Olof Palme – 24 år senare

I dag är det 24 år sedan Olof Palme mördades på öppen gata. Vem som begick dådet lär vi kanske aldrig få veta med säkerhet.

När skottet ändade Olof Palmes liv så var det också ett mord på den svenska drömmen om ett rättvist och bra samhälle. Det var arbetarrörelsens dröm om en demokratisk socialism med mänskligt ansikte som dog i samma stund.

Efter Palmes död har också socialdemokratin letat efter sin själ och sin framtid.

Det är nu 24 år sedan, en generation sedan och ett ideologisk universum sedan. Idag är det inte solidaritet och mänsklighet som gäller utan ekonomism och kvartalskapitalism. Det är inte ett mänskligt samhälle som prioriteras utan effektivitet och pengarnas makt som räknas.

Det är ett samhälle som är bra för de få och ett dåligt samhälle för många. Vad Palme skulle sagt idag det vet vi inte men vi kan ana:

"Vi avvisar en konservativ, för att inte säga reaktionär ideologi som hänvisar människan att ensam kämpa ed marknadskrafterna, att ensam söka bemästra de sociala konsekvenserna av teknikens utveckling, att hoppas att det ändå finns plats i arbetslivet och i samhället när de drabbas av sjukdom och arbetslöshet. Ty detta är verkligheten bakom det dunkla talet om friheten förkvävs i ett samhälle där människorna tar ansvar för varandra. Denna konservatism skulle innebära att människorna förskansar sig bakom en egen vall till skydd för sig själva och sina närmaste. Det skulle bli ett slutet och kallt samhälle, präglat av konkurrans och materialism. Spelrummet skulle öka för dem som har makt och ekonomiska resurser. För oss är solidariteten en väg att frigöra människans handlingskraft och skaparvilja. Därför vill vi satsa på gemenskap i samhället och solidaritet mellan alla medborgare. Herr talman, vi bör inte enbart ställa frågan: Vad kan jag göra för mig själv. Vi bör ställa frågan: Vad kan vi göra för varandra"

(Riksdagens remissdebatt 31/ 1 1973 från Antman-Schori Olof Palme den gränslöse reformisten Tidens Förlag 1996 sid 93)

Det kan också vara skäl att lyssna till Palme själv:

 

Text: Ingemar E. L. Göransson

Musik, musik – CD-recensioner

Det märks att det går mot vår då det kommer alltfler intressanta CD-släpp. Här är några som jag lyssnar speciellt till för ögonblicket.

Sade ”Soldier Of Love” (Sony)

Det är sällan jag köper plattor som ligger på listorna men det har skett nu. Faktum är att jag har lyssnat på Sades första platta på 10 år dagligen sedan den släpptes för en månad sedan . Jag har lyssnat i bilen, hemma och i mp3-spelare och gillat den mer och mer. Jag har alltid gillat Sade och hennes sidenmjuka sensuella röst. Hennes jazz-inspirerade arrangemang och har saknat henne under dessa år då hon inte gjort några släpp. Därför var ”Soldier Of Love” än mer välkommen och den klarar med råge alla förväntningar.

The London American Label Year By Year 1960 (Ace) och The London American Label Year By Year 1961 (Ace)

Vi som växte upp I slutet på 1950 och under 1960-talet har London en speciell betydelse som skivbolag. Den snygga (i mitt tycke snyggaste etiketten av alla) London-etiketten var vår enda verkliga möjlighet att få lyssna på den autentiska amerikanska rock & roll, rhythm & blues, rocka-a-billy, pop och country. Bolagen hade sin tyngdpunkt på distribution av independent-bolag som Imperial, King, Sun och Atlantic men också små regionala och lokala bolag som kanske bara fick en eller annan regional eller lokal hit.

Nu har brittiska Ace startat en serie CD som skall årsvis spegla denna epok. Det är inte de stora hitsen utan fokus ligger på de mer bortglömda och svåråtkomliga utgåvorna. De två första plattorna lovar gott och för min generation ett måste men för alla som har minsta intresse av denna del av den amerikanska kulturen är dessa plattor ett måste.

Jackie DeShannon ”You Won´t Forget Me – The Complete Liberty Singles Vol 1 (Ace)

I min värld är Jackie DeShannon en av amerikansk populärmusiks bästa låtskrivare. Inte bara det hon var måttstocken för tjej-pop som den kom att definieras i mitten av 1960-talet. Låtar som ”Needles & Pins” och ”When You Walk In The Room” föregick folkrocken och inspirerade The Byrds att köpa en tolvsträngad Rickenbacker. Hennes samarbete med Jack Nietszche kom att producera en av 1960-talets bästa LP ”Don´t Turn You Back On Me”.

Här har Ace (igen) startat att samla alla hennes singlar som de kom på Liberty. Den första CD stannar 1965 så det innebär att det finns åtskilliga singlar kvar till volym 2. Jag väntar med intresse.

Johnny Cash ”American VI Ain´t No Grave” (Lost Highway)

Verkligen vid “end of the line” kommer en sjätte CD med inspelningar som Johnny Cash gjorde under Rick Rubins geniala produktion. Den senaste och den som skall bli den sista plattan har stora likheter med de två föregående. Ett mörker och en väntan på sin skapare präglar Cash musik. Det är en man som sitter i dödens väntrum som sitter och väntar på att möta sin älskade June Carter och den Gud som han har haft en stark tro under hela sitt liv.

”Ain´t No Grave” är en rörande Cd. Musiken kryper in under skinnet och känslan av Cash kommande död är synnerligen närvarande. Den blir likt tidigare därför ytterligare en byggstenen i förståelsen och insikten i Johnny Cash värld. Den är kanske den mest utlämnade CD som gjorts någonsin, i vart fall sedan ”The Man Comes Around”.

Brinsley Schwartz ”Live In Cardiff 1974” (Blank)

Hittade den här bootleggen för några veckor sedan I en back med billiga Cd på en loppmarknad. För den som inte vet så var Brinsley Schwartz pionjärer i vad vi kallar pub-rock. Här började också Nick Lowes karriär ta fart även om det inte var hans första band. Delar av bandet kom sedan bli the Rumour som kompade den suveräne Graham Parker. Bandet gjorde ett antal LP på UA på 1970-talet utan att det var någon större framgång så desto roligare att hitta denna utmärkta live-platta med bandet under deras bästa period kring 1974-75. Ljudkvalitén är utmärkt (FM-radio ?) och här finns också Dave Edmunds med som gäst på några spår.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Fredag och plusgrader – vår på gång

Några vårlåtar sitter väl inte fel så här på fredag!

…regn….

….spring is here… (Chapel Of Love)

…gatudans…

….inte så seriöst men så jävla kul…

Trevlig helg önskar/Ingemar E. L.

Alla skyller på andra….

Den spårbundna kollektivtrafikens sammanbrott under årets vinter har blivit en politisk fråga. Därav det höga tonläget och utövandet av den gamla kära leken – det-var-inte-jag-utan-någon-annan. Åsa Torstensson (C) skyller på den i borgerliga ögon eviga skurken socialdemokraterna. Ulrika Messing tidigare (S)-märkt infrastrukturminister och Lena Hallengren (S)-ordförande i trafikutskottet skyller på Torstensson(C). SJ i sin tur lägger skulden på politikerna i allmänhet och Banverket i synnerhet, medan det utpekade Banverket skyller på likt SJ politikerna och tågbolagen som trafikerar Banverkets spår.

Kort sagt, alla säger inte var det mitt fel utan pekar finger åt annat håll och säger det var någon annan. Allt medan resenärerna fryser eller sitter inlåsta i stillastående vagnar och godset på järnvägen ”fryser inne”. Detta är en bild av svensk vinter och en kollektivtrafik som spårat ur. För när det blir omöjligt att resa mellan Göteborg och Stockholm under en veckas tid, när det inte finns en fungerande kollektivtrafik i Östergötland exempelvis så är det ett sammanbrott för kollektivtrafiken. Inget tu tal om annat än mer som problemet har varit mer eller mindre under hela vintern.

Vad ingen säger eller vågar säga är att det i grunden handlar om politik och ett annat sammanbrott. Ett politiskt sammanbrott som är övertydligt. Fakta är ju att järnvägen i Sverige har rustats ner under de senaste årtiondena och denna utveckling påbörjades med SJ och banverkets skilsmässa inspirerad av Thatchers Storbritannien då i nyliberal yra styckade British Rail efter samma mönster och som kom att leda till flera svåra olyckor där järnvägsarbetare och resande fick sätta livet till när politikerna i Whitehall lekte affär med infrastrukturen.

När socialdemokraterna påverkade av Thatcher och den nyliberala politiska trenden övertog brittisk politik (liksom många andra i västvärlden) så lades grunden till det sammanbrott vi nu sett när Sverige drabbats av den värsta vintern på årtionden, men en i många stycken normal nordisk vinter. Tågmaterialen funkar inte ihop med kyla, banorna har inte fått det underhåll de behöver, växlarna tål inte kyla och snö (inget nytt förresten), rörig och otydlig ansvarsfördelning, brist på material och personal och en upphandlingslekstuga som styrs av ekonomer skolade i Thatchers anda.

 

“…den gamla kära leken

– det-var-inte-jag-

utan-någon-annan…”

 

Allt detta samlat har gett kollapsen i den spårbundna trafiken. På ett sätt har de alla rätt i sina beskyllningar mot varandra. Socialdemokrater och borgerliga var överens om att dela SJ 1988, de har inte haft några större konfliktungar när det gällt det faktum att Banverket och SJ har halverat sin personal, Banverket har säkerligen rätt i att spåren är överutnyttjade och utbyggnad av järnvägsnätet är nödvändig. Trafiken har de facto ökat med nästan 100 procent sedan 1970 och godset med 35 procent.

Järnvägen var blodomloppet när Sverige utvecklades från Europas fattigaste bondeland till en ledande industrination. Politiken som skapade stambanorna och de gigantiska investeringar som då gjordes betalade sig tusenfalt igen. Den infrastrukturpolitik som bedrivets de senaste årtiondena har kommit till världs ände – vill man vara vitsig kan man säga att den har spårat ur.

Det är dags att ta itu med gångna tiders försummelser och felbeslut. Det är dags att inse att den nyliberala politiska epoken är slut. Det är dags för arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen att formulera en progressiv politisk dagordning för samhället efter nyliberalismens misslyckande och för folkflertalets bästa.

Sker inte detta kommer välfärdsstaten Sverige att bli en politisk historisk parantes i ett hav av marknadsmisslyckanden där fattigdom och ofantlig rikedom kommer att bli sina konstraster med allt vad samhällig oro och konflikter det medför.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Nyliberalismen och kollektivtrafikens haveri

Jag tror det var under julhelgen 1977 drabbades södra och mellersta Sverige av en veritabel snöstorm. Snön vräkte ner på ett nästan apokalyptiskt sätt. Inte stilla som i slutet av förra veckan eller i den gångna helgen, utan våldsamt och tungt. Nu kom snön ner så att den dränkte fullständigt både stad och land.

Då jobbade jag på ett åkeri här i Linköping och redan på annandag jul kallades alla som kunde ut för att börja röja undan snömängderna innan det var vardag på nytt. Lastbilar, plogar, frontlastare med eller utan snöslungor startades upp och en massiv insats gjordes för att trafiken och inte minst kollektivtrafiken skulle fungera snarast möjligt.

SJ kallade in alla lediga, hyrde in maskiner och tog i drift allt som fanns av maskinpark och inte minst allt folk som gick att uppbringa. Samhället skulle fungera och inte minst infrastrukturen skulle snabbast möjligt vara på fötter och i vart fall skulle folk komma till jobbet efter julhelgen, störningarna skulle minimeras.

Hur kunde detta då fungera? Hur kunde samhället för över trettio år sedan mobilisera så stora resurser för att få viktiga samhällsfunktioner att fungera även om det krävde både stora insatser av maskiner och manskap? Svaret är enkelt, det här var före nyliberalismens genombrott i politiken. För offentlig verksamhet var samhällsnyttan avgörande inte budget och lönsamhet.

Det viktiga var att trafiken fungerade, att järnvägstrafiken och bussarna och att människor kom till jobbet likaså att viktiga samhällsfunktioner inte fick haverera p.g.a. även svårt vinterväder. Samhällsnyttan var avgörande och målet med offentlig verksamhet oavsett om det var järnvägstrafik, fungerande vägnät eller annan samhällsservice.

Att uppmana människor att stanna hemma som Stockholms lokaltrafik gör idag hade renderat avsked för den ansvarige som sagt något sådant eller ens tänkt tanken. Likaså att tillåta järnvägstrafiken att packa ihop så totalt som skett under denna vinter hade inneburit att ansvariga chefer och politiker fått se sig om efter annan mindre skadlig sysselsättning än deras tillkortakommande hade orsakat.

“vinterns kaos är en konsekvens av två årtionden av nyliberal politik”

I det sammanhållna SJ fanns en stor kunskap och erfarenhet av var problem kunde uppstå och därmed kunde man mota Olle i grind innan problemen fanns. Nu kommer frusna växlar som en överraskning vid varje tillfälle det sker. Snön stoppar tågen p.g.a. materialen man köpt in har inte varit anpassat till svensk vinter när den är som värst utan avgörande vid upphandling har priset och endast priset varit.

Entreprenader och underentreprenader inom järnvägsunderhållet har inneburit att beredskapen är minimal och entreprenörers entreprenörer inte har möjlighet att agera förbyggande utan bara när problemen är akuta.

Vinterns kaos är en konsekvens av två årtionden av nyliberal politik och det kommer inte bli bättre. Viktiga samhällsfunktioner kan inte ha lönsamhet som ledstjärna utan samhällsnyttan. Högerns dröm om ett samhälle där allt går att köpa och sälja har visat sin orimlighet.

Nyliberalismens lekstuga har fått sin dom över sig – den fungerar inte – inte om vi vill ha ett samhälle där viktiga funktioner fungerar och där samhällsnyttan är viktigare än välsignad budget och heliga lönsamhet.

Politik handlar inte om religiöst tro eller dito ekonomisk fundamentalism. Politik handlar om att göra det bästa möjliga för de allra flesta. Med nyliberalismens trossatser blir det bara ett enda stort samhälligt haveri, detta är den viktigaste slutsatsen av vintern 2009-10.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Fredag igen!

Ett av mina favoritband från 60-talet med den enormt talangfulle Stevie Winwood med en lysande version av “Georgia On My Mind” (han var 17 år!!!!!).

Trevlig helg önskar/Ingemar E. L.

Det bettet visste var det tog

Varje dag jag vaknar och känner att jag inte är sjuk är en lycka. Lycka för att inte vara sjuk men också en lycka att man ännu en dag, en vecka, en månad kanske t.o.m. ett år klarar sig själv, de sina och har hälsan så man kan jobba.

Innan 2006 klagade vi ofta, och med rätta på, att rehabiliteringen inte fungerade. De stora bristerna gjorde att människor inte fick en chans att komma tillbaka till jobbet. Arbetsgivarna var ovilliga att förändra arbetsplatserna och Försäkringskassan har i årtionden var ett under av fyrkantighet.

Missförstå mig rätt, även om det fanns stora brister och mycken kritik var riktig mot hur det var så var inte lösningen att slänga ut både ungen med badvattnet, badbaljan och slå sönder vattenledningen det vi då från fackligt håll efterlyste.

Den borgerliga regeringen såg dock sin chans att underminera socialförsäkringssystemet och slå sönder några fönster till på välfärdsbyggets hus.

Littorin lovade i december att de som gick från sjukskrivning till in i den s.k. rehabiliteringskedjan skulle i vart fall inte få sämre ersättning än tidigare. Idag vet vi bättre, 75 procent fick en kraftig sänkning av sin ersättning. Dvs. flertalet oavsett om du inte var inne på arbetsmarknaden tidigare eller om du faktiskt hade ett jobb men var sjuk har fått en kraftig sänkning. I många fall handlar det om tusenlappar.

Frågan som ställer sig är; ljög Littorin i december eller talade han mot bättre vetande. Båda är lika illavarslande. Vet han inte fakta eller hade man inte gjort en ordentlig analys av hur det skulle bli eller chansade Littorin och tog en rövare för att komma ur en obehaglig debatt.

Nu är det så här att lögnen har en tendens att komma tillbaka och likt en ilsken byracka bita dess upphovsman i röven. Jag hoppas att bettet tar ordentligt och känns hela vägen över valdagen 19 september 2010. Måtte inte byrackan släppa taget.

Text: Ingemar E. L. Göransson