Kollektivavtalet och politiken

Nu, mars 2013, har något unikt för Sverige skett. En arbetsmarknadskonflikt har av de statliga medlarna tvingats till att uppskjutas. Orsaken till att inte bara ett varsel utan hela fyra varsel har tvingats att läggas på is kan man spekulera i. En orsak är sannolikt att medlarna vill förhindra att Byggnads med sin större militants skall sätta det s. k. märket i avtalsrörelsen utan industrins parter ska hinna före.

En annan orsak är att det är en åtgärd som måste ses som ger den ena parter en uppenbar fördel – Byggindustrin vinner mer på uppskjutandet än vad Byggnads gör som bara förlorar i tempo och tappar trycket mot sin motpart.

Den engelske författaren George Orwell skrev en gång att: ”Vid varje ögonblick finns ett slags ett slags genomsyrande ortodoxi, en allmän tyst överenskommelse att inte diskutera viktiga och obekväma fakta.”

Byggnads konflikt är både facklig och politisk. Även om förbundets medlemmar kanske inte inser detta, är frågan om deras arbetsmiljö och konsekvenserna av Lavaldomen som konflikten ytterst rör sig om i högsta grad politiska frågor även om de är även fackliga frågor. När Byggnads vill få in i kollektivavtalet att huvudentreprenören skall ha ett ansvar för hela kedjan både vad det gäller löner, arbetsmiljö och arbetarnas rättigheter så är det ytterst en politisk fråga då Lavaldomen var en högsta grad politisk dom för att försvaga löntagarsidan i den eviga motsättningen mellan arbete och kapital.

Kollektivavtalet som det ytterst rör sig i konflikten var resultatet av 1906 års decemberkompromiss som gav föreningsfriheten och därmed rätt till facklig och politisk organisering. Sedan kom Saltsjöbadsavtalet 1939 som förutsatte, i vart fall inofficiellt, att det var tre parter som gjorde upp. LO och SAF givetvis, men staten garanterade löntagarnas rättigheter och möjlighet att åter komma i arbete vid rationaliseringar och nedläggningar. Detta genom att man började bedriva arbetsmarknads-, utbildnings- och socialpolitik på ett sätt som tjänade löntagarsidan och blev det skyddsnät som vi efter kriget kom att kalla välfärdsstaten och var en viktig del i den politiken.

Huvudavtalet, dvs. Saltsjöbadsavtalet innebar att löntagarna lovade arbetsfred och accepterade §32, dvs arbetsgivarens ensidiga makt på arbetsplatsen, medan arbetsgivaren garanterade heltäckande kollektivavtal och förhandlings- och avtalsrätt. Detta kopplat till statens åtagande visar om något att kollektivavtalet är i grunden beroende av fackets politiska engagemang.

Kollektivavtalet är ett verktyg som är starkt, men då måste vissa saker uppfyllas; hög organisationsgrad, högre bredvillighet att ta konflikt för att upprätthålla trovärdigheten och inte minst en insikt om förhållandet facket – politiken.

Fackets roll

Bevaka arbetarens villkor, arbetsmiljö, rättigheter och skyldigheter är i allt fackets kärna, men det är en försvarskamp som är nödvändig i ett klassamhälle som vårt. Ett samhälle som bygger på motsättningen och dragkampen mellan de två dominerande intressena; arbete och kapital som är utmärkande för det kapitalistiska ekonomiska system vi lever i.

Arbetarrörelsens kamp är däremot långsiktig; att förändra samma ekonomiska system. Första steget var demokratins införande sedan kom kampen för sociala rättigheter och uppbygget av en välfärdsstat som skulle brygga över mellan det kapitalistiska systemet och successivt förändra och reformera samhället i en socialistisk riktning. ”Arbetarrörelsens efterkrigsprogram” som kom 1944 var just denna politik satt på pränt och kom att förändra Sverige. Så skedde ända fram till 1980-talet då löntagarfonderna var det första bakslaget som skedde i ljuset av den allt starkare reaktionen från höger med den marknadsliberala ideologiska offensiven i ryggen.

Sedan dess har arbetarrörelsens reformistiska samhällsomvandling avstannat och vridits tillbaka för att idag vara på väg mot samma gamla klassamhälle som för hundra år sedan. Ett tecken på detta är att löneskillnaderna idag är lika stora som för ett sekel sedan.

Det svenska samhället präglas ånyo av ökade klasskillnader, en permanent arbetslöshet som ligger på mellan sju till tio procent oavsett konjunktur, en sjukförsäkring där sjuka får frågan om när de har för avsikt att avlida eller hur ofta de kissar, gratis arbetskraft genom Fas 3 och en växande ”working poor”-arbetsmarknad där det är omöjligt att försörja sig. Sverige har vidare Europas sämsta a-kassa. Rätten till bostad har blivit en schimär om du inte har möjlighet att köpa dig din bostad.

Sverige var i ett uselt skick efter andra världskriget vilket efterkrigsprogrammet kom att förändra. Idag finns ingen utopi om framtiden bara ett accepterande av status quo från våra politiker oavsett parti. Normpolitiken, privatiseringshysterin, den havererade infrastrukturpolitiken, övertron på marknaden och ett ökat förakt för svaghet och brist på empati för de som inte klarar av det allt hårdare och omänskligare samhället leder till uppgivenhet och på sikt även desperation.

Framväxten av främlingsfientlighet och fascistiska tendenser är ett tecken på detta. Europa och Sverige liknar allt mer en sentida Weimarrepublik. De radikala krafterna som vill förändra är antingen spridda för vinden eller debatterar påvens skägg allt medan högerns intressen ostört får utrymme att förverkligas.

Vad vi behöver idag är en utopi om ett bättre liv, om ett bättre samhälle. Vi måste våga ifrågasätta ”den rådande ortodoxin” och då räcker det inte med att fackföreningsrörelsen ser enbart kollektivavtalet som en isolerad företeelse utan inser att kollektivavtalet har direkt koppling till politiskt engagemang.

Vi behöver en utopi

Nyliberalismen av avreglerat, förskingrat, sålt ut och privatiserat på ett sätt som är historiskt unikt. Inte ens i Thatchers Storbritannien lyckades man riva ner välfärdsstaten med sådan hastighet. Mer än trettio avregleringar av betydelse har genomförts sedan mitten av 1980-talet. Det är egentligen fler men det är de som har verklig direkt betydelse för demonteringen av välfärdsstaten.

Att tala om en revolt från högern och arbetsgivarna är helt berättigad. Vad som skett är en total och djupgående förändring av det svenska samhället som i många stycken numera knappast kan kallas en välfärdens boning.

Kunskapen om detta är ofta ytterst svag eller ytlig. Få ser sammanhangen och många vill tyvärr inte inse att arbetarrörelsen har ett ansvar i det som skett. Mycket på grund av brister i folkbildningen, ett kargare debattklimat och högerns totala dominans i media.

Ett exempel på detta är den s.k. valfrihetsdebatten där frihet och valfrihet blandas medvetet eller omedvetet samman. Nyliberalernas frihetssyn där frånvaron av regleringar likt Ayn Rand, Adam Smith och andra som ser staten som en fiende. Medan frihet för arbetarrörelsen har det alltid varit rätten till arbete, rätten till liv, rätten till sociala rättigheter och en syn på staten som garanten för detta.

Politiskt har detta lett fram till en vad jag vill kalla en Pamplonarusning in mot mitten i jakten på de imaginära marginalväljarna med resultatet att demokratin har försvagats och politiken har blivit för en självutnämnd elit – en nomenklatura som lever ett liv långt från medborgarnas verklighet.

Framtiden

1300-talet födde fram embryot till kapitalismen. De långa krigen under detta blodiga sekel ställde ökade krav på vapenproduktion vilket ledde till att städerna ökade i storlek och betydelse, att det växte fram en primitiv industriproduktion och att det skapades ett tidigt bankväsende för att finansiera detta.

Vad bär vår tid på för framtid? När Tony Benn, den brittiske Labourpolitikern och socialisten skall beskriva vår tid brukar han citera Oscar Wilde. Han säger att vår tid och politiken är präglad av att vi känner ”The prize of everything and value of nothing”, en träffad beskrivning av vår tid samtidigt som orden ger en vägvisning om en annan väg och ett annat sätt att se på vår värld.

Ansvaret och hoppet ligger, menar jag, hos fackföreningsrörelsen med sitt löntagarperspektiv för jag ser inga tecken på att våra politiker oavsett partitillhörighet har denna insikt. Tyvärr inte.

(Artikel bygger på det föredrag jag höll i Motala på Kollektivavtalets dag den 18 mars.)

Text och foto: Ingemar E. L Göransson

(Åter)upptäck # 17: Carlton Melton

Det händer att man snubblar på musik som man inte förväntar sig och som ger en total ny upplevelse. För några veckor sedan köpte jag den brittiska musiktidningen ”Mojo” och den hade sin vana trogen en gratis-CD med.

Denna gång var tema ny psychedelia. Ett band och ett spår som stack ut var med en grupp från Mendocino County i norra Kalifornien ”Carlton Melton”. Gruppen som bildades 2008 spelar en helt improviserad svävande och säregenhet musik.

Den svävar, den gräver ena stunden ner sig i en känsla för att i nästa stund göra en slags inre resa i lyssnarens fantasi. Sättningen är gitarr bas och trummor och synt. På deras tre plattor som finns att köpa på Amazon eller att avlyssna på Spotify är bland det mest originella jag lyssnat på någonsin.

Här är det inte deras psychedeliska förfäders Jefferson Airplane, Grateful Dead eller Quicksilver Messenger Service virtuosa utspel utan mer av ett kollektivt skapande av en ljudvärld som är som att lyssna på Tarkovskis film ”Solaris” i känsla.

Carlton Melton är bland det mest spännande jag hört av musik på de senaste åren. En totalt egensinnig och skapande musik som följer sina egna regler. Här finns spår av Pink Floyds drömvärld, av de klassiska San Fransiscobandens lekfulla improvisation och avantgardjazzens brist på respekt på vad som kan göras i musik men också influenser från modern elektronmusik.

Att lyssna på Carlton Meltons musik är att uppleva en resa i både den inre och yttre rymden som bara begränsas av lyssnarens egen fantasi.

(Se även bandets hemsida http://carltonmeltonmusic.com   där det finns musik att ladda ner och videos från deras europaturné förra året.)

***********

You happen to stumble, once in awhile, upon music that you do not expect, and which gives a totally new experience. A few weeks ago I bought the British music magazine "Mojo" and it was as usual a free CD with it. This time the theme new psychedelia. A band and a track that stuck out was with a group of Mendocino County in Northern California "Carlton Melton." The group was formed in 2008 playing a completely improvised floating and singularity music.

It hovers, it digs down one moment in a sense for the next moment to make a kind of inner journey in the listener's imagination. The personnel are guitar, bass and drums and synthesizer. On their three albums available to buy on Amazon or to eavesdrop on Spotify is among the most original I've ever listened to.

Here it is not their psychedelic forefathers Jefferson Airplane, Grateful Dead and Quicksilver Messenger Service virtuoso played out but more of a collective creation of a sound world that is like listening to Tarkovskis movie "Solaris" in feel.

Carlton Melton are among the most exciting thing I've heard of music in recent years. A total headstrong and creative music that follows its own rules. There are traces of Pink Floyd's dream world, the classic San Fransiscogroups playful improvisation and the avant-garde jazz's lack of respect for what can be done in music, but also influences from contemporary electronic music.

Listen Carlton Meltons music is to experience a journey of both inner and outer space is only limited by the listener's own imagination.

Text/words: Ingemar E. L. Göransson

Experter och bildning

Filosofiprofessorn och fredspristagaren Nicholas Murray Butler sa en gång att ”en expert är en som vet mer och mer om mindre och mindre”. Att arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen omger sig med experter det vet vi alla, men hur är det med bildningen? Man ska ju inte säga det var bättre förr, men det vete katten om inte bildning stod högre i kurs när jag började jobba i slutet på 1960-talet.

Det fanns bokombud på jobbet, det var självklart att inte bara lära sig sitt fackliga ABC utan även närma sig filosofi, litteratur, historia och skaffa sig en djup kunskap om hur samhället fungerade och hur arbetarrörelsen ville det skulle fungera. Numera har detta ersatts av kolorerade veckotidningar och ”Bonde söker fru” och andra s.k. kulturupplevelser.

När vi fick arbetsmarknadslagarna på 1980-talet skulle varje fackligt aktiv förtroendevald ”åka på kurs” för att återvända som en slags barfotaadvokat. Nu var grötfatet uppdukat och det gällde bara att tolka lagarna och himmelriket och nirvana skulle vara ett faktum.

Kanske en väl optimistisk syn på verkligheten, men beskrivningen även om den är tillspetsad har sina poänger. Bildning i en bredare mening kom att få stå tillbaka för barfotajuridiken och varje sann förtroendevald och ombudsman blev en fena på att tolka lagarna till medlemmarnas bästa. Men detta hade också en baksida som vi ser oförblommad idag – den politiska analfabetismen!

Varje gång någon nämner ordet politik så svarar kören ”vi ska se vad (S) säger”, en inställning som är dyrbar då det innebär och har inneburit att fackets inflytande i politiken har reducerats till att traska patrull efter det som ska vara fackets och löntagarnas parti. Det har blivit den omvända ordningen där politiken inte har byggt på medlemmarnas, dvs. arbetarnas intresse, utan politikernas av att maximera väljarkåren.

Den engelske filosofen Francis Bacon påstod ”kunskap är i sig själv makt”. Bacon levde för över 400 år sedan, men det innebär inte att han hade fel utan kunskap är makt. Kunskap får man bara genom att anstränga sig, vara vetgirig, visa nyfikenhet, söka kunskap och att försöka lära sig så mycket som möjligt om så mycket som möjligt – dvs. skaffa sig bildning. Nu är, och hör mig rätt, bildning inte samma sak som utbildning. Jag har mött så många utbildade människor i mina dagar som varit totalt obildade. En motsättning i sig kan tyckas, men bildning är något annat än utbildning.

Bildning handlar om att förstå det större sammanhanget, inte att uteslutande besitta en specifik kunskap typ yrkeskunskap. Men vad lär vi ut i dag på våra fackliga kurser? Yrkeskunskap, dvs. det fackliga hantverkets specifika kunskap. Det finns inte utrymme för bildning i ett bredare perspektiv och därmed får vi uppenbara problem att förstå de stora sammanhangen. Att sedan bildning ger individen en stärkt självkänsla och ett mod att våga diskutera våra gemensamma problem är en nog så viktig konsekvens.

Det fackliga arbetet handlar om två saker. Det första att för stunden skapa bästa möjliga villkor för varje arbetskamrat och medlem. Det handlar om löner och arbetsmiljö, om rättigheter och skyldigheter medan bildning handlar om den breda kunskapen som gör att man förstår varför samhället ser ut som det gör. Den andra sidan av det fackliga arbetet är att lägga grunden för ett annat, rättvisare samhälle; att långsiktigt undanröja problemen som det förstnämnda dagligen tampas med.

Jag tror att en av orsakerna till att inte arbetarrörelsen var vaccinerad mot den nyliberala offensiven när den började på 1980-talet tog i med nästan styv kulings styrka var att bildningen hade blivit eftersatt till förmån för barfotaadvokateriet . Kan synas som en märklig slutsats, men lika fullt tror jag där ligger en orsak till att arbetarrörelsen idag befinner sig på defensiven och löntagarnas rättigheter försvagas alltmer. Alltså det ironiska är ju mer specialiserade och experttunga facket blivit, ju mer de fackliga förtroendevalda blivit ”experter” desto svagare har facket blivit och därmed har inflytandet i politiken kommit att reduceras.

Slutsats; vad fackföreningsrörelsen behöver är ett bildningslyft, en satsning på folkbildning i dess bredaste mening. Vi behöver åter se på våra kurser och fackliga möten samtalen om de stora och små livsfrågorna för är det inte som Nicholas Murray Butler sa en gång ”en expert är en som vet mer och mer om mindre och mindre”?

Text: Ingemar E. L. Göransson

Tidigare publicerad som krönika i Elektrikern nr 2-2013

Sagan om landet som gick förlorat

Det var ett land där klyftorna var enorma. Många svalt och for illa. En del till och med valde att emigrera tvärs över det stora vattnet till en annan kontinent i sin förtvivlan över hur det var att leva i det hårda landet. Å andra sidan fanns de som levde mer än gott och i ett överflöd som överträffade de andras vildaste drömmar.

En dag så bestämde sig några av de fattigaste tillsammans med en del kloka och insiktsfulla män och kvinnor från den privilegierade klassen att försöka ändra på sakernas tillstånd. Deras dröm var att istället för de skriande orättvisorna skulle de tillsammans arbetare och andra som levde under stöveln skapa ett samhälle som kunde likna ett hem där alla fick plats och där alla bidrog efter förmåga och fick sina behov mötta.

Denna tanke mötte ett enormt motstånd och förakt från de privilegierade som menade att hur skulle det se ut om dessa okunniga, brutala typer kunna ges möjlighet att bestämma i samhället. Det skulle bli anarki. Den nya rörelsen bildade fackföreningar, ett politiskt parti och inte minst en bildningsorganisation för man insåg att man var tvungen att lära sig hur samhället fungerande för att kunna förändra det.

Tiden gick och rörelsen kom att förändra samhället till det bättre. Det tog tid, men man hade ett stort tålamod. Man kämpade till sig demokrati, alla fick rösträtt, fackföreningarna fick inte bara föreningsrätt utan också kollektivavtal som gjorde att alla fick lika lön för samma arbete var man än bodde och arbetade i det tidigare utfattiga landet. De kloka politikerna från arbetarnas parti hamnade i regeringsställning och reformerade landet på alla möjliga plan. Man såg till att bostadseländet byggdes bort, att skolorna gav alla barn lika möjligheter och inte minst att de gamla som gjort sitt fick en bra pension att leva av de sista åren av sina liv.

Sjukvården utvecklades och blev för alla, vägar byggdes och landet kom att bli ett mönster för andra som kom och besökte landet och uttryckte sin förvåning och beundran hur man lyckats att skapa ett samhälle som var så pass bra jämfört med deras egna och hur det var tidigare i detta samhälle de besökte.

Men alla var inte nöjda. De rika och deras parti var inte nöjda. Det var för mycket utjämning och jämlikhet, nivellering som de sa. Vinsterna i företagen och skatterna drog in resurser till samhället att omfördela så att alla fick ett bättre liv och alla fick mer jämlika möjligheter. På det här sättet blev inte bara samhället mer rättvist utan också arbetarklassens talanger fick möjlighet att utveckla sina förståndsgåvor och kunde studera vidare på lika villkor. Hela samhället tjänade på utvecklingen, faktum var att ingen förlorade vilket var också avsikten.

Man kunde säga att grötfatet var välfyllt i folkhemmets kök. Köksmöblerna var nytillverkade och stabila. Bordet var tillräckligt stort för att alla skulle få plats och stolarna räckte även de. Det fanns åt alla och ingen behövde vara utan som förut. Men detta lämnade den tidigare maktens män någon ro. De var fortfarande obekväma med att vara likar med simpla arbetare och började istället för att säga att det var bättre förr, predika ekonomiska teorier som sa att konkurrens var bra på alla områden och då skulle allt effektiviseras. På så sätt skulle samhället få mer resurser att fördela sa de medan de korsade sina fingrar bakom ryggen. Skolan behövde konkurrens så varför inte låta de elever som ville och var extra duktiga, dvs. deras barn, gå i egna skolor om de ville för att inte bromsas av arbetarnas ätteläggar som alla visste var lite tröga.

Mer konkurrens i sjukvården så den stabbiga byråkratin utmanades var ett annat förslag. Och visst i bakgrunden av välfärdsstaten hade det vuxit fram en byråkrati som ville väl men såg mest till paragrafer och sin maktposition. Den fanns överallt och få insåg att den var en makt i sig. Politikerna i arbetarnas parti sa att ”vi ska nog pröva det här”, men gjorde det utan att ta reda på vad konsekvenserna skulle bli.

Åren gick och istället för att lära sig och försöka ta reda på konsekvenserna av sina beslut återuppstod mycket av det gamla samhället. Klyftorna ökade snabbt, de ”bättre” barnen köpte sig fina betyg och sjukvården fick genvägar för den som kunde betala. Inkomstklyftorna ökade snabbt allt medan fackföreningarna, bildningsorganisationen och arbetarnas parti stod förundrat och tittade på. Några såg och kritiserade det som hände men de avfärdades som nostalgiker och bakåtsträvare medan de som återupprättade det gamla samhället framhölls som förebilder och framtidsmän.

Grötfatet var helt plötsligt inte bara tomt det var också stulet, köksbordet gistet och stolarna vingliga. En del av dem var till och med försvunna. Folkhemmet som hade varit fanns inte längre. Få förstod vad som skett då arbetarnas politiker bara höll med de som nu bestämde ånyo och bildningsorganisationen räknade timmar, inte vad man studerade. Fackföreningsfolket tappade medlemmar och blev allt svagare då deras medlemmar numera istället för att kämpa och lära tittade på den reklamfinansierade TV:s mobbnings- och datingprogram.

Det hade blivit som förut fast skillnaden var att nu att ingen förstod nu att man var blåsta och grundlurade utan nöjde sig med att få lägre skatt medan orättvisorna växte. Grötfatet var bortglömt och folkhemmet som alla berömt försvunnet och nu fick de nygamla makthavarna beröm av de rikas kompisar utomlands för att man hade återupprättat det gamla usla klassamhället.

Ingemar E. L. Göransson, författare och frilansjournalist

Roland Janson, skådespelare och författare

Weiron Holmberg, tidigare skådespelare

(Artikeln skrevs som ett debattinlägg av oss tre kollektivt som en reaktion på den nuvarande situationen)

Tjugosju år har gått

Sverige har en politiker som är internationellt välkänd och som fortfarande möts med stor respekt av omvärlden – Olof Palme. Min generation minns hans enorma och genuina engagemang för de fattiga i den tredje världen och mot orättvisor och krig. Hans engagemang för Vietnam kom att vända socialdemokratins uppfattning till ett klart ställningstagande gentemot supermakten USA:s krig. Likaså var hans svidande kritik mot Sovjetunionen och sovjetsystemet var lika tydlig och engagerad.

För arbetarrörelsen i Sverige och omvärlden var Palme en centralgestalt och en betydelsefull ideolog. Han var inte okontroversiell i Sverige eller utomlands men hans engagemang kunde ingen förringa. Likaså hans kritik av högern och den framväxande nyliberalismen står sig än idag. Så här skrev han:

”Vi avvisar en konservativ, för att inte säga reaktionär ideologi som hänvisar människan att ensam kämpa ed marknadskrafterna, att ensam söka bemästra de sociala konsekvenserna av teknikens utveckling, att hoppas att det ändå finns plats i arbetslivet och i samhället när de drabbas av sjukdom och arbetslöshet. Ty detta är verkligheten bakom det dunkla talet om friheten förkvävs i ett samhälle där människorna tar ansvar för varandra. Denna konservatism skulle innebära att människorna förskansar sig bakom en egen vall till skydd för sig själva och sina närmaste. Det skulle bli ett slutet och kallt samhälle, präglat av konkurrans och materialism. Spelrummet skulle öka för dem som har makt och ekonomiska resurser. För oss är solidariteten en väg att frigöra människans handlingskraft och skaparvilja. Därför vill vi satsa på gemenskap i samhället och solidaritet mellan alla medborgare. Herr talman, vi bör inte enbart ställa frågan: Vad kan jag göra för mig själv. Vi bör ställa frågan: Vad kan vi göra för varandra”

(Riksdagens remissdebatt 31/ 1 1973 från Antman-Schori Olof Palme den gränslöse reformisten Tidens Förlag 1996 sid 93)

Ovanstående skrev jag 2007 och när det idag är 27 år sedan Palme blev mördad och när i dag intresset kring honom är större än på många år är det inte utan att jag saknar Olof Palme och hans tydliga politiska gärning och budskap. Dagens socialdemokrati skulle vara mycket betjänt av att ta till sig Palmes engagemang och hans djupa ideologiska övertygelse i en tid då det mest handlar i politiken om att inte skapa konfliktytor och konflikträdslan kommer bli det bestående minnet när vår tid utvärderas i framtiden.

En röd ros till Olof Palme i dag och alla andra dagar! Men framför allt lär av Palme och kanonisera inte honom, det är han alltför betydelsefull för.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Läs Marx för att förstå vår tid

Jag skäms inte, jag smyger inte heller med det. Jag läser Marx och har nytta och glädje av hans skrifter. Inte för att han har rätt i varje stavelse eller på varje punkt utan för att Marx hade en metod att analysera sin samtid som är fullt användbart på dagens samhälle. Marx hade ett förhållningssätt till verkligheten där han sökte vad som fanns bakom det som syntes vara som är fullt användbart även i dags kapitalistiska ekonomiska system.

Ett exempel är hans analys av det kapitalistiska systemet eller med nysvenska ”marknadsekonomin” är mycket klargörande då han utgår från att det finns en grundläggande motsättning, en intressekonflikt mellan arbete och kapital. Så när Dokument inifrån på TV visade härom veckan hur arbetarnas andel av produktionsvärdet var tillbaka på samma nivå som för 100 år sedan bekräftade Marx teori med råge! Marx visade i flera skrifter och analyser om arbetarna inte förmår att hävda sina intressen i dragkampen om produktionens värde och produktivitetsökningarna genom teknikutvecklingen skulle fördelningen också bli till kapitalets förmån.

I ett brev från Marx till den tyske socialisten Fredrich Bolte i november 1871 skrev han att ”där arbetarklassen ännu inte organiserats tillräckligt för att på allvar ta upp kampen mot de styrande klassernas politiska maktmedel, måste man i alla händelser genom regelbunden agitation förbereda den för denna uppgift och uppmuntra den till en fientlig hållning mot de härskande klassernas politik.”

I går blev det offentligt att ILO hade underkänt regeringens lagstiftning efter Laval-domen som stridande mot FN-stadgan och de fackliga (dvs. också mänskliga) rättigheterna är det inte ett uttryck för just att den borgerliga regeringen agerar i ”de styrande klassernas” intresse och med deras maktmedel? Är det inte heller samma fenomen som en politik som får konsekvensen att försäkringskassan skickar ut brev till svårt sjuka och frågan när de har för avsikt att avlida eller när en handikappad kvinna byter rullstolen mot en bekvämare hammock en varm sommardag utryck för samma ”härskande klassernas politik” mister sin sjukpenning?

Har inte Marx rätt när han säger att ”regelbunden agitation förbereda den” (dvs. arbetarklassen) och ”uppmuntra den till en fientlig hållning mot de härskande klassernas politik.”? Tyvärr så är det just på denna punkt det fallerat det senaste decenniet då arbetarklassens partier istället har sökt borgfred och i många frågor hyst samma uppfattning som de ”härskande klassernas” partier för när budskapet blir att vi skall söka consensus, inte strid då det kan störa marginalväljare i Stockholms innerstad om man vill spetsa till det något.

Som sagt jag läser Marx och får ett verktyg att förstå vårt samhälle bättre. Inte för att han har svar på alla frågor utan för att han hade en metod som hjälpte hans samtid att förstå samhället bättre och som i dag är minst lika aktuell som då under andra halvan av 1800-talet. Och det behövs för att förstå och kunna göra som en god vän brukar säga när jag frågar honom vad han gör.

”Jag gör motstånd!”

Text: Ingemar E. L. Göransson

ILO: Lavallagstiftningen bryter mot FN:s fackliga rättigheter

 

En rejäl örfil skulle man kunna säga! FN:s organ för arbetsmarknad ILO har underkänt regeringens lagstiftning som togs av riksdagen och den borgerliga regeringen efter EU-domstolens Lavaldom.

ILO säger i sitt uttalande att den strider mot internationella konventioner som Sverige har antagit vad det gäller facklig föreningsrätt och inte bara det utan också mot fackets förhandlingsrätt.

Det är speciellt de begränsningar som lagstiftningen har gjort vad det gäller fackets rätt att ta till stridsåtgärder för att tvinga fram kollektivavtal hos gästande utländska företag som är kritiserade. Dessa begränsningar i regeringens lagstiftning strider direkt mot ILO:s konvention 87.

Men det räcker inte med detta, ILO uppmanar regeringen att ändra lagstiftningen så den stämmer med ILO:s konventioner samt kompensera Byggnads och Elektrikerna med de tre miljoner som de tvingades att betala till det lettiska företaget Laval. Alltså ett i högsta grad ohemult och felaktigt skadestånd enligt ILO.

Det är ingen rolig läsning som FN-organet har serverat regeringen att ta ställning till. I praktiken har regeringen hamnat i samma antifackliga division som länder som Nordkorea, Burma och andra diktaturer i lite varstans på vår jord där fackliga strävanden förföljs. Detta även om inget fysiskt våld förekommit så har regeringens lagstiftning gjort våld på de grundläggande fackliga rättigheterna som löntagarna har enligt FN.

För fackföreningsrörelsen är det en viktig seger rent politiskt. Den visar på att man hade rätt från början ute i Vaxholm och den visar att kamp mot de antifackliga politiska strömningar som regeringen representerar och EU-domstolen är värda att föra.

Hittills har Laval och andra antifackliga domar i EU och för den delen även här hemma var mest frågan om juridik, men i grunden är det politik det handlar om. Det handlar också om den grundläggande samhällsmotsättningen mellan klassintressen; mellan arbete och kapital och därför måste facken nu när de vunnit denna juridiska seger agera politiskt. Om fackets seger i sak skall bli verklighet och regeringen, och i ett längre perspektiv EU-domstolen, tvinga till att ändra lagstiftningen på det sätt som ILO pekar ut och som är ett fackligt intresse måste fackföreningsrörelsen agera politiskt.

Sker inte detta är seger i ILO bara en tom Potemkinkuliss. Det är dags för politiskt agerande, mobilisering av medlemmarna, upplysning och folkbildning, demonstrationer för de fackliga rättigheterna, krav på socialdemokraterna och oppositionen i övrigt att vid ett regeringsskifte undanröjer skamfläcken som ILO pekat på osv. Förhandlingarnas tid är över för vart fall stunden utan nu gäller de blanka vapens strid.

Utan ett klart och entydigt politiskt agerande så blir ILO:s uttalande bara ett papper bland andra, men med ett slikt agerande ett starkt vapen mot kapitalets och nyliberalernas maktambitioner. Men bara då.

Text: Ingemar E. L. Göransson