Socialdemokratisk omprövning av medelklasspolitiken?

Ann-Marie Lindgren skrev i fredags en principiell intressant idépolitisk artikel i AiP. Det intressanta med artikeln är att den går emot den gängse uppfattningen i delar av (S) att man måste vinna medelklassen i storstäderna för att vinna val. Lindgren pekar på problematiken att lägga sig för nära medelklassens värderingar och därmed moderaternas politik.

Lindgren menar att det kommer att leda till att man förlorar med hennes egna ord storstädernas proletära skikt. Hon skriver att “Ibland kan det faktiskt vara nödvändigt att inse att man inte kan göra alla nöjda”. Det hon stödjer sig på det faktum att i valdistrikt med medelklass är valdeltagandet väsentligt högre än i valdistrikt med låga genomsnittslöner och lägre utbildningsnivå.

Men inte bara det i valdistrikt där valdeltagandet är högre röstar man inte socialdemokratiskt. Dilemmat som uppstår är att för att vinna medelklassen så är risken uppenbar att man förlorar arbetarväljarna. Än mer som socialdemokratins välfärds och fördelningspolitik är inte möjlig i med högerns lågskattenivåer.

Anne-Marie Lindgren menar att antingen måste socialdemokraterna höja skatterna vilket inte alls säkert glädjer medelklassen eller ge upp den grundläggande välfärds- och fördelningspolitiken och dess ideologi. Gör man det så innebär det att socialdemokraterna blir ett borgerligt parti bland andra.

Lindgren ställer frågan om socialdemokratins trovärdighet; är inte politiken alltför mycket av storstadsmedelklassig. trovärdigheten blir svag när partiet å ena sidan skal närma sig storstädernas medelklass och driva en socialdemokratisk välfärds- och fördelningspolitik. Politiken blir inte sammanhållen p.g.a. ett ängsligt taktiskt spel där snart alla grupper ska få sitt medan det för främst “storstädernas proletära skikt” inte framstår som trovärdigt. Politiken helt enkelt konfliktar med vartannat.

Lindgren vågar ställa den grundläggande frågan; vilken politik ska partiet ha för att inte svika sina egna grundläggande värderingar och samtidigt inte förlora partiets kärna – arbetarklassens – och vinna stöd från medelklassen.

Anne-Marie Lindgren menar att det kan inte vara att lägga sig så nära moderaterna som möjligt, s.k. triangulering, och därmed underkänner hon Stockholms arbetarekommuns uppfattning men också tar initiativet till en uppgörelse med den liberala påverkan som varit sedan nästan 20 år på partiets politik.

Välkommet och modigt av chefen för Arbetarrörelsens tankesmedja.

Text & foto: Ingemar E. L. Göransson

Men var är systemkritiken?

 

I lördags var jag på Byggnads kursgård Rönneberga och tillsammans med Roland Janson genomförde vårt seminarium “Den korsfäste arbetaren”. Vi berättade om hur nyliberalismen och nyliberaler har kidnappat välfärdsstaten med målet att göra den till en enda stor kapitalistisk marknad.

Vi hade känslan av att Byggnads unga medlemmar (det var en del andra fack där också) fick höra någon form av nyheter. Roland och jag fick känslan att det vi talade om var inte speciellt känt och än värre facken berättar inte den här historien.

Det var en klok man som sa en gång att den som inte känner sin historia förstår inte sin samtid och än mindre kommer att kunna påverka framtiden.

Det var också vårt budskap att tillsammans kan vi förändra framtiden. Fackföreningsrörelsen och arbetarrörelsen kan om den återerövrar sin ideologi fortsätta att bygga ett samhälle som blir bättre och rättvisare.

Om det var en upplyftande upplevelse att återigen komma till Rönneberga så känns inte Almedalen och det politiska Kiviks marknad som pågår där speciellt upphetsande. Framför allt är nyheterna att det uppblåsta röd-gröna utspelet med förändring av fastighetsskatten som något som möter förväntningarna på oppositionen som kan kasta ut Reinfeldt från Rosenbad om 14 månader.

Visst, det är bra att oppositionen har recept mot den orimliga subvention som de dyraste villorna i Storstockholms rikemansförorter har fått av resten av landet och inte minst orättvisa beskattning som drabbar hyresrätterna.

Men i alla fall, det känns som skrivbordspolitik - inte något som lyfter politiken och ger svar på socialdemokraternas ideologiska vilsenhet. Vi väntar mer av oppositionen för det skall kännas att det lyfter ordentligt så inte oppositionen känns som radikalare variant på högeralliansen. Vad som fortfarande vi inte hört, och vi vill höra, är den genomtänkta systemkritiken i skuggan av finanskris och hotande massarbetslöshet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Dödsbud

Att Michael Jackson har avlidet kan ingen missa idag. Jag kan inte säga att jag ställer mig i gråterskornas kör eftersom Jackson aldrig varit något speciellt i min värld. Hans musik har för mig varit alltför mycket av trender och kommersiellt beräknande. Men rasande skickligt.

Ett annat dödsfall som skedde också igår var Sky Saxon. För de flesta helt okänd men var sångare i det amerikanska psych/garagebandet The Seeds från Los Angeles.

Saxons sång var uppkäftig och hela hans attityd och Seeds attityd var punkigt uppkäftig. Saxon hade karisma likt Elvis 10 år tidigare. The Seeds fick en liten hit med “Pushing Too Hard”.

Svenskt Näringslivs långa skuggor

Foto: Ingemar E. L. Göransson

Sedan 1970-talets början har Svenskt Näringsliv (tidigare Svenska Arbetsgivarföreningen, SAF) bedrivet en ideologisk kampanj mot kollektiva lösningar och kollektivt uppträdande i alla dess former. Det må vara skattefinansierad kommunal verksamhet, Apotek eller facket som företeelse.

Det är helt enkelt långa skuggor från Chicagoskolans nyliberalism där allt; människor, tjänster och varor reduceras till något som säljs och köps på en marknad.

Visst ska vi som medborgare ha vård när vi blir sjuka, vi ska kunna köpa läkemedel och även kunna tillhöra en fackförening. Men, och det är ett STORT MEN, vården skall vara konkurrensutsatt som det heter, alltså samhället skall över skatterna garantera privata företags vinster.

Det stora MEN gäller Apoteken; även här finns en lukrativ marknad för privata intresse att tjäna grova pengar på.

Men, är MEN så stort vad det gäller facket. Vi hör hur SN förklarar, liksom Reinfeldt, fackets lov, men det är ett tandlöst lydigt fack som inte stör vinsterna man vill ha. Inte ett fack som slåss för medlemmarnas intressen. Alltså inte ett fack som tar striden mot byggmästare som inte vill teckna kollektivavtal, inte mot lunchbarer som Wild`n`Fresh som inte heller vill ha några avtal på sina arbetsplatser.

Svenskt Näringsliv talar med kluven tunga som det står i ungdomens indianböcker. De berömmer kollektivavtalen men det är kollektivavtal på arbetsgivarnas villkor. De ställer sig in och berömmer facket men smyger in lönedumpning genom lågavlönad arbetskraft som tillfälligt jobbar i Sverige på villkor som hotar inte bara löntagarna på seriösa företag utan även att slå ut seriösa företag när de inte kan konkurrera med lönedumparna.

Tove Lifvendahl är krönikör då och då i lokaltidningen här hemma, Östgöta Correspondenten. Tidningen berömmer sig för att vara borgerlig och det är den med besked. I dagens upplaga skriver den förra MUF-ordföranden Tove Lifvendahl om Gordon Ramsey, den engelske kocken som gjorde sig känd för att skrika “fuck” år alla och envar likt manuset föreskriver i en amerikansk B-film. Men Ramsey är också välkänd för att ha en attityd till människor som är både fördömande och ofta nedvärderande. 

När man läser Lifvendahls krönika idag förstår man att detta sympatiserar den förre MUF-ordföranden med. Lifvendahl menar att ungdomar ska bara jobba på för att nå sina mål. Inget fel i att jobba hårt men det måste också finnas utrymme för misstag eller t.o.m. tillfälliga misslyckande och möjligheter att komma tillbaka.

Lifvendahl likt Ramsey fördömer istället och Tove Lifvendahl skriver “Det borde fler säga till svenska ungdomar: Sluta klaga på andra och se istället till att jobba häcken av Dig för att nå dit du vill”. Lifvendahls budskap är enkelt och klart; klaga inte på sakernas tillstånd, försök inte förändra missförhållanden eller orättvisor. Jobba, jobba och håll käften och du når ditt mål. Kort sagt, SN och SAF:s budskap sedan 1970-talets skuggor; satsa på dig själv och skit i andra. Inga kollektiva gemensamma krav för det tjänar inte egots intressen.

Lifvendahl menar att detta är vad hon föraktningsfullt kallar “mellanmjölkens lands” förbannelse – vi är inte tillräckligt egoistiska utan fortfarande alltför mycket av kollektivister med fackföreningar, krav och känsla för rättvisa och solidaritet.

Avslutningen av Tove Lifvendals krönika är belysande för hennes och Svenskt Näringslivs verklighetsuppfattning. Före Tove Lifvendahl är ju inte bara “politisk krönikör” utan till ganget och yrket kommunikationschef på Svenskt Näringsliv.

“LO:s sommarkampanjer mot unga brukar varna för kontakten med krögare; man ska kräva fullt betalt från den minut man sätter foten i ett restaurangkök. Själv har jag provjobbat utan betalning åtskilliga gånger på restauranger - min och deras tid betraktade jag som en gemensam investering. Och precis som i Ramsays program visade det sig att tillräcklig kompetens eller goda anlag för uppgiften kombinerat med viljan att jobba hårt lönar sig.”

Hur var det, det gamla ordspråket; det som kommer i påse har varit i säck. Just det, det där med kollektivavtal och lika rättigheter för alla på arbetsmarknaden gäller inte ungdomar. Vilka, Tove Lifvendahl och SN står i tur att “jobba häcken av sig” för att visa att man duger och det helst gratis? Invandrare, ensamstående mammor, arbetsskadade eller är Tove och SN inte fördomsfulla utan alla ska jobba gratis för att visa att dom duger?

Är det 2009 i år – de långa skuggorna är dock från ett annat århundrade.

Owe Thörnqvist, sommarteater och Duffy

80 år med Owe Thörnqvist

Den svenska rockens fader Owe Thörnqvist har precis fyllt 80 år och det har firats med en show i hemstaden Uppsala, ett nytt cd-släpp och igår var han med på “Allsång på Skansen”.

Att Thörnqvist verkligen har varit en banbrytare och med all rätt kan kallas den svenska rockens “originator” är ingen överdrift. Han var först med att göra rock & roll i Sverige och inte minst han var den förste som sjöng R & R på svenska. Detta 15 år före Pugh gjorde sin debut med “Ja, dä ä dä!”.

Den nya boxen “Boogieman” består av 8 Cd och en DVD. Allt som gjordes på “Metronome” men också på andra bolag finns med även om en del saknas som fanns på 1990 års “En box Owe” Boken är fantastiskt snygg med EP-omslag och massor av foton. Däremot hade det inte gjort något med en längre text än den som finns i boken. Det är Owe och hans musik värd!

Sommarteater i Norsholm

Sommar och teater hör ihop. Även i år har teatermannen Göran Sarring en produktion i Norsholm på sin improviserade teaterlokal (båtklubbens skjul!!). Det är en klassisk förväxlingskomedi av Ludvig Holberg “Fransosen Hans Frandsen”. Det finns väl ingen anledning att förra årets succé inte återupprepas i Norsholm.

Biljetter beställs direkt av Göran på www.sarring.se .

Vacker fotobok

Fotoböcker kan vara fantastiska med också ganska traditionella. De kräver att fotografen har något att säga. Inte bara vackra eller upprörande gör inte en bra fotobok.

En originell och på sitt sätt vacker är Michael Eastman “Vanishing America” (Rizzoli USA 2009). Boken är en orgie i försvinnande miljöer och en underbar känsla av övergivenhet och alienation i dessa på sitt sätt vackra men sorgliga bilder. Eastman har rest runt i USA och sökt upp miljöer som är på väg att försvinna. Här är gamla biografer och kyrkor, juke-joints i södern och gator från den amerikanska landsbygdens småstäder.

Bra platta med Duffy

Mycket av den musik som produceras idag är präglad av brist på idéer och tyvärr också brist på talang. I jakten på snabba vinster så blir kvaliteten därefter men också mindre utrymme för nya talanger. Det blir väldigt mycket Idol, Talang osv., men mindre av originalitet och som sagt talang.

Ett undantag är Duffy. Hon skriver bra låtar med stor integritet men hon har också det där extra som gör henne spännande. För några dagar fick jag tag i en inspelning från Berlin som tyska radion hade sänt från en klubb där hon hade uppträdde för ca ett år sedan. Plattan, “Duffy - Live at The Quasimodo” (ingen etikett) är givetvis helt inofficiell men den är riktigt bra. Den visar också på att Duffy har utvecklas sedan genombrottet. man får bara hoppas att det eviga turnerandet inte knäcker hennes kreativa ådra.

Stora förändringar i riksdagen 2010?

FOTO: Christoffer Göransson

Jag intervjuade Mona Sahlin på Hultsfred för två år sedan. Det var en optimistisk och segerviss statsministerkandidat som uttryckte en vilja att förändra till det bättre istället för den sittande regeringens borgerliga och nyliberala låt-gå-mentaliteten.

Mycket har hänt sedan dess och från en avgrund mellan blocken så har den successivt minskat till att i vissa opinionsmätningar vara lika med noll. En opinionsmätning som skiljer ut sig är Aftonbladet/United Minds där i den i dag publicerade mätningen klyftan ökar på nytt och den röd-gröna oppositionen nu har gott och väl 7 % upp på Reinfeldt U.P.A. & Co.

Se hela bilden på AB

Men vad som är intressant är de stora förändringar som skett de senaste månaderna och som gör valet 2010 än mer nervkittlande. Stämmer AB/UM mätningar står Sverige inför stora politiska förändringar efter nästa riksdagsval.

För det första; kristdemokraterna hamnar utanför riksdagen vilket får till följd att Reinfeldts allians försvagas markant och att densamma ställs inför ett val som kan skapa stora konvulsioner inom borgerligheten. Sverige”demokraterna”, detta närmast semi-fascistiska parti, kommer in i riksdagen. Enligt mätningen idag får de inte vågmästarroll men fortsätter trenden där vänsterpartiet fortsätter att tappa så finns det en risk för en Jimmie Åkesson som vågmästare. Det som då är oroande är att inget av de borgerliga partierna har uttryckligt sagt att de inte kommer att söka stöd av Sd.

För det andra; Piratpartiet verkar segla fram på en räkmacka och attrahera de nyliberala männen i storstadsområdena och ligger nu ytterst nära riksdagsspärren. Var skulle de hamna i en situation där de är inne i riksdagen och där de måste ta ställning till regeringsmakten. Är de en del av ett kommande regeringsunderlag trots deras stora åsiktsskillnader i frågan om upphovsrätt, patenträttigheter etc. Frågor där traditionellt den “vanliga” högern har diametralt olika uppfattningar än PP. Det troliga är att de motsatta uppfattningarna inte skulle förhindra att ex-MUF:aren Falkvinge att stödja Reinfeldt som statsministerkandidat.

För det tredje; Miljöpartiet ökar successivt även så i den här opinionsmätningen. Innebär det att det med automatik stärker vänster-mp-blocket. Det är inte säkert för efter valet så måste enligt stadgarna (MP) byta språkrör och i många frågor så står den svenska versionen av de gröna väsentligt närmare alliansen än vänstern än motsvarande ute i Europa.

Mardrömmen för Mona Sahlin och socialdemokraterna är att Sd och PP kommer in i riksdagen, att mp efter valet får en mer tydligt småborgerlig ledning och att (S) och (VP) fortsätter att antingen minska eller bara i mindre utsträckning öka. I det läget blir Mona Sahlins optimism bara en förhoppning om ett regeringsskifte 2010. I det läget hjälper det inte att Kd förpassas till ett i Jönköping starkt kommunalt parti. Inte heller att Moderaterna tappar till främst PP. I det läget fortsätter Reinfeldt att regera och slutföra sin thatcherinspirerade samhällsomvandling.

Gjorde Byggnads fel?

FOTO: Ingemar E. L. Göransson

Än en gång har Byggnads fackliga kampmetoder utsatts för häftig kritik. Orsaken är denna gång den blockad som Byggfacket satte igång mot en byggskutt här i Linköping. Orsaken var enkel, han vägrade teckna kollektivavtal och han vägrade gå med i sin arbetsgivarorganisation.

I en debatt artikel i dagens SvD angriper två jurister från den högerdominerade lobbyorganisationen Centrum för rättvisa som menar att byggnads arbetsmetoder är olagliga. Enligt dessa två fåkunniga (i vart fall om hur svensk arbetsmarknad är organiserad) att det var ett brott mot den negativa föreningsfriheten när Byggnads krävde ett kollektivavtal på arbetsplatsen. Arbetsgivaren HGS hävdade att man hade bättre villkor än kollektivavtalet gav.

Det är i sig inget hinder för kollektivavtal, det är massor arbetsplatser där villkoren är bättre än kollektivavtalets golv. Varför lobbyorganisationer som Centrum för rättvisa engagerar sig i skuttar som HGS är enkel; man vill sänka den svenska arbetsmarknadens funktionssätt och skapa en arbetsmarknad där arbetsgivarens ord väger väsentligt tyngre än den relativa jämvikt som råder.

Släpper Byggnads eller andra fack sitt krav på kollektivavtal (som handlar om mycket mer än lönens nivå) så kommer vi få en arbetsmarknad där det mer liknar vilda västern än en organiserad och relativt lugn väl fungerande arbetsmarknad som ger både reallöneökningar och seriösa arbetsgivare. Istället blir det lycksökarnas och skojarnas arbetsmarknad.

Problem…..

FOTO: Ingemar E. L. Göransson

Helt plötsligt vill det sig inte. hur jag än försöker lägga in html-kod för s-bloggar, bloggportalen och så vidare vill det sig inte. Jag får klura vidare för att komma på hur fasen jag ska få det att fungera.

Andra som har problem är våra politiker. av någon anledning tänker sig arbetarrörelsen att hålla “borgfred” med regeringen det kommande halvåret när Reinfeldt är tjänstgörande ordförande.

Detta i en situation när arbetslösheten ökar dramatiskt och upp till 30 % av ungdomarna är utan jobb. Detta samtidigt som krisen nu håller på att nå kommuner och landsting med stora nedskärningar som följd.

Att borgarna, tjaa, höll “fred” med (S) när Persson var ordförande var en sak eftersom det var goda tider och det var inte ett år innan allmänna val. F.ö. det kan knappast vara självklart att regeringen ska gå oemotsagd med tanke på deras EU-politik.

Under det kommande året kommer exempelvis Vaxholm och de fackliga rättigheterna upp på nytt och från fackligt håll har man varnat för vilken inställning regeringen kommer att ta.

Politik är ett ganska smutsigt hantverk ibland. Om man inte inser det och ger Reinfeldt fria händer och sätter munkavel på sig själv är det mindre välbetänkt, i vart fall om man vill ge högerregeringen en fight om Rosenbad september 2010.

Sakta men säkert….

Att flytta bloggen är ett jäkla jobb men sakta men säkert sker det nu. Allt verkar fungera bättre med blogger än vad det gjorde i webblogg.

Mycket är kvar att göra men under den kommande veckan kanske det mesta är klart. Kvar är att lägga in olika pingfunktioner (vilket var ett skit med webblogg) och då borde det funka hyfsat.

Jag lyssnar på ett antal plattor som har hamnat på skrivbordet sista dagar. Här är några exempel på bra musik som gör jobbet så mycket lättare.

The Clash “At The Shea Stadium” (Columbia/Sony 2009)

All den energi som fanns hos Clash försvinner ofta i deras studioplattor även om London Calling och sandinista tillhör mina favoriter men den här liven är helt lysande. all energi och all kraft finns med och den är en veritabel energikick från en av det sena 1900-talets bästa band.

Art Blakey & The Jazz Messengers “A Night In Tunisa” (Blue Note 1960)

Cool jazz, när den är som bäst. Jag har gillat Blakey ända sedan Louise Hoffstens farsa lurade på mig en EP med Blue March kring 1966. Hoffsten själv jazz-musiker, hade Linköpings bästa musikaffär och han var noga med att försöka få oss popsnören att lyssna på annat än den senaste popen.

Jim Ford The Unissued Capitol Album (Bear Family 2009)

Jim Ford The Unissued Paramount Album (Bear Family 2009)

Två “förlorade” plattor med en av amerikansk singer-songwriters förlorade söner. Dog i armod i en nedsliten husvagn i USA, svårt nedgången och bortglömd. Två utmärkta plattor som ingen som gillar americana eller country får missa. Stor musik!

Nytt hem för min blogg

Söndag den 21 juni 2009

Välkommen till min bloggs nya hem. Efter att ha legat på ett annat ställe http://ingemarsblogg.webblogg.se har jag beslutat att flytta min blogg till blogger i stället.

Orsaken är flera, men främst att det ger större möjligheter än bloggens gamla hem. Nu ska jag bara försöka få över de över 600 inlägg som hittills det blivit sedan starten 2005. Så succesivt kommer flytten att ske men det kommer du som läsare att upptäcka.

Ingemar E. L. Göransson