Surt sa räven när våren kom…

Våren kom den gångna veckan. Vintern tappade greppet och det var säkert både en och annan socialdemokratin i betydelsen reformist som tyckte luften blev lite lättare i och med valet av Håkan Juholt till kandidat still partiledare.

Nu var väl inte alla helt överlyckliga kan vi konstatera. De första som närmast fick panik var de stora tidningarnas politiska redaktörer eftersom de inte hade en enda intervju med Juholt. De hade säkerligen lagt på ”burk” intervjuer med alla de andra att använda när valberedningen skulle meddela sitt beslut.

Den som absolut missade totalt var TV4 Nyheternas Kristofferson som så sent som några timmar innan det var offentligt påstod i direktsändning att valberedningen var enig… om Mikael Damberg!

För undertecknad innebar det att jag och min bok ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism” hamnade mitt i stormens öga. Uppvaktningen från DN, SvD och så vidare var formidabel under torsdagen då ALLA ville ta del av intervjun då de själva inte hade något att gå på.

Andra som inte heller var helt roade av utsikten att få en, som Boxholms starke man Johan Birath uttryckte det, socialdemokrat som socialdemokratisk partiordförande. Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet oroas av att Juholt kan förändra (S) politiska kurs mot en reformistisk politik istället den triangulerande mittenpolitiken som varit de senaste 15-20 årens signum.

Mer sorglustigt blir när självpåstådda socialdemokrater i exempelvis på Expressens debattsida försöker förminska Håkan Juholts möjlighet att ena partiet kring en reformism som svarar upp mot 2000-talets behov. Nu kan man tycka att just Niklas Nordströms trovärdighet i detta fall är minimal efter Primeskandalen då han stod på Svenskt Näringslivs lönelista med uppdrag att förpassa socialdemokratin till de borgerliga partiernas liberala hegemoni.

Jag tror i alla fall att det var fler som gladde sig åt Juholt som partiets nye ordförande än som inte gjorde det. Framförallt tror jag att fotfolket i partiet välkomnade förslaget från valberedningen. I vart fall är det jag har mött i mail, på telefon och annat sätt sedan i torsdags.

Svensk politik mår bra av att det blir tydliga politiska alternativ vilket med nödvändighet innebär att socialdemokratin återtar ledartröjan som den reformistiska samhällsförändrande kraften, oavsett vad ledarsidan på DN och SvD eller för den delen vad gamla SSU-fraktionister tycker. Socialdemokratin har prövat New Labour-receptet med förskräckande resultat; var tredje väljare försvann och politiken blev till stora delar förvirrande lik den borgerliga mittenpolitiken.

Med Håkan Juholt finns alla möjligheter till en vår för socialdemokratin, men det förutsätter att partiet återvinner reformismen som princip och förmår att svara upp på 2000-talets problem. Per-Albin Hansson lanserade tanken på folkhemmet och Tage Erlander byggde välfärdsstaten vilket var svaret på efterkrigstidens samhällsbehov. Olof Palme gav svaret på behoven av att möta arbetslivets behov av demokratisering och att finna Sveriges plats i världssamfundet.

Tyvärr har arbetarrörelsen sedan dess inte lyckats att formulera lösningarna på samhällsbehoven utan förfallet i en förvaltarpolitik och varit svarslöst inför marknadens angrepp på välfärdsstaten.

Veckan som gick innebar att inte bara vädermässigt kom våren men lika mycket i politiken. Det är inte bara solen som värmer, eller hur?!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism” beställes enklast direkt från förlaget; ordochkultur@telia.com och kostar 150 kr (inkl moms) + porto/packning.

Vilken röra!

Jag har tidigare inte förordat någon kandidat i den soppa som ordförandevalet i (S) har blivit. Men när man ser det som Stig Malm beskriver som ”stalinistisk” blir i varje fall jag alltmer betänksam.

Socialdemokraternas styrka har varit att som reformistiskt parti aldrig bli nöjda med samhället utan alltid viljat utveckla detsamma i en progressiv riktning. Partiet har haft det politiska svaret på industrisamhällets klassförtryck och klyftor. Svaret kom i Per-Albin Hansson folkhemsidé. Välfärdsstaten som var det andra stora projektet för att bryta ner den orättvisa samhällsstrukturen fick sitt svar i Ernst Wigforss efterkrigsprogram och blev verklighet med Tage Erlanders socialdemokrati som arkitekt.

Arbetarklassen krav på ökat demokratiskt inflytande mötte ett svar i Olof Palmes demokratisering av arbetslivet genom 1970 och 80-talens arbetslivsreformer. Men sedan tog det stopp.

Svarslös socialdemokrati

Det blev tvärstopp – socialdemokratin hade inte längre svaret utan attraherades och influerades av borgerlighetens revolt – nyliberalismens idéer – och sedan dess har socialdemokratin minskat i stöd men framförallt tappat förtroendet hos kärnväljarna, arbetarklassen, men också inom den medelklass som tidigare var en viktig del i (S) politiska underlag. För handen på hjärtat; varför rösta på en socialdemokrati som alltmer blev en blåkopia av medelklasshögerns marknadsliberaler.

Hur ska då socialdemokratin kunna återkomma och bli relevant. Det första som krävs är att formulera 2000-talets reformism. En reformism som inte har att lösa samma problem som 1930, 1950 eller för den delen 1970 problem.

Grunden är den samma; den grundläggande samhällsmotsättningen mellan arbete och kapital finns kvar och är motorn i samhällsutvecklingen. Dagens arbetarklass är till sin kärna industriarbetarna men kring kärnan finns stora löntagargrupper som lever under otrygga och ekonomiska oacceptabla förhållanden.

För dessa är inte marknadsliberalismen svaret utan de behöver en politik som inser att fokus måste ligga på arbetslivets villkor.

Håkan Juholt nästa (S)–ordförande?

Vem kan bäst klara detta då i den kris partiet befinner sig i? Min uppfattning är det Håkan Juholt. Orsaken är flerfaldig. Juholt har tankar som ligger i linje med partiets reformistiska tradition och tankesätt utan att för den skull luta sig mot fornstora dagar. Ingen kan skylla honom för den skull tillhöra någon fraktion eller någon ”höger” eller ”vänster” inom partiet, han är helt enkelt en reformist och socialdemokrat.

Juholt är också en politiker med stor integritet. Han är också en bra retoriker som kan föra en politisk debatt med både hetta och övertygelse. Ett annat viktigt skäl är att Håkan Juholt inte kommer från storstäderna och har därmed större möjligheter att överbrygga den växande klyftan inom partiet mellan storstäderna och landsorten.

Men det viktigaste skälet är att Juholt är en av de få starka reformistiska ideologerna inom partiet idag och därmed kan han få spela den roll som andra tidigare nämnda socialdemokratiska ledare fått.

Jag skulle inte bli förvånad om näste partiledare heter Håkan Juholt, och det vore inte ett misstag utan ett viktigt steg mot en reformistisk socialdemokrati med en utopi för 2000-talet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

För den som vill läsa hela intervjun med Håkan Juholt så finns den i den nyutkomna boken ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”. Boken citeras i Aftonbladet idag. Ytterligare info om boken finns här.

Boken kan beställas från ordochkultur@telia.com och kostar 150 kr/ex plus porto.

Juholt har större möjlighet att göra (S) relevant på nytt

Vem ska ta över ledartröjan i Socialdemokratiska Arbetarepartiet? Det sargade och just nu ledarlösa partiet behöver åter hitta sin själ. Att krisen är djup är uppenbart vilket det till sist nödvändiga avhoppet av partisekreteraren Baylan men det borde också medföra att andra som har ett stort ansvar för den misslyckade politiken måste också lämna sina poster; Wanja Lundby-Wedin och Thomas Östros är väl de som närmast ligger till att ta sitt ansvar.

Partiet behöver en nytändning och en ideologisk injektion som upplevs som relevant för kärnväljarna men även kan attrahera den mer progressiva delen av medelklassen. Socialdemokratin som den reformistiska delen av arbetarrörelsen har alltid haft sina bästa stunder när partiet kunnat i samverkan och i konstruktiv konflikt med fackföreningsrörelsen förmått formulera framtidsfrågornas svar.

Inte fråga om vänster eller höger

Partiet lyckades med det i och med tanken om ett folkhem på svar på de enorma sociala klyftorna under första delen av 1900-talet. Partiet lyckades i uppbygget av välfärdsstaten efter 2:a världskriget. Men partiet misslyckades när det gällde att ge svar på den marknadsliberala motkampanjen under 1970, 80 och 90-talen. Enligt Aftonbladet i dag så tyder mycket på att valet står mellan Mikael Damberg och Håkan Juholt. Borgerliga, men även andra, skribenter försöker måla upp detta som en fraktionsstrid inom socialdemokratin. Men att det finns olika syn på politikens inriktning är inget nytt.

Det fanns sådana skillnader mellan August Palm och Hjalmar Branting, mellan Per-Albin Hansson och Ernst Wigforss och även mellan Tage Erlander och Olof Palme. Det är inget nytt så bilden av det fraktionsstridande socialdemokratiska partiet är inte särskilt relevant utan frågan handlar mer om att hitta en handlingskraftig ledning som kan hålla partiet på en politisk kurs som återvinner förlorat förtroende.

Socialdemokratin har haft sitt starkaste stöd när partiet kunnat vinna löntagarnas förtroende och främst då kärnan inom LO-förbunden, men samtidigt fått stöd från medelklassens lägre skikt. Men det har aldrig skett då partiet hamnat nära de borgerliga partiernas i bästa fall socialliberala politik. Men partiet har alltid varit noga med att hålla ett tydligt avstånd till vänsterism både inom partiet eller framförallt utanför partiet.

Vänstern inom partiet har aldrig varit socialdemokratins problem då den anpassat sig till en mer stegvis reformistiskt vägval och målsättning. Problemet har varit däremot när partiet sökt sig mot mitten då det har gjort kärnväljarna osäkra och medelklassväljarna inte sett någon anledning att välja kopian istället för originalet.

Stark integritet

Att Håkan Juholt har en mer tydligare reformistisk retorik än Mikael Dambergs mer socialliberala dito kan ingen tveka om. Det betyder inte att partiet skulle välja en totalt annorlunda politik med Damberg, men det skulle säkerligen betyda att fokus skulle läggas på ett storstadsperspektiv än med Juholt som ordförande.

Ingen kan heller påstå att Juholt är en ”vänster”kandidat utan tillhör den reformistiska traditionen inom partiet. Han har dock vid flera tillfällen visat en stark integritet i den politiska snålblåsten. Fördelen med Juholt är också att han troligen har större förutsättningar att överbrygga den allt tydligare klyftan inom partiet mellan storstäderna och landsorten.

I den långa intervjun som jag gjorde med Håkan Juholt i januari menade han att grundvärderingarna finns där fortfarande hos de socialdemokratiska väljarna:

” - Om våra ingångsvärden stämmer att medborgarna står generellt till vänster, har en stark tro på en omfördelning från den som är rik till den som har det svårare,  har en stark tro på att den som är frisk har ett ansvar för den som är sjuk och har en stark tro på att den som har jobb har ansvar för den som är arbetslös då finns alla möjligheter att partiet kan bli relevant på nytt.

- Men menar han, de här värderingarna tunnas ut även om det är så här fortfarande.”

Min uppfattning är att med Håkan Juholt som partiordförande och ett nytt VU där barlasten och belastningarna från tidigare misslyckande som Sahlin fått ge ansikte till är borta så har det socialdemokratiska partiet stora möjligheter att hitta sin själ och bli det stora reformistiska alternativet i svensk politik – det alternativ som både kan väcka framtidstro och förtroende för politiken som ett samhällsförändrande verktyg.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Intervjun med Håkan Juholt finns i sin helhet publicerad i den nyutkomna boken:

”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism” utgiven av Ord & Kulturs Förlag

Boken finns att beställa från förlaget (se länk) eller från ordochkultur@telia.com

Var finns utopin?

Ännu en vecka lagd till handlingarna. En vecka som i mångt och mycket visat på sakernas tillstånd i konungariket Sverige. Vi har fått veta att fattigdomen ökar, vi har blivit varse att klyftorna mellan de rikaste och de fattigaste ökar med en lavinartad hastighet. Vi har också så sent som idag blivit upplysta om att trots att moderaterna tappar i stöd så är det den borgerliga sidan och Sverigedemokraterna som tjänar mest på det.

Även om (V) ökar något så ökar Miljöpartiet, detta i grund och botten ett borgerligt parti, mer. Spelet kring det socialdemokratiska ledarvalet börjar likna alltmer en fars där partiet också verkar vara förankrat i opinionen som ett 30 procentsparti.

Den alltid lika kloke Olle Svenning skrev i en ledarkrönika i Aftonbladet apropå krisen mellan parti och fackföreningsrörelse att ” Under det senaste decenniet har maktfördelningen i arbetslivet, lokalt och globalt, fört till måttlös dominans för kapitalet: växande löne- och förmögenhetsskillnader, mer av utsortering av individer, fler lagar riktade mot löntagare: från usla sjukersättningar till urgröpt a-kassa, snart tömd på majoriteten av sina medlemmar.”

Han fortsätter sin analys med att beskriva det som sker som att ” på denna närmast laglösa arbetsmarknad, tömd på fackligt inflytande, trängs oftast ungdomar, lågutbildade och etniskt diskriminerade.”

Olle Svenning menar att en skilsmässa mellan facket och det socialdemokratiska partiet skulle beröva löntagarna all direktinflytande in i politiken vilket skulle förvärra en svår situation.

Omaka krafter med gemensamt intresse

Det finns många krafter som vill uppnå detta. Krafter som till synes inte har mycket gemensamt utom möjligen ett intresse av att den reformistiska arbetarrörelsen förvandlas till en röst i öknen.

Här samsas liberalt anstuckna socialdemokrater som gärna ser en fackföreningsrörelse utan verkligt inflytande på partiets politik, här finns vänsterister utanför partiet som vill se en ren, tradeunionistisk, fackföreningsrörelse som ägnar helt sin tid och kraft åt kronor, ören och andra direkt till arbetsplatsen kopplade frågor.

Många av dessa drömmer närmast om semisyndikalistiska aktioner och strejker som fäller tjyvsamhället. Men också maktpåvarna och” spindoctors” inom den politiska högern och arbetsgivarkretsar som vill se en maktbalans där arbetsgivarna är de som har all verklig makt.

Det är en snygg samling, må man nog säga och en formidabel motståndare. Arbetarrörelsens nuvarande kris är den allvarligaste sedan revolutionsåret 1917. Arbetarrörelsen kris är reformismens största strid och vill det sig illa, den sista. Förloras den så kommer vi att rusa in i ett ”paradis” där löntagarna tvingas tillbaka till en bortglömd tid; utan inflytande, ökade klyftor, skriande fattigdom och prålande rikedom och en fackföreningsrörelse utan politisk makt och inflytande.

Vem blir ny (S)–ordförande

Valet av ordförande för det socialdemokratiska partiet är inte den avgörande frågan, men valet är en indikation av vilken väg den reformistiska arbetarrörelsen väljer. Och vägvalet kommer att avgöra framtiden.

I en intervju jag gjorde med Håkan Juholt menade han att arbetarrörelsen hade tre vad han kallar konstitutionella uppgifter att lösa; att bli visionära, att bilda sig och att involvera medborgarna. Juholt säger i intervjun att ”politiken måste lägga fokus löntagarnas villkor och låta ekonomin växa”. (Hela intervjun står att läsa i den nyutkomna boken ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”. För beställning se nedan eller här.)

Ett sämre land att leva i

Sverige har blivit ett sämre land att leva i – inte tu tal om det. Massarbetslösheten rider likt en mara landet, skillnaden mellan rik och fattig har exploderat och det sociala eländet växer samtidigt som en mindredel av Sverige blir allt rikare. De som har jobb har fått det lite bättre, tillräckligt för att inte solidarisera sig med de som har hamnat längst ner och längst ut; de sjuka, de fattigaste, de arbetslösa, de ensamstående, fattigpensionärerna, immigranterna som hamnat på utsidan; kort sagt de 10-20 procent som betalar de övriga 80 procentens värme och den sociala inklusionen.

Det behövs en reformistisk utopi och den kan bara skapas i dialogen mellan löntagarnas intresse reformismen som politiskt alternativ. Hur det slutar, vem vet? Vem vet?

Text och foto Ingemar E. L. Göransson

 

För beställning av ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism” Pris 150 kr plus porto. Maila till ordochkultur@telia.com , boken kommer på posten med faktura.

Olof Palme, 25 år senare

(Arkivbild)

I och med att Palme mördades innebar det inte bara den oerhörda händelsen att en svensk statsminister togs av daga på öppen gata, Palmes försvinnande efterlämnade också ett enormt vakuum inom det socialdemokratiska partiet. Palme hade varit ideologen, precis som på sin tid Ernst Wigforss och ännu tidigare Hjalmar Branting. Palme hade varit den knivskarpe kritikern av nyliberala tankar, men hade inte om vi får tro P-O Edin insett vad de tankar som kom från riksbanken, som avregleringen av kreditmarknaden, skulle få för konsekvenser.

Palme kritiserade i det berömda Metall-talet 1981 SAF:s propagandaoffensiv och menade att organisationen hade väsentligt större ambitioner än vad den ville vidhålla öppet.

”Ambitionerna hos de nu tongivande kretsarna inom SAF sträcker sig mycket längre än till att hävda arbetsgivarnas intressen i samhället som helhet. De eftersträvar en systemförändring som för oss långt bort från den svenska blandekonomin och från det svenska välfärdssamhället. Det frisläppande av marknadskrafterna, den nedskärning av den offentliga sektorn, den ökning av inkomstklyftorna, den försvagning av den offentliga sektorn, den försvagning av de fackliga organisationernas ställning som de, enligt sina programskrifter, säger sig företräda, går icke att förena med den svenska modellen, den svenska blandekonomin och välfärdssamhället som vi känner det.” (se PS Palme själv Texter i urval Tidens förlag 1996 sid 156)

För att förstå Palmes betydande roll sedd ur ett ideologiskt perspektiv kan följande citat ha en klargörande roll. I ett tal i riksdagen 1973 nagelfar Palme konsekvenserna av den allt starkare högeroffensiven.

 

“….Palme var den knivskarpe

kritikern av nyliberalismen….”

”Vi avvisar en konservativ, för att inte säga reaktionär ideologi som hänvisar människan att ensam kämpa med marknadskrafterna, att ensam söka bemästra de sociala konsekvenserna av teknikens utveckling, att hoppas att det ändå finns en plats i arbetslivet och i samhället när de drabbas av sjukdom eller arbetslöshet. Ty detta är den kalla verkligheten bakom det dunkla talet om friheten förkvävs i ett samhälle där människorna tar ett ansvar för varandra. Denna konservatism skulle innebära att människorna förskansar sig bakom en egen vall till skydd för sig själva och sina närmaste. Det skulle bli ett slutet och kallt samhälle, präglat av konkurrens och materialism. Spelrummet skulle öka för dem som har makt och ekonomiska resurser. För oss är solidaritet en väg att frigöra människans handlingskraft och skaparvilja. Därför vill vi satsa på gemenskap i samhället och solidaritet mellan alla medborgare. Herr talman, vi bör inte enbart ställa frågan: Vad kan jag göra för mig själv. Vi bör ställa frågan: Vad kan vi göra för varandra.” (se Peter Antman & Pierre Schori ”Olof Palme den gränslöse reformisten”, Tidens förlag 1996 sid 93)

Palmes roll som ideolog och idépolitiker understryks i den för 15 år sedan utgivna ”Olof Palme – Den gränslöse reformisten”. Boken skrevs av Peter Antman och Pierre Schori och ger bilden av Olof Palme som den politiker inom socialdemokratin som drevs av en djup ideologisk övertygelse i sitt värv som politiker under 30 år i maktens centrum. Det finns all anledning att ta fram boken än i dag och sätta den i förhållande till den många gånger ideologiskt torftiga och meningslösa debatt som vi tvingas leva med.

Det finns därför anledning att lite närmare studera hur Palme såg på välfärdsstaten, nyliberalismen och inte minst på arbetslösheten. Vi kommer att finna att Palmes uppfattningar ligger långt från de mer nyliberalt färgade ståndpunkter som har funnits i och präglat det socialdemokratiska partiets tankevärld sedan slutet av 1980-talet tills nuet då socialdemokratin befinner sig i sin djupaste kris sedan 1917-18.

Den ideologiska debatten som speglas i Palmes tal och artiklar under perioden 1970 fram tills hans död är av en helt annan kaliber än den teknokratiska politiska torftighet som vi tvingats ta del av under den senaste valrörelsen.

Hämtat från min bok ”Arbetarrörelsens kris – mellan reformism och marknadsliberalism”. Du kan beställa boken från ordochkultur@telia.com för ytterligare info om boken se här.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Året viktigaste debattbok

Ingemar E. L. Göransson

ARBETARRÖRELSENS KRIS - Mellan reformism och marknadsliberalism

Förord av Roland Janson, Claes-Göran Enman och Lars Lindgren.

Sidantal: 230 sidor, delvis illustrerad

ISBN 978-91-979416-0-0

Pris: 150 kr (ink. moms)

Porto tillkommer

Utgivningsdatum 1 mars

​Beställes direkt från förlaget: mailto:ordochkultur@telia.com

Den reformistiska arbetarrörelsens stora projekt har välfärdsstaten varit. Efter andra världskriget byggdes det upp välfärdsstater i de flesta länder i västvärlden. ”Arbetarrörelsens kris -Mellan reformism och marknadsliberalism” belyser detta projekt utifrån två konkreta exempel - den brittiska och den svenska socialdemokratins politik som kom att göra Labour respektive Socialdemokraterna partier som kom att förändra samhällsutvecklingen på ett högst påtagligt sätt.

Författaren Ingemar E. L. Göransson beskriver och analyserar den utveckling och ideologi som skapade var reformismens största framgång historiskt sätt. Men boken beskriver också de mekanismer och den ideologi som var grunden för den revolt som högerkrafter i nyliberal tappning som likt Margaret Thatcher och våra egna moderater i sina strategier och retorik har tvingat tillbaka välfärdsstaten till förmån för en ojämlikare marknadsliberal välfärd för många, men inte alla.

I dag då de tidigare välfärdsstaterna brottas med en permanent arbetslöshet på 8-10 procent och full sysselsättning och jobb åt alla bara är retorik är ”Arbetarrörelsens kris - Mellan reformism och marknadsliberalism” den första boken som har en helhetssyn på grunderna för den kris som arbetarrörelsen kämpar med för ögonblicket.

Författaren menar att reformismen är arbetarrörelsens möjlighet och det är just att de socialdemokratiska partierna har tappat sin reformistiska kompass som är grundorsaken till minskat förtroende och kris.

Boken bygger på ett omfattande studium av dokument och ett stort antal intervjuer både i Sverige och Storbritannien. Boken består av en omfattande analys och flera omfattande intervjuer med P O Edin, Håkan Juholt, Ann Field, Len McCluskey, Mike Smith och Lars Ohly.

Författaren har sin bakgrund inom arbetarrörelsen varav över ett årtionde inom LO. Han är verksam idag som frilansjournalist och samhällsdebattör men även som uppskattad föreläsare. Han har även arbetat som yrkeschaufför över 20 år.

​Sagt om boken:

​"För den politiskt progressive intresserade är boken ett ”Sesam öppna dig”, spetsat med ”Sök och du ska finna” i sida efter sida i denna analyserande bok om det nuvarande socialdemokratiska skeppsbrottet."

Roland Janson,Skådespelare och författare

​"inspirerande läsning"

Jan Forsstedt i kommentar på Facebook

​"Författaren beskriver i boken de problem och den kris arbetarrörelsen står inför på ett vis som inte lämnar någon oberörd"

​Lars Lindgren, förbundsordförande Sv. Transportarbetarförbundet

​"en inspirationskälla"

Claes-Göran Enman, LO-ombudsman

Riktiga jobb, tack!

Arbetslösheten plågar Sverige. Arbetslösheten har inte på något sätt knäckts av regeringen Reinfeldt. Inte nog med det, utförsäkrandet av människor från sjukförsäkringen fortsätter totalt empatibefriat allt medan ett närmast papegojeliknade upprepande av besvärjelsen ackompanjerar den entoniga musiken; ”arbetslinjen”.

Inget ljus i arbetsmarknadstunnel

Som om detta inte vore nog så visar sig att trots ”arbetslinjen” har förtidspensionerandet av ungdomar ökat med 50 procent än innan den nymodiga tolkningen av arbetslinjen som arbetsplikt infördes 2006 med den uttalade uppgiften att sätta de förtidspensionerade i arbete.

Det går inte att uppfatta regeringens arbetslinje på annat sätt än du SKA arbeta som upprepas med en närmast manisk envishet. Den lutheranska villfarelsen att ALLA oavsett hälsa, ålder eller annat ALLTID har en arbetsförmåga är hos ansvariga politiker permanentad.

Det är självklart att det finns tillfällen i livet då det inte går att arbeta på grund av sjukdom, ”fel”, ofullständig eller till och med inaktuell utbildning. Till dessa förhållanden måste vi förhålla oss. Vi måste acceptera att det ibland kan vara så. Istället för att tvinga ut människor som redan är drabbade i en otrygg tillvaro där de i slutändan inte klarar de för ögonblicket orimliga kraven på kunskap eller produktivitet.

I vart tillfälligt i väntan på att skaffa sig nödvändig kunskap eller tillfriskna. Ett samhälle med empati och medmänsklighet gör detta och gör det möjligt att återvända till arbetslivet. Ett förståndigt samhälle gör detta utifrån devisen att ALLA har RÄTT till arbete.

Nu går det inte så bra för regeringen och deras s.k. arbetsmarknadspolitik. AF själva har i en utredning konstaterat att coach-satsningen på det ”ringa” beloppet 2,5 miljard har gett i stort sett inget. Det enda jobb som kommit ur de dumheterna är de fakturor som fyller diverse olika skojares allt fetare intäktskonton.

Fas 3 interiörerna blir allt mer bisarra och uppenbarligen inte tål dagens ljus då AF själva beslutat att hemligstämpla vilka företag som utnyttjar geschäftet.

Kort sagt regeringens arbetsmarknadspolitik kostar skjortan och ger inget resultat. Detta samtidigt som det finns stora behov av yrkesutbildning och riktiga praktikplatser och inte minst lärlingsutbildning.

Nu gör inte den sittande regeringen helt om och låter förståndet råda utan följer sin ideologiska blockering och framhåller att de drabbade SKA arbeta. En fyrkantig uppfattning som påminner om vissa doktrinära postulat. En uppfattning som bygger på den fördomsfulla och uråldriga övertygelsen att arbetaren av naturen är lat och måste förmås till arbete.

 

“…går det inte så bra för regeringen och deras s.k. arbetsmarknadspolitik…”

 

Svenskt Näringsliv (SN) utredningsinstitut ”Studieförbundet Näringsliv och samhälle” (SNS) lade för en tid sedan fram det märkliga förslaget att det skall bli obligatoriskt för arbetslösa att tjäna i den offentliga sektorn. Detta skall ske mellan 20 till 35 timmar per vecka beroende hur länge det varit utanför arbetsmarknaden. Tackar de nej till det generösa erbjudandet får det konsekvenser, givetvis negativa, för a-kassa eller sjukersättning.

Vi kan tycka att det är märkligt att införa tvångsarbete av en regering som kallar sig liberal och än mer märkligt för förslaget måste innebära att SN och SNS anser det behövs fler händer och fötter inom offentlig sektor. Vad vore då mer naturligt än att använda de pengarna som nu skall användas till tvångsåtgärder till att anställa personal istället?!

Vi måste dock erkänna att förslaget ligger utan tvekan i linje med regeringens övriga politik vad det gäller arbetsmarknaden, men det gör den knappast bättre. Regeringens skyldighetspolitik visavi arbetslösa och sjuka kan knappast kallas modern i sin framtoning, utan snarare närmast hämtad från en annan tid.

Fas 3 har blivit regeringens första slag mot de drabbade i vägen mot den nymodiga formen av tvångsarbete. Fas 3 är inget annat än återinförandet tvångsarbetet för de fattigaste istället för utbildning och andra insatser för att skapa jobb.

På 1990-talet fanns det ett liknade inslag i arbetsmarknadspolitiken, de s.k. ALU-jobben. Från fackligt håll var kritiken hård och väl underbyggd. ALU kom att bli en åtgärd som trängde undan reguljära jobb från arbetsmarknaden då statens bidrag var så generösa att arbetsgivarna lockades att utnyttja detta. Tyvärr skedde det i viss omfattning inom arbetsrörelsens organisationer också. Det blev därför ett trovärdighetsproblem att använda sig av ALU i verksamheten samtidigt som man kritiserade åtgärden.

Jag menar; finns det behov av fler arbetande inom offentlig sektor så är det naturligt att staten tar fram dessa pengar inte till ALU, Fas3, coacher eller SNS hugskott utan till reguljära jobb som finns behov av. Reinfeldt har någon gång sagt att politikerna inte kan skapa jobb, men faktum är att politikernas uppdrag är att se till att behoven i samhället möts och då kan skattemedlen rätt använda skapa jobb.

Och som Reinfeldt och Borg brukar säga det ska vara riktiga jobb så varför lägga krut på dumheter som ALU en gång i tiden, Fas 3 och coacher nu eller i framtiden SNS galenskaper.

Vad som behövs förutom riktiga jobb är rehabilitering värd namnet, utbildning och detta utifrån övertygelsen att du har RÄTT till arbete och inte ett moralistiskt du SKA arbeta. Släpp de marknadsliberala skygglapparna som bygger på ett förakt för de som för ögonblicket får bära bördan av en marknadsfundamentalism som vägrar att se verkligheten.

När det privata näringslivet inte kan hålla arbetskraften med arbete så är det självklart att offentlig sektor måste få växa, behoven finns och pengarna likaså – det talar väl regeringens skattesänkningar sitt tydliga språk om.

Text och foto: Ingemar E.L. Göransson