Vår tid kan lära av 1300-talet

”Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp. (….) Det ur det feodala samhällets undergång utgångna moderna borgerliga samhället har icke upphävt klassmotsatserna. Det har blott satt nya klasser, nya betingelser för undertryckandet, nya former för kampen i de gamlas ställe.” (Karl Marx – Friedrich Engels ”Det kommunistiska manifestet”)

Den amerikanska historieprofessorn Barbara W. Tuchman har i sin bok ”En fjärran spegel” (Atlantis förlag) beskrivit 1300 – talet i sammanfattning enligt följande;

Under 1300-talet, detta vid sidan av 1900-talet, våldsammaste århundradet de senaste tusen åren, kanske i världshistorien till och med, pågick krig hela tiden. Det var hundraårskriget mellan Frankrike och England, det var krig mot påvedömet, krig mellan påvar, det var krig mellan stadsstater osv. Kort sagt, det var krig utan början och utan slut. En i sanning förfärlig tidsepok, men som också var medeltidens mest dynamiska tidsepok. Förutom dessa krig utvecklades teknologin, kulturen, nationalstaterna växte fram och vetenskap tog uppenbara kliv framåt som en parallell med de våldsamma fasorna.

Det evigt pågående krigandet skapades ett behov av vapenproduktion i närmast industriell omfattning. Arbetskraften kom från den förödda landsbygden som sökte sig till de få städerna och därigenom kom städerna växa i betydelse och storlek. Samtidigt skapades möjligheten till mer avancerad produktion och teknologin utvecklades. Arbetskraft fanns att tillgå, det gick att bygga större verkstäder genom att städerna växte, men det fattades pengar, dvs. finansiering. Riddarna som skulle hålla här och kungarna var ofta barskrapade ända in på skinnet och kunde inte uppfylla sina löften som gett dem deras adelsprivilegier.

Katolska kyrkan förbjöd penningutlåning mot ränta, men den judiska tron gjorde det inte: alltså den judiska minoriteten kunde med sin tros välsignelse och till marknadens behov dvs. de krigförande låna ut pengar för att vapen skulle kunna produceras i tidig industriell omfattning. (Inom parantes: Sedan när gäldenärerna, dvs adeln och kungarna inte kunde betala satte de igång pogromer för att göra sig av med dem som de lånat av. Med andra ord antisemitismen har delvis dunkla ekonomiska orsaker där skuldsatta gäldenärer blåste under hat mot en minoritet och på så sätt slapp att göra rätt för sig.)

Så långt Tuchmans excellenta bok som varmt rekommenderas då den är bland det bästa som skrivit om medeltiden och utan tvekan ett standardverk idag om 1300-talet som sekel.

Dra slutsatser

Ska man dra några slutsatser för vår diskussion ur Tuchmans historieskrivning så är det, enligt min uppfattning, att de fyra viktigaste förutsättningarna för att en kapitalism i sin mest rudimentära form växer fram; tidigt bankväsende, proletariserad bondebefolkning i form arbetskraft och fysiska förutsättningar i form av växande städer och det fanns en marknad för produktionen.

Naturligtvis var det ingen som såg detta då under feodalismens höjdpunkt hur det ekonomiska system som skulle störta det rådande ekonomiska systemet växte fram som en följd av feodalismen själv och dess inneboende utveckling och motsättningar. Det tog 400 år innan genombrottet kom. Först i England med Cromwells revolution, sedan och än tydligare i den franska revolutionen sedan följde på den de amerikanska koloniernas frigörelse och den industriella revolutionen i Europa.

I dag är det kapitalistiska systemet i djup kris. Den som inte ser det måste vara både blind och döv. Den nuvarande krisen började när det amerikanska finansiella systemet kraschade 2008 och ännu fem år senare ser ingen något slut på krisen utan den fortsätter och fördjupas. Men inte bara den aktuella krisen som är problemet utan hela systemet dras med enorma problem och obalanser. Ingemar Lindberg som arbetade på LO på 1990-talet och var också en period statssekreterare beskriver den som ”hög arbetslöshet, enorma globala obalanser, sjunkande löneandel och monopolisering av produktivitetsökningens frukter hos ett litet skikt av redan rika hör till den finansledda globaliseringens destruktiva drag. (….) Vi bevittnar de nyliberala trosuppfattningarnas konkurs.” (Wolfgang Streeck ”Den demokratiska kapitalismen nederlag” Tiden Debatt 2012).

Framtiden, en möjlighet?

Vem ser vad som växer fram idag och som kommer att störta den rådande kapitalismen i framtiden? Ingen, vi kan inte bedöma det idag. Vi kanske kan ana då vi vet mer idag än vad man visste på 1300-talet. Men vi kan använda de verktyg vi har för att analysera och försöka hitta den dialektik som finns i skeendet och i kapitalismen som den ser ut idag. En slutsats vi kan dra är att socialism i isolerade öar är en omöjlighet, men också att kapitalism som är helt oreglerad leder till det Lindberg beskriver och som den välkända belgiska statsvetaren Chantal Mouffe drar slutsatsen att demokrati och oreglerad kapitalism (dvs. den nyliberala trosuppfattningen) är som eld och vatten. ”demokrati och avregleringspolitiken kan inte leva sida vid sida. För demokratin skall återupplivas måste nyliberalismen bekämpas.” (Ingemar E. L. Göransson ”De ohörda”, Ord & Kulturs Förlag)

Vad är det som växer fram inom och under det vi ser i det kapitalistiska och krisande systemet. En intressant tanke tycker jag som är värd att fundera på. Förmår vi idag att förstå dynamiken i utvecklingsskedet och påverka det med politik kan också en katastrof undvikas. Men det kräver öppet sinne och inte minst mod för att våga bryta den kvävande och rådande ortodoxin i den intellektuella diskussionen och att politiker och medborgare återtar demokratin som sitt verktyg för samhällsförändring.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Varför jag betalade in min medlemsavgift till (S)

Jag betalade in min medlemsavgift till det Socialdemokratiska Arbetarepartiet idag. Det skedde efter en viss tveksamhet, men till sist och efter mycket inre debatterande och värderande såg jag ingen annan väg än att betala.

Jag är kritisk till mycket av den politiska utveckling som skett sedan 1990-talet med en socialdemokrati som har gått mot mitten och där partiets två huvudsakliga tendenser (observera jag skriver inte falanger) har kommit ur balans med varandra. De två tendenserna har funnits i partiet ända sedan dess bildande men hållits i balans med varandra tidigare. Det har inneburit att de senaste årtiondena den mer liberalt influerade delen av partiet har fått dominera medan den mer socialistiskt reformistiska har trängts undan. Det har också inneburit att löntagarperspektivet och löntagarintresset har mistat mycket av sin roll som likare för partiets politik sedan 1990-talet.

Det här är inget unikt för Sverige utan har varit en Europeisk tendens alltsedan muren föll och exemplet med ett annat ekonomiskt system i existens försvann. Socialdemokrater var inga anhängare av sovjetsystemet, men bara dess existens hade stor betydelse bara genom att finnas då det visade på att man kunde faktiskt organisera ett samhälle på annat sätt än det vi ser idag.

Nyliberalerna har tagit över den politiska diskussionen, deras agenda gäller och vi ser hur det påverkat socialdemokratin också. Idag rör sig socialdemokratiska politiker mellan Svenskt Näringslivs intressen efter att ha lämnat riksdagsplatser och ministerposter. Vi ser hur det fackliga inflytandet har minimerats och vi ser en politik som i mångt och mycket är bara lite mer anständig än högeralliansens politik.

Privatiseringar, förödd infrastruktur, försvagade fackligt inflytande, sänkta skatter som undergräver den kollektiva välfärden och så vidare. Det är mycket som gått fel, den nyliberala revolten har skadat även socialdemokratin in i själen. Vi ser hur ståndpunkterna inom partiet står i harnesk med varandra vad det gäller vinstuttag inom välfärden för att ta ett exempel. Vi ser också hur storstadsdominansen (läs Stockholm) präglar partiet och maximerandet av röster gör att partiet de senaste valen valt att anpassa sig till storstadens marginalväljare från medelklassen och samtidigt kommit att överge kärnan i partiet arbetarna, löntagarna i övriga landet.

Logiskt sett kan man tycka, och det finns säkert många som läser detta tycker, att jag borde lämna socialdemokraterna. Men det vore fel, det vore fegt och det vore att låta konflikträdslan finge råda för jag tror på den reformistiska socialismen. Jag är övertygad om att den som en gång kunde förändra Sverige från ett av de fattigaste länderna i Europa till en välfärdsstat av sällan skådat slag kan än en gång göra detta.

Men det kräver förändring. De urgamla tankarna numera i nyliberal tappning där individ ersätter kollektivet, där vinsten är viktigare än samhällsintresset, där privatintresset har företräde framför de som behöver samhället mest, där ökade klyftor är naturligt istället för jämlikhet, där egoism slår ut rättvisan. För vem kan göra den skillnaden. Ingen, vad jag kan se förutom en socialdemokrati där balansen mellan de två tendenserna återfinns och samhällsbygget kan återupptas.

”Man besegrar inte en filosofi genom att förklara den oriktig” skrev Friedrich Engels en gång. Vi besegrar inte marknadsliberalismens skadeverkningar på samhällskroppen med att förklara den oriktig eller bara oklok. Vi utrotar inte orättvisorna bara genom att förklara dem oriktiga. Vi gör det bara genom att ta kamp mot dess uråldriga idéer och åter bygger samhället så att alla får plats i dess finrum. Diskussioner, samtal, idéutbyte och politisk aktivitet är den enda vägen.

Därför betalade jag min medlemsavgift till det Socialdemokratiska Arbetarepartiet i dag, på nytt och som så många gånger förut.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Kollektivavtalet och politiken

Nu, mars 2013, har något unikt för Sverige skett. En arbetsmarknadskonflikt har av de statliga medlarna tvingats till att uppskjutas. Orsaken till att inte bara ett varsel utan hela fyra varsel har tvingats att läggas på is kan man spekulera i. En orsak är sannolikt att medlarna vill förhindra att Byggnads med sin större militants skall sätta det s. k. märket i avtalsrörelsen utan industrins parter ska hinna före.

En annan orsak är att det är en åtgärd som måste ses som ger den ena parter en uppenbar fördel – Byggindustrin vinner mer på uppskjutandet än vad Byggnads gör som bara förlorar i tempo och tappar trycket mot sin motpart.

Den engelske författaren George Orwell skrev en gång att: ”Vid varje ögonblick finns ett slags ett slags genomsyrande ortodoxi, en allmän tyst överenskommelse att inte diskutera viktiga och obekväma fakta.”

Byggnads konflikt är både facklig och politisk. Även om förbundets medlemmar kanske inte inser detta, är frågan om deras arbetsmiljö och konsekvenserna av Lavaldomen som konflikten ytterst rör sig om i högsta grad politiska frågor även om de är även fackliga frågor. När Byggnads vill få in i kollektivavtalet att huvudentreprenören skall ha ett ansvar för hela kedjan både vad det gäller löner, arbetsmiljö och arbetarnas rättigheter så är det ytterst en politisk fråga då Lavaldomen var en högsta grad politisk dom för att försvaga löntagarsidan i den eviga motsättningen mellan arbete och kapital.

Kollektivavtalet som det ytterst rör sig i konflikten var resultatet av 1906 års decemberkompromiss som gav föreningsfriheten och därmed rätt till facklig och politisk organisering. Sedan kom Saltsjöbadsavtalet 1939 som förutsatte, i vart fall inofficiellt, att det var tre parter som gjorde upp. LO och SAF givetvis, men staten garanterade löntagarnas rättigheter och möjlighet att åter komma i arbete vid rationaliseringar och nedläggningar. Detta genom att man började bedriva arbetsmarknads-, utbildnings- och socialpolitik på ett sätt som tjänade löntagarsidan och blev det skyddsnät som vi efter kriget kom att kalla välfärdsstaten och var en viktig del i den politiken.

Huvudavtalet, dvs. Saltsjöbadsavtalet innebar att löntagarna lovade arbetsfred och accepterade §32, dvs arbetsgivarens ensidiga makt på arbetsplatsen, medan arbetsgivaren garanterade heltäckande kollektivavtal och förhandlings- och avtalsrätt. Detta kopplat till statens åtagande visar om något att kollektivavtalet är i grunden beroende av fackets politiska engagemang.

Kollektivavtalet är ett verktyg som är starkt, men då måste vissa saker uppfyllas; hög organisationsgrad, högre bredvillighet att ta konflikt för att upprätthålla trovärdigheten och inte minst en insikt om förhållandet facket – politiken.

Fackets roll

Bevaka arbetarens villkor, arbetsmiljö, rättigheter och skyldigheter är i allt fackets kärna, men det är en försvarskamp som är nödvändig i ett klassamhälle som vårt. Ett samhälle som bygger på motsättningen och dragkampen mellan de två dominerande intressena; arbete och kapital som är utmärkande för det kapitalistiska ekonomiska system vi lever i.

Arbetarrörelsens kamp är däremot långsiktig; att förändra samma ekonomiska system. Första steget var demokratins införande sedan kom kampen för sociala rättigheter och uppbygget av en välfärdsstat som skulle brygga över mellan det kapitalistiska systemet och successivt förändra och reformera samhället i en socialistisk riktning. ”Arbetarrörelsens efterkrigsprogram” som kom 1944 var just denna politik satt på pränt och kom att förändra Sverige. Så skedde ända fram till 1980-talet då löntagarfonderna var det första bakslaget som skedde i ljuset av den allt starkare reaktionen från höger med den marknadsliberala ideologiska offensiven i ryggen.

Sedan dess har arbetarrörelsens reformistiska samhällsomvandling avstannat och vridits tillbaka för att idag vara på väg mot samma gamla klassamhälle som för hundra år sedan. Ett tecken på detta är att löneskillnaderna idag är lika stora som för ett sekel sedan.

Det svenska samhället präglas ånyo av ökade klasskillnader, en permanent arbetslöshet som ligger på mellan sju till tio procent oavsett konjunktur, en sjukförsäkring där sjuka får frågan om när de har för avsikt att avlida eller hur ofta de kissar, gratis arbetskraft genom Fas 3 och en växande ”working poor”-arbetsmarknad där det är omöjligt att försörja sig. Sverige har vidare Europas sämsta a-kassa. Rätten till bostad har blivit en schimär om du inte har möjlighet att köpa dig din bostad.

Sverige var i ett uselt skick efter andra världskriget vilket efterkrigsprogrammet kom att förändra. Idag finns ingen utopi om framtiden bara ett accepterande av status quo från våra politiker oavsett parti. Normpolitiken, privatiseringshysterin, den havererade infrastrukturpolitiken, övertron på marknaden och ett ökat förakt för svaghet och brist på empati för de som inte klarar av det allt hårdare och omänskligare samhället leder till uppgivenhet och på sikt även desperation.

Framväxten av främlingsfientlighet och fascistiska tendenser är ett tecken på detta. Europa och Sverige liknar allt mer en sentida Weimarrepublik. De radikala krafterna som vill förändra är antingen spridda för vinden eller debatterar påvens skägg allt medan högerns intressen ostört får utrymme att förverkligas.

Vad vi behöver idag är en utopi om ett bättre liv, om ett bättre samhälle. Vi måste våga ifrågasätta ”den rådande ortodoxin” och då räcker det inte med att fackföreningsrörelsen ser enbart kollektivavtalet som en isolerad företeelse utan inser att kollektivavtalet har direkt koppling till politiskt engagemang.

Vi behöver en utopi

Nyliberalismen av avreglerat, förskingrat, sålt ut och privatiserat på ett sätt som är historiskt unikt. Inte ens i Thatchers Storbritannien lyckades man riva ner välfärdsstaten med sådan hastighet. Mer än trettio avregleringar av betydelse har genomförts sedan mitten av 1980-talet. Det är egentligen fler men det är de som har verklig direkt betydelse för demonteringen av välfärdsstaten.

Att tala om en revolt från högern och arbetsgivarna är helt berättigad. Vad som skett är en total och djupgående förändring av det svenska samhället som i många stycken numera knappast kan kallas en välfärdens boning.

Kunskapen om detta är ofta ytterst svag eller ytlig. Få ser sammanhangen och många vill tyvärr inte inse att arbetarrörelsen har ett ansvar i det som skett. Mycket på grund av brister i folkbildningen, ett kargare debattklimat och högerns totala dominans i media.

Ett exempel på detta är den s.k. valfrihetsdebatten där frihet och valfrihet blandas medvetet eller omedvetet samman. Nyliberalernas frihetssyn där frånvaron av regleringar likt Ayn Rand, Adam Smith och andra som ser staten som en fiende. Medan frihet för arbetarrörelsen har det alltid varit rätten till arbete, rätten till liv, rätten till sociala rättigheter och en syn på staten som garanten för detta.

Politiskt har detta lett fram till en vad jag vill kalla en Pamplonarusning in mot mitten i jakten på de imaginära marginalväljarna med resultatet att demokratin har försvagats och politiken har blivit för en självutnämnd elit – en nomenklatura som lever ett liv långt från medborgarnas verklighet.

Framtiden

1300-talet födde fram embryot till kapitalismen. De långa krigen under detta blodiga sekel ställde ökade krav på vapenproduktion vilket ledde till att städerna ökade i storlek och betydelse, att det växte fram en primitiv industriproduktion och att det skapades ett tidigt bankväsende för att finansiera detta.

Vad bär vår tid på för framtid? När Tony Benn, den brittiske Labourpolitikern och socialisten skall beskriva vår tid brukar han citera Oscar Wilde. Han säger att vår tid och politiken är präglad av att vi känner ”The prize of everything and value of nothing”, en träffad beskrivning av vår tid samtidigt som orden ger en vägvisning om en annan väg och ett annat sätt att se på vår värld.

Ansvaret och hoppet ligger, menar jag, hos fackföreningsrörelsen med sitt löntagarperspektiv för jag ser inga tecken på att våra politiker oavsett partitillhörighet har denna insikt. Tyvärr inte.

(Artikel bygger på det föredrag jag höll i Motala på Kollektivavtalets dag den 18 mars.)

Text och foto: Ingemar E. L Göransson

(Åter)upptäck # 17: Carlton Melton

Det händer att man snubblar på musik som man inte förväntar sig och som ger en total ny upplevelse. För några veckor sedan köpte jag den brittiska musiktidningen ”Mojo” och den hade sin vana trogen en gratis-CD med.

Denna gång var tema ny psychedelia. Ett band och ett spår som stack ut var med en grupp från Mendocino County i norra Kalifornien ”Carlton Melton”. Gruppen som bildades 2008 spelar en helt improviserad svävande och säregenhet musik.

Den svävar, den gräver ena stunden ner sig i en känsla för att i nästa stund göra en slags inre resa i lyssnarens fantasi. Sättningen är gitarr bas och trummor och synt. På deras tre plattor som finns att köpa på Amazon eller att avlyssna på Spotify är bland det mest originella jag lyssnat på någonsin.

Här är det inte deras psychedeliska förfäders Jefferson Airplane, Grateful Dead eller Quicksilver Messenger Service virtuosa utspel utan mer av ett kollektivt skapande av en ljudvärld som är som att lyssna på Tarkovskis film ”Solaris” i känsla.

Carlton Melton är bland det mest spännande jag hört av musik på de senaste åren. En totalt egensinnig och skapande musik som följer sina egna regler. Här finns spår av Pink Floyds drömvärld, av de klassiska San Fransiscobandens lekfulla improvisation och avantgardjazzens brist på respekt på vad som kan göras i musik men också influenser från modern elektronmusik.

Att lyssna på Carlton Meltons musik är att uppleva en resa i både den inre och yttre rymden som bara begränsas av lyssnarens egen fantasi.

(Se även bandets hemsida http://carltonmeltonmusic.com   där det finns musik att ladda ner och videos från deras europaturné förra året.)

***********

You happen to stumble, once in awhile, upon music that you do not expect, and which gives a totally new experience. A few weeks ago I bought the British music magazine "Mojo" and it was as usual a free CD with it. This time the theme new psychedelia. A band and a track that stuck out was with a group of Mendocino County in Northern California "Carlton Melton." The group was formed in 2008 playing a completely improvised floating and singularity music.

It hovers, it digs down one moment in a sense for the next moment to make a kind of inner journey in the listener's imagination. The personnel are guitar, bass and drums and synthesizer. On their three albums available to buy on Amazon or to eavesdrop on Spotify is among the most original I've ever listened to.

Here it is not their psychedelic forefathers Jefferson Airplane, Grateful Dead and Quicksilver Messenger Service virtuoso played out but more of a collective creation of a sound world that is like listening to Tarkovskis movie "Solaris" in feel.

Carlton Melton are among the most exciting thing I've heard of music in recent years. A total headstrong and creative music that follows its own rules. There are traces of Pink Floyd's dream world, the classic San Fransiscogroups playful improvisation and the avant-garde jazz's lack of respect for what can be done in music, but also influences from contemporary electronic music.

Listen Carlton Meltons music is to experience a journey of both inner and outer space is only limited by the listener's own imagination.

Text/words: Ingemar E. L. Göransson

Experter och bildning

Filosofiprofessorn och fredspristagaren Nicholas Murray Butler sa en gång att ”en expert är en som vet mer och mer om mindre och mindre”. Att arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen omger sig med experter det vet vi alla, men hur är det med bildningen? Man ska ju inte säga det var bättre förr, men det vete katten om inte bildning stod högre i kurs när jag började jobba i slutet på 1960-talet.

Det fanns bokombud på jobbet, det var självklart att inte bara lära sig sitt fackliga ABC utan även närma sig filosofi, litteratur, historia och skaffa sig en djup kunskap om hur samhället fungerade och hur arbetarrörelsen ville det skulle fungera. Numera har detta ersatts av kolorerade veckotidningar och ”Bonde söker fru” och andra s.k. kulturupplevelser.

När vi fick arbetsmarknadslagarna på 1980-talet skulle varje fackligt aktiv förtroendevald ”åka på kurs” för att återvända som en slags barfotaadvokat. Nu var grötfatet uppdukat och det gällde bara att tolka lagarna och himmelriket och nirvana skulle vara ett faktum.

Kanske en väl optimistisk syn på verkligheten, men beskrivningen även om den är tillspetsad har sina poänger. Bildning i en bredare mening kom att få stå tillbaka för barfotajuridiken och varje sann förtroendevald och ombudsman blev en fena på att tolka lagarna till medlemmarnas bästa. Men detta hade också en baksida som vi ser oförblommad idag – den politiska analfabetismen!

Varje gång någon nämner ordet politik så svarar kören ”vi ska se vad (S) säger”, en inställning som är dyrbar då det innebär och har inneburit att fackets inflytande i politiken har reducerats till att traska patrull efter det som ska vara fackets och löntagarnas parti. Det har blivit den omvända ordningen där politiken inte har byggt på medlemmarnas, dvs. arbetarnas intresse, utan politikernas av att maximera väljarkåren.

Den engelske filosofen Francis Bacon påstod ”kunskap är i sig själv makt”. Bacon levde för över 400 år sedan, men det innebär inte att han hade fel utan kunskap är makt. Kunskap får man bara genom att anstränga sig, vara vetgirig, visa nyfikenhet, söka kunskap och att försöka lära sig så mycket som möjligt om så mycket som möjligt – dvs. skaffa sig bildning. Nu är, och hör mig rätt, bildning inte samma sak som utbildning. Jag har mött så många utbildade människor i mina dagar som varit totalt obildade. En motsättning i sig kan tyckas, men bildning är något annat än utbildning.

Bildning handlar om att förstå det större sammanhanget, inte att uteslutande besitta en specifik kunskap typ yrkeskunskap. Men vad lär vi ut i dag på våra fackliga kurser? Yrkeskunskap, dvs. det fackliga hantverkets specifika kunskap. Det finns inte utrymme för bildning i ett bredare perspektiv och därmed får vi uppenbara problem att förstå de stora sammanhangen. Att sedan bildning ger individen en stärkt självkänsla och ett mod att våga diskutera våra gemensamma problem är en nog så viktig konsekvens.

Det fackliga arbetet handlar om två saker. Det första att för stunden skapa bästa möjliga villkor för varje arbetskamrat och medlem. Det handlar om löner och arbetsmiljö, om rättigheter och skyldigheter medan bildning handlar om den breda kunskapen som gör att man förstår varför samhället ser ut som det gör. Den andra sidan av det fackliga arbetet är att lägga grunden för ett annat, rättvisare samhälle; att långsiktigt undanröja problemen som det förstnämnda dagligen tampas med.

Jag tror att en av orsakerna till att inte arbetarrörelsen var vaccinerad mot den nyliberala offensiven när den började på 1980-talet tog i med nästan styv kulings styrka var att bildningen hade blivit eftersatt till förmån för barfotaadvokateriet . Kan synas som en märklig slutsats, men lika fullt tror jag där ligger en orsak till att arbetarrörelsen idag befinner sig på defensiven och löntagarnas rättigheter försvagas alltmer. Alltså det ironiska är ju mer specialiserade och experttunga facket blivit, ju mer de fackliga förtroendevalda blivit ”experter” desto svagare har facket blivit och därmed har inflytandet i politiken kommit att reduceras.

Slutsats; vad fackföreningsrörelsen behöver är ett bildningslyft, en satsning på folkbildning i dess bredaste mening. Vi behöver åter se på våra kurser och fackliga möten samtalen om de stora och små livsfrågorna för är det inte som Nicholas Murray Butler sa en gång ”en expert är en som vet mer och mer om mindre och mindre”?

Text: Ingemar E. L. Göransson

Tidigare publicerad som krönika i Elektrikern nr 2-2013

Sagan om landet som gick förlorat

Det var ett land där klyftorna var enorma. Många svalt och for illa. En del till och med valde att emigrera tvärs över det stora vattnet till en annan kontinent i sin förtvivlan över hur det var att leva i det hårda landet. Å andra sidan fanns de som levde mer än gott och i ett överflöd som överträffade de andras vildaste drömmar.

En dag så bestämde sig några av de fattigaste tillsammans med en del kloka och insiktsfulla män och kvinnor från den privilegierade klassen att försöka ändra på sakernas tillstånd. Deras dröm var att istället för de skriande orättvisorna skulle de tillsammans arbetare och andra som levde under stöveln skapa ett samhälle som kunde likna ett hem där alla fick plats och där alla bidrog efter förmåga och fick sina behov mötta.

Denna tanke mötte ett enormt motstånd och förakt från de privilegierade som menade att hur skulle det se ut om dessa okunniga, brutala typer kunna ges möjlighet att bestämma i samhället. Det skulle bli anarki. Den nya rörelsen bildade fackföreningar, ett politiskt parti och inte minst en bildningsorganisation för man insåg att man var tvungen att lära sig hur samhället fungerande för att kunna förändra det.

Tiden gick och rörelsen kom att förändra samhället till det bättre. Det tog tid, men man hade ett stort tålamod. Man kämpade till sig demokrati, alla fick rösträtt, fackföreningarna fick inte bara föreningsrätt utan också kollektivavtal som gjorde att alla fick lika lön för samma arbete var man än bodde och arbetade i det tidigare utfattiga landet. De kloka politikerna från arbetarnas parti hamnade i regeringsställning och reformerade landet på alla möjliga plan. Man såg till att bostadseländet byggdes bort, att skolorna gav alla barn lika möjligheter och inte minst att de gamla som gjort sitt fick en bra pension att leva av de sista åren av sina liv.

Sjukvården utvecklades och blev för alla, vägar byggdes och landet kom att bli ett mönster för andra som kom och besökte landet och uttryckte sin förvåning och beundran hur man lyckats att skapa ett samhälle som var så pass bra jämfört med deras egna och hur det var tidigare i detta samhälle de besökte.

Men alla var inte nöjda. De rika och deras parti var inte nöjda. Det var för mycket utjämning och jämlikhet, nivellering som de sa. Vinsterna i företagen och skatterna drog in resurser till samhället att omfördela så att alla fick ett bättre liv och alla fick mer jämlika möjligheter. På det här sättet blev inte bara samhället mer rättvist utan också arbetarklassens talanger fick möjlighet att utveckla sina förståndsgåvor och kunde studera vidare på lika villkor. Hela samhället tjänade på utvecklingen, faktum var att ingen förlorade vilket var också avsikten.

Man kunde säga att grötfatet var välfyllt i folkhemmets kök. Köksmöblerna var nytillverkade och stabila. Bordet var tillräckligt stort för att alla skulle få plats och stolarna räckte även de. Det fanns åt alla och ingen behövde vara utan som förut. Men detta lämnade den tidigare maktens män någon ro. De var fortfarande obekväma med att vara likar med simpla arbetare och började istället för att säga att det var bättre förr, predika ekonomiska teorier som sa att konkurrens var bra på alla områden och då skulle allt effektiviseras. På så sätt skulle samhället få mer resurser att fördela sa de medan de korsade sina fingrar bakom ryggen. Skolan behövde konkurrens så varför inte låta de elever som ville och var extra duktiga, dvs. deras barn, gå i egna skolor om de ville för att inte bromsas av arbetarnas ätteläggar som alla visste var lite tröga.

Mer konkurrens i sjukvården så den stabbiga byråkratin utmanades var ett annat förslag. Och visst i bakgrunden av välfärdsstaten hade det vuxit fram en byråkrati som ville väl men såg mest till paragrafer och sin maktposition. Den fanns överallt och få insåg att den var en makt i sig. Politikerna i arbetarnas parti sa att ”vi ska nog pröva det här”, men gjorde det utan att ta reda på vad konsekvenserna skulle bli.

Åren gick och istället för att lära sig och försöka ta reda på konsekvenserna av sina beslut återuppstod mycket av det gamla samhället. Klyftorna ökade snabbt, de ”bättre” barnen köpte sig fina betyg och sjukvården fick genvägar för den som kunde betala. Inkomstklyftorna ökade snabbt allt medan fackföreningarna, bildningsorganisationen och arbetarnas parti stod förundrat och tittade på. Några såg och kritiserade det som hände men de avfärdades som nostalgiker och bakåtsträvare medan de som återupprättade det gamla samhället framhölls som förebilder och framtidsmän.

Grötfatet var helt plötsligt inte bara tomt det var också stulet, köksbordet gistet och stolarna vingliga. En del av dem var till och med försvunna. Folkhemmet som hade varit fanns inte längre. Få förstod vad som skett då arbetarnas politiker bara höll med de som nu bestämde ånyo och bildningsorganisationen räknade timmar, inte vad man studerade. Fackföreningsfolket tappade medlemmar och blev allt svagare då deras medlemmar numera istället för att kämpa och lära tittade på den reklamfinansierade TV:s mobbnings- och datingprogram.

Det hade blivit som förut fast skillnaden var att nu att ingen förstod nu att man var blåsta och grundlurade utan nöjde sig med att få lägre skatt medan orättvisorna växte. Grötfatet var bortglömt och folkhemmet som alla berömt försvunnet och nu fick de nygamla makthavarna beröm av de rikas kompisar utomlands för att man hade återupprättat det gamla usla klassamhället.

Ingemar E. L. Göransson, författare och frilansjournalist

Roland Janson, skådespelare och författare

Weiron Holmberg, tidigare skådespelare

(Artikeln skrevs som ett debattinlägg av oss tre kollektivt som en reaktion på den nuvarande situationen)