Årets bästa, sämsta, högsta, lägsta..

Så här års brukar det skrivas årskrönikor av olika slag så varför inte skriva min egen även på denna blogg. Vilka har varit bästa, sämsta, största, minsta, viktigaste, oviktigaste och så vidare anno 2010. Det första årtiondet av innevarande årtusende har väl varit blandat kan man säga. Så ska vi köra ett varv och se vad vi hittar.

Årets nederlag

Det röd-gröna misslyckandet i valet 2010 – lyckades tappa 10 % i opinionen på några månader.

Årets mest oförtjänta seger

Högeralliansens valseger – skyhög arbetslöshet men vann i alla fall.

Årets mest bortslösade

Det röd-gröna misslyckandet i valet 2010 – en majoritet av väljarna förstod aldrig vilken politik man gick till val på.

Årets mest pompöse

Fredrik Reinfeldt – uppblåst med huvudet på sned men ingen politik förut skattesänkningar.

Årets bittraste förlorare

Mona Sahlin – skyllde allt på alla andra.

Årets mest överskattade

Fredrik Reinfeldt – räcker det med ett ansikte för att vinna val?

Årets fackliga misslyckande

14 % av LO-medlemmarna röstade på Reinfeldt, 7 % på SD – kan det bli tydligare?

Årets tystnad

Var är kampen mot högerpolitiken?

Årets mörka skugga

AMF-affären 2009 – dess skugga tystade LO i valrörelsen.

Årets ideologiska radioskugga

Valrörelsen – en orgie i räkneoperationer.

Årets tystaste landshövding

Östergötlands nya – Elisabeth ”vem är hon” Nilsson.

Årets museum

Det nyöppnade Flygvapenmuseum utanför Linköping – en fantastisk skapelse!

Årets hype

Prinsessbröllopet – vad i hela friden var så intressant?

Årets kryperi

Prinsessbröllopet – kryp, kryp och åter kryp.

Årets slöseri

Prinsessbröllopet – inga gränser för vad vi fick betala över skatten.

Årets politiska underkännande

Sverigedemokraterna in i riksdagen

Årets monoutgåva

Bob Dylans första åtta LP i en underbart snygg CD-box – nödvändig investering.

Årets bootleg

Bruce Springsteen Dream-box – Stockholmskonserterna i en box med utsökt ljud.

Årets bootleg två

Thåström “Annexet” – tyvärr inte Linköpings konserten dagen efter men i alla fall.

Årets svenska platta

Sanna Carlstedt ”Ballerinan” – den tjejen blir bara bättre och Johan Johanssons produktion lyfter.

Årets utländska platta

Leonard Cohen ”Song From The Road” – En fantastisk platta av en fantastisk man.

Årets comeback

Mikael Wiehe ”Ta det tillbaka” – äntligen den politiske Wiehe är tillbaka.

Årets jag-lägger-inte-av

Owe Thörnqvist – på turné och ger järnet i två timmar sedan skriver han autografer och snacka med folk en timme till!

Årets rock-a-billy platta

The Hub Caps ”3rd Base” – Vadstenas bidrag till raggarkulturen, helt oemotståndlig!

Årets bluesplatta

”Hear Me Howling”, Chris Strachwitz inspelningar av massor av kända och okända bluesmusiker från 1960-talet på hans eget Arhoolie – en makalös samling och en kanonfin bok i begränsad upplaga, allt nästan outgivet.

Årets konsert

Thåström i Linköping – magiska timmar med geniet Thåström

Årets mesta sidodebatt

Nedladdning eller inte – Tekniken är ett faktum, punkt slut.

Årets mest passerade

The Pirate Bay – vem bryr sig idag?

Årets roligaste bok

Roland Jansons debut – Nackspärrarnas rike, tala om överhalning av medelklassens tankevärld!

Årets fotbollshändelse

IFK Norrköping tillbaka i allsvenskan – och på vilket sätt!!

Årets negativa fotbollshändelse

ÅFF klarade inte kontraktet till allsvenskan – tyvärr.

Årets sanningssägare

Wikileaks – avslöjar makten med byxorna nere.

Årets frågetecken

Julian Assange – fågel eller fisk; avslöjad med byxorna nere?

Årets roligaste uppdrag

Att föreläsa för Transportarbetarförbundets avtalsråd – närmare 200 transportare lyssnade med stort intresse när jag berättade historien om hur Thatchers politik påverkat även Sveriges politik.

Årets roligaste jobb

Pete Seeger-programmet med Sanna Carlstedt och Johan Johansson – fantastiska nyarrangemang av Seegers musik med undertecknad som berättare.

Årets roligaste

Erina – vår älskade schäfer som har blivit vår familjemedlem.

Årets bästa år

2011 – hoppas jag i vart fall.

Ett Gott Nytt År från er förbundne

Ingemar E. L. Göransson

Text och foto: Ingemar E . L. Göransson

Brittiska Labour på väg att bryta med facket?

Det pågår en debatt om facket och fackets relation till det socialdemokratiska partiet. Flera tunga (S)-politiker har under senare tid och i kölvattnet på den socialdemokratiska krisen.

Nedanstående artikel var publicerad i den ansedda The Independent den 28 december och har översatts av undertecknad. Den är intressant då den speglar en liknande tendens hos brittiska Labour som i den svenska socialdemokratin.

”Ed Miliband är på väg att distansera Labour från de fackliga kassakistorna genom ”utspädning” av partiets ekonomiska beroende av dem och minska deras roll i val av partiledare.

Labour har föreslagit att införa ett tak för donationer till de politiska partierna som kan vara så låg som £ 500, har The Independent inhämtad. Initiativet skulle kunna bryta det långvariga dödläget mellan parterna om att enas om en nytt finansieringssystem för de politiska partierna.

Tidigare försök att stoppa stora donationer har misslyckats, delvis på grund av att Labour var ovilligt att ge upp sina mångmiljongåvor från fackföreningarna. Men Ed Miliband är redo att chansa på Labour ska locka tusentals små donationer från enskilda supportrar som ett led i strävan att ta "stora pengar" borta från politiken.

Han vill också ändra Labours kultur genom att låta allmänheten att rösta när partiet väljer sina ledare. Han planerar att ge 25 procent av rösterna till icke-partimedlemmar som registrerar sig som Labour anhängare. Riksdagsledamöter, fackföreningsmedlemmar och medlemmar part skulle också ha vardera en fjärdedel av rösterna i Labours elektorsystem. För närvarande har riksdagsledamöter, facket och partimedlemmar vardera en tredjedel av dessa röster.

Ed Milibands förslag kommer att orsaka spänningar med fackföreningarna. Förslaget är desto mer förvånande eftersom han var beroende av fackföreningarnas stöd att besegra sin bror, David, om Labours ledning i september.

Den omskakande förändringen av partiets finansiering har föreslagits i Labours förslag till utskottet för normer i offentlig förvaltning, som har en utredning i frågan. Med Ed Milibands stöd, har Ray Collins, Labours generalsekreterare, sade kommittén i ett brev: "Medan vissa förespråkar ett tak på £ 50,000, ett betydligt lägre tak på runt £ 500 skulle vara mer rättvist, demokratiskt och mindre känsliga för skatteundandragande . " Labourkällor uppger att partiet är redo att förhandla om ett tak på mellan £ 500 och £ 50.000 i en ny förhandlingsrunda med de konservativa och liberaldemokraterna.

Fackföreningar bidrar med mer än 80 procent av Labours finansiering,  efter att många av dess rikare uppbackares slutade bidra efter "cash för utmärkelser" affären som förföljde Blairs regeringen.

Ett reformalternativ skulle vara att behandla Labour intäkter från fackliga medlemmar som betalar den politiska avgiften som enskilda donationer. Detta bidrar till att finansiera partiets dag till dag utgifter. Men med ett tak skulle Labour tvingas sluta vädja om enstaka större fackförenings-donationer - särskilt vid valen.

Mr Collins klargjorde att Labour fortfarande vill behålla sin fackliga länk: "Alla förslag bör respektera de olika traditionerna, bakgrunder och strukturer hos de olika politiska partierna. Finansieringsreformer bör inte användas som ett sätt att ändra det institutionella och konstitutionella arrangemang hos enskilda politiska partier. "

Ed Milibands allierade i skuggkabinettet förnekar att han vill symboliskt bryta med fackföreningarna i syfte att tackla den "Red Ed" bild som målats upp av de konservativa. De säger att han menar allvar med att modernisera sitt parti och är redo att godkänna djärva reformer - bland annat en kampanj för att efterlikna Barack Obama genom att locka små givare via internet.

Liberaldemokraterna och Labour kommer att ställa sig bakom en överenskommelse om politisk finansiering, vilken inbegriper ökad offentlig finansiering. Nick Cleggs parti (Liberalerna) fick säga upp 20 anställda efter att ha förlorat skattefinansierade bidrag till oppositionspartierna när det gick in i koalitionen med Tories.

Alternativen finns ”ett pund för ett pund" system där staten skulle matcha små donationer som samlas in av partierna - kanske upp till £ 20 - eller tillåter människor att göra en £ 3-per-års donation genom att kryssa för en ruta på sin deklarationsblankett. Ett annat förslag är att bevilja särskild skattestatus till politiska donationer som "gåva stöd" som systemet för välgörenhetsorganisationer.

Tories oroar sig för att öka den statliga finansieringen då den skulle kunna framkalla väljarnas kritik, men har stött en £ 50.000 tak för donationer - som i slutändan skulle göra slut på stora gåvor från supportrar som Lord Ashcroft, partiets förre kassör.

Facket misstror Ed Miliband förslag. Len McCluskey, den nye generalsekreterare för Unite, varnade Ed Miliband inte försvaga fackets inflytande. "Om någon försöker att bryta sambandet med de fackliga organisationerna kommer vi att motsätta sig detta. Detta är vårt parti, säger han till The Tribune. "Vad Ed måste förstå är att fackföreningsrörelsen skapade Labourpartiet. Om det finns människor som bara ser oss som en kassako, den givmilda mostern eller farbrorn som bara släpps in för att underteckna checkar, så kommer det inte att hända. Vi vill se till att våra åsikter och uppfattningar lyssnas till. "”

Skrivet av Andrew Grice politisk redaktör på The Independent 28 december 2011

Översättning: Ingemar E. L. Göransson

Museum på räls

Fortsatt tågkaos och försenade eller inställda tåg. Man kan få intrycket av att det är ett u-land som har överraskats av en naturkatastrof inte ett nordiskt land där vinter är något varje år förekommande. SJ skulle ju vara enligt alla för-sig-påare bättre förberedda än någonsin men hittills har kaoset och havererad järnvägstrafik slagit nya rekord trots förra årets bitande kritik mot sakernas tillstånd.

 

Varför inte låna av Norge?

Men egentligen är det inte så märkligt att det går, ursäkta uttrycket, åt helvete även vintern 2010-2011. Avregleringarna och fortsatta ”omorganiseringar” av infrastrukturen innebär att det saknas helhetsansvar och styrning av verksamheten.

Den heliga konkurrensens får råda och hela underhållet av järnvägen är idag en lekstuga och en röra av entreprenörer och underentrepenörer. Det handlar mindre om att få infrastrukturen att fungera utan mer om ”affärer”, ”upphandlingar” och annat som hör hemma i den marknadsliberala hemisfärens högre luftskikt.

Det visar sig också att beredskapen att tampas med snön när den kommer, alltså om den kommer, är usel och minst sagt obefintlig. Sverige har inom sina gränser enbart ett fåtal lok som kan ploga och X2000 tågen är idag så slitna och i så stort behov av reparationer att de inte klarar den minsta störning.

Banorna är illa underhållna, växlar likaså och nu blir det allt vanligare med strömavbrott vilket naturligtvis inte gör saken bättre.

Men nu har man funnit på råd. SJ tar ut gamla RC-lok (se länk) från deras pensionärstillvaro på museum och använder dem till plogning och även en gammal plog med 100 år på nacken tas till heders så det ”moderna” SJ och alla andra operatörer kan köra sina tågsätt och till och med kan komma fram till passagerares och gods båtnad. Helt följaktigt eftersom resten av den svenska järnvägen liknar alltmer ett museum.

Vad förnumstighetsminister Elmsäter-Svärd (M) säger om detta tilltag eller initiativ är okänd men det var kanske detta hon menade närt hon uttryckte sin tillfredställelse med hur Trafikvärket och operatörerna samarbetar.

Men jag förmodar att det gäller fortfarande att klä sig varmt och ta med mat om man skall ut på det svenska järnvägsnätet, eller hur ministern?

Text: Ingemar E. L. Göransson

Äntligen slut med daltet!

Äntligen slut på julfriden och åter till verkligheten. Och vilket verklighet sedan. Vi slipper det gamla kvävande förmyndarsamhället där alla även packet hade rättigheter.

Nu i den moderna tidens era så skiljer vi på pack och duktigt folk. Arbetslösa som inte biter samman och skaffar sig ett jobb snabbt hamnar utan ekonomisk ”trygghet” som det hette. Det gäller nu att bjuda till och blir man inte bjuden in i den samfälliga värmen då den är reserverad för de flitiga och duktiga.

De inbillningssjuka och deras vapendragare i läkarkåren ser den nya ordningen till att de hålls kort. Naturligtvis kan varje även döende göra något lite som de flitiga och framåt kan ha nytta av även om det bara är några timmar då och då och även om det sker i liggande ställning med dropp och hela ställeraschet .

Lathet och arbetsskygghet skall hållas med kort sele då arbete befordrar hälsa och välstånd.

Några s.k. akademiker påstår i Efter Arbetet nu senast att det inte finns någon relation mellan inflationsbekämpning och arbetslöshet. De påstår att jämviktsarbetslöshet är en myt och inget vetenskapligt bevis finns för detta. Självklart nys, för vem som helst vet om packets löner hålls nere så ökar ju inte priser mer än vad vi som vet bättre vill.

Varför kritisera och förfölja de vakna ungdomarna på Prime-byrån som försöker få in lite vett i de förstockade vänsteristerna på Sveavägen 68. Näringslivet har ju ända sedan 1970-talets början först med pionjären Sture Eskilsson på det dåvarande SAF försökt ställa till rätta jämlikhetstjafset i socialdemokratin till insikt om att det är skillnad mellan folk och fä.

Och sedan får det vara slut med kritiken mot vår förnumstighetsminister Elmsäter-Svärd som med sina glada tillrop skänker så mycket värme; ”ni får fira julafton en annan dag”, omtänksam ”klä er varmt och ta med mat om ni ska åka tåg” och inte minst hennes klara verklighetsuppfattning ”Trafikverket och SJ sköter järnvägstrafiken sååå bra”.

Vi skall alla tillsammans istället brista ut i tacksamhet till bokhållarna Fredrik Reinfeldt och Anders Borg som håller i kassan så skatten ytterligare kan sänkas för de duktiga och flitiga i vår herres hage!

God fortsättning!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Tid för kamp och strid

"Nu är det dags för fackföreningsrörelsen att protestera och försvara de grundläggande rättigheterna att strejka och rätten att försvara jobben, levnadsstandarden och offentlig service.”

Den som säger detta är Bob Crow det stridbara brittiska facket RMT ordförande. RMT vilket är spårvägspersonalen och sjömännen fackförening i Storbritannien har gjort sig känt som den kraftfullaste kritikern av både New Labours högersväng och nu av den sittande Cameronska liberal-tory regeringen.

I Storbritannien har facken varit de som lett de senaste månadernas protester mot nedskärningarna och den allt mer aggressiva politiken riktad mot löntagarnas rättigheter och arbetarnas villkor. Det har varit demonstrationer och strejker bl.a. i tunnelbanan i London. I första ledet har ofta Bob Crow och RMT stått under dessa dagar.

Vi har i Sverige mest sett studenternas protester mot försämringarna av möjligheterna för andra än välbeställda att studera på universiteten . De dramatiska höjningarna av avgifterna till högre studier har som följd att den sociala snedrekryteringen i högre studier ökar dramatiskt. Med de nya avgifterna som överstiger vad en vanlig arbetare tjänar under ett år före skatt blir det helt omöjligt för ungdomar från andra än välbeställda familjer att delta i högre studier.

Det är dags att protestera säger Bob Crow i sin ledare i förbundets medlemstidning RMT News i november. Det är dags att ta strid för arbetarnas och löntagarnas rättigheter är RMT:s budskap. En självklarhet kan tyckas men än mer med ett Labour-parti som mest ägnar sig åt att hitta tillbaka till sin grundideologi.

I Sverige är det likartat. Vi har ett socialdemokratiskt parti som i praktiken står utan ledning och likt ett fartyg utan styrman och befäl följer strömmarna likt en flygande holländare utan varken karta eller kompass. Var den skutan går i hamn är skrivet i stjärnorna.

Under tiden så har tyvärr inte fackföreningsrörelsen i Sverige heller insett att den måste ta ett ansvar. Ett ansvar för vart arbetarrörelsens fartyg skall färdas. Just nu är det mest utmärkande ett vakuum efter valförlusten som verkar ha kommit som en överraskning för alltför många.

Var finns initiativet, var finns den som i Sverige säger det självklara att vi måste ta upp striden för våra rättigheter? Det finns få Bob Crow i Storbritannien, men finns det någon i Sverige som har förmågan och viljan att ta strid för de fackliga rättigheterna, levnadsstandaren och offentlig service?

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Vem ljuger, Reinfeldt?

I lördags den 11 december 2010 inträffade den allvarligaste våldshandlingen riktad mot det svenska samhället i modern tid. Allvarligaste, då den uppenbarligen var ett terrordåd med tydligt politiska förtecken.

Varken morden på Olof Palme eller Anna Lindh kan i den betydelsen jämföras med lördagens misslyckade terrordåd. De två morden var inte primärt politiska utan verk av förvirrade individer och i fallet med Palme är det fortfarande oklart om ens Palme var målet. Allvarligare också än Baader-Meinhofs-ligans sprängning av den dåvarande Västtyska ambassaden 1975 då den var inte riktad direkt mot Sverige utan mot Västtyskland.

Mycket tyder på att det misslyckade terroristdådet hade långt större allvar än vad som kan komma från en enskild förvirrad person oavsett om den är drabbad av religiös eller politisk fanatism. Det finns enligt Säpo och polisen trådar som leder till extrema fundamentalistiska islamistiska grupper i England och Irak. Orsaken till attentatsförsöket skall ha varit Sveriges närvaro i Afghanistan och Lars Vilks konstnärliga verksamhet.

Likheter med tsunamihanteringen

Oavsett om attentatet misslyckades eller inte var det en mycket allvarlig händelse som ställer ett antal viktiga frågor om säkerheten i Sverige och om hur den svenska krisberedskapen fungerar. Efter Estonia och tsunamin 2004 blev det stora konvulsioner och berättigad kritik riktades mot krisberedskapen.

Det fungerade tveksamt i samband med Estonia och direkt klandervärt i samband med tsunamin. I båda fallen hade dock inte ansvariga saken helt i egna händer då det var händelser som skedde utanför vårt territorium och i fallet med tsunamin 2004 på andra sidan jordklotet under årets största helg, julen.

Ändock fungerade krisberedskapen illa, ansvariga politiker tog inte saken på allvar, tjänstemän på UD gjorde inte det de borde och informationen var helt under all kritik. Det fick konsekvenser och kom i fallet med tsunamin att bidra till att fälla regeringen Persson i valet 2006.

Hur fungerade då det nu december 2010 i samband med den misslyckade terrorincidenten mitt i Stockholm och några få kilometer från Rosenbad och riksdagen. Det finns all anledning att ifrågasätta om det fungerade speciellt väl denna gång heller och inte minst hur informationen till allmänheten fungerade.

Korrekt information nödvändig

Information är av största vikt och av vital betydelse för att skapa en säker situation och motverka ryktesspridning. Detta måste fungera oavsett tid på dygnet eller dag på året. De brister som fanns i samband med Estonia och inte minst tsunamin i Asien upprepades på nytt och det var mer tur än skicklighet att det inte blev värre förvirring nu än nödvändigt.

Klockan 17.00 sprängs en bil i Stockholm på Olof Palmes Gata alldeles i närheten av Drottninggatan. Straxt därefter spränger sig en man, en självmordbombare, i luften. Det sker på Bryggaregatan ca 300 meter längre bort. Mannen var utrustad med ett bombbälte, en bomb i en ryggsäck samt ytterligare något som har beskrivits som en tryckkokare.

Enligt Säpo var det ett misstag eller en olyckshändelse att bomben sprängdes just här utan målet var ett annat där det skulle skapa maximal effekt som järnvägsstationen på Vasagatan eller Åhléns varuhus.

Reinfeldt informeras

Klockan 18.00 informeras statsminister Reinfeldt om det inträffade vilken därefter går på kungamiddag. Han anländer dit cirka kl 19.00 för kungens middag är till Nobelpristagarnas ära. Även Carl Bildt med respektive är närvarande på middagen precis som kulturministern med sin make. Det finns alltså tre regeringsrepresentanter på kungamiddagen. Alla tre enligt uppgift stannar till kungaparet reser sig och går. Allt annat är enligt slottets informationschef Nina Eldh ett brott mot etiketten.

Middagen avslutas kl 23.00 varefter statsministern och hans följe återvänder hem. Samma sak gäller de övriga gästerna. På middagen serveras fyrarättersmiddag tillsammans med alkohol.

Polisen “särskild händelse”

Klockan 20.20 beslutar Stockholmspolisens tjänstgörande befäl polisöverintendent Anders Thornberg att händelserna på Olof Palmes Gata att de är att betrakta som en ”särskild händelse” vilket innebär att Säpo går i stab enligt uppgifterna från Stockholmspolisen.

klockan 20.40 informerar Säpo regeringen genom justitiedepartementet att man har gått i det som kallas stab vilket innebär att regeringskansliet är därmed informerat om att händelserna på sena eftermiddagen och kvällen vid Olof Palmes och Bryggaregatorna är “en särskild händelse” vilket på ren svenska innebär att man betraktar det som terroristbrott.

Klockan 09.00 den 12 december övertar Säpo förundersökningen då man betraktar det inträffade som ett terroristbrott.

Bildt twittrar

Kring midnatt twittar Carl Bildt att "Most worrying attempt at terrorist attack in crowded part of central Stockholm. Failed – but could have been truly catastrophic..". Detta var det första som kom från den svenska regeringen och det enda som skulle komma innan statsminister Fredrik Reinfeldt kallade till presskonferens till 12.30 på söndagsförmiddagen. Tiden troligen vald för att få maximalt pressintresse då det var samma tid som lunchekot sänds. Men dock märklig då den kommer hela två och en halv timma efter Säpos presskonferens.

Carl Bildts slutsats att händelserna kl 17.00 är ett sannolikt försök till terrorism kommer alltså redan vid midnatt. Bildts twitterinlägg måste rimligen grundas på polisens slutsats. Det innebär i så fall att statsminister och regeringen redan då var införstådda med vad som skett. Varför då inte agera offentligt utan vänta 12 timmar ytterligare medan rykten och skvaller florerar vilt på bl.a. nätet?

Vad hände mellan 18.00 – 12.30

Den stora frågan är vad hände i mellantiden. Varför kom inget offentligt uttalande från regeringen förutom Bildts twittrande som knappast kan kallas offentligt uttalande än mindre görs det offentliga försök att motverka det skvaller och ryktesspridning som pågick under lördagskvällen och natten.

Olika extrema grupper spekulerade, allt från främlingsfientliga grupperingar till de sedvanliga sladdertackorna höll låda och kunde ha ställt till åtskilligt allt medan regeringen var tyst. Slasksiten Flashback exempelvis hade uppgifter om vem gärningsmannen var före midnatt.

Enligt uppgifter från Reinfeldts presschef Roberta Alenius så informerade polisen och säkerhetspolisen successivt under kvällen och natten regeringen och statsminister om vad deras slutsatser var av händelserna på lördagseftermiddagen i Stockholm city.

Exakt när polisen drog slutsatsen att det var att betrakta som ett terrordåd som gått fel har varken polisen eller regeringskansliet viljat uppge. Däremot informerade Säpo justitiedepartementet klockan 20.40 att man gick i stab vilket då är en tydlig signal om att Säpo ser allvarligt på det som skett. Men det är uppenbart att så skett.

Vem talar sanning

Den här informationen motsäger därför Reinfeldts och hans pressekreterare Sebastian Carlsson uppgift från i söndags att Reinfeldt inte fick någon information förrän kl 10.00 söndagsmorgonen vilket skulle inneburit att Reinfeldt skulle ha informerats i samband med Säpos presskonferens vid samma tid.

”Vi tittade inte på TV för att få information”, var Alenius kommentar till detta. Utan som sagt regeringen och därmed Fredrik Reinfeldt hade informerats tidigare under natten och kvällen.

Men det stämmer inte heller med vad Reinfeldt själv sa vid söndags lunch på presskonferensen då han uppgav att han inte fått bekräftelse att det var terroristattack förrän ”på förmiddagen” dvs. söndagen den 12 december.

Detta stämmer alltså inte med de uppgifter som kommit från både polis och regeringskansliets krisberedskapsenhet där dess chef Lars Hedström inte vill kommentera detaljer, men bekräftar att som han säger ”följt rutinerna”. Säpos presstalesman Sofia Olive har också bekräftat tidsuppgifterna.

Nya frågor

Händelsekedjan ställer därför flera nya frågor kring regeringens agerande och speciellt kring Fredrik Reinfeldt prioriteringar.

Varför ger man olika uppgifter från regeringskansliet i söndags respektive idag (tisdag) om när regeringen hade informerats av polisen och säkerhetspolisen om att man bedömde det inträffade som ett terroristdåd?

Varför uppger Reinfeldt på söndagens presskonferens att han informerats på förmiddagen när alla andra uppgifter snarare tyder på att han informerats både av krisberedskapen och polisen under natten?

Varför valde statsministern inte att gå ut redan på kvällen och lugna svenska folket utan valde att gå på kungamiddagen?

Varför valde Carl Bildt att gå ut på Twitter istället för att regeringschefen statsministern kommunicerade med svenska folket för att motverka skvaller och tilltagande ryktesspridning?

Varför väntade Reinfeldt med sin presskonferens till söndag lunch?

Händelserna i Stockholm den 11 december 17.00 och hanteringen av dessa från regeringen och då främst statsminister Fredrik Reinfeldt påminner om det taffliga hanterande som tsunamin fick av den dåvarande regeringen Persson. Fredrik Reinfeldt har åtskilligt att förklara och vi är många som väntar på dessa svar.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Uppgifterna i den artikeln är grundade på intervjuer med personer från regeringskansliet, Slottet, Stockholmspolisen och Säpo.

Inte trovärdigt Reinfeldt

Det är något märkligt med statsminister Reinfeldts agerande under natten mellan lördag och söndag. Enligt uppgift från hans pressekreterare Sebastian Carlsson nu ikväll så var Fredrik Reinfeldt på kungamiddag. På frågan om det innebar att han inte var anträffbar så var han det enligt uppgift given på telefon ikväll.

Var då statsministern informerad i mellantiden från 18.00 till 10.00 söndag morgon om de slutsatser som SÄPO dragit av brottsplatsundersökning och de fynd som gjordes på lördag kvällen och natten. Samma slutsatser som blev offentliga och kom att betrakta bilsprängningen och självmordet som ett terrordåd av SÄPO på presskonferensen på söndagsmorgonen kl 10.00.

Frågan som hänger i luften och inte pressekreterare Carlsson ville besvara var om statsminister Reinfeldt informerades under middagen och under natten om de fynd och slutsatser som SÄPO och polismyndigheten i Stockholm drog och som ledde till slutsatsen att det var frågan om ett terrordåd.

Enligt Carlsson så fick Reinfeldt först kl 10.00 på söndagsmorgon redan på polisens slutsats – det var ett terrordåd som hade skett på Olof Palmes Gata mitt i Stockholm och bara några km från maktens centrum och riksdagen.

Märkligheter

Detta förefaller märkligt. Är det rimligt att tro att SÄPO inte informerar statsministern om sina slutsatser innan man går ut i offentlighet med dessa. Enligt Carlsson var det som skedde.

Man kan enbart dra två olika slutsatser av detta. Antingen har SÄPO missköt sig synnerligen ordentligt så det är tjänstefel för det måste vara SÄPO:s uppgift att informera statsministern innan man håller presskonferens och slutsatserna måste ha dragits väsentligt tidigare än kl 10.00 på söndagsförmiddagen.

Den alternativa slutsatsen är att statsminister Reinfeldt inte har informeras av sin stab vilket verkar lika märkligt annars kan det endast bli en slutsats antingen har Reinfeldt inte varit anträffbar under middagen och natten eller att han inte har brytt sig om informationen.

Reinfeldts omdöme

Det som kan tyda på detta är att Carl Bildt redan vid midnatt drog slutsatsen som SÄPO – det var ett terrordåd som skedde i Stockholm kl 17.00 lördagen den 11 december 2010. Oavsett vilket som är sanningen är det oroväckande vilket som för bedömningen av krisberedskapen i huvudstaden.

Sanningen måste komma fram för annars blir det svårt att bedöma regeringens och inte minst Reinfeldts omdöme som ytterst ansvarig för Sveriges säkerhet.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Reinfeldt, döljer du något?

Söndagen har blivit märklig. Den ena presskonferensen efter den andra men få svar av värde på dessa. Än mer de viktigaste frågorna har inte ställts av journalistkåren. De frågor som ger en bild av vad som har hänt i maktens centrum och vad regeringen egentligen har haft för sig eller inte haft för sig.

Det finns ett antal frågor som bör få svar:

1. Finns det ett dubbelkommando i regeringen? Har inte Reinfeldt kontroll över sin utrikesminister?

2. Varför informerade inte SÄPO statsministern före sin presskonferens kl 10.00 på söndagsmorgonen? Enligt Reinfeldt visste han inte förrän dess att det var ett terrordåd som misslyckats.

3. Är det sannolikt att statsministern inte informerades under natten om vad SÄPO och polisen kom fram till; rörbomber, sprängda bilar, e-post med hot till media osv. Har inte SÄPO informerat så har de djupt missköts sig, har Reinfeldt nonchalerat informationen är det en grov missbedömning eller gick inte statsministern att få tag på under natten av någon anledning?

4. Hur kunde Bildt bedöma händelserna som terrordåd vid midnatt medan Reinfeldt var inte kapabel att göra detta förrän på förmiddagen?

5. Höjdes beredskapen i katastrofberedskapen när det stod klart för polisen och SÄPO att det troligen var ett terrordåd och vid vilken tid under natten kom man fram till dessa slutsatser?

Dessa frågor behöver besvaras och det snarast för de ger en blid av hur vår katastrofberedskap ser ut i verkligheten.

Det är allt för många oklarheter i händelseförloppet för att regeringen skall kunna gå från detta. Det ställer frågan om Reinfeldts omdöme än en gång på sin spets.

Hur kan han acceptera en utrikesminister som så uppenbart desavouerar statsministern i en så viktig fråga som om Sverige är utsatt för ett terrorhot.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Varför så tyst och vem är statsminister egentligen?

I går kväll hände som inte ska få hända – ett troligt terrordåd i Stockholms innerstad. En man utrustad med rörbomber och enligt uppgifter en väska med spik sprängde sig själv i luften. Exakt vad som skett är inte helt klart men SÄPO betraktar både bilen som sprängdes och självmordsbombaren som terrordåd.

Sverige har varit utsatt för terrordåd tidigare när Baader-Meinhof-ligan slog till mot Västtyska ambassaden på 1970-talet. Så uppgiften om att det här är första terrordådet i Sverige är alltså inte helt korrekt.

Det allvarliga är att en än gång lämnas vi som medborgare ut till spekulationer och brist på information. Det enda av officiellt uttalande som fanns fram till presskonferensen på Rosenbad 12.30 söndagseftermiddag var Carl Bildts privata twitter från midnatt där han beskrev det inträffade som ”terrordåd”.

På Reinfeldts presskonferens bekräftade statsministern att han informerades först vid 18.00-tiden på lördagskvällen, dvs. ca en timme efter det inträffade. Likaså att han hade informeras av polisen vid 22.00 samma kväll att polisen såg händelsen som ett terrordåd.

RÄTTELSE!!! Reinfeldt uppger själv i en intervju med TV4 att han vid 10.00 på söndagsmorgonen fick information att det var ett "terrordåd". Detta är i sig lika märkligt för det innebär att statsministern blev informerad kort innan eller samtidigt som SÄPO gick ut med den uppgiften. Fick inte SÄPO tag i statsministern under nattaen eller var Reinfeldt oanträffbar. Men inte minst redan under natten var utrikesminister Bildt ute med samma uppgifter. Talar inte ledande regeringsföreträdare med varandra?

Frågan som ställer sig är givetvis varför kom det inget uttalande från regeringen på lördagskvällen med tanke på misstanken om terroristdåd? Är det inte statsministerns och regeringens uppgift att motverka ryktesspridning och oro speciellt efter en händelse av så här allvarligt slag.

Det enda som kom från regeringshåll mellan 18.00 till dagen efter 12.30 var ett twitterinlägg från utrikesministern. Inget annat utan en total tystnad som naturligtvis späder på oro och ryktesspridning. Redan under natten fanns det främlingsfientliga angrepp på nätet och rykten som spreds om händelserna i Stockholms innerstad.

Det finns all anledning att ifrågasätta regeringens agerande och inte minst Reinfeldts saktfärdighet och omdöme. Likaså hur god är Sveriges krisberedskap i situationer som denna. Vi ska komma ihåg hur tsunamin och den tafflighet som den sköttes på från utrikesministern då och hur den kom att bidra till att regeringen Persson förlorade valet 2006.

Jämför man den mediestorm som var då med den servilitet som journalisterna visade på Reinfeldts presskonferens trots att Stockholm hade drabbats av vad polisen betraktar som terroristdåd bara 18 timmar tidigare.

Tystnad och brist på information är de viktigaste bundsförvanterna för mörka krafter och deras syften. Som det är nu så är Reinfeldts regeringens agerande uppseendeväckande lojt och klandervärt.

Det måste klargöras varför Reinfeldt inte gjorde något förrän efter 18 timmar och hur det är möjligt att utrikesminister negligerar sin statsminister på det sätt som Bildt gjort.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Reinfeldt gör som “storebror” säger

Det är på gränsen till pinsamt att se kryperiet för amerikanska intressen från den svenska regeringen. Sverige har under flera regeringar agerat transportkompani åt USA. Detta har skett i ökad utsträckning efter den 11 september.

Vi kommer ihåg hur CIA eller vem det nu var fick hämta två egyptier och forsla dem till tortyr i deras forna hemland. Vi har fått bevittna hur Sverige på andra sätt bistått USA i det s.k. kriget mot terrorn. Och nu senast hur Reinfeldt själv tog sin miljöminister Carlgren i örat då den vågade yppa några timida anmärkningar mot USA:s brist på engagemang i klimatfrågan.

Det är uppseendeväckande att se hur det går att ta telefonen och tala om för den svenske statsministern var skåpet ska stå för att få tyst på den mest lågmälda och försynta kritiken mot USA:s intressen.

Det är också uppseendeväckande att se hur statsministern faller till föga inte bara i sak utan med själ och entusiasm för att möta amerikanska stormaktsintressen.

Andra uppgifter som kommit fram den gångna vecka är att det funnits ett underrättelsesamarbete där USA har tillsammans med svensk personal tillåtits spionera på svenska medborgare. Allt med moderaternas Ask som tillskyndare.

Man kan ju undra i sitt stilla sinne om Sverige är med den nuvarande regeringen på väg att bli en delstat i den amerikanska unionen?

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Mikael Wiehe ny CD-EP till 1:a maj

Musiken har alltid haft en stor betydelse. Musik kan förmedla känsla och har en fantastisk förmåga att skapa gemenskap. På LO var jag delaktig i  flera olika musikproduktioner varav två CD som gavs ut inför 1:a maj åren 2007 och 2008.

Nu återupptar Ord & Kulturproduktioner detta i och med den CD-EP som planeras att utkomma i april med 4-6 tidigare icke publicerade inspelningar med den välkände och uppskattade sångaren och låtskrivaren Mikael Wiehe.

"Vi låter oss inte besegras" är en samproduktion mellan Tommy Karlsson; Red Voices, Mikael Wiehe och Ord & Kulturproduktioner med stöd från ABF.

Ord & Kulturproduktioner inbjuder till förhandsbeställningar av ”Vi låter oss inte besegras” som bara kommer att distribueras på detta sätt. Dvs. för att få plattan måste man förbeställa den till sin organisation eller liknade.

Givetvis kan även privatpersoner beställa den, men den minsta beställningen är 10 ex. Endast beställningar per post eller e-post, muntliga beställningar skall bekräftas skriftligt.

Beställningar skall vara Ord & Kulturproduktioner tillhanda senast den 1 mars 2011 och är bindande. Endast beställd upplaga kommer att produceras och minimiupplaga för att produktionen skall genomföras är 10.000 ex totalt.

Det blir möjligt att få sin logotype på omslaget och då till självkostnadspris.

Prislista

10-50 ex 30 kr/ex

50-100 ex 25 kr/ex

100 -   ex 20 kr/ ex

Moms tillkommer med 25 % samt porto/distributionskostnader.​

Beställningar görs till ordochkultur@telia.com

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Återupptäck # 13; Them

Under den här rubriken kommer jag att skriva om band och musiker som är kanske lite bortglömda i den stora publikens öga.

Van Morrison känner de flesta till, men idag är det få som i dag lyssnar på hans tidiga period på Decca och i bandet Them. Gruppen startade i Belfast på den berömda Maritime Club som var centrum för den nordirländska beat och R & B-vågen i mitten på 1960-talet.

Det som utmärker mycket av musiken från Belfast är ett drag av paranoia. Grupper som The Wheels, The Bats och inte minst Them har detta stråk i musiken ganska tydligt. Än tydligare blev det senare när gruppen Belfast Gypsies gjorde låtar som ”Secret Police”.

Nordirland var en del av Storbritannien precis som idag och det här var åren innan ”The Troubles”, dvs innan IRA hade börjat sin kampanj för att försöka förena de norra grevskapen med självständiga Irland i Södern.

Det paranoida draget var tydligt hos Them och Van Morrison. Sånger som ”Mystic Eyes” går uppenbart tillbaka på en keltisk tradition av mystisism. Det finns också ett derag av mörker och alienation i de tidiga Them-inspelningarna.

Gruppen var notoriskt instabil. Morrison var en precis som idag en sur och svår man att jobba med. Historierna om hur han kunde dra till sina musiker om han var missnöjd är legio än undantag. Så ryktet som svår att ha att göra men grundlade Morrison för snart 50 år sedan.

Irland har haft en levande kultur i århundraden; Brendan Behan, James Joyce, Oscar Wilde, Jonathan Swift och U2 är bara några namn som har gett ön dess rykte som kulturellt Mecca.

De första inspelningarna bandet var en demo av bl.a. T-Bone Walkers ”Stormy Monday Blues” och Slim Harpos ”Don´t Start Crying Now”. Andra inspelningar som gjordes i Peter Lloyds studio på Cromac Street var ”Philosophy” och ”One Two Brown Eyes”. De sistnämna kom sedan att ges ut på Thems helt omöjliga att hitta EP från 1969. De förstnämna har sett dagens ljus på en bootleg ”Here Comes Van Morrison”. För övrigt innehåller den de flesta av kända live-inspelningar som finns med bandet.

Them gick in i studio i London och kom mellan 1964-1966 att spela in två LP, en handfull singlar och en EP. Man kan knappast säga att de var en kommersiell framgång i Storbritannien men i USA blev de kult och i Holland stora.

När man nu lyssnar på inspelningarna så nästan över 40 år sedan slås man av hur tidslösa Them var. Musiken berör fortfarande och kvar lever klassiker som ”Gloria” och ”Mystic Eyes” – allt beroende på Van Morrison vill jag påstå. Den som vill uppleva Van Morrison innan han blev berömd ska bekanta sig med Them.

Här är några plattor värda att skaffa:

The Story Of Them featuring Van Morrison (Deram)

Innehåller allt studiomaterial inklusive alternative versioner. Tyvärr utgången sedan länge men finns till ganska höga priser, tyvärr.

Here Comes Van Morrison (Asterisk Disk)

En bootleg av god kvalitet, (okay i huvudsak) . Innehåller de mesta kända livematerialet med Them, Belfast-demon och inspelningar med The Monarchs Showband, debutbandet, med Morrison på sax.

Belfast Beat – Maritim Blues (Big Beat)

Här finns andra Belfastband som de lysande The Wheels. Svår att hitta idag men sök på nätet.

Här är en av få  videos som finns på youtube med bandet:

Text och research:  Ingemar E. L. Göransson

Veckans jobb

Under veckans som kommer har jag en del möten inbokade men framför allt ska jag skriva, skriva och åter skriva på boken om “Arbetarrörelsens kris och marknadsliberalismen” (prel. titel)

Inbokat är dock:

Torsdag den 9 december

Vart går arbetarrörelsen nu?

Seminarium på Byggnads avd 35 års repskap

Plats Folkets Park, Linköping kl. 19.00

För ytterligare information se här

Mvh/Ingemar E. L. Göransson

En stor reformistisk potential

Finns det en potential för en reformistisk politik i dess rätta betydelse? Finns det i samhället och bland medborgarna t.o.m. en acceptans av en politik som bygger på solidaritet och rättvisa. Jag menar att det är så men vad som det inte finns stöd för är en politik där skatten försvinner in i ett svart håll av byråkrati och maktspel.

För en tid sedan publicerade Demoskop en undersökning som innebär att 57 procent av de tillfrågade anser att det stämmer helt eller bra att ”det är viktigt att utjämna ekonomiska skillnader mellan människor” och det är enbart 12 procent anser att ”stämmer dåligt eller inte alls”.

I samma undersökning uppger också 58 procent att socialdemokraterna är deras förstaval som parti om partiet uppfyller förutsättningen att de har en partiledare man hyser förtroende för och för en politik som ”gynnar”.

Inte nog med det. I en undersökning som publicerats i helgen ”Välfärdsopinion 2010” från Umeå Universitet är stödet för ökat skatteuttag till välfärdssektorn tydligt.

På frågan ”kan du tänka dig att betala mer skatt om den går till….” svarade väsentligt fler än 2002 att de var beredda att betala mer skatt om den gick till välfärdssektorn.

	Ja, 2002 i %	Ja, 2010 i %	Ökning i %
Sjuk- och hälsovård	65	75	15,4
Stöd till äldre	60	73	21,7
Stöd till barnfamiljer	39	51	30,8
Socialbidrag	25	40	60
Skolan	61	71	16,4
Sysselsättningspolitiska insatser	31	54	74,2

Källa: Välfärdsopinion 2010, Umeå universitet (TT)

Vad kan man dra för slutsatser av allt detta. Jo att det är en myt att socialdemokratin inte skulle kunna driva en socialdemokratisk politik. Att skatteviljan är lägre nu än tidigare, tvärtom om man ska döma av rapporten ovan.

Likaså är att det finns en acceptans för en ökad en jämlikhetspolitik men också en politik som innebär att det finns stöd för att utjämning mellan olika skikt och grupper i samhället.

Stefan Svallfors som är ansvarig  för ”Välfärdsopinion 2010” konstaterar att stödet för välfärdsstaten är stabilt, t.o.m. ökande sett från 2002.

Han säger vidare att – “Jag tror att folk i största allmänhet inte ser någon större skillnad mellan de största partierna”. Svallfors tror istället att det var andra saker som avgjorde valet i september.

Vad som behövs är en tydlig socialdemokrati som vågar föra en socialdemokratisk politik. Och här kanske problemet ligger, förmågan och viljan saknas hos en ideologisk vilsegången socialdemokratin för att tala med professor Johan Hinnfors i Göteborg.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Kriskommissionen gör det lätt för sig

I dag har den socialdemokratiska kriskommissionen lämnat sitt svar på varför socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val sedan 1914. Utan att läst hela rapporten utan har att gå på vad media i övrigt säger så kan man ändå dra vissa slutsatser med reservation för att SvT Rapport må ha fastnat för det som är nyhetsmässigt mest slående.

Enligt Rapport ska orsaken till valnederlaget vara att det röd-gröna samarbetet började alltför otydligt och schabbligt. Andra orsaker var att moderaternas retoriska närmande mitten och en obegriplig skattepolitik. Till detta skriver man rent ut att Mona Sahlin personligen hade sämre förtroende än Reinfeldt och Borg.

Sammanlagt blir denna förklaringsmodell att lägga skulden på Mona Sahlin som person och partiledare får nu bära hundhuvudet för partiets hela misslyckande.

Förklaringsmodellen gör det också möjligt att peka finger mot några få att de får ta ansvaret medan resten av partistyrelsen och inte minst VU frikänns från ansvar i övrigt.

En bekväm lösning då det inte skakar skeppet alltför mycket och efter extrakongressen i mars kan det åter bli “business as usual”. Det innebär också att det blir inget av att ”vända alla stenar” som utlovades när kommissionen tillsattes vilket säkrar övrigas positioner i partiet.

Alltså det blir inget med att alla i partistyrelsen ställer sina platser till förfogande vilket garanterar i sin tur ingen dramatisk förändring av politiken eller ens ett prövande av politikens helhet.

Undviker grundorsakerna

Under de senaste åtta valen har (S) fått sämre resultat än föregående val. Det finns två undantag; missnöjesvalet med Bildt 1994 och valet 2002.

Rapporten från kriskommissionen verkar inte beröra de djupt liggande orsakerna till det förlorade förtroendet som socialdemokraterna har drabbats av. Professor Johan Hinnfors vid Göteborgs Universitet menade efter valet att ”socialdemokraterna har gått vilse ideologiskt och förvirrat sina kärnväljare”.

När endast 22 procent av de arbetande röstar på partiet medan moderaterna drar fram som det parti som får löntagarna med sig tack vare att man spelar på egoismen i form av skattesänkningar och att man pekar finger mot de som är arbetslösa och sjuka.

Socialdemokraterna i sin tur lyckades inte att lyfta solidariteten och jämlikheten som grunden för politiken. Och det är naturligtvis svårt när partiet under en lång följd av år tagit till sig och accepterat den marknadsliberala samhällsanalysen.

30 år av försyndelser

Det tappade förtroendet när (S) körde över sin egen opinion och anslöt Sverige till EU och därefter Maastrichtavtalet och därmed accepterade jämviktsarbetslösheten som princip för den ekonomiska politiken. När sedan (S) under Perssons era löste de ekonomiska problemen med marknadsliberala metoder som hade stora likheter med Bildts regerings politik försvagades förtroendet ytterligare.

Under 2000-talets första decennium har identitetspolitiken blivit socialdemokratins strategi. Det har blivit ett sökande efter olika ”politiska åtgärder för särskilt utsatta grupper” som statsvetaren Bo Rothstein skriver i en artikel på Newsmill den 22 september.

Konsekvensen av att partiet har allt mer lämnat den generella välfärdspolitiken har gett ett kraftigt minskat förtroende hos partiets kärnväljare. Socialdemokraterna har under trycket från den marknadsliberala politiken gått från vad Rothstein kallar majoritär politik till identitetspolitik vilket har gett den nedåtgående trenden i förtroende och därmed i valresultat. Trenden sedan 1982 med sex av åtta val med sämre resultat i förhållande till föregående val talar sitt eget språk.

Man kan undra vad som är syftet med en kriskommission som inte berör detta och denna nedslående trend utan söker enkla lösningar samtidigt som man pekar finger gentemot partiledaren utan att söka en djupare förklaring till partiets och därmed arbetarrörelsens värsta kris sedan partisprängningen efter ryska revolutionen.

Kan det vara att behålla sina maktpositioner, i vart fall löser det inte arbetarrörelsens nuvarande kris och ökar inte möjligheterna att komma tillbaka i regeringsställning 2014. Men det kanske inte var kriskommissionens uppdrag?

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Skjut inte på pianisten

”Skjut inte på pianisten det är inte han som skrivet stycket!”

Så skulle man kunna sammanfatta vinterns inledande järnvägselände. Det är inte SJ primärt som har ansvaret för att allt gått åt helvete. Att tågen inte går i tid, att X2000-tågen är nedslitna intill förstörelse, att banorna inte räcker till, att växlarna inte fungerar osv. Det är inte i första hand pianisten, dvs SJ:s styrelse utan kompositören av den marknadsliberala lekstugan som järnvägen har utvecklats till i Sverige.

Lokaltidningen Östgöta Correspondenten som i dagens tidning i en ledare (2 dec 2010) menar att hela eländet beror helt att SJ har en dålig ledning inte på regeringens politik eller Gud förbjude de marknadsliberala avregleringarna och privatiseringarna. Måhända SJ:s ledning inte är den ultimata precis, men huvudorsaken ligger just i det senare och den lekstuga som det medfört av entreprenörer och underentreprenörers underentreprenörer som inte har någon som helst samordning eller kännedom om varandras görande och låtande.

För vad kan SJ:s ledning göra med de direktiv man har. Det viktiga med SJ numera är inte att transportera människor och gods utan att vara lönsamt. SJ skall kort sagt som vilket AB som helst producera vinst inget annat. Det innebär också att materialen måste gå mer eller mindre 24-7 för att vara lönsamt och underhåll blir något som sker bara när det går sönder. Allt annat underhåll blir en belastning på vinsten.

Det liknar hur det var när jag jobbade på ett åkeri i Linköping på 1970-80-talet och kommer in på verkstaden och vill ha nya torkarblad. Verkstadschefen tar en trasa med T-doja och torkar av bladet och säger;

-”Kör ett tag till får vi se om det inte blir bättre!”

Och det är precis vad SJ gör, man kör ett tag till och hoppas det blir bättre för det finns varken pengar eller tid till underhåll.

Mycket av eländet beror också på underdimensionerad kapacitet i infrastrukturen. Helt enkelt, det finns inte spår så det räcker och de som finns är inte underhållna efter behoven. Regeringen skär nu ner på underhållet de kommande fem åren vilket innebär att det kommer att bli än värre.

Sverige har hittills varit befriade från svåra tågolyckor men under det senaste året har det skett flera uppmärksammande olyckor som krävt människoliv i Östergötland. På Linghems station blev en snöskottare förra vintern överkörd av ett X2000 och för några månader sedan körde ett annat X2000 in i en grävmaskin som jobbade på spåret och en passagerare omkom.

(Foto BBC)

Storbritannien har sedan 1980-talet haft ett antal mer eller svåra olyckor som sammanlagt inneburit ca 120 dödsfall och hundratals skadade. En stor del av dessa olyckor har berott på brister i underhåll och andra följder av avregleringarna av brittisk järnvägstrafik. Från fackligt håll, RMT, menar man att huvudorsaken är just avregleringarna och privatiseringarna av brittisk järnväg.

Vi har all anledning att fråga oss inte om utan när sker den stora olyckan likt Hatfield eller Landbroke Grove i Londonområdet. Men skall det behöva ske innan politikerna inser att infrastrukturen är inget lämplig att leka affär med?

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Vinter och järnvägskaos

 

Då var det vinter igen och kaos i järnvägstrafiken. Tågen var igår minst en till två timmar sena. Det var växelfel, signaler som la av eller bara lyste rött, X2000 som inte funkade osv. Inte för vädret var exceptionellt egentligen; några grader kallt och normalt med snö. Men idag är det tillräckligt för att hela infrastrukturen skall få hicka och, ursäkta uttrycket,  skiten skall lägga av.

Men skulle inte trafiken på järnvägen fungera även i normal svensk vinter. Jo, man kan tycka det, men sanningen är att den gör det inte och orsaken till detta är helt politisk. Orsaken ligger i de olyckliga besluten som fattades på 1990-talet om bolagisering och på de av avsuttna och sittande regeringars beslut om avregleringar och privatiseringar av järnvägsunderhållet.

Idag ligger underhållet på andra än på SJ vilket fått konsekvensen att den lokala kännedomen inte finns längre och underhållet enbart görs utifrån akut behov och efter lönsamhetsbedömningar. När SJ var ett sammanhållet verk så var inte lönsamhet som var det styrande för verksamheten. Det viktigaste var tvärtom att tågen gick och att man kom fram enligt tidtabell.

Den marknadsliberala lekstugan har inte gett annat än sämre järnvägstrafik och när det råkar vara några grader kallt och lite snö som betyder som på sista tiden att varken tågen går i tid eller kommer fram överhuvudtaget.

Det är dags att göra upp med en politik som bara fungerar i högkonjunktur och vackert sommarväder!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson