Lost & Found – Musik värd att lyssna på # 2

En samlingsrubrik för plattor jag lyssnar på för ögonblicket. det blir både gammalt och nytt, jazz, rock, blues och annat

Efter att vågorna från gårdagens schlagerfestival har lagts sig och när de mest ytliga kulisserna av gay-kulturen flagnat stod då en 19-årig tysk tjej som vinnare. Lena som hon heter gjorde en passabel Blondie-inspirerad poplåt som märkte ut sig genom att den inte ackompanjerades av irritande ljuseffekter och fåniga dansare i de löjligaste möjliga kreationerna.

Efter detta tipsar jag gärna om några plattor som har spelats under de senaste veckorna flitigt i bilen, på datorn och i iphonen.

The Rolling Stones ”Exile On Main St” (Polydor)

När Stones släppte den här plattan 1973 så var jag inte överdrivet imponerad. Jag hade tröttnat på Stones och nöjde mig med ”Beggar´s Banquet” och ”Let It Bleed”. Jag köpte den inte ens utan bandade en kompis ex. Nu när den har getts en ordentlig ”make over” då måste jag erkänna att jag missade något då för alla dessa år sedan. Plattan hör utan tvivel till det bästa Stones presterade innan de blev ett trött smågirigt arenaband som i o f ger en bra show, men har blivit ett offer för sin egen myt.

Noami Shelton And The Gospel Queens ”What Have You Done, My Brother?” (Dapton)

Ärligt talat jag vet inget om Naomi Shelton, men det här är en fullständigt lysande platta I gränslandet gospel och soul. Det har gospeln positivism och själ och soulmusikens sug och rytmspråk. Noami Shelton har en röst som kan med ett slitet uttryck skära glas. Versionen av Sam Cookes ”A Change Is Gonna Come” är sublim för att beskriva den försiktigt. En brilliant platta och en överraskning .

Jefferson Airplane ”High Flying Bird – Live At The Monterey Festival” (Music Avenue)

De senaste åren har det kommit ut ett antal plattor med Jefferson Airplane. Fler och fler konsertinspelningar av hög kvalitet har hittats med det här bandet som i mitt tycke är det intressantaste av San Fransiscos psychedeliascen i slutet på 1960-talet. Quicksilver Messenger Service hade en begränsning i att de inte hade någon bra låtskrivare och bara en habil sångare, deras styrka var istället två brillianta gitarrister. Grateful Dead levde på sin förmåga att improvisera och leta sig allt djupare ner i den amerikanska musikaliska myllan. Jeffersons däremot hade brillianta sångare i Gracie Slick, låtskrivare i Paul Kantner och Marty Balin och en bassist i Jack Casady som spelade som om det var en sologitarr han hade. Kort sagt, och med Jorma Kaukonen som förstegitarrist så var gruppen under sin mest kreativa epok mellan 1967-70 ett absolut outstanding band. Konserten på Monterey visar glimtar av detta även om det finns bättre konserter men Monterey-konserten har varit lite av en ”Holy Grail”.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Arbetslöshetsregeringen

I går publicerades nya arbetslöshetssiffror. Förfärande siffror som visar på att Sverige nu närmar sig en halv miljon arbetslösa och att i procent är 9,9 procent arbetslösa eller i arbetsmarknadsåtgärder idag. En absolut mardröm för vilket samhälle som helst men placerar Sverige på god plats tillsammans med övriga Europeiska och västerländska länder där arbetslösheten nu far fram som en farsot.

I följderna av arbetslösheten följer också den samhälliga apokalypsens ryttare; ökade klyftor, fattigdom, utslagning och orättvisor. Arbetslösheten river sönder samhället och ökar på klyftorna där rikare blir rikare och fattigare blir fattigare. Arbetslöshetsregeringen Reinfeldt har också blåst under detta med sin politik där a-kassa och sociala skyddsnät har fått allt större maskor.

Men problemet med arbetslösheten ligger väsentligt djupare än så. Det ligger i grundvalen och grundteserna för den form av finanskapitalism som västvärlden genomlider idag. Politiskt har den kommit till vägs ände men tyvärr har det ännu inte skett ett uppvaknade där våra politiker slutar lyssna på den s.k. ekonomiska ”vetenskapen” som i allt väsentligt bygger på Milton Friedmans ekonomiska och politiska humbug.

Orsaken varför vi ser den gigantiska arbetslöshenen som inte ger sig är beroende på att kapitalismens idag styrs av korta finansintressen och ett ensidigt stirrande på aktiemarknadens upp och nergångar. Varje rörelse skapar oro och det saknas stabilitet i den oreglerade finanskapitalismen.

När Grekland inte längre klarar att uppfylla dessa monetariska krav efter att finanskapitalet och bankerna plundrat landet så skakades hela landet och hela EU-zonen i sin grund. När Merkell i Tyskland satte stopp för den orimliga ordningen med naken blankning fick det också samma effekt på den skakiga finansmarknaden.

Vem får då betala? Löntagarna med arbetslöshet. Som syns av det bifogade statistiken över inflationen där jag har lagt en graf (den svarta linjen) som visar den långsiktiga arbetslöshetstrenden sedd från 1950 till idag så är det uppenbart att relationen monetariskt inflationsbekämpning ger högre arbetslöshet.

Arbetslöshet är den värsta farsot förutom krig som kan drabba ett samhälle. Arbetslösheten underminerar samhället och skapar sår som leder till sociala problem och på sikt social oro. Arbetslösheten är den mest destruktiva kraften som kan få härja i ett samhälle Därför är det också politikens absoluta viktigaste uppgift att bekämpa arbetslösheten med alla medel.

“Den något högre inflationen kom att bli en solidarisk politik för att hålla arbetslösheten på ett minimum.”

Under de senaste 30 åren har dock det viktigaste politiska postulatet varit nyliberalismens postulat att arbetslösheten får fungera som en regulator för att behålla ett fast penningvärde. Vi kommer ihåg hur Bildt ruinerade Sverige, hur Göran Persson med Blairinspirerad politik fortsatte i grunden på samma tema vilket gjorde att arbetslösheten fastande på en för svenska förhållande hög nivå.

Under perioden efter kriget och fram till 1990 var svensk arbetslöshet väldigt låg, den var inget problem, men efter 1990 då inspirationen från nyliberalismens monetarism fick fotfäste i hela den politiska sfären drog arbetslösheten iväg för att fasta på en väsentligt högre genomsnittsnivå. Den något högre inflationen kom att bli en solidarisk politik för att hålla arbetslösheten på ett minimum. Faktum är också att det var inte löntagarna som var de stora förlorarna på något högre inflation utan finanskapitalet.

Ska välfärdsstaten kunna fortsätta existera måste främst socialdemokratin och arbetarrörelsen ompröva sin syn på inflationen som överordnat politiskt mål och acceptera en högre inflation, men istället vinna en lägre arbetslöshet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Det “fuckade” Centern

Högsommarvärme är välkommet och inte minst efterlängtat. Tyvärr tål en del inte en sådan klimatisk företeelse som högsommarvärme utan att det slår sig på hjärnan. En del blir totalt ”fuckade” i skallen.

CUF, dvs. Centerns Ungdomsförbund påhejade av Maud ”Maggie” Olofsson och Stureplans alkohol- och troligtvis även av andra stimulantia påverkade Centern har kommit upp med den något förbryllande sloganen . ”Fuck facket 4-ever” – skall bli den paroll som Centern går till val på. Förutom det märkliga att inför den anglo-amerikanska svordomen ”fuck” i det politiska samtalet och vokabulären i Sverige så visar Centern på en brutalisering av politiken – inte bara verbalt – utan också till innehållet när man säger att facket kan dra åt helvete.

De förespråkar också en brutalisering av förhållandena på arbetsmarknaden. I Centerns fuckade värld blir det arbetsgivarna som sätter lönerna och löntagarna och framför allt de unga som fått nöja sig med sänkta löner långt under avtalen. Ungdomar skall med Centens politik konkurrera med lönedumpning och inget annat.

Wanja Lundby-Wedin tyckte att hon inte ville kommentera förslaget och kampanjen för det var att sänka sig för lågt. En märklig synpunkt för när politiker som har ansvaret för arbetsmarknaden i den svenska regeringen förespråkar lönedumpning borde LO reagera med harm och ilska. Detta har faktiskt inte skett sedan 1920-talets kosackval.

Vi får hoppas att CUF:s kampanj får den uppmärksamhet den förtjänar och skickar Centern ur riksdagen den 19 september. Är man så fuckad i huvudet som CUF och Centern uppenbarligen är så platsar dom inte i den demokratiska högborgen riksdagen utan skall hållas utanför tillsammans med SD och andra extremister.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Se även Björn Elmbrant

Att definiera ett generation

I dagens värld och dagens nöjesindustri är det svårt att förstå hur en enskild skiva kan bli synonym med en hel generation och en hel generations sätt att tänka och vara.

När The Beatles släppte sin första EP 1963 så skulle ”Twist and Shout” bli detta. Den kom att sälja 800.000 ex och kom att stanna på den brittiska EP-listan i 64 veckor. Allt ett oslagbart rekord.

Försäljningssiffror må vara en sak men intryck och påverkan som denna enskilda EP fick på en hel generation är vida större. Trots att EP:n var plockad från den bästsäljande första LP:n ”Please, Please Me” så fick EP:n en mycket större betydelse som trendsättare och signum för 60-talsgenerationens tonåringar.

Det var inte bara musiken utan inte minst Dezo Hoffmans geniala fotografi med gruppen i ett fritt hopp över ruinerna som är fotots för och bakgrund. En klar notering av att Storbritannien nu lämnade efterkrigstiden med sina ruiner (fortfarande 1969 var East Ends kajer fulla av utbombade lagerlokaler exempelvis). Att UK led fortfarande av kriget var uppenbart för den som ville se när jag åkte runt på ön denna sommar 1969.

Beatlarna släpper taget och lämnar efterkrigstiden på fotot från 1963 och därmed också visar på den väg som en hel ungdomsgeneration gjorde – tar steget in i det dynamiska och förändrande 1960-70-talen.

Musiken då; ”Twist and Shout” som ursprungligen spelades in av den amerikanska soul-gruppen Isley Brothers har i Beatles och John Lennons händer förvandlats till en ursinnig protest mot det slätstrukna, middle-of-the-road, som präglade populärmusiken. Det är ett avgrundsvrål som sliter sönder Lennons tonsiller och stämbanden spänns till det yttersta i dessa få minuter som kom att förändra popmusikens framtid. Musiken kom aldrig mer bli sig lik och den växte på dessa minuter upp från infantil Bobby-pop till vuxen livsbejakande rock-musik.

De övriga tre spåren är på sitt sätt lika genialt valda från LP:n. ”Do You Want To Know a Secret?” är en poplåt som i sin enkelhet är närmast perfekt. Den talade intron är kanske det första steget mot rap-musik medan ”A Taste Of Honey” är ett bugande och erkännande av hur underhållsmusiken från efterkrigstiden hade påverkat Paul McCartney och John Lennon under deras uppväxt. Slutligen är det andra originalspåret ”There´s a Place” ytterligare en hint om kommande låtskrivarkvaliteter hos Lennon och McCartney; tillsammans och var för sig.

Kombinationen bild/foto och musik blev av största betydelse för min generation. Själv var jag inte mycket för Beatles vid denna tid, men idag framstår Beatles och framför allt ”Twist and Shout”-EP:n som en av de viktigaste enskilda artifakterna som kom att prägla och spegla 60-talsgenerationen.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Apropå kungatjafset

Stig Dagerman skrev följande dikt angående den dåvarande kungens Eriksgata. Lika aktuellt i dag som då:

Att eriksgator är dyra

förkunnas i följande sång.

Det borde väl räcka att hyra

S:t Eriksbron någon gång.

 

Om kungen satt uppe på räcket

och hovet stod under på en pråm

var detta en lönande fräckhet,

förmenar en känd ekonom.

 

Det gick nog att spara en femma

eller mer, uträknar herr Skolk,

om konungen stannade hemma

och skickade vykort till folk.

