Skolpolitikens danse macabre

Skolpolitiken är något som inte borde vara en stridsfråga. Egentligen. För hur det än är så är skolan det som lägger grunden för framtiden. Det är i skolan där alla skall lära sig först det grundläggande; läsa, skriva och räkna och sedan och parallellt mer omfattande kunskaper för att slutligen ta sig an yrkes och högre utbildning.

Var finns ljuset i dagens skolpolitik?

Om detta borde det inte finnas, men frågan är en av de mest infekterade i svensk politik. Vi har sedan 1990-talet haft en politik som kan liknas vid talesättet att kasta ut ungen med badvattnet. Det vill säga den utveckling som den kommunala/offentliga styrda skolan inte klarade av på grund av byråkrati och ovilja att ändra det som var trots att det hade brister.

Nu var inte brister sådana att så drastiska lösningar som privatisering av stora delar av skolsystemet var enda lösningen. Få föreslog att ge lärare. Föräldrar och elever mer inflytande över hur skolan arbetade, inte på vad den lärde ut, utan svaret blev en marknadsliberal lösning där skolkoncerner kom att släppas in på en konstlad marknad.

I dag ser vi resultatet. Sjunkande kunskapsnivåer, kraftig segregering och inte minst instabilitet i skolsystemet. När enhetsskolan var en statlig angelägenhet hade svensk utbildning världsrykte, idag är det snarast med förvåning omvärlden ser hur svensk skola misslyckas med sitt uppdrag. Vi ser genom det så kallade fria skolvalet hur segregationen i svenska skolor liknar det i amerikanska skolor och Sverige har det mest avreglerade skolsystemet i världen förutom Pinochettidens chilenska skolsystem.

Och inte minst har vi sista dagarna sett hur stora koncerner går i konkurs som John Bauer. En instabilitet som innebär på kort sikt stora problem för drabbade elever och på lång sikt innebär att insikten att skolan inte är en kassako ens trots att staten garanterar vinsterna genom skolpengen.

Misstagen, medvetna eller inte, som när skolan kommunaliserades och friskolesystemet infördes har gett en skola som har hamnat i en negativ malström. Tyvärr vågar inte politikerna från socialdemokratin till vänster till högern sätta stopp för den för det svenska samhället djupt allvarliga situationen. Det enda partiet som gör ett motstånd är vänsterpartiet men med föga framgång även om en stor del av opinionen delar partiets kritik.

Skolpolitikens danse macabre kommer att leda till stora svårigheter i framtiden för utvecklingen till ett samhälle där kunskap och bildning blir allt viktigare för att hävda sig. Men vi får väl inhämta kunskaperna från Wikipedia och såpoperor då dessa är i varje fall lönsamma.

Tyvärr verkar vissa politiker inte ha kunskap och bildning som det viktigaste för ögonen utan vinst och marknadsliberalism istället. Tyvärr….

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Lyssna på Tage Erlander–han insåg det vi behöver inse idag.

Socialdemokratin har blivit närmast kroniskt ängslig för att göra fel efter valet 2010. Ängslig att stöta sig med marginalväljarna i Stockholms innerstad, men också att ge borgerligheten och främst moderaterna och då främst Anders Borg eventuella argument om att partiet inte tar ”ekonomiskt ansvar” med vilket menas inte ägnar sig åt besparingspolitikens självspäkning. En i många stycken överreaktion på debaclet från 2006 och 2010. Tyvärr ser inte partiledningen (S) att problemet snarare är att gång efter gång hamnar Sveavägen 68 i bakvattnet på taktiska högerpolitiker.

När LO:s Karl-Petter Thorwaldsson lanserade idén om 70 miljarder i samhällsinvesteringar så framträdde ängsligheten med ryggradsreaktion och sa blankt nej då det inte skulle rymmas inom budgetdisciplinen och överskottsmålet. Detta samtidigt som alltfler ekonomer och även politiker av olika kulörer ser det orimliga i att tillåta en växande arbetslöshet samtidigt som statens kassakista är överfull, skatterna sänkta med ca 100 miljarder, utslagningen av sjuka och arbetslösa fortsätter, skattepengar hamnar på konton i skatteparadis osv.

LO:s ”Kålle” var naturligtvis rätt ute medan Anders Borg, Magdalena Andersson och Angela Merkell formerar Europas sista budgetfundamentalister tillsammans med brittiske Thatcher-in spe David Cameron – en i sanning för socialdemokratin mindre smickrande samling att dela ekonomisk politik med.

Sverige behöver istället en politik som har som mål full sysselsättning. Visst Löfven säger att det är målet, men att uppnå detsamma utan att rucka på 1990-talets i sten slagna uppfattningar med sin grund i nyliberalen Milton Friedmans ekonomiska teorier är som att blanda eld och vatten.

Sverige plågas liksom hela västvärlden idag av en i grunden onödig arbetslöshet. Arbetslösheten är på nivå jämförbar med endast den som var under 1930-talet och därefter sjönk den från 1942 och framåt ända fram till 1991 då dess motbjudande nylle gjorde comeback igen pga. av den politik som först högerregering under Carl Bildt och alla efterföljande regeringar följt där full sysselsättning har inte varit första prioritet. Dagens arbetslöshet har placerat vårt land bland de mest drabbade av farsoten som dock är självförvållad till större delen.

1951 nådde arbetslösheten i Sverige för första gången i svensk historia en nivå som var lägre än två procent och så skulle det vara fram till 1991. I en liten skrift ”Två årtionden” av den dåvarande statsministern Tage Erlander så konstaterade han att politiken med full sysselsättning hade varit orsaken till de snabba framgångarna efter kriget. Han skrev vidare en mer ideologisk filosofisk betraktelse över vad den fulla sysselsättningen innebar när alla människor kunde få ett arbete och som han skrev ”ville och kunde arbeta”.

Det Erlander skrev är, trots att det gått över sextio år, något som känns i högsta grad aktuellt idag, 2013 liksom det var då 1952. Erlander skrev "Den fulla sysselsättningen har inte allenast ett materiellt värde. Den skapar en ny mentalitet hos medborgarna. Det blir ett friare släkte, som växer upp, när arbetstillfället inte längre tre sig som en nådegåva från de maktägande. Frihetskänslan får ännu mera näring då man känner sig själv vara med om att forma den politik, som till resultat ska ge sysselsättning åt alla, som vill och kan arbeta.
Det medvetandet skänker ett helt intresse åt de allmänna angelägenheterna än den hopplösa ekonomiska liberalism, som betraktar det som händer på det ekonomiska området som ett resultat av blinda ekonomiska makters spel."

I dag, 2013, vore det kanske något för Stefan Löfven, Magdalena Andersson och andra ängsliga (S)-politiker på Sveavägen 68 att reflektera över dessa ord av Erlander, trots att de har, eller kanske för att de är mer än sextio år fortfarande moderna och insiktsfulla så att säga. För den oreglerade kapitalism vi lever oket under i dag är den samma oreglerade kapitalism som ledde åt helvete på 1930-talet. I grunden är det samma övertro på marknaden som självreglerande system medan dess verklighet är det motsatta som styr politiken. Att reglera och sätta en grimma på kapitalismen är den enda framgångsvägen som ger ett bättre samhälle där alla har plats i dess finrum för att tala med Erlanders föregångare Per-Albin Hanssons ord.

Ängsliga och blyga pojkar får inte kyssa vackra flickor säger man och det gäller även i politikens värld – ängsliga och blyga politiker når sällan framgång och förtroende.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Solidaritet med Transportarbetareförbundet

Vid lunch utbryter Transportarbetarförbundets strejk om inget oförutsett händer. Nu kommer arbetsgivarehetsen mot Transports medlemmar och förbundets ledning ta fart. Självklart kommer konflikten att svida i skinnet på arbetsgivarna som vägrar skriva ett rimligt avtal för förbundets medlemmar. Men en strejk ska svida i skinnet och plånboken, det är ju själva syftet för att kunna vinna bättre villkor.

Lars Lindgren, Transports ordförande leder en viktig strejk

Vad gäller konflikten då? Inte bara lönevillkoren, även om de är viktiga, men det finns andra minst lika tunga frågor. Om man frågar Transportmedlemmen i Borås Mats Beausang,  så får man nedanstående svar som idag var publicerat på Aftonbladets kommentatorsfält.

”Arbetsgivarna vill helt bestämma över arbetstidsförläggningen, ingen övertidsersättning, utan facklig insyn. De vill separera budbilsavtalet så de kör på ackord (som taxi), de vill skrota utlandsavtalet, införa 12 månaders provanställning, kunna sparka dig ena dagen för att ersätta dig med billigare arbetskraft dagen efter o.s.v.. Tro inte att det handlar om 700 eller 800:- utan det Transport slåss för nu är våra medlemmars, och i förlängningen era rättigheter på er egen arbetsplats." 

Det står alltså mycket på spel när Transport nu utlöser sin strejk klockan 12.00. Att inte stödja Transport och transportarbetarna är ett svek. Hela arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen måste som en man ställa sig solidariskt med förbundet, dess medlemmar och strejkens mål.

Allt annat är ett stort, oförlåtligt svek! Solidaritet och inget annat gäller!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson, tidigare medlem i Sv. Transportarbetareförbundet under nästan 20 år.

I skuggan vilar mörkret

Nedanstående är första kapitlet i den bok jag skriver på just nu. Titeln “I skuggan vilar mörkret” ger möjligen en hänvisning till bokens stämningsläge.  En samtidsroman om alienation och människor som pressas ut ur samhällsgemenskapen av samhället som det fungerar. Boken kommer preliminärt att publiceras i september.

“Han satt och såg ut över den stilla skogen. Mannen var ungefär femtio år gammal och skulle för den vanlige betraktaren uppfattas som en sliten figur. Han var magerlagd på gränsen till skinnig skulle någon säga långt senare. Hans uppenbarelse var helt enkelt den av en medelålders man som naturen och verkligheten gått hårt fram med.

Mannen satt vid sitt köksfönster och tittade ut över skogen som hade varit hans liv under många år. Stugan hade han köpt av markägaren som efter skifte en gång hade fått med stugan på köpet så att säga när han fått skogen. Skogen hade varit skrämmande bara genom sin existens och han hade haft en känsla av att den var hotfull på ett oförklarligt vis.

Han kunde inte förklara hotet, men det fanns där och det kröp in under huden på honom varje dag och stund han såg skogen eller vistades i den. Han kunde inte förklara det hur gärna han än ville förstå. Hotet var totalt irrationellt skulle säkert någon sakkunnig inom psykiatrin konstaterat om frågan någonsin hade ställts.

Mannen var ingen galning eller ens ett fall för psykläkarna, var i varje fall hans egen uppfattning. Att påstå något sådant skulle orsaka en omedelbar och våldsam reaktion.

”Tänk dig själv att bli kallad psykfall”, sa han, tyst där han satt orubblig vid sitt köksbord med sin kulörta vaxduk som visade tydliga tecken på att vara sliten och ålder. Sprickorna i vaxdukens yta löpte nästan i linje med dukens linjer. Han satt tittande ut mot skogen. Tystnaden i rummet rådde ånyo och det enda som hördes förutom ljudet när vinden tog tag i husknuten och hamrade de lösa träplankorna i fasaden på det slitna huset till tystnad. Det var nu inte riktigt sant för det hördes ytterligare ett ljud, ett metalliskt torrt ljud.

Revolvern var en antik sak. Drygt trettio cm lång och vägde ungefär ett kilo. När den hade avlossats senast var för länge sedan. Modellen kallades ironiskt nog "Peacemaker" och var av det amerikanska fabrikatet Colt. ”Fredsmäklaren” var närmast ett ironiskt namn på något som hade använts till allt annat än fredliga syften.

Revolvern var känd från det amerikanska 1800-talets mytvärld och hade smugglats in någon gång under det förra seklet. Om den hade varit verktyget för att ta någon av daga visste mannen inte. Tanken hade dock många gånger föresvävat honom och undrande angående omständigheterna kring de händelserna. Hans fantasi hade löpt och han hade sett för sin inre syn både strider med fientliga indianer och laglösa män.

Han hade provskjutit vapnet i skogen och förvånats över den våldsamma kraft vapnet gav . Rekylen var osannolik och han hade nära tappat revolvern och den närmaste ljudbangen hade varit så stark att det hade ringt i hans högra öra under flera timmar. Han funderade över hur en mänsklig kropp skulle se ut efter en träff av det antika vapnets kula.

Hans tanke att använda vapnet mot sig själv hade växt fram parallellt med hans ökade vantrivsel med tillvaron. Den förtärande hopplösa meningslösheten och hans känsla av misslyckande gjorde att avsluta tillvaron på det sätt som "Pacemakern" erbjöd blev alltmer lockande.

Alternativet syntes oöverstigligt som möjlighet och låta sakernas tillstånd vara som de var lika meningslöst och därmed ingen lösning. Hans hopplöshet framstod för honom som ett moment 22, helt utan möjlighet för honom att komma till på talefot med sin egen tillvaro.

Revolvern var laddad och klar att användas och det var bara en handrörelse att spänna hanen och trycka av antikviteten och avsluta den meningslöshet som kallas liv.

Han tog upp den tunga pjäsen, kände lukten av vapenfett och tittade beundrande på den konstfärdigt utformade pärlemorkolven. Han vägde den i handen och funderade över denna  hans sista stund på denna jord. Han insåg att ingen skulle sakna honom, ingen skulle bry sig när de nåddes av nyheten att han lämnat det jordiska.

Han vägde än en gång det tunga vapnet och funderade på om han skulle bli vapnets oskuld eller om han själv blev bara ett i raden av offer för dess eldkraft. Han studera än en gång det stålblå vapnet, inandades dess fräna lukt av vapenfett och kallt stål, han följde med sina fingrar pärlemorkolvens utsirade yta allt medan han med sin högra tumme spände vapnets hane och därefter förde den kalla pipan in i sin mun, riktade den uppåt och tryckte först försiktigt in den något hårda avtryckaren så att han kände dess fjädrande motstånd.

Snabbt fullföljde han den, sin sista rörelse, och smällen dämpades något av hans mun när kulan löpte med sin höga hastighet genom det roterande magasinet, genom den blåanlöpta pipan, upp genom hans gom och rakt genom mannens hjärna för att efter bråkdelen av en sekund senare tillsammans med hjärnsubstans, blod och benfragment från mannens hjässa borra in sig i stugans vitmålade tak.

Mannen kastades i samma sekund bakåt från köksbordet och dunsade i den handvävda färgglada köksmattan som snabbt började färgas av hans livsbärande blod som sakta rann ut och sögs upp av mattans textilier.

Smällen av skottet ekade några sekunder i det tysta köket och hade någon varit utanför stugan är det inte säkert de ens noterat den dova, men distinkta smällen, från det antika vapnet som hade skördat de facto sitt första dödsoffer nästan hundrafemtio år efter det lämnat fabriken i Hartford, Connecticut någon gång på 1870-talet.

Tystnaden återtog stugan och skogen. Det enda som hördes inne i den lilla stugan var vardagsrummets väggklocka som jämt likt en metronom höll takten ytterligare ett antal timmar till klockans fjäder i brist på uppdragning stannade och allt blev totalt tyst och stilla.

En stillhet som mannen på golvet aldrig under sitt liv fått uppleva. En stillhet som skulle vara för evigt.”

© Ingemar E . L. Göransson & Ord & Kulturs Förlag

Kopiering eller vidare spridning är enligt upphovsrätten ej tillåten utan författarens och förlagets uttryckliga tillstånd. Dock länkning till texten är tillåten.

Är demokratin död?

Det är inte utan att man känner en viss olust inför efterspelet till den socialdemokratiska partikongressen. Inte för att besluten på den blev särskilt märkliga utan var ganska givna då partiet och framförallt partiledningen ville inte för sitt liv få en oenig kongress uppvisad för samlade media.

Symtomatiskt när man gick runt på kongressområdet var det marknadsgyckel som förekom. Det var tydligt att ”marknaden” numera dominerar tillställningar som demokratiska partiers kongresser. Här fanns allt ifrån lobbygrupper för fler och mer långtgående avregleringar till andra nasare av olika mer eller mindre suspekt slag. Allt enligt principen det finns inget som inte går att sälja med mördande reklam.

De folkrörelser som facket och nykterhetsrörelse eller vad det kan vara drunknade i marknadsgycklet.

Själv var jag på plats för att som producent tillsammans med Verdandi introducera den nya uppsättningen av Roland Jansons pjäs om alkoholens förbannelse för arbetarklassen: ”Bänken”. Vi lyckades faktiskt fånga uppmärksamheten under några korta minuter vilket får ses som en framgång om än tillfällig.

I dagens edition av den lokala dagstidningen här i Östergötland ”Östgöta Correspondenten” för på ledarsidan ett resonemang om folkrörelsedemokratins död. Och man kan ju tro att i denna mediafixerade och marknadsliberala epok vi lever i har folkrörelserna tappat sin betydelse. Nog har de trängts tillbaka för mediautspel och räddhågsenhet att tappa marginalväljare som måste hållas på gott humör.

Men jag tycker inte den berättigade frågan om folkrörelsedemokratin ställs rätt. För är det inte så att folkrörelsernas tillbakagång och då främst de politiska partierna som tappat en stor del av sina medlemmar beror inte på en allmän besvärjelse om ”samhällsutvecklingen” för den kan vi styra över om vi vill utan mer på att våra politiker har frivilligt valt att minimera folkrörelsedemokratin, dvs. partierna har valt att lämna medlemmarna som ett besvärligt element bakom sig för att koncentrera makten och därmed ”demokratin” i en elits händer.

Detta fött ur idén att politiken, dvs. samhället, har blivit så komplext att vanliga medborgare inte förstår sitt bästa. Inte kan man begära att den rådande ortodoxin där idéer om normpolitik, jämviktsarbetslöshet, marknadens dynamik, incitament för arbete inte får eller kan ifrågasättas och inte begäras förstås av medborgarna då de har fullt upp med att arbeta och få ihop ”livspusslet” som man uttrycker sig i sin von oben-attityd.

Att vara folkvald har blivit en karriär och då vill givetvis man som politiker och makthavare inte tappa sin ofta väl tilltagna försörjning för något så simpelt som folkrörelsedemokrati, dvs medborgarnas direkta inflytande på politiken.

Låt mig exemplifiera: (S)-kongressen antog en ”kompromiss” vad det gäller vinster i välfärden, men fortfarande visar opinionsundersökningarna att över 60 procent av väljarna är motståndare. Logiskt sätt skulle beslutande politiker fatta beslut som tillfredsställde folkviljans majoritet men eftersom, med politikernomenklaturan utgångs- och ståndpunkt så begriper inte medborgarna sitt bästa och därmed beslutar man utifrån sin ”verklighet”, inte utifrån folkviljan.

Är folkrörelsedemokratin död, både ja och nej. Det beror på medborgarna och deras egen aktivitet och vilja att påverka och delta i beslutsprocessens demokratiska utveckling. Kan vara så att dagens partier inte förmår att anpassa sig till medborgarna men då får väl medborgarna byta ut partierna mot andra. Det är inget märkligt, partier kommer och går även om Sverige haft ett osedvanligt stabilt partiväsende. Men inget är huggit i sten. Medborgarnas deltagande i demokratin är viktigare än partiapparaternas överlevnad. Det är helt enkelt demokratins kärna – folkväldet, inget annat.

Text och foto: Ingemar E L Göransson

Vår tid kan lära av 1300-talet

”Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp. (….) Det ur det feodala samhällets undergång utgångna moderna borgerliga samhället har icke upphävt klassmotsatserna. Det har blott satt nya klasser, nya betingelser för undertryckandet, nya former för kampen i de gamlas ställe.” (Karl Marx – Friedrich Engels ”Det kommunistiska manifestet”)

Den amerikanska historieprofessorn Barbara W. Tuchman har i sin bok ”En fjärran spegel” (Atlantis förlag) beskrivit 1300 – talet i sammanfattning enligt följande;

Under 1300-talet, detta vid sidan av 1900-talet, våldsammaste århundradet de senaste tusen åren, kanske i världshistorien till och med, pågick krig hela tiden. Det var hundraårskriget mellan Frankrike och England, det var krig mot påvedömet, krig mellan påvar, det var krig mellan stadsstater osv. Kort sagt, det var krig utan början och utan slut. En i sanning förfärlig tidsepok, men som också var medeltidens mest dynamiska tidsepok. Förutom dessa krig utvecklades teknologin, kulturen, nationalstaterna växte fram och vetenskap tog uppenbara kliv framåt som en parallell med de våldsamma fasorna.

Det evigt pågående krigandet skapades ett behov av vapenproduktion i närmast industriell omfattning. Arbetskraften kom från den förödda landsbygden som sökte sig till de få städerna och därigenom kom städerna växa i betydelse och storlek. Samtidigt skapades möjligheten till mer avancerad produktion och teknologin utvecklades. Arbetskraft fanns att tillgå, det gick att bygga större verkstäder genom att städerna växte, men det fattades pengar, dvs. finansiering. Riddarna som skulle hålla här och kungarna var ofta barskrapade ända in på skinnet och kunde inte uppfylla sina löften som gett dem deras adelsprivilegier.

Katolska kyrkan förbjöd penningutlåning mot ränta, men den judiska tron gjorde det inte: alltså den judiska minoriteten kunde med sin tros välsignelse och till marknadens behov dvs. de krigförande låna ut pengar för att vapen skulle kunna produceras i tidig industriell omfattning. (Inom parantes: Sedan när gäldenärerna, dvs adeln och kungarna inte kunde betala satte de igång pogromer för att göra sig av med dem som de lånat av. Med andra ord antisemitismen har delvis dunkla ekonomiska orsaker där skuldsatta gäldenärer blåste under hat mot en minoritet och på så sätt slapp att göra rätt för sig.)

Så långt Tuchmans excellenta bok som varmt rekommenderas då den är bland det bästa som skrivit om medeltiden och utan tvekan ett standardverk idag om 1300-talet som sekel.

Dra slutsatser

Ska man dra några slutsatser för vår diskussion ur Tuchmans historieskrivning så är det, enligt min uppfattning, att de fyra viktigaste förutsättningarna för att en kapitalism i sin mest rudimentära form växer fram; tidigt bankväsende, proletariserad bondebefolkning i form arbetskraft och fysiska förutsättningar i form av växande städer och det fanns en marknad för produktionen.

Naturligtvis var det ingen som såg detta då under feodalismens höjdpunkt hur det ekonomiska system som skulle störta det rådande ekonomiska systemet växte fram som en följd av feodalismen själv och dess inneboende utveckling och motsättningar. Det tog 400 år innan genombrottet kom. Först i England med Cromwells revolution, sedan och än tydligare i den franska revolutionen sedan följde på den de amerikanska koloniernas frigörelse och den industriella revolutionen i Europa.

I dag är det kapitalistiska systemet i djup kris. Den som inte ser det måste vara både blind och döv. Den nuvarande krisen började när det amerikanska finansiella systemet kraschade 2008 och ännu fem år senare ser ingen något slut på krisen utan den fortsätter och fördjupas. Men inte bara den aktuella krisen som är problemet utan hela systemet dras med enorma problem och obalanser. Ingemar Lindberg som arbetade på LO på 1990-talet och var också en period statssekreterare beskriver den som ”hög arbetslöshet, enorma globala obalanser, sjunkande löneandel och monopolisering av produktivitetsökningens frukter hos ett litet skikt av redan rika hör till den finansledda globaliseringens destruktiva drag. (….) Vi bevittnar de nyliberala trosuppfattningarnas konkurs.” (Wolfgang Streeck ”Den demokratiska kapitalismen nederlag” Tiden Debatt 2012).

Framtiden, en möjlighet?

Vem ser vad som växer fram idag och som kommer att störta den rådande kapitalismen i framtiden? Ingen, vi kan inte bedöma det idag. Vi kanske kan ana då vi vet mer idag än vad man visste på 1300-talet. Men vi kan använda de verktyg vi har för att analysera och försöka hitta den dialektik som finns i skeendet och i kapitalismen som den ser ut idag. En slutsats vi kan dra är att socialism i isolerade öar är en omöjlighet, men också att kapitalism som är helt oreglerad leder till det Lindberg beskriver och som den välkända belgiska statsvetaren Chantal Mouffe drar slutsatsen att demokrati och oreglerad kapitalism (dvs. den nyliberala trosuppfattningen) är som eld och vatten. ”demokrati och avregleringspolitiken kan inte leva sida vid sida. För demokratin skall återupplivas måste nyliberalismen bekämpas.” (Ingemar E. L. Göransson ”De ohörda”, Ord & Kulturs Förlag)

Vad är det som växer fram inom och under det vi ser i det kapitalistiska och krisande systemet. En intressant tanke tycker jag som är värd att fundera på. Förmår vi idag att förstå dynamiken i utvecklingsskedet och påverka det med politik kan också en katastrof undvikas. Men det kräver öppet sinne och inte minst mod för att våga bryta den kvävande och rådande ortodoxin i den intellektuella diskussionen och att politiker och medborgare återtar demokratin som sitt verktyg för samhällsförändring.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Varför jag betalade in min medlemsavgift till (S)

Jag betalade in min medlemsavgift till det Socialdemokratiska Arbetarepartiet idag. Det skedde efter en viss tveksamhet, men till sist och efter mycket inre debatterande och värderande såg jag ingen annan väg än att betala.

Jag är kritisk till mycket av den politiska utveckling som skett sedan 1990-talet med en socialdemokrati som har gått mot mitten och där partiets två huvudsakliga tendenser (observera jag skriver inte falanger) har kommit ur balans med varandra. De två tendenserna har funnits i partiet ända sedan dess bildande men hållits i balans med varandra tidigare. Det har inneburit att de senaste årtiondena den mer liberalt influerade delen av partiet har fått dominera medan den mer socialistiskt reformistiska har trängts undan. Det har också inneburit att löntagarperspektivet och löntagarintresset har mistat mycket av sin roll som likare för partiets politik sedan 1990-talet.

Det här är inget unikt för Sverige utan har varit en Europeisk tendens alltsedan muren föll och exemplet med ett annat ekonomiskt system i existens försvann. Socialdemokrater var inga anhängare av sovjetsystemet, men bara dess existens hade stor betydelse bara genom att finnas då det visade på att man kunde faktiskt organisera ett samhälle på annat sätt än det vi ser idag.

Nyliberalerna har tagit över den politiska diskussionen, deras agenda gäller och vi ser hur det påverkat socialdemokratin också. Idag rör sig socialdemokratiska politiker mellan Svenskt Näringslivs intressen efter att ha lämnat riksdagsplatser och ministerposter. Vi ser hur det fackliga inflytandet har minimerats och vi ser en politik som i mångt och mycket är bara lite mer anständig än högeralliansens politik.

Privatiseringar, förödd infrastruktur, försvagade fackligt inflytande, sänkta skatter som undergräver den kollektiva välfärden och så vidare. Det är mycket som gått fel, den nyliberala revolten har skadat även socialdemokratin in i själen. Vi ser hur ståndpunkterna inom partiet står i harnesk med varandra vad det gäller vinstuttag inom välfärden för att ta ett exempel. Vi ser också hur storstadsdominansen (läs Stockholm) präglar partiet och maximerandet av röster gör att partiet de senaste valen valt att anpassa sig till storstadens marginalväljare från medelklassen och samtidigt kommit att överge kärnan i partiet arbetarna, löntagarna i övriga landet.

Logiskt sett kan man tycka, och det finns säkert många som läser detta tycker, att jag borde lämna socialdemokraterna. Men det vore fel, det vore fegt och det vore att låta konflikträdslan finge råda för jag tror på den reformistiska socialismen. Jag är övertygad om att den som en gång kunde förändra Sverige från ett av de fattigaste länderna i Europa till en välfärdsstat av sällan skådat slag kan än en gång göra detta.

Men det kräver förändring. De urgamla tankarna numera i nyliberal tappning där individ ersätter kollektivet, där vinsten är viktigare än samhällsintresset, där privatintresset har företräde framför de som behöver samhället mest, där ökade klyftor är naturligt istället för jämlikhet, där egoism slår ut rättvisan. För vem kan göra den skillnaden. Ingen, vad jag kan se förutom en socialdemokrati där balansen mellan de två tendenserna återfinns och samhällsbygget kan återupptas.

”Man besegrar inte en filosofi genom att förklara den oriktig” skrev Friedrich Engels en gång. Vi besegrar inte marknadsliberalismens skadeverkningar på samhällskroppen med att förklara den oriktig eller bara oklok. Vi utrotar inte orättvisorna bara genom att förklara dem oriktiga. Vi gör det bara genom att ta kamp mot dess uråldriga idéer och åter bygger samhället så att alla får plats i dess finrum. Diskussioner, samtal, idéutbyte och politisk aktivitet är den enda vägen.

Därför betalade jag min medlemsavgift till det Socialdemokratiska Arbetarepartiet i dag, på nytt och som så många gånger förut.

Text: Ingemar E. L. Göransson