Motbjudande

(Foto: Unga Örnar Östergötland)

Kriget på balkan och de serbiska krigsförbrytelserna har blivit aktuella på nytt. För mig är det bilderna av det brinnande radiohuset i Sarajevo och de fruktansvärda händelserna som skedde under dessa år på 1990-talet.

Men också när man åkte från flygplatsen in mot Sarajevos centrum med begravningsplatser i snart varje rondell, idrottsplats som olympiastadion eller var man kunde hitta obebyggd mark för att begrava sina kära under den serbiska inringningen.

Så nu när två av de politiskt ansvariga bosnisk-serbiska politikerna leker med rättvisan är det djupt motbjudande. I går återvände Biljana Plavsic till Serbien och i Haag sitter Radovan Karadžić och hånar domstolen. Det är ett motbjudande skådespel av två av den moderna historiens värsta krigsförbrytare.

På sitt samvete har de etniska rensningar, kanske ända upp till 100.000 döda, tortyr och enorm materiell skada. Det är svårt att se hur detta kan vara sonat med några år på Hinseberg för Plavsic och att det är rimligt att Karadžić ska tillåtas ha lekstuga i Haag.

Det är lite svårt att förstå av vilken anledning den svenska regeringen hade så bråttom med att släppa Plavsic för det var inte nödvändigt att släppa henne efter 2/3 av strafftiden utan hon kunde ha suttit sina 11 år ut.

Brotten under kriget i Bosnien Hercegovina är omöjliga att ursäkta, omöjliga att förlåta när det gäller de politiskt och militärt ansvariga. Brotten är så bottenlöst vidriga och motbjudande att en normalt funtad människa inte kan förstå hur en mänsklig varelse kan låna sig dylikt.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Musik att lyssna på

Att sitta och jobba vid datorn gör att man kan lyssna på en massa bra musik och ibland mindre bra. Som en del kanske noterat har jag börjar recensera nya plattor på Kulturbloggen, ett kärt besvär, som jag gör så gärna. På sistone bland annat svenska band som Siena Root och the West Of Eden men även Mando Diao.

Här kommer några andra plattor som just nu spelas mycket av undertecknad:

Van Morrison ”Astral weeks – Live at The Hollywood Bowl (Listen to The Lion)

Jag var lite skeptisk varför ge sig på den makalösa mästerliga Astral Weeks” och framföra den live. Om Morrison hade inspirerats av Arthur Lee och framförandet av den likså mästerliga ”Forever Changes” som blev både artistiskt och publikt en succé.

Faktum är att Morrisons gestaltning av Astral Weeks fungerar alldeles utmärkt bra. Jag kan inte höra mig mätt på denna inre resa i Van Morrisons värld.

Screaming Jay Hawkins ”The Whamee 1953-55” (Rev-Ola)

R & B:s främste galning här I en samling med spar varav flertalet inte sett dagens ljus på 50 år. Givetvis finns en tidig version av hans klassiker ”I Put a Spell On You” och ”Baptize Me In Wine”. De här Grand och Gotham inspelningarna trodde nog de flesta var försvunna sedan länge, men icke så grabbarna på Rev-Ola har grävt fram den ur arkiven. Likså kryddat med tidgare inte utgivna inspelningar från Mercury – allt innan Hawkins log igenom senare på 1950-talet. Nödvändig musik som är så grymt bra! (Jäkla uttryck när det gäller skräck-rockaren som Alice Cooper och andra har sneglat åtskilligt på!

Raphael Saadiq ”The Way I See It (Columbia)

Måste erkänna jag vet inget om denne brilliant soulartist. Inledningsspåret ”Sure Hope You Mean It” är den bästa Temptations/Miracles-låten sedan Tamla-Motown blev bara slick och anpassat. En makalös röst, ett tight band och soul i klassisk mening som man bara faller för och vill lyssna mer och mer på.

Colosseum ”Valentyne Live” (Microphone)

En bootleg inspelad med bra ljudkvalitet med Colosseum från en konsert i Boston 1969. Jag såg Colosseum två gånger kring 1969-1970. Den ena gången var på klassiska Marquee på Wardour Street i Soho i London och den andra gången på Konserthuset i Göteborg. Bandet spelade sin blandning av brittisk R&B typ Graham Bond och ren jazz vilket gav den makalöse saxofonisten Dick Heckstall-Smith utrymme för sin musikalitet och hans improvisationer. Huvudnumret på den här plattan är ”Valentyne Suite” som ger bandets musiker fullt spelrum. Jag tror att inspelningen dock är från 1970 eftersom plattans spår är identiska med ”Valentyne Suite-plattan som spelades in på våren 1969.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Till sist Colosseum ”Valentyne Suite från Schweizisk TV i två delar:

 

Höst för Reinfeldts politik

Så här några dagar före den socialdemokratiska kongressen kommer dåliga nyheter för Fredrik Reinfeldt. Inte bara att media nu ägnar nästan allt utrymme åt den kommande kongressen så kommer flera nyheter som inte kan vara alltför välkomna i regeringskansliet.

"Den stora majoriteten företag upplever att arbetsmarknaden fungerar som den ska, men det är tydligt att handels- och tjänsteföretag har lättare än tillverkande företag att anpassa verksamheten efter konjunktur och efterfrågan, och att små företag har det lättare än stora", säger Ingela Hemming, SEB:s Företagarekonom i en kommentar till den enkätundersökning som SEB har låtit göras. (Se Dagens Industri)

För löntagarna i tjänstesektorn är det dock inte bara goda nyheter eftersom som Dagens Industri skriver idag förutom att små och medelstora tjänsteföretag anser att det är inga problem att hitta människor med rätt kompetens och att säga upp. För löntagarna är det däremot dåliga nyheter att över 50 procent av handels- och tjänsteföretagen har individuell lönesättning på företaget och knappt 25 procent har kollektivavtal.

Enligt en nu undersökning från SIFO så har tilltron till socialdemokraternas förmåga att klara jobben och bekämpa arbetslösheten ökat kraftigt sedan i somras. Ökningen är markant från 25 procent till 35 procent nu några månader senare. Vad som också är intressant att förtroendet när det gäller jobben sjunker för de övriga borgerliga partierna medan Moderaterna också har ökan men dock bara marginellt. De tveksamma har också sjunkigt kraftigt i o m denna nya undersökningen.

Inget av det ovan kan vara goda nyheter för Fredrik Reinfeldt och hans målsättning att representera det nya statsbärande partiet. Bilden av det pressade privata näringslivet kommer på skam och bilden av sig själva som arbetarpartiet får sig en törn när (S) rusar uppåt i opinionen på detta sätt. Dessa två undersökningar stärker oppositionen mot högerns politik och visar på att det håller på att ske en radikalisering av opinionen och en polarisering mellan höger och vänster.

Troligen är (S) möjliga väljare radikalare än partiet just nu men förhoppningsvis kommer partiet att närma sig sina väljare tydligare i och med jobbkongressen i Älvsjö.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Veckans foto; vecka 44

Foto: Ingemar E. L. Göransson ©

London, oktober 2008

Skrämmande hat och fanatism

Under förra valrörelsen jobba jag på LO och jobbade bl.a. med LO-bloggen. Det var intressanta veckor som gav en inblick i den fanatism som fanns hos högeralliansens valarbetare.

Personangreppen och ryktesspridningen om enskilda socialdemokrater och fackligt aktiva socialdemokrater var på en nivå som man inte förväntar sig från s.k. skolade människor.

De nedanstående citaten kommer från en, för hans egen skull, anonym högeranhängare som är elev på Sveriges mesta internatskola; Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket, och borde väl få lära sig lite hyfs, stavning, grammatik och uppträdande. Han uppträdde med sitt eget namn på en facebookgrupp som socialdemokratiska sympatisörer har skapat.

Risken eller sannolikheten för att det blir likadant den här gången, i den kommande valrörelsen är uppenbar då högerns agitatorer vet att vinner man inte september 2010 kan man inte från högerhåll slutföra sin samhällsomvandling eftersom man inte får fyra år ytterligare på sig.

Låt oss ta del av Sigtunaskolans Humanistiska Läroverkets elevens skrivande och konstatera är det detta som ingår i internatskolans utbildning som har haft både kung, rikemansbarn och överklasstelningar som elever genom åren så bevare oss för dem;

”D. R., D. R. ditt kommunistiska jävla svin! Du är en sån där trött kille med sjukt trötta föräldrar som stanna hemma från jobbet då det blev lite för mycket sprit dagen innan och vaknar upp med kräk i sängen. Trötta jävla svin som inte orkar göra ett redigt hantag. Du är precis som dom! Du chillade säkert sönder hela skolgången fick dina skitbetyg i skolan, provade på att skriva högskoleprov men det sket sig också och du insåg att du aldrig kommer komma någon vart. Nu bärsar du säkert med grabbarna varje helg och nöjer dig med en fet flickvän och bor i ett radhus i någon sliten förort med Abdul Jalahad som granne och ni kommer väldigt bra överens. Du avundas andras framgång för att de lyckas med det som du aldrig kunde uppnå och därför intalar du dig att du förtjänar en del av vad de åstadkommer. Det är sorgligt att vårt land domineras av trötta slitna människor som inte tar tag i sig själva eller tar ansvar för sina liv och lever som parasiter på folk som verkligen jobbar för saker i livet. Kul att se dig om 10 år i din 2:a med din sketna Saab 900 från -91. Ditt liv kommer se likadant ut och din karriärutveckling kommer vara likadan tills du pensionerar dig när du är 53 år av att du är "utbränd" som alla andra sossar. Sen så går du och klagar på överklassen för att du inser att de är allt du aldrig orkade bli och du inser att det är för sent för att förändra ditt liv...Hoppas dom rödgröna vinner, för din skull i alla fall...Sossehora!”

Lite senare i samma forum skriver sagde sympatisör:

”Typiska exempel på folk man hittar i socialdemokraterna, det sletna pubertala mobboffret, pedofilen/childnapper, killen som inte har lärt sig grammatik efter ha bott i Sverige i över 20 år och killen med dem bögiga kommentarerna. Ni vet att allt jag har sagt är sant så det är därför ni blir så upprörda. Sluta försöka försvara er med era dåliga comebacks som bara blir pinsamma. Ni vet att alla sossar helst bara lägger sig i sin nergångna soffa och sjukskriver sig år in och år ut. Patetiska människor!”

Jag ber om ursäkt för överklasstelningens språk, men tycker att det var av intresse att visa upp vilken inställning till underklassen som dessa har. Sossehatet är skrämmande och likaså den fanatism och låga nivå som de för den s.k. debatten på. Maken till bigotteri, klasshat och inskränkthet har jag sällan sett.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Fredag eftermiddag …after work

En rökare så det blir lite fart på helgen..

De här grabbarna kunde “boogie”

Trevlig helg!

Jul med Bob Dylan

Bob Dylan “Christmas In the Heart” (Columbia)

Att Bob Dylan numera gör precis som det faller honom in är väl ingen nyhet. Men att karl´n skulle ge sig till att göra en julskiva måste ha kommit som en överraskning för de allra flesta. För det var väl det sista man väntade sig i alla fall.

Men nu är den här och Dylan slänger sig med liv och lust över traditionella julsånger och faktum är att han gör det inte oäven även om Dylans röst inte passar direkt för julsånger. Alla artistinkomster på plattan går till ”World Food Programme” så bara det är ett skäl att skaffa sig Dylans julskiva.

Versionen av ”Little Drummer Boy” är faktiskt lysande; Dean Martins ”The Christmas Blues” sitter som en smäck medan andra spår blir mest fnissämnen som ”Here Comes Santa Claus”. Julhymnerna är dock inte Dylans starka sida som i ”O´Come All Ye Faithful” då Dylans begränsade röst blir alltför uppenbar.

Men faktum är jag tror att den här plattan kan bli en klassiker precis som Phil Spectors jul-platta från 1963. Men skönsång är det inte men man kan bara lyfta på hatten för Bob Dylans mod.

PS köper du de-luxe-varianten av plattan får du fem julkort – använd dom inte de kommer att bli en raritet!

Text Ingemar E. L. Göransson

Fler recensioner av andra plattor på Kulturbloggen.

Kampanjen mot LAS handlar om makt, inget annat

Arbetsgivarnas och högerns kampanj mot arbetsrättslagstiftningen fortsätter och verkar bli allt intensivare. Nu senast har Svenskt Näringslivs Stefan Fölster (Östgöta Correspondenten den 20 oktober) varit ute med sitt budskap att LAS ”plattar” till den unga generationen. Företagarnas regionchef i Östergötland, Leif Holm har likaså skrivit av sig i Motala Tidning (den 16 oktober) där budskapet är att LAS bromsar ungdomars möjligheter.

För inte alltför länge sedan var också de fyra borgerliga ungdomsförbundens ordförande i SvD (den 17 oktober) med budskapet att arbetsmarknadsminister Littorins syn på LAS var ”provocerande”. Sammantaget är den samlade ”visdomen” att LAS är ett elände och ett hinder för unga att få jobb. Detta trots att flera stora undersökningar och utredningar den senaste tiden har konstaterat det motsatta – det är inte LAS som är hindret utan att alltför många ungdomar lämnar gymnasieskolan utan fullständiga betyg.

Även arbetsrättexperter som knappast kan skyllas för varken att gå i fackliga ledband eller vara (S)-märkta menar att LAS fungerar bra och är inte problemet. Så trots att SACO och TCO i aktuella utredningar och arbetsrättsjurister inte ger något stöd för varken Svenskt Näringslivs eller Företagarnas kampanj mot LAS fortsätter den.

Man kan undra varför? Ett svar kanske fanns i en ledare i Östgöta Correspondenten (den 4 september) där Marika Formgren skrev i ett ytterst ärligt ögonblick ”Turordningsreglerna i LAS försvårar för företagen, som inte får bestämma själva.” Här kanske vi har kärnan och vad kampanjen mot LAS egentligen gäller – arbetsgivarna vill inte dela med sig av makten, de vill enväldigt och utan förhandlingar precis som på den gamla goda tiden slå § 32 i huvudet på löntagarna och facket.