 

Eller också kunde han ringa

en halv period eller så

och hälsa på Persson i Pinga

och sen lägga hörluren på.

 

Ja, här finns det mycket att spara

för den som är sparsam till mods.

Hur skulle exempelvis vara

att gå eriksgatan till fots?

 

Skriven 24.3.54

Fredagsrock åt far

Lite go´ rock `n´ roll är på sin plats – det är fredag!

Vila i frid – Mick Green!

och här Dr. Feelgood med Wilko Johnson

The Count Bishops platsar också en fredagskväll!

den felande länken mellan pub-rock och punk:

Trevlig helg/Ingemar E. L. Göransson

Återupptäck # 10: Del Shannon

Under den här rubriken kommer jag att skriva om band och musiker som är kanske lite bortglömda i den stora publikens öga.

(Signerat foto från författarens samling)

Kan popmusik spegla ångest och psykisk instabilitet, kanske t.o.m. besatthet. Jag är helt övertygad om att det är fullt möjligt.

En sådan artist som var psykiskt instabil och led av sin framgång till den milda grad att till sist tog sitt eget liv då han inte lyckades återupprepa sin första världsframgång var Del Shannon. Charles Westover som han egentligen hette fick 1961 en världshit med den magiska ”Runaway”. Det fanns ingen ände på framgången och singeln kom att sälja mångmiljonupplagor runt världen.

Sångens ödesmättade stämning med den lilla leksaksorgeln som gav sången dess ångestladdade prägel blev en klassiker. Shannon spelade själv in den ytterligare två gånger varav den andra med ny text och som tema till TV-serien ”Crime Story”

”Runaway” som blivit ett klassiskt 2-minuters stycke av brilliant popmusik från tidigt 60-tal. Den har samma ångestladdning som Roy Orbisons ”Running Scared” och de har liknade kvaliteter där på 120 sekunder panik och övergivenhet speglat på ett nästan grekiskt dramas vis.

Skillnaden är att medan Orbison gjorde detta en gång så återupprepade Shannon samma känsla i platta efter platta. Han var bara riktigt bra när han skrev dessa minioperor om mänsklig ångest och panik och inte minst beskrev världen kring sig med outsiderns blick.

Runaway”, ”Keep Seachin” och inte minst ”Stranger In Town” har alla samma kvaliteter av övertygande psykotisk världsuppfattning. Del Shannon fick dock aldrig mer en hit av samma magnitud som ”Runaway” vilket ledde till att han 1990, endast 56 år gammal, satte ett hagelgevär till sin mun och handgripligt ändade den ångest som följt honom hela hans liv.

Det är inga svårigheter att få tag i plattor med Del Shannon. det mesta finns återutgivet på CD. Dock en varning för billiga lågbudgetutgåvor då de oftast har en usel ljudkvalitet.

Den bästa till rimligt pris är australiensiska Ravens “1961-1990” eftersom den innehåller massor av rariteter som nyinspelningen av “Runaway” till “Crime Story”, sällsynta stereomixar men framförallt har de haft tillgång till originaltejperna.

Lite kuriosa kring Del Shannon:

En av de mest sällsynta svenskpressade LP-skivorna från tidigt 60-tal är ”Little Town Flirt” som Cupol pressade i 99 exemplar. Omslagen till den är dock importerade från USA. Jag har sett 3 ex under alla år.

(Den svenska Big Top-pressningen)

Shannon ersatte Roy Orbison i Traveling Wilburys när Orbison dog.

Här är några klipp med Shannon från youtube:

Text: Ingemar E. L. Göransson

Repris på 1929 och 2008

1929 och 2008 upprepar sig i spåren av den aktuella Greklandskrisen. Börserna störtdyker samtidigt ekonomer runt Europa, bara i Stockholm var droppet 3,6 procent i går fredag,  varnar för en fördjupad finanskris. Vad vi just nu ser är ett tecken på hur djup krisen är för den oreglerade kvartalskapitalismen. Men inte bara det utan också ett tecken på omöjligheten av en gemensam valuta för hela EU.

