Veckans foto; vecka 40

Foto Ingemar E. L. Göransson ©

Cinderella, september 2009

Fredag även denna vecka

För att börja helgen på rätt sätt så varför inte

THE SORROWS “TAKE A HEART”

Tala om klassiker och magiska 3 minuter!

Trevlig helg!

Ingemar E. L. Göransson

Konsten att förskingra 15 miljarder

I början av 2000-talet köpte jag troligtvis den vackraste bil jag någonsin ägt. Det var en Rover 75, en brittisk dröm, en orgie i design och utsökt arbete så långt det går att komma utan att bilen är ett rent hantverk.

MG Rovers var det sista som fanns kvar av det under tidiga 1990-talet slaktade British Leyland. BL hade kommit till 1968 på initiativ av den dåvarande brittiska Labourregeringen och kom att nationaliseras 1975.

Koncernen som var en sammanslagning av alla de små bilfabrikerna i Storbritannien som inte kunde överleva på grund av litenhet, för små volymer och de enorma investeringar som behövdes för att brittisk fordonsindustri skulle kunna utvecklas och komma i takt med teknikutvecklingen.

Leyland hade kring 1980 ca 40 % av den inhemska marknaden och inte en föraktlig del av marknaden i samväldesländerna men även här hemma och på andra håll. Vi kommer väl ihåg BMC Cooper ”Hundkojan” som var en av de mest sålda bilarna kring 1970.

BL blev direkt ett mål för Thatcherregeringen som i början på 1980-talet började sälja ut delar av koncernen till både höger och vänster för att slutligen 1994 lägga ner hela koncernen.

Kvar i början på 2000-talet var MG Rover som ägdes av ett konsortium med brittiska ägare. De hade fått MG Rover efter en försäljning av BMW för £ 10 och 5 miljarder i förlustgarantier. MG Rover kom att under några år tillverka den vackra Rover 75:an och en sportigare variant i MG:n.

I Sverige såldes det ganska bra med Rover-bilar under några år men 2005 kom chocken. MG Rover hade gått i konkurs och det fattades 15 miljarder som ägarna hade plundrat företaget på. MG Rover såldes senare till kinesiska Nanjing.

I går blev den brittiska regeringens utredning till offentlig och handelsminister Peter Mandelson kunde meddela att de tidigare ägarna hade förskingrat och plundrat MG Rover på ca 15 miljarder, förstört bevis och ljugit för utredarna om det som skett. Men vem fick betala; skattebetalarna och de tusentals bilarbetare som tillverkade en av de vackraste bilar som gjorts de senaste årtiondena. Ägarna själva kommer troligtvis inte att åtalas – då de enligt brittiska jurister inte begått något brott rent juridiskt.

Kan den nyliberala rövarkapitalismen få ett tydligare ansikte än den sorglustiga historien kring British Leyland och MG Rover. Thatcher i sin iver att sälja ut statliga företag (jfr med sittande svensk regering) la grunden för Leylands kollaps men också för bedrägeriet och svindeln mot MG Rover.

Det är inte utan att det verkar som om Reinfeldts ministrar; Maud Olofsson, Göran Hägglund, Mats Odell och inte minst Åsa Torstensson har varit på kurs och lärt sig hur en slipsten skall dras.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Historien om min Rover 75 finner du här.

Mera av samma…igen

Anders Borg har presenterat sin budget. vad ska man säga mer än förväntat – mer av det samma.

Skattesänkningar åt de som redan har, sämre för arbetslösa och sjuka och bara symboliska satsningar på exempelvis pensionärer. Samtidigt får nu den som tjänar 50.000 i månaden en skattesänkning med ca 350 kr ytterligare.

Skattegnällarna från de “gamla” moderaterna måste nu vara i nirvana eftersom den här  regeringen med de “nya” moderaterna har sänkt skatterna på ett sätt som inte Bildt vågat tänka 1991.

72 miljarder har kalaset kostat hittills (och det är bara det s.k. jobbskatteavdraget), vem har pröjsat för högerns orgie i skattesänkningar – de som är sjuka, arbetslösa eller gamla.

En skammens politik, en klyftornas politik och en orättvisans politik! Jag orkar helt enkelt inte kommentera skiten – det är bara så….

 

“– Sänkt skatt för välbeställda och fler arbetslösa. Det är bokslutet över den här regeringens politik. I sin sista budget för mandatperioden fortsätter regeringen att välja sänkta skatter framför en effektiv krispolitik trots att arbetslösheten skjuter i höjden.”

 

(LO i ett pressmeddelande idag.)

Jag lämnar ordet och ton till Fred Åkerström!

Veckans foto; vecka 39

Foto: Ingemar E. L. Göransson ©

Linghem, september 2009

“No mercy” – Det är krig

Mona Sahlin har hamnat i blåsväder genom att hon har under slutskedet på kyrkovalet åkt på jet-set fest på Mallorca. Moralkakorna har kommit upp på bordet på nytt och skall nu avätas. Servering står bl.a. Expressens skrivkulier för.

Man kan ha synpunkter på timing och det taktiska att ge sig iväg på detta arrangemang. Men då bör vi kanske fundera på några ting; vem tjänar på att Expressen gör affär av Sahlins utflykt i den överklassens festiviteter. Sahlin vad jag förstår pröjsar med egna pengar resa och alla kostnader kring den.

Hon är inte heller ensam att delta i den Bindefeldsa födelsedagskalaset. Flera borgerliga ministrar deltar också (vilket Expressen talar tyst om). Man kan sedan tycka att det är på gränsen till larvigt att delta i detta jippo, men det är Mona Sahlins eget beslut och så länge inte partiet eller skattebetalarna inte behöver dra upp lädret rör det egentligen ingen annan än Mona Sahlins familj och närmaste.

Vad är då problemet? För det första det är under slutskedet av ett allmänt val, men kyrkovalet kan väl knappast betraktas som oumbärligt. Med ett valdeltagande på 10 % känns det inte speciellt viktigt utan snarare en intern angelägenhet bland de närmast sörjande. Detta oavsett om man från olika håll försökt blåsa artificiellt liv i en ganska ointressant händelse.

För det andra och det är mer problematiskt. Genom att åka demonstrerar Mona Sahlin att hon lever på andra villkor än andra människor. Framför allt sitt partis väljare som aldrig skulle tänka sig att delta i en uppvaktning hos den allt annat än diskreta överklassen. Många skulle heller inte ha råd att flyga till det varma Medelhavet för att fira av sina goda vänner. Här ligger problemet. Det ger bilden av politiker lever ett annat liv än vanliga dödliga. Det är lite av det som var LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedins problem under vintern då samma bild av att tillhöra en annan krets i samhället än den man talar för blev så tydlig. När denna mentala kollision inträffar kan skadar trovärdigheten långt mer än händelsen i sig.

 

“….politik är ett

smutsigt spel…”

Det här vet Expressen mycket väl och det är därför man gör en affär av Sahlins resa. Det handlar inte privatpersonen Mona Sahlin utan partiledaren, socialdemokraten Mona Sahlin som gör det som man kan förvänta sig av ex kulturminister Adelsohn-Liljeroth och integrationsminister Sabuni eftersom de tillhör dessa kretsar i den stockholmska överklassen.

Misstaget är inte att Sahlin åkte, det är hennes sak, men man kan undra hur omgivningen, hennes rådgivare tänker. Omdömet måste ha klickat när beslutet togs. Faktum är ju att partiet äger Mona Sahlin i en valrörelse. Man kan som jag tycka att den är ganska ointressant men jag är inte i kyrkan som den gudsförnekare jag är men socialdemokraterna har satsat starkt på att göra ett bra val i valrörelsen. Då och därför framstår Mona Sahlins resa till Bindefelds partaj som inte optimal sett ur opinionsbildningsperspektiv. Tvärtom den lämnar onödiga blottor för högerns Sahlin-ätare.

Får det någon betydelse, nej säkerligen inte. Men hela uppståndelsen visar att Mona Sahlin kommer att hårdbevakas av media och minsta brist på omdöme eller misstag kommer att bli ammunition i kriget mot det röd-gröna alternativet i valet 2010.

Vi kan tycka att det är fånigt, oseriöst eller helt enkelt obehagligt, men politik är ett smutsigt spel och som en god vän sa ”de tänker inte som vi” har fått en tydlig bekräftelse. Kampen om regeringsmakten kommer att bli ett krig där inga fula tricks kommer att undvikas eller barmhärtighet visas. Desto fortare oppositionen inser detta desto bättre.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Foto: Christoffer Göransson

Äntligen fredag II!!!

(Signerad LP/författarens samling)

The Righteous Brothers hör till mina favoriter. Bill Medley och Hatfield var helt underbara med sin blue-eyed soul.

Från början togs de för som en svart duo. Under de det dryga decennium som de gjorde plattor så var det för det mesta hög kvalitet på de spelade in oavsett om det var på lilla Moonglow (mesta dels R & B); Philles (jättehitsen) eller på Verve (mer år MOR-hållet).

Här är några video jag hittat på youtube. Jag ska återkomma senare med en längre presentation av The Righteous Brothers.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Äntligen fredag!!!

Jag kan inte låta bli att tycka Gene Vincents version av “Over The Rainbow” är helt underbar:

Trevlig helg!

Ingemar E. L. Göransson

Sex LO-förbund tar strid

Ett utökat samarbete – 6F - mellan sex av LO:s förbund; Byggnads, Transport, Målarna, Elektrikerna, Fastighets och givetvis SEKO proklamerades i dag på förmiddagen på SEKO:s kongress. Det skedde vid en ceremoni som påminde om när ett större internationellt fördrag signeras. Ingen tillfällighet givetvis utan en tydlig signal till olika mottagare.

En signal till arbetsgivarna att dessa sex förbund med ca 380.000 medlemmar kommer att agera som en gemensamt kraft och i solidaritet med varandra. Eller som Transports Lars Lindgren sa ”Det gillar vi” när frågan om hur solidariskt man komma att agera och om sympatiåtgärder kan bli aktuella.

Men också en signal till de övriga LO-förbunden och till LO något 100-tal meter bort från SEKO:s kongress. En signal att de tre undertecknade förbunden menar allvar med sitt samarbete.

Samarbetet kommer att handla delvis om det uppdrag som LO egentligen har, men som man bara kan tolka som att de nämnda förbunden inte tycker att det har skötts på ett nöjaktigt sätt. Det är oomtvistligt att LO har under Wanja Lundby-Wedins ledning tappat i inflytande vilket också inneburit att förbunden har på samma sätt sett sina möjligheter att påverka politiken och samhället att minska.

Hans Tilly från Byggnads vädrade också ett visst missnöje med hur LO hade uppträtt i samband med i varit fall inledningen på Lavalkonflikten.

Vad ska då 6F göra tillsammans ? På frågan svarade de sex ordförande med var sitt exempel; Avtalsfrågor, kollektivavtalen kopplat till Laval-domens konsekvenser; facklig-politiskt och det kommande valet 2010; facklig utbildning; gemensam opinionsbildning eller som Lars-Åke Lundin , målarfacket sa det är bara vår kreativitet som är hindret.

Men, än mer samarbetet är inte bara ett centralt samarbete utan också ett lokalt dito.

Lars Lindgren, Transport

LO har släppt ett antal viktiga frågor där bland annat näringspolitiken är en del som nu 6F enligt Jan Rudén kommer att driva. Transports Lars Lindgren var kritisk till det självklara att IF Metall och industriförbunden ska med självklarhet vara löneledande i avtalsrörelsen.

När LO-ordföranden på kongressen 2008 tog på sig att ta ansvaret för fackens medlemsrekrytering har tyvärr inte inneburit att den negativa trenden brutits, i vart fall ännu. Förbunden har fortsatt att tappa medlemmar under Reinfeldts regeringstid på ett historiskt ojämförbart sätt. Faktum är att tappet är bara jämförbart med vad som hände efter storstrejken 1909 och endast då har det skett ett sådant omfattande tapp.

 

“…ett hopp om en starkare

facklig och inte minst

en radikalare politiska aktivitet…”

LO har blivit en otydlig organisation. LO deltar ytterst sporadiskt i samhällsdebatten och har hamnat i ett bakvatten som naturligtvis oroar förbunden. Forskaren vid Umeå Universitet Jesper Enbom visar i en ny avhandling att facken har anpassat sig till villkoren som Svenskt Näringsliv sätter. Exempelvis att LO ofta hamnar i svaromål i den politiska debatten.

De 6F:ens närmare samarbete kan bara tolkas som ett försök från de sex förbunden att komma upp på scenen igen och få genomslag för sina och sina medlemmarnas högst legitima intressen. På annat sätt kan man inte heller tolka det elektrikernas Jonas Wallin när han menar att genom 6F blir de orepresenterade förbunden starkare i LO:s styrelse. Varken Elektrikerna, Målarna eller fastighets har i dag ordinarie platser i LO-styrelsen.

Inte bara 6F:en är ett tecken på att det är turbulent utan också nätverket De Fackliga Samhällsbyggarna med SEKO, Elektrikerna, Fastighets, Målarna, Byggnads och Grafikerna/Skogs och Trä finns också med i bakgrunden.

Uppenbarligen finns det ett missnöje inom en ett antal av LO:s förbund med bristen på initiativ från Norra Bantorget. På annat sätt kan inte det fördjupade samarbetet mellan de sex förbunden 6F tolkas. Det kan tolkas som ett svaghetstecken, men också samtidigt som ett hopp om en starkare facklig och inte minst en radikalare politiska aktivitet i snålblåstens högersverige.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

SEKO:s kongress raka spåret för en radikalare politik

Mitt gamla förbund SEKO har kongress och det är en kongress som präglas av motstånd mot högerns angrepp på välfärdsstaten. I sitt inledningsanförande igår så satte ordförande Janne Rudén ner foten och la an tonen för kongressen och dess syn på den högerpolitik som den sittande regeringen fört.

Rudéns beskrev högerns politik visavi löntagarna med orden ”det han (Anders Borgs statsekreterare) lika gärna, alltså egentligen säger, är att tryggheten är raserad för så många så fler är beredda att ta jobb till vilken usel lön som helst.” En hårdhänt beskrivning av det systemskifte som pågår men inte mindre sant för den skull.

Janne Rudén fortsatte ”på agendan för den moderatstyrda systemskiftesregeringen ligger en allmän lönesänkning och beredandet av en väg mot ett låglöneproletariat, ett ”working poor” där fattiga ska förmås att ta underbetalda arbeten eftersom det inte ska finnas en omställning värd namnet.” Detta med tanke på att Sverige har en av Europas sämsta a-kassor och diskussionen om lägre reservationslöner.

 

SEKO tog under förmiddagen ett nytt handlingsprogram ”Svenska modellen 2.0” som kanske är det tydligaste politiska handlingsprogrammet något fackförbund har för ögonblicket. Programmet konstaterar att den svenska modellen vilar på två ben; den generella välfärden och den svenska arbetsmarknadsmodellen. Båda är helt beroende av vilken politik som drivs i riksdagen.

Högern håller på att nedmontera välfärdsstaten medan genom olika beslut samtidigt som arbetsmarknadsmodellen hotar att krackelera. Regeringens politik är en direkt utmaning mot det som fackförbund som SEKO ansett självklart tidigare men nu ser under den sittande ministären ser försvinna.

 

“…att SEKO tar beslut

om ett tydligt politiskt

handlingsprogram

är en framgång..”

Att då SEKO tar beslut om ett tydligt politiskt handlingsprogram är en framgång. Inte bara för SEKO utan för hela fackföreningsrörelsen och arbetarrörelsen.

Det är också i det skenet som Mona Sahlins tydliga politiska markeringar ska ses. Sahlin var tydlig på att med en (S)-ledd regering blir det stopp för fortsatta utförsäljningar av statliga företag; skattepengar till välfärden skall gå till välfärd inte till utdelningar i vårdföretag; det skall satsas på kunskap inte låglönejobb; det skall byggas bostäder som vanligt folk har råd med och inte minst infrastrukturen skall satsas på.

Det är uppenbart att högerregeringens politik har fått socialdemokratin att radikaliseras och ett tydligt tecken på detta var Sahlins självkritiska uttalande om att aldrig glömma de misstag som gjordes under föregående mandatperioder.

Det sker en uppenbar uppmarsch mot en formidabel kamp mellan höger och vänster i svensk politik. Valet 2010 kommer att bli ett val mellan två tydliga alternativ om man skall döma av dagens händelser på SEKO:s kongress.

Kanske vandringen in mot Mittens Rike i politiken har vänt och tydliga vänster- och högeralternativ blir istället det som gäller under den kommande valrörelsen. Det gav valseger i Norge och kanske gör det här också. I vart fall blir chansen större än med en allas jakt mot en grumlig mitt.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Reinfeldt är Sveriges Thatcher

(Följande artikel var publicerad i socialdemokratiska Tiden 4/2009. För att fler ska få ta del av den än de som läser den i och för sig utmärkta Tiden väljer jag att lägga upp den även på bloggen.)

Det är i år ett närmast ödesmättat jubileum – det är 30 år sedan Margaret Thatcher blev vald till premiärminister i Storbritannien. Det är ödesmättat för i o m att medelklasskvinnan Thatcher blev ledare för den brittiska högern innebar det också att den traditionella överklasshögern förlorade inflytandet över brittisk politik.

Konsekvens av denna händelse blev också, och kanske framförallt, att britterna i gemen och inte minst delar av den brittiska arbetarklassen för första gången kom att identifiera sig med högerns i thatcherismens tappnings politiska moraliteter och praktik.

För den brittiska arbetarklassen och arbetarrörelsen kom resultatet bli allt annat än vad de ljusblå dunsterna hade utlovat; en tudelad arbetsmarknad, kraftigt försvagade fackföreningar och inte minst en splittrad arbetarklass. För medelklassen blev det en skördetid; den kom att bli sitt eget epicentrum för sin egen självdyrkan och överskattning av sin samhälliga betydelse. Vidare, inte minst en möjlighet att ekonomiskt sko sig på den allt mer omfattande låglönearbetsmarknad som thatcherismen kom att stampa fram.

Thatchers två målsättningar

Thatcher och hennes politiska omgivning hade två målsättningar; att sätta medelklassen i samhällets centrum och att riva ner den kollektiva välfärdsstaten. För att nå detta var hennes politik tvungen att angripa själva kärnan; den offentligt finansierade och gemensamt ägda välfärden. Det innebar i dess politiska praktik att utförsäljningar, konkurrensutsättningar och privatiseringar blev kraftfulla verktyg i Mrs Thatchers händer.

