Ett bortglömt fotoalbum

Kan det bli för mycket fotograferat? Är det negativt att kameran idag genom den digitala tekniken verkligen har blivit allas möjlighet och egendom. Vi fotar med telefonen, vi fotar med digitalkameror av olika kvalitet och en del av oss använder avancerade digitala systemkameror. Summan av allt detta fotande blir att ingen tid i historien kommer att vara så väl dokumenterad i bild som vår tid.

(Sea View Inn)

Spontant kan man bara anamma detta för det innebär att vardagen blir dokumenterad på ett sätt som aldrig skett i historien. Ända sedan fototekniken uppfanns på 1820-talet så har kameran nästan omfattats av en mystik och fotograferandet något närmast mytiskt. I vart fall var det så fram till George Eastman skapade Kodak och tillverkade de första enkla lådkamerorna. Dessa kom att följas av allt fler enkla och ibland riktigt dåliga kameror. Men det innebar att människor började fota om inte annat högtidsdagar, fester och liknande.

(Sea View Inn;  OBS meddelandet ovanför ingången No scabs allowed)

Men fortfarande var fotograferandet något som fotografer höll på med för skulle det bli bilder som togs under andra förhållanden så blev det en annan sak. Att foto sin vardag var något som i bästa fall gjordes av amatörer som hade foto som fritidsintresse.

Detta har förändrats i o m digitaltekniken. För det första behöver du inte tänka på att byta film, dyra framkallningar och kopieringar utan då kan ta 100-tals bilder med en acceptabel kvalitet. Vilket också innebär att nu äntligen kan vardagen dokumenteras av de som deltar i vardagen.

 

“äntligen kan vardagen

dokumenteras av de som

deltar i vardagen”

I en artikel i Populär Historia 8/2009 gör chefredaktören Magnus Bergsten en något märklig notering med tanke på den digitala revolutionen. ”Nu ägnar sig många – obegripligt många om ni frågar mig – åt att dokumentera sin vardagstillvaro in i minsta detalj.” En märklig iakttagelse av chefredaktören för en populärvetenskaplig tidskrift. Man tycker att han borde istället omfamna dessa som han uttrycker det ”gigantiska digitala samlingar från vår tid”.

(Byggarbetsplats; ev i bergen ovanför Hooverdammen)

Jag har bland mina böcker ett fotoalbum som jag inte vet något om egentligen. Det kom i mina händer för 30 år sedan när jag hittade det bland massa papper som skulle kastas bort. Eftersom det var fotografier och jag har alltid var av den uppfattningen att fotografier inte kastas bort.

Vem fotografen är har jag ingen aning om. Tidsepoken är 1920 och 30-tal och bilderna är från USA så mycket kan jag konstatera. Jag kan på några av de sena bilderna dra slutsatsen att det är Hooverdammen i norra Kalifornien som är motivet medan tidigare bilder är från andra delar av Kalifornien, en buss med adress San Fransisco tyder på det.

(Chaufförer)

Albumet har gjorts av en arbetare som var med och byggde. Bilderna är amatörbilder, troligtvis tagna med en av Kodaks billiga lådkameror. Det gamla fotoalbumet är unikt för amatör bilder från arbetslivet tagna på plats från denna tid är ovanligt än mer bilder tagna av , troligtvis, en svensk som i krisens USA jobbade på nödhjälpsjobb är än mer ovanligt.

Fotografierna berättar om olika rallarjobb, byggprojekt i Kalifornien. De berättar också som fotot från Sea View Inn om att facket var starkt här eftersom strejkbrytare inte släpptes in på “värdshuset”

Jag skulle vilja veta mer om fotografen som för snart 80 nästan 90 år sedan tog dessa bilder. De är ett vittne om ett liv som nu är bortglömt men fotona från Kalifornien lever kvar för all framtid.

Slutsats, foto med telefon, foto med digitalkameran, lägg ut bilder på bloggen och inte minst foto vardagen då den behöver dokumenteras för den försvinner så snabbt.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Fotografen är okänd.

Willy DeVille har lämnat scenen för sista gången

(Arkivbild)

En av den moderna rockens stora posörer har avlidet. Willy DeVille avled i torsdags i bukspottskörtelcancer. En sjukdom som han fick besked om så sent som i juni.

Willy DeVille slog igenom 1977 på CBGB i New York med sin punkinfluerade 50-tals R & B med tydliga influenser av latino och New Orleans.

Den lika legendariske Jack Nitzsche producerade genombrotten “Cabretta” (då som gruppen Mink DeVille) samma år och 1980 kom första soloplattan “Coup De Grace” likaså producerad av Jack Nitzsche.

Willy DeVille blev mer känd och uppskattad i Europa än i USA även om han varit lite av kritikernas favorit även där.

När Willy DeVille lämnat scenen så är det också en av rockens stora, udda personligheter som har gjort det för sista gången.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Veckans foto; vecka 33

Foto: Ingemar E. L. Göransson ©

Wynn Hotel Las Vegas, 2007

Här börjar helgen!

Den ultimata tonårs-partylåten:

THE KINGSMEN LOUIE LOUIE

Trevlig helg!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Återupptäck # 3: Marie Knight

(Marie Knight och Sister Rosetta Tharpe/Arkivbild)

För några år sedan reste jag runt i den amerikanska södern . Vi reste per bil och fick se en annan del av USA som de flesta missar. Här fanns en gästfrihet och en vänlighet som är svårare att finna i det mer stressade New York eller i Los Angeles. Men också att kyrkorna stod som spön i backen ute på landsbygden.

När vi var i Memphis fanns idén om att besöka Al Greens kyrka för att bevista hans söndagsgudstjänst. Nu blev det inte av men det skulle säkerligen varit en upplevelse för Gudsförnekaren Göransson.

Vad lockar egentligen med gospelmusik? För mig som lyssnar ganska mycket på gospel är inte det religiösa budskapet utan den oförtäckta livsglädjen som oavsett troende eller inte troende kan ta till dig. Musiken smittar av sig helt enkelt – man blir glad och upplyft av musikens kraft.

(Nu är det dags att lägga in en brasklapp. Gospel är INTE gaphalsen Carola eller försöken från svenska frireligiösa grupper att sjunga gospel. Försöken är i bästa fall pinsamma, i värsta fall vidriga.)

Gospelmusiken har haft en enorm påverkan på amerikansk musiktradition. Många bluesmusiker sjöng och sjunger lika mycket gospel; Blind Blake, Blind Lemon Jefferson och Howlin´ Wolf där man kan hitta tydlig påverkan om inte annat från gospeln. Ray Charles, soulmusiken (Otis Redding, Sam Cooke och så vidare), James Brown och ända upp till dagens hip-hop finns påverkan från gospeln.

Vi ska inte heller glömma rock-pionjärer och countrystjärnor som Jerry Lee Lewis, Elvis och inte minst Little Richard som har gått mellan två karriärer; pastor och rock-stjärna under hela sitt liv. Johnny Cash, Buck Owens och många andra gjorde hela album med bara gospel. Inte minst Hank Williams som spelade in och skrev t.o.m flera gospels.

Återupptäck som sagt. Marie Knight började sin karriär redan på 30-talet och har sjungigt i grupper som Sam Price; The Nightingales, Sister Rosetta Tharpe och många andra. Så sent som 2007 släppte hon sin senaste skiva och är än idag aktiv.

För den som vill lyssna på Marie Knight kan skaffa följande plattor:

 

”Hallelujah, What a Song! (Gospel Friend 2002)

Inspelningar från 1946-51 som är helt underbara. Här finns flera av hennes mest kända från just den här tidsepoken.

“Let´s Us Get Together” (M.C. 2007)

Den kritikerrosade plattan som var hennes första på 20 år. En lågmäld men intensiv CD som är en hyllning till den legendariske Reverend Gary Davis. Med på den finns överraskande ”Death Don´t Have No Mercy” som var en av de mest spelade låtarna i Grateful Deads tidiga karriär (Live/Dead, 1969).

Besök gärna även Marie Knights på My Space där det finns både musik att lyssna på och en intervju med denna fantastiska kvinna som föddes 1918.

Slutligen varför inte lyssna på Marie Knight:

 

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

…att aldrig glömma….

Den 4 augusti var det 100 år sedan den största arbetskonflikt någonsin skedde på svensk arbetsmarknad. Storstrejken utlöstes efter ett år av arbetsgivarnas lockout-terror, det fanns inget val för LO annat än utlösa storstrejken eftersom arbetsgivarna med SAF i spetsen hade gett sig fan på att knäcka fackföreningsrörelsen och inte minst arbetarrörelsens som helhet.

Facit blev att LO och socialdemokraterna kom att tappa halva sin organisation efter storstrejken hade värkt ut slutgiltigt så sent som december 1910 även om stora delar av strejken hade avslutats efter ca en månad i september 1909.

Lars Ilshammar berättar idag på Aftonbladets kultursida om konflikten så jag tänker inte beröra den ytterligare. Själv kommer jag att hålla ett föredrag på ABF i Stockholm den 27 augusti som mer ingående beskriver den stora konflikten och dess verkningar på det då framtida Sveriges historia. (Jag åker gärna ut på andra platser och gör det om det finns intresse – se intill här i länkarna till andra webbsidor.)

För utan tvivel det var storstrejken som la grunden för att svensk arbetarrörelse valde en reformistisk väg, att den övergav storstrejken och att 30 år senare skrev tillsammans med SAF under Saltsjöbadsavtalet.

 

“att inte lära av

historien

är ett

misstag”

En fråga man måste ställa sig är hur det kommer sig att arbetarrörelsen inte har uppmärksammat detta jubileum. Beror det på att man har glömt eller att man inte vill komma ihåg. Eller kan det vara så illa som när jag diskuterade med en ledande personlighet på LO om Thatcher och den roll hennes politiska hantverk fått för även svensk politik i nutid.

- Vem vill lyssna på sådan gammal historia idag!

Kan historielösheten beskrivas bättre?

I nutid 2009, 100 år efter storstrejken, har fackföreningsrörelsen fått se hur den har försvagats och tappat 100.000-tals medlemmar; fått uppleva hur a-kassan har reducerats till ett grundskydd och inget mer; hur den tidigare starka fronten har försvagats och hur sprickorna vidgas inom rörelsen och inte minst hur lönereduceringar på 20 % har av aggressiva arbetsgivare tvingats på arbetarna för i ett hopp att kunna rädda jobben.

Att i det läget inte försöka lära av historien är ett misstag för den som inte kan inte sin historia har heller ingen möjlighet att förstå sin samtid än mindre att påverka framtiden.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Socialdemokratins och vänsterns vägval

Det är väl ingen som kan kalla professor Bo Rothstein för en nostalgisk vänsterkramare men det är inte utan man läser med stort intresse hans analys varför vänsterpartierna så totalt misslyckades i EU-valet. Han menar att det berodde på att man övergivet tanken på en ”politik för alla” för en “identitetspolitik.”

För en vanlig dödlig innebär detta att när socialdemokraterna inte längre bedriver en politik som bygger på den generella välfärden utan söker skapa en politik som tillgodoser olika identifierade grupper så går det åt helsicke. För som Rothstein menar innebär det att lyckas man fixa så att en identifierad grupp får sina intressen tillgodosedda så kommer det i konflikt med en annan identifierad grupp som känner sig åsidosatt.

Rothsteins skriver (läsaren får ursäkta det något långa citatet; hela artikeln finns på Efter Arbetet):

”Orsakerna till misslyckandet är inte helt uppenbara men en möjlig förklaring är att vänstern har övergivit sin äldsta och bästa allianspartner, nämligen det projekt som kan kallas för ”politik på upplysningens grund” och dess idémässiga följeslagare, nämligen idén om den universella människan och den därpå följande idén om universella mänskliga rättigheter. Istället har vänsterns politiska agenda kommit att domineras av ett relativistiskt, anti-empiriskt (så kallat postmodernt) tänkande, som tar avstånd från att politik kan bedrivas genom en kombination av ideologiska visioner om ”det goda” och empiriskt baserade undersökningar om ”vad som är möjligt”. Denna vänster, i Sverige främst företrädd av skribenter inom Arena-gruppen och på Dagens Nyheters kultursida, har tagit avstånd från idén om universalism och istället kommit att omfatta vad som kan kallas identitetspolitik. Istället för en politik ”för alla” (barnbidragen!) har vänstern blivit till ett konglomerat av politiska krafter som strävar efter att uppfylla intressena hos olika identitetsgrupper, vars medlemmar uppfattar sig som förtryckta genom sin gemensamma (och marginaliserade) identitet. Det kan vara någon av alla våra etniciteter, någon av alla olika sexuella läggningar, någon av alla de många olika kulturella intresseyttringarna, någon av många olika handikapp. Alla är de kränkta, alla vill de ha en egen ombudsman och helst ett eget litet ämbetsverk, som verkar för just deras intressen. Problemet är att per definition är denna identitetspolitik anti-solidarisk och anti-majoritär. Det är en politik som reellt sett skapar en majoritet mot sig själv. Det är också synnerligen svårt att skapa en politisk majoritet utifrån denna politik, eftersom det är rätt lite (om ens något) som håller samman alla dessa olika grupper. Det konkreta resultatet är att vänstern kommit att överge idén om generella reformprogram till förmån för riktade/selektiva, vilket är tydligast inom integrationspolitiken. Genom detta har vänsterns politik blivit allt mindre inkluderande, allt mer anti-majoritär. Min slutsats är att den postmoderna inriktningen i vänsters politik har bidragit till att alienera stora delar av dess tidigare väljare och att detta har lett till det överraskande nederlaget i valet till EU-parlamentet.”

Vad Rothstein pekar på är när vänstern övergav en klassbetonad politiken och istället försöker sig på att vara olika intressen/grupper i samhället till lags förlorar den inte bara sin politiska kompass utan också sin trovärdighet som politisk kraft. För egentligen handlar ju politik om att förverkliga en allomfattande samhällssyn. Tyvärr har vänstern i bred bemärkelse tappat denna insikt utan nu handlar det om ad hoc; ena dagen är det sexuella minoriteters behov; nästa dag en viss etnisk grupp för den tredje dagen i veckan uppmärksamma en viss annan minoritets önskemål.

 

medelklassnormen

är ett hot mot

arbetarrörelsen och

demokratin

Perspektivet arbete – kapital och den motsättningen försvinner. Därmed blir inte heller löntagarkollektivets behov av arbetstillfällen; välfärd för alla medborgare eller behovet av en för alla fungerande kollektivtrafik fokus för politiken. Istället blir politiken ett ängsligt sneglande på vad som kan betraktas som politiskt korrekt, inte vad som är de verkliga behoven sett ur ett större samhälligt perspektiv.

Vad som är mer bekymmersamt är att denna syn, identitetspolitik, gynnar främst storstädernas medelklass och gör att alla politiska partier trängs i mitten och rädslan för att sticka ut eller våga vara tydlig gör att intresset för politik bland medborgarna falnar. Och kanske mest bland vänsterns självklara valmanskår. När inte de politiska striderna blir tydliga verbalt och ryms inom politikens och demokratins härad så dröjer det inte länge på innan extremister både till höger och vänster slåss på gatorna (se Chantal Mouffe: Om det politiska).

Identitetspolitiken är inte bara ett hot mot arbetarrörelsen och vänstern i o m att den innebär att intresset och motivationen att delta i den demokratiska processen försvagas och försvinner. Identitetspolitiken blir också ett hot mot demokratin genom att den upphöjer medelklassen, med dess begränsade intressen och konflikträdsla, till norm.

Det Rothstein pekar på är väl värt att ta till sig. Fortsätter vänstern på samma vilsna väg som idag utplånar den sig själv, den demokratiska processen förminskas i betydelse och extremisterna frodas. För när den s.k. tredje vägen politik som delar av socialdemokratin hävdar innebär också att man själv lägger ner vapnen och omfamnar den nyliberala hegemonin. Därmed blir politik som utmanar medelklassens intressen utmålad som ålderstigen välfärdsnostalgi.

Alltfler debattörer börjar ifrågasätta ”middle-of-the-road”-normen i politiken och det kan bli en utgångspunkt för en bredare debatt om arbetarrörelsens och vänsterns framtid. Att en omprövning är nödvändig står helt klart vilket om inte annat Bo Rothsteins artikel visar men även belgiskan Chantal Mouffe pekar på faran av att politiken samlas i en mitt där inga motsättningar får finnas bara konsensus.

Text och foto Ingemar E. L. Göransson