Vissa experter säger att det är 10 länder som ligger inom farozonen att hamna i samma kris som Grekland och därmed dra med EU in i en djup ekonomisk recession och Eurons kollaps. De länder som klarat sig bäst hittills stått utanför Euron som exempelvis Sverige och Danmark.

Det stora problemet är dock inte Euron, den fördjupar krisen snarare, utan årtionden av nyliberal otyglad kvartalskapitalism som gör att länderna avhänder sig alla möjligheter att motverka marknadens kortsiktiga jakt på snabba och maximerade vinster.

Vad vi ser är helt enkelt slutet på nyliberal politiks totala sammanbrott och början på en epok av regleringar och styrning av kapitalismen för att inte kollapsen skall bli total och global.

Världens politiker måste därför våga ta beslut som går i linje med de försiktiga försök till en sådan politik som den amerikanske presidenten Obama har tagit initiativ till. Att låta marknaden styra är inget alternativ.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Mörka moln på valhimmeln?

”Alliansen leder”, utropar SvD idag i braskande rubriker påminnande om krigsutbrotts tillkännagivande. Jo, SvD behöver något att glädja sig över med tanke på att ALLA andra siffror pekar på att regeringen Reinfeldt ligger riktigt illa till i opinionen.

Samtidigt har i vart fall jag varnat för att det inte var klart med en röd-grön seger i valet den 19 september.

Flera skäl finns för det. opinionsundersökningar är en sak – det verkliga röstandet är en annan. I opinionsundersökningar behöver man inte som tillfrågad ta ansvar för sin uppfattning utan det är bara att svara på frågan. Oftast är den också utformad så att den ger en ögonblicksbild inget annat. Sedan är urvalet hos de flesta institut så litet och bortfallet så stort att undersökningarna egentligen är bara till för att ledarskribenter och politiska kommentatorer ska ha något att göra.

Det finns också i årets val en annan ingrediens att ta hänsyn till som vi inte vet hur den slår. Hyfsat välavlönade LO-medlemmar har de facto fått lägre skatt, men till priset av svagare solidariskt präglat samhälle. Klyftorna har ökat och arbetslösheten är fortfarande skyhög där nästan en halv miljon går utan jobb. Skillnaden mellan storstäder och övriga landet har också ökat.

Hur påverkar detta, hur mycket kommer den egoistiske smådjävulen påverka valet när dessa löntagare som tjänat korsiktigt på Reinfeldts politik ska lägga sin röst. Kommer de att välja en mer solidarisk inriktning av politiken eller kommer de att välja egoismens politiska linje. Det vet vi inget om så därför kan man inte helt bortse ifrån demoskops undersökning även om Demoskops undersökningar brukar vara de som har sämst träffbild historiskt sett.

Men också hur kommer de som har straffats av högeralliansens politik agera i samband med valet. Kommer de att rösta över huvudtaget eller kommer de att rösta på missnöjespartier som SD. Vi vet inget om det, men det finns anledning att känna en oro för hur dessa fenomen kan påverka valet.

De röd-gröna måste ta egoismens och känslan av inte vara sedds påverkan på högsta allvar och visa på att alla i det långa loppet tjänar på ett samhälle som bygger på en mer solidarisk politik.

Om de tre partierna inte gör det så finns risken att opinionsundersökningarna säger en sak den 19 september och verkligheten avkunnar en annan dom den 20 september när rösterna är räknade.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

De gnälligas förening

(Foto: Aftonbladet)

Nu haglar angreppen mot de  röd-gröna. Oppositionen beskylls för både det ena och det andra – framför allt för att vara ohederliga. Beskyllningar mot Östros för att vara otydlig med ”sanningen”. Han påstås säga saker som inte skall ha bäring i verkligheten osv.

För någon vecka sedan beskylldes Mona Sahlin för Toblerone-politik, ett med mediagurun Paul Ronges ord ”lågt” angrepp på Sahlin. Ohly beskylls mellan varven för att vara kommunist och miljöpartiet för att vara landsbygdsfientliga.

Kort sagt, det finns ett mönster av beskyllningspolitik hos alliansen som naturligtvis har med att göra att tilltron till deras politik och alliansens verklighetsbeskrivning inte stämmer med vad väljarna upplever i vardagen.

När över 450.000 människor är utan jobb, när cancersjuka jagas av Försäkringskassan och när de som slängdes ut från sjukförsäkringen förlorade tusenlappar i a-kassan trots Littorins löften om motsatsen så klibbar det fast och stämningen i alliansen blir allt mer nervös.

Det som skall bli mach2 i omvandlingen av Sverige i nyliberal riktning hotas av medborgarnas missnöje. Därav det höga tonläget; Toblerone-angrepp, Mosa Mona-kampanj, lögnbeskyllningar o.s.v.

Högeralliansen känner att problemen hopar sig. Trovärdigheten, och den eventuella fräschör som väljarna kanske kände 2006 har förbytts i något annat. Maud Olofssons problem med Vattenfall, kärnkraftssveket och kramande av Stureplanscentern håller på att knäcka Centerpartiet och låsa dem ute från rikdagen i värsta eller bästa fall beroende på vilken preferens man har. Kristdemokraterna framstår allt mer som Alf Svensson parti och utan Alf sjunker det sakta ner i Riddarfjärdens dy.

Men inte minst och främst, Fredrik Reinfeldt framstår i snart varje debatt som den traditionelle moderate skattegnällaren och detta trots att de röd-grönas skuggbudget skiljer sig i omfång enbart om en handfull miljarder. Däremot är fördelningsprofilen är en helt annan än Reinfeldts fortsatta gynnande av de som under fyra år redan har fått de goda gåvorna serverade på ett silverfat.

Inte undra på att högeralliansen blir allt mer av de gnälligas förening och beskyllningarnas mörka riddare.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Lost & Found – musik värd att lyssna på # 1

En samlingsrubrik för plattor jag lyssnar på för ögonblicket. det blir både gammalt och nytt, jazz, rock, blues och annat.

Det var ett tag sedan jag skrev om plattor som jag lyssnar på för ögonblicket. Det blir som vanligt en samling som sträcker sig från jazz till den andra sidan av det musikaliska spektret. Hur som helst de här plattorna har tagit upp mitt lyssnar intresset på senare tid.

The Urges ”Psychic Ward” (Wicked Cool USA 2008)

Ett för mig totalt okänt band som lika gärna kunde varit inspelat 1967 någonstans I mellanvästen eller varför inte I Texas på legendariska International Artists. Men se det är kvintetten utan de är så nutid de bara kan bli. På omslaget skriver Little Steven Van Zandt ”Amazingly authentic 60´s-Nuggets-style Garage Punk reflecting the one tiny ray of hope from the stygian dark hopeless madness of the asylum we like to call the 21st Century”.

Nisse Hellberg “En tiger I tanken” (Amigo Sve 2007)

Ja, jag vet att det här inte är Hellbergs senaste platta (som i sig är lysande) men den här har spelats en hel del på senaste tiden beroende på att jag köpte den på rea och det var en av Hellbergs få plattor jag inte hade förut. Vad ska man säga, det är bara ge sig för Hellbergs charm och den autentiska musik som han presterar.

Dionne Warwick ”Original Album Series” (Rhino USA 2010)

Rhinos utmärkta idé att återutge original-LP I form av minatyrer som CD med original-låtlista och originalomslag är berömvärd. Här är Warwicks första fem LP som de gavs ut av Wand. Det blir tidsmaskiner och vem vill inte åka tillbaka till mitten-slutet av 1960-talet då Dionne Warwick var Hal Davis och Burt Bacharachs favorit sångerska vilket innebar att hon fick alla de lysande låtar som Walk On By, Anyone Who Had A Heart, This Empy Place osv. Resten av klasscovers. En tidsmaskin, men vilken!!!

