Barnfattigdomen än en gång

För några dagar sedan skrev jag kring barnfattigdomen. Det mobiliserades tre "advokater" från högeralliansens supporterskara för att angripa mina synpunkter på Reinfeldts misslyckade politik i kommentatorsspåret. Inte för att dessa lyckades på något sätt förändra eller stärka Reinfeldts och borgs sak. Ärligt talat, tror jag inte ens att det räcker med en hel advokatbyrå för Reinfeldts regering att komma från sitt misslyckande.

OBS de på fotot har ingen direkt koppling till artikeln

Det är egentligen inte frågan om det är en ökning eller minskning av barnfattigdomen. Det är frågan om realiteten att den finns. Att 220.000 och deras familjer räknas in i de fattiga medborgarnas värld. Det visar på ett djupt ojämlikt samhälle.Nu tror jag inte likt ovanstående "advokater" för Reinfeldts politik att de har valt detta själva utan de är en konsekvens av en politik som har syfte att skapa ökade klyftor i samhället. Både relativt och faktiskt. De 220.000 barnen finns eller hur, för så vitt jag vet har ingen av er förnekar detta.

Orsaken ligger i den politik som påbörjades av Carl Bildts regering och har sedan dess fortsatt oavsett regeringsbildarens partifärg; avregleringar, privatiseringar och utförsäljningar. Budgetdisciplin och budgettak, prioritering av inflationsbekämpning före full sysselsättning; dvs en nyliberalt färgad borgerlig eller New Labour-färgad politik.
Från 1940-talets slut fram till 1990-talet var prioriteringen full sysselsättning och den politiken lyckades. Sverige hade den snabbaste jämlikhetsutvecklingen i världen och en arbetslöshet som låg på kring 2 procent.

När vi hade en arbetslöshetstopp i början på 1980-talet på 3 procent kallade Palme detta en nationell katastrof och regeringen satte in stora resurser på att trycka ner arbetslösheten.

Redan Ernst Wigforss menade att det privata näringslivet kan aldrig garantera full sysselsättning utan den offentliga sektorn måste växa. Sedan Bildts tid har över en kvarts miljon jobb försvunnet inom offentlig sektor och de har inte gått över till den privata sektorn utom i en mindre omfattning. Jobben har helt enkelt försvunnet. Under Bildts tid exempelvis gick 80.000 privata företag i konkurs.

Det finns stora behov i samhället som behöver täckas men de är inte lönsamma, det finns ca 30 miljarder i behov inom infrastrukturen, det finns stora brister i utbildningen så att arbetsgivarna inte kan hitta kompetent arbetskraft. Samtidigt som högerns dröm om en låglönearbetsmarknad torpederas av att behoven av okvalificerad arbetskraft sjunker nu drastiskt enligt AF.

I dag har vi det som ekonomerna kallar jämviktsarbets-lösheten som en ekonomisk doktrin. Så när AF berömmer sig för att arbetslösheten blir "bara" knappt 7 procent nästa år så är det fortfarande en nationell katastrof men tyvärr en politiskt självvald politisk katastrof.

Sanningen är helt enkelt att barnfattigdomen är ett symptom på ett sjukt samhälle som inte klarar att garantera sina medborgares väl och ve utan skapar ett samhälle där med nödvändighet en minoritet av medborgarna får agera buffert för att garantera kapitalintressenas cyniska spel.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com

Den ökade barnfattigdomen är konsekvensen av Reinfeldts politik

Aftonbladet har igår en intressant artikel om barnfattigdomen. Den ingår i en kartläggning som tidningen gjort på senare tid och har rönt berättigad uppmärksamhet men också rent hån från vissa håll.

 

Det gamla Fattigsverige klart för comeback?

Cynism och klassförakt

Själv skrev jag om barnfattigdomen den 15 april och då från ett självupplevt perspektiv. Men som sagt rent hån i vissa fall. I en kommentar till gårdagens artikel i AB skrev en ”kommentator” att ”De "fattiga barnens" föräldrar kan ju börja med att sälja sin platt-tv, avboka thailands-resan, samt sluta röka. Sedan kan vi börja snacka.”

En annan kommentar i samma politiska härad och av samma cyniska natur är den som skrev ”det finns inga fattiga barn för barn har ingen inkomst”. Det är så att man tar sig för pannan när man läser kommentarer som dessa men samtidigt ska ingen förvånas över den totala okänsligheten som vissa visar inför andra människors situation.

Tsarväldet och nyliberalerna

Attityden påminner om den som tsarväldet visade för de ryska böndernas och arbetarnas armod eller den franska adelns likgiltighet för det franska folkets situation. Båda dessa mått på okunskap och cynism kom att leda dessa till deras bokstavliga undergång. Revolutionerna 1789 och 1917 var i sin konsekvens naturlig utveckling av den styrande elitens okunnighet och cynism.

Orsak och verkan

Orsaken till den ökade barnfattigdomen är den ökade klyftan i det svenska samhället mellan de som har jobb och de som är drabbade av arbetslöshet och av sjukdom. När välfärdsstatens skyddsnät får allt större maskor och när allt fler faller igenom ger det konsekvenser. Högern har försökt att köpa oss som har jobb med skattesänkningar påminnande om smulor från den rikes bord medan eliten tillskansat sig kraftigt ökad rikedom.

Vi ser dessa idag när 220.000 barn lever i fattigdom och stigmatiseras som fattiga då de inte kan delta i skolans utflykter, när de på andra sätt blir synliga som fattiga. Det handlar inte om iphones eller dyra märkeskläder utan om att inte ha ordentliga kläder när hösten kommer eller inte kunna delta i fotbollen eller följa med på skolutflykten. Det kan också handla om att inte få ordentlig frukost eller vara helt beroende av skolmaten för att få den nödvändiga näringen.

Det handlar om de sociala följderna av den ökade fattigdomen som till sin absoluta lejonpart är en konsekvens av arbetslösheten och en allt större lågavlönad närmast laglös låglönearbetsmarknad parad med en havererad sjukförsäkring.

Det är dags att slå fast att barnfattigdomen är frågan om en förändring och nermontering av den generella välfärdsstaten där bortemot en femtedel av befolkningen kommer att befinna sig i en fattigdomsfälla bestående av arbetslöshet och sjukdom tack vare att dess sociala skyddsverk har använts för att sänka de utbildade och väletablerades skatter i en historiskt sett icke jämförbar omfattning.

Revolt mot välfärdsstaten

Med andra ord den nyliberala eller om ni så vill marknadsliberala revolten mot välfärdsstaten och klassutjämningen. Det är vad debatten ska handla om, inget cyniskt trams eller undanflykter för ansvaret för högerpolitiken som lett fram till det vi ser idag – permanent arbetslöshet på 7-9 procent, barnfattigdom och en femtedel av befolkningen som står utanför gemenskapen.

Lösningen ligger i en generell välfärdsstat och en kraftig satsning på den offentliga sektorn samt utbildning i världsklass på alla nivåer. Dvs. en helt annan politik än den vi sett sedan 1990-talet, en helt annan politik som sagt. Det är den krassa sanningen, inget annat.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com

Återupptäck # 14; Jet Harris

Under den här rubriken kommer jag att skriva om band och musiker som är kanske lite bortglömda i den stora publikens öga.

1962 köpte jag en singel med årtiondets coolaste omslag. Det var en Decca-singel med Jet Harris & Tony Meehan ”Diamonds” – en låt som låg etta på brittiska hitlistan under den hösten.

Jet Harris var den ende som fanns på bild och såg grym ut tyckte jag den då 12-årige grabben från barnrikehusen i Övre Vasastaden i Linköping. Singeln ”Diamonds” var lika grym den och blev i det närmaste sönderspelad på den lilla platsgrammofonen på Götgatan.

Efter några år försvann singeln och när jag hittade den ånyo på 1980-talet så köpte jag den på nytt och då mest för det grymma omslaget.

Vem var då Jet Harris? Han började spela skiffel på 1950-talet och då tillsammans med trummis Tony Meehan och när den på väg uppåt kommande Cliff Richard behövde ett kompband så anslöt sig de båda till det som blev först The Drifters och sedan bytte namn till The Shadows vilket var Harris idé.

Den i sin ungdom snabbe löparen ”Jet” Harris fick bli basisten i gruppen men efter några hits med främst då Jerry Lordans ”Apache” fick han sparken på grund av sin begynnande alkoholism. Han råkade också ut för en trafikolycka där han skadades allvarligt 1963 då han tillsammans med sin flickvän Billie Davies (“Tell Him”) kraschade vilket fick stor uppmärksamhet eftersom han fortfarande var gift vid tillfället.

Under de tidiga åren på 1960-talet gjorde Harris några av de bästa instrumentalinspelningarna i brittisk rockmusik. Inspelningar som än idag framstår som enormt fräscha. Filmtemat ”The Man With The Golden Arm”, standardlåten ”Besame Mucho” och inte minst hitsen tillsammans med sin gamle kompis Tony Meehan ”Diamonds”, ”Scarlett O´Hara” samt ”Applejack” är än idag inspelningar som tål att lyssna på.

Harris teknik att spela sologitarr på basen eller att använda sologitarren som basgitarr är unik och kan bara jämföras med den teknik som amerikanen Duane Eddy utvecklade i USA även om Harris var mycket mer grym likt det utseende som man ser på fotona från den här tiden.

Det finns ett engelsk ord ”menacing” som ganska bra beskriver Jet Harris. Detta både musikaliskt och privat. Hans fortsatta alkoholism, hans ibland stökiga uppträdande och allmänna opålitlighet vilket gjorde att den musikaliska karriären blev i stort inget av trots hans uppenbara musikaliska skicklighet som gitarrist. Han var också den förste att spela elbas i Storbritannien vilket han belönades av fender 2010 för.

Harris kom att försörja sig som murare, busskonduktör och sjukvårdsbiträde och andra jobb men ibland som 1977 “Inside” gjorde en och annan platta som visade hans förmåga fanns fortfarande kvar.

Jet Harris avled den 13 mars i sitt hem i en ålder av 71 år.

Att lyssna på med Jet Harris kan rekommenderas ”Decca and other Gems” (RPM 2011) som täcker in alla singlarna som han gjorde efter The Shadows och fram till samarbetet med Tony Meehan dog ut. Kolla även in det redan utgångna men utmärkta albumet ”The Journey” från 2009.

 

Från Top Of The Pops ?

Diamonds i originalinspelningen från 1962

 

Från brittisk TV stå ut med den sega inledningen!

Text och research: Ingemar E. L. Göransson

Varning! Självbelåtenhet är en dödssynd.

Socialdemokraterna är största parti var en braskande rubrik i går. Detta kommenterades i positiva ordalag på exempelvis s-bloggar och andra socialdemokratiska siter på nätet.

Självklart och visst är det glädjande att partiet åter är över 30 procent, dvs över 1914 års nivå, och att partiet är störst i klassen vilket partiet annars har varit ända sedan rösträtten infördes.

Problemet är snarast partiets självbild. Nöjer sig det socialdemokratiska arbetarepartiet med att vara lite större än moderaterna och lite bättre än katastrofvalet 2011, dvs. nivå 1914? Självklart kan inte partiet göra det om man vill återkomma i regeringsställning, att nöja sig med så lite vore att skriva under sin egen avskedsansökan i svensk politik och lämna walk-over till högeralliansen.

Att Håkan Juholt har återfört socialdemokratin mot rätt politik, dvs. reformistisk strategi, är uppenbart. Bara hans tal på Handels kongress den gångna veckan visar detta. Men partiet har stora utmaningar att möta och inte minst ett förlorat förtroende beroende på den ”New Labour”-inspirerade politiken som skadat partiets stöd hos kärnväljarna.

För varför rösta på ett socialdemokratiskt parti som bara har varit några kronor eller några procent ifrån den borgerliga politiken. Vi kommer väl alla ihåg de närmast kamerala jämförelserna mellan de röd-gröna och högeralliansen inför valet 2011.

Den viktigaste frågan som också är grundbulten för partiets politik är sysselsättningen, eller rättare den fulla sysselsättningen. Det har alltid varit socialdemokratins stora politiska fråga. Självklart eftersom den fulla sysselsättningen är förutsättningen för all annan politisk möjlighet.

Den generella välfärdsstaten, en sammanhållen skola för alla och möjligheten till ett bra liv med Labourpremiärministern Attlees ord “från vaggan till graven” hänger helt på att samhället kan erbjuda full sysselsättning.

Man ska vara medveten om, vilket exempelvis poängterades av Ernst Wigforss redan på 1940-talet, det privata näringslivet aldrig kan klara denna utmaning utan det måste bli den offentliga sektorn som får ta ett stort ansvar för att en full sysselsättning skall bli verklighet. Det ligger i sakens natur att den kapitalistiska ekonomiska ordningen i dess orörda form aldrig klarar detta då alla behov i samhället inte kan bli lönsamma men samtidigt måste finnas till medborgarnas båtnad.

Det innebär också att socialdemokratin måste göra upp med marknadsliberala doktriner om jämviktsarbetslöshet och prioritering av inflationsbekämpning framför den fulla sysselsättningen. Det innebär att privatiseringar och avregleringar som vi upplevt de senaste 20 åren har varit politisk ökenvandring och förvillelser. Parollen från 1970-talet ”Arbete åt alla” är en omöjlighet i en oreglerad marknadsliberal ekonomisk modell.

Men även var fokus skall ligga på en förtroendevinnande socialdemokratisk och reformistisk politik – vem som skall vara målet för densamma. Att överge identitetspolitiken för en politik som har sin bas hos kärnväljarna: löntagarna inom LO, TCO och till viss mån SACO:s avtalsområden men en sådan politik som utgår ifrån att tala till deras breda löntagarintresse och därmed vinna även förtroende i breda skikt inom medelklassen på grund av sitt förnuft och rimlighet.

Att vara nöjd med att det blir bättre kan knappast räcka i det långa loppet och det kan än mindre räcka till att återta makten 2014. Till det behövs en väsentligt tydligare politik. Men allteftersom denna växer fram ökar också förtroendet.

Att bygga ett regeringsskifte 2014 på högeralliansens misslyckande på det ena området efter det andra kan knappast vara den situation som socialdemokratin som reformistisk kraft ska bygga sin strategi på. Ett stabilt politiskt bygge måste grundas i en ideologiskt motiverad och genomtänkt samhällssyn inte andras politiska tillkortakommanden.

Håkan Juholt är säkerligen alltför klok för att gå i denna procenträknarfälla utan kommer att fortsätta att formulera en reformism för 2010-talet. Allt annat vore att falla i självbedrägeriets fälla och tro att några procent upp i opinionsundersökningar är kvittot på att det löser sig med makten och härligheten 2014.

Lösningen och svaret finns i ett fortsatt ideologiskt arbete och en orädd formulering av en radikal reformism som svarar mot samhällets behov och partiets själ.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

A N N O N S

Har du läst?

OBS!!! Ny och uppdaterad upplaga!!

”Arbetarrörelsens kris – mellan reformism och marknadsliberalism” av Ingemar E. L. Göransson

Beställ den från Ord & Kulturs Förlag till förlagspris 190 kr (inkl. moms och porto). Du betalar mot bifogad faktura. Bokhandelspris är ca 240 kr.

För ytterligare information se här.

Maila din beställning till ordochkultur@telia.com

Musik, musik återigen musik

Det var ganska länge sedan jag skrev om olika plattor värda att lyssna på. Därför och äntligen kommer här en bunt cd som jag lyssnat till på sistone.

Marianne Faithfull “Horses and High Heels” (Naïve, 2011)

Marinne Faithfulls plattor blir bättre och bättre ju äldre hon blir. Det kan möjligtvis förvåna en och annan som inte tror att äldre artister kan vara kreativa. Hennes förra ”Easy Come, Easy Go” var alldeles utmärkt men frågan är om inte den nya ”Horses and High Heels” berör än mer. Blandningen mellan nya och äldre låtar, original och covers gör den nödvändig. Bara den alldeles ljuvliga versionen av Goffin-Kings mästerliga ”Goin´ Back” som mäter sig med de tidigare versionerna av The Byrds och Dusty Springfield är skäl nog för ett inköp.

Ray Charles “Yes Indeed” (Atlantic, 1958)

När Rhino gav ut i sin serie Original Albums så fanns inte den tredje LP:n med i deras urval. "Yes Indeed" kom 1957 och innehåll ett antal numera välkända spår. Titeln givetvis, ”Get Back On The Right Track Baby” (Georgie Fame och Zoot Money), “Lonely Avenue” (The Blues Band) och inte minst “Leave my Woman Alone” (The Righteous Brothers). 1957 tillhör den period som är hans mest kreativa. ”Yes Indeed” tillhör bland hans bästa plattor.

Michael Brecker ”Pilgrimage” (WA, 2007)

2007 avled den amerikanske jazzsaxofonisten i leukemi endast 58 år gammal. Han betraktades av många som John Coltranes arvtagare. Låt vara som det vill med den saken men han var utan tvekan en mästare på sitt instrument men en exceptionell känsla för kreativ improvisation. ”Pilgrimage” var Breckers sista platta som gavs ut postumt. Den som inte är bekant med Brecker rekommenderas att börja här.

Peps Persson ”4 CD” (Universal, 2011)

Rhinos idé att packa ihop I en enkel box ett antal LP med originalconvolut är en lysande idé. Det ger möjligheten att få höra originalplattorna som det var tänkt från början och det till ett rimligt pris. Nu har det spridit sig till Sverige också och Universal har samlat Peps ”Sweet Mary Jane”, ”Blodsband”, ”Hög Standard” och ”Droppen urholkar stenen”. Fyra klassiska Peps-plattor som är nödvändiga för den som har minsta intresse för svensk musik i allmänhet och progg med integritet i synnerhet.

Charlie Sepulveda ”The New Arrival” (Island, 1991)

Måste erkänna till för några dagar sedan hade jag inte en aning om Charlie Sepulveda. Trumpetaren och kungen av latinojazz snubblade jag på i en reaback där allt kostade 10 spänn. Det såg ut som en jazzplatta och var utgiven på Island räckte för att chansa. En lyckträff vill jag påstå. En alldeles perfekt sommarjazzplatta, solig, lätt sommarbris och livsglädje parat med en helvetes spelglädje. En glad överraskning som varmt rekommenderas.

The Modern Jazz Quartet with Laurindo Almeida “Collaboration”(Gambit, 2007)

Äntligen, tänkte jag när jag hittade den här på ”Ray´s Jazz” i London. MJQ samarbetade 1964 med den klassiskt skolade gitarristen Almeida kring det projekt som kom att bli kammarjazzens mästerverk. Plattan kom ut på Atlantic (i Europa på Philips av någon anledning) och är ett under av skönhet. Mästerverket är utan tvekan den 12 minuter långa tolkningen av Rodrigos ”Concerto de Aranjuez”. Jag hörde denna någon gång kring 1965 då en god vän köpte plattan och sedan dess har den funnits på min egen bästa-plattor-någonsin lista. Nu finns den äntligen på CD så min egen överföring från ett slitet vinylex kan ersättas med denna. Bonus på plattan är hela MJQ:s ”Porgy and Bess”-plattan även den från 1964.

The Black Keys ”Brotherhood” (Mojo, 2011)

Ytterligare en av Mojos brillianta samlingar som kommer gratis med tidningen. Här är det fem spår med den egensinniga USA-duon plus 10 spår som de själva valt ut med andra artister. Några spår är ganska svåråtkomliga idag exempelvis ”Ohio” och ”Same Old Thing” som enbart funnits som singlar eller på duons hemsida. Mojo är en utmärkt och seriös musiktidning och värdet blir inte mindre med deras gratis –CD.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Falskt vittnesbörd

Falskt vittnesmål. Så skulle man kunna kalla det bedrägeri som pågår just nu kring den s.k. euro-pakten. Högerkrafterna i EU-kommissionen och deras talesmän i de olika länderna säger att det är nödvändigt med åtstramningar och överskott i ekonomin. Sanningen är att de håller på att tvärnita och skapa en social explosiv situation i Europa.

Den som var kritisk till euron som gemensam valuta har blivit sannspådd i sina värsta farhågor om vart det skulle leda. Vad vi ser är hur Sydeuropas ekonomier håller på att ledas till bankrutt medan andra delar av Europa har helt omotiverade gigantiska överskott trots stora sociala behov.

Aftonbladet visar idag i en ledare på vart denna doktrin leder där löntagarna bestraffas oavsett om ekonomin visar överskott eller underskott. Den nyliberala politiken i Europa håller på att dra Europa in i en politisk kris där den sociala och politiska oron i Sydeuropa riskerar att leda till det som P O Edin förutspådde i den intervju jag gjorde med honom för ca ett år sedan – revolutionsungar och ökat folkligt motstånd.

Det är givetvis välkommet att motståndet mot högerpolitiken ökar men när det saknas organisation och politiskt lackmuspapper som suger upp missnöjet och kanaliserar det i konstruktiv riktning istället en farlig situation.

Men vad värre är att när misstroendet för de etablerade politikerna och det demokratiska systemet skakas så finns det en uppenbar risk för ökad extremism framförallt från höger vilket vi också ser hur högerextremisterna ökar sitt inflytande över hela Europa.

Löntagarna får betala som AB beskrivet det så riktigt idag. När det är underskott i ekonomin så beror enligt de nyliberala översteprästerna det på att de offentliganställda är för många eller har för höga löner. När det går bra och överskotten växer uppmanas löntagarna att var återhållsamma.

Denna ekvation går inte ihop sig så när Transport i Sverige säger nej till att rätta sig efter industriavtalets tvångströja och ”märke” och när Pappers med stöd från Byggnads och Elektrikerna säger samma sak så är det i insikt om att återhållsamhet fyller bara på överskotten och gynnar enbart de rikaste och bankerna och finansinstituten.

Falskt vittnesmål är straffbart när det sker inför lagens skrank. Men när samma sak sker i politiken är det bedrägligt och minst lika värt förakt. Högern i Europa har i ideologisk allians burit falskt vittnesmål mot Europas löntagare. Priset de kommer att få betala för sin draksådd lär bli dyrt, mycket dyrt.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

 

Har du läst?

OBS!!! Ny och uppdaterad upplaga!!

”Arbetarrörelsens kris – mellan reformism och marknadsliberalism” av Ingemar E. L. Göransson

Beställ den från Ord & Kulturs Förlag till förlagspris 150 kr (inkl. moms) plus porto.

För ytterligare information se här.

Maila din beställning till ordochkultur@telia.com

Marknadens “logik”

 

(Marknaden tål att skällas på.)

Marknadens logik eller snarare s.k. logik kan förundra oss alla. Titta bara på arbetslösheten. För samhället skulle det vara det mest vettiga att alla hade ett jobb att gå till men för marknaden, denna opersonliga koloss är det bättre med en viss arbetslöshet. Detta kallas jämviktsarbetslöshet. Denna marknadsliberala teori orsakar att 10-20 procent av arbetsstyrkan hålls utanför arbetslivet och istället får fungera som lönepressare och varning för övriga att inte begära för mycket.

Ett annat exempel på marknadens s.k. logik är att spela ut olika grupper mot varandra för att pressa lönerna neråt för löntagarna. Denna kapplöpning mot botten får till konsekvens att löntagarnas konsumtionsmöjligheter minskar vilket innebär med vanliga människors logik att företagen får mindre försäljning av det som löntagarna tillverkar.

Att marknaden är en osäker vän att stödja sig på om man har uppfattningen att människor skall ha så likvärdiga och jämlika villkor som möjligt är uppenbart för den som inte förblindats av de nyliberala skygglapparna. Då blir inte marknaden heller en möjlighet att enbart bygga politiken på då marknadens logik är ologisk och i sin ologiska logik enbart skapar ökade klyftor mellan människor och klasser och skikt i samhället.

Ett exempel på marknadens vansinne är Telias nya logotyp som kostar Telia 250.000 miljoner, en kostnad som någon lär få betala och det lär inte bli aktieägarna utan de anställda och kunderna. Precis som de arbetslösa får betala för att tillfredsställa bankernas och finansbolagens önskan om ett stabilt penningvärde, dvs. extremt låg inflation.

Ytterligare ett exempel på marknadens ickelogik var när arbetsgivarorganisationer lobbade för att Arbetslivsinstitutet och en världsledande forskning skulle läggas i träda då dess slutsatser kom att kosta pengar som istället enligt marknadens logik gjorde bättre nytta som vinster i den eviga jakten på den maximala vinsten. Priset får mer än en arbetare betala varje vecka med sitt liv, förkortat med ett antal år då liemannen är framme och skördar i förtid. Enligt LO-tidningen förlorade 58 arbetare sina liv 2010 på Sveriges arbetsplatser.

Logiskt sett ur ett samhällsperspektiv, knappast, men ur marknadens s.k. logik helt logiskt.

Ernst Wigforss, denne socialdemokratiske legendar, skrev en gång att ”det är osannolikt att samhället kan trygga bärgningen utan att trygga sysselsättningen, och detta kan enligt socialdemokratisk mening inte ske utan ett avgörande inflytande för samhället över det ekonomiska livet och betydande mått av kollektiv egendom och företagsamhet.” (Från tidskriften Tiden 1949.)

Wigforss ord känns fullt logiska och kloka än idag, 2011, helt logiska i sin slutsats.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

 

Har du läst?

OBS!!! Ny och uppdaterad upplaga!!

”Arbetarrörelsens kris – mellan reformism och marknadsliberalism” av Ingemar E. L. Göransson

Beställ den från Ord & Kulturs Förlag till förlagspris 150 kr (inkl. moms) plus porto.

För ytterligare information se här.

Maila din beställning till ordochkultur@telia.com