Inte Håkan Juholts utan socialdemokratins kris

Aftonbladets Lena Mellin skriver idag i nästan njutningsfulla ord om det hon kallar ”Håkan Juholts kris”. Detta utifrån nya låga siffror förtroendesiffror för Juholt enligt Sifo.

Nu ska man ta det här med opinionssiffror med stora nypor med salt, men det är ett faktum att det socialdemokratiska partiet är mitt inne i en kris. Men att som Lena Mellin att samtidigt dra slutsatsen att det skulle bli bättre med någon annan är helt fel analys menar jag.

Håkan Juholts s.k. kris är inte Håkan Juholts kris utan det är det socialdemokratiska partiets kris. Den grundar sig i att partiet efter mordet på Olof Palme tappade den ideologiska kompassriktningen och blev alltmer påverkat av en nyliberal och marknadsliberal magnetism som fick utrymme i ett parti i chock.

Politiken utan Palmes starka ideologiska grepp över politiken kom att anamma marknadsliberala lösningar som den alltmer självständigt agerande riksbanken och novemberrevolutionen 1985 då bankernas kreditrestriktioner lyftes bort av densamma.

Även att dessa händelser hade skett redan då Palme levde så hade inte det socialdemokratiska partiet ännu, utan kom senare att acceptera normpolitiken med sin jämviktsarbetslöshet och politiska prioritering av inflationsbekämpning före full sysselsättning till fullo.

Efter Olof Palme

Det i EU-frågan starkt delade partiet, avregleringarna och privatiseringsvågen under 1990-talet kom att kraftigt undergräva förtroendet för partiet. Likaså den efter Göran Persson och av Mona Sahlin drivna identitetspolitiken där snart varje minoritetsgrupp i samhället ”fick sitt” i stället för en politik som gynnade en majoritet blev partiet ett parti för minoriteter (se exempelvis Bo Rothsteins kritik efter valet 2010 i DN) oavsett hur behjärtansvärda deras problem var och är undergrävde detta och slutgiltigt (?) utplånade partiets förtroendekapital.

Löntagarna med då främst LO-medlemmarna men även stora delar av TCO-kollektivet fann sig bättre betjänta, i vart fall kortsiktigt, av högeralliansens skattesänkningar. Vore man cyniskt lagd till sinnet skulle man kunna säga att högerstrategerna Reinfeldt och Borg köpte deras gunst och än mer när man tydligt gjorde skillnad på de som drog sitt strå till stacken och de som låg enligt deras förmenade övriga till last.

Egoism istället för solidaritet, splittring istället för sammanhållning, ökade klyftor istället för jämlikhet och disorganisation istället för organisation av oppositionen oavsett om den kom från fackligt håll, miljögrupper, solidaritetsorganisationer osv. var och är högerns strategi för att nå sitt mål – välfärdsstatens nedmontering.

En svensk Michael Foot

När brittiska Labour hamnade i en djup kris efter Thatchers maktövertagande leddes partiet initialt av den briljante Michael Foot. En retoriker grande, en ideolog och en djupt respekterad Labourpolitiker. Han visade upp en utifrån sin i partiet center-vänsterposition mördande kritik av Thatchers politik. Men hans problem var att han inte hade partiapparaten med sig, han var för allmänheten okänd och han var ingen taktisk räv – han kom att misslyckas. Labour kom att vandra en ökenvandring riktning New Labour och som partiet än idag lider stor förtroendeskada av.

Håkan Juholt problem är likartat. Han är på många sätt en svensk Michael Foot; brilliant retoriker, ideolog och bland gräsrötterna i partiet djupt respekterad. Men partiapparaten har han ännu inte i sin hand vilket det fortsatta krypskyttet som Lena Melin gör sig till tals för i dagens utgåva av Aftonbladet.

Frågan är om socialdemokratin kan återvinna sin själ och därmed återuppstå likt Fågel Fenix som DEN reformistiska kraften som tog Sverige ur den nyliberala maran som rider landet just nu med Caremaskandaler, för medborgarna totalt misslyckade avregleringar som satt penningen i högsätet, massarbetslöshet och en spridande hopplöshet och desperation.

