Vem vill ha halva lönen när man kan få hela?

Det börjar utkristallisera sig två synsätt på framtidens jobb och produktion. Den ena är den som socialdemokraternas Tomas Eneroth visar upp när han citerar Ernst Wigforss ”Vi kan inte leva på att tvätta varandras skjortor”.

Dvs. Sverige och välfärdsstaten kan inte överleva på en låglönearbetsmarknad inom servicesektorn utan ryggraden måste även i framtiden vara industrisektorns mervärdesproduktion. Den är helt enkelt förutsättningen för även servicesektorn.

Å andra sidan den borgerliga (läs nyliberala) uppfattningen att ryggraden kommer att vara den lågproduktiva servicesektorn. Skälet är en övertro på behovet och drömmen om ett samhälle där ordningen är återställd med tydliga klasskillnader mellan patron och underlydande.

Björn Elmbrant skrev häromdagen på Dagens Arena att ”Reinfeldts regering hatar högproduktiv exportindustri, som driver upp lönerna.” Hatar må vara ett starkt ord men att högern, dvs nyliberalerna, inte har plats för denna mervärdesproducerande industri är uppenbart. Det har de visat oavsett om det varit på Nya Zeeland, i Storbritannien eller på amerikansk arbetsmarknad.

”Working poor” är ett amerikanskt begrepp för just denna servicearbetsmarknad med dess osäkra tillvaro, låga löner och usla lågproduktiva jobb som är till gagn för den rika och väletablerade överklassen och dess wannabes; storstädernas urbana medelklass.

Den amerikanska journalisten Barbara Ehrenreich skrev i sin uppmärksammade bok ”Barskrapad” om en maktlös, hopplös och förnedrande tillvaro som lågavlönad på den amerikanska arbetsmarknaden. Boken borde vara obligatorisk läsning för de som till äventyrs tror att denna typ av arbetsmarknad för något gott med sig förutom överklassen och deras wannabes bekvämlighet.

En som har en sådan syn på arbetsmarknaden är Expressens ledarskribent Anna Dahlberg som den 30 november beskyller socialdemokraterna och främst då Tomas Eneroth för att vara kvinnofientlig eftersom han hävdat att regeringen saknar näringspolitik och att Maud Olofsson har visat ointresse för SAAB:s överlevnad.

” Romantiken kring de testosteronstinna fabriksjobben” är beskyllningen gentemot (S) från nyliberala Dahlberg. Istället lyfter hon fram den statssubventionerade servicejobben (RUT-avdraget) som hon menar har gett 7.000 nya jobb. Må så vara att servicesektorn – städa och serva överklassen – har gett ett antal jobb men vad är det om flera 100.000 industrijobb försvinner.

Ska vi försörja oss på ”att tvätta varandras skjortor” i överklassens och den urbana medelklassens hem i framtiden? Faktum är att det är en betydande procent kvinnor inom fordonsindustrin, så att kalla dem ”testosteronstinna fabriksjobben” är inte bara föraktfullt utan okunnigt, men Dahlbergs och andra nyliberalers problem är att dessa jobb är förhållandevis bra betalda i motsatts till de lågbetalda servicejobben för vilka Dahlberg och Olofsson vurmar.

Och vem, man eller kvinna, vill då jobba för kanske halva lönen och städa i servicesektorn när man kan tjäna det dubbla i industrin?

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Veckans foto; vecka 49

Natt i rörelse

Malmö, november 2009

Foto: Ingemar E. L. Göransson ©

Friday On My Mind!

Den perfekta fredagslåten – The Easybeats klassiker

FRIDAY ON MY MIND här live från tyska Beatclub

Studioversionen (herregud vad unga dom ser ut!)

Trevlig helg/Ingemar E. L.

Den tredje vägens politik är (S) problem

Opinionssiffrorna är inget glädjande för en socialdemokrat. När Aftonbladet/United Minds presenterade nya siffror i veckan så var visst oppositionen i ledning men, socialdemokraterna fortsätter att tappa och ligger nu under valresultatet med råge – hela 5, 3 procent under valresultatet. Det finns de som försöker göra detta till en fråga om partiledarens tillkortakommande, en fråga om Mona Sahlin eller en fråga om Wanja Lundby-Wedin.

Jag tror det är helt fel ingång – att förtroendet för socialdemokraterna sjunker har helt andra och långt mer djupt liggande orsaker. Partiet har inte lyckats mejsla fram en politik som inger hopp om en bättre värld, en ”berättelse” som visar på något annat än den medelklassens medelväg som enbart har skapat ökade klyftor, ekonomiska kriser och nu senast ett totalt sammanbrott för nyliberalismens ideologiska käpphäst – den oreglerade kapitalismen.

Hela den europeiska socialdemokratin är i samma situation. Tyskland, Frankrike, Italien och Storbritannien är exempel på hur den tredje vägens socialdemokrati inte klarar sin uppgift att kunna med trovärdighet kunna utlova att deras politik levererar ett bättre samhälle för arbetarklassen, immigranterna, de fattiga och en värdig tillvaro för hela samhället – ett sammanhållet och jämlikt samhälle.

Den europeiska socialdemokratin och därmed även den svenska har alltsedan 1990-talskrisen valt den blairistiska tredje vägen som istället för ett bättre samhälle lett till dess motsats och nu har kommit till vägs ände. Den nyliberala ideologiska smittan har försatt socialdemokratin i ett djävulens alternativ; fortsatt tredje vägens politik och förminskas till en politisk spegelbild av en misslyckad mitten/medelklasspolitik eller ta risken att möta en period av skoningslös kritik från höger vid valet av en tydlig vänsterpolitik för jämlikhet och rättvisa med minskade klyftor.

Valet borde vara enkelt kan man tycka men vi ska vara medvetna om att den ideologiska filten som medelklassen och nyliberalerna lagt över politiken är kvävande av allt som vågar vara tydligt och som bryter med den politiska övertron på den avreglerade marknaden.

De aktuella usla opinionssiffrorna är ett tecken på de socialdemokratiska väljarnas och sympatisörernas besvikenhet över att partikongressen inte förmådde bryta med den tredje vägens politik. Detta trots partiopinionen och rörelsens uppfattning skapat grunden för ett trovärdigt alternativ som arbetarrörelsen och socialdemokratin borde kunna vara. Än mer, i en tid då samhällsklyftorna ökar, arbetslösheten närmar sig rekordsiffror och högerns politik visar allt större tecken på sammanbrott.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Då British Leyland – Nu SAAB

Efter att Koeningsegg har meddelat att man drar sig ur SAAB-affären är nu SAAB:s framtid synnerligen mörk. Likaså är hela den svenska fordonstillverkningen i skakning. Maud Olofsson har lyckats som det ser ut i det hon hade satt sig i sinnet – knäcka en viktig del av svensk industri. Inte bara 140.000 jobb är i fara utan också tekniskt kunnande och innovationer.

På sikt gör detta Sverige till en fattigare industrination, men det kanske också är Maud Olofssons agenda. Ett knäckande av en viktig del av industrin skall röja väg för en ökad tjänste-låglönearbetsmarknad modell de anglo-saxiska länderna.

Margaret Thatcher, Olofssons andliga förebild, gjorde samma sak på sin tid med British Leyland som var ett lönsamt företag/koncern kring 1980. Men det var innan koncernen hade börjat styckats upp och sålts ut, varumärke för varumärke. De sista delarna av Leyland MG-Rover blev lämpligt nog också föremål för företagsplundrares kriminella verksamhet.

SAAB är med stor sannolikhet förlorat – GM kommer troligen låta det gå i botten med man och allt och en viktig del av svensk industri med företaget. Regeringen Reinfeldts ansvar är tvivelsutan stort och det bör avkrävas. De som har villat se har också kunnat se att detta skulle ske eftersom regeringen och Olofsson gjort allt för att sänka SAAB och därmed skada svensk fordonsindustri.

Olofsson når därmed två av sina mål; ett kraftig åderlåtning av industrisektorn i Sverige och inte minst en kraftig försvagning av IF Metall – ett av de starkaste facken på svensk arbetsmarknad. Om jag vore en av Svenskt Näringslivs högerideologer skulle jag utbrista bra jobbat Maudan så ska dom tas!

Metallarbetare och alla andra glöm inte SAAB, Trollhättan den 24 november 2009!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Ett scoop

När LO sålde sina aktier i Aftonbladet så hemlighölls köpesumman. Varken Schibstedt eller LO ville uppge köpeskillingen men det läckte efter några timmar ut genom att undertecknad kunde på sin blogg presentera den verkliga köpesumman. Sådant är naturligtvis ett scoop, en unik nyhet. Senare på kvällen anordnades en presskonferens där köparen Scibstedt bekräftade vad jag tidigare uppgivet.

(Se här och här)

Men att få en intervju med Pete Seeger är nog som jag ser det ett större scoop. Seeger ger sällan intervjuer och inga europeiska journalister har fått några på vad jag vet de senaste 20-25 åren i vart fall.

Försök har gjorts men han har alltid tackat nej. I november nu lyckades jag att få en längre intervju med Pete Seeger i hans hem i Beacon norr om New York. Det tog ett halvår innan han var övertygad och tackade ja.

Denna intervju som var egentligen ett tre timmar långt samtal håller nu på att omvandlas till artiklar. Det kommer en längre i LO-tidningen och även i några andra tidningar. Materialet är så omfattande att det skulle räcka till en mindre bok. Det är också så intressant, då denne vänsterns amerikanske ikon med 70 år i musiken och av politiskt engagemang hade så mycket att berätta att det lätt kan bli minst ett tio-tal helt olika artiklar om man vill. (Ev. intresserade redaktörer är välkomna att höra av sig!)

Under våren kommer jag tillsammans med Sanna Carlstedt att ta fram ett program som skall skildra i ord, bild och inte minst i musik Pete Seegers Amerika.

En journalist eller frilansskribents kick är när man får det där scoopet men det är bara resultat av jobb och tålamod.

Text. Ingemar E. L. Göransson

Foto: Janne Hillman

Stormy Monday Blues

Ett fynd på youtube: T-Bone Walker LIVE med sin klassiker Stormy Monday Blues.

(Bluesway-LP från slutet av 1960-talet)

Första versionen spelades in i slutet på 1940-talet och T-Bone är förebilden för i stort sett varenda bluesgitarrist oavsett om de kom från Chicago eller London. Men fortfarande framstår T-Bone som “the originator” med sin inspirerande och smått jazz-påverkade spel.

Buddy Guy med sin version från 1968:

 

Text: Ingemar E. L Göransson