvaron. En känsla som vi alla någon gång känner både på det allmänmänskliga planet men också på det privata, personliga planet. Alienationen är en känsla som förstärks i ett samhälle som vårt. Vi känner ofta, eller i varje fall vid tillfällen, mer eller mindre en känsla av att vi inte hör hemma, att vi inte platsar som det heter med modernt språk.

Det finns all anledning att fundera kring detta och varför vi känner denna känsla. Är det oss som människor som det är fel på eller har det andra, mer samhälleliga, orsaker. Har det med samhället att göra, med samhällsutvecklingen och det mer materiella fundamentet att skaffa?

Att alienationen kan upplevas så extremt påträngande och starkt berättas i Albert Camus lysande kort-romanen ”Främlingen” från 1942 (Repris Förlag 2012) är kanske mer sällsynt. Den avslutas med följande omskakande mening ”För att allt skulle fullbordas, för att jag skulle känna mig mindre ensam återstod det mig bara att önska att det kom många åskådare på dagen för min avrättning, och att de hälsade mig med hatiska skrik.”

Utan att ha hårda sifferfakta för min känsla tror jag att en stor del av de självmord som sker i vårt samhälle har sin grund i oförmåga att hantera denna känsla och sjukvårdens tillkortakommande då främlingskap inte sätts i en samhällelig kontext. Och varför skulle den göra det då kapitalismen som ekonomiskt system bygger på klasskillnader och på konkurrens, ett socialt darwinistiskt system där den svagare skall slås ut av den starkare. I ett sådant samhälle finns inte utrymme för minsta tecken på svaghet och skörhet i det mänskliga psyket.

Filosofernas diskussion om alienation finns hos Hegel och blir tydlig hos Ludwig Feuerbach som var en radikal ungheglian samtida med Karl Marx och Friedrich Engels. Men för Feuerbach var frågan om alienation en fråga projicerades på religion mer än om samhällsförhållanden. Karl Marx skrev i ”Teser om Ludwig Feuerbach” att ”det mänskliga väsendet är inte något abstrakt, som finns inneboende hos den enskilda individen. I sin verklighet är det totaliteten av samhälleliga förhållanden.” (Citerat efter Lars Andersson ”Alienation – En genomgående linje i Karl Marx´ tänkande” Bokförlaget Nya Doxa 1997.)

Men varför ägna tankearbete och intresse för något så, i mångas ögon filosofiskt obskyrt, som begreppet och fenomenet alienation? Det finns en viktig anledning och det är att det påverkar direkt och inte minst indirekt människors samhälleliga verksamhet och gör att de inte förstår sin egen styrka varken som individer och än mindre som klass och kollektiv. Jag vill påstå att vårt nuvarande samhällssystem bygger på den svages underkastelse och känsla av mindervärdighet och därmed också främlingskap inför samhället och sin roll i detsamma.

För att återvända till Marx på nytt finns i de så kallade Parismanuskripten en viktig och central iakttagelse menar jag. Marx tar sig för i sina ungdomsskrifter, som till stor del kom till i Paris, att söka analysera Hegels och Feuerbachs alienationsbegrepp, men att till skillnad från dessa två ge det ett materialistiskt innehåll. Det centrala i Marx analys och tankar är arbetet och hur arbetet har förändrats med kapitalismens och varuproduktionen genombrott.

Till skillnad från feodalismen så äger inte arbetaren längre det han producerar i varuproduktionens era. Han blir inte bara egendomslös och har endast sin arbetskraft att sälja för att överleva. Arbetarens tillvaro om han inte agerar som klass blir endast hopplös och förtvivlad. Marx skriver därför att ”en omedelbar konsekvens av att människan alienerats från sin arbetsprodukt, sin livsaktivitet och sitt artväsen är människans alienation från människan.” (Citerat efter Andersson.)

Alltså, enligt Marx blir arbetet, och därmed det ekonomiska systemet, orsaken till främlingskapet. Arbetaren i förhållande till hantverkaren förfogar inte över det han producerar. När arbetet är klart äger kapitalisten produkten och förfogar över den som den själv vill. Detta trots att det producerade har varit endast möjligt genom arbetarens nedlagda arbete och hans kunskap som tillförts produkten i ögonblicket av produktion.

Marx beskriver detta i sitt stora verk ”Kapitalet” ingående när han beskriver arbetsprocessen. ”Arbetaren arbetar under kontroll av den kapitalist som äger hans arbetskraft (….) produkten är kapitalistens egendom, inte den omedelbare producentens, arbetarens.” (Citerat efter Andersson.) Med andra ord alienationen är en oundviklig konsekvens av det ekonomiska systemet och därmed blir också det vi kallar psykisk ohälsa en oundviklig konsekvens av detsamma. Detta om vi omfattar uppfattningen att tillvaron och hur vi uppfattar den har materiella grunder.

Jag hade detta som utgångspunkt när jag skrev ”I skuggan vilar mörkret”. Tanken var att försöka beskriva psykisk ohälsa utifrån alienation och dess rötter i det samhälle vi lever i. Men också ett samhälle som skapar sina psykiskt skadade. De mänskliga monstren är monster som i grunden samhället skapar genom sin materiella grundval. Det var en resa som bar iväg in i intressanta iakttagelser av trasiga psyken, men det blev också en resa som gav mig som författare en bättre förståelse av samhället och hur det indirekt faktiskt förvrider och förstör det mänskliga sinnet hos de som inte orkar stå emot eller råkar visa svaghet. Alienationen blir därför en central del av det förtryck och det klassamhälle vi lever i.

Skrivandet av romanen var en viktig del i min egen förståelse av hur det nuvarande samhället fungerar och förstärkning av min egen slutsats att långsiktigt, sett över en längre historisk epok, kommer och måste ersättas av något bättre. Men också att min insikt om att vi alla är en produkt av den materiella verkligheten och inget sker utan att det på ett eller annat sätt har sin grund i materiella förhållanden.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Den som vill läsa ”I skuggan vilar mörkret” beställer den enklast direkt av mig på ordochkultur@telia.com . Pris: 300 kr inkl. moms och porto. Se även info här.

Den 22 februari föreläser jag på Socialistiskt Forum i Halmstad kring detta, för den som är till äventyrs intresserad. Jag står givetvis till förfogande för andra föreläsningar om intresse finns.

(V) behövs

I dag börjar vänsterpartiet sin kongress. Partiet som från vissa socialdemokraterna har en svårartad beröringsrädsla inför som går tillbaka på den sekelgamla sprickan mellan socialdemokrater, läs reformister modell Bernstein, Kautsky eller för den delen Hjalmar Branting, och de då av det ryska exemplet påverkade revolutionärer. (Inom parentes flertalet återvände till socialdemokraterna inom ett tiotal år.)

I dag är det ingen större skillnad i ideologin mellan dagens socialdemokrater och vänsterpartister. Båda är i grunden reformister då idag leninisterna finns som en parentes utan verkligt inflytande. I och med det blir också den numera närmast patetiska berörelserädslan visavi (V) helt utan relevans. Hotet idag mot demokratin kommer från högerextremister och främlingsfientliga grupper. Det är de som är det verkliga hotet och därför måste, även om de klär sig i kostym, bekämpas om än med demokratiska metoder då deras bigotta, men också populistiska nostalgiska politik har en förmåga att vinna stöd främst inom olika LO-grupper där man upplever hur den marknadsliberala mittensmeten hotar jobb och välfärd.

Vänsterpartiet har lyckats på ett beundransvärt sätt formulera en politik vad det gäller knäckfrågan vinster i välfärden som har starkt stöd i opinionen. Detta t o m in i borgerliga kretsar som tröttnat på den lekstuga och den ideologiska fundamentalism som regeringen Reinfeldt manifesterat. Vad som är mest uppseendeväckande och märkligt är hur (S) lyckats så totalt missbedöma opinionen och den rädsla man visat för att rätta till det öppna sår där skattepengarna rinner ut till privata intressen från välfärden.

Behövs (V)? Ja, menar jag. (V) har en viktig roll att spela. Dels som ”vakthund” mot höger för att påminna (S) om att om partiet går alltför mycket mot mitten så tappar man stöd till förmån för (V). Så har det varit ända sedan 1945 då den dåvarande partiledaren Sven Lindroth svängde kommunistpartiets ledning till att stödja efterkrigsprogrammet då det enligt Lindroths uppfattning var långt bättre än hotet att Sverige skulle få en högerregering.

Det blev istället en koalition mellan (S) och bondeförbundet (sedermera Centern) med stöd från SKP i riksdagen och högern marginaliserades under många år framåt. SKP (senare VPK) kom därmed spela en viktig roll som vänsteralternativ för många som ansåg socialdemokratin för försiktig, men det blev en socialdemokratiskt, dvs. reformistisk socialistisk politik, som kom att omskapa Sverige till en välfärdsstat.

I nuläget ökar både (S) och (V) i opinionen. Det sker långsamt, men det sker dock. Den snart två mandatperioder gamla högerregeringen upplevs som trött och dess politik har gjort saken värre inser alltfler. Även borgerliga väljare börjar röra sig mot ett alternativ till den trötta högeralliansen. (C) och (KD) hänger på strecket medan (FP):s trovärdighet i skolfrågan har torpederats av Pisarapporten och (M) upplevs som bara trötta och sönderregerade.

Att inse att (V) är en del av oppositionen, och en viktig del, är ingen överdrift. Så när (V) driver frågan om vinster i välfärden så är det en klok bedömning som (V)-ledningen gör. Det kan leda ända fram till Rosenbad.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Dumhetens triumf

Ska 2014 bli dumhetens år och Sverige dumheten förlovade land? I riksdagen sitter ett parti som skiljer ut sig från de övriga. Det har sina rötter i nazism och fascism, det sprider upprepade vandringssägner, påhitt, överdrifter och rena lögner om för dem förhatliga grupper av människor i vårt samhälle. Det är ett bigott och fascistiskt parti dock utklätt i kostym.

Partiet är givetvis Sverigedemokraterna. Listan på dumheter som hoppar ur käften på snart varje s. k. Sverigedemokrat kan göras hur lång som helst. Gemensamt för dem är att de inte har någon grund i verkligheten eller kan bevisas.

När en nämndeman (SD) påstår att invandring är en folksjukdom tar man sig för pannan, när partisekreterare Bylund och andra påstår att Koranen skriver att våldtäkt är ett straff för ”otrogna”, skakar man på huvudet, när ledande partimän (för det är nästan bara män) springer omkring på sta´n och hotar med järnrör undrar man om det utbrutit fullständig galenskap i sina överhettade hjärnor.

Men det oroväckande är att detta parti har under den gångna mandatperioden varit de facto den sittande regeringens räddning som minoritetsregering. Faran är naturligtvis att den makthungriga högern kommer att till och med likt i Norge tog in sitt ”SD”, Framskrittspartiet, i en regering efter valet 2014.

Ska med andra ord det bigotta, reaktionära, kostymfascistiska SD ta plats i regeringen efter valet. Risken är enligt min mening verklig och kan inte bortses från. Alltså arbetarrörelsen och alla som vill se en annan politik än högerns måste mota Dum-Olle i grinden och dra undan mattan för SD:s missnöjesspekulationer. En rak och tydlig reformpolitik är det enda som är möjligt att gå till val på, inget annat.

Om det inte sker så kommer vi att få se vårt land bli dumhetens förlovade land efter valet 2014.

Text: Ingemar E L Göransson

Left Unity–Hoppet för en radikalare politik i Storbritannien?

Avvaktande tveksamhet är den bästa beskrivningen på hur den brittiska fackföreningsrörelsen ser på det nya parti som vuxit fram sedan den välkände filmregissören Ken Loach skrev ett upprop i The Guardian i våras. Det var ett till Labour starkt kritiskt inlägg och ett upprop för bildandet av ett nytt, radikalt parti till vänster om Labour.

Reaktionen lät inte vänta på sig och när partiet, Left Unity, bildades den 30 november i London så hade det mer 100 lokalföreningar med över 1200 medlemmar. Flertalet av de 500 som samlades på partiets första kongress vara vanliga gräsrötter utan någon politisk vana eller erfarenhet vilket säger en del om vilka strängar Loach råkade spela på.

Naturligtvis kände sig alla möjliga till vänster förekommande grupper manade att försöka tvinga på Left Unity sitt program. Nu lyckades detta till större delen inte. Men trots detta var Ken Loach när Elektrikerns utsände talade med honom orolig för den splittring de ultimata kraven kunde innebära.

En som talade för enighet och mot sekterism var den rullstolsbundne Richard Reieser som i ett bejublat anförande uppmanade till både enighet och avståndstagande från alla extrema krav som kunde motverka kampen för alla de som drabbats av den sittande högerregeringens och tidigare regeringars nedskärningspolitik.

Tveksamma fackföreningar

Att Storbritannien behöver en radikal röst till vänster om det Labour som trots Ed Milibands löften fortsatt en ljumt mittenliberala politik som inte utgör något, i mångas ögon, verkligt alternativ. När man talar med representanter för brittisk fackföreningsrörelse så är det ingen entydig uppfattning de har. Det är allt från RMT:s förre andreman Alex Gordons totala avfärdande av Loach initativ, Unisons ordförande i Camden George Binettes försiktiga avvaktande eller GMB:s Martin Smith som sympatiserar med budskapet, men tror inte att Left Unity har någon möjlighet att överleva. Steve Turner, andreman på öns största fackförening Unite med 1,5 miljoner aktiva medlemmar säger att:

- Vi håller fast vid vår strategi att få våra medlemmar aktiva i Labour och därmed påverka partiets politik, Left Unity avvisas därför kategoriskt av Turner när jag talar med honom på en dålig telefonlinje på kvällen innan kongressen. Från Unite har Ken Loachs initativ inget stöd att vänta.

En extrem röst av förnekelse är TUC:s internationelle funktionär Sean Beauford som säger sig inte ha hört talats om det nya partiet, än mindre att det är något som TUC (motsvarar svenska LO) diskuterar!

För och emot Left Unity

Vad talar då för Left Unity? Det finns utrymme för ett alternativ till Labour är alla överens om. Behovet av ett trovärdigt, brett vänsterparti likt Die Linke i Tyskland och Syritsa i Grekland finns. Det andra är att det nya partiet har vuxit fram underifrån och har faktiskt en bra bit över 1000 medlemmar och flertalet är vanliga gräsrötter som bryr sig och upprörs över det som sker i deras egen vardag. De ser hur nedskärningarna som Camerons högerregering genomför slår obarmhärtigt mot de svagaste i samhället. De har heller inget förtroende för Labour.

Vad talar då emot Left Unity? En viktig faktor på den negativa sidan är att tidigare försök har misslyckats. De har fallit platt till marken som Ken Loach sa när jag pratade med honom vilket även Left Unity kan mycket väl göra.

- Vi måste i alla fall försöka, menade Loach. De andra partierna är för ”big business”, inte vanliga människor.

Det andra är att det brittiska valsystemet straffar nya partier. Och inte minst är att ingen fackförening har sagt sig vilja backa upp Left Unity varken politiskt eller ekonomiskt utan facken ger fortsatt sina bidrag till Labour, villkorade eller inte. Det blir också ett stort problem för Left Unity att vinna sympati från fackens ledningar. Och utan det blir det väldigt svårt att få en bas att stå på. Men det är dock ganska många fackföreningsmedlemmar inom det nya partiet. Samtidigt växer det fram en kritik bland vanliga fackföreningsmedlemmar och förtroendevalda mot vad det de uppfattar som byråkratiska ledningar långt från medlemmarnas verklighet. Detta trots att 2012 var första året sedan Thatcher som brittisk facklig organisationsgrad vuxit.

Kan då Left Unity bli svaret på det behov som finns av ett radikalare politiskt alternativ i Storbritannien? Det är svårt att säga, men det mesta talar för att Left Unity blir mest ett tecken i skyn på ett behov som inte ännu mötts, inte den här gången och inte av Left Unity. Behovet finns, men frågan är om tiden är mogen. Och så länge facken på ett eller annat sätt hoppas på Labour så blir det nog, som någon sa mest en ”fart in the wind”. Det är nog så att Left Unity är mer tecknet på att motsättningarna i det brittiska samhället skärps och att det håller på att ske en förändring i opinionen, även inom fackföreningarna, där gapet mellan medlemmarna och ledningarna håller på att vidgas.

Det kommer att bli intressant att följa utvecklingen av brittisk politik kommande år, det är ett som i alla fall är säkert. Om någon undrar vilken roll Ken Loach kommer att ha i fortsättningen i Left Unity så var han mycket tydlig på det.

- Ingen. Jag är filmregissör, inte politiker även om jag sysslat med politik hela mitt liv, sa han och log vänligt på min fråga. Sannolikt ett klokt beslut efter jag upplevt Left Unitys första kongress. Sedan kan man som svensk notera att det som sker på brittiska öarna har historiskt en tendens att ske hos oss fem, tio år senare.

Text och foto: Ingemar E L Göransson

Tidigare publicerad i Elektrikern nr 10-2013

“Bilden”, dvs politiken behöver inte vara sann

Filosofen Ludwig Wittgenstein skrev i sitt berömda arbete ”Tractatus logico-philosophicus” att ”bilden ensam ger icke vid handen om den är sann eller falsk”, en sanning som i sin inbyggda orimlighet blir rimlig.

Wittgenstein kan man tolka och han tolkas fortfarande av världens lärde och filosofer. Hans arbete är knappast något som man har som kvällslektyr på sängbordet då det kräver verklig eftertanke och fokusering.

Jag använde detta citat i min bok ”De ohörda – Röster från nyliberalismens verklighet” för illustrera hur våra politikers retorik inte med nödvändighet är det samma som odiskutabla sanningar. Låt oss ta exemplet med arbetslösheten. Vi har idag en arbetslöshet som är den högsta sedan tiden före andra världskriget. Våra politiker oavsett färg slår oftast ut med armarna och säger att tyvärr det är marknadens fel. Ekonomin kärvar osv. Vi har alla hört detta under inte bara den borgerliga regeringstiden sedan 2006 utan även när vi hade under socialdemokratiska perioden från 1994 till Reinfeldt kom att drabba oss mottaget likalydande förklaringar.

”Politiker skapar inte jobb”, var en ofta hörd sentens från främst högerhåll, men även socialdemokrater sa liknade saker eller agerade med samma inriktning. Från tiden från 1990-talets början tills nu har det politiska etablissemanget haft en närmast patologisk beröringsrädsla i förhållande till offentlig sektor. Nej till utbyggd offentlig sektor utan privatisering, avreglering och konkurrensutsättning har varit ”bilden” vi som medborgare fått till livs. Bildt kallade det ”den enda vägen” och Persson ”budgetsanering”, men i sak var det en likartad politik.

Men har det varit hela sanningen eller ens i närheten av en alternativ sanning. För politik handlar inte om vetenskap eller sanningssökande utan om ideologi även om från politikerhåll försöker ge skenet av en pragmatisk, till och med akademiskt vetenskaplig, hållning till samhällsproblemen.

För vad är alternativet? Jo, om vi ser tillbaka och tar till oss historien ser vi hur arbetslösheten mellan 1945-1990 var i snitt två till tre procent, jämfört med dagens sju till tio procent. Inflationen samma period var i snitt sex till sju procent och jämför det med dagens låginflation närmast deflation så ”bilden” en annan. Orsaken ligger i det politikerna INTE säger, utan i att det var ett politiskt beslut att inte ge full sysselsättning prio ett i politiken utan tilldela inflationsbekämpning denna dignitet.

Det innebär,  genom låginflationspolitiken, också den offentliga sektorn som svalde större delen eller i vart fall en mycket stor del av tillväxten istället för att dela ut den i inflationsdrivande lönepolitik eller lågskattepolitik med nödvändighet privatiserades.

Så ”bilden ensam ger icke vid handen om den är sann eller falsk” som Wittgenstein skrev, använt på den politiska sfären ger vid handen att det är inte självklart eller odiskutabelt att när politikerna i valet 2014 säger rösta på mig ska jag fixa arbetslösheten betyder att de har ens för avsikt att göra det för OM de har det måste de åter byta politiskt fokus och prioritera full sysselsättningen före inflationen. Nu möter en sådan politik avsevärda problem då vi de facto utan att vi medborgare gavs möjlighet att förstå detta avhände oss rätten att i vårt land bedriva en sådan politik, det sätter Maastrichtavtalet stopp för då det med närmast grundlagstyngd numera är förbjudet att så göra.

Men det är en annan historia.

Text: Ingemar E L Göransson

Tiggare kan ingen vara

Så satt hon där bara i vår småborgerliga idyll. En ung kvinna, hopkurad i den råa novemberkylan. Varifrån hon kom vet nog ingen, mer än hon själv. Hon hade en liten handskriven pappskiva med en bön om hjälp. Hon satt där som en påminnelse om att allt inte stod rätt till.

Inte ens i vår lilla, trygga vrå, i vår lilla förort där småborgerligheten råder och alla reder sig gott med sina trevliga villor, radhus och marklägenheter. Vårt trygga hörn.

De flesta tittade nästan skyggt på henne, tiggaren. Nästan generat på att hon satt där precis vid ingång till ICA med sitt lilla, illa skrivna plakat och sin lilla skål och hoppades på en skärv från vårt, i hennes ögon, dignande bord.

Var hon rom som försökte få ihop lite pengar att skicka hem? Var hon hitlurad av en kriminell öststatsliga eller var hon ”riktig” fattig? Spekulationerna viskades fram av de som sneglade nästan blygt mot “henne” som satt där. Jo, fattig var hon säkert för vem vill annars förnedra sig till att tigga utanför ICA, men det är egentligen inte huvudfrågan. Det är inte själva pudelns kärna så att säga, utan att hon satt där.

Förut har vi mött dem i storstäderna. New York, London, Dublin och Stockholm för att ta några där vi ser dem. För tjugo år sedan var det otänkbart att någon skulle behöva förnedra sig till tiggeri för samhället, vi alla, tog hand om våra olycksbarn. Men efter Europas och EU:s fortsatta vandring in i det marknadsliberala himmelriket där allt mänskligt och alla mänskliga behov enbart är en ekonomisk storhet gör vi inte det. Det är inte lönsamt längre och lönsamhet är allt som gäller. Det är pudelns kärna.

Så nu sitter hon, den unga kvinnan, med sitt lilla plakat, sin vädjan och sin tiggarskål och fryser i den råa novemberkylan i den trygga småborgerliga förorten. Ett betyg nog så ”gott” åt ett samhälle som håller på att slitas itu.

© Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Arbetstidsförkortning måste in i den politiska debatten igen

Lena Melin skriver i gårdagens (den 20 okt) Aftonbladet att Reinfeldt och den borgerliga högerregeringens jobbpolitik har rasat ihop. Det är en realitet som ingen kan motsäga, inte ens den mest inbitne moderat. När arbetslösheten är större nu, 2013, än 2006 och rör sig bara marginellt mellan 7-10 procent, dvs. det är en faktisk massarbetslöshet. När var fjärde ungdom går utan jobb är det ett samhällsproblem som bara en självgod högerpolitiker som Reinfeldt kan skryta om och vara nöjd med.

 

Inte bara Reinfeldts fel

Huvudorsaken till massarbetslösheten är egentligen inte regeringens usla politik, men den har förstärkt eländet och gjort ont värre. Huvudorsaken är den förändring av fokus för politiken som skedde redan på 1980-talet då svenska politiker gav upp den fulla sysselsättningen för låginflationspolitik. När det skedde är det som vi nu betalar med massarbetslöshet. Men en annan viktig orsak är att finna i teknikutvecklingen. IT har exploderat är välkänt och med det har miljontals jobb globalt försvunnit och nu står nanotekniken för dörren.Tillsammans skapar dessa två mänskliga innovationer och uppfinningar en extrem produktivitetsökning.

När exempelvis Skärblacka bruk på ett årtionde ökade produktiviteten så mycket att man producerade dubbelt så mycket med halv personalstyrka betyder det enormt sett ur sysselsättningsperspektivet. När det går åt bara en bråkdel av produktionstimmar för att tillverka en högteknologisk bil jämfört med motsvarande för tjugo år sedan får det också en enorm betydelse för sysselsättningen. När bankpersonal, butiksanställda, mackpersonal osv. ersätts av IT-lösningar betyder det färre jobb är självklart.

Den välkände industrialisten Percy Barnevik sa i början på 1990-talet följande ”Om någon säger åt mig, att vänta två, tre år, så kommer det att bli en helvetes stor efterfrågan på arbetskraft, då säger jag, var någonstans? Vilka jobb? I vilka städer? I vilka företag? När jag sammanfattar det hela ser jag att det är stor risk att dagens 10-procentiga arbetslöshet lätt kan bli 20-25 procent.” (J. Rifkin ”Arbetets undergång, Matteus Media 2001)).

Den välkände managementgurun och professorn Peter Drucker var än mer drastisk när han påstod på fullt allvar att ”arbetets upphörande som nyckelfaktor för produktion, kommer att framträda som kapitalistsamhällets krisartade, ofullbordade affär” (Se Rifkin). Jeremy Rifkin visade i ovan nämnda bok att rationaliseringspotentialen inom låglönesektorn i USA var så hög som 70-80 procent innebär naturligtvis att den vägen inte heller är möjlig för att nå full sysselsättning. Andra lösningar och tankar måste komma in i diskussionen på nytt och därmed i politiken.

Upp med arbetstidsförkortning på bordet

Vi måste börja diskutera arbetstidsförkortning på nytt. Det är det enda vettiga sättet att ta ut den enorma omfördelning, för att inte säga snedfördelning, mellan arbete och kapital av produktivitetsökningen som skett de senaste 20 åren. Vi kan inte ta ut det i löneökningar bara rakt av. Det är dock möjligt att höja skatterna för att ett) uppfylla de behov som finns i samhället två) att löntagarna får sin beskärda del av produktivitetsökningarna.

Faktum är att Ernst Wigforss diskuterade detta när han skrev underlaget för "Arbetarrörelsens Efterkrigsprogram" redan på mitten av 1940-talet. Han menade att full sysselsättning riskerar en att bli en inflationsbomb, men att det kan undvikas om man tar ut produktivitetsökningarna i sociala förändringar, dvs. välfärdsreformer, och i minskad arbetstid generellt sett förutom löneökningar som är balanserade. Vi gjorde det fram till 1980-talet, men sedan blev inflationsbekämpning överordnad full sysselsättning. Därför ser vi idag en permanentad arbetslöshet på 8-10 procent oavsett konjunktur.

Jag har vid flertal tillfället både i text och föreläsningar beskrivit detta och visat på hur full sysselsättning var möjlig med en samtidigt hanterbar inflation. Mellan 1945-1990 var arbetslösheten i snitt mellan 1-3 procent och då betraktades 3 procent som kris. Men det är intressant att inflationen, rensad från oljekriser och råvarupriser som sköt i höjden pga. Vietnamkriget, var så låg som 5-6 procent. Enligt P O Edin, som var LO:s chefsekonom under senare delen av denna period, var det en hanterbar inflation och ett politiskt val. Enligt Edin var det inte löneökningarna på slutet av 1970-talet och början på 1980-talet som pressade upp inflationen utan tvärtom inflationen som pressade upp löneökningstakten.

(Den intresserade kan läsa en längre analys av detta i min bok "Arbetarrörelsens kris - mellan reformism och marknadsliberalism" där det också finns en längre intervju med P O Edin kring vad som hände när svensk politik bytte fokus från full sysselsättning till låginflationspolitik. Boken kan du beställa direkt av mig på ordochkultur@telia.com 190 kr inkl porto.)

Kapitalismens teknikutveckling

Hur som, arbetstidsförkortning måste komma in i den politiska debatten igen när vi diskuterar full sysselsättning och arbetslöshet. Förstår man inte detta, förstår man inte heller betydelsen av teknikutvecklingen som den moderna kapitalismen har inneburit och dess betydelse för svårigheterna att upprätthålla full sysselsättning även om politiken skulle byta fokus från inflationsbekämpning till full sysselsättning. Det handlar om mindre behov av arbetskraft men också om att våga tänka i nya banor där arbete inte blir det primära i livscykeln utan andra värden ges ökad betydelse.

För första gången i mänsklighetens historia står vi inför en situation där behovet av arbetskraft minskar medan produktiviteten ökar radikalt. En ekvation som inte marknadsliberalerna har något svar på men inte heller den  politiken som socialdemokratin hävdar räcker. Därför är det inget att förvånas över att Reinfeldts havererade jobbpolitiks misslyckande då den enbart är ett symptom på ett långt större problem.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson