En för dagen perfekt låt:
Snapsvisan tar hjälp av “Loffe”:
God midsommar!!
/Ingemar E. L. Göransson
British Leyland gick i graven för drygt 20 år sedan. Den statliga bilkoncernen som var bättre än sitt rykte och på väg upp ur problemen när Thatcher kom till makten 1979. Labour hade slutligen nationaliserat Leyland 1975 och hade sakta men säkert lyckats få företaget att komma upp på torra land. Den utvecklingen bröts snabbt genom privatiseringsvågen som var nyliberalen Thatchers signum.
Vår svenska Thatcher – Maud Olofsson – verkar ha lyckats med sin förutsatts att skada svensk industri och främst då svensk bilindustri när vi idag får beskedet att SAAB inte klarar att betala ut löner till personalen. Inspirationen och modellen för Olofssons politik är att finna i Thatchers industrifientliga politik på 1980-talet. Thatcher lyckades skada den brittiska industrin ända in i märgen och Maud Olofsson vill inget hellre än att vara Thatchers lärjunge. Genom sin ”passivitet” har Olofsson och regeringen Reinfeldt lyckats köra SAAB ner i konkursens svarta hål.
Den totala fordonskrisen är ett faktum. Inte bara att SAAB och deras tusentals anställda med stor sannolikhet blir utan jobb men också hela underleverantörsledet drabbas hårt. Det är också sannolikt att Volvo indirekt kommer att drabbas när olika underleverantörer inte överlever härdsmältan i Trollhättan.
Kunde regeringen ha gjort annorlunda, var det möjligt att rädda industrijobben på SAAB? Troligtvis om regeringen hade bedrivet en aktiv industripolitik och inte dogmatiskt och med fundamentalistens trosvisshet predikat sitt icke-ansvar.
Nu när SAAB-arbetarna inte ens får lön menar näringsminister Olofsson att hon och regeringen inte har något att skaffa med den allvarliga industrikris som Sverige i allmänhet och specifikt västra Sverige synnerhet hamnat i. Det får SAAB klara vi tvår våra händer säger Olofsson och säkerligen ler ett belåtet leende när ingen ser.
GM i USA nationaliserades i praktiken av den amerikanska staten. Den olustiga hanteringen av jobben i Trollhättan och fordonsindustri kunde ha fått en annan utveckling om den svenska regeringen hade haft samma omsorg om industriproduktionen i Sverige i allmänhet och i Trollhättan och Västsverige i synnerhet som Obama visade i USA.
En nationalisering hade i vart fall inte gjort saken sämre och den hade inte kastat tusentals bilarbetare ut i arbetslösheten. Eller, menar Olofsson att de ska i fortsättningen gå hem till hennes gelikar och tvätta, diska, gå ut med hunden, klippa gräset och så vidare för en lön som bara är en bråkdel av metallarbetarens.
Man får hoppas att regeringen Reinfeldt och dess ministrar blir hågkomna senast 2014 och belönas med en välförtjänt spark i ”röva” som det heter på Västsveriges mustiga språk.
Text: Ingemar E. L. Göransson
TALLROTH (Repmånad) läser den!
(Ett tack till Weiron Holmberg!)
Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.
Den 17 juni hade LO-tidningen en ledare som måste betraktas som på vissa sätt uppseendeväckande. Den alltid kloke Martin Klempe skrev ett varningens ord mot de privatiseringar och avregleringarna som planeras i regeringskansliet. Han varnade också för konsekvenserna av avregleringspolitiken och dess påverkan på vår gemensamma framtid.
Klempe har givetvis helt rätt men jag skulle vilja se att hela arbetarrörelsens drog hela slutsatsen av Klempes helt korrekta varningsord. Det handlar inte om enbart avreglering av kollektivtrafiken utan av hela samhället till förmån för en marknadsliberal värld där mänskliga behov har en prislapp. Det är inte bara kollektivtrafiken utan även sjukvården och public service utan snart alla aspekter av mänskligt liv som skall privatiseras och konkurrensutsättas i denna nya sköna marknadsliberala värld.
Grunden för den här utvecklingen ligger i den ideologiska och därmed politiska revolt mot tanken om ett solidariskt och gemensamt samhälle där behoven som medborgarna har möts i gemensamt lösande och där lönsamhet kommer i andra hand. Ett samhälle där var en efter förmåga och åt var och en efter behov. Denna visa devis ersätts därmed istället med nyliberalismens ikon Margaret Thatchers ord ”det finns inget samhälle det finns bara familjer och individer.”
Behoven är inte alltid lönsamma
Kollektivtrafiken och än mer infrastrukturen är bra exempel på att de marknadsliberala teorierna inte fungerar. Behoven är inte alltid lönsamma eftersom medborgarna har satt sig att bo i avkrokar sett ut storstadsperspektivet. Att bygga vägar, anlägga järnvägar är synnerligen dyrt och svårt att få lönsamt. Om lönsamhetsprincipen hade fått råda hade aldrig stambanorna byggts men då hade Sverige industrialisering försenats kraftigt och därmed hade också Sverige och dess medborgare varit väsentligt fattigare idag. Och, varför ta hand om olönsamma icke arbetande medborgare som av sjukdom eller arbetslöshet icke kan uppfylla sin plikt.
Samma sak gäller den mänskliga infrastrukturen som dagis, nattis, skolor, gymnasier, vuxenutbildning, universitet, sjukvård osv. Nödvändiga för att samhället skall fungera. Vissa delar kanske kortsiktigt bli lönsamma men som helhet är det omöjligt för entreprenörerna kan tjäna pengar på.
Den här utvecklingen lett till ett samhälle som kan beskrivas som ett åttationdelssamhälle. Dvs. åtta av tio lever ett hyfsat liv med hyfsade inkomster och relativ trygghet. Medan två av tio får det allt sämre men med sitt liv utanför finansierar de andras goda liv.
Trettio år av högeroffensiv
Mer än i trettio år har det pågått en politisk offensiv från högern som har förändrat det stora välfärdsprojektet som startade efter andra världskrigets globala människoslakt. De välfärdsstater som byggdes upp har mer eller mindre raserats i land efter land av högerns profeter och överstepräster med uppbackning av marknadsfundamentalisterna i delar av den akademiska världen och skrivkulierna i den borgerliga pressen.
Inte nog med att högern och de starka ekonomiska intressena inte kunde acceptera välfärdsstaten med sin fulla sysselsättning och allt mer jämlika förhållanden utan vad som varit värre är den smygande förändring som skett inom arbetarrörelsen till förmån för marknadsliberalism, den s.k. New Labour-politiken. Under radikala ordkaskader om ”modernitet” har samma New Labour i de socialdemokratiska partierna i Europa anammat den nyliberala politiken om än med annan retorik.
"…..det vi ser i Sydeuropa
är inte bara början.….”
Allt från ”självständig” riksbank, avreglerad valuta- och kreditmarknad, utförsäljningar och privatisering har allt under talet om globalisering. Egentligen ett begrepp som förskönar vad det handlar om en internationell kapitalism utan några regleringar.
Hela utvecklingen under de senaste 30 åren har lett till det vi upplever idag; hysterisk jakt på obefintlig inflation, finanskris, länder som närmar sig bankrutt och en tillbakapressad arbetarrörelse som börjar resa på sig. I Grekland, på Irland och i Spanien ser vi folkligt missnöje som tar sig uttryck i vad P O Edin förutspådde när jag intervjuade honom för min bok ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.
När fackliga kamrater på 1980 och 1990-talen talade sig varma för konkurrensutsättning av offentlig sektor var det uttryck för den kraft som högerns propagandaapparat hade ända in i arbetarrörelsens innersta. När sedan kommunalpolitiker höll rea på det gemensamma och privatiserade var det en övertro på marknaden likaså när infrastrukturen slogs sönder i slutet på 1980-talet.
Stora delar av arbetarrörelsens misstag att låta sig fångas av de marknadsliberala idéerna om ”modernitet” och därmed också bidrog till att vi i dag har en strukturell massarbetslöshet i västvärlden till priset av ökad social instabilitet. Det vi ser i Sydeuropa är inte bara början till slutet på eurons existens utan också fortsättningen på den finansekonomiska härdsmältan som hotar hela EU:s existens på sikt.
När Martin Klempe i LO-tidningen manar till motstånd mot fortsatta privatiseringar är det ett tecken i tiden. Motståndet mot den marknadsliberala eller nyliberala revolten mot arbetarrörelsens stora reformistiska projekt välfärdsstaten ökar inte bara i Grekland utan även i det avreglerade Sverige.
Som sagt ett tecken i tiden och ett välkommet sådant.
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.
Jag erkänner, jag har varit usel på att hålla det jag sagt. I vart fall vad det gäller att publicera ett foto varje vecka på bloggen.
Jag har bestämt mig för att försöka igen, hoppas att uthålligheten är bättre den här gången.
All foton har copyright. Vill du använda dem så hör av dig. det är okay så länge det ej sker i kommersiellt syfte och att fotografen anges. Men som sagt hör först av dig!
Mvh/Ingemar E. L.
Vecka 34
London, maj 2011
De två titanerna i svensk politik möttes i veckan i ett envig som visar på hur det politiska landskapet kommer att se ut de närmaste åren. Det var å ena sidan förvaltaren, självbelåten och nöjd och utan förmåga att höra de störande ljuden i samhällets bortre hörn och undervegetation.
Å andra sidan den hungrige, debattglade retorikern som bärs fram av en ideologisk och idépolitisk övertygelse att Sverige kan bättre än att sitta nöjd när samhällsproblemen trots allt finns. Det är trots allt inte femkort som spelas.
Den ene ser till den pråliga utanpålåten och att flertalet lever väl tack vare att minoriteten betalar med sin välfärd, eller rättare med sin allt mer bristande välfärd, och möjligheterna att skapa ett samhälle där ”ingen stängs ut från finrummet” för att tala med Per-Albin Hanssons ord. Den nöjde beundrar med självsäkert uttryck sin skapelse det åttationdelssamhället ersätta den generella välfärdsstaten.
Fredrik Reinfeldt framstod i partiledardebatten som oengagerad och som en kamrer snarare än politiker som hade några ambitioner att förverkliga mer än de gigantiska skattesänkningar som regeringen har redan genomfört. Svaret från Reinfeldt på alla samhällsproblem heter sänkta skatter. Den uppenbara skrytvalsen och självbelåtenheten är inget bra stöd att luta sig mot då det ger intrycket av att sitta nöjd samtidigt som medborgarna ser de problem som Reinfeldt uppenbarligen blundar för.
“….Reinfeldt framstår som en oengagerad kamrer…”
Detta medan Håkan Juholt trots en viss premiärnervositet som märktes lite i hans något forcerade framtoning inledningsvis visade ett ärligt engagemang i de problem som medborgarna upplever i sin vardag; utförsäkringarna, den fortsatt höga arbetslösheten, infrastrukturen som inte fungerar, kraftigt ökade medicinpriser och inte minst ökade klyftor mellan samhällets topp respektive botten i inkomsttabellerna.
De övriga partiledarna fick inte mycket utrymme i bataljen mellan den försvarande Reinfeldt och den offensive Juholt. Det var mötet mellan förvaltaren och utmanaren vi fick bevittna. Lars Ohly som med sedvanlig retorisk skicklighet trängde in Reinfeldt i ett hörn där han framstod som utan empati och som en teknokrat där tabeller och siffror avgjorde politiken.
Maud Olofsson gjorde en slät figur liksom den enkelspårige Björklund som undvek den gång på gång uttalade frågan om varför det är ett ohemult krav att i andra länder baserade företag skall finnas fysiskt representerade i Sverige som de fackliga organisationerna kan förhandla och samtala med.
Orsaken vet alla, folkpartiet menar att facket skall försvagas – ett i sanning sorglig utveckling av det parti som haft en stor del av äran i bygget av det svenska välfärdsbygget och arbetsmarknadsparternas delaktighet i detsamma. Att Olofsson nu väljer att avgå är helt följaktigt den marginalisering som Centern befinner sig i under den moderata tummen.
SD välfriserade vänsterfascist (viss radikal retorik med en lösning – ut med icke-svenskarna) Jimmie Åkesson hotade regeringen att om de inte gör som han vill ska SD fälla regeringsförslag där det svider mest om partiet inte får igenom valda delar av sin politik. Tyvärr svarade inte Reinfeldt mot detta på annat sätt än med förvaltarens mässande om budgetregler och kamerala argument. Detta medan Juholt klart viftade bort alla inviter från Åkesson likt en besvärande högsommarfluggas surrande.
Partiledardebatten gav en bild av hur den politiska debatten kommer att se ut framledes. Å ena sidan den självbelåtna kamrerens och förvaltaren som inte lyssnar eller vill lyssna på det växande missnöjet från den minoritet av medborgarna som betalar den politik som den självgode berömmer sig för.
Å andra sidan en engagerad offensiv, återvunnen och återfunnen reformism, om ännu inte helt formulerad, som sakta kommer att undergräva den sittande högeralliansens framtid. Ett politiskt program för återupprättande av det solidariska samhället som sakta växer fram.
Reinfeldt bör nog vakna upp för att inte väckas i form av ett nyval så i vart fall 2014 då striden mot framtidens Sverige kommer slutgiltigt att stå. Man kan dock undra hur många fler nålstick som alliansen klarar att håll ihop inför; när börjar de övriga allianspartierna se om sina hus där de alla tre lever farligt i skuggan av högertitanen. Ingen avundsvärd situation som kamreren har att leva med.
Text: Ingemar E. L. Göransson
Det finns ett gammal talesätt som innehåller mer än en viss sanning “säg mig vem du umgås ska jag säga vem du är”. Regeringen i sin iver att driva igenom sin politik trots att den sitter i minoritet bör lugna ner sig lite grand och ta “saken” i vacker hand.
Högerextremisterna i Sverigedemokraterna (SD) har i praktiken förhandlat med Reinfeldts regering och mot ett löfte om tystnad om detta uppenbara löftesbrott från regeringen att aldrig göra upp med halvfascisterna i SD.
Ute i Europa har samarbetet med högerextremisterna skett på flera sätt. Man har suttit eller sitter i samregerande i vissa länder eller har vuxit sig så starka att de kunnat pressa på sitt inflytande och sin nattståndna politik på de etablerade partierna. Vi har sett hur främlingsfientliga politiska inslag har blivit rumsrena i land efter land i den del av värld som borde ha i minnet vart denna politik ledde i mitten av förra århundradet.
Nu är SD likt tidigare högerextremister som Ny Demokrati som var Carl Bildts stödtrupper i riksdagen i början av 1990-talet. Vad vi ser nu i o m de uppgifter som läckt ut tack vare att SD själva är så glappkäftade är en liknande utveckling. Det som skett i riksdagen visar också på genom sitt facit där SD i nio omröstningar av tio röstar med sittande högeralliansregering. Ett ideologisk släktskap som manifesteras då SD är ett borgerligt om än extremistiskt parti.
Den tionde omröstningen där SD röstar med oppositionen får räknas till deras nålsticksstrategi för att vinna ökat inflytande och undvika framstå som det femte regeringspartiet eller helt enkelt ett offer på populismens konto.
Oppositionen kan inte klandras för detta då den inte satt sig i förhandlingar varken öppna eller dolda med fascistpacket i SD vilket givetvis aldrig kan ske eller får ske då detta skulle underminera hela oppositionens trovärdighet både som opposition och trovärdighet demokratiskt sett.
När regeringen Reinfeldt förhandlar med SD är det inga goda nyheter varken politiskt eller sett ur demokratiskt renhållningssynpunkt. Det är ett politiskt sanitärt problem. Fascister och rasister förhandlar man inte med – dem bekämpar man och politiskt isolerar.
Tyvärr verkar makten viktigare för regeringen än demokratins grundläggande värderingar – det är bara och beklaga, men visst är det synd att återigen kunna säga om en borgerlig och moderatledd regering; Machiavellis principer väger tyngre än folkväldet!
Text: Ingemar E. L. Göransson
För några dagar sedan skrev jag kring barnfattigdomen. Det mobiliserades tre "advokater" från högeralliansens supporterskara för att angripa mina synpunkter på Reinfeldts misslyckade politik i kommentatorsspåret. Inte för att dessa lyckades på något sätt förändra eller stärka Reinfeldts och borgs sak. Ärligt talat, tror jag inte ens att det räcker med en hel advokatbyrå för Reinfeldts regering att komma från sitt misslyckande.
OBS de på fotot har ingen direkt koppling till artikeln
Det är egentligen inte frågan om det är en ökning eller minskning av barnfattigdomen. Det är frågan om realiteten att den finns. Att 220.000 och deras familjer räknas in i de fattiga medborgarnas värld. Det visar på ett djupt ojämlikt samhälle.Nu tror jag inte likt ovanstående "advokater" för Reinfeldts politik att de har valt detta själva utan de är en konsekvens av en politik som har syfte att skapa ökade klyftor i samhället. Både relativt och faktiskt. De 220.000 barnen finns eller hur, för så vitt jag vet har ingen av er förnekar detta.
Orsaken ligger i den politik som påbörjades av Carl Bildts regering och har sedan dess fortsatt oavsett regeringsbildarens partifärg; avregleringar, privatiseringar och utförsäljningar. Budgetdisciplin och budgettak, prioritering av inflationsbekämpning före full sysselsättning; dvs en nyliberalt färgad borgerlig eller New Labour-färgad politik.
Från 1940-talets slut fram till 1990-talet var prioriteringen full sysselsättning och den politiken lyckades. Sverige hade den snabbaste jämlikhetsutvecklingen i världen och en arbetslöshet som låg på kring 2 procent.
När vi hade en arbetslöshetstopp i början på 1980-talet på 3 procent kallade Palme detta en nationell katastrof och regeringen satte in stora resurser på att trycka ner arbetslösheten.
Redan Ernst Wigforss menade att det privata näringslivet kan aldrig garantera full sysselsättning utan den offentliga sektorn måste växa. Sedan Bildts tid har över en kvarts miljon jobb försvunnet inom offentlig sektor och de har inte gått över till den privata sektorn utom i en mindre omfattning. Jobben har helt enkelt försvunnet. Under Bildts tid exempelvis gick 80.000 privata företag i konkurs.
Det finns stora behov i samhället som behöver täckas men de är inte lönsamma, det finns ca 30 miljarder i behov inom infrastrukturen, det finns stora brister i utbildningen så att arbetsgivarna inte kan hitta kompetent arbetskraft. Samtidigt som högerns dröm om en låglönearbetsmarknad torpederas av att behoven av okvalificerad arbetskraft sjunker nu drastiskt enligt AF.
I dag har vi det som ekonomerna kallar jämviktsarbets-lösheten som en ekonomisk doktrin. Så när AF berömmer sig för att arbetslösheten blir "bara" knappt 7 procent nästa år så är det fortfarande en nationell katastrof men tyvärr en politiskt självvald politisk katastrof.
Sanningen är helt enkelt att barnfattigdomen är ett symptom på ett sjukt samhälle som inte klarar att garantera sina medborgares väl och ve utan skapar ett samhälle där med nödvändighet en minoritet av medborgarna får agera buffert för att garantera kapitalintressenas cyniska spel.
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.