Håkan Juholts kris är en myt, socialdemokratins kris är ett faktum, och så länge inte partiet inser grunderna för krisen utan jagar syndabockar kommer krisen att bestå och fördjupas.

Partisekreteraren Carin Jämtin säger insiktsfullt idag att ” – Förtroende är viktigt, det är viktigt att folk känner att Håkan Juholt bär upp vår politik. Det är på politik man går till val på och det är det viktigaste.”

Partiet och hela arbetarrörelsen, inte minst fackföreningsrörelsen, måste låta 2012 bli året då politiken blev centrum och politiken formulerades utifrån löntagarperspektivet och utifrån vad som tjänar majoriteten av medborgarna.

Val vinns enbart på detta sätt, förtroende vinns enbart på att man förtjänar det – det är dags att visa det, att förpassa de gångna misstagen och den misslyckade politiken till historiens skräpkammare och stänga dess dörr, låsa och kasta bort nyckeln. Det finns ingen annan väg.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

************

A N N O N S

TALLROTH (Repmånad) läser den!

(Ett tack till Weiron Holmberg!)

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com

TOP TWENTY: JULLÅTAR

Julmusik är något för sig. Den kan vara fullständigt hopplös men det finns kort som man bara inte kan undvara varje jul som kommer.

Här följer några exempel, mitt egensinniga urval – vilket är ditt? Varje titel är en länk till låten på youtube, smart va!!

1. ELVIS PRESLEY Christmas Album (RCA Victor 1957)

Det börjar lugnt, närmast försiktigt, sedan tar Elvis tar tag från tårna och drar av “Santa Claus Is Back In Town” – Den ultimata julplattan. Ja, kanske men det finns fler.

2. THE RONETTES, THE CRYSTALS m. fl “A Christmas Gift For You From Philles Records” (Philles 1963)

Jullåtar I Wall Of Sound-versioner och genomgående är det Darlene Love, denna underbara sångerska som är så underskattat. Hennes ”Christmas, Baby Come Home” är JUL!!

3. THE POGUES & KIRSTY MCCOLL “Fairytale Of New York” (Stiff 1988)

En abslout underbar låt som fångar julkänslan med ett stank av bitterhet. Ingen jul utan ”Fairytale Of New York”.

4. THE DRIFTERS ”White Christmas” (Atlantic 1954)

Christmas goes doowop. Helt underbar version som slår alla versioner i övrigt. Det här var en av The Drifters första hits.

5. ROY WOOD´s WIZZARD ”I Wish It Would Be Christmas Everyday” (Regal 1973)

Roy Wood är ett popgeni och den här den slutgiltiga jul-glamlåten som är så jäkla medryckande ochj man får julkänsla I hela kroppen. Sedan är han ju inte klok!

6. JIMI HENDRIX ”Little Drummer Boy” (bootleg EP 1970-talet)

Gitarrgeniets versioner av klassikern och inkluderar Silent Night och Auld Lang Syne. Finns enbart på iTunes lagligt. Perfekt till julskinkan, mormor gillar den säkert inte!

7. BRUCE SPRINGSTEEN ”Blue Christmas” (Bootleg)

Uppdatering av Elvis klassiker som är så grym att julgröten skär sig!

8. CHRIS REA ”Driving Home For Christmas” (Magnet 1988)

Rea är lite siså-där-artist för mig men “Driving Home For Christmas” fångar den bitterljuva julstämningen bortom glitter och tomtesånger.

9. DAVID BOWIE & BING CROSBY ”Peace On The Earth/Little Drummer Boy” (RCA 1977)

Fångar julkänsla på ett utsökt sätt. Mötet mellan croonerna Bowie och Crosby är också intressant. En klassiker.

10. THE RAMONES ”Merry Christmas (I Don´t Want To Fight Tonite)” (Sire 1977)

Social comment? Hur som punk-jul kan inte bli bättre – och Ramones är så jäkla mycket attityd!

