Europas kris–politik och arbetarpartiernas kris

Med bästa vilja kan ingen säga att läget i Europas situation är ljus för ögonblicket. Sanningen är att kapitalismen är i sin svåraste och djupaste kris sedan 1930-talets sammanbrott.

Hela europrojektet håller på att falla samman samtidigt som den närmaste högerhegemonin i vår världsdel är svaret skyldiga när medborgarna ställer den berättigade frågan var detta skall leda hän.

Arbetslösheten rider Europa

Arbetslösheten i Europa är utan tvivel så allvarlig att den hotar politisk stabiliteten nu i flera Europas nationer och staters och undergräver i alla demokratins trovärdighet. Den brittiska The Guardian visade i siffror i början av december 2011 hur illa det i verkligheten är. I Grekland är ungdomsarbetslösheten i nivå med katastrof utifrån alla måttstockar; 43 procent, Spanien lika illa 48 procent eller Italien med 24 procent för att ta några exempel från eländets sifferexercis. Totalt ligger arbetslösheten på ca 10 procent i Europa.

Genomgående för hela Europa är en hög permanent och växande arbetslöshet och detta oavsett konjunktur. Denna arbetslöshetskris är en konsekvens av den politik som har förts i Europa under de senaste 20-30 åren där inflationsbekämpning har getts högre prioritet än att sätta folken i arbete. Full sysselsättning har sett som ett problem då den betytt högre inflationsnivåer. Ett ”problem” sett ur främst finanssektorns perspektiv som i den nyliberala liturgin är ryggraden i den nya kapitalismens världsbild.

Efter andra världskriget så var det självklart att 30-talets kris inte skulle få återupprepas och att den oreglerade och kontrollerade kapitalismen skulle tyglas. När sedan Sovjetunionen och muren föll likt ett korthus inträffade två parallella utvecklingsfaser. Den första som kan kallas förvirrelsens reaktion innebar att arbetarpartierna oavsett socialdemokratiska eller mer kommunistisk färgade tappade styrfart och sin kompassriktning – socialismens som idé blev omöjlig p.g.a. den enorma borgerliga pro-kapitalistiska marknadsliberala propagandan .

Att de kommunistiska partierna tappade sitt ”hemland” skulle innebära problem och identitetsförlust var självklart efter murens fall, men att de socialdemokratiska dvs. labourpartierna skulle drabbas på samma sätt var inte lika självklart. Den belgisk-engelska professorn i politisk teori Chantal Mouffe (se kommande intervju i tidskriften Tiden) menar att det var just det som hände. Även om labourpartierna (dvs. de socialdemokratiska och socialistiska partierna) var anti-kommunistiska så var idén om en demokratisk socialism, blandekonomiska lösningar som i de nordiska länderna avhängiga närvaron av ett Sovjetblock.

Sovjetblockets fall och arbetarpartiernas kris

När Sovjetunionen försvann och en nyliberal hegemoni upprättades i Europa med normpolitik och acceptans av massarbetslöshet som ett (nödvändigt) ont för att upprätthålla en låginflationspolitik. Detta fick konsekvens att välfärdsstaten angreps och arbetslösheten blev bondeoffret eftersom kapitalismens som ideologiskt mönster hade segrat över det impolderande Sovjetimperiet.

Man kan säga att en bidragande orsaken till både Sovjetsystemets kollaps och neoliberalismens seger var framväxten av en byråkrati som i Sovjet beskrevs som ”utkastade genom dörren och åter inkommande genom fönstren” av Lenin medan den i välfärdsstatens framväxande byråkratin som administrerade välfärdsstaten som basen för högerns revolt mot densamma i demokratisk socialistiskt eller generell form.

Dessa beskrevs 1980 målande av den legendariske socialdemokratiske skribenten Jan Lindhagen i sin skrift ”Ett mått av prövning” (Zenit häften 1980) som de som ”avväpnar alla folkliga rörelser, som i sin ungdom befolkades av ”kamrater”, ”vänner”, ”bröder och systrar”. (…)..välfärdsstatens framväxt, där alla krav är erkända och alla funktionärer välvilliga, har förvandlat de forna kamporganisationerna till påtryckargrupper. Ut går gemenskap och hänförelse, in tågar tålmodiga och detaljkunniga förhandlare och utredare.”

Vi måste förstå vad labourpartierna var för typ av partier. Den brittiske labourpolitikern Tony Benn beskrev dem som en koalition mellan socialisterna som ville undanröja kapitalismens onda sidor och fackföreningarna sökte av politiska skäl parlamentarisk representation för att driva arbetarna/löntagarnas krav.

Sökandet efter ny identitet

Vi har sett hur labourpartierna sökt ny identitet och new labour var en konsekvens av Sovjets kollaps och Thatchers massiva press från höger vilket resulterade i en marsch in mot mittens politiska rike. Men detta fick konsekvensen att partiernas väljare tappade intresse och förtvinade intill disillusion och ointresse. För varför skall det upplevas lockande för medborgarna att ta steget till engagemang när partierna alltmer liknar varandra och deras enda uppfattbara skillnad reduceras till hur avregleringarna, nedskärningarna, budgetdisciplin skall administreras.

Den tidigare nämnda Chantal Mouffe skriver i sin bok ”The return to the political”:

”Illusionen av konsensus och samstämmighet, liksom ropen på ”icke-politik”, måste erkännas som varande fatala för demokrati och därför överges. Frånvaron av en politisk front, är långt ifrån ett tecken på politisk mognad, utan det är symtomet på en avsaknad som hotar demokratin, då avsaknaden utgör den terräng vilken kan ockuperas av den extrema högern för att uttrycka nya antidemokratiska politiska identiteter.” (Sid 5-6, författarens översättning)

Vi ser som nu i Sverige hur det socialdemokratiska partiet söker en ny identitet men bristen på självförtroende gör varje gång när partiet ställer bra förslag som visar på ett alternativ backar detsamma nervöst när de massiva marknadsliberala krafterna och den nyliberala högern mobiliserar motstånd. Istället för att stå fast vid självklara krav på att alla medborgare skall ha telefonkommunikation eller infrastruktur så skyggar partiet inför den massiva högermuren.

Det var många inom den demokratiskt socialistiska rörelsen, inom den reformistiska riktningen av arbetarrörelsen, oavsett om det var labourpartier eller mer socialistiska partier som trodde att Sovjetblockets sammanbrott skulle leda till att dessa partiernas idé om ett bröllop mellan arbetarrörelsens socialistiska grundsyn och en blandekonomisk ordning skulle få en renässans efter 1980-talets högervåg.

Effekten blev den motsatta. Alla socialistiskt färgade idéer oavsett om det var förödda kommunistiska partierna på kontinenten eller socialdemokratiska/labour drabbades av samma nedgång. Vad de sannolikt inte räknat med var att även borgerliga och i viss mån nyliberalt färgade politiker likt Bismarck på sin tid var väl medvetna om att en återgång till en total nedmontering av välfärdsstaten skulle leda till omfattande folkligt missnöje t.o.m. revolter (se de folkliga manifestationerna i södra Europa under hösten 2011, i Grekland innevarande vinter eller tax-pollrevolten i London under Thatcher) och detta var politiskt omöjligt.

Istället valde t.o.m. Thatcher en nedmontering av den labourbyggda välfärdstaten genom privatiseringar och exkludering av minoritet av befolkning som då skulle tjäna som regulator av lönebildningen genom sin arbetslöshet och parallellt ett belönande av majoriteten i arbete genom omfattande skattesänkningar (jfr ”jobbskatteavdraget”). Men trots detta möttes av starka protester men eftersom Labour och fackföreningarna var i kaos kunde inget verkligt effektfullt och framgångsfullt motstånd organiseras.

I sitt sökande efter identitet blev därför de socialdemokratiska/socialistiska partierna talesmän för inte för majoriteter utan för alla upptänkliga minoriteter. Professor Bo Rothstein beskrev detta dagarna efter valet 2010 i DN som

”En ytterligare förklaring är att socialdemokratin själva, åtminstone i sin retorik, i långa stycken kommit att överge den generella välfärdspolitiken. Istället för att presentera sin politik som rättigheter och service för alla eller väldigt breda grupper har man kommit att prata väldigt mycket om politiska åtgärder för särskilt utsatta grupper - det må vara långtidssjuka, långtidsarbetslösa, invandrargrupper, etniskt-religiösa minoriteter, homo-, bi-, och transsexuella osv. Problemet med en sådan politik för det första att den stöter bort stora delar av medelklassen som det i nödvändigt att ha med för att skapa en politisk majoritet.”

Socialdemokratins och labourpartiernas kris

Som vi ser så är socialdemokratins kris ett fortsatt faktum som har sin grund i komplicerade sammanhang men också en oförmåga att våga ifrågasätta samma komplicerade orsakssamband. Politik handlar om att vilja förändra men saknas viljan kommer också avsaknaden av förmåga bli evident.

George Orwell den brittiske författaren och socialisten skrev en gång att ”vid varje givet ögonblick finns ett slags allt genomsyrande ortodoxi, en allmän tyst överenskommelse att inte diskutera viktiga och obekväma fakta.”

Det är denna ortodoxi som arbetarrörelsen och då främst socialdemokratin, labourpartierna och socialisterna måste våga ifrågasätta. Inte bara för den nödvändiga politiska samhällsdebatten, inte bara för att ifrågasätta den nyliberala politiska hegemonin, överlevnaden av en generell välfärdsstat utan främst för sin egen överlevnad.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Recension: Thåströms dystopiska värld

Det börjar med uppmanade trummor och sparsamt pianospel och bygger upp för Thåström som uppmanar att vi skall beväpna oss med vingar. Referenser till uppväxten och den symboliska längtan Thåström berättar om på sin nya platta. En upplevelse utanför det ”mainstreama” – ett genis verk i en kommersialiserad tid då allt är till salu, men inte Thåström, han går sin alldeles egen väg.

Jag har sett Thåström live ett par gånger. Det är en omtumlande och närmast bisarr upplevelse. Det är att stiga in i en svart, mörkt och närmast psykotisk värld som litterärt liknar Håkan Nessers icke-identifierad stad i Van Veeteren, en plats där ångesten kryper in under huden.

Thåström har utvecklats till en osannolikt udda och makalös musiker och konstnär. Jag skulle vilja påstå att han är ett av de få genier som svensk musik besitter. Hans udda och djupt personliga och naket ångestladdad musik ger en likartad känsla med den som John Coltrane förmedlade med sitt saxofonspel som precis på samma sätt kryper in under skinnet, bygger bo och sprider sin känsla av skräckblandad ångest.

Det är svårt att hitta andra att jämföra med då Thåström är så egensinnig i sitt skapande och han texter blir så nära. De blir nästan alltför närgångna och den naturliga distansen har skalats bort när han tränger lyssnaren in i ett hörn och tvingar att lyssna till Thåströms universum.

Få artister och musikskapare över huvudtaget förmår att fånga in lyssnaren och få denne att inte komma undan. Att lyssna på Thåström blir en exkursion i sitt eget inre, han öppnar dörrar och visar på det som lyssnaren inte vill se hos sig själv. Att lyssna på Thåström har blivit ett slags privat psykoanalytiskt borrande i inte bara i Thåströms egen ångest utan också i lyssnarens egen.

Thåström är inte produktiv, det vore överdrivet att påstå. Den nya ”Beväpna dig med vingar” är den tredje på sju år om man inte räknar sidoprojektet ”Sällskapet” som i och för sig passar in i helheten.

”Beväpna dig med vingar” är om möjligt än svartare och ångestfylld än de föregående ”Skedbokvarnsvägen 109” och ”Kärlek är för dom”. Thåströms berättarsång mot den avskalade men luftiga bakgrunden som lyfter fram Thåströms lyrik och ger den nya dimensioner.

Texterna på ”Beväpna dig med vingar” lämnar fler frågor än den ger svar precis som stor poesi gör. Lyssnaren/läsaren tvingas och triggas att använda sina egna referenspunkter och sin egen fantasi. Thåström sjunger ”jag kan sluta när jag vill” vilket är omöjligt när man lyssnar på den hypnotiska, fascinerande och utmärkta ”Beväpna dig med vingar”.

Om ångest, dystopiskt inre landskap, djupsinne och svårmod tilltalar dig ska du lyssna på Thåströms nya – gör du det inte är det bara att beklaga. Ett svenskt mästerverk vill jag påstå!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Tidigare publicerad på Kulturbloggen.

En skam–en skymf

Ett osvikligt tecken på hur ett samhälle mår är hur den tar hand om ”sina till skada komna” medborgare för att låna August Palms ord. Vi har sett hur det står till genom Carema-skandalen och andra tecken på hur i det nyliberalt privatiserade Sverige är de välbeställdas valfrihet går före den mindre lyckligt lottades tillvaro.

 

Den nya arbetsmarknaden.

Arbetslösheten är också ett tecken på hur man behandlar de som går utan arbete. Ernst Wigforss sa en gång att vi inte har råd att inte arbeta men den sanningen verkar ha helt tappats bort under den nyliberala städningsepoken då den helt kontraproduktiva idén väcktes om en jämviktsarbetslöshet.

Innebörden av denna av Chicago-skolans nestor Milton Friedmans teori innebär att för att den marknadsliberala kapitalismen skall fungera måste det finnas en permanent arbetslöshetsarmé som har två uppdrag. Den första att var ett avskräckande exempel för övriga löntagare så de inte kräver för hög ersättning, dvs. lön, för sitt slit och inte för kostnadsdrivande förmåner som inkräktar på kapitalets vinstnivå.

Den andra och mer uttalade uppgiften för arbetslöshetsarmén är att begränsa penningmängden i samhällsekonomin, dvs. hålla inflationen nere, men det finns ett problem med jämviktsarbetslöshetsteorin och det är att konsumtionen riskerar att falla och med den ekonomiska aktiviteten i samhället. Det innebär att jämviktsarbetslösheten skärper kapitalismens naturliga kriser och försvårar återhämtning.

2006 hade Sverige 28.000 långtidsarbetslösa, dvs människor som gått utan jobb i minst två år. Den totala arbetslösheten är över 400.000 varav hälften har varit utan jobb i minst 6 månader. Nu sex år senare är två-årssiffran 68.000 istället och tickar på. Var fjärde ung människa går utan jobb och inom vissa invandrargrupper ligger arbetslösheten på väl över 50 procent. Detta och med Fas 3 som Sverige största “arbetsgivare” fullbordas bilden av ett totalt haveri i arbetsmarknadspolitiken.

”Bättre” kan inte den sittande högerregeringens politik och dess misslyckande knappast illustreras. Samma regering som 2006 gick man till val på att utrota ”utanförskapet” (vad nu detta politiska fikonuttryck betyder) tvingas medborgarna nu konstatera att långtidsarbetslösheten har mer än fördubblats under deras tid och detta trots att man numera räknar bort stora grupper från statistiken som definierar ”utanförskapet”.

Sverige är inte friskt, Sverige är ett land där den fattigaste tiondelen har förlorat 600 kr per månad med Reinfeldts politik medan den rikaste tiondel fått nästan 15.000 kr mer att röra sig med.

Annie Lööfs förebild? (Arkivbild)

Minister Lööf pratar och pratar

I går var det radiodebatt om arbetslösheten och näringsminister, Sveriges egen Thatcher – Annie Lööf – pladdrade på utan att säga något. Hon påminde om Groucho Marx när han babblade runt utan att säga något i Marx-brödernas vansinniga filmer. Groucho Marx skulle ”bullshita” men att den minister som har ansvaret för jobben i regeringen gör en ”imitation” av Groucho Marx känns inte betryggande. Tvärtom det är en skandal och en mot de arbetslösa en skymf och oförskämdhet.

Det enda av åtgärder som Lööf kunde komma på var försvagad arbetsrätt och sänkta ingångslöner. Ett recept som hittills inte gett något bestående positivt förutom att det skapar en låglönesektor där det inte går att försörja sig. ”Working poor” kallades denna arbetsmarknad på 1990-talet och omfattar i dag i exempelvis Storbritannien minst en femtedel av arbetsmarknaden medan arbetslösheten ligger på samma nivå som förut. Rättslöshet och otrygghet är rättesnöret på denna arbetsmarknad som uppenbarligen Lööf längtar efter så hett.

Skammens Sverige

Det är en skam, det är oacceptabelt att i civiliserat samhälle att ha två världar – två världar där den ena har ett överflödshorn som den andra världen får betala med sitt liv, sin misär, sin fattigdom, sitt förlorade hopp och sin hopplöshet.

Hur tar vi hand om våra ”till skada komna” medborgare dömer vårt land för vad det är – som det ser ut nu så är vi i motorvägsfart på väg mot ”Det befästa fattighuset”. En skam, ja en skam där uteliggare, utblottade arbetslösa och sjuka betalar överhetens övermod och girighet i en tid då ingen eller få ifrågasätter det George Orwell en gång beskrev att ”vid varje givet ögonblick finns ett slags att genomsyrande ortodoxi, en allmän tyst överenskommelse att inte diskutera viktiga och obekväma fakta.”

Det är i högsta grad dags att bryta denna ortodoxi som sliter sönder den forna välfärdsstaten och ersätter tidigare solidariska grundtanken att omfatta alla medborgare och ersatt den med de välbeställdas egoism.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Reinfeldt, rör inte pension!

En mycket säregen debatt byggd på antingen felaktiga utgångspunkter eller missvisande tolkningar av fakta har brutit ut de senaste dagarna.

(Min mormor och min mor, idag båda borta.)

Fredrik Reinfeldt menade i går att svenskarna måste jobba fram till 75 år för att få en hyfsad pension. Enligt uppgifter från SCB så är kvinnors medellivslängd drygt 83 år numera och mäns 79 år. Det innebär att vi skulle jobba i princip fram till den dag vi stupar. Men nu är vi inte heller friska och krya eller i vart fall så pigga att vi kan jobba så länge som Reinfeldt drömmer om, i vart fall många av oss.

En vanlig LO-medlem går i snitt i pension kring 60 år om han eller hon har tur och inte slitet ut kroppen tidigare. En tjänsteman som mest sliter byxbaken eller som Reinfeldt sliter munläder kan naturligtvis jobba längre. I Reinfeldts fall kan han säkert prata skit ända fram till kistlocket slår igen!

Men om vi skall vara allvarliga. Problemet är att vanliga knegare är förbrukade långt, långt innan Reinfeldts pensionsdag inträder. Arbetsmiljön, ensidiga arbetsuppgifter, tunga lyft, ohälsosamma miljöer och inte minst stress är några av de orsaker som kvarstår och har blivit sämre under senare år. Men också frånvaro av delaktighet, hierarkiska arbetsorganisationer, maktlöshet och otrygghet påverkar förslitningen av många löntagare. Till detta kommer alltför låga löner för många som har att kämpa med sin ekonomi hela livet.

Ett annat skäl varför försenad pensionsålder är en ogenomtänkt tanke är den höga arbetslösheten. Det är ologiskt att fortsätta att ha ett arbetsliv där vi har en jämviktsarbetslöshet som gör var fjärde ungdom arbetslös och mellan 7-10 av arbetskraften permanent arbetslös oavsett konjunktur.

Det vore naturligt att se till att de hundratusentals arbetslösa hade ett jobb att gå till istället för att tvinga människor som gjort en formidabel insats i samhällsbygget att bli blåsta på sin välförtjänta pension och vila innan det oundvikliga slutet.

Reinfeldt och andra som fortsätter att föda myten om välfärdens sammanbrott om pensionärerna inte stannar i arbetslivet samtidigt som vi har en massarbetslöshet är inte trovärdigt – det luktar bondfångeri, den ultimata blåsningen.

Ett annat skäl för varför Reinfeldt har fel är den enorma ökningen av produktivitet i arbetslivet. Ett exempel, på pappersbruket i Skärblacka producerar idag dubbelt så mycket med hälften av den arbetarstam man hade för 10 år sedan. Produktivitetsökningen har inte tagits ut i ökade löner till närmelsevis utan hamnat på aktieägarnas bankkonton. Alltså med en bättre fördelningspolitik skulle kraftigt påverka hanteringen av den stigande ålderspyramiden.

Den ökade produktiviteten, massarbetslösheten och orättvisa fördelningen avslöjar Reinfeldts bondfångeri och det blir knappast mer trovärdighet när vi ser de privilegier som hans nomenklatur på maktens nivå har gett sig själva.

Reinfeldt brukar inte prata i onödan om han inte kan vinna på det, men den här gången har klassföraktets trut glappat en gång för mycket.

Ett stilla förslag – om du inte har något vettigt att säga – håll käften Fredrik!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

“I still hate Thatcher”

”I still hate Thatcher” stod det på rockmärket jag fick av den unga tjejen bakom disken på Bookmarks bokhandel på Bloomsbury Street i London. Det lilla svarta rockmärket sammanfattar bra vad en stor del av britterna känner inför Margaret Thatcher och hennes arv.

Då det begav sig på 1980-talet så uppmanade ska-bandet The Beat henne ”Step Down Margaret” medan The Specials beskrevs Thatchers England som ”Ghost Town” och 60-talsveteranerna i The Blues Band adopterade Bob Dylans ”Maggie´s Farm” till en ilsken protest mot Thatchers nyliberala hårdhänta politik.

Nu 30 år senare håller medelklasskvinnan Thatcher på att ikoniseras. Vad man då glömmer är den verklighet som blev britternas i och med Thatcher lyckades rota samma nyliberala politik som redan genomförts i Chile efter kuppen 1973, i Reagans USA och på Nya Zeeland. Skillnaden var att Thatcher lyckades få plantan att växa i europeisk politisk matjord.

Vi ska komma ihåg att den politik som Thatcher stod för och genomförde innebar att inte bara den brittiska välfärdsstaten som en gång den konservative Winston Churchill och Labours Clement Attlee tog initiativ genom den välkända Beveridgerapporten från 1942 raserades. Thatcherismen kom att påverka hela Europas välfärdssystem genom Thatcher nyliberalismens marknadsfundamentalism blev inte bara acceptabel utan på högsta mode i politiska kretsar.

Thatcher insåg att det inte var i första hand det splittrade Labourpartiet inte var hennes främsta politiska hot. Det viktiga motståndet fanns istället i de brittiska fackföreningarna. Framförallt inom industrin och det ur det perspektivet vi ska se de stora konflikterna med kolgruvearbetarna och grafikerna. Lockouter och strejker som var noga kalkylerade och framprovocerade då dessa fack var de främsta kritikerna av Thatchers politik men också de starkaste facken på de brittiska öarna. Dessa förberedes också genom ”de små stegens tyranni” som en facklig veteran uttryckte det när han beskriv den anti-fackliga lagstiftning som Thatcher satte på pränt. Det gällde att knäcka ryggraden och det insåg Thatcher.

Thatcher sa att det finns inget samhälle bara individer och familjen. Efter hon avgått menade hon att hennes största seger var New Labour. En notering från hennes horisont säkerligen är riktig. En blick över Europas politiska karta räcker. Numera är det lika sällsynt med Labourpartier i regeringsställning som åskväder i februari. För varför välja kopian när originalet finns?

Thatcher är det sena 1900-talets mest framgångsrika politiker. En för efterkrigstidens välfärdsstater, för arbetarrörelsen och för alla som har en dröm om rättvisa och jämlikhet sorgesam slutsats. Därför blir det motbjudande med det ikonskapande och idoliserande som nu sker av banemannen av 1900-talets tidigare generationers drömmar om ett bättre liv.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Artikel publicerad i Östgöta Correspondenten idag (8 febr).

Köp boken som berättar hela

historien!

Pris: 200 kr inkl moms och porto. (I bokhandeln 240 kr)

Beställ från ordochkultur@telia.com

Ytterligare info se länken.

Böcker till salu

Efter att ha sorterat och gått igenom mina böcker blev det en del dubbletter över. De säljer jag till högst humana priser. Porto tillkommer.

Beställning mailas till ingemar.gr@telia.com

Bjurman, Eva-Lis Barnarbete och arbetarbarn Nordiska Museet NY häftad 1979 20 kr

Brandt, Willy Att ta parti för friheten Nordstedts inbunden med skyddsomslag som ny 1983 25 kr

Mycket intressant skildring av arbetarrörelsens misslyckande att mota nazismen i Tyskland

Eriksson, Kjell Den upplysta stigen Bilda NY skadat skyddsomslag 1999 20 kr

Hall, Stuart – Jacques, Martin The Politics of Thatcherism Lawrence & Wishart UK häftad 100 kr

En av de bästa analyserna av Thatcherismens politik och ovanlig idag

Klein, Naomi Chockdoktrinen Ordfront NY pocket 2008 20 kr

Källberg, Sture Ackord Ordfront NY pocket 1972 10 kr

Lagercrantz, Olof August Strindberg W & W inbunden m skyddsomslag lite skadat 1979 30 kr

Absolut lysande biografi över Strindberg

Larsson, Gudmund m.fl Resa i första klass – Skolan ur ett arbetarrörelseperspektiv LO NY häftad 2001 20 kr

Liedman, Sven-Eric En värld att vinna – Den unge Karl Marx Bonniers häftad 1968 30 kr

Fascinerande skildring av den unge Marx tankevärld

Lindbom, Tage Den socialdemokratiska ungdomsrörelsen i Sverige Tiden inbunden 1945 40 kr

Lindholm, Ernst Hägrande stad Arbetarkultur inbunden 1955 30 kr

Bra arbetarroman av nu bortglömd författare

Lodenius, Anna-Lena Tvåfrontskrig – Fackets kamp mot nazism och kommunism Hjalmarson & Högberg NY inbunden med skyddsomslag 2002 30 kr

Nilsson Piraten, Fritiof Bokhandlaren som slutade bada En bok för alla NY pocket 1991 5 kr

Mankell, Henning Pyramiden Ordfront NY pocket 10 kr

Marklund, Liza Asyl Pirat inbunden 2004 10 kr

Perjus, Bror Casino Jorden Brevskolan/LO NY häftat 1998 20 kr

Fortfarande i högsta grad aktuell bok

Persson, Ingvar Konflikten i Vaxholm Premiss NY pocket 2005 10 kr

Palm, August Tal och brev Metodica pocket 1981 30 kr

Bl.a. Malmötalet “Vad vilja socialdemokraterna från 1881

Sinclair, Upton Signal till uppbrott Tidens 1950 häftad ngt slitet omslag 50 kr

Som alla arbetarförfattaren Sinclairs böcker idag ovanliga och har inte återutgivits på över ett halvsekel.

Spånt, Roland Kapitalets revansch Premiss NY pocket 2007 10 kr

ERBJUDANDE KÖP ALLA TITLAR TILL ETT PRIS 400 kr plus porto. (Du sparar 100 kr)

Aktuellare än någonsin

 

Ingemar E. L. Göransson

ARBETARRÖRELSENS KRIS - Mellan reformism och marknadsliberalism

Förord av Roland Janson, Claes-Göran Enman och Lars Lindgren.

Sidantal. ca 230 sidor, delvis illustrerad

ISBN 978-91-979416-0-0

Pris: 200 kr (ink. moms och porto)

​Beställes direkt från förlaget: mailto:ordochkultur@telia.com

När Margaret Thatcher uppmärksammas och närmast idoliseras är det viktigt att förstå vad som hände och hur det påverkat vår samtid. Ingemar E. L. Göranssons bok gör detta och sätter Thatcher och hennes politik i ett större kontext än den ikonisering och idolisering som nu sker.

Den reformistiska arbetarrörelsens stora projekt har välfärdsstaten varit. Efter andra världskriget byggdes det upp välfärdsstater i de flesta länder i västvärlden.”Arbetarrörelsens kris -Mellan reformism och marknadsliberalism” belyser detta projekt utifrån två konkreta exempel - den brittiska och den svenska socialdemokratins politik som kom att göra Labour respektive Socialdemokraterna partier som kom att förändra samhällsutvecklingen på ett högst påtagligt sätt.

Författaren Ingemar E. L. Göransson beskriver och analyserar den utveckling och ideologi som skapade var reformismens största framgång historiskt sätt. Men boken beskriver också de mekanismer och den ideologi som var grunden för den revolt som högerkrafter i nyliberal tappning som likt Margaret Thatcher och våra egna moderater i sina strategier och retorik har tvingat tillbaka välfärdsstaten till förmån för en ojämlikare marknadsliberal välfärd för många, men inte alla.

I dag då de tidigare välfärdsstaterna brottas med en permanent arbetslöshet på 8-10 procent och full sysselsättning och jobb åt alla bara är retorik är ”Arbetarrörelsens kris - Mellan reformism och marknadsliberalism” den första boken som har en helhetssyn på grunderna för den kris som arbetarrörelsen kämpar med för ögonblicket.

Författaren menar att reformismen är arbetarrörelsens möjlighet och det är just att de socialdemokratiska partierna har tappat sin reformistiska kompass som är grundorsaken till minskat förtroende och kris.

Boken bygger på ett omfattande studium av dokument och ett stort antal intervjuer både i Sverige och Storbritannien. Boken består av en omfattande analys och intervjuer med P O Edin, Håkan Juholt, Ann Field, Len McCluskey, Mike Smith och Lars Ohly.

Författaren har sin bakgrund inom arbetarrörelsen varav över ett årtionde inom LO. Han är verksam idag som frilansjournalist och samhällsdebattör men även som uppskattad föreläsare. Han har även arbetat som yrkeschaufför över 20 år.

​Nu den tredje och utvidgade upplagan.​

Sagt om boken:

​"..välskriven och intressant med stor glöd"

Magnus Utvik, SvT

​"För den politiskt progressive intresserade är boken ett ”Sesam öppna dig”, spetsat med ”Sök och du ska finna” i sida efter sida i denna analyserande bok om det nuvarande socialdemokratiska skeppsbrottet."

Roland Janson, Skådespelare och författare

​"inspirerande läsning"

Jan Forsstedt i kommentar på Facebook

​"Författaren beskriver i boken de problem och den kris arbetarrörelsen står inför på ett vis som inte lämnar någon oberörd"

​Lars Lindgren, förbundsordförande Sv. Transportarbetarförbundet

​"en inspirationskälla"

Claes-Göran Enman, LO-ombudsman

​"Rekommenderas! Borde läsas av precis alla!"

Johan Birath, författare och historielärare Boxholm

​"Ingemar E. L. Göransson skriver engagerat. Avsnittet om det politiska spelet i England är fängslande. Hans politiska slutsatser får varje läsare själv ta ställning till."

​Jakob Carlander, Östgöta Correspondenten

​"....det jag hitintills har läst är väldigt intressant....."

​Lotta Hansson, undersköterska Tidaholm

​"Arbetarrörelsens kris är en läsvärd bok. Ingemar Göransson har på ett spännande - ja rent provokativt - sätt fångat kampen mellan marknadsliberalism och mer traditionella socialdemokratiska värderingar. Vare sig man lutar år höger eller vänster ger boken en spännande inblick i hur de politiska mekanismerna fungerar, fjärran från dagspressens och de politiska reportrarnas rapportering."

​Björn Eriksson, landshövding emeritus tidigare sakkunnig hos Gunnars Sträng och Kjell-Olof Feldt

​"Boken har skakat om mig och satt pusselbitarna på plats. Den borde få vägleda oppositionens och fackens väg tillbaka till valseger 2014!"

​Krister Kronlid, kommunalpolitiker och ordförande Kommunal Norra Älvsborg

Ideologifabriken

”Goda grannar” var en TV-serie som gick i mitten på 1980-talet. Medverkade gjorde ett antal av Sveriges bästa skådisar som Anders Nyström, Helena Brodin, Jan-Olof Strandberg och Meg Westergren medan andra som Lennart Jähkel och Peter Dalle hade sina första roller i serien som gick i tre säsonger.

Jag såg om serien veckorna efter jul och nyår då den var trevlig och ett anspråkslöst tidsfördriv. Men är den det verkligen. Jag vill påstå att den är ett vittnesmål om ett förändrat tankesätt och förskjutning i värderingar.

Vad beskriver då ”Goda grannar”? Miljön är ett hyreshus i Stockholms innerstad, underförstått antingen Södermalm eller Kungsholmen och handlar om relationerna och livet i sagda hyreshus som ägs av en gammaldags kapitalist som månar om sina hyresgäster och framställs som en snäll och omtänksam hedersman som är tveksam till dottersonens yuppiefasoner med snabba och tveksamma ekonomiska klipp. Peter Dalle spelar med övertydlighet yuppien som kan gå över lik bara för att göra några snabba klipp.

Vad som är intressant är hur serien skildrar människorna i huset. Alla med några undantag är enmansföretagare. Det är Anders Nyströms tapetserare, Helena Brodins caféägare och Per Eggers tobakshandlare. Vanliga knegare är Kent som Lennart Jähkel spelar övertygande och som är bilmek men har en kriminell bakgrund som han med endast av kärleken till sin Birgitta lyckas bryta. Det är den sällan arbetande fastighetsskötaren Sten som spelas av Nils Dybeck. Birgitta är journalist för att fullkomliga bilden. Goda grannar är en spegelbild av tidens framväxande storstadsmedelklassideal innan lattegenerationen.

Dessa är centralfigurerna i de tre säsongerna. När sedan ungdomarna växer upp, dvs paret Nyåkers (Nyström-Brodin) antingen flyttar de utomlands eller startar eget. 1980-talets värderingar att satsa på sig själv slår alltså igenom tydligt i serien. Arbetare framställs som kriminell eller som misslyckade medan företagarna är de som alltid hamnar med fötterna på marken.

Ideologiproduktion

Serien kan jämföras med den göteborgska ”Rena rama Rolf” där Lasse Brandebys spårvägsarbetare framstår som en närmast intelligensmässig klen figur. ”Goda grannar” var en svensk originalserie medan ”Rena rama Rolf” hade en brittisk förebild där under 1980-talet det producerades ett antal serier där arbetare framställdes som misslyckade eller rent av korkade och i vissa fall som rent kriminella.

Ett annat exempel är i filmen ”Drömkåken” där hantverkare framställs som empatibefriade ligister som blåser den arme Björn Skifs med närmast lättjefull entusiasm.

Jag vill inte påstå att detta skedde medvetet men den ideologiska förskjutningen som skedde 1980-talet från kollektiv till individualism, från välfärdsstat till marknadsliberalism genom bland annat den straka propagandan från nyliberala krafter och ideologer. SAF (nuvarande SN) hade också en strategi formulerad av deras informationsdirektör Sture Eskilsson där svenskarna skulle förmås att tänka mer egoistiskt och mindre solidariskt. En strategi som formulerades redan i början av 1970-talet i ett beramat PM som kom att läcka ut till vänstertidningen Clarté (tyvärr får man säga då det gjorde att det inte togs på allvar av arbetarrörelsen) och blev tyvärr bara uppmärksammades av vänstern.

”Goda grannar”, ”Rena rama Rolf” men även filmer som ”Drömkåken” är illustrativa exempel på hur det som Göran Palm kallade indoktrineringen i Sverige skedde för att förskjuta de rådande värderingarna från solidariskt samhällsbygge och välfärdsstat för alla till en marknadsliberalism med ökade och tilltagande klyftor mellan de som har ett gott liv och de som längst ner på samhällets pyramid får betala.

“Den gömda femtedelen”

I Storbritannien talar man om “den gömda femtedelen”, dvs. alla de löntagare som arbetar som moderna tiders daglönare och timslavar på en servicearbetsmarknad till bottnad för de som har ett relativt eller mycket gott liv. En utveckling vi ser accelererade även här i Sverige under framförallt andra halvan av 2000-talets första decennium.

Värderingarna som möjliggjort detta såg vi redan på 1980-talet. Inte så att TV-serier som ”Goda grannar” och ”Rena rama Rolf” var avgörande men de är ett tecken på vad som skedde för 30 år sedan. Kulturen kom alltså att spela en viktig roll i formandet av värderingar och samhällsklimatet precis som den tidigare arbetarlitteraturen, filmer som ”Här har du ditt liv” och TV-serier som ”God natt jord” men även den klassiska ”Hem till byn” som skapade identifikationen och arbetarnas självkänsla som klass och individer av en framgångsrik klass som bar fram samhället bildligt och bokstavligt på sina axlar.

Den borgerligt färgade skribenten Thomas Gür åberopar undersökningar som visar att 1968 definierade 45 procent av väljarna som vänster medan idag är 35 procent och 1968 var det 30 procent som definierade sig som höger medan idag är det 45 procent. Även om man skall ta slika undersökningar med en nypa salt så är de ett tecken på att ideologifabrikens offensiv har gett resultat och det har skett en förskjutning från vänster till höger in mot mitten.

Alternativ politik

Innebär det då att arbetarrörelsens stora samhällsprojekt är dödfött eller i vart fall misslyckats? I det korta perspektivet kan så synas men i det långa perspektivet är det tveksamt. Orsaken är att marknadsekonomin i dess otyglade och oreglerade variant innebär att det skapas så stora samhälliga slitningar och motsättningar att den på sikt tenderar att haverera i upprepade allt svårare kriser. Utvecklingen under de senaste tio åren stärker den bilden av en kapitalism som har inom sig själv så svåra motsättningar att dessa måste få sitt utlopp i ökade instabilitet.

Den belgiska professorn Chantal Mouffe menar att om labourpartierna formulerar ett tydligt alternativ istället för att fortsätta snegla på nyliberalismens lösningar kommer de också att vinna ökat inflytande. Frågan är om arbetarrörelsens reformistiska del klarar detta. Svaret på den frågan kommer enbart framtiden utvisa. Alternativet är desto mer motbjudande och skrämmande med dess väg mot en Jack Londons ”Järnhäl”.

Försök att formulera en alternativ politik i Mouffes anda till den marknadsliberala hegemonismen kommer att mötas av hårt motstånd vilket Håkan Juholts korta sejour som socialdemokratisk partiledare visade. Den lattedrickande mondäna storstadsmedelklassen tar inga fångar – de dödar allt hot den marknadsliberala hegemonismen oavsett om det gäller politik, ekonomi eller kultur.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson