kan inte låta bli men jag måste lägga den här länken. Videon är usel men det är 2,37 minuters rock & roll magi:
Jerry Lee Lewis I´m Feeling Sorry, inspelad i Sun-studion i Memphis 1957.
Så här ser det ut på Sun-studion idag
och varför inte A-sidan på samma obskyra Uk-single “You Win Again”
Till sist kan inte låta bli att ta med omslaget på den svenska London EP som innehåll de båda spåren plus “Breathless” och “Down The Line”.
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
I dag börjar Pride-festivalen. Det som började som en aktivitet för homosexuellas rättigheter har utvecklats till ett mediajippo utan egentligt politiskt eller medmänskligt innehåll. Det självklara att ingen skall straffas eller diskrimineras för vad de gör hemma i sängkammaren har istället blivit ett normativt jippo där ingen varken politiker, samhällsdebattörer eller människor vågar eller törs ha en avvikande eller kritisk uppfattning.
I en artikel på Aftonbladets kultursida refererar Tiina Rosenberg till en amerikansk vän som ifrågasätter Pridefestivalen som den ser ut:
”Den amerikanske vännen släpper inte greppet utan drar på allt hon orkar om kommersialism, rosa pengar, liberalism och homomedelklassens sätt att konsumera till sig medborgarskap.”
Det är inte utan man börjar fundera när man läser Tiina Rosenbergs artikel. Här flockas de alla; politiska ledare förutom de mest reaktionära som fascister och kds Göran Hägglund. Stålar finns de verkar regna eftersom ingen inte vågar säga nej numera oavsett om det är kommersiellt försvarbart; Volvo, Swedbank, Statoil och SL och många andra. Huvudsponsor är Casino Cosmopol så spelpengarna kommer till användning.
När jag satte på TV i morse satt en representant för festivalen och påstod att heterosexuella och heterosexuella normer i sig är förtryckande, underförstått att heterosexuella är samhällets fiende nummer 1. Temat för årets Pride-festival är hetero och har budskapet att hetero-normen stinker. Utan att riktigt förklara vad man menar så är budskapet heterosexuella är samhällets problem.
Ofta pekar man på det våld och det avskyvärda förtryck som sker exempelvis i Östeuropa mot homosexuella. Men är det i första hand som homosexuella eller transor de förtrycks eller är det inte snarast ett uttryck för den repressiva karaktär dessa länder fortfarande har med sin numera rövarkapitalism. Det är ju inte på grund av sexuell läggning kritiska journalister mördas i Ryssland exempelvis eller när kinesiska arbetare beskjuts i samband med strejker . Den s.k. hetero-normen – mamma/pappa /barn – är inte det egentliga problemet utan att förtryckande krafter som alltid utnyttjar minoriteter som splittra och behålla makten. Att sedan hetero symboliseras av en hög med skit, kan vi lämna därhän.
Vad man kan undra är varför HBT-samfundet vill så gärna framställa sig som offer, saknar man självförtroende totalt. Mitt intryck av homosexuella som jag jobbat ihop med är inte att de har varit ”svaga” personer utan starka., kreativa och socialt begåvade individer. För min del har jag sällan upplevt eller sett att homosexuella har diskrimineras på det sätt som beskrivs ibland och jag har varit ute i arbetslivet i 40 år. Visst förekommer dumheter, kommentarer men de drabbar även socialister, kommunister, raggare eller mods på sin tid för att inte tala om punkare och religiösa. Oacceptabelt, men än mer har invandrare och människor med en annan etnisk bakgrund drabbats av bigotteri.
"medelklassens politiska
korrekthets räddhågade
mediajippo"
Det självklara att ingen skall diskrimineras varken för religiös, politisk eller annan uppfattning och det innefattar även att ingen skall diskrimineras för vem man älskar och vill leva tillsammans med. Men precis som politisk eller religiös uppfattning är det en privatsak som ingen har med att göra.
Man kan också ställa sig varför denna tyngdpunkt på vem som gör vad med vem. En egentligt totalt ointressant fråga men som fått närmast en osannolik förstoring som när Pridefestivalen ibland närmast visuellt liknar det som skedde i Kiviks marknadstält på 1970-talet.
Pridefestivalen var från början en nödvändig händelse som innebar att HBT-personers problem och diskriminering lyftes upp i offentlighet. Tyvärr numera är Pride mest en medelklassens politiska korrekthets räddhågade mediajippo där ingen ifrågasätta delar av dess yttringar och om den verkligen tjänar sitt syfte; att stärka alla människors lika rättigheter. Pridefestivalen är numera inget annat än ett kommersiellt jippo där sponsorerna slåss om att få synas för att det är ”så korrekt, så”. Vad det mening?
Text: Ingemar E. L. Göransson
(Den som skriver detta uppfyller alla heteronormens tecken; äldre, om några veckor 59 år, vit man som aldrig haft tanken på att utöva praktisk kärlek med andra än kvinnor. Gift sedan 25 år och flerbarnsfar. Har aldrig jävlas med någon för att de varit religiösa, av annan politisk åsikt eller annan sexuell läggning. Som facklig förtroendevald försvarade drabbade jag de få tillfällen trakasserier förekom mot någon av någon anledning. Jag har alltid utgått ifrån en människas egenskaper, kvaliteter och gärningar. Så troligen uppfyller jag alla kraven på skithögen.)
Foto: Ingemar E. L. Göransson ©
Robban Zetterberg och Joel Almroth från Norsholms Komediteaters uppsättning av “Fransosen Hans Frandsen”
När jag gick igenom en massa papper, pärmar och annat hittade jag ett pressmeddelande från något som kallades sin “Linköpings tvärfackliga grupp för rättvisa”. Gruppen hade bildats den 15 mars för 15 år sedan och hade som målsättning att som den själv skrev i ett pressmeddelande samma dag:
”Gruppen kommer att arbeta för att väcka opinion mot regeringens politik mot regeringens politik och kommer som ett led i det kommer vi att ordna en demonstration i Stockholm den 30 mars.”
Orsaken att de olika facken, först en handfull olika förbund sedan blev det ett nästan 100 % uppställ, var förslag från Bildts regering att förstatliga a-kassan och missnöjet med den höga arbetslösheten. Först var LO-sektionen vid sidan om men mycket snart insåg den att det var att kavla upp ärmarna, lämna expeditionen och börja jobba.
“behöva ett LO som
organiserade motståndet
och de arbetslösa”
Gruppen hyrde bussar och förbunden värva och organiserade sina medlemmar till att delta. Det var också början till ett starkt uppsving för den tvärfackliga verksamheten i Linköping.
Det var inte bara i Linköping sådant här hände utan det var över hela landet missnöjet med högerpolitiken tog sig konkreta uttryck i form av demonstrationer och organisationsarbete.
Arbetslösheten tangerar nu den som var under 1990-talskrisens värsta år, men skillnaden är att arbetarrörelsen är märkbart tyst. Inget händer utan tystnaden är bedövande och det verkar snarast som om både LO och parti har tagit inte bara en sommarsemester utan en mental politisk semester.
Med 10 procent arbetslöshet och 30 procent ungdomsarbetslöshet är inte bara kris utan det är depression. Än mer det är allvarligt genom att inget motstånd varken görs från politiskt håll eller från fackligt håll.
När vi skulle behöva ett LO som organiserade motståndet och de arbetslösa sker inget av detta. När socialdemokraterna skulle behöva formulera knivskarpa politiska krav och organisera oppositionen mot högerpolitiken är det lika tyst både på Sveavägen 68 som på Norra Bantorget.
Inget är omöjligt brukar man säga men med ett år kvar till valet så ser vägen till förändring som väldigt lång just nu. Både mentalt och organisatoriskt. Det sorgliga är att det finns både pengar och organisation men finns viljan eller har det gått så långt att Stockholmsperspektivet numera gör att den centrala kärnan av arbetarrörelsen inte upptäckt att i verkligheten och resten av landet är det kris och depression?
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
Under den här rubriken kommer jag att skriva om band och musiker som är kanske lite bortglömda i den stora publikens öga.
Gary Duncan, John Cipollina, Greg Elmore och David Freiberg
Jag har ett band som jag har vanan att återvända till. Inte för att deras officiellt utgivna plattor som de gjorde var så över sig bra. Bandet t.o.m. hade för ovana att hålla sig periodvis med den kanske mest stendöda sångaren Dino Valenti som gick att hitta i San Fransisco.
Nej orsaken att jag återvänder och fortsätter att lyssna på dem är att deras live-plattor är små under av gitarrock typ acid-rock. Gruppen är naturligtvis ”Quicksilver Messenger Service” som hade två utmärkta gitarrister i den jazzpåverkade Gary Duncan och framförallt den egocentriske John Cipollina. Quicksilver tillhörde den första generationen av band som kom fram i San Fransisco. Tillsammans med Grateful Dead, The Charlatans (som helt missade tåget) var Quicksilver det band som definierade psychedelia.
Bandet styrka var deras gitarrister och deras svaghet var att de inte skrev speciellt bra eget material och deras oförmåga att göra bra plattor. Quicksilvers långa instrumentala partier passade inte alls in i mallen för Capitol som de fick kontrakt med. Bandet hade heller inte stabiliteten som behövdes för att överleva ”summer of love” 1968.
Dino Valenti kom och gick i bandet. Gary Duncan tröttnade och med hans omfattande missbruk gjorde att han lämnade gruppen och ersattes av Nicky Hopkins och 1970 lämnade även Cipollina gruppen. Sedan gjordes flera försöka att återförena gruppen men magi var borta liksom kreativiteten.
Bandet finns än idag med Gary Duncan som frontfigur. John Cipollina avled på 1989 av en medfödd lugnsjukdom och har av Billboard utnämnts till nummer 32 på deras 100-lista över rockens främsta gitarrister. Han specialbyggda förstärkare och gitarrer har donerats till Rock & Roll Of Fames Museum.
Gruppen i brist på material och säkerligen förkärlek till valde att spela och bygga sina improvisationer kring standardblueslåtar som Howlin´ Wolfs ”Smokestack Lightning”; Bo Diddleys ”Mona” och ”Who Do You Love”
Cipollina som var bandets centralfigur var en allt annat än mysig hippie. Han var ökänt för sin förkärlek till amfetamin och hagelgevär. Både dessa rekvisitan förde han med sig överallt. Cipollina hade inte heller något övers för Duncans jazzinfluerade gitarrspel vilket på sikt gjorde att när 1968 deras Happy Trails-LP kom som egentligen består av delvis två år gammalt konsertmaterial så var i praktiken bandet Quicksilvers storhetstid och kreativa period över.
Den som vill i alla fall upptäcka Quicksilver Messenger Service ska lyssna på några av dessa plattor:
Happy Trails (Capitol 1968)
Deras utan tvekan bästa officiella LP. Till stora delar inspelad redan 1966 på Fillmore West. Innehåller den berömda 26- minutersversionen av ”Who Do You Love”
Lost Gold And Silver (Collectors Music 1999)
Innehåller en tidigare inte utgiven konsert från 1968. I vissa delar bättre än Happy Trails faktiskt. Den bästa inspelningen av Gary Duncans ”Maiden Of The Cancer Moon”. Här finns den bästa versionen jag hört av ”Gold And Silver”.
Maiden Of The Cancer Moon (Psycho 1983)
Faktiskt ingen bootleg även om de få tillfällen som plattan dyker upp på nätet påstås det. Den gavs ut av det lilla bolaget Psycho som var en del av postorderfirman Funhouse i södra England. Tejperna kom direkt från Cipollina och hade hans tillstånd. Upplagan var dock under 1000 ex. Innehåller material som inte finns på annat håll.
Live at the Avalon 9th September 1966
Live at The Avalon 28th November 1966
Live at The Fillmore 4th February 1967
Live at the Fillmore 6th February 1967
Live at The Carousel 4th April 1968 (Bear 2008)
Fem Cd med arkivmaterial från gruppens storhetstid. (Omslagen är så vidriga att man tror inte det är sant!)Ljudkvalitén varierar men väl värda att lyssna på. Ger en ganska bra bild av hur det lät på de klassiska spelställena Avalon och Fillmore under den här perioden.
Live in San José, 1966 (Groucho 1978)
Sedan finns det uppsjö med bootlegs. En del av dom är intressanta men mycket av materialet finns numera på Bear-plattorna men med väsentligt bättre ljud. Den enda kanske värd att leta efter är den här som det lilla semi-legala bolaget Groucho i Rom gav ut i 500 ex-upplaga. Troligen den första liveinspelningen med bandet. Saken var att i Italien var bootlegs inte bootlegs fram till 1980-talets början då inte Italien hade ratificerat de internationella upphovsrättsöverenskommelserna. Så länge plattan stannade i Italien vad den ingen bootleg.
Återkommer med en annan bortglömd akt vad det lider.
Text och foto : Ingemar E. L. Göransson
För tips om andra bra plattor (mitt val) se min privata hemsida (här och här).
Från 14 decemberdemonstrationerna 2006 mot försämringarna av a-kassan
När skall regeringen ta ansvar för den katastrof som a-kassan blivit efter alla ändringar som regeringen och inte minst Sven Otto Littorin har ansvaret för. Och när ska facken ta ansvar för kampen mot högerns angrepp på löntagarna. Två frågor som är avgörande för hur framtiden skall gestalta sig.
I dagens Aftonblad berättas om Tony Magnusson som blev av med jobbet i april och fortfarande inte fått några pengar trots att han är kvalificerad. Han har fått låna av sin sjukpensionerande mamma och hoppas nu att hans pappa skall lyckas låna pengar så att han inte blir vräkt.
Tony är medlem i den statliga Alfa-kassan som har garanterat längst väntetid innan utbetalning, hela 16 veckor. De fackliga a-kassorna ligger på kring 2 månader. Helt oacceptabelt men den naturliga konsekvensen av regeringens politik.
Så inte nog med att a-kassan är usel och långt ifrån den inkomst- och omställningsförsäkring den skall vara utan det tar orimligt lång tid innan några pengar betalas ut.
Facken varnade för att det skulle bli så här, men Littorin och regeringen nonchalerade alla varningar och nu står vi med facit – människor som inte bara drabbas av arbetslöshet i krisen utan de blir utan ersättning p.g.a. långa handläggningstider som givetvis inte blir kortare av att arbetslösheten ökar dramatiskt i Reinfeldts bästa av världar.
Men vem bryr sig, de som har jobb känner sig hyfsat säkra och har fått kraftiga skattesänkningar (i vart fall om man är man och högavlönad)så varför bry sig om några 100.000 arbetslösa. Facken är märkligt tysta och mycket lite av protester mot högerpolitiken och högerpolitikens konsekvenser som hörs.
Under förra högerregeringen i början på 1990-talet organiserades demonstrationer och olika aktioner runt om i landet. Bildt fick inte en lugn stund men den här gången verkar lojheten och tystnaden har slagit sina klor i de flesta fackexpeditioner.
“dags att vakna ur
Törnrosasömnen – fackets
styrka är 1,5 miljoner
medlemmar”
Det är nog dags att vakna ur Törnrosasömnen innan det är försent. Allt förtroende till fackets förmåga att ta kamp mot högerns generalangrepp på löntagarna håller på att förbrukas. LO är tysta förutom en och annan pliktskyldig aktivitet men det görs inga medvetna försök att mobilisera fackets hundratusentals medlemmar till aktioner, demonstrationer, namninsamlingar och protester mot högerpolitiken trots att det här fackets styrka ligger – de 1,5 miljoner medlemmarna.
Likaså är opinionsbildningsarbetet sparsamt och detta trots att man har både argumenten och pengarna att kunna bedriva en effektiv och för att inte säga aggressiv agitation mot högerpolitiken. Det får inte vara som en ledande LO-personlighet svarade på frågan varför LO är så tyst; ”Vi får inte in våra debattartiklar i SvD och DN.” En förklaring som säger mer om den som uttryckte den än de pålitliga regeringsmegafonerna SvD och DN.
Tyvärr verkar det som om vårens turbulens kring LO:s ledning har lamslagit organisationen. Tyvärr verkar det vara så att vi får ställa vårt hopp till förbunden att ta upp kampen mot Reinfeldt och konsekvenserna av högerpolitiken oavsett om det handlar om nedmonterad a-kassa, förslag på försämrade rättigheter eller galopperande arbetslöshet.
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
