“Vi drunknar i spekulanternas skulder”

Idag folkomröstar irländarna om EU:s stabiliseringspakt. Nedanstående är en stark förkortad intervju med en av paktens starkaste kritiker: fackförbundet Mandates generalsekreterare John Douglas. Intervjun gjordes i mars i Dublin som en del i arbetet med min bok “De ohörda – röster från nyliberalismens verklighet.”

Det var mars månad 2012 och jag kom till Dublin den sedvanliga vägen med flyg från London. Det är några år sedan jag var på den gröna ön men redan vid ankomsten märks en skillnad mot tidigare besök. Landet verkar deprimerat. Det är en känsla som smyger sig på, ganska oförklarlig men ändå en känsla av att Dublin inte är som staden var tidigare.

Samma känsla infinner sig eller dröjer kvar när jag checkar in på North Star Hotel som ligger ungefär 10 minuter från centrum, det vill säga den breda boulevarden O´Connell som sträcker sig upp från floden Liffey och upp till Cavendish Row där ett av Irlands största fackförbund har sitt förbundskontor – Mandate (motsvarar Handels i Sverige).

Det irländska “undret”

Jag skall träffa deras generalsekreterare John Douglas för en intervju. Jag sitter på hans kontor för att i varje fall få ett fackligt perspektiv på den kris som Irland lider under.

- För att förstå det som sker på Irland, börjar Douglas, måste man förstå att vi har gått från närmast full sysselsättning till 15 procent massarbetslöshet på tre år. Det har varit en enormt dramatisk förändring på en mycket kort tid. Vi har 450.000 människor utan jobb idag. 70.000 unga lämnade Irland förra året för att försöka hitta en framtid någon annanstans. Han berättar att utvandringen som sker i huvudsak till USA, Nya Zeeland, Australien och Kanada.

- De som immigrerar är de som har utbildning och möjlighet vilket gör saken sämre. Långtids-arbetslösheten (längre än 12 månader på Irland) är uppe i 200.000 och det ger närmast exoduistiska proportioner på det som sker.

Vi talar om ett TV-inslag sändes dagen före om en jobbmässa i Cork till vilken det kom tusentals arbetslösa. I nyhetsinslaget var det en byggnadsarbetare grät öppet och berättade att han numera bodde i sin bil och familjen hade splittrats på grund av massarbetslösheten.

- Byggnadsindustrin har kollapsat, säger Douglas. För tre år sedan var det närmare 300.000 mot idag under 100.000 som har sin utkomst från byggandet. Han berättar att de som drabbats hårdast av kollapsen är alla de lärlingar som var i byggsektorn och som har väldigt lite formell utbildning eftersom byggnadsarbetare av alla slag får sin utbildning som lärlingar.

- De lämnar nu Irland i stor omfattning då de inte kan få ett jobb här längre, berättar han.

- Det har varit stora sociala förändringar här på Irland, menar Douglas. Vi var modellekonomin och regeringen framhöll Irland, EU gjorde det också. Det var dagliga besök från alla upptänkliga håll för att studera det irländska undret. Verkligheten var att kejsaren hade inga nya kläder utan han var naken. Ingen sa stopp och vi levde på billiga lån och krediter från bankerna.

Han fortsätter sin berättelse om den verklighet som blev Irlands olycka.

Nyliberalismen ledde till kollapsen

- Vi var uppfödda på en nyliberala filosofi att regleringar var dåligt, att statlig inblandning var dåligt, att individen var motorn bakom allting. Alla skulle vara sin egen ”self-made” framgång.

Irland är de ”good boys” framhåller IMF, den europeiska banken och EU-kommissionen. Så duktiga att det håller på att gå åt helvete om man ska ta det John Douglas på orden.

- Vi kan inte vara de duktiga för det kör landet i botten på ett sätt som är helt i nivå om inte djupare än Greklands kris.

Han beskriver Irland som en sjuk man och jag tänker på hur Anders Borg hemma berömt Irland som landet på väg tillbaka, en helt annan bild än den jag får när vi sitter vid Mandates stora konferensbord.

- Medicinen tar död på patienten för deras medicin gör patienten sjukare och sjukare, säger han där vi sitter på hans kontor inte långt från det legendariska huvudpostkontoret som var epicentrum för Påskupproret 1916 då kulmen på irländarnas kamp för självständighet utmynnade i öppet uppror.

Då var det regelrätta strider på gatorna bara några minuter från där vi sitter, samma gata som i dag heter O´Connell efter den legendariske upprorsledaren.

- Den inhemska ekonomin har tappat 20 procent, berättar han. Det innebär att folk har mindre pengar att handla för och det blir färre som har jobb. Vi har de flesta av våra medlemmar i detaljhandeln och när affärerna stänger eller drar ner på arbetstiderna så innebär det fler arbetslösa. Många har tvingats gå från 30 timmar i veckan till 20 timmar i veckan. Heltidsjobb har blivit deltidsjobb och deltidsjobben har färre timmar.

- Men idag är det en annan strid som pågår där Irland har förlorat sin självständighet, menar John Douglas. Makten är idag i händerna på spekulanterna och bankdirektörerna i Europa och främst i Tyskland och Frankrike men även hos nordiska banker säger han.

- Det är de som bestämmer säger han. Vi ska skära ner, vi ska skrota arbetarnas rättigheter och sänka t.o.m. de redan usla minimilönerna. Detta drabbar inte minst Mandates medlemmar som består till stor del av kvinnor inom handeln.

Under Irlands dagar som nyliberalt paradis, hur hanterade Mandate som fackförening situationen när det var möjligt att gå från jobb till jobb, dåligt betalda servicejobb men i alla fall?

- Det var nästan omöjligt, menar Douglas, att kritisera något som såg ut att fungera. För fyra-fem år sedan förlöjligades de som kritiserade eller varnade av varje radiostation och dagstidning och om vi yttrade att det var någon grundläggande fel med det som pågick. Det gick inte att säga att kejsaren inte hade några nya kläder – du riskerade att bli inlåst på närmaste dårhus!

- Låt mig visa på ett exempel: Bertie Ahern, den konservative premiärministern var inbjuden till en stor facklig konferens och fick frågor om hur den irländska ekonomin såg ut. Ahern fick oroliga frågor om den växande bostadsbubblan, om hur det skulle bli när den eventuellt sprack.

- Inför över 1000 fackföreningsaktivister säger Ahern att han är trött på allt gnäll och uppmanade dem att begå självmord! Men, säger Douglas, han fick applåder av fackföreningsaktivisterna. De få kritiker som fanns blev allt mer isolerade.

- Nu när bubblan har brustit och vi fick ingen mjuklandning, konstaterar han, vi verkligen kraschlandade. Vad vi har nu är en situation där ekonomerna, bankirerna, högerpolitikerna och ideologerna har pissat ner sig! De som var påhejarna då, hejarklacksledarna säger nu att så sa vi aldrig. Vi måste vara försiktiga är deras budskap nu och de försöker återigen att igen ta över dagordningen och på nytt uppfinna samma hjul som orsakade krisen!

John Douglas börjar förklara hur ett samarbete, ett samhällskontrakt om man så vill styrde Irland under mer än 20 år.

- Vi hade en social dialog. Vi hade ett socialt partnerskap som vi kan kalla det. Det var bönderna, industrialisterna, arbetarna, regeringen och en del fristående grupper. Vi träffades tre gånger per år och formellt beslutade om löneökningar, skattenivåer, investeringspolitik, utbildningspolitik och annat. Den här grupperingen möttes i regeringsbyggnaden och vi var alla stolta över att vi hade inga strejker och allt var harmoni. Alla drog åt samma håll, i samma riktning – det var det irländska undret, det var den irländska framgångssagan.

Fanns det då inga kritiker undrar jag?

- Det verkliga problemet var att fackföreningsrörelsen blev en del av systemet, vi blev en del av problemet, säger Douglas självkritiskt. Vi var en del av systemet i 22 år!!

- Vi vann ingen på den sociala dialogen, för det var regeringen som gav dem högre löner och lägre skatter exempelvis, inte facket för vi syntes inte eftersom vi var mitt inne i systemet. När kollapsen kom 2008 så var vi en del av problemet, vi var ju mitt i alltihop.

- Vi hade då inte våra medlemmar med oss för vi hade övergivet dem för 22 år sedan, är Douglas slutsats. Vi hade inte talat med dem, vi hade inte engagerat dem, vi hade ingen organisation, vi hade inga aktivister, vi hade ingen bas. Vi hade inga förtroendevalda, vi förhandlade inte med de lokala arbetsgivarna, vi hade inga medlemsomröstningar – vi hade ingen aktiv fackförening för vi hade tagit död på den under 22 år av social dialog.

Han fortsätter att beskriva den irländska fackföreningsrörelsens misstag och det är ingen brist på varken insikt eller självkritisk analys i det John Douglas berättar.

- När kollapsen kom 2008 vi vände oss om för att se var de fackliga aktivisterna var för att bekämpa krisen så fanns dom inte där, säger Douglas och slår ut med armarna, de var inte där!

- Det är en lång, lång väg att kom tillbaka där facket skall vara. Vi måste ha fler kampanjer kring sociala frågor, kampanjer kring arbetarnas rättigheter, agitation, utbildning, fackligt organisationsarbete och så vidare. Om det är för sent vet jag inte. Jag vet inte idag om vi under 22 år av social dialog orsakade den irländska fackföreningsrörelsen oreparabla skador. Ärligt talat jag vet inte!

Han fortsätter att beskriva de uppgifter facket har att möta.

En lång väg tillbaka

- Vi måste konsolidera våra styrkor, samordna organisationsarbete, medlemsrekrytering, utbildning, politiska kampanjer till exempel. Om vi inte gör det här kommer vi inte att finnas om ett årtionde, menar Douglas.

- De unga ser att det finns ingen framtid här, säger Douglas uppgivet, och de flyttar härifrån. Vi har som fackförening gång på gång påpekat att det här landet drunknar i ett hav av skulder. Det är inte arbetarnas skulder utan det är bankernas skulder. Det är affärsbankernas, tomtjobbarnas och spekulanternas skulder. Regeringen socialiserade alla dessa skulder och lagt skulderna på skattebetalarna att betala. Regeringen har nationaliserat de rikas skuldberg och låter skattebetalarna betala deras spekulationer. The Anglo-Irish Bank tar han som exempel har en skuld på € 40 miljarder som regeringen tagit över.

- EU ger inte anstånd med betalningarna så i slutet av månaden (mars 2012, min anm.) kommer regeringen att skriva ut en check på € 3,2 miljarder till aktieägarna i en numera en död bank till franska, italienska, tyska, svenska och danska aktieägare.

- EU ger oss nödlån med en hand och tar tillbaka den och ger pengarna till de tyska, franska, italienska och skandinaviska bankerna. Det är ungefär som om du skulle hålla på att drunkna i en swimmingpool och istället för att hjälpa dig sätter jag foten på ditt huvud och trycker ner dig.

- Vi drunknar i skulder!

- Får vi inte lättnad från denna massiva skuldbörda, menar han, kommer landet att hamna i en mycket djup, djup recession för det kommande decenniet eller ännu längre. Problemet är att de avtal vi skrivet på och den stabiliseringspakt som EU föreslår institutionaliserar nedskärningarna och besparingspolitiken, långtidsarbetslöshet och den irländska regeringen kommer inte att ha rätt att besluta om några som helst investeringar! Vi kommer inte ha rätt att investera i nya skolor, sjukhus eller infrastrukturen.

Innebär det inte att Irland förlorar sin nationella suveränitet?

- Vi har förlorat den till Deutsche Bundesbank, utbrister Douglas. Faktum är att Deutsche Bundesbank ser vår ”bokföring” innan vi själva gör det! Det har skett redan minst två gånger det senaste året! Den kontrolleras först av tyska finanskommittéer innan våra folkvalda får se dem! Vi har redan förlorat vår suveränitet och tas stabiliseringspakten är det här landet i en djup recession för en mycket lång tid framöver, fastslår John Douglas uppgivet.

- Vad de kommer att göra nu är att skära ner det som är kvar av välfärden, skära ner de offentliganställdas löner, skära ner på sjukvård och skolor. De nedskärningar som hittills gjorts är en barnlek mot vad som väntar, menar han.

Hur ser du på den kritik som har börjat växa fram att Tyskland försöker få makt över Europa, inte militärt denna gång men ekonomiskt?

- Det är en kritik som har börjat växa fram även här, säger Douglas. Det har börjat växa fram anti-tyska stämningar även på Irland. Men det har också börjat växa fram en irritation över de skandinaviska ländernas agerande och vad som vi uppfattar som en arrogans. ”Vi har skött oss bättre än ni, titta på oss så duktiga vi har varit så nu får ni ta er medicin.”

Har irländarna gett upp?

- Det finns en allmän känsla av uppgivenhet om framtiden, säger John. Varken regeringen, EU eller trojkan har gett oss någon som helst vision om framtiden. De uppmanar oss bara att ta den beska medicinen, men ingen säger att Irland kommer att vara en bättre plats att bo och leva på om fem år.

- Den politik och medicin som vi tvingas på kommer om fem år göra Irland att vara i precis samma situation nu om inte en ännu sämre. Irländarna framförallt de med utbildning och kunskap har insett att Irland har ingen framtid.

Om du är pessimistisk sett ur det korta perspektivet hur ser du på Irlands utveckling i ett längre perspektiv?

- Jag är bara optimistisk om framtiden om visionen bygger på något annat än det vi hade i det tidigare. Om syftet med medicinen och politiken är att återuppbygga det vi hade förut så får vi ett mycket ojämlikt samhälle. Ska vi tillbaka till bankernas, tomtjobbarnas och spekulanternas Irland är jag mycket pessimistisk.

- Om fackföreningar, om vänsterpartierna, enhetsgrupper kan påverka återuppbyggnaden då kan det bli ett bättre Irland än vad det var innan. Då är jag optimistisk, men inte om det är att gå tillbaka till det som orsakade kollapsen 2008.

- Vi har från fackligt håll från dag ett sagt att vi inte kan återupprepa misstagen från tidigare. Människor kan vara beredda att ta plågsam medicin om det vet att det hjälper och att man blir frisk men den här medicinen blir inte Irland frisk av, tvärtom det tar död på oss. Vi räddar tyska, franska och andra banker varje månad med miljardcheckar – varje månad!

- Fackföreningarna måste skapa allianser med vänsterpartierna och bli mer politiska, menar John Douglas. Vi måste nå ut till arbetarna med eller utan jobb, vi måste nå de unga, vi måste nå medborgarna. Vi har en, säger en, chans att bygga upp en irländsk ekonomi som behandlar alla medborgare likvärdigt och som inte bygger på girighet och enskildas uppbygge av enorma förmögenheter.

Vi avslutar intervjun med att jag berättar lite om situationen i Sverige och jag får några tidningar och Mandates förbundsmärke som bara delas ut till medlemmar normalt. Det känns som en hedersbetygelse på något sätt.

Krisen som syns

Jag går ut i det kontrasterande solskenet, en bjärt kontrast till det jag fått höra under en och en halv timmas intervju. Jag är hungrig och letar mig fram till en liten restaurang. Den är lika tom som alla andra näringsställen mitt i Dublin, mitt i krisen, mitt i recessionen.

När jag sedan tar en längre promenad på Dublins gator slås jag av två saker. En stor del av att affärslokalerna är stängda på grund av konkurs och andra har rea hela tiden. Det har dykt upp s.k. €2-affärer där inget kostar mer än €2.

Trots detta är priserna väsentligt högre än vad de var för tre år då jag var här sist. Jag hör John Douglas ord ringa i öronen ”Vi behöver stimulansprogram som får fart på konsumtionen. Vi behöver investera i utbildning och ge landet hopp igen för det har irländarna förlorat”.

När man går ut på O´Connoll och vandrar ner mot Temple Bar-området ser man att det är ett land som är på deken. Det syns på detaljerna, i småsaker, kläderna, skräpet på gatorna osv. Det påminner starkt om London i början på 1980-talet. Och, inte minst det syns i ögon på irländarna, det hörs i tystnaden på barerna och restaurangerna, i affärerna – kort sagt det syns, det hörs och det gör ont att se hur ett land med så stora möjligheter har fått köras i botten av girigheten och marknadsfundamentalisternas absoluta sanningar.

Jag ser i Dublin hur det står halvfärdiga byggen lite överallt men som Douglas säger – det finns inga pengar. Byggen som tillsammans med alla tomma, igenbommade affärslokaler är den ultimata symbolen för den nyliberala katastrofen när den får slå till med full kraft i ett land där alla, t.o.m. facken trodde på myten om den fria marknaden utan regler och kontroll.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Artikeln är en kraftigt förkortad version av en längre intervju med John Douglas hämtad från boken “De ohörda – röster från nyliberalismens verklighet” som utkommer inom kort på Ord & Kulturs Förlag.

Boken innehåller drygt 20 intervjuer gjorda i Sverige och London samt Irland. Den intresserade är välkommen att beställa sitt ex. Pris 200 kr inkl porto.

Till LO:s nya ledning – Detta är ert arv!

- Jag är på väg, säger ”Kålle”, Karl-Petter Thorwaldsson, på en brusig mobiltelefon när jag ringer upp honom på fredagsförmiddagen. Han är på väg till Stockholm, till det nya uppdraget att ta över ordförandeskapet i LO efter Wanja Lundby-Wedins decennium.

När LO-kongressen inleds idag är det efter ett förlorat decennium där LO istället för att vara drivande i motståndet mot den nyliberala politiken kom att omfamna den, allt för att inte störa systerskapet med Mona Sahlins högeryttersväng ut i det nyliberala träsket.

Jag kommer ihåg i för dryga tio år sedan när jag samtalade med Wanja på en flygplats i Italien när hela LO-kansliet var på väg hem från Riva del Sole.

- Du kan alltid komma till mig du har mitt fulla stöd, lovade hon inför mitt uppdrag som ansvarig för 100.000-projektet. Ett löfte som sveks inte bara till undertecknad utan ett av många som sveks och till hela LO-kollektivet. Istället för kamp mot högern blev det fokus på alla andra frågor som inte hade samma direkta dignitet i de vanliga medlemmarnas vardag.

Hon kommer att hyllas med blommor och tacktal, presenter och närmast glorifieras. Det som kunde ha blivit något blev istället inget. Inte nog med att medlemmarnas viktigaste frågor sveks utan också de frågor som Wanja Lundby-Wedin själv framhöll, kvinnornas situation på arbetsmarknaden, de orättvisa löner och så många andra frågor sveks för ett fokus på mindre viktiga frågor.

Under den nu avgående ledning för LO har arbetslösheten ägnats ett förstrött intresse, det enda synliga har varit en annonskampanj i miljonklassen där vi skulle tända gravljus för de arbetslösa. Jag kommer inte att vara på LO-kongressen 2012 något som jag annars sett som självklart sedan 1990-talets början. Förra kongressen var dörrvakt – en kanske inte helt hedervärd sorti från den organisation som jag då hade arbetat inom i över ett årtionde och en rörelse där jag varit medlem sedan yngre tonåren.

Vad är det för samhälle som ”Kålle”, Tobias Baudin, Torbjörn Johansson och Ingela Edlund skall leda LO i. Vilka är det politiska realiteterna för LO-kollektivets 1,5 miljoner medlemmar?

Borgerlig triumf

Det borgerliga regeringsorganet Svenska Dagbladet kunde för några dagar sedan med glädje kunde konstatera att ordningen var återställd efter några årtionden av ”socialistiska excesser”. Göran Eriksson den inrikespolitiske chefen skrev att ”efter sex borgerliga år är uppdraget att normalisera Sverige delvis verkställt. Skattetrycket sjunker, socialförsäkringarna liknar omvärldens.”

På ren svenska kunde man istället skriva som Torbjörn Gustavsson, den socialdemokratiske krönikören på borgerliga Östgöta Correspondenten ”baklängesrevolten rullar på” och det med all rätta.

För några veckor sedan skrevs det i media om hur Sverige var det land där avregleringspolitiken gått snabbast och mest djupgående och som sagt SvD kunde triumfatoriskt konstatera att Sverige rasar i välståndsligan och dess socialförsäkringar och a-kassa placerar Sverige i botten efter sex borgerliga år.

Vad vi kan också avläsa är en kommersialisering av hela vår tillvaro. Vi förvandlas i rask takt till kunder istället för medborgare, vi ska köpa våra medborgerliga rättigheter på en marknad oavsett om det är skola, sjukvård eller äldreomsorg precis som om det vore TV-apparater eller mjölk. Medborgarrätt blir istället en fråga om penningar och penningars värde allt i en allt snabbare kapitalistisk dödsdans.

Sverige plågas av en massarbetslöshet där oavsett konjunktur vi har en arbetslöshet på mellan 7-10 procent. Men där ingen vill tala om den grundläggande orsaken – normpolitikens förlamande hand och den istadiga, vettlösa inflationsbekämpningens höga visa skriven och regisserad av Milton Friedman och hans lärljungar. Vi har sett hur arbetslösa och sjuka brakar iväg med fart mot den ekonomiska misären under glada påhejande om incitament för arbete och övriga är de lyckliga som har för ögonblicket har arbete och jobbskatteavdrag. De ökande klyftorna mellan de med arbete och de utan är en närmast pervers realitet.

Vi ser nu hur den skola som major Björklund haft ansvar för blir allt mer delad där klyftorna i kunskap och i resultat genom att de rikas barn finns i sina skolor och de fattigare i sina. De borgerliga idéerna om att arbetarungarna med Björklunds ord ”studietrötta” skall slippa teori eftersom de med hans borgerliga klassförakt tror att arbetarens unge inte vill lära eller kan sig något slikt.

Vi har också fått se hur medlemmarnas intressen har offrats för sammanhållningen och konflikträdsla för att ta ens verbalt bekämpa högerpolitiken. Det är upp och ner vänt när högerns talesman på DN ledarsida Peter Wolodarski är mer radikal än LO:s ledning i kritiken av den förlamande åtstramningspolitiken.

Facket enda hoppet

Kålle, Tobias, Torbjörn och Ingela – det är många som sätter sitt hopp till att ni ska göra skillnad och att LO åter skall bli den starka röst som behövs i opinionsbildningen. Att LO ska bli den självklara samordnare och den starka federationen där löntagarintresset sätts främst inte varken personliga eller politiska hänsyn av pietetsskäl prioriteras. Att det skall bli slut på rantandet efter partiledningen på Sveavägen och om det behövs LO skall vara den vänlige pådrivaren som Tage Erlander en gång beskrev LO som.

Jag har under de senaste åren i ökad utsträckning mött både ilska och förväntan, men framförallt resignation och uppgivenhet. Det blir er uppgift att se till att LO förmår att både kanalisera och mobilisera det förstnämnda och bryta det sistnämnda.

Fackföreningsrörelsen är den enda verkliga folkliga kraften som kan bryta den nyliberala revoltens strypgrepp och återföra politiken till en i folkflertalets intressen nödvändig riktning. Att återge medborgarvärdet och förpassa ”kunderiet” till historiens soptipp.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Dagens moderataffisch

Affischen är ett collage.

Kan vi lita på våra politiker?

Kan vi lita på våra politiker? Vi minns valet 2010 när alla sa ”Rösta på mig och vi ska lösa arbetslösheten – Sverige ska jobba”. Ett program som är omöjligt att invända mot; att vi ska alla dra vårt strå till stacken.

 Att lita på?

Hur blev det och hur är det? Arbetslösheten sedan 1990-talet har varit konstant på mellan sju – tio procent. Ibland högre, ibland lägre, men ungefär sju-tio procent. Det innebär att några hundra tusen människor ALLTID går utan jobb. Så var det före 2010 och så är det efter 2010.

Borgerliga politiker skyller på finanskrisen, men sanningen är att så var det även under högkonjunkturen FÖRE finanskrisen. De försöker faktiskt föra oss bakom ljuset. De är inte sanningsenliga helt enkelt.

Rösta på oss och vi ska fixa jobben sa de oavsett partifärg valet 2010 men de sa också 2006, 2002 och 1998. De har sagt så i varje val sedan 1990-talet.

Det finns något som kallas normpolitik eller jämviktsarbetslöshet, de flesta har aldrig hört talas om det utan tror att arbetslöshet är arbetslöshet och att den beror på att det finns för få jobb eller, om man är borgerlig, att de arbetslösa inte söker jobb.

Jag vill påstå att våra politiker antingen är okunniga eller söker föra oss bakom ljuset, så enkelt är det.

Alla partier är rörande eniga om att upprätthålla normen, jämvikten, mellan arbetslöshet och inflation. Inflation är det som är viktigast menar våra politiker ända sedan 1990-talet. Dvs. att hålla inflationen nere.

Vi måste hålla ner inflationen är deras budskap. Därför har vi en riksbank som håller inflationen NERE som enda uppgift och därmed håller arbetslösheten UPPE. Alltså de sju till tio procenten får vara regulatorn för att hålla inflationen nere. Vi låter därför nästan var tionde arbetsför medborgare vara de som håller våra andras reallöner uppe på en historiskt hög nivå.

Om våra politiker istället sa ”full sysselsättning” så skulle det innebära att vi andra fick acceptera en något högre inflation och något sämre reallöner, men det vore solidariskt och vi skulle alla i slutänden tjäna på det. Förutom bankerna och finanssektorn som är de enda som tjänar på den obefintliga inflationen.

Problemet är att vi själva har accepterat som de lydiga lutheraner vi är EU:s konstitution, Maastrichtavtal, Lissabonöverenskommelse och nu senast Europakten som gör att vi förlorat möjligheten till full sysselsättning. Det är omöjligt att hävda full sysselsättning utan att bryta mot de närmast grundlagsmässiga regelverken som EU har skapat.

Så frågan om vi kan lita på våra politiker är berättigad. Far de med osanning eller är de okunniga när de säger att de ska fixa jobben. En del av dem ljuger nog och andra är okunniga, frågan är egentligen vilket som är värst eller det kanske inte spelar någon roll. I vart fall inte för de sju till tio procenten som är arbetslösa.

Text: Ingemar E. L. Göransson

En något kortare version av denna krönika publicerades i Elektrikern nr 5/2012.

Vems frihet–om socialdemokratins programdiskussion

Inledning

”Frihet är det bästa ting som kan sökas världen kring” är den sista strofen i biskop Thomas Engelbrektsvisa från mitten av 1400-talet. Frihet är också det mest missbrukade begrepp som finns i den politiska liturgin. Vad frihet är beroende på vem som åberopar friheten vilket gör det inte enklare att betrakta begreppet ”frihet” ur ett mer filosofiskt perspektiv. Det har också blivit aktuellare än någonsin nu när socialdemokratin skriver nytt partiprogram.

Arbetslöshet och frihet går det ihop

Vi har sett hur liberaler av olika schatteringar, konservativa, socialister och kommunister använt sig av begreppet ”frihet” för att rättfärdiga sin politik. Vad få har gjort är att sätta in begreppet i en vidare och djupare kontext. Det gör också att tolkningen av begreppet frihet blir ytlig för att inte säga missvisande i vissa fall.

För att förstå frihetsbegreppet måste läsaren se det ur ett större perspektiv än sin egen subjektiva tolkning. Hur påverkar frihetsbegreppet mina medmänniskor, är min frihet ofrihet för andra eller t.o.m. förtryck. Frågor som dessa försvinner i debatten då frihet reduceras till politisk retorik och inte ges ett filosofiskt innehåll.

När nyliberaler talar om frihet så menar jag reducerar de frihetsbegreppet till medborgarens förhållande till en anonym varu- och tjänstemarknad. Medborgaren skall ges möjligheten (eller om man är kritisk till densamma tvingas) till att välja ur ett utbud oavsett om det är varor eller tjänster. Det kan vara från att placera dina pensionspengar, välja TV-kanaler, teleoperatörer, entreprenörer inom vård och omsorg eller skola för dina barn till deodorant och hårbalsam.

Medborgaren och friheten

På det här sättet reduceras friheten till medborgarens roll på marknaden och du måste välja på sagda marknad. Medborgaren reduceras därmed till en på marknaden uppträdande kund och medborgarskapet blir en fråga om valfrihet mellan varor och tjänster. Men det innebär också att medborgarskapet reduceras till ett ekonomiskt förhållande mellan kund och leverantör. På det sättet blir medborgarskapet inget annat en fråga om ekonomiska transaktioner. På detta sätt blir också det politiska perspektivet på frihet kraftigt reducerat till en symbolhandling vid allmänna val då däremellan saknar möjlighet att som medborgare påverka politiken eftersom den styrs av marknaden och de på den uppträdande individerna.

Denna tolkning och tillämpning av frihetsbegreppet är en konsekvens av en avreglerad kapitalism där allt inget har ett värde men allt sitt pris för att tala med den brittiske labourpolitikern Tony Benn. Denna tolkning av friheten är enligt min mening ytterligt ytlig och egentligen en devalvering av frihetsbegreppet på ett sätt som arbetarrörelsen måste ifrågasätta då det stärker och fördjupar klyftorna mellan samhällets topp och botten.

Denna form av frihetstolkning blir den enes frihet och andras ofrihet. För tänk efter; har du ekonomiska förutsättningar kan du med denna tolkning av frihet öka din frihet då du kan konsumera allt från pensioner, sjukvård, omsorg, skola, föda och dryck med en väsentligt bättre möjlighet och tillgång än den som saknar de ekonomiska resurserna utan de får hålla till godo med det som blir kvar när de som hade friheten tagit sitt. Med andra ord deras frihet blir den fattiges ofrihet och i ett sådant samhälle som bygger frihetsbegreppet på marknaden allena blir ett ofrihetens samhälle för flertalet.

Vi får alltså en tolkning av frihetsbegreppet då som blir frihet till ymnighetshornet men också å andra sidan den som har frihet från sagda ymnighetshorn har frihet från arbete, välfärd och med stor sannolikhet ett kortare och sämre liv sett ur hälso- trygghetsperspektiv. Klassamhället blir med andra ord ett samhälle där frihetsbegreppet får olika innehåll för olika delar av medborgarna beroende av klass och levnadsbetingelser.

“Negativ” och “positiv” frihetstradition

Frihetsbegreppet har sysselsatt filosofer i alla tider. Man brukar skilja mellan positiv frihet och negativ frihet i den filosofiska litteraturen. Brittiska filosofer som är i huvudsak liberalismens föregångare som John Locke, John Hobbes och Adam Smith lägger sin tyngdvikt på begreppet som ”negativ frihet” där avsaknaden av tvång och i politiskt perspektiv exempelvis reglering av den kapitalistiska marknadsekonomin. För dem och deras efterföljare som av nyliberalerna omhuldade Ayn Rand är allt som på något som inkräktar på den individuella friheten av ondo.

Till skillnad från de brittiska filosoferna har det funnits en kontinental filosofisk tradition med man som Friedrich Hegel, Jean-Jacques Rousseau, Johann Gottfried Herder och inte minst Karl Marx som hävdade en tolkning av friheten som har kallats positiv frihet. Ett begrepp som innebär egentlig det motsatta – dvs. frihet från istället frihet till som brittiska filosoferna.

De kontinentala filosoferna talar om det önskvärda, de är för förändringar som ger medborgarna frihet från förtryck och ser samhället som en organism som kan förändras till det bättre där friheten blir sedd ur en kontext av frihet till exempelvis samhällets stöd i form av den moderna välfärdsstaten. Konsekvensen av kontinentalfilosoferna när det kommer till politiskt hantverk är samhällsförändring medan anglo-brittiskas blir ett samhälle där makten och därmed friheten förflyttas från folkflertalet till fåtalet. Vi får därmed en välståndsstat för de få istället för en välfärdsstat för flertalet.

Nu är det naturligtvis inte så enkelt att man kan ställa dessa två filosofiska grundinställningar helt harnesk mot varandra. Det finns när det kommer till politik inslag av båda traditionerna och tolkningen av frihetsbegreppet men som grundanalys duger de bra som arbetsverktyg och har menar jag en stor träffsäkerhet.

Arbetarrörelsen och frihetsbegreppet

Arbetarrörelsen har alltid omfattat ett frihetsbegrepp som bygger på den sistnämnda traditionen, dvs. den positiva frihetstraditionen. Det har tagit sig uttryck som bygget av välfärdsstaten efter andra världskriget och exempelvis i prioriteringen av sysselsättning före inflationsbekämpning. Utbyggnaden av välfärdssystemen som socialförsäkringarna är exempel på en ideologisk syn grundad på en positiv frihetssyn.

Då är det självklart att anhängare som omfattar en negativ frihetssyn menar att detta inkräktar på deras tolkning av frihetsbegreppet. Det innebär att det som är frihet från blir i detta fall frihet till. Exempelvis Ayn Rand som negativ frihetsfilosof anser inte att samhället skall ingripa mot fattigdomen då enligt en negativ frihetsuppfattning menar att de fattiga själva orsakat sin fattigdom medan om vi talar med Ernst Wigforss som ville bygga ut socialförsäkringarna för att bekämpa och eliminera fattigdomen har sin grundsyn i en positiv frihetstradition. Detta kan givetvis inte ske i samhälle där inte skatter tas ut och med skatterna utjämning sker. Alltså Ayn Rands individuella frihetsbegrepp kommer i motsättning till Wigforss politiska gärning där principen av alla efter förmåga till alla efter behov.

Jag menar att arbetarrörelsen behöver nogsamt diskutera frihetsbegreppet när den skall skriva nytt partiprogram och bestämma politikens framtida utveckling. Frihetsbegreppet som det tolkats som en fråga om valfrihet är en devalvering av medborgarskapets själva själ och kärna då valfriheten devalverar medborgaren till en kund på en avreglerad och oreglerad kapitalism som löper amok i kris efter kris.

Ur medborgarperspektivet är vi alla beroende av varandra och därmed blir ett solidariskt frihetsbegrepp naturligt för arbetarrörelsen och det kan endast grundas i den positiva frihetstraditionen. Inser vi inte det innebär också att vi accepterar en utveckling där klasser ställs mot varandra, där arbetande mot arbetslösa, där fattiga mot rika, där unga mot gamla och immigranter mot infödda – med andra ord ökade klyftor och ökade sociala slitningar och motsättningar som till sist exploderar i en situation där maktens anonyma korpraler inte förmår att styra medan de styrda inte kan längre leva på det gamla sättet. Vi har sett detta ske i historien gång efter gång och inget säger att det rådande är för evigt, det finns inget som talar för detta. Det räcker att se hur vår värld ser ut idag med ett 1900-tal bakom oss som det mest krigiska i historien, evigt pågående konflikter, en kapitalism som krackelerar och ökade motsättningar på alla områden till tonerna av en värld där vi förtär vår egen miljö på ett på sikt ohållbart sätt.

Diskussionen om frihetsbegreppet hör absolut hemma i arbetarrörelsens idédebatt men har inte fått plats på det sätt den borde haft det då rädslan att diskutera den rådande ortodoxin inte har varit möjlig.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Historielös eller historierevisionism

Dagens Nyheters Peter Wolodarski är en flitig arbetare i nyliberalismens trädgård. Han är så flitig att han verkar antingen ha en mycket historielös syn på 1900-talet annars ägnar han sig åt historierevisionismens hantverk.

Historielös eller historierevisionist?

I dagens tidning beskriver han socialdemokratins 1970-tal som förlorat ett decennium. Wolodarskis bild att de ekonomiska problemen var socialdemokratins misstag är inte med verkligheten överensstämmande då han inte på något vis berör oljekriserna som hade sitt ursprung i att de oljeproducerande länderna begärde mer betalt för sina råvaror.

Wolodarski beskriver också den socialdemokratiska efterkrigspolitiken som en mittenpolitik anpassad till medelklassen. En beskrivning som måste ifrågasättas. Styrkan i P-A Hanssons, Erlanders och även Palmes politik var inte att de anpassade sig till en medelklass utan att de hade en politik som svar på befolkningsmajoritetens behov. Politiken för att lösa 1930-talets arbetslöshetskris, att få fart på välfärdsbygget, att sätta folket i arbete, utjämna ojämlikheten, reformera arbetslivet - allt enligt den strategi som "Arbetarrörelsens efterkrigsprogram" tecknade och att den politiken lyfte arbetarklassen ur armod och elände men även landsbygdsbefolkningen samt att städernas medelklass förstod att det var en politik som tjänade även dem.

Detta är en politik som långt från Wolodarskis beskrivning. Dagens anpassning till nyliberalernas perverterade samhällssyn med en medelklass inbillade egoistiska intressen av att berika sig på de som har det sämst är i grunden Wolodarskis spöken från tiden före uppbygget av välfärdsstaten.

Det finns mer gemensamt mellan olika skikt av löntagare än det finns som skiljer. Vi behöver alla en fungerande barnomsorg, skola, sjukvård, äldreomsorg, infrastruktur, arbete osv. Vad som inte behövs är ökade klyftor och ett samhälle som drar isär. När en femtedel av löntagarna lever i ett arbetsmarknadsmässigt ingenmansland utan lagar, utan rättigheter och utan trygghet är det oacceptabelt. Det var det som Juholt pekade på och som skapade sådan upprördhet och som en socialdemokrati som vill få mandat från en majoritet måste finna politiska lösningar på.

Då kommer inte hjälpa med varken Wolodarskis spöken från en gången tid eller den av Wolodarski omhuldade Kjell-Olof Feldt som har stort ansvar för att samhället ser ut som det gör idag med närmast massarbetslöshet och snabbt ökade klyftor. Det var under Feldts tid som den ekonomiska politiken började läggas om och sysselsättningen övergavs som första prioritering för en nyliberal politik där inflationsbekämpning och strypgrepp på ekonomin blev den enda vägens politik.

Wolodarski, Dagens Nyheter och högern må försöka skriva om historien oavsett om det gäller demokratins genombrott, välfärdsstatens framväxt eller den ekonomiska politikens effekter. Det hjälper inte med flitighet i den nyliberala trädgården utan det krävs politiska lösningar för marknaden kommer aldrig att lösa den rådande krisen bara göra den värre.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Köp boken som berättar hela

historien!

Pris: 200 kr inkl moms och porto. (I bokhandeln 240 kr)

Beställ från ordochkultur@telia.com

Ytterligare info se länken.