Och inte minst, Thatcher insåg för att lyckas måste det viktigaste och mest kraftfulla motståndet mot en sådan politik brytas. Måltavlan var given, likaså fienden, för thatcherismens politiska praktik; fackföreningsrörelsen med dess organisatoriska styrka och inte minst politiska inflytande i Labour.

Därför bland de första politiska beslut som regeringen Thatcher tog var att förbjuda sympatiåtgärder, ”solidarity actions”. Vidare på samma väg kom sedan krav och lagstiftning som innebar att fackföreningar inte kunde kräva kollektivavtal om man hade mindre än 20 % av arbetsstyrkan; att fackliga ledare kunde bara väljas i slutna omröstningar och att beslut om strejker måste vara föremål för medlemsomröstning.

Denna tydligt anti-fackliga politik kopplad till privatiseringar inom offentlig sektor som utförsäljningen av British Rail, sjukvården och andra delar av välfärden innebar att angreppet mot välfärdsstaten och dess gårdvar facket kom att segra trots ett massivt motstånd mot politiken från fackligt håll.

Facket underskattade Thatcher

När jag träffade en av TUC:s mest erfarna organisatörer Mike Smith för något år sedan förklarade han arbetarrörelsens nederlag med att facket underskattade Thatchers målmedvetenhet och starka ideologiska övertygelse; att man hade misslyckats med ideologiska skolningen av fackliga medlemmar; att man inte hade skött rekryteringen av ungdomar till facket och att man inte hade förstått att facklig aktivism med nödvändighet måste kopplas till politisk dito.

Som ideologiskt inflytande kan inte thatcherismen inte underskattas. Man kan säga genom Thatcher blev nyliberalismen en rumsren politisk riktning inom den europeiska högern. Dess ideologiska grundval som är hämtad från Milton Friedman semi-ekonomiska teorier, Ayn Rand och Robert Nozick filosofiska tirader och politiska inspiration med Ronald Reagan och Augusto Pinochet som viktiga ”comrade in arms”. Allt detta har påverkat högern i Europa och fått ett enormt genomslag. Men även arbetarrörelsens tankevärld har påverkats. Monetarismens budgetdisciplin och budgettak; friskolor; konkurrensutsättning av vården och exempelvis diskussion om huruvida skattefinansierad välfärd skall ge utdelning till privata utförare. Allt detta är exempel på hur thatcherismen även haft en uppenbar påverkan på arbetarrörelsens tankevärld. Så när fackligt aktiva kamrater på 1980-talet talade sig varma för privat konkurrens med offentlig verksamhet i tron om att det skulle ge offentliganställda högre löner genom att det skapades konkurrans var det ett eko av thatcherismens ideologiska genomslag.

 

Sverige – thatcherismens nya slagfält

Sverige är idag thatcherismens nya slagfält. Det den gamla överklasshögern misslyckades med håller Reinfeldt på att lyckas med. Genom jobbskatteavdraget har hans regering vunnit gunst hos delar av den arbetarklass som uppfattar sig som medelklass eller vill vara medelklass. Genom att straffa de arbetslösa och sjuka och kalla det för arbetslinje vädjar han till samma egoism som Thatcher gjorde och genom att sakta men säkert förskingra det som har varit grunden för den kollektiva välfärden skapar Reinfeldt en situation som har mycket stora likheter med det som grundlade Thatchers framgångar i Storbritannien på 1980-talet.

Då på 1980-talet var det den brittiska arbetarrörelsen och främst fackföreningsrörelsen som var inbegripen i de stora striderna; kolgruvearbetarna; bilarbetarna och grafikerna var några av de nyckelgrupper som tog upp striden mot Thatcher. Men även offentliganställda kämpande mot Thatchers politik.

De förlorade alla, inte på grund av dålig organisation eller brist på solidaritet utan pga. att det inte fanns en politisk kraft som kunde bjuda motstånd. Labour själv var försvagat av inre strider och sin egen historia som det breda vänsterparti det var. Partier rymde allt från ultravänster till liberaler på vänsterkanten. Denna tidigare styrka blev nu partiets och arbetarrörelsens nederlag. Men också att fackföreningsfolket inte tog ansvar för Labour. Man hade som TUC-funktionären Smith sa inte förstått att förena facklig kamp med politiskt engagemang.

Sökandet efter politikens Mittens Rike

I thatcherismens ideologiska arv ligger också synen på politiken där alla söker sig mot ett politikens Mittens Rike. Konsekvens att detta sökande av konsensus efter medelklassens politiska måttstock har gjort att intresset och engagemang för politik i främst arbetarklassens led har minskat vilket vi ser i minskat valdeltagande. Detta, sökande efter politikens Mittens Rike, har därmed blivet ett hot mot demokratins räckvidd och öppnat dörrarna för högerpopulistisk extremism.

Om vi skärskådar fackföreningsrörelsen i Sverige idag så saknas en enande kraft. LO har inte lyckats axla den självklara rollen som centrum för kampen mot den svenska thatcherismen utan verkar underskatta dess målmedvetenhet och ideologiska styrka. Man gör ringa motstånd och LO:s opinionsbildning blir ad hoc och sporadisk. En genomtänkt strategi verkar saknas utan förbunden lämnas vind för våg att göra sitt bästa. Likheten här med 1980-talets Storbritannien är uppenbar.

Förbunden gör en högst hedervärd insats mot den svenska thatcherismen men samordning och en enande kraft saknas. Om detta har samma orsaker som nederlaget i Storbritannien må de som skriver historien i framtiden kunna fastslå. Men att arbetarrörelsen och arbetarklassen är illa ute står utan tvivel.

 

Var är facket?

Underskattning är aldrig ett bra recept för att segra varken i idrott eller i politik. Det brukar slå tillbaka och när man är i underläge är det svårt att återvinna det förlorade självförtroendet. Mitt intryck är att det finns en vilja men det saknas en samlande kraft som kan kanalisera den viljan i en stark kraft riktad mor Reinfeldt och hans thatcherism. Det saknas också förståelse för att facklig-politisk samverkan innebär att de facto facket tar ansvar för sitt parti och politiken. Det duger inte att sitta och vänta på att partiet skall formulera politiken utan facket måste vara med och formulera sagda politik.

Arbetslösheten är idag uppe i siffror som är likvärdiga med de värsta under 1990-talet. Det mesta tyder på att det blir värre. Det logiska vore att arbetslösheten skulle vara en kraft som skulle försvaga den svenska modellen av thatcherismen, men tvärtom ju mer arbetslösheten ökar desto starkare blir Reinfeldt och hans välde på Rosenbad. Det som borde vara ett skäl för att arbetarrörelsen återvinner mark har istället blivit en tillgång för den thatcheristiska svenska högern.

Normalt sätt skulle 10.000-tals fackföreningsaktiva samlas i demonstrationer, aktioner, namninsamlingar, upprop och en frenetisk facklig och politisk aktivism mot högerns angrepp. Så skedde under krisen på 1990-talet, men tyvärr vi ser ringa av detta idag. Vi ser en och annan debattartikel på DN eller SvD sidor men i övrigt är det tyst som i graven. Och kanske det är dit svensk fackföreningsrörelse och arbetarrörelse är på väg, precis som det en gång hände i Storbritannien.

”Att skriva ett brev till sin käresta är som att rita en skinksmörgås när man är hungrig” sa den folkkäre skådespelaren Carl-Gustav Lindstedt en gång. Det är faktiskt dags för fackföreningsrörelsen att skriva färre brev och börja vårda sitt kärleksförhållande till politiken och sin käresta. I vart fall om det inte ska gå som på de brittiska öarna.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Foton är tagna under en resa i Storbritannien 1979.

PS Jag föreläser runt hela landet kring thatcherismen. för intresserade se här. Jag åker gärna ut till föreningar, möten eller liknande.

Oppositionen allt tydligare

”Det (andra) hotet är att vi motarbetas av grupper och partier som uppfattar vår politik som ett hot mot sina intressen, mot markspekulation, mot klassamhället. Det kommer att krävas mycket upplysning och intensivt arbete av arbetarrörelsens organisationer.” (Macke Nilsson: Samtal med Olof Palme, Prisma 1972, sid 43).

Olof Palme sa detta för 37 år sedan. Det är närmast profetiska ord i sin enkelhet och klarsynthet. Situationen är likartad. Socialdemokratisk politik ses som ett hot mot klassamhället, mot spekulation och mot starka kapitalintressen. Därför den kampanj som bedrivs mot arbetarrörelsen och mot det socialdemokratiska partiet från den borgerliga regeringen.

Efter gårdagens debatt i TV så har borgerlig media beskrivet oppositionen som djupt oenig. Det är inte utan man undrar om vi såg samma Agenda Expressens ledarskribenter och undertecknad. Man lämnar inte besked heter det men det uttalandet skulle kunna med största relevans kunna gälla istället regeringen själv. När Anders Borg vägrar att svara på frågor om hans egen spekulation i och förhoppningar om sänkta reservationslöner så är det ett exempel på hur regeringen säger en sak och de facto gör något helt annat.

 

“..uppfattar vår

politik som ett hot…”

Den rödgröna oppositionen blir allt tydligare i sina konturer och med vilken politik som de kommer att gå till val på. Det innebär också att nervositeten hos regeringen kommer att öka och därav det höga tonläget i debatten. Regeringen Reinfeldt har två problematiska lik i lasten; försämringarna i välfärdsystemen och då främst det hotande haveriet i Försäkringskassan där 50.000 personer hotas att hamna utanför systemen nästa år. Till detta kommer den allt mer ökande arbetslösheten där en arbetslöshet på 12 procent och kanske än mer är ett reellt hot.

”Vi motarbetas av grupper som uppfattar vår politik som ett hot mot sina intressen”, sa Olof Palme inför 1970-talet. Samma ord skulle Mona Sahlin kunna citera inför det kommande decenniets utmaningar och med samma relevans 2009 som de hade för Olof Palme då 1972.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Veckans foto; vecka 38

Foto: Ingemar E. L. Göransson ©

Närke, september 2009

Sju dagar senare….helg igen!

Stray Cats – Be-bop-a-lula

Trevlig party-helg!!!

Återupptäck # 6; Chris Farlowe

Under den här rubriken kommer jag att skriva om band och musiker som är kanske lite bortglömda i den stora publikens öga.

(Arkivfoto)

England har haft en och annan Ray Charles-wannabe genom åren. Eric Burdon, Stevie Winwood och Long John Baldry är några av dessa. Burdon blev ganska snart mer av hippie-apostel, Winwwod fördjupade sig alltmer i studioarbetes värld och Baldry tog i vart fall en avstickare in i middle of the road-stukets schlagersmet.

Kvar blev kanske den bäste av dessa 60-talets Ray Charles-wannabe – Chris Farlowe (egentligen John Henry Deighton). Den idag 69-årige sångaren som till och från ägnat sig åt antikvetetsaffärer har en remarkabel karriär utan egentligen ha haft något spektakulärt genombrott men kvaliteten på det han gjort har genomgående varit hög.

Karriären började redan 1957 och kulminerade när Mick Jagger producerade 1966 ”Out Of Time” som också blev Farlowes enda riktigt stora hit. Under en period hade hade ett av Londons bästa R & B-band och Chris Farlowe & The Thunderbirds var ett av de mest uppskattade på The Marquee, The Flamingo och andra klubbar.

Han blev senare sångare i Jon Hisemans prog-rockband ”Colosseum” där Farlowe var med på den numera närmast klassiska ”Colosseum Live” 1971. Han har också på sitt samvete den bästa engelska versionen av T-Bone Walkers ”Stormy Monday Blues” (inspelad som Little Joe Cook) och radioförbjudna ”Buzz with The Fuzz”.

Farlowe var också med i grupper som Atomic Rooster men mest är han känd fortfarande för sina inspelningar på Immediate som producerades av bl.a. Mick Jagger.

Chris Farlowe har en själfull och stark röst som står för sig själv – han behöver inte försöka låta som Ray Charles. För de som vill lyssna på Englands Ray Charles ska lyssna på Chris Farlowe; det är han värd. Hans pipa är helt grym, det är bara så.

Slutligen en anekdot, i slutet på 1970-talet hittade jag Farlowes Columbia-LP från 65 på gamla ”Rock On” i Camden Town. Jag tänkte, eftersom det inte var så långt till Farlowes antikvitetsbutik tar jag mig dit och får den autograferad. Nu var det inte en så bra idé. Jag blev mer eller mindre utkastad från hans affär när jag inte ville köpa krigssouvenirer – så man kan säga lika lysande sångare Chris Farlowe är lika stor skitstövel var i vart fall då.

Att lyssna på:

The R & B Years (Charly 1994)

Out Of Time – The Immediate Anthology (Sequel 1999)

Colosseum Live (Castle 1998)

Text: Ingemar E. L. Göransson

 

Chris Farlowe på youtube:

 

 

Ett land med ökade klyftor och mindre lämlikhet

Reinfeldts högerregering har sänkt skatterna med över 80 miljarder. En nästan otrolig siffra som har inneburit att de generella trygghetssystemen verkligen är hotade. De som fått betala är de arbetslösa, sjuka och gamla.

En politiks profil som blir än tydligare när man kan konstatera att hälften av dessa 80 miljarder har gått till den femtedel av svenskarna som tjänar mest. Dvs. en omvänd Robin Hood-politik som har ökar klyftorna med stor enfas. En stor enfas visar också Reinfeldt när de försvarar detta med siffertrillande som ska visa att de som tjänat mest på den här politiken ska vara de lågavlönade.

Idag läckte ett internt material från regeringen som skall konstaterar att regeringen räknar med att reservationslönen genom regeringens politik; skattesänkningar som försämrat a-kassan och sjukförsäkringen leder till att arbetslösa och utförsäkrade sjuka nu tvingas till att acceptera lägre lönenivåer för att ta ett jobb. Alternativet är helt enkelt socialen eller i värsta fall social misär.

Det innebär att den nyliberala, thatcherinspirerade politiken, är på väg att lyckas; regeringen stampar fram den låglönearbetsmarknad modell det amerikanarna kallar ”working poor” – dvs. att trots folk jobbar så kan de inte knappt försörja sig på sina inkomster. Att denna låglönearbetsmarknad växer fram kommer också att sätta press på hela arbetsmarknaden och på sikt leder till ökade klyftor mellan löntagarna där en liten elit kommer att dra iväg medan övrigas löner kommer att pressa successivt mot en lägre reservationslön.

 

“….lägre reservationslön

betyder lägre

löner för alla….”

Kort sagt, regeringen Reinfeldt håller på att lyckas med det som Thatcher och Reagan lyckades med – skapa en armé av illa avlönade daglönare som pressar övriga arbetsmarknaden till lägre lönenivåer och som på sikt kommer att försvaga löntagarna som kollektiv. Kombineras politiken med kraftigt sänkta skatter, försämrad välfärd och sämre lönevillkor tillsammans med försvagade löntagarrättigheter så har Sverige baxats tillbaka årtionden historiskt sätt. Det gamla föraktade Fattigsverige håller på att etablera sig än en gång.

Arbetarrörelsen måste se denna orsakskedja och sambandet mellan lägre skatter och ökade klyftor som leder till sämre villkor för alla löntagare. Gör man det så får det konsekvenser för politiken.

Så, när Mona Sahlin och andra socialdemokrater tydligt pekade på nödvändigheten att höja vissa skatter så är det en tillnyktring från 1990-talets nyliberalt påverkade berusning och tecken på en insikt att orsakssambandet nu börjar synas i politiken. Det ger hopp om framtiden, inte bara för en tydligare jämlikhetspolitik utan en tydligare oppositionspolitik mot högerns mörker.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Beatles, Fogerty och afrikanska toner

Hösten har kommit och det märks på alla nya plattor som kommer.

Den stora grejen den här veckan är givetvis Beatles boxarna och dess remastering men de kostar rent oförskämt mycket är min uppfattning. Monoboxen kostar 2.700 kronor för 13 CD. En girig prissättning där andra skulle i liknade fall ha satt priset väsentligt lägre. Det blir få som kommer att lägga så mycket stålar på monoversionen av Beatles LP:na. Jag nöjer mig med Capitols boxar som kom 2004 där vinyl-mixarna är tillgängliga. Beatles var bra men så förbaskat bra var de inte så att jag lägger en förmögenhet på dem.

John Fogerty har släppt en ny ”The Blue Ridge Rangers” – platta under titeln ”Rides Again”. Den förra som kom 1973 (!) följs nu 36 år senare av en ny djupdykning i americanans ljuva sångvärld. Tyvärr inte riktigt liga övertygande även om det finns tillräckligt mycket på plattan som gör att den är värd att skaffa. Men plattan är ljusår så mycket bättre och äkta i jämförelse  ifrån det usla magplasket som Rod Stewart gjorde i den amerikanska sångboken för några år sedan. Topparna är ”Paradise”, Rick Nelsons ”Garden Party” och Everly Brothers ”When Will I Be Loved” med Bruce Springsteen som gäst. Men varför “Moon River”???

Men den utan tvekan mest spännande plattan som har hamnat på mitt skrivbord är den bonus-CD som är med tidskriften ”Mojo” – ”Africa Rising”. Här finns en fantastisk vacker ”Cantelowes” med Toumani Diabate, en grym “Tenhert (The Doe)” med Timariwen för att nämna några exempel på den spännande och fräscha musik som 13-spårs-CD:n med även Ali Farka Toure och Tony Allen. Köp Mojos septembernummer och lyssna in detta vidunderliga kalejdoskop av musik.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Absolut blåst

Vem trodde att Pernod Picard inte var ute efter ett av världen starkast varumärken ”Absolut Vodka”,  vill han eller hon resa sig upp i salen och sätta på sig dumstruten. Den ende som reste sig upp var utförsäljningsminister Mats Odell.

Någon förvånad?

Pernod Picard har meddelat att allt utom ”Absolut Vodka” skall säljas till hugade spekulanter. Fabriker och varumärken skall nu slumpas ut för att täcka Picards ebb i kassan efter köpet av Vin och Sprit. Så, så mycket var löften om att vårda lokala varumärken som gavs högtidligt för ett år sedan värda.

För Pernod Picard är givetvis inte spritmärken som Explorer och Renat något av intresse utan har bara en regionalt företeelse här uppe i kalla och mörka nord. Inte för jag personligen berörs av om Explorer eller Renat blir historia men försäljningen av lönsamma Vin & Sprit blev precis vad kritikerna sa – det var bara att lägga händerna på Absolut som var målet för köpet.

Ett tips är att produktionen av ”Absolut Vodka” nu flyttas utomlands och arbetstillfällen försvinner som är kopplade till varumärket.

Det är också kapitalismens logik – maximering av vinsten och då måste små regionala varumärken stryka på foten. Vad som nu händer med gamla välkända spritmärken som bara har ett svenskt kulturhistoriskt intresse vete katten. Det slutar säkerligen med att vi sitter och dricker ”Absolut Vodka” till midsommar sillen och kräftorna. Strömlinjeformning då det inte finns något annat att tillgå. Att sedan jobb försvinner är lika logiskt som det var en dålig affär att sälja Vin & Sprit. Man skull kunna säga att regeringen, minister Odell och Sverige blev absolut blåsta av Pernod Ricard.

 

“…regeringen blev

Absolut blåsta

av Pernod Picard…”

 

Reinfeldt tar på sig valfläskbyxorna är tydligt för nu ska väljarna köpas till varje pris. Att makten är det viktigaste visade regeringen i går när man meddelade med buller och bång att kommunerna får 10 miljarder valåret 2010 för att inte behöva säga upp personal. Att sedan regeringen har dragit in under mandatperioden väsentligt mer från kommunerna talas tyst.

Jag har sagt det förut och säger det igen – Reinfeldt är en första klassens bondfångare som gör vad som helst för att sitta kvar nästa mandatperiod. Och då kommer tumskruvarna fram och det redan före jul 2010. Anti-facklig lagstiftning, fortsatta privatiseringar och lutning bakåt i länsstolen medan arbetslösheten knäcker välfärdsstaten. De som trodde något annat kan känna sig absolut blåsta!

Till sist:

Henning Mankells bok ”Den orolige mannen” är en makalös bok som tillhör det bästa Mankell skrivet. Bokens mörker och tragik parallellt med den politisk färgade kriminalgåtan gör boken till en stor läsupplevelse. Mankells språk tillhör bland det bästa som skrivs idag.

Till skillnad från exempelvis Liza Marklund så finns det både skönhet och djup i Mankells författarskap. Mankell ger Kurt Wallander både ett värdigt och melankoliskt avsked och böckerna om Wallander har bara en svensk jämförelse Sjöwall – Wahlöös Beck-serie. Två olika perioder i svensk historia ges här en trovärdig spegel, var och en på sitt sätt men båda två milstolpar i svensk kriminallitteratur med social grundval som är helt jämförbar med exempelvis Dashiell Hammett och Raymond Chandler.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Höstkänsla

Hur fort blir lönnarna gula,

som lyser vår vandring i parken.

Att dö är att resa en smula

från grenen till fasta marken.

Hur smal blir den gyllene strimman,

som bådar att dagen skall randas.

Det klämtar en spårvagn i dimman,

och luften är tung att andas.

Hur snart blir kinderna vita.

Så kyss dem med läppar av vatten.

Se, måsarna textar med krita

en dikt i den svarta natten.

Hur snart står popplarna höga

och nakna med svärta i strecken.

Att dö är helt enkelt att snöga

som löv i den muntra bäcken.

Stig Dagerman Dagsedlar (publicerad 26.10.54)

Foto: Ingemar E. L. Göransson

Veckans foto; vecka 37

Foto: Ingemar E. L. Göransson ©

Rhodos, sommaren 2005

Här börjar helgen!!

Chuck Berry – Let It Rock!

Trevlig helg önskar Ingemar E. L.

När lögn blir sanning

Om en lögn upprepas tillräcklig många gånger blir den sann. Det var den förfärlige Joseph Goebbels som sa det enligt uppgift. En sådan lögn som med den berusades envishet upprepas i dessa dagar är att Lagen om anställningsskydd (LAS) är ett hinder för att få ner arbetslösheten. Framför allt påstår samma lögnare, helt enligt Goebbels devis, att ungdomar stängs ute från arbetslivet för att den äldre arbetskraften tack vare LAS inte flyttar på sig.

Men precis som Goebbels lögner beredde väg för andra världskriget för 70 år sedan så bereder Maud Olofssons, Svenskt Näringslivs och numera även Folkpartiets lögnaktiga beskrivning av LAS vägen för en skrotning av löntagarnas rättigheter och en upprivning av LAS.

I dagens Östgöta Correspondenten upprepas samma felaktigheter och myter som under lång tid har med papegojliknande envishet förts fram från Svenskt Näringsliv, Företagarna och Maud Olofsson;

”Turordningsreglerna i las försvårar för företagen, som inte själva får bestämma vilka anställda som blir kvar vid besparingar. Las skrämmer företag från att göra nyanställningar. Las gör det svårare för ungdomar och invandrare att etablera sig på arbetsmarknaden. Las låser in människor på jobb där de inte trivs, vilket ökar risken för sjukskrivningar.”

Jag vet inte var Correns ledarskribent och politiske kuli Marika Formgren får allt ifrån, men hon omedvetet likt en freudiansk felsägning talar om vad det egentligen handlar om hela denna LAS-debatt. ”Turordningsreglerna i las försvårar för företagen, som inte själva får bestämma”.

 

“….LAS handlar om

makten på jobbet…”

Precis, hela den infekterade LAS-frågan är inget annat än en profilfråga där makten på jobbet skall monopoliseras och den maktdelning som LAS till viss del handlar om ska försvinna. Patronväldet skall återupprättas och företagen skall slippa att förhandla utan kunna bestämma helt utan inblandning av fack eller de som berörs; de anställda.

Att ”LAS låser in människor på jobb där de inte trivs, vilket ökar risken för sjukskrivningar” är ju en skrivning som är närmast skrattretande och påminner mig om den höge potentat inom Posten som på en utbildning jag gick för många år utbrast ”de anställda skall inte känna sig trygga för då lågpresterar de”.

Om en lögn återupprepas tillräckligt länge och envist blir den sanning, det är utan tvivel på det sättet. När (M) fortfarande av taktiska skäl säger att LAS inte är ett problem så är det läpparnas bekännelse.  När tillfälle yppar sig om Reinfeldts regemente sitter kvar efter valet 2010 lovar jag att de kommer med hänvisning till arbetslösheten att riva upp LAS och andra arbetsrättslagar. Sanna mina ord – lögnerna har upprepats tillräckligt länge då för att bli en accepterad sanning.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Har det vänt nu?

Vänder det nu? Så kan man formulera frågan idag när för det första Demoskop publicerar en ny opinionsundersökning som visar på en kraftig uppgång för (S) men också en polarisering mellan höger och vänster i svensk politik. De partier som går framåt är (S) men också (M). En annan notering är att (SD) är numera större än (KD). De övriga partierna har tappat.

Att socialdemokraterna går framåt är glädjande men samtidigt lite förvånande eftersom det fortfarande är lite väntan på Godot inför partikongressen. Partiets politik kommer säkerligen att bli tydligare i o m kongressen men det finns en spänning i synen på hur medelklassen och förort eller rättare hur ska den välbeställda, väl etablerade medelklassen i storstäderna förmås att rösta på (S) samtidigt som politiken skall mobilisera arbetare, lågavlönade, arbetslösa och invandrare att finna det lönt att rösta stället för att stanna på soffan eller rösta på (SD).

Det borde en vara en olöslig ekvation men det kräver att kongressen är mycket tydlig med partiets avsikter vid valseger september 2010.

Mona Sahlins debattartikel som lite är en programförklaring inför kongressen men också inför valet. Sahlin visar en viss försiktighet och undviker ultimata skrivningar naturligtvis för att inte föregå kongressens beslut men det är värt att notera att jobben spelar en central roll vilket är självklart men också en justering av politiken jämfört med Göran Perssons ointresse för sysselsättningen.

När Sahlin skriver ”rättvis fördelning, välfärd åt alla och minskade klyftor och möjligheter som gör att den individuella friheten kan växa” så är det en återanknytning till traditionell socialdemokratisk solidaritetspolitik.

Artikeln koncentrerar sig på de stora penseldragen och undviker att förlora sig i teknikaliteter. Det är bra för det är de stora, breda penseldragen som i sin tur föder de tekniska lösningarna av vardagens politiska dilemman och utmaningar.

Det viktigaste är att den politiska kompassen; arbetslöshet är ett slöseri, utbildning är centralt och välfärden. Därför är glädjande är att Sahlin beskriver partiets politiska vilja inte vad moderaterna gör och inte gör.

Sverige som välfärdsstat där arbetslösheten ser som den allvarligaste samhällsfaran delas inte av högern, men det är uppenbart att socialdemokraterna är på väg att återvinna sig själ. Det kommer att bli intressant att se kommande opinionsundersökningar. Ett tips; ökad polarisering där något eller några partier kommer att få betala dyrt för sin skuggtillvaro intill de stora elefanterna.

För övrigt:

- Undvik att köra bil i Linköping, centerpolitiska kommunalrådet Muharrem Demirokhar lyckas stänga av i stort sätt hela stan med massor av vägarbeten. Det som normalt tar 5 minuter att åka tog en halvtimme igår!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Foto: Christoffer Göransson

Moderaterna mörkar med sina avsikter

När Moderaterna hade sin partistämma för några dagar sedan var arbetsrätten en het fråga. Det var inte en utan många moderater, både gamla högerstofiler som det nästan dammade om och nya ungmoderater, som spydde sin galla över arbetsrätten.

Den fick i deras ögon skulden för både finanskris, arbetslöshet och inte minst ungdomsarbetslösheten. Vad som var slående var inte den vanliga moderatlitanian mot löntagarnas rättigheter utan vekheten i Reinfeldts och Littorins försvar för den arbetsrätt som de med läpparnas bekännelse säger inte är något problem.

Faktum var att det enda argument som blev kvar för var att det var politiskt oklokt för att inte säga politiskt självmord att ge sig på LAS och MBL nu. Deras argument när man fick koka ner vad dessa potentater sa var att inte att arbetsrätten var en tillgång och bidrog till ordning och reda plus självklara rättigheter för löntagarna.

När Margaret Thatcher blev premiärminister i Storbritannien 1979 så följde hon en vad brittiska facken kallar korvskivestrategi. Thatcher skar bort bit för bit av löntagarnas rättigheter som var och en för sig inte var kanske så dramatiskt men sammantaget bröt ner fackets inflytande och därmed också löntagarnas rättigheter.

Det första som utsattes för denna strategi var förbud mot sympatiåtgärder. Nästa steg var att lagstifta om att för facket skulle kunna kräva kollektivavtal så krävdes minst 20 % av arbetsstyrkan var medlemmar. Steg tre var att kräva medlemsomröstningar inför strejker och blockader samt till sist lagstiftning om slutna omröstningar vid val av fackliga funktionärer. Och slutligen omfattande privatiseringar av offentlig verksamhet.

 

“….bara ett spel

för att behålla makten…”

 

Strategin finns även i svensk tappning; a-kassan fick ta första smällen, omfattande privatiseringar och utförsäljningar har förverkligats och inte minst en välregisserad kampanj mot LAS och nu även mot MBL. Det moderaterna inte själva kan säga uttrycker Svenskt Näringsliv och Maud Olofsson.

Arbetsrätten och löntagarnas rättigheter är ute på svag is vill jag påstå. Moderaterna letar efter en utgång där man kan angripa arbetsrätten utan att förlora ansiktet inför opinionen. Arbetslösheten kommer att bli den utgången är min uppfattning. Man kommer att efter en eventuell valseger 2010 kunna skylla på arbetslösheten och skrota LAS med förklaringen att allt måste göras för att skapa nya jobb.

Det finns all anledning att vara på det klara med att Reinfeldts och Littorins fackföreningskramande bara är ett spel för att behålla makten. Men verkligheten är en annan. Det har hittills inte varit läge att riva upp 1970-talets arbetslagsstiftning men 2010-talet kan mycket väl bli det årtionde då löntagarna pressades tillbaka till tiden när det fortfarande var oinskränkt patronvälde på jobbet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson