Det gick precis så illa som det kunde bara gå i riksdagsvalet. Alla mardrömmar förverkligade och Sverige hamnade i ett läge som kan leda på sikt till nyval.
Regeringen Reinfeldt sitter kvar men gör det inte av egen kraft utan blir beroende av stöd från annat håll. Festen kan fortsätta med nedmonteringen av välfärdsstaten med utförsäljningar, privatiseringar, försvagning av löntagarnas rättigheter och allt annat som sammanknippas med nyliberal borgerlig politik.
Riksdagen har begåvats med ett fascistiskt främlingsfientligt parti. Detta skedde inte ens under 1930-talets ”sturm und drang” period för deras historiska föregångare inom den extrema högern, inom den fascistiska rörelsen.
Hur nu Reinfeldt skall hantera detta återstå att se. Blir det på samma sätt som på Carl Bildts tid då Ny Demokrati gavs inflytande. Men det finns en skillnad mellan Ny Demokrati och Sverige”demokraterna”. Ny demokrati var ett missnöjesparti medan Sverige”demokraterna” är ett mer renodlat fascistiskt parti vilket gör det väsentligt svårare för ett demokratiskt parti att låta sig bli beroende av dem.
Socialdemokratin måste nu analysera och återfinna sin själ. Partiet har tappat 15 procentenheter på ett decennium vilket är otroligt bekymmersamt för möjligheten för en progressiv politik. Det innebär att möjligheterna att renovera välfärdsbygget har omöjliggjorts utan nu ligger vägen öppen för borgerligheten att genomföra mach 2 av sitt systemskifte.
Uppgifterna i kväll (valvakan i Tv1) tyder på att valdeltagandet har fortsatt att sjunka bland unga, inom LO-kollektivet, bland sjuka och arbetslösa och bland invandrargrupper. Det innebär att den utveckling som har varit i val efter val de senaste årtiondena har fortsatt – de som behöver politiken mest vänder den ryggen.
Den belgiska författarinnan Chantal Mouffe beskriver utvecklingen av europeisk politik i termer av rusning mot mitten för att möta medelklassens krav eller inbillade krav. Denna utslätning av politiken innebär att ovan beskrivna grupper tycker politiken blir meningslös då ingen tar deras frågor på allvar och ser dem ur deras perspektiv. Detta lämnar i sin tur dörren vidöppen för grupper som Sverige”demokraterna”.
Vad kommer att hända nu. Omprövningen inom (S) kommer att bli plågsam men partiets möjlighet är att åter bli ett språkrör, en kraft, för de som bäst behöver politiken vilket kommer att innebära att man måste överge medelklassperspektivet och åter bli ett modernt arbetareparti i dess verkliga betydelse.
Det kommer också att bli av stor betydelse hur stort stöd (S) har inom LO-kollektivet. Hamnar det under 50 procent blir det mycket svårt att långsiktigt upprätthålla den facklig-politiska samverkan som den ser ut idag. Bryts den, vilket är en borgerlig våt dröm, innebär det att fackliga rörelsens möjlighet att påverka politiken i framtiden kraftigt försvagas.
Att den borgerliga alliansen har lyckats behålla makten även om det blir skakigt innebär att den röd-gröna samverkan riskerar att splittras upp. Den kan bli omöjlig för ett socialdemokratiskt parti som blir tvunget att ändra inriktning för att återvinna sin kärna och själ.
Det innebär också högeralliansen kan bli kvar under ett antal mandatperioder vilket betyder att Sverige kommer att bli totalt förändrat. Välfärdsstaten som vi känner som politiskt projekt förbyts i ett välståndsprojekt för de som är etablerade och redan har det relativt bra. De övriga hänvisas till en osäker framtid på en låglönearbetsmarknad usla villkor och utan rättigheter i verklig mening.
En annan slutsats är att socialdemokraterna riskerar att bli utanför den politiska makten för lång tid framåt och därmed kommer Sverige att förborgerligas på samma sätt som skedde med välfärdsstaten Storbritannien under Margaret Thatchers 11 år vid makten.
Den politiska hösten lovar att bli turbulent minst sagt.
Text: Ingemar E. L. Göransson