11. CHUCK BERRY ”Run Rudolph Run” (Chess 1958)

Berry sjunger jullåtar – inte för jag marker någon skillnad. Den arma renen får ta fart om Chucken ska få sin elgitarr!

12. JERRY LEE LEWIS ”I Can´t Have A Merry Christmas, Mary (Without You) (Mercury 1970)

Bitterljuv, ensamhet och julsaknad som bara JLL kan uttrycka den. Få kan sjunga sentimentala sånger som Jerry.

13. CHARLES BROWN ”Please Come Home For Christmas (King 1960)

R & B goes jullåtar. Var en stor hit i USA och är en av många R & B-inspelningar med jultema. Ofta, halvdeppiga och sorgsna som sig bör.

14. JOHN LENNON & THE PLASTIC ONO BAND ”Christmas (The War Is Over)” (Apple 1971)

Den ultimate protestjulsången. En flammande kritik av kriget I Vietnam. En av Lennons bästa ögonblick. Absolut tidlös!

15. SOLOMON BURKE ”Silent Night” (Savoy 1982)

Den bästa versionen någonsin. Det går kalla kårar efter ryggen av välbehag! Pastor Burke i toppform, kanon helt enkelt!

16. FREDDIE KING ”Christmas Tears” (King 1961)

Brilliant gitarrblues från en av de största men sorgligt bortglömda Texas-gitarristerna.

17. SONNY BOY WILLIAMSON ”Christmas Blues” (Trumpet 1951)

Den mest trätdryga och kanske mest obehagliga bluesmusikerna enligt många men ett sant geni vad det gäller att behandla fattigmanstrumpeten – munspelet. Här i en okänd inspelning från 1951.

18. LITTLE JOEY FARR ”Rock & Roll Santa” (Kangaroo 1961)

Helt okänd rock & roll från Texas så sent som 1961. Helt oemotståndlig. Vet inget om bandet, inget om låten men den finns på youtube!

19. BRENDA LEE ”Rockin´ Round The Christmas Tree” (Brunswick 1961)

Tjejen med knivskarpa rösten I en av de bästa jullåtarna från 60-talets början.

20. BEACH BOYS ”Little Saint Nick” (Capitol 1963)

Beach Boys gjorde som många ett eget julalbum. ”Little Saint Nick” var hit.

Bonus

BOB RIVERS ”Who Put The Dick On The Snowman”

Kommentarer överflödiga!

God jul, gott folk!!!

Urval och kommentarer: Ingemar E. L. Göransson

Deja vu

SAAB går i konkurs för att staten inte tycker industrin är viktig längre. I deras ideologiska värld lever vi inte längre av vad industrin producerar utan vi är konsumenter som köper tjänster av de som producerar dessa tjänster för en spottstyver.

Välgörenheten ökar, ett tecken på att de rika tar ”ansvar” för de sämre lottade och medlidandets politik uppifrån ersätter de sociala rättigheterna.

Ungdomsarbetslösheten slår rekord och de långtidsarbetslösa idag är lika många som 2006.

Vi ser hur ett nytt samhälle växer fram. Ett samhälle där en majoritet får det allt bättre medan en minoritet med permanent arbetslöshet och sjukdom betalar de ökade klyftorna. Enligt flera utredningar så ökar klyftorna snabbast i Sverige av alla Europeiska länder. Tvåtredjedelssamhället är ett faktum.

Klyftorna har ökat radikalt sedan 2006 är inget som går att bestrida. Orsaken är givetvis att den sociala utförslöpan har blivit brantare och längre tack vare nedskärningarna på det socialpolitiska området.

De fattiga har blivit fler och de har blivit fattigare. De rika har måhända inte blivit fler men de har blivit extremt mycket rikare. Vi bevittnar hur avståndet mellan botten och toppen i inkomstligan och disponibel inkomst är idag lika stort som det var för mer än 60 år sedan innan välfärdsstaten började byggas efter 2:a världskriget.

Det är ett motbjudande skådespel vi ser när regeringens representanter ”lyssnar in” SAAB-anställdas oro för framtiden. Det är motbjudande, det är cyniskt och det är falskt när regeringens ministrar Annie Lööf och Hillevi Engström samt Jan Björklund nu beklagar, begråter och skyller ifrån sig. De nu aviserade 450 miljonerna är till stor del utbildningsplatser som var planerade att tas bort tidigare.

När Jan Björklund säger att SAABs konkurs kommer som en chock idag så är det inte utan man undrar var han befunnits sig de senaste månaderna. Vad alla andra diskuterat och sett när skojarna Muller och Antonov haft lekstuga med den del av svensk industris ryggrad som SAAB utgör.

Hur många som nu förlorar jobbet och den långsiktiga påverkan på hela den svenska fordonsindustrin är svår att överblicka. Att inte bara SAAB-anställda förlorat jobbet i början av en recession är illa nog, men siffror på 3.500 är sannolikt väsentligt i underkant, det handlar om det mångdubbla.

En total brist på industripolitik, större avstånd mellan fattiga och rika, välgörenhet som ersätter sociala rättigheter – allt uttryck för en nattstånden marknadsliberal politik som nått vägs ände. En statsminister som menar att det går att klara sig på en 7-8.000 kr per månad och släkt och vänner får väl hjälpa till är ett klassamhälle som återkommer. En känsla av patronväldet deja-vu är julkänslan som sprider sig i Sverige.

Detta alltmedan arbetarrörelsen har ringa att sätta emot utan är upptagen av att återfinna sin själ och sitt alternativ till det återuppstådda ”befästa fattighuset.”

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Sök djupare orsaker till reformismens kris

Med bästa vilja kan ingen säga att läget i Europa är ljus för ögonblicket. Sanningen är att kapitalismen är i sin svåraste och djupaste kris sedan 1930-talets sammanbrott.

Hela europrojektet håller på att falla samman samtidigt som den närmaste högerhegemonin i vår världsdel är svaret skyldiga när medborgarna ställer den berättigade frågan var detta skall leda hän.

© Ingemar E. L. Göransson

Arbetslösheten

Arbetslösheten i Europa är utan tvivel så allvarlig att den hotar politisk stabiliteten nu i flera av Europas nationer och staters och undergräver i alla demokratins trovärdighet. Den brittiska dagstidningen The Guardian visade i siffror i början av december hur illa det i verkligheten är. I Grekland är ungdomsarbetslösheten i nivå med katastrof utifrån alla måttstockar; 43 procent, Spanien lika illa 48 procent eller Italien med 24 procent för att ta några exempel från eländets sifferexercis. Totalt ligger arbetslösheten på ett snitt av ca 10 procent i Europa.

Genomgående för hela Europa är en hög permanent och växande arbetslöshet och detta oavsett konjunktur. Denna arbetslöshetskris är en konsekvens av den politik som har förts i Europa under de senaste 20-30 åren där inflationsbekämpning har getts högre prioritet än att sätta folken i arbete. Full sysselsättning har sett som ett problem då den betytt högre inflationsnivåer. Ett ”problem” sett ur främst finanssektorns perspektiv som i den nyliberala liturgin är ryggraden i den nya kapitalismens världsbild.

Oanade konsekvenser

Efter andra världskriget så var det självklart att 30-talets kris inte skulle få återupprepas och att den oreglerade och okontrollerade kapitalismen skulle tyglas. När sedan Sovjetunionen och muren föll likt det korthus inträffade två parallella utvecklingsfaser. Den första som kan kallas förvirrelsens reaktion innebar att arbetarpartierna oavsett socialdemokratiska eller mer kommunistisk färgade tappade styrfart och sin kompassriktning – socialismens som idé blev omöjlig p.g.a. den enorma borgerliga pro-kapitalistiska marknadsliberala propagandan . Parallellt med detta skedde en formidabel nyliberal politisk och ideologisk offensiv utan historisk jämförelse.

Att de kommunistiska partierna tappade sitt ”hemland” skulle innebära problem och identitetsförlust var självklart efter murens fall, men att de socialdemokratiska dvs. labourpartierna skulle drabbas på samma sätt var inte lika självklart.

Professorn i politisk teori Chantal Mouffe (se kommande intervju i Tiden) menar att det var just det som hände. Även om labourpartierna (dvs. de socialdemokratiska och socialistiska partierna) var anti-kommunistiska så var idén om en demokratisk socialism, blandekonomiska lösningar som i de nordiska länderna indirekt avhängiga närvaron av ett Sovjetblock. Ett Sovjetblock som var ett även om bristfälligt exempel på att en annan ekonomisk ordning var möjlig.

När Sovjetunionen försvann och en nyliberal politisk och ekonomisk hegemoni upprättades i Europa med normpolitik och acceptans av massarbetslöshet som ett (nödvändigt) ont för att upprätthålla en låginflationspolitik. Detta fick konsekvens att välfärdsstaten angreps och arbetslösheten blev bondeoffret eftersom kapitalismens som ideologiskt mönster hade segrat över det impolderande Sovjetimperiet.

Man kan säga att en bidragande orsaken till både Sovjetsystemets kollaps och neoliberalismens seger var framväxten av en byråkrati som i Sovjet beskrevs som ”utkastade genom dörren och åter inkommande genom fönstren” av Lenin medan den i välfärdsstatens framväxande byråkratin som administrerade välfärdsstaten som basen för högerns revolt mot densamma i demokratisk socialistiskt eller generell form.

Labourpartierna söker identitet

De ovan nämnda beskrevs 1980 målande av den legendariske socialdemokratiske skribenten Jan Lindhagen i sin skrift ”Ett mått av prövning” (Zenit häften 1980) som de som ”avväpnar alla folkliga rörelser, som i sin ungdom befolkades av ”kamrater”, ”vänner”, ”bröder och systrar”. (…)..välfärdsstatens framväxt, där alla krav är erkända och alla funktionärer välvilliga, har förvandlat de forna kamporganisationerna till påtryckargrupper. Ut går gemenskap och hänförelse, in tågar tålmodiga och detaljkunniga förhandlare och utredare.”

Vi måste förstå vad labourpartierna var för typ av partier. Den brittiske labourpolitikern Tony Benn beskrev dem som en koalition mellan socialisterna som ville undanröja kapitalismens onda sidor och fackföreningarna sökte av politiska skäl parlamentarisk representation för att driva arbetarnas och löntagarnas högst berättigade krav.

Vi har sett hur labourpartierna sökt ny identitet och “new labour” var en konsekvens av Sovjets kollaps och Thatchers massiva press från höger vilket resulterade i en marsch in mot mittens politiska rike. Men detta fick konsekvensen att partiernas väljare tappade intresse och det förtvinade intill disillusion. För varför skall det upplevas lockande för medborgarna att ta steget till engagemang när partierna alltmer liknar varandra och den enda uppfattbara skillnaden reduceras till hur avregleringarna, nedskärningarna, budgetdisciplinen skall administreras.

© Ingemar E.L. Göransson

Den tidigare nämnda Chantal Mouffe skriver i sin bok ”The return to the political”:

”Illusionen av konsensus och samstämmighet, liksom ropen på ”icke-politik”, måste erkännas som varande fatala för demokrati och därför överges. Frånvaron av en politisk front, är långt ifrån ett tecken på politisk mognad, utan det är symtomet på en avsaknad som hotar demokratin, då avsaknaden utgör den terräng vilken kan ockuperas av den extrema högern för att uttrycka nya antidemokratiska politiska identiteter.” (Sid 5-6, undertecknads översättning)

Vi ser som nu i Sverige hur det socialdemokratiska partiet söker en ny identitet men bristen på självförtroende gör varje gång när partiet ställer bra förslag som visar på ett alternativ backar detsamma nervöst när de massiva marknadsliberala krafterna och den nyliberala högern mobiliserar motstånd. Istället för att stå fast vid självklara krav på att alla medborgare skall ha tillgång till telefonkommunikation eller fungerande infrastruktur så skyggar partiet inför den massiva högermuren.

Ingen renässans

Det var många inom den demokratiskt socialistiska rörelsen, inom den reformistiska riktningen av arbetarrörelsen, oavsett om det var labourpartier eller mer socialistiska partier som trodde att Sovjetblockets sammanbrott skulle leda till att dessa partiets idé om ett bröllop mellan arbetarrörelsens socialistiska grundsyn och en blandekonomisk ordning skulle få en renässans efter 1980-talets högervåg.

Effekten blev den motsatta. Alla socialistiskt färgade idéer oavsett om det var förödda kommunistiska partierna på kontinenten eller socialdemokratiska/labour som var deras barnmorska drabbades av samma nedgång. Vad de mer optimistiska kamraterna sannolikt inte räknat med var att även borgerliga och i viss mån nyliberalt färgade politiker likt Bismarck på sin tid var väl medvetna om att en återgång till en total nedmontering av välfärdsstaten skulle leda till omfattande folkligt missnöje t.o.m. revolter (se de folkliga manifestationerna i södra Europa under hösten 2011 eller tax-pollrevolten i London under Thatcher) och detta var politiskt omöjligt.

Istället valde t.o.m. Thatcher en nedmontering av den labourbyggda välfärdstaten genom privatiseringar och exkludering av minoritet av befolkning som då skulle tjäna som regulator av lönebildningen genom sin arbetslöshet och parallellt ett belönande av den i arbete varande majoriteten i arbete genom omfattande skattesänkningar (jfr ”jobbskatteavdraget”). Men trots detta möttes Thatchers politik av starka protester men eftersom Labour och fackföreningarna var i kaos kunde inget verkligt effektfullt och framgångsfullt motstånd organiseras.

I sitt sökande efter identitet blev därför de socialdemokratiska/socialistiska partiernas talesmän för inte för majoriteter utan för alla upptänkliga minoriteter. Professor Bo Rothstein beskrev detta dagarna efter valet 2010 i DN som

”En ytterligare förklaring är att socialdemokratin själva, åtminstone i sin retorik, i långa stycken kommit att överge den generella välfärdspolitiken. Istället för att presentera sin politik som rättigheter och service för alla eller väldigt breda grupper har man kommit att prata väldigt mycket om politiska åtgärder för särskilt utsatta grupper - det må vara långtidssjuka, långtidsarbetslösa, invandrargrupper, etniskt-religiösa minoriteter, homo-, bi-, och transsexuella osv. Problemet med en sådan politik för det första att den stöter bort stora delar av medelklassen som det i nödvändigt att ha med för att skapa en politisk majoritet.”

Ifrågasätt ortodoxin

Som vi ser så är socialdemokratins kris ett fortsatt faktum som har sin grund i komplicerade sammanhang men också en oförmåga att våga ifrågasätta samma komplicerade orsakssamband. Politik handlar om att vilja förändra men saknas viljan kommer också avsaknaden av förmåga bli evident.

George Orwell den brittiske författaren och socialisten skrev en gång att ”vid varje givet ögonblick finns ett slags allt genomsyrande ortodoxi, en allmän tyst överenskommelse att inte diskutera viktiga och obekväma fakta.”

Det är denna ortodoxi som arbetarrörelsen och då främst socialdemokratin, labourpartierna och socialisterna måste våga ifrågasätta. Inte bara för den nödvändiga politiska samhällsdebatten, inte bara för att ifrågasätta den nyliberala politiska hegemonin, inte bara för överlevnaden av en generell välfärdsstat utan främst för sin egen överlevnad.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Vinter i London III

I de brittiska tidningarna har det idag publicerats innehållet i det förslag som Sarkozy och Merkell förhandlade fram i början av veckan för att rädda Euron från kollaps.

Innehållet lär sätta morgonkaffet i halsen hos både en och annan europeisk politiker. De förslag som läggs och som man nu ska försöka enligt flera tidningar i London genom tack vare en undantagsparagraf i Lissabonfördraget är uppseende veckande på många sätt då de kommer att ta ifrån Euro-länderna mycket av deras självständighet. Allt för att slippa en omröstning om innehållet.

Men förslagen kommer också att påverka länder som Sverige indirekt på ett sätt som knappast kommer att glädja andra än federalister som vill se ett Europas nyliberala förenta stater.

Förslaget innebär direkt kontroll över respektive lands nationella budgetpolitik. Europakommissionen skall få rätt att ålägga respektive land specifika besparingar om man misslyckas att nå treprocentsmålet på underskottet. Det skall bli möjligt att införa politiska sanktioner mot länder som inte följer reglerna exempelvis frånta fallerande regeringar deras rösträtt. Slutligen skall ländernas pensionssystem, arbetsmarknadslagstiftning och finansiella regelverk ”harmoniseras” enligt det tysk-franska förslaget.

Den brittiske premiärministern Cameron trängd från alla håll hotar att torpedera förslaget och det är svårt att se hur länderna i södra Europa skall acceptera att överlämna sin nationella suveränitet till Tyskland och Frankrike med detta förslag. Eurokrisen lär knappast lösas på fredag, det är ett som är säkert.

Slutligen…

Att nyliberalismen och sämre tider har gjort människor mer rädda och inte minst mer egoistiska är uppenbart i varje fall om man skall tro en opinionsundersökning som The Times publicerar idag. 63 procent tror att barnfattigdomen beror på att föräldrarna inte vill jobba, 54 procent tycker att arbetslösa har för mycket stöd men som ett ljus i mörkret säger dock 74 procent att inkomstskillnaderna i Storbritannien är för stora.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson, för sista gången från London för den här gången.

Vinter i London II

Två bilder tagna samma kyliga dag i London – kontrasternas stad.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Vinter i London

Måndag London den 5 december

Oxford Street

Uppenbarligen är julen på väg även här i London. Inte för att det är speciellt kallt, ungefär som hemma fast några grader behagligare. Det regnar ena minuten och solen skiner straxt efteråt.

Premiärminister David Cameron (Tory) är uppenbart på jultomtehumör och erbjuder de stora läkemedelsföretagen att ta del av NHS, dvs den offentliga hälsovården, alla journaler ”för forskning”. Inte bara det utan Tory-mannen Cameron vill också ge läkemedelsbolagen möjlighet att testa nya inte-ännu-godkända mediciner på svårt sjuka för det kan ju hjälpa som han uttryckte sig i en morgontidning idag.

Alltså inte nog med att din journal skall bli en tillgång för läkemedelsindustrin och är du svårt sjuk ska du kunna bli försökskanin. Vad vi ska säga om Camerons moral talar vi tyst om.

Eurokrisen tar upp mycket plats av naturliga skäl i den offentlida debatten. När Zarkozy och Merkel slåss om vem som är Eurolands ledare så sitter britterna i foajen och väntar på att ta över som Europas ledare. Britterna är ju inte med i Euron men det brittiska pundet är absolut inte vad det har varit. Priser har ökat men framförallt det som regeringen kan påverka har ökat mest. Man är i alla fall lite av ett gammaldags valutasvin med sin svenska krona här.

Exempel förut kunde du köpa 4 eller 7 dagars kort på kollektivtrafiken. Jättebra och praktiskt när man besöker London då och då. Numera måste man betala per resa. En enkelbiljett kostar i London minst £4 om du inte använder ett s.k. Oystercard och då blir priset fortfarande väsentligt högre men fortfarande obekvämt. Londonborna är inte direkt överlyckliga över att deras förhållandevis billiga kollektivtrafik har blivit väsentligt dyrare sedan Cameron tog över.

Protesterna mot regeringens politik och framförallt förändringarna och försämringarna av pensionssystemet för offentliganställda gör att brittiska Kommunal, Unison, utlöser en strejk på onsdag. Egen avgiften i pensionssystemet skall höjas med 50 procent och pensionsålder höjas till 68 år. Det är nog inte att gissa att det blir en massiv aktion.

Visst vintern har kommit till brittiska öarna. Det snöar i Skottland men kaos som följd. Inte för att såg så mycket ut och det var barmark på vägarna vad jag kunde se på TV:n Men den politiska vintern känns väsentligt kallare.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson