Resten av veckan blir det att vara på resande fot. Föreläsningar “Högerns revolt mot välfärdsstaten” i Köping (onsdag), Sala (torsdag) och en föreställning av “This Land Is Your Land” på Culturen i Västerås på fredag.
Välkommen!
Text: Ingemar E. L.Göransson
Vem sa att finanskrisen var slut?
Den ohämmade dygns- och kvartalskapitalismen har skördat ett nytt offer. Inte för det är synd om de spekulerande storägarna de kan ta smällen men ett antal småsparare har blivit påminda om det osannolika – en bank kan gå ikull i Sverige 2010.
Påminnelsen om paniken under 1930-talets ekonomiska depression är uppenbara. Likaså framstår Anders Borgs självsäkra påståenden om att krisen är över och allt är prima liv.
Idag vet vi verkligheten – HQ Bank har satts i likvidation för att de helt enkelt är konkursmässiga. Dvs. om spararna tar ut sina pengar klarar inte banken av att betala. Bättre kan inte det vansinniga i den totalt oreglerade finanskapitalismen beskrivas.
För när detta hände i USA med Lehman Brothers så innebar det den utlösande faktorn för den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet. Nu är HQ inte en storbank men bara det faktum att en bank i Sverige idag kan tillåtas göra konkurs är ett tecken på hur sjuk ekonomin är.
Spekulationsekonomin som vi lever i som baseras i mångt och mycket på imaginära värden istället för varuproduktion är en omöjlighet på längre sikt. Kraschen kommer, kanske inte nu, men den kommer för den bygger på värden som inte existerar utan på förmodade värden.
En regering borde bygga sin politik på att grundvalen för samhället är varuproduktion inte spekulation i tänkta eller förväntade värden. HQ Bank är bara ett symptom på en värre och allvarliga sjuka – den destruktiva kvartalskapitalismen.
Text: Ingemar E. L. Göransson
I Sverige har vi en modell för umgänget mellan arbetsgivare och löntagare som bygger på ömsesidig respekt och kunnighet om arbetslivets villkor.
Detta förutsätter att både arbetsgivare och löntagarrepresentanter är välinformerade och kan sin sak. Det blir inget jämställs läge mellan parterna om den ena har kunskaperna medan den andra parten har knappt grundläggande vetskap om lagar, avtalsvillkor och allt annat som berör arbetslivet.
Ända sedan reformeringen av arbetsmarknadslagstiftningen på 1970-80-talen har fackliga utbildningar varit betraktade som en viktig del i den svenska modellen..
Men samtidigt har det funnits en tagg i ögat på de mest maktsugna på arbetsgivarsidan och inte minst inom de borgerliga partierna. Den över allt hägrande målsättning för dessa har varit att försvaga facket och därmed löntagarnas möjligheter att fungera som en part inom ramen för den svenska modellen.
Vi har sett under den senaste mandatperioden hur regeringen har försvagat löntagarnas organisationer för att gynna Svenskt Näringslivs hökar och deras åstundan efter mer makt. A-kassan, anställningstryggheten, sjukförsäkringen, lättare att få F-skattsedel, lägre krav på utländska företag och inte minst tolkningen av Lavaldomen.
Nu kommer nästa slag mot facket som kommer att helt förändra maktbalansen på arbetsmarknaden. I ett för de flesta mindre känt lagförslag som gömmer sig bakom en anonym titel ”En enklare ledighetslagstiftning” slås undan fötterna för den fackliga utbildningen och stora delar av folkbildningen riktad till arbetsplatsernas folk.
”En arbetstagares rätt till ledighet kommer i princip att vara oförändrad jämfört med vad som gäller i dag” skriver regeringen i sitt förslag. Genom att gömma reglerna för och rättigheterna till facklig utbildning bland ett antal andra lagar så räknar regeringen med att det indiska reptricket inte skall upptäckas.
Regeringen föreslår att en kvalifikationstid på sex månader införs för facklig utbildning, att arbetsgivaren ges rätt att skjuta upp ledigheten för ”längre” facklig utbildning, att krav på föranmälan införs, att arbetsgivarens informationsskyldighet gentemot facket inskränks och att den fördel som facklig utbildning haft i prioritering tas bort.
Allt kan låta tekniskt, det kan låta svårförståligt och det kan uppfattas som strid om påvens skägg. Men tyvärr är det inte så. Resultatet blir att löntagarnas fackliga utbildning försvåras och det blir väsentligt sämre utbildade fackliga representanter ute på arbetsplatserna och därmed ges arbetsgivarna ett klart och uppenbart försprång. Arbetstagarna kommer att få än mindre möjlighet att hävda sin rätt för utan kunskap är det väsentligt svårare. Därmed försvagas den svenska modellen och makten förskjuts allt mer till arbetsgivarnas fördel.
Det heter ”Kunskap är makt” och det vet regeringen Reinfeldt mycket väl och därför kommer en ny borgerlig regering att genomföra förslaget.
Regeringen Reinfeldt har varit skickliga i att försvaga facket som vi sett. Ofta har det varit i sig små förändringar sett ur ett större perspektiv. Men de ”små stegens tyranni” bildar en linje, en strategi som på sikt kommer att ytterligare försvaga facket i Sverige. Likheten med Thatchers strategi på 1980-talet är slående och resultatet av den känner vi till; den brittiska välfärdsstatens sammanbrott och en arbetsmarknad där 20 procent av löntagarna lever och arbetar på i stort sett utan rättigheter.
Förslaget om förändring av ledighetslagarna är ytterligare ett steg i riktning avreglerad arbetsmarknad och då måste facket förminskas och dess inflytande bli väsentligt mindre.
Text: Ingemar E. L. Göransson
The Rolling Stones sjöng en sång på ”Let It Bleed”-plattan från 1969 att det inte är alltid som man får exakt det man vill ha utan får försöka nöja sig med det man behöver.
“You can't always get what you want/But if you try sometimes you might find/You get what you need” kan synas vara ett märkligt råd i slutet av en valrörelse, men är det det i egentligen. För när vi som väljare bedömer partierna så är det utifrån vad vi vill ha – vad vi förväntar oss att de skall leverera i politiska beslut.
Politik och samhället är dock inte så enkelt utan politiken handlar i mycket om kompromisser och inte minst är det så i Sverige. Det stora skillnaden vi ser nu i jämfört med tidigare val är en borgerlig höger, helt klart dominerad och dompterad av moderaterna, och en vänsterkoalition som i många delar spretar väsentligt mer än den dompterade högeralliansen.
Som vänsterväljare med en vision om ett bättre samhälle där välfärd och rättvisa kan det kännas som en urvattning eller nivellering av politiken. Att behöva ta hänsyn till Miljöpartiet som har uppfattningar i frågor som skolpolitiken eller förhållandet till de fackliga intressena och löntagarnas rättigheter som verkar främmande eller t.o.m. fientligt i förhållande till vad som har varit traditionellt arbetarrörelsens uppfattningar.
Naturligtvis känns det som en närmast provokation när Maria Wetterstrand säger i en intervju att vurmar för privata initiativ och ”fri företagsamhet” men vad annat att vänta av ett parti som har startat som ett enfrågeparti för att utvecklas till ett parti där miljöfrågorna dominerar utifrån ett individualistiskt perspektiv. Miljöpartiet är ett barn av sin tid – individualismens epok fött ur 30 års nyliberalt propagandaarbete.
Som väljare måste det dock vara bättre med ett Miljöparti som inte lierar sig med den för stunden starka högern. För det finns inget resonemang som kan ta bort det faktum att högern har igenom Reinfeldts och Borgs skickliga thatcheristiska strategi lyckats bli starka genom att de lyckats domptera och dominera hela den borgerliga arenan.
Socialdemokratin är i en svagare position idag än kanske någonsin. Partiets vandring de senaste 15-20 åren mot mitten (och därmed höger) har bland socialdemokratiska arbetarväljare uppfattats som en eftergift för den allt högljuddare medelklassen. Detta är ett socialdemokratiskt problem och måste lösas inom socialdemokratin oavsett valresultat. Det finns anledning för arbetarrörelsen att fundera på varför socialdemokratin tappat en tredjedel av sina väljare på ca 10 år.
Konsekvensen ser vi dock; lägre valdeltagande bland de som bäst behöver politiken; arbetare, fattiga, arbetslösa, sjuka och ungdomar. Partiet uppfattas bland dessa som ett bland andra partier. Skillnaden har blivit så liten i deras ögon genom att högern har tagit ett steg mot mitten medan socialdemokratin har uppfattat signalerna på så sätt att den också tagit ett steg mot mitten.
Ett annat dilemma är att alla politiska partier (möjligen förutom vänsterpartiet) har uppfattningen att arbetslösheten är mindre viktig än budgettak, budgetdisciplin och inflationsbekämpning. Här förlorade socialdemokratin en del av sin ideologi eller kanske t.o.m. en del av sin själ när man accepterade Maastrichtavtalet.
Tre brittiska ekonomer Mark Baimbridge, Brian Burkett och Philip Whyman skrev en artikel Ekonomisk debatt nr 5/1995 att:
”Maastrichtfördraget lade grunden till ett juridiskt och ekonomiskt system i vilket prisstabilitet prioriteras framför alla andra målsättningar. Fördraget lägger hela tyngdpunkten för uppnåendet av EMU på ett deflationistiskt projekt, utformat för att skapa en gemensam valuta genom restriktiva budgetkonvergenskriterier inom snäv tidsram. Resultatet är att EU:s medlemstater har iklätt sig en tvångströja, som förhindrar all ekonomisk politik utom europeisk deflation. Exemplen Storbritannien och Sverige visar hur obehagliga konsekvenserna kan komma att bli.” (Mina understrykningar.)
Samma författare inleder sin artikel med orden: ”Den kollektiva välfärden, som blivit alltmer omfattande i Europa under 1900-talet, utsätts nu för starkt tryck” . Måhända årtiondets understatement.
När man läser detta så är det lättare att förstå varför socialdemokratin har problem medan högern rider på nyliberalt färgad politisk våg. Men innebär det att de traditionella vänsterkärnväljarna lämna ”walk over” även om vi inte kan få vad vi vill ha utan kanske i nuläget skall nöja sig med det vi behöver.
LO-väljarna behöver inte mer högerpolitik, de behöver en radikal politik så långt det är möjligt att skapa sådana. Samma gäller arbetslösa, sjuka, fattiga och ungdomar. Högerpolitik har vi upplevt tillräckligt av och även om inte konstellationen socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet upplevs som optimal så är det som behövs om välfärdsstaten skall överleva (eller snarare övervintra) och inte bli ett välstånd för de etablerade och där de övriga lämnas därhän.
Att rösta är inte bara en medborgerlig rättighet utan det är nödvändigt för att rädda och sakta återuppbygga välfärdsstaten värd namnet på nytt efter högerns långvariga inflytande och senaste fyra års maktutövande. Så rösta på det du behöver inte vad du vill ha – det får vänta ett tag till. Och just nu är de röd-gröna det enda alternativet. Förändra världen får vi göra sedan.
Text: Ingemar E. L. Göransson
Foto: Christoffer Göransson
Varför inte lite fredagsmusik igen. Denna gång några versioner av den välkända “The Train Kept A Rollin´”
Köp biljett, nu åker vi:
Först ut Yardbirds: Jeff Beck på gitarr och Jimmy Page på bas – Live från Wembley och NME:s årliga konsert
Varför inte ta den grymma versionen som Johnny Burnette & The Rock & Roll Trio som han spelade in han blev popsnöre
Hur lär originalet då: Tony Bradshaw från 1951,amerikansk R&B som det lät då
Paul Burlison som spelade med Johnny Burnette i R & R Trion spelade in en ny version 1997 som är en riktig höjdare!
Screaming Lord Sutch & The Savages gjorde en hyfsad version 1965. Intressantast –Solot spelas av Ritchie Blackmoore senare Deep Purple!
I filmen Antonionis film “Blow Up” finns ett av de få filmklippen med Yardbirds där både Jeff Beck och Jimmy Page är med.Det är “The Train Kept A Rollin´” men ny omdöpt till “Stroll On”
Bonus
Jimmy Page bara kvar nu i Yardbirds, 1968 på fransk TV –kort efter detta upplöses band och Led Zeppelin bildas ur resterna.
Text och research: Ingemar E.L. Göransson
Ser i tidningen att regeringen Reinfeldt tänker satsa ytterligare 350 miljoner på en av de största bedrägerihärvorna i svensk modern historia – dvs på coaching.
Sven-Erik Österberg (S) säger i Aftonbladet att det inte går att coacha in ungdomar med fullständiga betyg till jobb – de vill helt enkelt inget annat än ha jobb.
Hela coachingsinsatsen är ett stort bedrägeri och slöseri med pengar som skulle kunna användas till utbildning för de som har brister i sina betyg och ofullständigt gymnasium. Bättre vore också att satsa pengarna på praktik och lärlingsplatser.
Det är också lite märkligt att den arbetslöshet som enligt Reinfeldt härom veckan var en “synvilla” måste nu åtgärdas med 3.000.000.000 kr (3 miljarder) – så den måste vara en helvetes synvilla eller annars har Reinfeldt fått på sig läsglasögonen helt plötsligt.
En grabb i bekantskapskretsen har haft en coach efter han slutade på gymnasiet. De ringde från alla möjliga håll och erbjöd sina tjänster men till sist valde han ett väl etablerat företag i Linköping. De har ett gott rykte och han tänkte att här skulle han få hjälp att hitta ett jobb. Det hör till saken han har fullständigt gymnasiebetyg och en god grundläggande yrkesutbildning inom industrisektorn.
Grabben har varit på ett (1) möte med coachen och det enda som de gjort var att ha några synpunkter på hans CV – i övrigt har han fått sköta allt själv. Coachen har inte ens orkat ringa till arbetsgivare och förhöra sig hans möjligheter att få något av alla de jobb han sökt sedan han slutade i maj.
Nu börjar grabben på universitet istället och pluggar.
Frågan som är berättigad – är det rimligt att använda tusentals kronor till coaching när det innebär i princip inget utan bara kosmetik. Timpenningen blir 8.000 kr!! Det är i vart fall ingen arbetsmarknadspolitik – det är bedrägeri!
Text: Ingemar E. L. Göransson
Att vandra i London city mitt i natten är ett nöje som jag haft förmånen att ta del av många gånger. Likaså att vandra i storstäder som New York. Det finns en stor skillnad mellan dessa två städer. I New York är det liv och rörelse dygnet runt. Det är kommers, affärerna är öppna och folk är ute på gatorna. En del jobbar givetvis medan andra är på väg till eller ifrån något nöjesetablissemang eller någon krog.
I London är city tyst, stilla och det finns knappast någon ute. Om man i New York ser liv och rörelse så det man upplever på natten i Londons city är det osynliga folket – the invisible people. Det vill säga alla de som jobbar i det usla lågbetalda jobben – det som servar oss andra med ordnade arbetsvillkor och vettiga löner.
Ett annat namn på de osynliga är ”the vulnerable workers” och de är många i Storbritannien ca 5,3 miljoner och de har gemensamt att ”att de riskerar att förnekas sina anställningsrättigheter och har inte själva förmågan eller möjligheter att skydda sig mot sådana övergrepp.” (The Hidden One-In-Five, TUC London 2006).
Alltså en femtedel av Storbritanniens arbetskraft befinner sig i en närmast laglös situation. Deras rättigheter trampas på och de luras inte på lön utan utnyttjas på ett avskyvärt sätt på den nyliberalt hyllade låglönearbetsmarknaden.
När du vandrar i London så ser du dessa daglönare inne på de fina kontoren där de städar, de finns inne på guldkrogarna och tar hand om soporna, de tvättar gatorna och tömmer papperskorgar. De finns också som de som servar den välmående medelklassen och städar, hämtar barn, tvättar bilar och mycket annat som medelklassen vill ha, men inte vill betala rimligt för.
Varför skriva om detta då? ”Alla”, eller i vart fall de flesta tycker detta är motbjudande, allra mest som det är de som är svagast på arbetsmarknaden som hamnar i detta ekorrhjul. Det är immigranterna, de ensamstående mammorna, de kortutbildade ungdomarna och de som har sociala problem av någon form.
“…arbetsmarknad som präglas av låga löner och otrygga förhållanden…”
Ett skäl är delvis att vi till en viss del har denna arbetsmarknad redan i Sverige och den har vuxit under den sittande högeralliansen. Ett annat skäl är att folkpartiets integrationsminister har väckt ett förslag som verkar som en blåkopia från Londons natt. Invandrare skall hamna i en arbetsmarknad som präglas av låga löner och otrygga förhållanden. För med Nyamko Sabunis logik är det bättre med dåligt jobb än inget alls.
Vad inte klanhövdingen Sabunis dotter inte tar med i beräkningen är att den typ av arbetsmarknad är permanentande som vi sett från USA och än tydligare kanske i Storbritannien. Förslaget motverkar integration och skapar ökade etniska motsättningar. Det finns också ett drag i förslaget av förakt för immigranter och människor som inte har lyckats lika väl som en del av andra.
De utsatta på arbetsmarknaden har vi sett från både USA och Storbritannien fastnat i denna arbetsmarknad och får mycket svårt att ta sig ur den. Den fungerar inte som någon genomgångsarbetsmarknad då ofta brister i språkkunskaper eller och ofullständig eller bristfällig skolgång omöjliggör det.
Än mer i länder som USA och Storbritannien med obefintlig vuxenutbildning. För att få bättre integration är utbildning som börjar från dag 1 kanske den viktigaste insatsen tillsammans med praktik/jobb och där inte byråkratin får låsa in i flyktingförläggningar som sker idag.
Integrationsminister Sabuni har antingen gett upp eller lagt ett förslag som skall glädja Gud vet vem. En låglönearbetsmarknad reserverad för immigranter och andra på arbetsmarknaden sårbara eller utsatta är allt annat en framåtsyftande politik.
Tyvärr är Sabunis förslag helt i linje med andra dumheter som folkpartiet numera står för. För att ställa olika grupper mot varandra på arbetsmarknaden är oklokt eller för att tala med LO:s uttryck ”dunderdumt”.
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
Vill du läsa mer om Thatchers (och till viss del också Blairs New Labours) nedmontering av välfärdsstaten beställ:
Högerns revolt mot välfärdsstaten (Ord & Kulturs Förlag) 40 kr plus porto, ordochkultur@telia.com
