Semester – inte för alla

Ungefär två och en halv månad kvar till valet och semestertid. För oss som har jobb och semester vill säga, för de långt över 430.000 arbetslösa är det allt annat än semester. Förutom sysslolösheten, oron för ekonomin och osäkerheten om framtiden så finns hela tiden den gnagande känslan att inte duga till, att inte vara tillräcklig.

Kan man klandra alla Hans, Eva, Kalle, Stina, Ismael, Zfika, Muhammed och Gloria för denna känsla. Framförallt när det politiska budskapet från den sittande högerregeringen är att de inte försöker tillräckligt och därför ska straffas för att de inte har jobb precis som om det vore deras skuld att den ”moderna” kvartalskapitalismen inte förmår att hålla hela folket i arbete.

Än mer som samma ekonomiska doktriner som omfattas av regeringen förutsätter en s.k. balansarbetslöshet som skall se till att lönerna inte blir för höga då vi andra som har jobb ska hålla igen på våra krav allt med hoppet om att penningvärdet inte skall urholkas och våra besparingar inte påverkas negativt.

Om vi skärskådar arbetslösheten sedan 1950-talet finner vi ett märkligt sammanhang. När vi hade en låg arbetslöshet, vilket var fallet fram till ca. 1990 så var inflationen på högre nivå. Vem tjänade på det? Jo, arbetslösheten var ett marginellt problem och vi som löntagare de facto med inflationen solidariskt såg till att våra kamrater hade jobb.

Och tvärtom, vem förlorade på inflationen. De med finansiella värden – penninginstitutionerna, bankerna och arbetsgivarna som däremot fick betala väsentligt högre löner.

Efter 1990 blev den ekonomiska doktrinen att penningvärdet var det viktigaste att i den ekonomiska politiken försvara – inte att jaga bort arbetslöshetsspöket. Efter 1990 ser vi om vi ritar en graf hur arbetslösheten far upp med ett glatt skutt medan inflationen sjunker likt en sjunkbomb.

För oss som har semester kanske detta är inget vi tänker på. Men vi kanske borde göra det och inse att högerpolitikerna i alliansen ljuger när de säger att de vill jaga bort arbetslösheten från vår dagliga verklighet.

Ha en bra semester för om mindre än två och en halv månad är det val.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Summertime Blues

Midsommar – sommartid,

dags för lite ROCK & ROLL!!!

 

 

Glöm nu inte att lägga 7 blomster under kudden!!!

Trevlig midsommar!!/Ingemar E. L.

SD och den “svenska” kulturen

Äkta svensk enlig SD?

Sverige”demokraterna” vill ”skapa en stark majoritetskultur, att styra finansierade verksamheter till att uppmuntra människor att bli svenska”. Detta enligt en Johnny Skalin som uttalar sig i sitt partis namn. (Folkbladet 22 juni)

Det finns anledning att fundera på vad detta som vi ska se något förvirrade uttalande innebär. Om vi börjar med att fråga vad är den s.k. majoritetskulturen som JS talar sig varm för är. Den kultur vi har i Sverige är resultatet av påverkan från de människor som lever och bor i vårt land. Det innebär att den också successivt förändras genom att samhällsstrukturen liksom befolkningsstrukturen förändras över tid.

Vi påverkas naturligtvis genom det utbyte av idéer och influenser vi får genom kontakter med andra länder och andra kulturinfluenser. Så har det varit alltid. Det var så under den tidiga medeltiden, Gustav Vasas tid och under 1800-talets romantik liksom det är idag då bl.a. kommersiella intressen påverkar vår kultur.

Stora delar av det svenska språket har sina rötter i medeltidens tyska och ett allt starkare inslag av engelska. Gruvdriften lärde vi oss av bergsmän från Holland och Belgien. Skolväsendet kom ursprungligen från Arabien och utvecklades i den italienska katolska världen. Listan med influenserna som utvecklat Sverige kan göras hur lång som helst. Att här hitta det ursprungligt svenska låter sig inte göras för det finns knappast – inte ens vikingarna är speciellt svenska utan det var danskar, svenskar och norrmän.

En del kulturyttringar överlever på grund av sin kvalitet. Andra kulturyttringar p.g.a de tilltalar oss av en eller anledning och omfamnas av en folklig tradition vad det lider. Exempel på detta är Robin Hood-legenden.

Att som JS säga att de vill skapa en majoritetskultur låter sig sägas men vad är det, vad innebär majoritetskultur. Idag kan man tro att det är den anglo-saxiska kommersiella kulturen som de facto har sina rötter i Afrikas slavhandel och den amerikanska svarta befolkningens kultur.

Eller menar SJ den kultur som präglades av chauvinism och nationalistisk förvirrelse från 1800-talets punchverandor. Jag vill påstå att JS inte hinner ens bestämma vad som är en svensk majoritetskultur innan den har förändrats till något annat.

JS har också en märklig uppfattning om vad som är att vara svensk. Logisk och juridiskt sett är den som är svensk innehavare av ett svenskt medborgarskap. Då har det inget med kultur att göra. Eller menar JS att det är att vara svensk är något annat; kanske ljushyllt, blond och av kristen tro. I så fall beskriver JS och SD inget annat än det nazistiska rasidealet – den äkta ariern.

SD kulturuppfattning och Johnny Skalins insändare är inget annat än förvirrat och okunnigt prat kryddat med obehagliga associationer till mörka för att inte säga bruna krafter som var annat än svenska utan tyska, italienska och spanska i ett förgånget Europa.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Leve republiken!

Lämpliga låtar för idag!

Sanningen om “The Bloody Sunday”

Arkivbild

Att den skulle bli besvärande för det politiska och militära etablissemanget som hade ansvaret har varit uppenbart de senaste dagarna. Att förväntningarna eller farhågorna var lika mått uppskruvade har också varit uppenbarat för de som villat lyssna på vart vinden har gått. Men att den skall bli riktigt skadlig eller svår att hantera har väl bara de riktiga optimisterna respektive pessimisterna ansett.

Premiärminister Cameron har beklagat det som skedde och de efterlevande har försiktigt jublat över att deras version har fått i huvudsak bli den dominerande beskrivningen. Vad jag talar om är Sullivanrapporten som igår blev offentlig här i London, (men först i Belfast), och den reaktion som kommit.

Det har varit emot slutsatserna är bara de värsta politiska reaktionerna som tror fortfarande att Storbritannien är ett imperium medan alla andra har mer eller mindre tagit det ganska lugnt. Det är dock intressant att notera vad som inte står i rapporten. De 27 nedskjutna varav 13 dog har inte rubricerats som offer för mord eller olagligt dödande (unlawful killlings) och det är givetvis en besvikelse för de efterlevande och de mer militanta bland Nordirlands nationalister.

Händelserna den kyliga januaridagen för drygt 38 år sedan har dock som det ingick i fredsöverenskommelsen som lett till relativt lugn och ett gemensamt parlament i Belfast.

Vad skriver då Lord Saville? Vilka slutsatser drar han efter 12 års utredande, 1000-tals vittnen och 5000 sidor rapport. ”The Bloody Sunday” blev så blodig när en fredsmarsch förvandlades till en skjutbana.

• Det var den engelska militären, i detta fall de ökända ”The Red Devils” som började skjuta och det skedde oprovocerat. Ev. skottlossning från IRA skedde senare som ett svar på ett urskillningslöst militärs skjutande.
• Det finns inga bevis för att demonstranterna skall ha kastat brandbomber eller liknade på militären.
• Det är klart att ett antal soldater har ljugit eller lämnat felaktiga vittnesmål för att klara sig själva.
• Även om det finns uppgifter om att en medlem skall ha avlossat ett skott mot militären så missade det sitt mål och skedde efter militären hade börjat skottlossningen.
• En del av ”The Red Devils” hade sina vapen osäkrade emot gällande order och ingen varning gavs innan de började skottlossningen.
• Rykten om att militären skall ha skjutit en eller flera IRA-skyttar har enligt rapporten någon som helst sanningshalt.
• Martin McGuinness, vid tiden framträdande IRA-ledare, var troligen beväpnad och sannolikt avlossade ett antal skott med sin k-pist, men detta kan inte bevisas. McGuinness är i dag biträdande förste minister i Belfastparlamentet.
• Lord Saville drar också slutsatsen att den militära ledningen måste varit medveten om ”The Red Devils” våldsamma rykte när de skickade in dem i katolska Bogside. Ansvarige befälhavare Överstelöjtnant Derek Wilford får därför ta på sig ett stort ansvar.
• Däremot kan inget ansvar läggas på medborgarrättsorganisationen NICRA. Rapporten menar dock att de som organisatörer måste ha insett att det fanns risk för bråk, men på intet sätt kunde ha förutsätt det som skedde.
• Varken den politiska ledningen i Nordirland eller den brittiska regeringen kan lastas enligt Lord Savilles rapport.

Det intressanta med rapporten är att den fastslår även om IRA fanns på plats, det var ju IRA-territorium, så har det ingen betydelse för skuldfrågan utan hela ansvaret hamnar på beslutet att kalla in de ökända ”The Red Devils” och deras uppträdande i samband med marschen.

På detta sätt frikänns den politiska ledningen i Whitehall och IRA och hela skulden läggs på militären och då specifikt på den tjänstgörande befälhavaren på Nordirland och ”The Red Devils”.

Att detta stämmer med de flesta vittnens uppfattning av själva händelsekedjan är tillräckligt för att tillfredställa irländska nationalistiska känslor, rädda den sittande irländska koalitionen från sammanbrott och frikänna offren från att ansvarat för sitt eget öde.

Därmed kommer också uppgifter om att den första utredningen som Lord Widgery gjorde på beställning av Heaths toryregering 1972 och där uppenbarligen man riggade ett helt annat resultat och en helt annan skuldbörda. Den kommer nu i skymundan och behöver inte besvära den nya Toryregeringen Cameron.

Jag har valt att ganska noggrant redovisa Savillerapporten då ingen media lär göra det i Sverige och det här är kanske enda möjligheten att få ta del av den beskrivning av vad som hände skammens dag söndagen den 30 januari 1972 i Derry, Bogside, Nordirland – ”The Bloody Sunday”.

Text: Ingemar E. L. Göransson

PS Det här det sista blogginlägget som jag skriver från London denna gång. Nästa blogginlägg kommer att skrivas från svensk mark.

Över en kopp kaffe

London den 15 juni

Att träffas över en kopp kaffe är en kultur som lever i England. Här i London ser man inte bara folk som sitter och fikar, diskuterar jobb eller försäljare som ska sälja in sina idér eller varor till ev. hugade spekulanter. Det är också vanligt att stressade storstarsbor kommer med kaffet i högsta hugg i sin jakt på minuter och sekunder.

Jag som föredrar att sitta i lugn och ro har inte mycket övers för denna okultur med uselt kaffe som bara ger sur mage och stressad hjärna utan vill i lugn och ro njuta av mitt fika oavsett om det är kaffe eller te, (ja, jag dricker bådadera.)

Till fikat hör också att läsa tidningen och om man idag läser tidningarna så är det främst två nyheter som är topp. Precis som morgonnyheterna så är den 5000-sidiga Sullivanutredning kring ” The Bloody Sunday” den STORA nyheten.

ITV:s nyhetssändning i morse var rörande och mäktig när de visade den tysta marsch som 56 efterlevande till offren gjorde i Derry. (Brittiska media fortsätter att använda det brittiska imperiets namn Londonderry.)

Nya detaljer kommer fram som inte är smickrande för den tidigare Heathregering på 1970-talet och idag blev det offentligt att det var stora påtryckningar på Tony Blair att inte tillsätta Sullivans utredning då 1997. Påtryckningar från bl.a. militärt och från säkerhetstjänsten som givetvis inte ville att den mindre smickrande sanningen.

En annan ”nyhet” är det fortsatta gatloppet som den arme engelske målvakten Green får utstå där media här gör sitt bästa att sänka honom för all framtid. Engelsmännen har också ett slagord ”Back to the spirit of `66” för landslaget i fotbolls-VM och det kan synas berättigat eftersom de inte presterat mycket av mästerskap sedan dess. Tala om att nostalgiskt leva på gamla lagrar!

Men en sak är kul här och det är att gå ut på en pub och se matcherna. Om man inte har 3 kompisar inom fem minuter har man troligen stora problem med sina sociala förmågor. En totalt social idiot kan inte undvika att hamna i ett samtal med någon inom denna tidsperiod.

En positiv sak är också att slippa höra tala och läsa om det kommande prinsessbröllopet hemma – det är en befrielse!

Värt ett besök och en mässa här i London är det stora Marx memorial Library som ligger i ett månghundrårigt hus upp i Clerkenwell Green. Här satt Marx en gång i tiden men även Lenin som redigerade Iskra här en period. Biblioteket är motsvarigheten till svenska Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek.

Biblioteket har en gigantisk samling av dokument, böcker och tidningar från den brittiska arbetarrörelsens olika grenar och chef är John Callow som har varit i högsta grad en enorm hjälp i mitt arbete kring att förstå Thatcherismen och att min bok till sist blir klar.

Text och bild: Ingemar E. L. Göransson

London, måndag

Det finns två brittiska dagstidningar som är hyfsat bra, t.o.m. ibland riktigt bra. Dessa två är The Guardian och The Independenten och därför brukar jag läsa dem när jag är i London. De innehåller ofta ganska fördjupande artiklar kring aktuella ämnen och analyserna är oftast genomtänkta.

“Fem år eller fem månader”

I dagens The Independent är en intervju med Liberaldemokraternas vice partiledare Simon Hughes som skickar ett meddelande som inte går att ta fel på; nonchalerar Torys oss så blir inte koalitionen långvarig. Han säger att hans parti förväntar sig att bli ”fully consulted” att de ses och behandlas som ”likvärdig parter” men också att de tänker behålla sin ”fulla identitet”.

Man kan undra vad premiärminister David Cameron säger om det budskapet. Kanske det blir som Tribune skrev i maj; ”Fem år eller fem månader?”. Skall vi döma från dagens intervju med Hughes lär det senare vara mest troligt.

14 år och £ 191 miljoner senare

I morgon presenteras Saville-rapporten som nästan 40 år senare skall klargöra vad som hände då i Derry när brittiska fallskärmsjägare sköt nästan 30 demonstranter. Jag skrev om det här igår men då hade inte den nya Toryregeringen reagerat i vart fall inte offentligt på den gigantiska rapporten som enligt uppgift klargör att den då gjorda rapporten hade bara syfte att mörklägga och fria militären. Justitieministern Kenneth Clarke säger att rapporten är en katastrof och den har kostat på tok för mycket. Visst det kan man hålla med om prislappen för att rätta till Toryregeringen Heaths nedtystande har varit gigantiskt £ 191 miljoner och har tagit över ett decennium att bli klar. Men tala om att försöka rafsa kastanjerna ur elden för att skydda Heath och den tillrättalagda rapporten från 1972.

“Did You See Sophie?”

Det brittiska samhället lider fortfarande av de 18 år med Thatcherism och det decennium med Blairs Thatcher-light politik. Ett exempel på detta är den helsidesannons som flera tidningar hade idag. ”Did You see Sophie?” är rubriken som i ett slag pekar på de gigantiska bristerna som finns i dagens välfärd i Storbritannien. Du kan enligt annonsen binda dig för att finansiera en hemslö ung människas boende under ett eller två år. För £ 12 i månaden betalar du som välgörare boendet och därmed hjälper Sophie som är 18 år från faran att bo på gatan. En fara som inte skall underskattas, droger, våld, prostitution och död är vanligt.

Välgörenhetsorganisationen Centerpoint ligger bakom idén och vem fasen vill se 18 åriga ungdomar leva på det sättet. Samhället tar dock inte ansvaret som vore naturligt i vilken välfärdsstat det än vore.

“The Tube”

När man är i London så finns två effektiva sätt att ta sig fram; det ena är taxi men det är relativt dyrt och man riskerar alltid< att fastna i den mördande Londontrafiken. Det andra som är desto effektivare är tunnelbanan.

Lite sliten, het som en bakugn på sommaren och alltid ganska full och trängsel är legio. Men den fungerar även om man måste gå i en massa trappor (inget bra med en hälsena som krånglar!!) Men den funkar och är lätt att förstå, vilket man inte kan säga om exempelvis New Yorks tunnelbana. Så köp ett Oysterkort och åk hur mycket som helst!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Skrivkuli eller sanningsökare

SvD PJ Anders Linder ger order

Ska en journalist ta intryck av vad maktens män och kvinnor tycker om hur de sköter sitt jobb. Vi har ju i Sverige förbud för det som kallas ministerstyre, dvs. att ministrar ger order till exempelvis statliga verk om hur de ska sköta sitt jobb och talar om vad som bör göras.

Det är förbjudet och få ifrågasätter den ordningen även om det kan bli ett sätt för ministern att slippa ta ansvar för sin egen politik.

Både Maud Olofsson och Fredrik Reinfeldt har visat missnöje med medias ”granskning” av Miljöpartiet och velat se väsentligt tydligare kritik från media och enligt frilansjournalisten Tonchi Percan så har ett sådant påbud gått ut från bl.a. SvD:s PJ Ander Linder.

Det ställer sig två frågor som båda har stor vikt för synen på den yrkeskår som jag numera tillhör.

Ska journalister över huvud utsättas eller låta sig bli målet för propåer likt det som exempelvis Reinfeldt gjorde när han mer eller mindre öppet krävde att s.k. liberala tidningar ska hårdare granska Maria Wetterstand och sluta ”gulla” med henne som han skall ha uttryckt sig.

Det andra är vilken integritet skall journalister visa visavi sina mer politiskt färgade chefer och ägarnas ambitioner vad det gäller politiken. Vi har under senare år sett hur journalistens roll och ägarna av medias ambitioner alltmer flutit samman till en.

Det finns all anledning att ta Percans bok på fullt allvar och det finns all anledning för journalistkåren att fundera över sin roll så de inte blir papegojor för makten och inte granskare av verkligheten som det ultimata i journalistrollen.

Att många av skribenterna på tidningar som DN, SvD och inte minst vissa på lokala tidningar har utvecklas till det förstnämnda är uppenbart. Men det kanske har med regeringens syn på tjänstearbetsmarknaden och att en del borgerliga politiker kanske tror att RUT-avdraget gäller även för politiska journalister bara de skriver ”rätt”.

Mus eller människa var det någon som frågade en gång, mer ackurat är kanske att ställa frågan; skrivkuli eller sanningssökare?

Text: Ingemar E. L. Göransson

Upprättelse för “The Bloody Sunday”

London den 13 juni

Foto Gilles Perres

Under 25 år och mer därtill har ”The Bloody Sunday” varit ett spöke för den brittiska staten. En händelse som har fått samma klang som Song My i Vietman fått för USA och Sharpville fick för rasistregimen i Sydafrika. Om inte samma dignititet som de två sistnämnda har det i alla fall varit ett blödande, för att inte sätta varigt, sår för britterna i deras förhållande till Irland. Händelserna i Derry då 1972 kom att bli ett problem för att hitta en lösning på det så kallade Nordirländska problemet.

The Bloody Sunday var då brittiska fallskärmsjägare, The Red Devils, sköt urskillningslöst på en medborgarmarsch och dödade 14 mest unga människor och sårade många fler. Den utredning som Whitehall satte igång tystade ner händelsekedjan och fråntog de väpnade styrkorna ansvaret från den tragiska utgången.

Lord Widgerys utredning som blev klar på 11 veckor och nu långt senare visar sig hade ett tydligt element av politikerintervention för att tysta sanningen om vad som hände när exempelvis den då 15-årige Damien Donaghy blev svårt skottskadad så att han har beskrivet händelsen som ”den dag då min barndom slutade”.

Nu som först och efter ett beslut av förre premiärministern Tony Blair tog initiativ till 1997 för att hitta sanningen i den snårskog och nedtystning som den dåvarande premiärministern Edward Heath såg till skedde vi ett möte med bl.a. den brittiske riksåklagaren (Lord Chief Justice) vid vilket han påminde ”att vi inte bara kämpar ett militärt krig på Nordirland utan ett propaganda krig”.

Utredningen brydde sig därför inte om medborgarrättsrörelsens alla vittnen utan tog de skjutande militärerna ord för sanning.

I söndagens brittiska tidningar ägnas stor uppmärksamhet åt den av Blair initierade Saville-utredningen och dess slutsatser som öppnar för enskilda drabbade som nu får möjligheten att driva sina fall i enskilda mål mot den brittiska regeringen.

Foto The Independent

Martin McGuiness tidigare Sinn Féin-ledare och republikan säger att irländarna i Derry är delade i sin syn på vad som ska komma ur den nya utredningen. Han påpekar att de flesta välkomnar åtal och rättegångar, men tvivlar på nyttan av att sätta någon i fängelse så lång tid efteråt. På tisdag blir nu Savilleutredningen till sist offentlig. Inom parantes har det varit den dyraste och längsta i tid pågående utredningen i brittiska modern historia. Men som en av den radikale juristen Michael Mansfield skriver i The Independent ”Dyrt, men rättvisa måste bli gjord”.

Till sist:

Foto Arkivbild

SIFO har presenterat en opinionsundersökning som ger Reinfeldts högerregering fortsatt regeringsinnehav, men enbart av med stöd av fascisterna i Sverigedemokraterna. Mardrömmen håller på att bli verklighet. Å andra sidan både KD och Centern är i undersökningen mindre än (V) och balanserar verkligen på en skör tråd. Men var det någon som sa det var klart förra veckan eller för några år sedan? Liknöjdheten och kaxigheten inom arbetarrörelsen håller på att göra Reinfeldt till en svensk Margaret Thatcher.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Apropå tokmoderat debatt om arbetsrätten och LAS

(Följande kommentar skrev jag på eftermiddagen till en moderat debatt på bloggen om arbetsrätten – Se Kent Persson (Tokmoderat)).

Ursäkta, vad ni glömmer i debatten om arbetsrätten vad varför den över huvud kom till. Varför vi fick LAS (som i sig bara är en del i arbetsrätten). Innan LAS behövde inte arbetsgivaren ange skäl för avsked, det räckte med att åberopa §32, dvs. arbetsgivarens rätta att fritt avskeda, anställa, leda och fördela arbetet.

Konsekvens som blev allt tydligare var att äldre arbetskraft fick gå då de inte alltid var 101 % produktiva. Med andra ord LAS är en skyddslagstiftning för de som har svårast att återkomma på arbetsmarknaden; äldre, småslitna arbetare.

Det finns alltid två sidor av myntet och denna sida ”glöms” bort i debatten. Ska vi ha tillbaka § 32, ska äldre, småslitna utan skäl kunna bli ställda utanför? Så länge inte LAS-kritikerna kan ge ett acceptabelt svar på denna fråga är inte debatten om LAS trovärdig.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Kommunals ordförandeval – två klassiska fackliga linjer möttes

Christina Zedell

Det finns inte en islagen spik i det här samhället som inte föregås av ett politiskt beslut. Det finns inte en tidtabellsändring eller vägsträckning i det här landet utan att ett politiskt beslut ligger bakom. Detta vet Byggnads och det vet SEKO.

Det finns inte heller ett jobb inom välfärdssektorn som inte föregås av ett politiskt beslut. Besluten tas i kommunala nämnder eller fullmäktige. De tas i landstinget eller t.o.m. i riksdagen och vad är väl då mer naturligt än att vara med och påverka de politiska besluten.

Mike Smith, TUC

När jag intervjuade Mike Smith på brittiska TUC (dvs. LO) för något år sedan gjorde han denna tänkvärda reflektion över vad som en orsak varför de brittiska facken fick se sig överkörda och förlorare gentemot Thatcher på 1980-talet:

”- Det dagliga fackliga arbetet kopplades inte till ett politiskt engagemang”.

I Kommunals stadgar fram tills nu har följade stått att läsa i ändamålsparagrafen:

”Kommunals uppgift är att tillvarata medlemmarnas intressen på arbetsmarknaden och i samhällslivet i övrigt. Kommunal ska arbeta för goda anställningsvillkor och arbetsförhållanden, för god arbetsmiljö, samt för inflytande, utbildning och utvecklingsmöjligheter för medlemmarna.

Kommunal ska arbeta för att främja medlemmarnas ekonomiska och sociala villkor i samhället och deras delaktighet i ett rikt kulturliv.

Kommunal ska också verka för en samhällsutveckling på demokratisk socialistisk grundval, innebärande social rättvisa, generell välfärdspolitik, full sysselsättning, jämställdhet mellan kvinnor och män samt internationell facklig solidaritet.”

I skrivande stund så har jag inte tillgång till de nya stadgarna så jag kan inte dra några slutsatser från dessa, men under debatten kring förbundets ordförandeval så fanns det en del märkliga eller i bästa fall otydliga argument mot att välja riksdagskvinnan Christina Zedell till förbundsordförande. Nu blev hon inte vald utan det blev istället valberedningens förslag Annelie Nordström Hellander.

Den nye ordföranden Hellander har i en intervju i Kommunalarbetaren sagt att hon inte anser att ledande kommunalare inte skall ta politiska uppdrag och hon själv inte skulle sätta sig i (S) partistyrelse om hon fick frågan.

Det har riktats kritik mot kommunalombudsmannen och riksdagsledamoten Zedell för att hon varit frånvarande från förbundskontoret under mandatperioden.

Egentligen vad vi fick se i ordförandevalet var två klassiska fackliga linjer. Den som likt Mike Smith inser politiken och facket inte kan leva utan varandra om löntagarnas rättigheter skall tas tillvara. Den andra linjen som Hellenader och stora delar av ledande förbundsföreträdare var talesmän för under debatten; den traditionella trade-unionistiska yrkesfackliga uppfattningen som Hellander uttryckte tydligt i Kommunalarbetaren; kommunalare kan ta politiska uppdrag om de inte har fackliga.

En för Kommunals medlemmar olycklig uppfattningen för om den leder till att Kommunalare kan få uppfattningen att fackliga uppdraget inte går att kombinera med politiskt engagemang så kommer Kommunals inflytande på politiken att minska. Och inte bara Kommunals utan hela fackföreningsrörelsens inflytande. Dvs. en konsekvens p.g.a. otydlig inställning till politiken och samma missuppfattning som ledde de engelska facken till nederlag i kampen mot Thatcher.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Carl Bildts janusansikte

I dag anklagas Lundin Petroleum, tidigare Lundin Oil, för att mycket väl känt till de övergrepp och den rensning som skedde i Sudan på 1990-talet då företaget borrade efter olja.

Anklagelserna från ECOS är allvarliga inte bara mot Lundin Petroleum och dess förre ägare familjen Lundin utan den pekar också indirekt ut Sveriges nuvarande utrikesminister Carl Bildt. Bildt satt vid den här tiden i företagets styrelse och om Lundins Oil kände till vad som skedde i Sudan så kan inte heller Carl Bildt varit ovetande om övergreppen som skedde mot lokalbefolkningen.

Det är inte första gången som tveksamheter kring Carl Bildts görande och låtande har varit i svang. När det ryska Gazprom sökte och sedermera fick tillstånd för sin gasledning på svenskt territorialvatten var det kritik mot att frågan handlades bl.a. av Carl Bildts eget utrikesdepartement då han själv hade ekonomiska intressen som tidigare styrelseledamot i företaget Gazprom.

Även här hade han suttit i styrelsen vilket gjorde att flera ifrågasatta om det lämpliga i att ex-styrelseledamoten som tjänat miljoner på engagemang i Gazprom ett företag med tydliga kopplingar till den ryska staten. Ett företags verksamhet som självaste Putin har kallat ett viktigt ryskt intresse och där då Carl Bildt har tjänat stora belopp. Samme Carl Bildt som sedan som utrikesminister skall tillvarata svenska intressen gentemot den ryska staten.

Det fanns också rykten om märkliga markaffärer mellan Lundin Oil, Gazprom och ryska staten där Carl Bildt skall ha spelat en viktig roll. Huruvida uppgifterna är korrekta har aldrig bekräftas men de kan ses som ett tecken på den dubbelhet som finns hos Carl Bildt som utrikesminister och hans affärsintressen.

Att Sveriges utrikesminister kan ifrågasättas på detta sätta, att det finns likt Ceasars hustru bara möjligheten att misstänka olämpligheter eller otillbörligheter i den svenska statens utrikes angelägenheter i koppling till excellensen utrikesministern är olyckligt och till skada för Sverige.

Men det kanske inte är något att förvånas över med en utrikesminister som verkar betrakta utrikespolitiken som hans egen affär och med en statsminister som inte har något som helst utrikespolitiskt intresse såvida det inte handlar om att hamna på bild med höga dignitärer och presidenter då det kan vara till nytta i den inre nationella propagandan för bilden av landsfadern.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Överge jakten på “Mittens Rike”

 

Hur ser deras framtid ut i ett samhälle där politiken blir en fråga medelklassens otydlighet?

I detta forum har jag gång på gång varnat för att valet 2010 inte varit klart utan att det skulle bli en kamp om varje röst ända in i kaklet som en känd idrottsledare uttryckte sig. Och innan den röd-gröna oppositionen fått möjligheten att först smälla näven i det politiska imaginära kaklet så kan mycket ske.

Opinionsundersökningar är i all ära en sak men det är väljarna, medborgarna som bestämmer och fastslår vem eller vilket block som skall regera Sverige de kommande fyra åren. Vad vi fått se under de senaste månaderna måste vara något unikt. Från att ha ett övertag i opinionen har oppositionen tappat hela försprånget plus ett antal procent så i de senaste opinionsundersökningarna ligga efter.

Håller opinionsundersökningarnas resultat så innebär det fyra år till med högeralliansen. Vi ser hur de röd-gröna tappar och framförallt socialdemokraterna tappar mest. Men hur kan det bli så här då+ Vad orsakar att oppositionen som haft ett silverfat serverat kan tappa initiativet så till den milda grad.

Vissa menar att det beror på att högern dominerar media men det kan inte vara en förklaring för arbetarrörelsen är inte utan resurser; 900 outnyttjade miljoner finns i LO:s mediafond; det finns ca 100.000 fackligt förtroendevalda och tusentals politiska aktivister i de tre partierna som utgör den röd-gröna oppositionen.

Andra skyller nederlaget på könsrelaterade frågor. Väljarna vill inte ha en kvinna som statsminister är ett påstående – lite brutalt kan man säga; snack, Maria Wetterstand har skyhöga förtroendesiffror och det är bara till fördel för högern att diskutera politiken utifrån individperspektiv. Och, politiken avgörs inte i val av kön utan ifrån innehåll.

Jag tror snarare att den nedåtgående trenden har en helt annan källa, en helt annan orsak. I veckan skrev de så vitt ideologiskt skilda debattörerna Thomas Idergaard, Ursula Berge och Birger Schlaug en debattartikel i Aftonbladet där det gick till angrepp mot vad de kallade ”feelgood-politiken”. De skrev:

” De två regeringsalternativen strävar att göra skillnaderna i politiken så små som möjligt. Det är så de anser sig kunna fånga marginalväljare.”

De fortsätter ”Först minskas skillnaderna medvetet, sedan målas små skillnader i skattesatser, socialförsäkringar och olika bidrag ut som stora och avgörande skillnader för vår framtid.”

 

“…socialdemokraterna har skadats avsevärt av sökandet efter ”Mittens Rike” och anpassningen till medelklassen…”

 

I min skrift ”Högerns revolt mot välfärdsstaten” (Ord & Kulturproduktioners Förlag) (kan beställas från ordochkultur@telia.com och kostar 40 kr inkl porto) har jag beskrivet denna rusning mot politikens ”Mittens Rike” som förödande för demokratin. För när människor upplever att det inte är någon större skillnad mellan höger eller vänster i samhället och att arbetarpartier eller vänsterpartier överger sin klassmässiga bas, arbetarklassen, till förmån för storstädernas medelklass så minskar också orsak, skäl och benägenhet för politiskt intresse, engagemang och givetvis också att gå och rösta.

Vad vi ser är hur socialdemokraterna har skadats avsevärt av sökandet efter ”Mittens Rike” och anpassningen till medelklassen vilket fått just detta resultat – de som behöver politiken mest överger den.

När socialdemokraterna har symboliskt hamnat under 30 procent är det en varning som partiet måste ta på högsta allvar. Det är ett underkännande av mittenanpassningen i politiken och en önskan om en tydlig arbetarklass– och välfärdspolitik. Frågan är om det är försent eller om det finns chans till omläggning av politiken i en tydligare riktning.

(Arkivbild)

Den belgiska författarinnan och tillika professorn i politisk teori på Westminsteruniversitet i London skriver i sin värdefulla bok ”Om det politiska” (Tankekraft Förlag).

”När det inte längre finns några grundläggande skillnader mellan partierna övergår de till att försöka marknadsföra sina produkter med hjälp av reklambyråer. Följden har blivit en ökad misstro mot politiken och ett drastiskt sjunkande valdeltagande. Om detta fortsätter kan man fråga sig hur länge det dröjer innan medborgarna fullständigt förlorar tilltron till den demokratiska processen.” (sid 65)

Det är inte bara valet i september som står på spel utan hela demokratins framtid på lite sikt om inte jakten på Mittens Rike eller som Idergaard m.fl. uttrycker sig ”feelgood-politiken”. Insatserna är höga, konsekvenserna blir än högre om ingen förändring sker och den rådande ängslighetens politik överges till förmån för en tydlighetens dagordning.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Världssamfundet måste bestraffa Israels brott mot folkrätten

Foto: Dror Fieler, 2010

Piratdåd, kidnappning brott mot folkrätten, olaglig blockad mot Gaza-remsan, mord och andra brott. Israel kommer undan med dessa då omvärlden (läs USA och EU) tillåter detta begravas ytterligare en utredning av vad som skett.

Det Israels militär togs sig för igår på internationellt vatten är inget annat än ett piratdåd. Att sedan israeliska kommandosoldater mötte motstånd av fartygets personal måste ligga inom folkrätten att få försvara sig på internationellt vatten. Likaså som att ingen skulle klandra personalen på en oljetanker som blev anfallna av somaliska pirater om det sökte förhindra en kapning.

Israels agerande är utan allt försvar och kan bara ses som uttryck för den arrogans som Israel visar gentemot omvärlden då den inte bestraffar israeliska brott som detta. Så länge västvärlden tillåter Israel att agera som man gör och inte förmår Israel till en tvåstatslösning så kommer israelisk statsterrorism fortsätta att föda arabisk/islamistisk terrorism. Tyvärr, sanningen är att våld föder våld vilket vi ser i den eviga sorgerliga spiralen i mellanöstern.

Mona Sahlin och resten av oppositionen ställde olika krav igår gentemot Israel och den svenska regeringen. Det var positivt att Carl Bildt var så tydlig i sitt språkval igår, men ord är en sak - det måste till handling för att skapa en förändring. Israel bör sättas i politisk karantän i det världsliga samfundet. Västländerna bör kalla hem sida ambassadörer, Israel bör inte välkomnas i OECD och en bojkott mot israeliska varor är på sin plats. Likaså måste allt miltärt samarbete avbrytas med Israel, i vart fall så länge landet fortsätter att bryta mot internationell lag.

Utredningar är bra, men så länge Israels flagranta brott mot folkrätten inte får konsekvenser så har det ringa betydelse hur många utredningar som än görs. För när det inte får praktiska konsekvenser för Israel att bryta mot folkrätten som skedde igår har utredningar, ord och retorik ingen betydelse.

Text: Ingemar E. L. Göransson