Michael Wiehe ”Ta det tillbaka” (Warner Sve 2010)

Lite av en årets musikhändelser när Michael Wiehe återvänder från ett) ljuva kärlekssångers avdelning till politiken och två) gör en ny platta. Och på vilket sätt och vilka texter och låtar. Hela plattan brinner av engagemang och illa tillbakahållen ilska över vad som sker i högerns och nyliberalismens Sverige. Wiehe uppfyller ett behov av sånger som brinner av kamp för ett solidariskt och rättvist samhälle. Välkommen, Michael! Välkommen åter , du behövs!

Ducks de Luxe ”Last Night Of A Pub Rock Band” (Dynamite Holl 1975)

Jag har alltid varit svag för pub-rock. Dess enkelhet och avskalade spelglädje har alltid tilltalat mig, Framför allt var Duck de Luxe med Sean Tyla i centrum som fångade mitt intresse då på 1970-talet mitt i discoterrorn. Inspelad i London 1975 vid den sista spelningen bandet gjorde innan man la ner Ducks. De blev bara två LP på RCA, några singlar och denna Live-dubbel som kom ut på lilla Dynamite i Holland. Den har alltid varit svår att hitta genom att upplagan var liten och Sean Tyla gjorde vad han kunde för att hindra att den kom ut. Plattan då, trots dess tekniska begränsningar, bootlegljud så är den brilliant. Det här det närmaste vi kan komma en konsert med legendariska Ducks. Jag hittade LP:n i en rea-låda hos Myrorna för några veckor sedan!!

Sonny Rollins ”A Night At The Village Vanguard” (Blue Note USA 1999)

The Village Vanguard på sydsidan är den mest legendariska av New Yorks många jazz-klubbar. Inte större än en förvuxen cykelkällare har den varit i tjänst sedan 1940-talet. Alla har spelat här och akustiken är makalös. Här spelade Sonny Rollins den 3 november 1957. Blue Note spelade in konserten och det var första gången, men inte sista man gjorde liveinspelning på klubben. Rollins är kanske vid en tiden i sin mest kreativa period. 1999 gav Blue Note ut allt man hade spelat in denna senhöstkväll på en dubbel-CD och det är helt enkelt en upplevelse att nu över 50 år lyssna på denna klassiker inom jazzmusiken.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Arbetarförakt i lokaltidningen och Första Maj

I dag är det den Första maj – och ” då kommer socialistorganisationerna att tåga som man gjort sedan 1889. Men i takt med att individernas möjligheter att forma sitt eget öde har ökat tycks benägenheten att sluta sig samman i kollektivistiska organisationer avta.”

Orden är hämtade från den borgerliga Östgöta Correspondenten som med hastigheten hos ett speedat X2000 alltmer tar plats som Sveriges kanske mest högervridna, socialisthatande och löntagarföraktande ledarsida för ögonblicket.

Under ett antal månader har jag haft anledning att återkomma till lokaltidningens ledarsida och kunnat konstatera att den allt mer dragit sig åt höger. De nuvarande ledarskribenterna varav en med folkpartibok och den andre okänd hemvist tävlar i att slänga föraktfulla epitet gentemot arbetarrörelsen och inte minst mot fackföreningsrörelsen.

Det har utvecklats ett närmast patologiskt tvångsskrivande för i snart i varje ledare finns inslag som nedan.

”Arbetarrörelsen var en gång drivande i bildningsfrågor men i takt med att den högre utbildningen kommit allt fler till del har de högtflygande bildningsidealen bleknat bort. Idag tjänar sophämtarna i Stockholm och Lund nästan dubbelt så mycket som gymnasielärare, och outbildade arbetare inom pappersindustrin får ut tiotusentals mer i månaden än sjuksköterskor med tre fyra års utbildning i ryggen. Hundratusentals kronor i studieskulder och tre till fem år på existensminimum i någon universitetsstad kompenseras alltmer sällan i de framtida lönekuverten.”

Man skulle kunna tro att ledarskribenten bedriver sin egen löneförhandling på ledarsidan men troligen ligger skälen till dessa skriverier på ett djupare, klasskampsplan.

Föraktet för vanliga arbetare och löntagare har blivit Östgöta Correspondentens signum. Och det ligger inte lite i det som min gode vän Roland Janson sa en gång: ”Ingemar, du måste inse att de tänker inte som vi!”

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson