Spela inte Svarte Petter med demokratin

Sitter regeringen och oppositionen och spelar Svarte Petter med demokratin? Svarte Petter är naturligtvis SD som ingen vill få på handen. Men innebär det att demokratin skall upphöra? Dvs. att oppositionen skall upphöra att lägga egna förslag och bli röstboskap i Reinfeldts systemskifte, m.a.o. nedrivandet folkhemmets sista rester och välfärdsstaten skall genomföras med stöd, indirekt eller direkt, från den röd-gröna oppositionen.

 

(Foto Ulf Höijer, Aftonbladet)

Om så är fallet kan vi ju införa ett system med Kung Fredrik I som i sin allsmäktighet av Guds nåde styr det arma kungariket.

Så, söker Fredrik Reinfeldt fri lejd och oinskränkt makt de närmaste fyra åren? Tror Reinfeldt att han kan med Sverigedemokraterna som hot likt en Svarte Petter få oppositionen att acceptera minoritetsregeringens postulat och inskränkta maktpolitik.

Än mer, inbillar sig Reinfeldt att demokratin skall sättas helt ur spel p.g.a. ett populistiskt och halvfascistiskt SD kommer ta alla chanser att hänga på vad de tror är en poänggivande politik. Det borde inte vara så, men det kan bli det om inte de röd-gröna synar Svarte Petterbluffen och istället bedriver en skoningslös oppositionspolitik de närmaste fyra åren.

Vi har fått de senaste dagarna uppleva ett ynkligt spel, den första given i en fyra år lång Svarte Petteromgång, som kommer att fortsätta under hela mandatperioden vilket är att inte förvåna sig över. Reinfeldt vill permanenta sin och moderaternas maktställning och har inget emot om det sker med hjälp av SD:s existens.

Reinfeldt kommer i varje fråga att peka med fingret mot oppositionen och säga lägger ni era förslag blir det med hjälp av SD för de kommer att ta alla chanser att utöva utpressning mot oss i alliansen.

Den första given blir nu om budgeten där det inte ens är säkert att oppositionen lägger en skuggbudget. Om så sker är det första gången i modern historia som riksdagens opposition inte har något eget förslag – m.a.o. walkover för högerregeringen som därmed vars kort inte kommer att synas. Första given vunnen!

Den andra given kommer att handla om tillsättandet av talman där nu ledarsidorna i borgerlig press gråter krokodiltårar över den eventuella risken att oppositionen har självklara krav och synpunkter på talmanspostens utnämning. Anslut er till högerns förslag är givens bud och den sittande regeringen slipper Svarte Petter – andra given vunnen.

Att Sverige i många stycken har en misslyckad integrationspolitik är närmast slagit i sten. Vad annars kan väntas när byråkrateliten på diverse verk får råda med sina mer eller mindre ”humanitära” pekpinnar och regler. Först lär dig språket, sedan arbete vilket innebär inlåsning på flyktingförläggning istället för jobb och praktisk i verkligheten språkutbildning.

Alla vet detta och här har SD fått i praktiken byråkratin och den övre medelklassens välsignelse därigenom för sin främlingsfientliga politik. Nu vill Reinfeldt göra upp med delar av oppositionen om detta – dvs. giv tre i det pågående Svarte Petterspelet. Den som erkänner att integrationspolitiken inte varit lyckosam sitter då med Svarte Petter eller om man följer det folkpartistiska förslaget om speciell lågavlönad, rättighetsbefriad arbetsmarknad som i anden har tagits över från och fått välsignelse från fascisterna och rasisterna i SD. Se giv tre vunnen.

Har vi nu begåvas med en opposition som inte vågar vara opposition under fyra år. Ska vi dras med en minoritetsregering som så till den milda grad skrämt, förlåt uttrycket, skiten ur samma opposition att de lämnar walkover.

Vinnare ett blir det då – Reinfeldts högerregeringen slutför ”systemskiftet” dvs. river slutgiltigt välfärdsstaten och två SD som stormar fram nästa val tack vare att alla var så skiträdda för deras blotta existens. Än en gång har då medelklassens konflikträdsla skördat nya lagrar. Arma Sverige!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Ett spöke

Ett spöke går runt Europa – inte det spöke som Karl Marx och Friedrich Engels skrev om i det kommunistiska manifestet utan högerreaktionens, bigotteriets och semi-fascismens spöke. I 15 av Europas länder samlar högerextrema partier från 4,1 procent i Finland till i Schweiz hela 28,9 procent. Det femtonde landet som har begåvats med ett högerextremt främlingsfientligt halv-fascistiskt parti är Sverige.

En del av oss i sanningens namn trodde nog inte att det skulle kunna ske. I vart fall inte här i lugna Sverige. Att ett parti med främlingsfientligheten som politiskt budskap skulle kunna vinna så många anhängare så att de kunde bli ett riksdagsparti. Missnöjespartier har varit riksdagen förut.

Vi kommer ihåg med ett ironiskt leende Ny Demokrati och cirkusen kring dem, men det var inte samma sak. SD är väsentligt allvarligare. Partiet har sina rötter i fascism och nazism. Numera uppträder de i kostym, men då och då spricker fasaden och hatet mot invandrare och andra för dem misshagliga individer blommar ut med full kraft.

Över hela landet har SD kommit in i ett antal kommunala församlingar. Skall de demokratiska partierna tiga ihjäl dem, utesluta dem från varje nämnd eller liknade. Skall de behandlas som ”icke önskvärda” – persona non grata? Är det en framgångsväg att med tystnad söka att kväva den motbjudande politik som de står för eller vad ska demokrater göra.

Att de redan finns där i våra församlingar är ett faktum och att de finns där är delvis vårt eget fel vill jag påstå. Vi har inte lyckats ta kampen och debatten med dem varken i politiken och än mindre i det vardagliga arbetet. Vi har inte lyckats bjuda mot den vardagliga främlingsfientligheten. Vi har tillåtit oss att lämna fältet fritt för ”skämten” om kröknästa judar, dumma negrer eller våldsamma araber.

Vi har inte sagt ifrån när kompisen dragit sin vits om de andra – de som inte är som vi, de som inte är ljushyllta kaukasier – dvs. av nordisk härkomst. Men vi har inte heller politiskt klarat debatten om buset, ungdomsgängen och småkriminaliteten. Vi har inte tydligt sagt det vi egentligen tänkt – en buse är en buse oavsett varifrån han eller hon kommer eller vilken etniskt härkomst han eller hon råkar ha.

Genom att vi inte gjort detta har vi lämnat en blotta för SD där de varit oemotsagda. Där de har kunnat regera i sitt lilla obehagliga kungarike där fördomar, okunnighet och främlingsfientlighet fått fäste och den roten har nu blivit det politiska monster som SD är. Fascism, fast i kostym.

Men inget är för sent. Dags att knäcka dem i varje fullmäktigedebatt, på varje fackföreningsmöte och vid varje fikabord. Kampanjen ”Vi gillar olika” visar att vi egentligen inte är främlingsfientliga, islamofober eller bögknäckare utan bara blåögda och trodde bara att det inte var möjligt.

SD är också ett tecken på ett missnöje med hela det politiska etablissemanget. I Malmö-tidningen ”Efter Arbetet” sa en man följande vad jag tycker tänkvärda ord: ”Många är desperata och röstar på vad som helst för att ge de andra partierna på käften. Jag skulle också kunna rösta på dem. Politikerna bryr sig inte längre. Socialdemokraterna var ett genuint arbetarparti förr, men nu vet jag inte vad de är. Ledarna har ingen förankring i facket eller i industrin, de har ju varit politiker jämt.”

 

“Fascism, fast i kostym”

 

Den belgiska författarinnan Chantal Mouffe och professorn i politisk strategi vid Westminster Universitetet i London skrev i sin bok ”Om det politiska”:

”Men överallt har det etablerats en konsensus kring mitten som berövade medborgarna möjligheten att välja mellan politiska program med genuint olika innehåll. I de länder där valsystemet inte diskriminerar utmanarpartier lyckas därför demagoger på politiska högerkanten artikulera begäret efter ett alternativ till det kvävande samförståndet.” (Om det politiska sid 69)

Vidare skriver hon:

”När det inte längre finns några grundläggande skillnader mellan partierna övergår de till att försöka marknadsföra sina produkter med hjälp av reklambyråer. Följden har blivit en ökad misstro mot politiken och ett drastiskt sjunkande valdeltagande. Om detta fortsätter kan man fråga sig hur länge det dröjer innan medborgarna fullständigt förlorar tilltron till den demokratiska processen.” (Om det politiska sid 65.)

Missnöjet med politiken och att politiken har blivit ett spel i mitten har öppnat för SD. För vem ser skillnaden i politiken när politikerna oavsett parti gör allt som i denna valrörelse att vinna mittenväljarna och storstadens medelklass så till den milda grad att man glömmer arbetarna, invandrarna, de sjuka, de arbetslösa, de ensamma, de fattiga kort sagt de som bäst behöver politiken för att kunna förändra sina liv.

Att som de etablerade demokratiska partierna gjorde i Danmark att försöka isolera och förbigå högerextremisterna med tystnad är dömt att misslyckas, att gå i samarbete med dem är otänkbart men att politiskt mala ner dem till den politiska undervegetation där de hör hemma som det ogräs de är i den demokratiska rabatten är möjligt och den enda rimliga möjligheten.

Att alltid ställa fakta, kunskap och demokrati i harnesk mot SD:s fördomar, generaliseringar, halvsanningar och rena lögner är den enda framgångsvägen för att stoppa den bruna smittan innan det är försent.

De demokratiska partierna och framförallt arbetarrörelsen måste göra allt vi förmår att rätta till där vi kommit till korta, jag hoppas och tror att löntagarna och de allra, allra flesta av Sveriges invånare är med på den uppgiften.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Vilken väg väljer socialdemokraterna

Tidsbild ett:

På valnatten 1994 kunde Ingvar Carlsson utropa sig och socialdemokraterna till valets segrare. Partiet hade sopat mattan med Carl Bildts moderater och svenska folket hade klart och tydligt sagt ifrån om det nyliberala experimentet. Socialdemokraterna hade fått över 45 procent av rösterna i riksdagsvalet och kunde nu med stöd från vänstern försöka reparera de skador som Bildts politik orsakat välfärdsstaten.

Tidsbild två:

Mona Sahlin står på valvakan tillsammans med (s)-kvinnors Nalin Pekgul och LO:s Wanja Lundby Wedin. De tre ser mer eller mindre chockade ut och har uppenbarligen gråten i halsen. Partiet har förlorat mot högeralliansen som ökat sitt stöd medan socialdemokraterna har hamnat på knappt över 30 procent.

Nyliberal påverkan

Under de senaste 30 åren har nyliberalerna satt den politiska dagordningen i hela Europa, inte bara Sverige. På 1980-talet fick man igenom tanken på en självständig riksbank med ett enda uppdrag att bekämpa inflationen, verklig eller imaginär. Inte bara det man lyckades vrida samhällsuppfattningen från vänster till höger och i detta bestämde nyliberalerna var det analytiska skåpet skulle stå.

Från olika tankesmedjor och ledarsidor trummades budskapet ut och genom förlag som Timbro publicerades den ena debattboken efter den andra som deklarerade att klassamhället inte existerade och att numera var det inte arbetarklassen som var ryggraden i det moderna samhället.

Det hette och heter att tjänstesamhället, IT-revolutionen och tekniken gjorde att arbetarklassen inte existerade och om den existerade så var och är det en samling förlorare utan utbildning som inte går att bygga varken samhällets eller politiken fortbestånd på.

Tanken på jämnviktsarbetslöshet deklarerades och i och med Maastrichtsavtalet slogs det fast att viktigaste var och är ett stabilt penningvärde, dvs. inflationsbekämpningen kom att bli prio nummer ett. Carls Bildt tog detta till sig och under hans regeringstid pressades inflationen tillbaka till några få procent medan arbetslösheten släpptes iväg till tidigare inte sedda nivåer upp mot 8-9 procent från tidigare 2-3 procent. Bara inom offentlig sektor försvann på Bildts tid 90.000 jobb.

Solidarisk garanti

Olof Palme menade när arbetslösheten vid ett tillfälle under 1980-talet tangerade 3 procent var det en nationell katastrof. Välfärdsstaten förutsatte att skulle, vi kunna säga, löntagarna gemensamt och solidariskt garanterade full sysselsättning och betalade detta med en något sämre reallöneutveckling, dvs en högre inflation.

Nyliberaler däremot hade uppfattningen att arbetslösheten skulle garantera de rikas och de välmåendes stabila förmögenhetsutveckling även om det kostade 10-20 procent av befolkningen utanför arbetsmarknaden eller på en låglönearbetsmarknad som den brittiska eller amerikanska.

Från 1994 till 2010

Vad har detta med valet 1994 och valet 2010 att göra. Jag vill påstå att här är en av de grundläggande orsakerna till att socialdemokratiska arbetarpartiet har tappat en tredjedel av sina väljare under samma period. Partiets transformering från arbetarpartiet som också förmådde attrahera den lägre delen av tjänstemannaklassen med levnadsvillkor snarlika arbetarklassens har övergivet socialdemokraterna då partiet idag är mycket likt den ”nya” moderaterna.

Det finns flera likheter som är orsak varför partiet upplevs som allt annat än attraktivt och därför straffas på det sätt som skett de senaste valen.

När Ingvar Carlsson och från 1996 Göran Persson under 1990-talet skulle renovera de delar av välfärdsbygget så blev det med en politik som påminde i sin praktik mycket om Bildts lösningar; privatiseringar, avregleringar och mer marknad. Arbetslösheten kom att permanentas och inflationen parkerade sig på en de rika välförsedda och rika bekväm och behaglig nivå.

Varken Ingvar Carlsson eller Göran Persson ifrågasatte aldrig varken den självständiga riksbanken, Maastricht eller det kloka i att fortsätta med en politik som innebar ett accepterande av den nyliberala problemlösningen.

Inte klass utan identifikation

Som en följd av detta kom också identifikationspolitiken att ersätta klasspolitiken. Dvs. att grunden för politiken har blivit den av nyliberalerna deklarerade medelklassens politiska hegemoni. Därför har också socialdemokratisk politik kommit att bli en ad hoc-politik där olika identifierade storstadens medelklassgruppers intressen blivit ”nödvändiga” att möta.

Förslag om exempelvis butler i t-banan och könsneutrala toaletter vilka är två av de mest extrema exemplen av identifikationspolitik. Men även snäva intressen som övervärderade fastigheters skattevärde, klasslös syn på pensionärers situation, fria sprutor till narkomaner och RUT är andra exempel.

Samtidigt som 10.000-tals människor slängs ut ur sjukförsäkringen, a-kassan är sämst i Europa, mer 400.000 är arbetslösa, arbetsolyckorna ökar, kollektivavtalen urholkas och löntagarnas rättigheter rundas genom Laval och andra domar. Men dessa frågor är klassfrågor och berör den politiskt marginaliserade arbetarklassen och därmed lämnas enbart ett förstrött intresse.

Skall socialdemokratin återvinna den förlorade arbetarklassen, vinna stöd från stora tjänstemannagrupper som inom TCO, aktivera immigranterna för politikens möjligheter, återge arbetslösa, sjukas och fattiga deras tro på politiken måste partiet överge den väg som påbörjades på 1980-talet och blev regeringspolitik 1994.

Nederlagen 2006 och 2010 är konsekvensen av nyliberal påverkan och kan bara ersättas med återinförandet av klasspolitiken som grunden för arbetarpartiet socialdemokraternas politik. Om inte är det inte himlen som väntar bakom hörnet utan det bråddjupa helvetet och välfärdsstatens avfärdade som samhällsmodell.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Vakna, mardrömmen är sann

Det gick precis så illa som det kunde bara gå i riksdagsvalet. Alla mardrömmar förverkligade och Sverige hamnade i ett läge som kan leda på sikt till nyval.

Regeringen Reinfeldt sitter kvar men gör det inte av egen kraft utan blir beroende av stöd från annat håll. Festen kan fortsätta med nedmonteringen av välfärdsstaten med utförsäljningar, privatiseringar, försvagning av löntagarnas rättigheter och allt annat som sammanknippas med nyliberal borgerlig politik.

Riksdagen har begåvats med ett fascistiskt främlingsfientligt parti. Detta skedde inte ens under 1930-talets ”sturm und drang” period för deras historiska föregångare inom den extrema högern, inom den fascistiska rörelsen.

Hur nu Reinfeldt skall hantera detta återstå att se. Blir det på samma sätt som på Carl Bildts tid då Ny Demokrati gavs inflytande. Men det finns en skillnad mellan Ny Demokrati och Sverige”demokraterna”. Ny demokrati var ett missnöjesparti medan Sverige”demokraterna” är ett mer renodlat fascistiskt parti vilket gör det väsentligt svårare för ett demokratiskt parti att låta sig bli beroende av dem.

Socialdemokratin måste nu analysera och återfinna sin själ. Partiet har tappat 15 procentenheter på ett decennium vilket är otroligt bekymmersamt för möjligheten för en progressiv politik. Det innebär att möjligheterna att renovera välfärdsbygget har omöjliggjorts utan nu ligger vägen öppen för borgerligheten att genomföra mach 2 av sitt systemskifte.

Uppgifterna i kväll (valvakan i Tv1) tyder på att valdeltagandet har fortsatt att sjunka bland unga, inom LO-kollektivet, bland sjuka och arbetslösa och bland invandrargrupper. Det innebär att den utveckling som har varit i val efter val de senaste årtiondena har fortsatt – de som behöver politiken mest vänder den ryggen.

Den belgiska författarinnan Chantal Mouffe beskriver utvecklingen av europeisk politik i termer av rusning mot mitten för att möta medelklassens krav eller inbillade krav. Denna utslätning av politiken innebär att ovan beskrivna grupper tycker politiken blir meningslös då ingen tar deras frågor på allvar och ser dem ur deras perspektiv. Detta lämnar i sin tur dörren vidöppen för grupper som Sverige”demokraterna”.

Vad kommer att hända nu. Omprövningen inom (S) kommer att bli plågsam men partiets möjlighet är att åter bli ett språkrör, en kraft, för de som bäst behöver politiken vilket kommer att innebära att man måste överge medelklassperspektivet och åter bli ett modernt arbetareparti i dess verkliga betydelse.

Det kommer också att bli av stor betydelse hur stort stöd (S) har inom LO-kollektivet. Hamnar det under 50 procent blir det mycket svårt att långsiktigt upprätthålla den facklig-politiska samverkan som den ser ut idag. Bryts den, vilket är en borgerlig våt dröm, innebär det att fackliga rörelsens möjlighet att påverka politiken i framtiden kraftigt försvagas.

Att den borgerliga alliansen har lyckats behålla makten även om det blir skakigt innebär att den röd-gröna samverkan riskerar att splittras upp. Den kan bli omöjlig för ett socialdemokratiskt parti som blir tvunget att ändra inriktning för att återvinna sin kärna och själ.

Det innebär också högeralliansen kan bli kvar under ett antal mandatperioder vilket betyder att Sverige kommer att bli totalt förändrat. Välfärdsstaten som vi känner som politiskt projekt förbyts i ett välståndsprojekt för de som är etablerade och redan har det relativt bra. De övriga hänvisas till en osäker framtid på en låglönearbetsmarknad usla villkor och utan rättigheter i verklig mening.

En annan slutsats är att socialdemokraterna riskerar att bli utanför den politiska makten för lång tid framåt och därmed kommer Sverige att förborgerligas på samma sätt som skedde med välfärdsstaten Storbritannien under Margaret Thatchers 11 år vid makten.

Den politiska hösten lovar att bli turbulent minst sagt.

Text: Ingemar E. L. Göransson

“En betraktelse utan balans och rättvisa”

Vad hände med hans drömmar?

Jag tänker inte vara rättvis, analyserande eller balanserad i detta inlägg. Jag tänker inte resonera si eller så heller. Jag tänker inte eller hyser målsättningen att ingen skall kunna känna sig illa vid mods när han eller hon läst detta.

Jag tänker helt enkelt uttrycka den ilska och avsky jag känner för det som sker och den feghet som präglar det politiska etablissemanget som varken reagerar eller säger att nu får det banne vara slut.

Jag läste idag i Aftonbladet om Marie, 34 år gammal som tvingas leva på 1800 kr för att hon är svårt sjuk. Jag läste häromdagen om Maria som står mitt i livet, men är dödsmärkt av cancer. Inte heller hon har rätt till sjukförsäkringen.

Jag läser om människor som tar sitt liv i förtvivlan över vad som skett med samhället och den devalverade sjukförsäkringen och bemötandet från Försäkringskassan. Enligt uppgift är det minst 50.000 som hamnat utanför välfärdsstatens hägn.

Jag läser om den 24 åriga kvinnan som avled i Kimstad när X2000 kolliderade med en arbetsmaskin. Jag kommer ihåg snöskottaren som blev överkörd av tåget på ”min” station i Linghem i vintras. Jag läser om Strukton Rail som är företaget som är entreprenör som tar in andra entreprenörer i en oändlig kedja där ansvaret och säkerhetstänkandet avtar med avståndet till staten.

Jag ser bilderna på den demente gamlingen i blöja som förvirrat och i ångest går omkring på natten i den obemannade låsta avdelningen.

Jag läser om hur internernas mat kostar mångdubbelt mot vad skolelevernas kostar.

Jag ser hur den tidigare gemensamma välfärdsstaten har förvandlats till en marknadsplats där den med de starkaste nyporna, spetsigaste armbågarna och största käften tar sig fram till täten. Där nyliberalismens marknadsevangelium också har blivit högsta och allenarådande sanktionerade sanning.

Men jag läser också om hur Fredrik Reinfeldt vill göra Sverige till ett skatteparadis för låginkomsttagare – inte ett samhälle där de får bättre villkor. Jag läser om hur han uppmanar arbetslösa ungdomar att skaffa sig en utbildning samtidigt som hans regering har gett vuxenutbildningen ett alexanderhugg efter att den privatiserade klass-skolan har fått en storstilad comeback.

Fredrik Reinfeldt och hans gelikar är charlataner och bondfångare. De är hämndlystna plundrare och oligarker som själ stort och smått i det raserade folkhemmet. Allt medan många, alltför många står bredvid och tittar på måhända med hoppet att kunna sno åt sig några smulor av stöldgodset för egen räkning.

Jag ser och läser allt detta. Jag upprörs och rörs. Jag blir förtvivlad och förbannad. Jag förvånas, men inte förvånas. Jag undrar hur i hela helvetet kunde det bli så här och vart tog välfärdsstaten vägen. Hur kunde arbetarklassen och det arbetande folket så totalt tappa taget? Och hur kunde medelklassen tillåtas ta över den politiska dagordningen och förpassa våra drömmar till övriga frågor utan beslutsrätt.

Jag skäms för att det blivit ett samhälle där de svagaste får ta skiten för att de starka, de rika, de ”fina” och ”duktiga” och dugliga ska kunna leva sina liv i ökat överflöd utan tanke på att dela med sig.

Den svenska välfärdsstatens tornur står på kl 23.55. På söndag kväll kan det vara slut med drömmen om ett samhälle där alla fick plats riskerar att få uppleva högerns och kapitalets revolt mot välfärdsstaten fullt ut under den kommande mandatperioden.

Då kommer också den välfärdsstat och drömmen om en bättre värld och som Per-Albin Hansson beskrev sålunda att riskera att försvinna för gott:

”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på den andres bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skall detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skiljer medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttne och utarmade, plundrare och utplundrade.”

Per-Albin Hansson Första maj 1928

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Ett hundliv

Veckan som gick bestod av en massa jobb. Tre föreställningar av “This Land Is Your Land”, två föreläsningar “Facket och framtiden” och tillsammans med Roland Janson “Den korsfäste arbetaren”.

För att fira detta samt att undertecknad har blivit hundägare på nytt så kommer här ett antal hundlåtar eller låtar med hundtema!

Erina

Först ut George Fame med “The Dog” från klassiska “R & B at The Flamingo”

Memphis störste showman här i en unik liveversion av hans mest kända låt:

Originalet till Streaplers hit från 1963:

Hur skulle det vara med Hound Dog Taylor: (en av få filmer som finns med honom faktiskt!)

Originalet till Hound Dog:

Och givetvis ELVIS!!!!

Text och research: Ingemar E. L. Göransson

This Land Is Your Land – En musikalisk resa i Pete Seegers Amerika

Med Sanna Carlstedt, Johan Johansson och berättare Ingemar E. L. Göransson

Måndag den 6 september

Linköping på Harrys kl 19.00 (dörrarna öppnar 18.00)

Arr: Ord & Kulturproduktioner tillsammans ABF, LO & Linköpings-Posten

Tisdag den 7 september

Norrköping på Laxholmskällaren kl 19.00 (dörrarna öppnar 18.30)

Arr: Ord & Kulturproduktioner tillsammans ABF, LO, Arbetets Museum & Folkbladet

Pris: 120 kr

Högerpolitiken blev som den var tänkt

Vad som är rättvist har under den sittande regeringen fått en ny definition. Jag väljer att publicera (efter benäget tillstånd) följande tre vittnesmål. Det här är berättelser ur det verkliga livet och inget annat. Kan någon påstå att politiken är rättvis när den får konsekvenser som dessa.

Eller, är det så att man får räkna med ett visst ”svinn” eller som Reinfeldts sa i vintras ”vid varje större samhällsförändring får man räkna med att det kommer människor i kläm”?

Kvinna, sjukpensionär

”Som sjukpensionär får jag 18.000 kr./ mån. Skatt på detta är 5.600 kr./ mån. Jag fick en skattesänkning för 2 år sedan på 200 kr. / mån. om det är någon som tycker att detta är rättvist så tala ut. Jag måste betala lika mycket som dom rika när jag går till affären. ”

Kvinna, sjukpensionär

”Jag har en vän som i år blev pensionär hon var hemmafru i 30 år. Hennes man arbetade. hon skötte hemmet 3 barn, när hon var 24 år fick hon diagnosen ledgångsreumatism & psoriasis. Då blev hon sjukpensionär. Efter 30 år som gift och efter skilsmässa och i dag som nybliven pensionär och hela tiden innan lever hon på 5.950 kr./ mån. efter skatt. Hon lever med en annan man idag annars skulle hon inte överleva. Får 250 kr. i bostadsbidrag också.”

Kvinna, arbetslös

”Efter skatt har jag, som har aktivitetsersättning, 125 248:- om året. Reinfeldt lär ha 125 000:- i jobbskatteavdrag. Återigen ser vi när borgarna har makten den "omvända Robin Hoodmetoden" Jobbskatteavdraget försvarades med att det skulle skapa mer jobb(???) Av vem? Nej, det är vi arbetslösa och sjuka som får betala höginkomsttagarnas skattesänkning. Vi får ju skylla oss själva när vi inte vill jobba! VAR? I årets valfläskande ska inget ges till arbetslösa eller sjuka. Vi har blivit "ickepersoner" För övrigt var det första gången för 4 år sedan jag hörde ordet "utanförskap".”

Så varför så förvånad över hur det blivit när det blivit som det var tänk, de som är arbetslösa, de sjuka och fattigpensionärer ska betala för oss andras skattesänkningar. Logik, ja, cyniskt ja, klasspolitik visst ,vad annars vad att vänta av en högerregering med Thatcher som förebild.

Text. Ingemar E. L. Göransson

Iphonebilder 1.

Sex stycken foton tagna med en Iphone. Inte proffskvalitet men kameran i telefonen duger till snapshot, dvs. de flyktiga ögonblicksbilderna där en systemkamera eller t.o.m. en kompaktkamera skulle va stört möjligheten att fånga ögonblicket.

Foto: Ingemar E. L. Göransson

Varför krokodiltårarna?

Från borgerligt håll har man sista dagarna visat upp ett sårat anlete. De borgerliga skribenterna har varit djupt upprörda över det oerhörda, i deras ögon, till som socialdemokraterna tagit sig för. Det finns ingen gräns för den kränkta min som har prytt ledarsidorna i exempelvis Expressen.

Skrattar hela vägen till banken

Rubrikerna har nästan liknat krigsrubriker ”Smutsigt” kallar Expressen det oerhörda tilltaget i dagens ledare.

Men vad är det som upprör så oerhört ända in i den borgerliga hjärtenerven. Jo, (S) har visat att exempelvis högavlönade som familjen Reinfeldt har fått en skattesänkning som motsvarar en årslön för en deltidsarbetande inom ett service yrke.

”Smutsigt” ”mobbning”, ”personangrepp” skriver de borgerliga skrivkulierna. Men varför, det är ju följden av högerpolitiken. Personer som Reinfeldt med sina höga inkomster tjänar på sin egen politik. Naturligtvis finns det egenintresse och inte minst ett klassintresse som är ideologiskt motiverat i den politik som högern bedriver.

Regeringens ideologiska grund menar att det måste vara skillnader och ökade skillnader mellan folk och fä. För betraktar man likt Margaret Thatcher samhället som ”Det finns inget samhälle det finns bara familjer och individer” så blir en politik som den som ger familjen Reinfeldt en skattesänkning på 125.000 kr per år full motiverad.

Att sedan det är arbetslösa, sjuka, pensionärer, immigranter och andra mindre lyckligt lottade som betala är helt i sin ordning.

Så varför krokodiltårarna? Man är helt enkelt väl medveten om att inser medborgarna kopplingen så får det konsekvenser. Därav, krokodilens tårar.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Ska de besvikna avgöra valet

Det diskuteras vitt och brett om de röd-gröna kontra högeralliansen. Det diskuteras vilket inflytande som eventuellt Sverige”demokraterna” kan få om de kommer in i riksdagen. Det är spekulationer och beräkningar om huruvida den och den rösten på olika små partierna är ”bortkastade” röster osv.

Vad man inte diskuterar lika högljutt är det ”parti” som är det tredje största i svensk politik och som är det största hotet mot ett regeringsskifte – soffliggarpartiet. Det kommer aldrig in i riksdagen, men det påverkar valutgången mer än vi kanske tror.

Partistrategerna vet detta och därför blir mobilisering den viktigaste enskilda åtgärden för de röd-gröna i valrörelsens slutskede. För det finns också ett klassperspektiv på soffliggarna. Det är ett klassparti kan man säga utan att överdriva.

Soffliggarna är mer förekommande bland LO-medlemmar än bland tjänstemän, det är fler soffliggare bland kortutbildade än bland akademiker, de är fler arbetslösa än väletablerade, det är fler fattiga än rika, de är hyresgästerna i större utsträckning än villaägare osv., Kort sagt, det är vanligare med soffliggare bland de naturliga (S) och (V)-väljarna än bland borgerligt sinnade väljare.

Varför röstar de då inte? Orsaken är bland annat att de ”inte känner igen politiken” som man säger. Politiken berör inte deras vardag utan politiken har i allt större utsträckning blivit en anpassning till en inbillad medelklass i storstäderna.

Socialdemokrater och även Vänsterpartiet har i sin jakt på marginalväljarna gjord en omvänd resa mot mitten jämfört med moderaterna och nu trängs de alla i en slags mittenfåra. I o m detta så har det som inte fick ske skett – de väljare som mest behöver en socialdemokratisk jämlikhetspolitik känner sig övergivna av den allt skränigare medelklassens krav på politikens innehåll.

Det här också en konsekvens av den samhällsbild som idag alla partier mer eller mindre har anammat – att medelklassen är politikens och samhällets ryggrad medan i denna världsbild marginaliseras den traditionella arbetarklassen som lever under villkor som inte liknar medelklassens förortsidyll eller storstadspuls.

I länder som Frankrike och Storbritannien har den här utvecklingen resulterat i en ökad högerextremism där de mest utsatta reagerar med att ta ut sin frustration på de som har det än värre. Den s.k. ”hunsades revolution” är högerextremisterna fotfolk. I Sverige har det istället blivit soffan – man vänder helt enkelt politiken ryggen då den inte längre talar om deras problem.

Jag träffade en metallare för någon vecka sedan. Han menade att valrörelsen har blivit obegriplig. Ingen diskuterar arbetslösheten, ingen diskuterar att 10.000-tals människor har ramlat ur välfärdssystemen och ingen diskuterar att Sverige har Europas sämsta a-kassa.

Valrörelsen består istället av frågor som på arbetsplatserna har ingen eller ringa betydelse; skattenivåer, förmögenhetsskatten, villaskatten, muslimska huvudbonader, könsneutrala toaletter och annat som inte berör arbetsplatsernas folks vardag.

Det finns inget icke-val i valet 2010. Antingen vinner högeralliansen och genomför sin marknadsliberala revolt mot välfärdsstaten eller så vinner de röd-gröna och börjar återupprätta välfärdsstaten. Det finns inget annat val, så enkelt är det.

Jakten in mot mitten i politiken är orsaken varför soffliggarpartiet avgör valet. Blir det större än i förra valet så kan inte de röd-gröna vinna då blir soffliggarna – som mest behöver politiken – högeralliansens bästa bundsförvanter. Högern vinner då på de röd-grönas tillkortakommande inte på egen styrka. Lyckas däremot främst socialdemokraterna mobilisera sina naturliga väljare då vinner de röd-gröna valet om 18 dagar.

Text. Ingemar E. L. Göransson

Jobb i veckan – du är välkommen!

Resten av veckan blir det att vara på resande fot. Föreläsningar “Högerns revolt mot välfärdsstaten” i Köping (onsdag), Sala (torsdag) och en föreställning av “This Land Is Your Land” på Culturen i Västerås på fredag.

Köping 1 september

Sala 2 september

Västerås 3 september

Välkommen!

Text: Ingemar E. L.Göransson