Kampanjen handlar helt enkelt om makt och inget annat. Eller som Företagarnas Leif Holm uttrycker sig i Motala Tidning (16 oktober); ”de som gör mest nytta ska få stanna kvar”, vilket var precis grundregeln innan LAS kom till. § 32 innebar att det var arbetsgivarens ord som var lag och arbetstagarna hade inget att sätta emot när godtycket rådde.

LAS är en skyddslagstiftning som kom till av ett enda skäl; att skydda äldre och för stunden kanske inte 100 procentigt presterande och produktiv arbetskraft. Tidigare med stöd i § 32 var det bara att visa på porten och säga tack för oss – du är inte välkommen längre.

Ett för den enskilde och samhället allt annat än acceptabelt sätt att behandla människor. Därför kom LAS till och därför måste arbetsgivarna idag förhandla vid personalförändringar. Därför måste numera arbetsgivaren presentera godtagbara skäl för uppsägning; arbetsbrist eller personliga skäl.

 

“….makten över

arbetsplatsen som hägrar…”

En ordning som har fungerat väl och skyddar mot godtycke och oskäliga uppsägningar. En bra och väl fungerande maktdelning där arbetsgivarna får ofta gehör för väl underbyggda argument och facket kan ta sina medlemmars intresse tillvara.

LAS är ingen stupstock och därför är lagen dispositiv, dvs. den är inte slagen i sten likt några Moses tio budord. Men, som Marika Formgren skrev, arbetsgivarna får inte bestämma själva utan måste ta hänsyn, precis som facket, till motpartens argument och förslag. Denna ordning garanterar en just behandling för den som drabbas – han eller hon har fått sluta p.g.a. rimliga orsaker som arbetsbrist. Vilket gör att det är lättare att gå vidare och få nytt jobb igen.

Stefan Fölster, Leif Holm liksom de fyra ungdomsförbundens ordförande vet detta, men makten lockar mer och en kraftigt försvagad arbetstagarpart som inte ens kan få komma till förhandlingsbordet skulle smaka mumma. Därför den fortsatta kampanjen mot LAS. Det är inte med omsorg om ungdomsgenerationen utan enbart den egna makten över arbetsplatsen som hägrar.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Reinfeldt – din regering måste säga nej till SD

De senaste dagarnas rabalder och debatt kring Sverigedemokraterna har åtminstone haft två bra saker med sig. Det första att SD och deras pojkliknade välkammade ledare har avslöjat sig själv som det han i verkligheten är och vad SD i realitet står för; en rasistisk och främlingsfientlig semi-fascism.

Det andra positiva är att de borgerliga partierna har tvingats fram och klart och tydligt ge besked om de kan tänka sig att ha SD i riksdagen som regeringsunderlag – dvs. använda fascisterna i SD som röstboskap även om de vet att det kommer att kosta på.

Den röd-gröna oppositionen har tydligt deklarerat att det aldrig kommer ske att de kan ens tänka tanken att ge SD någon som helst inflytande. Det har varit oerhört tydliga besked vilket är befriande. Efter Mona Sahlins, Lars Ohlys och Maria Wetterstands övertydliga besked har nu lagt ett oerhört tryck på de borgerliga partierna att göra det samma.

Tyvärr kan man inte säga att de svarat upp till detta utan svamlar likt Reinfeldt att vi inte har sett valresultatet ännu, Björklund svarar bara skriftligt osv. De borgerliga partierna måste nu ge besked; kan de under några som helst omständigheter välja för att sitta kvar stödja sig aktivt eller passivt på rasister, främlingsfientliga semi-fascister i SD.

Sven Olof Lindholm – Jimmie Åkesson

På detta har inget svar lämnat ännu. Det är bekymmersamt för det skapar otydlighet och osäkerhet. Man måste kunna kräva av de demokratiska partierna i riksdagen att de gör allt för att isolera politiska borderlinepartier som SD. Borderline eftersom de inte är tydliga på sin demokratiska hemmahamn utan i handling agerar som sina föregångare inom ultrahögern och har hämtat mycket av sitt tankegods från forna tiders ”vänsternazister” som Sven Olof Lindholm .

Högerextremister som SD ska isoleras och förhindras allt politiskt inflytande. Låt dom gapa sig blåa i ansiktet men låt dom aldrig, säger aldrig, få minsta inflytande i politiken. Håll demokratin ren från slik ohyra! Jimmie Åkesson må se ut som en förvuxen skolpojke men bakom den polerade fasaden är det samma omänskliga högerextremism som tidigare oavsett betäckning och namn.

Reinfeldt, Björklund, Olofsson och Hägglund ge svar och gör det nu. Är er avsky för socialdemokraterna större än ert demokratiska sinnelag – då håller ni dörren öppen eller i vart fall på glänt för Jimmie Åkesson. Sätter ni demokratin högst måste ni ge ett tydligt besked – Aldrig ger en fortsatt borgerlig regering Sverigedemokraterna något som helst inflytande i riksdagen.

Vi väntar på besked.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Se även Fredrik Pettersson och Peter Högberg.

Veckans foto; vecka 43

Foto: Ingemar E. L. Göransson ©

Italien, april 2006

Åtvidaberg 27 år senare

För 27 år sedan åkte Åtvidabergs FF ut ur allsvenskan. Det var slutet på inte bara en fotbollsepok utan också en industriepok och ett järtecken på vad som var på väg att ske – övergången från industrisamhället i betydelsen att tyngdpunkten i industrin i Sverige låg på ”enklare” industri till kunskapstung industri.

När Facits räknemaskiner, små mästerverk i finmekanik, kom att bytas ut mot miniräknare som var tusen gånger mer avancerade och som kom att kosta en bråkdel av Facits mekaniska mästerverk. När Facit var som störst fanns koncernen i 140 länder och hade 14.000 anställda.

Åtvidaberg är ett exempel på bruksorten och bruksandan där den gode patronen vill sina anställda och bygden så väl. Tyvärr såg inte varken Facit eller brukspartronen vart det barkade hän och Facit AB gick i putten under det sena 1980-talet.

En viktig del i bruksandan var fotbollen. ÅFF kom att dominera svensk fotboll på 1970-talet med ett antal svenska mästerskap; internationell cup-final mot Bayern München på Kopparvallen och legendariska spelare som Roland Sandberg, Ralf Edström, Benno Magnusson och Roger Magnusson och allt vad de hette.

För 27 år sedan var det slut. ÅFF åkte ur allsvenskan och har sedan dess spelat längre ner i spelsystemet. Klubben överlevde Facits borttynande och nu likt en fågel Fenix reser sig Åtvidabergs Fotbollsförening ur askan och stiger på nytt in i fotbollens finrum – allsvenskan.

Facit må vara försvunnet och finns idag bara som ett vittne om en industriepok som oåterkalleligen är borta, men fotbollen och fotbollskulturen lever vidare i Åtvidaberg.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Problems, problems..

Regeringen har det lite motigt kan man säga. Det är ingen överdrift att påstå att det inte går regeringens väg just nu. Inte så att det är synd om dem utan det är i högsta grad välförtjänt. Regeringen trängs av dåliga nyheter från flera håll. Det första är en allt högljuddare högeropposition som uppträder som om allt gick att ändra på en gång.

De fem ungdomsförbundens ordförande ropar idag i SvD på en politik som ställer unga mot gamla på arbetsmarknaden och där endast duglighet, nyvunnen kunskap och nytta för arbetsgivaren ska gälla. Den som inte är 100-procentig i ungdomspolitikernas värld platsar, resten må ta sitt pack och gå vidare till AF utan att passera gå. Detta i tron om att det ska lösa ungdomsarbetslösheten. Ut med de ”gamle” och in med de nya fräscha kan man beskriva deras ultra”radikala” politik som. Eller om vi ska travestera Lenin ”radikalismen är thatcherismens barnsjukdom”.

Må inte vara så stort problem, utan möjligen ett pedagogiskt sådant som irriterar regeringen och dess mödosamt uppbyggda bild som arbetarnas vänner.

Det andra problemet är långsiktigt väsentligen mer allvarligt – svenskarna håller på att tappa tilltron på framtiden och att ekonomin ska bli bättre. Inte ens borgarnas egna tror på framtiden och fallet är nästan 10 procent till 43 i den undersökning som SKOP presenterat på DN idag.

 

“….Borgs politik

devalveras i trovärdighet…”

Det är dåliga nyheter för regeringen – ingen utanför den egna kretsen tror på deras politik och istället tror en majoritet att det i varje fall inte blir bättre. Det kan inte vara speciellt kul att läsa för Borg och kompani att deras politik nu i takt med den ökade arbetslösheten och inte minst uppmärksamheten kring Försäkringskassan och sjukförsäkringens haveri devalveras i trovärdighet. Allt fler inser nu att de även om de har jobb lever på skör, jävligt skör tråd.

Det tredje problemet är att högeralliansen som framställer sig den mondäna storstadsmedelklassens parti börjar tappa även i storstäderna. I den även idag presenterade väljarbarometern som Novus Opinion har tagit fram visar just på detta. Enlig Novus har regeringen tappat hela 10 procent i de tre storstäderna sedan sensommarmätningen. Vad som är än mer tydligt är att oppositionen stärks i landsorten.

Problems, problems sjöng en gång The Everly Brothers och den låten borde nog Reinfeldt och hans firma ta som sin om det inte vore för att Everlys är för bra för att bli kapade av högerregeringens politruker.

Till sist:

Tito Beltran begär resning i Högsta domstolen; var inte just det som han dömdes för?

Bara fem veckor kvar innan Jerry Lee Lewis spelar i Linköping!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Fredags(mys), nej fredagsrock!!

 

Äntligen fredag; dags att börja med lite mat och vad kan få fredagskänslan att infinna sig än:

Den 20 november kommer han till Sverige och en spelning i Linköping, gissa vem som har plåtar??

Trevlig helg!!

Ingemar E. L. Göransson

Folkhemskänsla

När folkhemmet började synas och bli ett faktum för vanligt folk efter andra världskriget stod en egen bil högt uppe på önskelistan. Det här var tiden då Volvo och SAAB kom att tillsammans med OK (eller först IC) bli liktydigt med en folkhemsbilism.

På IC/OK fick man återbäring precis som på Konsum och jag kommer ihåg hur min mor sparade alla kvitton och lämnade in dom i februari varje år fick sedan framåt våren ut sin återbäring. Tanken, ju fler som handlar desto mer återbäring. En form av vinstdelning i det kooperativa företaget Konsum.

Samma sak med OK, handla på OK, tanka och serva bilen, spara vartenda kvitto och få tillbaka som en bekräftelse på solidariteten med sitt eget kooperativa företag. I dag finns knappt Konsum kvar – det är ett bland andra företag och återbäring är bara en tår i ögat på den bortfuskade och bortslarvade kooperationen ansikte.

Men ibland hittar man små vittnesmål om det som var en lysande idé men som så mycket annat i arbetarrörelsens historia förlorats. I Umeå finns ett OK-hotell. Ett riktigt OK-hotell som de var då på 1960-talet. Med originalskylten på taket, en av OK-tapparna i receptionen och den där riktiga 60-talskänslan.

Man får hoppas att ingen effektivitetskonsult på Coops huvudkontor får för sig att sälja eller riva det. Egentligen borde det banne mig byggnadsminnesmärkas.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

ABF:s boklåda no. 204

Kultur i arbetslivet håller på att begravas av den borgerliga regeringen. En ogärning som inte skall glömmas då det innebär att kultur får mindre möjlighet att nå de som idag har minst tillgång till kultur i alla dess former utom de rent kommersiella.

En ogärning och kulturfientlig gärning som står i bjärt kontrast till det jag hittade på ABF:s expedition i Skellefteå. Boklådan från ABF och som sändes till huggarkursen i Åsträsk. En ögonblicksbild av folkbildning på ett helt annat sätt dagens. Datumet på följebrevet till faktor Albin Svensson för vidare bifodran till Storbrännan, Åsträsk är den 27 februari i den iskalla vintern anno 1943.

Boklåda no. 204 kan vara en påminnelse om vad kunskap och bildning haft för betydelse i uppbygget av det moderna Sverige.

“Vi hoppas att lådan skall bli ett bidrag till en ökad trevnad i Eder förläggning” så skrev ABF:s förbundsexpedition i det fortfarande existerande följebrevet. Det blev den säkert och även ett bidrag till ökad bildning.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Inte person utan politik

När Expressen idag publicerar en opinionsundersökning om förtroendet för de olika partiledarna. Om nu ska kala det en undersökning för det vetenskapliga i dessa återkommande opinionsundersökningar kan diskuteras – ibland liknar de mer opinionsyttringar från ”spindoctors” och ledarsidor med kolportage på Reinfeldt.

För huvudfrågan är ju politiken men detta speglas inte i frågan om man har förtroende eller inte förtroende för personen Reinfeldt eller Sahlin. De är egentligen ganska ointressanta om man ser till att det är partiernas politik som skal bedömas i valet.

Men, den borgerliga uppfattningen är att avpolitisera politiken, personfixera och göra valet till en fråga om person och eventuell personlig duglighet. Detta kommersialiserande av politiken är ett hot mot demokratin för det får effekter att individer blir det fråga om istället för politiken de står för.

Den gamla högern försökte sig på detta kring 1970 när man lanserade Yngve Holmberg som en svensk Kennedy. En katastrof politiskt och en katastrof för det gamla högerpartiet som efter det vad det led blev moderaterna för att borsta bort minnet av Holmberg debaclet.

Vad som nu kvällstidningarna håller på med är att göra politiken till en fråga om person. Det ligger helt i linje med den tendens som har funnits i politiken sedan 1980-talet att det är medelklassen som är politikens mitt och inte bara dess centrum dessutom.

När Expressen eller Aftonbladet gång efter gång publicerar dessa illa underbyggda undersökningar som tar ställning till personen inte till politiken så utarmar det och urvattnar politiken på dess kärna; utvecklandet av samhället och styrandet av en komplex modern demokratisk nation och stat.

Den belgiska författarinnan Chantal Mouffe skriver i sin bok ”Om det politiska” att jakten mot politikens mitt är ett hot demokratin, men också att det skapar basen för extremism. Att Mouffe har rätt kan väl framväxten av högerextremism i snart hela Europa verifiera. Belgien, Frankrike, Danmark, Norge men även Tyskland och inte minst Italien och de forna öststaterna visar på sanningen i hennes analys.

Att personfixera politiken, att förenkla frågan om den politiska inriktningen och styrandet av staten som ett reducerande av det demokratiska valet till en fråga om Reinfeldts eller Sahlin är en drängtjänst som ligger tyvärr i linje med vad det som tjänar högerns marknadslösningar, inte bara av välfärden utan också av politiken. Resultatet blir ett reducerande av politik till en marknadsfråga och ett öppnande av den extremistiska dörren.

De politiska partierna i en demokrati behöver vara tydligare politiskt – det måste finnas tydliga höger- och vänsteralternativ då det ökar det politiska engagemanget och blir dörrstoppet mot extremism. Arbetarrörelsen har ett stort ansvaret för att det sker ett uppbrott från den räddhågsna politikens agenda där rädslan från att stöta sig med imaginära och verkliga grupper som ser politiken som en fråga om administration inte en fråga om styrande och politiska visioner.

Det är arbetarrörelsen som måste ta initiativet genom en långt större engagemang i fackliga politiska föreningar. Det vore alldeles utmärkt om det fanns både socialdemokratiska och vänsterpartistiska sådana på arbetsplatserna för det skulle blåsa liv i den politiska diskussionen och faktum är att aldrig har socialdemokratin varit starkare än när kommunisterna fanns som motståndare och sparringpartners ute på arbetsplatserna – det fanns något att ta ställning till och politik att förhålla sig till. Det tvingade också fackföreningarna att vässa sina argument.

När borgerliga ”spindoctors” och ledarskribenter till leda konsenterar sig på personer och inte på politik så måste arbetarrörelsen göra det motsatta lägga fokus helt på politiken, endast så vinner man val och endast så blåser man liv i demokratins innersta väsen – samhällsdebatten och diskussionen om vart samhället ska gå i framtiden.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Ode till folkbildningen

Folkbildning är ett fantastiskt påhitt och en underbar uppfinning. Här kommer man till en folkhögskola, Medlefors, en söndag kväll för att föreläsa, inte på skolan, men i Skellefteå under ett par dagar. Skolan är tyst och stilla, parkeringen är tom så när som på en enstaka bil och över allt lyser stillhet och kontemplation.

Men i morgon är det massor av människor här, det är kurser i alla upptänkliga ämnen – skolämnen som matte, svenska och annat som vuxna kan plugga på en folkhögskola till kvalificerad facklig utbildning.

Det är på någon sätt essensen av folkbildning – att lära sig nytt men också att få en andra, tredje eller t.o.m. fjärde chans när livet förändras eller far illa fram med en. Folkhögskolan har därför blivit, precis som hela folkbildningen, arbetarklassens ungdomar och vuxnas väg till kunskap och utveckling. Folkbildning blir helt enkelt demokratins kärna i skolvärlden på arbetarklassens villkor. Du har rätt att misslyckas, du har rätt att ändra dig och du har rätt och välkommen att försöka på nytt.

Folkbildningen var mina universitet – folkbildningen var min möjlighet att utvecklas och förändras från den ungen som inte fixade skolan av olika orsaker och skäl. Folkbildningen blev min möjlighet att bevisa för mig själv och omvärlden att jag dög och kunde.

 

“…essensen av folkbildning är

att få en andra,

tredje eller t.o.m.

fjärde chans när livet förändras …

 

Folkbildningen sitter trångt idag. Den får allt mindre bidrag från stat, landsting och kommuner. Ju mer som skärs ner desto färre som får möjligheten och desto fler som förlorar självkänslan de kunde annars vunnit. Att ge sig på folkbildningen för att spara är som att såga av den gren man sitter på eller slänga ut ungen med badvattnet.

Det finns dom som anser att samhället skall ge EN, säger EN, chans, sedan är det upp till den enskilde individen att fixa det själv. Det är en icke-generös och icke-förlåtande attityd till misslyckande eller misstag. Att ha en sådan attityd har bara den privilegierade råd med, inte den som inte föddes med silverskeden i munnen och fick bästa förutsättningar redan från början för den framtida resan genom livet.

Jag har folkbildningen i dess olika former att tacka för att det blev som det blev och i livets olika skeden lyckats hamna på fötterna även om det sett mörkt ut ibland. Jag har haft tur – det har alltid funnits en utväg som nu håller på att stängas av okunniga och illvilliga politiker.

Folkbildningens fiender är okunniga för de förstår inte folkbildningens enorma kraft och de är illvilliga när de vill stänga möjligheten för den som behöver den. De är småaktiga och snåla när de bara vill att ”deras” redan lyckosamma närmaste kretsar ska ha möjligheten eftersom de inte misslyckas den enda gången chansen ges.

Text och foto: Ingemar E.L. Göransson

Veckans foto; vecka 42

Foto: Ingemar E. L. Göransson ©

Skådespelaren Dan Nerenius, Göteborg oktober 2009

Fredag även denna vecka…

Kan helgen börja bättre:

Dr. Feelgood “Milk And Alcohol”

Trevliog helg!

Ingemar E. L.

Apropå, Nobelpriset i litteratur

(För tolv år sedan den 18 november skrev jag nedanstående krönika i Folkbladet Östgöten. Den är, sorgligt nog, lika aktuell idag. Jag vet precis som då att Astrid Lindgren aldrig kommer att få Nobel-priset i litteratur eftersom snobbarna i Svenska Akademin föraktar barn- och ungdomslitteratur. Men, som jag skriver, varken August Strindberg eller Graham Greene fick aldrig heller något Nobelpris. Du är gott sällskap kära Astrid tillsammans med de ovan nämnda. Ni har läsarnas kärlek och kommer att kommas ihåg långt efter akademins herrar och damer har glömts bort.)

(Okänd fotograf)

DAGS ATT GE NOBELS LITTERATURPRIS TILL ASTRID!

Den svenska litteraturskatten är rik, oerhört rik. Vi har författare som August Strindberg, Carl Love Almquist och Ivar Lo Johansson. Poeter som Erik Johan Stagnelius, Carl-Michael Bellman och Nils Ferlin intar en världsposition i användandet av språket. Svensk litteratur har också fött och fostrat satiriker som den idag delvis bortglömde H B Palmaer som i på sin tid startade den då så rabulistiska Östgöra Correspondenten. Svensk litteratur är som sagt en oerhört rik skatt. Den är trots det svenska språkets litenhet världskänd och många av våra författare är faktiskt mer kända utomlands än hemma.

För undertecknad har författare som Strindberg, Ivar Lo och Palmaer varit både en skola i språket, stilist och ett outsinlig källa till nöje och avkoppling men också tankeväckande och en levande utmaning att söka stå upp för värden som demokrati, rättvisa och jämlikhet. Jag återvänder fortfarande till favoritböckerna, favoritdikterna och favoritstråferna från de stora portalfigurerna i svensk litteratur. Låt mig bara ge några exempel på hur hela generationer har påverkats; Sara Lidman öppnade mångas ögon för arbetslivets orättvisor med sin bok Gruva på sextiotalet och Ivar Lo Johansson böcker från trettio och fyrtiotalen om statarnas outhärdliga liv innebar att statarsystem äntligen gick i graven som den skamfläck det var. Sara Lidman påverkade oss på 1960-talet och Ivar Lo trettio år tidigare.

En annan av de stora i svensk litteratur är Astrid Lindgren. Hennes värld med Pippi, Emil och Madicken har givet mig både som barn och som vuxen outplånliga läsupplevelser. Den rättvisenitiska Pippi gav den lillegrabben från Vasastan i Linköping sin första uppfattning om rätt och fel. Rasmus visade att även andra barn kunde vara utan pappa och kunde Rasmus leva med det så kunde även jag. Astrids figurer har genomgående ett patos för rättvisa och jämlikhet som de bär med sig. Deras budskap är rättframt och de ger alltid sin syn på verkligheten från ett underifrån perspektiv. Det finns inget överklassperspektiv hos Astrid Lindgren, inget att orätt är rätten eller att rikedom och makt är lika med rätt.

Astrid Lindgren har översatts till all världens språk. Hennes böcker sprider glädje till miljontals barn generation efter generation. Astrid Lindgren har blivit synonymt med barnens rätt till liv och ”rent spel”. Jag är helt övertygad om att Astrids böcker har inneburit att barnens rätt har blivit starkare i världssamfundet än vad som skulle ha varit fallet utan hennes litterära insats. Uppskattningen av Astrids skrivande har också varit stor över hela världen vilket har inneburit att hon har fått ta emot ett antal internationella utmärkelser som exempelvis The Right Livelihood Reward 1994.

Men ett pris får hon aldrig får är Nobels litteraturpris. Det är en skam enligt min uppfattning att vår nu främste levande författare inte kommer att föräras detta pris.

Skälen från den mossiga Svenska Akademi är outgrundliga men troligtvis beror det bland annat på att Astrid Lindgren skrev barnlitteratur vilket i dessa kretsar inte ses som litteratur överhuvud taget. Sedan att Astrid i sitt skrivande berör och behandlar alla stora livsfrågor bekommer inte stofilerna och snobbarna i Svenska Akademin. Nu är dock Astrid i gott sällskap med bland andra August Strindberg och vår tid engelskspråkige gigant Graham Greene.

Kära Astrid, om jag finge råda skulle du ha Nobelpriset. Tyvärr får du det aldrig, men du har vunnit något långt mer värdefullt och bestående; all värdens barns (och vuxnas med för den delen) kärlek till dina figurer, till livet och till dig personligen som världens främste barnboksförfattare. Och det Astrid är mycket mer än alla akademier kan ge dig någonsin!

Grattis Astrid så här några dagar i efterskott från en trogen läsare!

Ingemar Göransson 971118

Om att slå in öppna dörrar

Det är en del som slår in öppna dörrar så det stänker om det. Ibland upptäcker inte en del att dörren redan är öppen och då kan det bli lika dråpligt som när Gunvald Larsson i Sjöwall – Wahlöös avslutande Beck-roman ”Terroristerna” hänger ett antal våningar över gatan i kanske en av de mest roliga beskrivningar någonsin i en svensk polisroman.

Den som först slog in öppna dörrar måste vara justitieminister Beatrice Ask konstaterar att föräldrar har ansvar för sina barn och vad de kan ställa med om det vill sig illa. Undertecknad som har uppfostrat två ungar till att själva ta ansvar för sina handlingar. Jag trodde i min enfald att man var ansvarig för sina barns försyndelser både moraliskt och även ekonomiskt. Det är väl självklart att om ungen är ute hela natten så undrar man vad i hela glödheta ungen gör..???

Nu har jag lite svårt med offermyten – dvs. jag är fattig därför är jag utan ansvar. För om den skulle stämma skulle varenda arbetarunge som växte upp på 50, 60, 70 och 80-talen blivit en ligist och gangster. Så blev det inte, och det är ju självklart att det inte blir så. Det går inte att skylla ligistfasoner som mordbränder, angrepp på brandkår och polis på taskig barndom – det håller inte.

I de familjer där inte föräldrarna klarar att uppfostra sina telningar till samhällsnyttiga individer är det nästan alltid något som är fel. Vad som förvånar mer än att Ask tror att ekonomiska sanktioner löser disfunktionella familjers problem är när socialt medkännande politiker på vänsterkanten bortser helt från klassperspektivet och gör det hela till en ekonomisk fråga – det är en ekonomisk katastrof om man blir skadeståndsskyldig om ens lilla telning bränner upp grannens bil, trashar lokalbutiken eller klottrar ner hela kvarteret. Men å andra sidan fortkörningsböter kan vara en ekonomisk katastrof och inte har vi befrielse från ansvar för att man är fattig eller bor i miljonprogramsområde.

Jag köper inte det resonemanget, om det vore en protest mot klassamhället, disintegration så borde förövarna åka ut till överklassområdena och bränna Mercor och flotta krogar. Destruktivt beteende är inte en fråga om klassklamp eller kamp mot usla förhållanden - det är ligism och huliganism. Tvärtom det tjänar bara högerns mest extrema krafter. För varje brand i förorterna ger det SD nya röster.

 

“….det är myndigheternas

misslyckande som har ansvaret

när det brinner i förorterna…”

 

Inte tror jag att Asks förslag löser något utan när förorterna brinner så är det resultatet av en misslyckad politik som pågått i decennier och som har skapat gäng och kriminalitet – men utnämn inte förövarna till något som de inte är. Lämna det till folkpartihumanisterna och de som tror att taskig barndom leder automatiskt till ett taskigt liv och leverne. För hur kan Beatrice Ask frikänna Myndighetssverige från allt ansvar för den misslyckade politiken. En politik där du som immigrant sätts att vänta i åratal innan besked om uppehållstillstånd, du ska lära dig språket utan att träffa en svensktalande och där immigranten minimaliseras till noll och intet värde.

Tacka fan, att resultatet blir destruktivt – ansvaret för det som sker när förorterna brinner är Myndighetssverige. Men de skyldiga för de destruktiva handlingarna, de som tänder molotovcocktailen är inga hjältar - de är resultatet av misslyckad politik och myndighetsutövning när den är som sämst. De har skapats av ett gigantiskt politiskt och myndighetsmisslyckande. Mot det hjälper inga skadeståndsansvar på 8.000 spänn – det behövs istället en politik som inkluderar istället för att exkludera som nu.

En annan inslagen dörr är att oppositionen skulle komma med andra budgetförslag än vad den gör. Det är glädjande att de tre partierna i den röd-gröna oppositionen ligger så nära varandra. Det är också glädjande att se att varken (V) eller (MP) lägger sig platt på rygg för (S) som högerns tre lydpartier har gjort för (M).

Budgetförslagen är ett ordentligt kliv framåt för en trovärdig politik där välfärdsstaten och jobben är centrum. De som trodde något annat stod nog i vägen när den öppna dörren slogs upp i morse!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Veckans foto; vecka 41

Foto: Ingemar E. L. Göransson ©

New York, sommaren 2004

Välfärdsstatens rivningsbyrå Reinfeldt & Co.

(Efter Försäkringskassan.)

Försäkringskassan generaldirektör har idag ställt frågan till regeringen om vad som skall göras för de ca 50.000 individer som med de nya reglerna för sjukpenning riskerar att regermässigt vara för sjuka för att jobba och för friska för att vara sjuka. Ett gigantiskt moment 22 som skulle ha gjort Joseph Heller grön av avund håller på att skapas av välfärdsstatens Rivningsbyrå Reinfeldt & Co.

Den 1 jan i år började den s.k. rehabiliteringskedjan att ”fungera”. Det innebär att det kommer att bli möjligt att åka ur sjukförsäkringen redan efter 90 dagar om arbetsgivaren menar att det inte finns något annat jobb hos arbetsgivaren att gå till. Då skall den sjuke som nu inte är sjuk i byråkratiskt mening söka jobb och det på hela arbetsmarknaden. Finns det nu inga jobb på samma arbetsmarknad så kan det vara kört.

Hur kan det bli så här? De fackliga organisationerna har under många år varit kritiska till att rehabiliteringen av arbetsskadade inte har fungerat och att arbetsgivarna har sluppit ganska lindrigt undan sitt ansvar. Nu tyckte regeringen Reinfeldt i ett populistiskt ögonblick att vi skapar en rehabiliteringskedja som till synes verkar bara men som lägger hela ansvaret på den drabbade och frikänner arbetsgivarna från ansvar.

Lite rått beskrivet men inte desto mindre sant. För den s.k. rehabiliteringskedjan får just dessa effekter. Det finns flera skäl att vara kritisk det regeringens nya rehabiliteringskedja. Förutom att den är näst in till obegriplig p.g.a. dess teknik som gör att den enskilde knappast har en chans att förstå hur det hela fungerar.

Men det är inte det viktigaste. Det viktigaste är att den enskilde som drabbas av sjukdom kan ganska enkelt bli arbetslös och på sikt bli beroende av socialbyråns utbetalningar för att överleva. Rehabiliteringskedjan gör det nämligen möjligt för en lite ”fyndig” arbetsgivare att ganska snabbt bli av med inte fullt arbetsföra eller äldre småslitna arbetare. En möjlighet som var väsentligt mindre tidigare.

 

“…..ett gigantiskt moment 22…..”

 

Hur kan det bli så här. Jo, genom om arbetsgivaren efter en rehabiliteringsutredning inte kan anpassa arbetsplatsen eller det inte finns lättare jobb så ska den skadade/sjuke prövas mot arbetsmarknaden, t.o.m. mot hela arbetsmarknaden. D.v.s.. en person som tidigare kunde ha hängt kvar i systemet under en lång tid blir nu icke-sjukskriven efter 364 dagar så finns bara socialen eller arbetsmarknaden kvar. Finns det inga jobb så är det socialen som gäller.

Under 2010 är direkt hotade av att hamna utanför systemen nästan 50.000 personer. Ett verkligt hot där 50.000 individer och familjer hotas av att få hela sin tillvaro sönderslagen av den s.k. rehabiliteringskedjan. För dessa 50.000 personer och familjer faller det sista av välfärdens skyddsnät bort och socialen blir enda alternativet.

Det finns säkert vänner av ordning som invänder mot vår beskrivning men den visar på riskerna med vad som kan hända på grund av bristerna i riksdagsbeslutet. Och det är inte få personer som kan drabbas av detta. Redan vid nyåret var de som var i farozonen hela 76.000 personer. Dvs. en stor del av Linköping eller Eskilstuna och Katrineholm tillsammans är på väg till socialbyrån för sin försörjning. Enligt Försäkringskassans utredare har en del återgått i arbete vilket skulle skett i alla fall, andra har börjat plugga eller, vilket är flertalet, blivit förtidspensionerade.

Välfärdspolitiken kan knappast vara tänkt att se ut på ett så ett slikt sätt. Ingen skall behöva ramla ner mellan stolar för att någon har tänkt till på moderaternas partikansli. Välfärdspolitiken har haft inkomsttrygghet som en grundbult. En solidarisk tanke där vi alla bedrar till allas bästa. Men regeringens s.k. rehabiliteringskedja så skapar vi istället ett svart hål där vi alla riskerar att ramla ner om det vill sig illa.

LO och TCO har krävt att regeringen skall införa en utförsäkringsspärr i rehabiliteringskedjan så ingen riskerar att hamna utan försörjning. Det är alltför mycket i den s.k. rehabiliteringskedjan som inte finns på plats därför måste regeringen våga justera och rätta till de värsta bristerna.

Rättar inte regeringen till vansinnet man skapat så riskerar 50.000-tals individer att utförsäkras utan annat än socialbyrån som alternativ. Det knappast vara meningen med regeringens s.k. arbetslinje! Eller, var det som var meningen….

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Återupptäck # 7: Gene Pitney

Under den här rubriken kommer jag att skriva om band och musiker som är kanske lite bortglömda i den stora publikens öga.

(Signerat bubbelgumkort från författarens samling)

Jag har svag för stora pampiga pop-ballader. Det innebär att exempelvis Roy Orbison, Righteous Brothers och många andra från den tidsepok före Liverpool, Beatles och Rolling Stones har en speciellt plats i mitt pophjärta.

Många av låtskrivarna från den här tiden, 1960-1967, t.o.m. 1970 i vissa fall, var anställda låtskrivare på Brill Building-gruppen i New York; Neil Sedaka, Carole King, Jerry Goffin, Barry Mann och Neil Diamond för att nämna några. Men en som skrev i samma stil men aldrig (vad jag vet i alla fall) var knuten direkt till låtfabriken i NY City var Gene Pitney.

Pitney som fick sitt genombrott som låtskrivare med The Crystals “He´s a Rebel”; Ricky Nelson “Hello Mary Lou” men började snart få egna hits “24 hours From Tulsa”, “Backstage”, “Town Without Pity”, “I´m Gonna Be Strong”, “Just One Smile” och “It Hurts To Be In Love”. Den sistnämna kom att få en speciell betydelse för mig som nyförälskad tonåring.

Pitney var kompis med Phil Spector, (skrev “He´s A Rebel”); med Rolling Stones (Jagger-Richard skrev den bästa-icke-av-Pitney-skriva-Pitney-låten ”That Girl Belongs To Yesterday”. Han var mästaren på dramatiska, neurotiska ballader som med hans lite ljusa men starka röst gav full rättvisa. Det är frågan om någon mer än Roy Orbison kan matcha Pitney i psykotiska känsla i formen av max tre minuters klassisk popballad.

Karriären på listorna avtog på 1970-talet och Pitney fortsatte att skriva, sjunga på nattklubbar, göra lite country och levde ett bra liv fram tills han avled den 5 april 2006, 66 år gammal, under en turné i England.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Några låtar som finns på youtube:

och min absoluta favorit: "Tower Tall"

Transport; medlemmarna värvar nya medlemmar

Jag gillar fredagar. Det är slutet på veckan, men det är också dagen då det kommer ett antal intressanta tidningar som jag prenumererar på. LO-tidningen, EfterArbetet och även denna fredag kom Transportarbetaren i brevlådan. Själv är jag inte medlem i förbundet, men var under ca 15 år, men min son som pluggar till flygmekaniker är medlem i Transport.

Denna fredag var Transportarbetaren ovanligt tjock, nästan som en söndags-DN, men det var inte tidningen som var så tjock utan det var två ex som grabben fick. Orsaken? Jo, tanken är att han som medlem skall ge extra-exet till någon jobbarkompis och på den vägen försöka värva en ny medlem. Allt som behövdes fanns med, medlemsansökan till förbundet och ett brev från förbundets ordförande Lasse Lindgren.

”Därför behöver Transport din hjälp. I stället för ett exemplar av transportarbetaren får du nu två. Min förhoppning är att du som vanligt läser den ena själv. Den andra skulle jag vilja att du ger till en arbetskamrat, kompis, granne, som jobbar i våra branscher, men som inte är med i facket.”

En egentligen lysande idé; vädja till solidaritetskänslan, appellera till förbundsmedlemmens ansvar för sitt förbund och tala om att DU är viktig för vårt förbund. Du behövs, är en tilltalande signal som mycket väl kan bli en framgång. För till syvende och sidst är ett fackförbund summan av sina medlemmar och deras engagemang för detsamma. Detta istället för som en del andra strö ekonomiska fördelar, rabatter och annat som är på det mer personligt ekonomiska planet (egoistiska kunde man säga, kanske).

Facken har under lång tid tappat medlemmar, men Transport har lyckats i år att vända den negativa trenden. Inte med mycket, men förbundet har i alla fall brutet den. Förhoppningsvis bidrar idén att låta varje förbundsmedlem bli agitator för sitt eget förbund att Transport stärks ytterligare, allt till medlemmarnas fromma.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Fredag ….festen börjar här

Bo Diddley – Mona (I Need You Baby)

Dansen börjar straxt!!!!

Trevlig helg!

Ingemar E. L. Göransson

Skriv på namninsamlingen för vägkrogsbiblioteken! http://www.namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=3744

Kulturpolitiskt nidingsdåd

När jag jobbade på LO var jag kulturpolitiskt ansvarig under ett antal år. Jag satt också som LO:s representant i Kulturrådets referensgrupp för Kultur i arbetslivet .

Ett av de viktigaste och kulturpolitiskt vettigaste besluten vi förslog och sedan Kulturrådets styrelse tog som sitt var när vi beviljade pengar till Transportarbetarförbundets och Hotell & restaurangfackets vägkrogsbibliotek.

Idéerna lika enkel som genial var att få lastbilschaufförer, kockar och andra att upptäcka boken. Nu är det ju inte så lätt att läsa medan man kör bil som de flesta inser. Då blir ljudboken en genväg till litteraturen. Om man ska rubricera resultatet av satsningen på vägbibliotek så är den helt enkelt – succé.

Och inte bara det, genom att transportmedlemmar som tillbringar hela sin tid på vägen upptäcker boken så upptäcker de också folkbildningen och kanske även blir fackligt aktiva.

(Okänd fotograf – LO:s kulturutskott i början av 2000-talet)

Detta har aldrig känns bekvämt för högerns politiska kolportörer. Bara idén att arbetare ska läsa avskräcker en riktig högerman eller högerkvinna. Än mer en borgerlig kultursnobb känner vämjelse att råa arbetarbusar ska läsa litteratur, t.o.m. poesi. En i sanning förskräckande idén.

Sålunda, det första Reinfeldts regering gör på kulturområdet var att avskaffa Kultur i arbetslivet genom att lägga in det i andra projektbidrag och nu i kulturproppen avskaffar man hela serven.

Att Transport protesterar är givet, allt annat vore tjänstefel. Det har också startats en namninsamling mot tilltaget och jag kan inte annat än stödja den. Vill du protestera mot detta kulturpolitiska stolleprov och nidingsdåd; skriv på namninsamlingen.

Här finner du länken, sprid även kännedom om namninsamlingen till andra så i vart fall det blir många,  många namn i protest mot borgarnas kulturpolitiska tilltag att skrota Kultur i arbetslivet och att därmed försöka få bort vägbiblioteken!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Otillständigt men väntat

Säga vad man vill om regeringen Reinfeldt. Den är konsekvent. Den som inte har jobb, är sjuk eller pensionär ska ha på skallen. Regeringens politik är ett enda hyllande av Luther men också en dubbelmoral utan dess like.

Själva ser regeringen till att de klarar sig men de som har det sämst får sina ersättningar sänkta med ytterligare nästa år medan den som har jobb ser sin levnadsstandard och sin plånbok något fetare. Ju fetare ju mer du tjänar allt enligt principen – den narcissistiska medelklassen skall gynnas medan vanliga löntagare skall ha mindre, bara några smulor från de mer välförseddas välvilja.

Högerregeringens politik hade i ett annat mindre väluppfostrat land inneburit kravaller på gatorna, brända däck på avenyerna och talkörer utanför regeringskansliet. Men inte i Sverige här håller vi tand för tunga och hoppas på ett förändrat sinnelag. Nu är det hoppet säkerligen fåfängt då regeringens mål är större klyftor och ett splittrat samhälle i de välbeställda och pöbel.

(Källa: Expressen)

Den som i dag har en sjukersättningen med 16.000 i år ser den sänkas vid med 150 kr nästa år, allt räknat per månad. Pensionärerna med garantipension får den sänkt med nästan en procent och inkomstpensionen med tre procent. Det ger en årlig sänkning med 6.400 kr per år vid 18.000 i månadspension. Även sjukpenning och föräldrapenningen sänks med mellan 194 respektive 259 kr vid högsta ersättning nästa år.

 

“….högerpolitik i

sin renaste form…”

 

Otillständigt, ja. Orättvist, ja. Högerpolitik, javisst och självklart. Överraskande, absolut inte. Detta är högerpolitik i sin renaste form. Ta från de som har det sämst och ge till de som har det bäst – jobbskatteavdraget eller på ren svenska; skattesänkningspolitik.

Nu borde snart måttet vara rågat, tålamodet slut och ilskan bland vanligt folk bubblande som i en tryckkokare. Är det inte dags snart att reagera, är det inte snart dags för den politiska oppositionen, Landsorganisationen, TCO, fackföreningarna, pensionsorganisationerna, Folkrörelse-Sverige och vanliga löntagare att protestera och högt och tydligt säga ifrån – Nu jävlar får det vara nog med rivningen av välfärdsstaten!

Är det någon som hör något….?

Text: Ingemar E. L. Göransson

Bild: SSU