“I still hate Thatcher”

”I still hate Thatcher” stod det på rockmärket jag fick av den unga tjejen bakom disken på Bookmarks bokhandel på Bloomsbury Street i London. Det lilla svarta rockmärket sammanfattar bra vad en stor del av britterna känner inför Margaret Thatcher och hennes arv.

Då det begav sig på 1980-talet så uppmanade ska-bandet The Beat henne ”Step Down Margaret” medan The Specials beskrevs Thatchers England som ”Ghost Town” och 60-talsveteranerna i The Blues Band adopterade Bob Dylans ”Maggie´s Farm” till en ilsken protest mot Thatchers nyliberala hårdhänta politik.

Nu 30 år senare håller medelklasskvinnan Thatcher på att ikoniseras. Vad man då glömmer är den verklighet som blev britternas i och med Thatcher lyckades rota samma nyliberala politik som redan genomförts i Chile efter kuppen 1973, i Reagans USA och på Nya Zeeland. Skillnaden var att Thatcher lyckades få plantan att växa i europeisk politisk matjord.

Vi ska komma ihåg att den politik som Thatcher stod för och genomförde innebar att inte bara den brittiska välfärdsstaten som en gång den konservative Winston Churchill och Labours Clement Attlee tog initiativ genom den välkända Beveridgerapporten från 1942 raserades. Thatcherismen kom att påverka hela Europas välfärdssystem genom Thatcher nyliberalismens marknadsfundamentalism blev inte bara acceptabel utan på högsta mode i politiska kretsar.

Thatcher insåg att det inte var i första hand det splittrade Labourpartiet inte var hennes främsta politiska hot. Det viktiga motståndet fanns istället i de brittiska fackföreningarna. Framförallt inom industrin och det ur det perspektivet vi ska se de stora konflikterna med kolgruvearbetarna och grafikerna. Lockouter och strejker som var noga kalkylerade och framprovocerade då dessa fack var de främsta kritikerna av Thatchers politik men också de starkaste facken på de brittiska öarna. Dessa förberedes också genom ”de små stegens tyranni” som en facklig veteran uttryckte det när han beskriv den anti-fackliga lagstiftning som Thatcher satte på pränt. Det gällde att knäcka ryggraden och det insåg Thatcher.

Thatcher sa att det finns inget samhälle bara individer och familjen. Efter hon avgått menade hon att hennes största seger var New Labour. En notering från hennes horisont säkerligen är riktig. En blick över Europas politiska karta räcker. Numera är det lika sällsynt med Labourpartier i regeringsställning som åskväder i februari. För varför välja kopian när originalet finns?

Thatcher är det sena 1900-talets mest framgångsrika politiker. En för efterkrigstidens välfärdsstater, för arbetarrörelsen och för alla som har en dröm om rättvisa och jämlikhet sorgesam slutsats. Därför blir det motbjudande med det ikonskapande och idoliserande som nu sker av banemannen av 1900-talets tidigare generationers drömmar om ett bättre liv.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Artikel publicerad i Östgöta Correspondenten idag (8 febr).

Köp boken som berättar hela

historien!

Pris: 200 kr inkl moms och porto. (I bokhandeln 240 kr)

Beställ från ordochkultur@telia.com

Ytterligare info se länken.

Böcker till salu

Efter att ha sorterat och gått igenom mina böcker blev det en del dubbletter över. De säljer jag till högst humana priser. Porto tillkommer.

Beställning mailas till ingemar.gr@telia.com

Bjurman, Eva-Lis Barnarbete och arbetarbarn Nordiska Museet NY häftad 1979 20 kr

Brandt, Willy Att ta parti för friheten Nordstedts inbunden med skyddsomslag som ny 1983 25 kr

Mycket intressant skildring av arbetarrörelsens misslyckande att mota nazismen i Tyskland

Eriksson, Kjell Den upplysta stigen Bilda NY skadat skyddsomslag 1999 20 kr

Hall, Stuart – Jacques, Martin The Politics of Thatcherism Lawrence & Wishart UK häftad 100 kr

En av de bästa analyserna av Thatcherismens politik och ovanlig idag

Klein, Naomi Chockdoktrinen Ordfront NY pocket 2008 20 kr

Källberg, Sture Ackord Ordfront NY pocket 1972 10 kr

Lagercrantz, Olof August Strindberg W & W inbunden m skyddsomslag lite skadat 1979 30 kr

Absolut lysande biografi över Strindberg

Larsson, Gudmund m.fl Resa i första klass – Skolan ur ett arbetarrörelseperspektiv LO NY häftad 2001 20 kr

Liedman, Sven-Eric En värld att vinna – Den unge Karl Marx Bonniers häftad 1968 30 kr

Fascinerande skildring av den unge Marx tankevärld

Lindbom, Tage Den socialdemokratiska ungdomsrörelsen i Sverige Tiden inbunden 1945 40 kr

Lindholm, Ernst Hägrande stad Arbetarkultur inbunden 1955 30 kr

Bra arbetarroman av nu bortglömd författare

Lodenius, Anna-Lena Tvåfrontskrig – Fackets kamp mot nazism och kommunism Hjalmarson & Högberg NY inbunden med skyddsomslag 2002 30 kr

Nilsson Piraten, Fritiof Bokhandlaren som slutade bada En bok för alla NY pocket 1991 5 kr

Mankell, Henning Pyramiden Ordfront NY pocket 10 kr

Marklund, Liza Asyl Pirat inbunden 2004 10 kr

Perjus, Bror Casino Jorden Brevskolan/LO NY häftat 1998 20 kr

Fortfarande i högsta grad aktuell bok

Persson, Ingvar Konflikten i Vaxholm Premiss NY pocket 2005 10 kr

Palm, August Tal och brev Metodica pocket 1981 30 kr

Bl.a. Malmötalet “Vad vilja socialdemokraterna från 1881

Sinclair, Upton Signal till uppbrott Tidens 1950 häftad ngt slitet omslag 50 kr

Som alla arbetarförfattaren Sinclairs böcker idag ovanliga och har inte återutgivits på över ett halvsekel.

Spånt, Roland Kapitalets revansch Premiss NY pocket 2007 10 kr

ERBJUDANDE KÖP ALLA TITLAR TILL ETT PRIS 400 kr plus porto. (Du sparar 100 kr)

Aktuellare än någonsin

 

Ingemar E. L. Göransson

ARBETARRÖRELSENS KRIS - Mellan reformism och marknadsliberalism

Förord av Roland Janson, Claes-Göran Enman och Lars Lindgren.

Sidantal. ca 230 sidor, delvis illustrerad

ISBN 978-91-979416-0-0

Pris: 200 kr (ink. moms och porto)

​Beställes direkt från förlaget: mailto:ordochkultur@telia.com

När Margaret Thatcher uppmärksammas och närmast idoliseras är det viktigt att förstå vad som hände och hur det påverkat vår samtid. Ingemar E. L. Göranssons bok gör detta och sätter Thatcher och hennes politik i ett större kontext än den ikonisering och idolisering som nu sker.

Den reformistiska arbetarrörelsens stora projekt har välfärdsstaten varit. Efter andra världskriget byggdes det upp välfärdsstater i de flesta länder i västvärlden.”Arbetarrörelsens kris -Mellan reformism och marknadsliberalism” belyser detta projekt utifrån två konkreta exempel - den brittiska och den svenska socialdemokratins politik som kom att göra Labour respektive Socialdemokraterna partier som kom att förändra samhällsutvecklingen på ett högst påtagligt sätt.

Författaren Ingemar E. L. Göransson beskriver och analyserar den utveckling och ideologi som skapade var reformismens största framgång historiskt sätt. Men boken beskriver också de mekanismer och den ideologi som var grunden för den revolt som högerkrafter i nyliberal tappning som likt Margaret Thatcher och våra egna moderater i sina strategier och retorik har tvingat tillbaka välfärdsstaten till förmån för en ojämlikare marknadsliberal välfärd för många, men inte alla.

I dag då de tidigare välfärdsstaterna brottas med en permanent arbetslöshet på 8-10 procent och full sysselsättning och jobb åt alla bara är retorik är ”Arbetarrörelsens kris - Mellan reformism och marknadsliberalism” den första boken som har en helhetssyn på grunderna för den kris som arbetarrörelsen kämpar med för ögonblicket.

Författaren menar att reformismen är arbetarrörelsens möjlighet och det är just att de socialdemokratiska partierna har tappat sin reformistiska kompass som är grundorsaken till minskat förtroende och kris.

Boken bygger på ett omfattande studium av dokument och ett stort antal intervjuer både i Sverige och Storbritannien. Boken består av en omfattande analys och intervjuer med P O Edin, Håkan Juholt, Ann Field, Len McCluskey, Mike Smith och Lars Ohly.

Författaren har sin bakgrund inom arbetarrörelsen varav över ett årtionde inom LO. Han är verksam idag som frilansjournalist och samhällsdebattör men även som uppskattad föreläsare. Han har även arbetat som yrkeschaufför över 20 år.

​Nu den tredje och utvidgade upplagan.​

Sagt om boken:

​"..välskriven och intressant med stor glöd"

Magnus Utvik, SvT

​"För den politiskt progressive intresserade är boken ett ”Sesam öppna dig”, spetsat med ”Sök och du ska finna” i sida efter sida i denna analyserande bok om det nuvarande socialdemokratiska skeppsbrottet."

Roland Janson, Skådespelare och författare

​"inspirerande läsning"

Jan Forsstedt i kommentar på Facebook

​"Författaren beskriver i boken de problem och den kris arbetarrörelsen står inför på ett vis som inte lämnar någon oberörd"

​Lars Lindgren, förbundsordförande Sv. Transportarbetarförbundet

​"en inspirationskälla"

Claes-Göran Enman, LO-ombudsman

​"Rekommenderas! Borde läsas av precis alla!"

Johan Birath, författare och historielärare Boxholm

​"Ingemar E. L. Göransson skriver engagerat. Avsnittet om det politiska spelet i England är fängslande. Hans politiska slutsatser får varje läsare själv ta ställning till."

​Jakob Carlander, Östgöta Correspondenten

​"....det jag hitintills har läst är väldigt intressant....."

​Lotta Hansson, undersköterska Tidaholm

​"Arbetarrörelsens kris är en läsvärd bok. Ingemar Göransson har på ett spännande - ja rent provokativt - sätt fångat kampen mellan marknadsliberalism och mer traditionella socialdemokratiska värderingar. Vare sig man lutar år höger eller vänster ger boken en spännande inblick i hur de politiska mekanismerna fungerar, fjärran från dagspressens och de politiska reportrarnas rapportering."

​Björn Eriksson, landshövding emeritus tidigare sakkunnig hos Gunnars Sträng och Kjell-Olof Feldt

​"Boken har skakat om mig och satt pusselbitarna på plats. Den borde få vägleda oppositionens och fackens väg tillbaka till valseger 2014!"

​Krister Kronlid, kommunalpolitiker och ordförande Kommunal Norra Älvsborg

Ideologifabriken

”Goda grannar” var en TV-serie som gick i mitten på 1980-talet. Medverkade gjorde ett antal av Sveriges bästa skådisar som Anders Nyström, Helena Brodin, Jan-Olof Strandberg och Meg Westergren medan andra som Lennart Jähkel och Peter Dalle hade sina första roller i serien som gick i tre säsonger.

Jag såg om serien veckorna efter jul och nyår då den var trevlig och ett anspråkslöst tidsfördriv. Men är den det verkligen. Jag vill påstå att den är ett vittnesmål om ett förändrat tankesätt och förskjutning i värderingar.

Vad beskriver då ”Goda grannar”? Miljön är ett hyreshus i Stockholms innerstad, underförstått antingen Södermalm eller Kungsholmen och handlar om relationerna och livet i sagda hyreshus som ägs av en gammaldags kapitalist som månar om sina hyresgäster och framställs som en snäll och omtänksam hedersman som är tveksam till dottersonens yuppiefasoner med snabba och tveksamma ekonomiska klipp. Peter Dalle spelar med övertydlighet yuppien som kan gå över lik bara för att göra några snabba klipp.

Vad som är intressant är hur serien skildrar människorna i huset. Alla med några undantag är enmansföretagare. Det är Anders Nyströms tapetserare, Helena Brodins caféägare och Per Eggers tobakshandlare. Vanliga knegare är Kent som Lennart Jähkel spelar övertygande och som är bilmek men har en kriminell bakgrund som han med endast av kärleken till sin Birgitta lyckas bryta. Det är den sällan arbetande fastighetsskötaren Sten som spelas av Nils Dybeck. Birgitta är journalist för att fullkomliga bilden. Goda grannar är en spegelbild av tidens framväxande storstadsmedelklassideal innan lattegenerationen.

Dessa är centralfigurerna i de tre säsongerna. När sedan ungdomarna växer upp, dvs paret Nyåkers (Nyström-Brodin) antingen flyttar de utomlands eller startar eget. 1980-talets värderingar att satsa på sig själv slår alltså igenom tydligt i serien. Arbetare framställs som kriminell eller som misslyckade medan företagarna är de som alltid hamnar med fötterna på marken.

Ideologiproduktion

Serien kan jämföras med den göteborgska ”Rena rama Rolf” där Lasse Brandebys spårvägsarbetare framstår som en närmast intelligensmässig klen figur. ”Goda grannar” var en svensk originalserie medan ”Rena rama Rolf” hade en brittisk förebild där under 1980-talet det producerades ett antal serier där arbetare framställdes som misslyckade eller rent av korkade och i vissa fall som rent kriminella.

Ett annat exempel är i filmen ”Drömkåken” där hantverkare framställs som empatibefriade ligister som blåser den arme Björn Skifs med närmast lättjefull entusiasm.

Jag vill inte påstå att detta skedde medvetet men den ideologiska förskjutningen som skedde 1980-talet från kollektiv till individualism, från välfärdsstat till marknadsliberalism genom bland annat den straka propagandan från nyliberala krafter och ideologer. SAF (nuvarande SN) hade också en strategi formulerad av deras informationsdirektör Sture Eskilsson där svenskarna skulle förmås att tänka mer egoistiskt och mindre solidariskt. En strategi som formulerades redan i början av 1970-talet i ett beramat PM som kom att läcka ut till vänstertidningen Clarté (tyvärr får man säga då det gjorde att det inte togs på allvar av arbetarrörelsen) och blev tyvärr bara uppmärksammades av vänstern.

”Goda grannar”, ”Rena rama Rolf” men även filmer som ”Drömkåken” är illustrativa exempel på hur det som Göran Palm kallade indoktrineringen i Sverige skedde för att förskjuta de rådande värderingarna från solidariskt samhällsbygge och välfärdsstat för alla till en marknadsliberalism med ökade och tilltagande klyftor mellan de som har ett gott liv och de som längst ner på samhällets pyramid får betala.

“Den gömda femtedelen”

I Storbritannien talar man om “den gömda femtedelen”, dvs. alla de löntagare som arbetar som moderna tiders daglönare och timslavar på en servicearbetsmarknad till bottnad för de som har ett relativt eller mycket gott liv. En utveckling vi ser accelererade även här i Sverige under framförallt andra halvan av 2000-talets första decennium.

Värderingarna som möjliggjort detta såg vi redan på 1980-talet. Inte så att TV-serier som ”Goda grannar” och ”Rena rama Rolf” var avgörande men de är ett tecken på vad som skedde för 30 år sedan. Kulturen kom alltså att spela en viktig roll i formandet av värderingar och samhällsklimatet precis som den tidigare arbetarlitteraturen, filmer som ”Här har du ditt liv” och TV-serier som ”God natt jord” men även den klassiska ”Hem till byn” som skapade identifikationen och arbetarnas självkänsla som klass och individer av en framgångsrik klass som bar fram samhället bildligt och bokstavligt på sina axlar.

Den borgerligt färgade skribenten Thomas Gür åberopar undersökningar som visar att 1968 definierade 45 procent av väljarna som vänster medan idag är 35 procent och 1968 var det 30 procent som definierade sig som höger medan idag är det 45 procent. Även om man skall ta slika undersökningar med en nypa salt så är de ett tecken på att ideologifabrikens offensiv har gett resultat och det har skett en förskjutning från vänster till höger in mot mitten.

Alternativ politik

Innebär det då att arbetarrörelsens stora samhällsprojekt är dödfött eller i vart fall misslyckats? I det korta perspektivet kan så synas men i det långa perspektivet är det tveksamt. Orsaken är att marknadsekonomin i dess otyglade och oreglerade variant innebär att det skapas så stora samhälliga slitningar och motsättningar att den på sikt tenderar att haverera i upprepade allt svårare kriser. Utvecklingen under de senaste tio åren stärker den bilden av en kapitalism som har inom sig själv så svåra motsättningar att dessa måste få sitt utlopp i ökade instabilitet.

Den belgiska professorn Chantal Mouffe menar att om labourpartierna formulerar ett tydligt alternativ istället för att fortsätta snegla på nyliberalismens lösningar kommer de också att vinna ökat inflytande. Frågan är om arbetarrörelsens reformistiska del klarar detta. Svaret på den frågan kommer enbart framtiden utvisa. Alternativet är desto mer motbjudande och skrämmande med dess väg mot en Jack Londons ”Järnhäl”.

Försök att formulera en alternativ politik i Mouffes anda till den marknadsliberala hegemonismen kommer att mötas av hårt motstånd vilket Håkan Juholts korta sejour som socialdemokratisk partiledare visade. Den lattedrickande mondäna storstadsmedelklassen tar inga fångar – de dödar allt hot den marknadsliberala hegemonismen oavsett om det gäller politik, ekonomi eller kultur.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

“SJ, SJ gamle vän..”

1854 började, efter motstånd från den tidens höger, stambanorna byggas i Sverige. Med stambana menar man ju viktigare järnvägssträckningar som skulle binda ihop landet och privata banor.

När går det sista tåget?

Bland annat fick vi normaltid och tidtabeller, viktiga beslut för industrialiseringen av det fattiga bondelandet. Den tidens höger tyckte det kostade för mycket och om järnväg skulle byggas var det något för privata intressen att göra. Det byggdes även mindre järnvägssträckningar i privat regi men 1939 nationaliserades hela järnvägssystemet i Sverige av en i det närmaste enig riksdag.

Turligt nog fick inte 1800-talets reaktionärer genom sin vilja utan det byggdes järnväg i Sverige och i mitten på 1870-talet var 70 procent av den nationen Sveriges budget kostnaderna för uppbyggnaden av den svenska stambanan.

Det var tur att landet Sverige då ett av Europas fattigaste vågade låna upp dessa för sin tid enorma summor. Det var tur för det lade grunden för industrinationen Sverige och det var tur att döddansarna som motsatte sig bygget av svensk infrastruktur inte fick bestämma.

“…..ett eko från 160 år

tillbaka…”

I dag är den svenska järnvägen i ett uselt skick och det innebär att ryggraden i vår infrastruktur är också i ett uselt skick. Kostnaderna för att få tillbaka järnvägen i normalt skick ligger enligt Trafikverket på 38 miljarder kronor fram till 2020 vilket ligger i nivå med det KTH kom fram till för några år sedan som beräknade att det fattades ca 40 miljarder p.g.a. eftersatt underhåll och inte gjorda investeringar.

Det finns alltså skäl för en verklig och omfattande satsning på infrastrukturen och inte minst järnvägen. Detta borde stå som självklart för var och en att det måste till omfattande investeringar. Investeringar som inget privat bolag kan klara liksom då för 150 år sedan. Men även vår tid har sina reaktionärer som inte ser det som är skrivet på väggen. Reaktionärer som inte kan för sitt liv förstå att för Sveriges utveckling var det nödvändigt med investeringar av enorma proportioner som sedan har återbetalat sig tusenfalt.

I veckan var infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (M) i Linköping på Transportforum och lyckades förpassa sig till samma dystra församling som på 1854 försökte stoppa byggandet av stambanorna.

Ministern konstaterade vad vi andre vetat länge. Hon sa att ”Järnvägen mår inte så bra.” det är få om någon som motsätter sig detta konstaterande men hennes lösning var lika antik som de för länge sedan reaktionärerna som försökte byggandet av stambanorna.

- ”Att buss ersätter tåg kan bli vanligare i framtiden eftersom järnvägen är i så dåligt skick och det krävs så stora investeringar”. Ett uttalande som måste betraktas som uppseendeväckande då det inte kan tolkas på annat sätt än att den sittande regering nu gräver ner den svenska järnvägen som ryggrad i infrastrukturen. Allt detta samtidigt som samma regering har slösat bort miljarder på sänkt krogmoms och skattesänkningar som är i det närmaste tredubbla hittills jämfört med behoven av investeringar.

Så vad hör vi om inte ett eko från 160 år tillbaka. De reaktionära krafterna har på nytt fått en röst i vår tid i Elmsäter-Svärd som fullföljer den olyckliga politiken där privatiseringar och avregleringar av samhällets infrastruktur fortsätter. Misstagen som gjordes under nyliberalt rus för gott och väl 20 år sedan får nu med den sittande högerregeringen sin fullbordan – nedmonteringen av vår infrastruktur.

Stefan Demert sjöng en gång sin ”Till SJ” som förutspådde SJ:s snara död. Allt tyder på att han håller på att något senkommet blir sannspådd. Till glädje för nyliberaler, marknadsfundamentalister och Stockholmseliten vars enda erfarenhet av spårbunden trafik är pendeltåget till förorten. Arma Sverige!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Gästskribent: Rasmus Andersson

Att Socialdemokratin befinner sig i en kraftig identitetskris har väl knappast undgått någon. I alla organsiationer som det gungar i måste man ställa sig frågan: "Varför?" "Varför finns vi?" "I vilket syfte?"

När man bildade partiet var det därför att en stor majoritet av befolkningen levde under eländiga villkor och utnyttjades hänsynslöst av de som ägde kapitalet. Som i en bättre saga så gick man samman, bildade sig och tog med demokratiska medel över makten och skapade det välfärdssamhälle vi lever i idag.

Det var dock inte på grund av några slags högre ideal man gick samman. Man gick samman för att det var det enda sättet att få makt och därigenom se till att det fanns mat på bordet. Solidariteten var vårt vapen och reformismen var vårt medel. Detta fungerade just därför att vi slogs för att den stora majoriteten av befolkningen skulle få drägliga livsvillkor.

Någonstans i modern tid verkar det som att vi i någon slag humanistisk yra fått för oss att vi därför slåss för de som har det eländigt. Det är en nobel tanke, men det är inte därför vårt parti finns till.

Ska vi vara det arbetareparti vi utger oss för att vara, då är det löntagarnas villkor vi ska slåss för. De tjänstemän, arbetare och småföretagare som dag ut och dag in tar sig till jobbet och tjänar ihop sin lön och betalar sin skatt. De är dessa som måste kunna känna att de får de bättre med en Socialdemokratisk regering. Det är då de röstar på oss. Och det är då vi kan omfördela makt och rikedom för att stötta och hjälpa den minoritet som har det eländigt.
Om inte röstar de på Moderaterna och stöttar den minoritet som har det bäst!

Gästskribent: Rasmus Andersson, föreningsombudsman på socialdemokratiska partidistriktet. Ursprungligen publicerad i Ny Tid men väl värd att spridas utanför Göteborgs stadsportar. Tack för lånet Rasmus!

Det krisar, kan man säga…

Det är kristider, inte tu tal om annat. Kristider fodrar lösningar annars går det på ren svenska åt helvete. Kriser har en förmåga att leva sitt eget liv.

Titta bara på LHC. Trots ett på pappret gediget spelarmaterial så är det stjärnspäckade laget på väg ner i Elitseriens bottenträsk och när 18 matcher är kvar i grundserien slokar likt en tulpan som inte fått vatten på 14 dagar. Orsaken till krisen vill inte LHC-ledningen se utan gör en och annan senkommen åtgärd som att byta ut en sparkad tränare mot en annan. Grundorsaken är nog snarare att LHC är ett lag utan hjärta och är ett köpelag där varje spelare ser till sin plånbok och inte till laget i första hand.

Kristider som sagt. Se på Kristdemokraterna. Inte är det speciellt kristligt sinnelag som präglar det som sker. En stabschef (är Kd en krigsorganisation??) ägnar sin arbetstid åt skvaller, sladder och förtal. Detta alltmedan ordförande Hägglund ser på. Orsaken till krisen talar man dock tyst om. De mest bigotta och frikyrkliga fundamentalisterna som gör uppror mot Hägglunds anpasslighet till överguden Reinfeldts postulat och därmed utraderar sig själva.

Kristider, kristider och för socialdemokratin kan det knappast bli värre. Det är ingen tillfällig svacka utan en kris som är hela arbetarrörelsens och som har sin grund i att partiet tappat sin identitet och blivit något som det egentligen aldrig var från början.

Småfolkets, arbetarnas, de lägre tjänstemännens; kort sagt partiet för vanliga löntagare som förde en politik som var för de breda lagren i det svenska samhället. En politik som också vann stöd från delar av medelklassen då den var förnuftig och lyfte de som hade det sämst till värdiga levnadsvillkor.

De senaste 20 åren har partiet gnagt på sitt eget förtroendekapital och likt droppen urholkar stenen har socialdemokratin i väljarnas ögon blivit ett parti bland andra med ett enda syfte vinna val till vilket pris som helst då den tidigare tanken att vara ett parti för majoriteten istället blivit ett parti för alla upptänkliga minoriteter och drabbade.

Det har varit än den ena intressegruppen efter den andra men samtidigt har partiet fjärmat sig från sin ursprungliga medborgarbas; småfolket, arbetarna, de lägre tjänstemännen – kort sagt löntagarna. Istället har marknadsliberalism parad med identitetspolitik skapat den kris som nu härjar partiet och som blommat ut i desperat jakt på dess förlorade identitet.

Kris, kris och åter kris. Att LHC krisar har ringa betydelse det är i alla fall bara skådespel och pengar det handlar om. Att Kristdemokraterna förgör sig själva har heller ingen egentlig betydelse förutom för Reinfeldt men när socialdemokraterna förpassar sig själva till bottenträsket i opinionen helt självförvållat är det av största betydelse. Det betyder att bärarna av tanken om ett rättvist och jämlikt samhälle tappar förmåga att förändra och påverka samhällsutvecklingen.

Och i det maktvakuum som uppstår fylls därmed av helt andra politiska krafter som vill se välfärdsstaten och strävan till jämlikhet och rättvisa satta på båten. Det är allvarligt för det får konsekvenser för inte bara miljoner löntagare och medborgare utan det devalverar ett mentalt tillstånd – en längtan, en strävande efter rättvisa.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson