Jag erkänner, jag har varit usel på att hålla det jag sagt. I vart fall vad det gäller att publicera ett foto varje vecka på bloggen.
Jag har bestämt mig för att försöka igen, hoppas att uthålligheten är bättre den här gången.
All foton har copyright. Vill du använda dem så hör av dig. det är okay så länge det ej sker i kommersiellt syfte och att fotografen anges. Men som sagt hör först av dig!
Mvh/Ingemar E. L.
Vecka 34
London, maj 2011
De två titanerna i svensk politik möttes i veckan i ett envig som visar på hur det politiska landskapet kommer att se ut de närmaste åren. Det var å ena sidan förvaltaren, självbelåten och nöjd och utan förmåga att höra de störande ljuden i samhällets bortre hörn och undervegetation.
Å andra sidan den hungrige, debattglade retorikern som bärs fram av en ideologisk och idépolitisk övertygelse att Sverige kan bättre än att sitta nöjd när samhällsproblemen trots allt finns. Det är trots allt inte femkort som spelas.
Den ene ser till den pråliga utanpålåten och att flertalet lever väl tack vare att minoriteten betalar med sin välfärd, eller rättare med sin allt mer bristande välfärd, och möjligheterna att skapa ett samhälle där ”ingen stängs ut från finrummet” för att tala med Per-Albin Hanssons ord. Den nöjde beundrar med självsäkert uttryck sin skapelse det åttationdelssamhället ersätta den generella välfärdsstaten.
Fredrik Reinfeldt framstod i partiledardebatten som oengagerad och som en kamrer snarare än politiker som hade några ambitioner att förverkliga mer än de gigantiska skattesänkningar som regeringen har redan genomfört. Svaret från Reinfeldt på alla samhällsproblem heter sänkta skatter. Den uppenbara skrytvalsen och självbelåtenheten är inget bra stöd att luta sig mot då det ger intrycket av att sitta nöjd samtidigt som medborgarna ser de problem som Reinfeldt uppenbarligen blundar för.
“….Reinfeldt framstår som en oengagerad kamrer…”
Detta medan Håkan Juholt trots en viss premiärnervositet som märktes lite i hans något forcerade framtoning inledningsvis visade ett ärligt engagemang i de problem som medborgarna upplever i sin vardag; utförsäkringarna, den fortsatt höga arbetslösheten, infrastrukturen som inte fungerar, kraftigt ökade medicinpriser och inte minst ökade klyftor mellan samhällets topp respektive botten i inkomsttabellerna.
De övriga partiledarna fick inte mycket utrymme i bataljen mellan den försvarande Reinfeldt och den offensive Juholt. Det var mötet mellan förvaltaren och utmanaren vi fick bevittna. Lars Ohly som med sedvanlig retorisk skicklighet trängde in Reinfeldt i ett hörn där han framstod som utan empati och som en teknokrat där tabeller och siffror avgjorde politiken.
Maud Olofsson gjorde en slät figur liksom den enkelspårige Björklund som undvek den gång på gång uttalade frågan om varför det är ett ohemult krav att i andra länder baserade företag skall finnas fysiskt representerade i Sverige som de fackliga organisationerna kan förhandla och samtala med.
Orsaken vet alla, folkpartiet menar att facket skall försvagas – ett i sanning sorglig utveckling av det parti som haft en stor del av äran i bygget av det svenska välfärdsbygget och arbetsmarknadsparternas delaktighet i detsamma. Att Olofsson nu väljer att avgå är helt följaktigt den marginalisering som Centern befinner sig i under den moderata tummen.
SD välfriserade vänsterfascist (viss radikal retorik med en lösning – ut med icke-svenskarna) Jimmie Åkesson hotade regeringen att om de inte gör som han vill ska SD fälla regeringsförslag där det svider mest om partiet inte får igenom valda delar av sin politik. Tyvärr svarade inte Reinfeldt mot detta på annat sätt än med förvaltarens mässande om budgetregler och kamerala argument. Detta medan Juholt klart viftade bort alla inviter från Åkesson likt en besvärande högsommarfluggas surrande.
Partiledardebatten gav en bild av hur den politiska debatten kommer att se ut framledes. Å ena sidan den självbelåtna kamrerens och förvaltaren som inte lyssnar eller vill lyssna på det växande missnöjet från den minoritet av medborgarna som betalar den politik som den självgode berömmer sig för.
Å andra sidan en engagerad offensiv, återvunnen och återfunnen reformism, om ännu inte helt formulerad, som sakta kommer att undergräva den sittande högeralliansens framtid. Ett politiskt program för återupprättande av det solidariska samhället som sakta växer fram.
Reinfeldt bör nog vakna upp för att inte väckas i form av ett nyval så i vart fall 2014 då striden mot framtidens Sverige kommer slutgiltigt att stå. Man kan dock undra hur många fler nålstick som alliansen klarar att håll ihop inför; när börjar de övriga allianspartierna se om sina hus där de alla tre lever farligt i skuggan av högertitanen. Ingen avundsvärd situation som kamreren har att leva med.
Text: Ingemar E. L. Göransson
Det finns ett gammal talesätt som innehåller mer än en viss sanning “säg mig vem du umgås ska jag säga vem du är”. Regeringen i sin iver att driva igenom sin politik trots att den sitter i minoritet bör lugna ner sig lite grand och ta “saken” i vacker hand.
Högerextremisterna i Sverigedemokraterna (SD) har i praktiken förhandlat med Reinfeldts regering och mot ett löfte om tystnad om detta uppenbara löftesbrott från regeringen att aldrig göra upp med halvfascisterna i SD.
Ute i Europa har samarbetet med högerextremisterna skett på flera sätt. Man har suttit eller sitter i samregerande i vissa länder eller har vuxit sig så starka att de kunnat pressa på sitt inflytande och sin nattståndna politik på de etablerade partierna. Vi har sett hur främlingsfientliga politiska inslag har blivit rumsrena i land efter land i den del av värld som borde ha i minnet vart denna politik ledde i mitten av förra århundradet.
Nu är SD likt tidigare högerextremister som Ny Demokrati som var Carl Bildts stödtrupper i riksdagen i början av 1990-talet. Vad vi ser nu i o m de uppgifter som läckt ut tack vare att SD själva är så glappkäftade är en liknande utveckling. Det som skett i riksdagen visar också på genom sitt facit där SD i nio omröstningar av tio röstar med sittande högeralliansregering. Ett ideologisk släktskap som manifesteras då SD är ett borgerligt om än extremistiskt parti.
Den tionde omröstningen där SD röstar med oppositionen får räknas till deras nålsticksstrategi för att vinna ökat inflytande och undvika framstå som det femte regeringspartiet eller helt enkelt ett offer på populismens konto.
Oppositionen kan inte klandras för detta då den inte satt sig i förhandlingar varken öppna eller dolda med fascistpacket i SD vilket givetvis aldrig kan ske eller får ske då detta skulle underminera hela oppositionens trovärdighet både som opposition och trovärdighet demokratiskt sett.
När regeringen Reinfeldt förhandlar med SD är det inga goda nyheter varken politiskt eller sett ur demokratiskt renhållningssynpunkt. Det är ett politiskt sanitärt problem. Fascister och rasister förhandlar man inte med – dem bekämpar man och politiskt isolerar.
Tyvärr verkar makten viktigare för regeringen än demokratins grundläggande värderingar – det är bara och beklaga, men visst är det synd att återigen kunna säga om en borgerlig och moderatledd regering; Machiavellis principer väger tyngre än folkväldet!
Text: Ingemar E. L. Göransson
För några dagar sedan skrev jag kring barnfattigdomen. Det mobiliserades tre "advokater" från högeralliansens supporterskara för att angripa mina synpunkter på Reinfeldts misslyckade politik i kommentatorsspåret. Inte för att dessa lyckades på något sätt förändra eller stärka Reinfeldts och borgs sak. Ärligt talat, tror jag inte ens att det räcker med en hel advokatbyrå för Reinfeldts regering att komma från sitt misslyckande.
OBS de på fotot har ingen direkt koppling till artikeln
Det är egentligen inte frågan om det är en ökning eller minskning av barnfattigdomen. Det är frågan om realiteten att den finns. Att 220.000 och deras familjer räknas in i de fattiga medborgarnas värld. Det visar på ett djupt ojämlikt samhälle.Nu tror jag inte likt ovanstående "advokater" för Reinfeldts politik att de har valt detta själva utan de är en konsekvens av en politik som har syfte att skapa ökade klyftor i samhället. Både relativt och faktiskt. De 220.000 barnen finns eller hur, för så vitt jag vet har ingen av er förnekar detta.
Orsaken ligger i den politik som påbörjades av Carl Bildts regering och har sedan dess fortsatt oavsett regeringsbildarens partifärg; avregleringar, privatiseringar och utförsäljningar. Budgetdisciplin och budgettak, prioritering av inflationsbekämpning före full sysselsättning; dvs en nyliberalt färgad borgerlig eller New Labour-färgad politik.
Från 1940-talets slut fram till 1990-talet var prioriteringen full sysselsättning och den politiken lyckades. Sverige hade den snabbaste jämlikhetsutvecklingen i världen och en arbetslöshet som låg på kring 2 procent.
När vi hade en arbetslöshetstopp i början på 1980-talet på 3 procent kallade Palme detta en nationell katastrof och regeringen satte in stora resurser på att trycka ner arbetslösheten.
Redan Ernst Wigforss menade att det privata näringslivet kan aldrig garantera full sysselsättning utan den offentliga sektorn måste växa. Sedan Bildts tid har över en kvarts miljon jobb försvunnet inom offentlig sektor och de har inte gått över till den privata sektorn utom i en mindre omfattning. Jobben har helt enkelt försvunnet. Under Bildts tid exempelvis gick 80.000 privata företag i konkurs.
Det finns stora behov i samhället som behöver täckas men de är inte lönsamma, det finns ca 30 miljarder i behov inom infrastrukturen, det finns stora brister i utbildningen så att arbetsgivarna inte kan hitta kompetent arbetskraft. Samtidigt som högerns dröm om en låglönearbetsmarknad torpederas av att behoven av okvalificerad arbetskraft sjunker nu drastiskt enligt AF.
I dag har vi det som ekonomerna kallar jämviktsarbets-lösheten som en ekonomisk doktrin. Så när AF berömmer sig för att arbetslösheten blir "bara" knappt 7 procent nästa år så är det fortfarande en nationell katastrof men tyvärr en politiskt självvald politisk katastrof.
Sanningen är helt enkelt att barnfattigdomen är ett symptom på ett sjukt samhälle som inte klarar att garantera sina medborgares väl och ve utan skapar ett samhälle där med nödvändighet en minoritet av medborgarna får agera buffert för att garantera kapitalintressenas cyniska spel.
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.
Aftonbladet har igår en intressant artikel om barnfattigdomen. Den ingår i en kartläggning som tidningen gjort på senare tid och har rönt berättigad uppmärksamhet men också rent hån från vissa håll.
Själv skrev jag om barnfattigdomen den 15 april och då från ett självupplevt perspektiv. Men som sagt rent hån i vissa fall. I en kommentar till gårdagens artikel i AB skrev en ”kommentator” att ”De "fattiga barnens" föräldrar kan ju börja med att sälja sin platt-tv, avboka thailands-resan, samt sluta röka. Sedan kan vi börja snacka.”
En annan kommentar i samma politiska härad och av samma cyniska natur är den som skrev ”det finns inga fattiga barn för barn har ingen inkomst”. Det är så att man tar sig för pannan när man läser kommentarer som dessa men samtidigt ska ingen förvånas över den totala okänsligheten som vissa visar inför andra människors situation.
Attityden påminner om den som tsarväldet visade för de ryska böndernas och arbetarnas armod eller den franska adelns likgiltighet för det franska folkets situation. Båda dessa mått på okunskap och cynism kom att leda dessa till deras bokstavliga undergång. Revolutionerna 1789 och 1917 var i sin konsekvens naturlig utveckling av den styrande elitens okunnighet och cynism.
Orsaken till den ökade barnfattigdomen är den ökade klyftan i det svenska samhället mellan de som har jobb och de som är drabbade av arbetslöshet och av sjukdom. När välfärdsstatens skyddsnät får allt större maskor och när allt fler faller igenom ger det konsekvenser. Högern har försökt att köpa oss som har jobb med skattesänkningar påminnande om smulor från den rikes bord medan eliten tillskansat sig kraftigt ökad rikedom.
Vi ser dessa idag när 220.000 barn lever i fattigdom och stigmatiseras som fattiga då de inte kan delta i skolans utflykter, när de på andra sätt blir synliga som fattiga. Det handlar inte om iphones eller dyra märkeskläder utan om att inte ha ordentliga kläder när hösten kommer eller inte kunna delta i fotbollen eller följa med på skolutflykten. Det kan också handla om att inte få ordentlig frukost eller vara helt beroende av skolmaten för att få den nödvändiga näringen.
Det handlar om de sociala följderna av den ökade fattigdomen som till sin absoluta lejonpart är en konsekvens av arbetslösheten och en allt större lågavlönad närmast laglös låglönearbetsmarknad parad med en havererad sjukförsäkring.
Det är dags att slå fast att barnfattigdomen är frågan om en förändring och nermontering av den generella välfärdsstaten där bortemot en femtedel av befolkningen kommer att befinna sig i en fattigdomsfälla bestående av arbetslöshet och sjukdom tack vare att dess sociala skyddsverk har använts för att sänka de utbildade och väletablerades skatter i en historiskt sett icke jämförbar omfattning.
Med andra ord den nyliberala eller om ni så vill marknadsliberala revolten mot välfärdsstaten och klassutjämningen. Det är vad debatten ska handla om, inget cyniskt trams eller undanflykter för ansvaret för högerpolitiken som lett fram till det vi ser idag – permanent arbetslöshet på 7-9 procent, barnfattigdom och en femtedel av befolkningen som står utanför gemenskapen.
Lösningen ligger i en generell välfärdsstat och en kraftig satsning på den offentliga sektorn samt utbildning i världsklass på alla nivåer. Dvs. en helt annan politik än den vi sett sedan 1990-talet, en helt annan politik som sagt. Det är den krassa sanningen, inget annat.
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.
Under den här rubriken kommer jag att skriva om band och musiker som är kanske lite bortglömda i den stora publikens öga.
1962 köpte jag en singel med årtiondets coolaste omslag. Det var en Decca-singel med Jet Harris & Tony Meehan ”Diamonds” – en låt som låg etta på brittiska hitlistan under den hösten.
Jet Harris var den ende som fanns på bild och såg grym ut tyckte jag den då 12-årige grabben från barnrikehusen i Övre Vasastaden i Linköping. Singeln ”Diamonds” var lika grym den och blev i det närmaste sönderspelad på den lilla platsgrammofonen på Götgatan.
Efter några år försvann singeln och när jag hittade den ånyo på 1980-talet så köpte jag den på nytt och då mest för det grymma omslaget.
Vem var då Jet Harris? Han började spela skiffel på 1950-talet och då tillsammans med trummis Tony Meehan och när den på väg uppåt kommande Cliff Richard behövde ett kompband så anslöt sig de båda till det som blev först The Drifters och sedan bytte namn till The Shadows vilket var Harris idé.
Den i sin ungdom snabbe löparen ”Jet” Harris fick bli basisten i gruppen men efter några hits med främst då Jerry Lordans ”Apache” fick han sparken på grund av sin begynnande alkoholism. Han råkade också ut för en trafikolycka där han skadades allvarligt 1963 då han tillsammans med sin flickvän Billie Davies (“Tell Him”) kraschade vilket fick stor uppmärksamhet eftersom han fortfarande var gift vid tillfället.
Under de tidiga åren på 1960-talet gjorde Harris några av de bästa instrumentalinspelningarna i brittisk rockmusik. Inspelningar som än idag framstår som enormt fräscha. Filmtemat ”The Man With The Golden Arm”, standardlåten ”Besame Mucho” och inte minst hitsen tillsammans med sin gamle kompis Tony Meehan ”Diamonds”, ”Scarlett O´Hara” samt ”Applejack” är än idag inspelningar som tål att lyssna på.
Harris teknik att spela sologitarr på basen eller att använda sologitarren som basgitarr är unik och kan bara jämföras med den teknik som amerikanen Duane Eddy utvecklade i USA även om Harris var mycket mer grym likt det utseende som man ser på fotona från den här tiden.
Det finns ett engelsk ord ”menacing” som ganska bra beskriver Jet Harris. Detta både musikaliskt och privat. Hans fortsatta alkoholism, hans ibland stökiga uppträdande och allmänna opålitlighet vilket gjorde att den musikaliska karriären blev i stort inget av trots hans uppenbara musikaliska skicklighet som gitarrist. Han var också den förste att spela elbas i Storbritannien vilket han belönades av fender 2010 för.
Harris kom att försörja sig som murare, busskonduktör och sjukvårdsbiträde och andra jobb men ibland som 1977 “Inside” gjorde en och annan platta som visade hans förmåga fanns fortfarande kvar.
Jet Harris avled den 13 mars i sitt hem i en ålder av 71 år.
Att lyssna på med Jet Harris kan rekommenderas ”Decca and other Gems” (RPM 2011) som täcker in alla singlarna som han gjorde efter The Shadows och fram till samarbetet med Tony Meehan dog ut. Kolla även in det redan utgångna men utmärkta albumet ”The Journey” från 2009.
Text och research: Ingemar E. L. Göransson
Socialdemokraterna är största parti var en braskande rubrik i går. Detta kommenterades i positiva ordalag på exempelvis s-bloggar och andra socialdemokratiska siter på nätet.
Självklart och visst är det glädjande att partiet åter är över 30 procent, dvs över 1914 års nivå, och att partiet är störst i klassen vilket partiet annars har varit ända sedan rösträtten infördes.
Problemet är snarast partiets självbild. Nöjer sig det socialdemokratiska arbetarepartiet med att vara lite större än moderaterna och lite bättre än katastrofvalet 2011, dvs. nivå 1914? Självklart kan inte partiet göra det om man vill återkomma i regeringsställning, att nöja sig med så lite vore att skriva under sin egen avskedsansökan i svensk politik och lämna walk-over till högeralliansen.
Att Håkan Juholt har återfört socialdemokratin mot rätt politik, dvs. reformistisk strategi, är uppenbart. Bara hans tal på Handels kongress den gångna veckan visar detta. Men partiet har stora utmaningar att möta och inte minst ett förlorat förtroende beroende på den ”New Labour”-inspirerade politiken som skadat partiets stöd hos kärnväljarna.
För varför rösta på ett socialdemokratiskt parti som bara har varit några kronor eller några procent ifrån den borgerliga politiken. Vi kommer väl alla ihåg de närmast kamerala jämförelserna mellan de röd-gröna och högeralliansen inför valet 2011.
Den viktigaste frågan som också är grundbulten för partiets politik är sysselsättningen, eller rättare den fulla sysselsättningen. Det har alltid varit socialdemokratins stora politiska fråga. Självklart eftersom den fulla sysselsättningen är förutsättningen för all annan politisk möjlighet.
Den generella välfärdsstaten, en sammanhållen skola för alla och möjligheten till ett bra liv med Labourpremiärministern Attlees ord “från vaggan till graven” hänger helt på att samhället kan erbjuda full sysselsättning.
Man ska vara medveten om, vilket exempelvis poängterades av Ernst Wigforss redan på 1940-talet, det privata näringslivet aldrig kan klara denna utmaning utan det måste bli den offentliga sektorn som får ta ett stort ansvar för att en full sysselsättning skall bli verklighet. Det ligger i sakens natur att den kapitalistiska ekonomiska ordningen i dess orörda form aldrig klarar detta då alla behov i samhället inte kan bli lönsamma men samtidigt måste finnas till medborgarnas båtnad.
Det innebär också att socialdemokratin måste göra upp med marknadsliberala doktriner om jämviktsarbetslöshet och prioritering av inflationsbekämpning framför den fulla sysselsättningen. Det innebär att privatiseringar och avregleringar som vi upplevt de senaste 20 åren har varit politisk ökenvandring och förvillelser. Parollen från 1970-talet ”Arbete åt alla” är en omöjlighet i en oreglerad marknadsliberal ekonomisk modell.
Men även var fokus skall ligga på en förtroendevinnande socialdemokratisk och reformistisk politik – vem som skall vara målet för densamma. Att överge identitetspolitiken för en politik som har sin bas hos kärnväljarna: löntagarna inom LO, TCO och till viss mån SACO:s avtalsområden men en sådan politik som utgår ifrån att tala till deras breda löntagarintresse och därmed vinna även förtroende i breda skikt inom medelklassen på grund av sitt förnuft och rimlighet.
Att vara nöjd med att det blir bättre kan knappast räcka i det långa loppet och det kan än mindre räcka till att återta makten 2014. Till det behövs en väsentligt tydligare politik. Men allteftersom denna växer fram ökar också förtroendet.
Att bygga ett regeringsskifte 2014 på högeralliansens misslyckande på det ena området efter det andra kan knappast vara den situation som socialdemokratin som reformistisk kraft ska bygga sin strategi på. Ett stabilt politiskt bygge måste grundas i en ideologiskt motiverad och genomtänkt samhällssyn inte andras politiska tillkortakommanden.
Håkan Juholt är säkerligen alltför klok för att gå i denna procenträknarfälla utan kommer att fortsätta att formulera en reformism för 2010-talet. Allt annat vore att falla i självbedrägeriets fälla och tro att några procent upp i opinionsundersökningar är kvittot på att det löser sig med makten och härligheten 2014.
Lösningen och svaret finns i ett fortsatt ideologiskt arbete och en orädd formulering av en radikal reformism som svarar mot samhällets behov och partiets själ.
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
A N N O N S
Har du läst?
OBS!!! Ny och uppdaterad upplaga!!
”Arbetarrörelsens kris – mellan reformism och marknadsliberalism” av Ingemar E. L. Göransson
Beställ den från Ord & Kulturs Förlag till förlagspris 190 kr (inkl. moms och porto). Du betalar mot bifogad faktura. Bokhandelspris är ca 240 kr.
För ytterligare information se här.
Maila din beställning till ordochkultur@telia.com
