Mer Shell för korruptionen

För ungefär 30 år sedan blev jag beordrad att köra ett lass med grus ut till en sommarstuga. Den som gav ordern var en verkmästare på bygget av det som blev universitetssjukhuset i Linköping. Mottagaren var en högre tjänsteman i Linköpings kommun.

Det har gått många år sedan, men händelsen har stannat i mitt minne. Som ung lastbilschaffis upplevde jag det hela som motbjudande, men kände mig tvingad att köra eftersom min egen arbetsgivare gav samma order. Gruslasset skrevs på bygget, men hamnade på en sommarstugetomt.

Det talas i tid och otid om korruptionen. Man har under årtionden från borgerligt håll blåsts upp ”affärer” som egentligen inte varit något av större dignitet. Varje tillkortakommande har blivit en sak för media och ojande politiker på högerkanten. Upprördheten har ibland inte funnit sina gränser utan det har tagit proportioner liknade nationella katastrofer.

Jag påstår inte att det inte funnits anledning i vissa fall att bli upprörd, men om det handlat om korruptionen är nog inte så sällan att ta till överord. Att det har hänt att enskilda individer har tagit sig friheter som bryter både mot regler och än mer mot den moral man har rätt att förvänta sig är helt uppenbart, men att kalla det korruption som högern vill ibland är inte korrekt som jag ser det. Girighet ja, dålig moral ja och brott mot regler och t.o.m. lagar ibland ja. Vi kan t.o.m. tala om svek mot de som gett förtroendet att få uppdrag som på det här sättet missbrukas.

Den socialdemokratiske debattören Jan Lindhagen pekade redan på ett problem med den offentliga sektorn som kan ses som grunden för att korruption kan växa fram när penningen och inte folkstyret blir bestämmande. Han skrev i skriften ”Ett mått av prövning – kring den socialdemokratiska särarten (Zenit häften nr 6, 1980)

”Under tilltagande knot och allsköns underhållande finansieras ”den gemensamma sektorn” av oss alla. Men människokärleken är snarare patriarkalisk än kamratlig. Få välfärdsinrättningar är medborgerliga i den meningen att de handhas gemensamt av dem de berör.”

Däremot har vi fått se hur korruption där mutor har blivit en del av vardagen eller i vart fall inte ovanligt har följt i spåren på avregleringar och privatiseringar. Som vi såg i mitt egna upplevda exempel så har det funnits sedan länge. Vi har fått se hur det under senare tid uppmärksammade mutaffären i Norrköping och inte minst i Göteborg. Inget att förvånas över egentligen för när man blandar myndighetsutövning och affären lämnas dörren öppen, för att inte säga vidöppen för, denna form av bestickelse och belöningar.

För när det står stora pengar på spel försöker naturligtvis affärsmannen, byggmästaren eller vem det är att säkra en lukrativ och lönsam order. Om det då fodrar att man ”belönar” en tjänsteman eller en politiker med några favörer är inte så osannolikt att så sker. Gruslasset, ett grått kuvert utan avsändare, en trevlig helgresa eller en uppiggande konferens i behaglig omgivning är inte något ovanligt.

(Foto Moderaterna)

I Göteborg gick det så långt att politiker föll likt ett dominospel för sin brist på handling när det hela uppdagades. I Norrköping har det föregått enligt uppgifter under många år inom byggbranschen. Och nu senaste ser man hur politiker som moderaternas nye partisekreterare Sofia Arkelsten har låtit sig ”bjudas” på resa, mat, dryck och hotell av oljebolaget Shell för att delta i en ”miljökonferens” för att sedan tala väl om Shell på sin blogg och i riksdagen.

När politiken och myndighetsutövningen kommersialiseras växer också penningens makt fram, dvs. korruption, bestickning och mutkolvar blir en vanlig företeelse. Det är en naturlig del i affärsvärlden att underlätta affärsmöjligheterna med en lunch eller middag, kanske en studieresa eller liknade. Gränsen för när mutan eller mutbrottet blir realitet är flytande men mer generös i den kommersiella världen än vad den får vara inom myndighetsvärlden.

Vi har rätt att förvänta oss att våra politiker är omutbara, att de har den integritet som krävs men vi kan aldrig vara säkra på det när kommersialismen, privatiseringar och avregleringar tar sitt säte i det som var styrt av folkstyret men nu är en kommersiell marknad.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Bob Dylan, Bob Dylan, Bob Dylan..

Att det gått 50 år sedan Bob Dylans karriär började kan inte undgå någon. Under de senaste åren har vi sett hur platta efter platta i serien ”The Bootleg Series” kommer med nya utgåvor som i sämsta fall intressanta och i bästa fall är oumbärliga. Men inte bara det kommer också ut promo-utgåvor som inte kommer i andra former än bara finns tillgängliga under några få veckor och sedan kostar 5-10 gånger vad de gjorde från början.

De senaste månaderna har det kommit ut ovanligt många utmärkta plattor med Dylan och det kan ju vara intressant och veta om det är något att lägga ibland ganska stora pengar på.

”Folksinger´s Choice” (Leftfield Media)

Det har gått 50 år så nu gäller inte samma copyrightregler längre. Därför har den här väl spridda bootlegen kunnat få legal utgåva. Det är ett radioprogram från mars 1962 kunnat se dagens ljus. Det är en ung Dylan som pratar (och hittar på om sin bakgrund) och spelar sina låtar på amerikansk radio i en show som leds av den då välkända Cynthia Gooding. Här gör Dylan tidiga versioner av exempelvis ”The Ballad Of Emmett Till” som aldrig fick plats på 1:a LP:n men också versioner av ex Hank Williams och Howlin´ Wolf standards.

Omslaget ser tyvärr ur som en billiga skräp-CD, bootleggens omslag med Washington Bridge var fan så mycket snyggare.

“In Concert Brandeis University 1963” (Columbia Performance Series)

Limiterad upplaga som har kommit som bonus antingen med ”The Witmark Demos” eller med ”The Mono Box”. Hela konserten från denna lördag i maj 1963 har fått sin utgåva här. Den säljs normalt inte separat men finns på Amazon till snabbt växande pris (precis som Carnegie Hall CD:n som nu kostar £20 och uppåt).

Intressant live med ypperligt ljud som aldrig blev annat än en hyllvärmare på Columbia. Värd att skaffa medan den finns.

“The Witmark Demos: 1962-1964” – The Bootleg series vol 9 (Columbia)

Det är i musikrättigheter det finns pengar att göra. Kan man få sina låtar publicerade och få dem inspelade så finns det pengar att göra. Det insåg Bob Dylan och därför spelade han in mängder av låtar för demo så andra kunde höra dem och spela in dem och Dylan fick in stålar på bankkontot.

Nu har Columbia/Sony samlat ihop de demon som Dylan spelade för musikpublicisten Witmark i New York och det är riktigt intressant. Här möter vi den unge Bob Dylan. Han sjunger fel, tar om och berättar om sina låtar för Witmarks folk.

Ytterligare en sten i bygget som ger förståelse för ett av den moderna musikens stora genier.

”The Original Mono Recordings” (Columbia)

Bob Dylans första åtta LP var ursprungligen i mono för att avlyssnas i mono. Det var få som hade stereoanläggningar på den här tiden. Alltså samma skäl som när EMI förra året återutgav The Beatles mono-versioner.

Så nu finns alla åtta plattorna från 1:an t.o.m. ”John Wesley Harding” i ”glorious mono”. Faktum är att det är ett mycket slagkraftigare ljud som möter i mono än i stereoversioner speciellt i de helt akustiska tidigare plattorna. Det är också tydliga skillnader i mixningarna på vissa låtar på ”Highway 61 Revisited” och ”Blonde On Blonde”.

Den köper den limiterade boxen får också en kod så man kan ladda ner mp3-versioner av hela boxen plus som bonus monoversionen av ”Positively 4th Street” – bara det är värt en mässa!

Nu väntar jag bara på den kompletta Town Hall-konserten från april, 1963. Den finns på bootleg i alla fall och trots att Dylan blåser i micken då och då är väl värd att ges ut! Kom igen Columbia, släpp den!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Det var det…

Så då var det röd-gröna samarbetet slut.

Det är svårt att peka på en enskild orsak. Att det skulle vara att ”nytänkandet” inte fick plats när (V) fick vara med i tranedansen är väl något som de som önskar en socialdemokrati som är mer i mitten än idag. Att det skulle vara att (MP) inte kände sig hemma i samarbetet kan måhända var en del i kraschen. Att (S) inte fick utdelning i samarbetet utan fick kompromissa för mycket är ett annat skäl som nu vädras.

Jag tror orsaken ligger väsentligt djupare och handlar mer om (S) självbild och hur partiet uppfattar sin roll i politiken och att partiet efter 30 år av påverkan mot mitten har skapat en osäker partiidentitet. Men också en spricka i partiet där storstadsmyter står mot landsortens verklighet.

Vänsterpartiets retorik framstår idag som mer socialdemokratiskt än (S) självt betyder naturligtvis vissa problem för den socialdemokratiska självbilden. När fackföreningssocialdemokratin tvingade partiledningen att ompröva utvisningen av Ohlys parti var det redan en signal om att Sahlin och andra hade läst av partiet fel.

Tron att (MP) skulle omfattas av landsortens och fackföreningssocialdemokratin fick ett rejält rapp över fingrarna och redan där var nog samarbetet satt i fara. Problemet är också att den svenska grönheten är väsentligt mer borgerlig än dess motsvarighet ute i Europa. Deras förslag om ökade bensinskatt, den notoriska anti-kärnkraften faller inte i god jord hos industriarbetarsocialdemokrater och det som uppfattas motstånd mot tillväxtpolitik.

Men framför allt var nog tveksamheten till lojaliteten hos (MP) som gjorde att tveksamheten fanns på den fackliga sidan till den röd-gröna axeln resulterade i att den aldrig kom att omfamnas av (S)-väljarna med någon större entusiasm. Tyvärr har (MP) visat upp en historia av vindflöjelpolitik där ideologi har fått vika för kortsiktiga politiska vinster i vilket politiskt sängaläge man än hamnat i. politisk otrohet skapar inte förtroende precis som dess mänskliga motsvarighet.

Valnederlaget har naturligtvis också mer djupt liggande orsaker som mest handlar om socialdemokratin som ”gått vilse ideologiskt” som LO-tidningen skrev härom veckan där man citerade statsvetaren Johan Hinnfors. Men om detta på annan plats och vid annat tillfälle.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Som fan läser Bibeln..

(Foto DN)

Den gamle folkpartistiske publicisten Herbert Tingsten hävdade i en debatt med Olof Palme 1961 att de ”stort anlagda ideologier, som man brukar beteckna som socialism, liberalism, konservatism, syndikalism o.s.v. [spelade] en mycket ringa och ständigt minskad roll inte bara i Sverige utan över huvud taget i de framgångsrika demokratierna”.

Olof Palme menade i sin tur ”att teorin om sammansmältningen utav de politiska ideologierna (förutsatte) ett ganska statiskt samhälle”. Så debatten om ideologidöden är inte ny och inte heller de tvärsäkra domarna över ideologiernas död.

I förra veckan uppmärksammades en undersökning från Demoskop om väljarnas politiska identitet. Undersökningen presenterades på en del håll som om väljarna inte hade några ideologiska preferenser eller som om de hade några dito var de alla liberaler.

Undersökningen som hade genomförts genom tusen telefonintervjuer i månadsskiftet augusti-september ville ge bilden av att svenskarna inte hade någon ideologisk övertygelse utan enbart såg till sin egna plånbok och mycket lite annat. I vart fall har det varit tolkningen från de som kommenterat den. (Se DN exempelvis.)

Vad innehåller då undersökningen ”Svenska folkets politiska identitet”, vad kan man dra för slutsatser av den. Att 43 procent ser sig som socialister eller socialdemokrater; att 30 procent ser sig som liberaler är inte direkt överraskande, men att bara 9 procent ser sig själva som konservativa är ganska förvånande. För övrigt (KD) visar sig ha det mest konservativa partiet där 44 procent betraktar sig själva som konservativa, inte ens moderaterna slår det utan endast 22 procent (m)-sympatisörer har samma syn på sig själva.

Var vill man då placera sig klassmässigt? (S) och (V)-väljare visar nästan jämt skägg i klassidentitet ((S) 48 procent arbetarklass, 51 procent medelklass; (V) 45 procent respektive 49 procent) medan sammanlagda siffran för hela underlaget är 35 procent arbetarklass och 61 procent medelklass. De här siffrorna behöver ju inte betyda att en analys av klasstillhörigheten skulle ge samma siffror, inte alls, men det ger en ögonblicksbild av hur de utfrågade ser på sig själva och sin plats i samhället.

83 procent tycker att det är viktigt att människor får bestämma över sina liv. En självklarhet kan tyckas, men om vi ser till den bild som har givets av Sverige som ”Enpartistaten”, ”sossefiering” osv. är det inget märkligt. Men man kan också ställa i spegel hur man ser på hur viktigt det är att utjämna ekonomiska skillnader för då blir bilden inte riktigt den samma som högern vill ge av hur svenskarna uppfattar Sverige.

Det är bara 8 procent som inte tycker det stämmer och 4 procent som inte alls tycker det stämmer. Det innebär att hela 85 procent som tycker det stämmer helt och hållet eller stämmer på en skala mot stämmer inte alls. Det finns alltså ett överväldigande stöd för en utjämning av inkomstskillnaderna eller om man så vill med en klassisk terminologi – jämlikhet.

Sätt sedan detta i relation till frågan vilket parti man skulle välja om partiet hade en partiledare man ”gillade” och drev frågan som ”gynnade” den utfrågade. (S) skulle då få 58 procents röster med helt säker eller ganska säker sannolikhet att vara det partiet, medan närmaste ”runner-up” (M) och (FP) endast skulle få 41 procent med samma säkra sannolikhet.

Vad kan man dra för slutsatser då? Socialdemokratins grundläggande värderingar om jämlikhet har mycket starkt stöd i befolkningen tvärtemot vad en del nyliberaler tror. Socialdemokraterna med rätt, dvs. socialdemokratiskt, politik har en mycket stark potential. Tyvärr förfuskades den å det grövsta i de senaste valrörelserna och har så gjort under lång tid genom att partiet har förvirrat kärnväljarna genom sin väg mot Mittens Rike.

Helt emot hur nyliberalerna tolkar Demoskops undersökning så finns det enorm potential för ett socialdemokratiskt parti som för en politik som är socialdemokratisk.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Vad ser du i spegeln?

För vem skall socialdemokraterna vara? En fråga som egentligen inte skulle behövas frågas. Men om vi ser till den gångna valrörelsen kan man fundera på hur det står till med den egna identifikationen.

Från brittiska Tribune

Dags för en liknande svensk kommentar

Aftonbladets Jesper Bengtsson skriver i dag att:

”Framför allt tror jag att arbetarrörelsen inte korrekt klarat av att omvärdera sin egen självbild. Många socialdemokrater tycks utgå från att det vänder om några år, bara de fortsätter driva en politik som de vet är rätt.”

Problemet är att varken det ena eller det andra är rätt. Den passiva inställningen har redan lett till två svidande valnederlag där draget av självgodget har straffats å det grövsta. Politiken som skall vara rätt har visat sig inte möta några större ovationer eller ”politiska passioner” för att tala med belgiska författarinnan och politiske strategiprofessorn Chantal Mouffe.

Det stora felet med politiken har uppenbarligen varit att den inte är trovärdig. Kärnväljarna tror inte på marknadslösningarnas välsignelse, det är tvivlande på att socialdemokraterna kan återupprätta full sysselsättning så länge man accepterar tesen om jämviktsarbetslöshet.

Å andra sidan upplevs socialdemokraterna som en variant på den i mitten varande politiska smeten där skillnaden mellan vänster och höger har förvandlats till en politisk återvändsgränd av alla varande mer eller mindre gråmelerade kattor.

Vilken självbild har då socialdemokraterna idag. Det beror vem man talar med. LO:s ordförande menade i förra veckan att det var ”brister” och ”misstag” som skapat katastrofen. Och ser man till en del av de politiska inflytelserika i partiet så får man intrycket att Stockholms (S)-märkta marknadsliberaler har ett svar – mer av det som gav nederlaget.

Vad ser då partiet i sin spegel? Jag vet inte men känslan att det inte gått tillräckligt åt helvete ännu för att man skall inse att krisen är ett faktum stärks när man ser efter vilka som skall utvärdera valet. Här sitter ett antal av de som hade ansvaret för att det gick som det gick. Exempelvis att Jonas Wall på LO som hade ansvar för LO:s kampanj skall utvärdera och Wanja Lundby-Wedins närmast medarbetare sammalunda.

Att det är att sätta bocken som trädgårdsmästare är självklart. Ingen av dessa kommer att kunna presentera mer än kosmetiska förslag för som LO:s ordförande sa det var ”misstag” och ”brister” som orsakade sammanbrottet. Över huvud är det stor representation av de som format politiken som lett till dagens situation som skall utvärdera och ställa förslag om förändring.

För vem är socialdemokratin till för? Så länge partiet inte förmår att besvara denna fråga rätt kommer också politiken att bli inte bli förtroendeingivande för kärnväljarna av löntagare, arbetslösa, nyfattiga, immigranter och andra som behöver politiken för att förvandla sina liv till något bättre.

Det vänder inte om några år, inte om partiet inte förmår att ompröva sin politik och inser att ryggraden för partiets existens är dess kärnväljare som nu är i rörelse åt olika håll. Om inte, lär inte valet 2014 bli något annat än ett val i raden av smärtsamma nederlag.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Vägs ände har fått sin symbol

Socialdemokraternas fiaskoartade valnederlag börjar nu skörda bondeoffer i och med att Thomas Bodström hoppar av. Trycket på Mona Sahlin ökar både från vänster och höger inom partiet. Men, man kan inte som LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin häromdagen på en konferens med Transportarbetarförbundet antyda att det var ”brister” och ”misstag” som orsakade valnederlaget. Problemet är politiken och frånvaro av politik som upplevs som väsentlig och riktig av de socialdemokratiska kärnväljarna.

För vilka har vänt partiet ryggen om inte dessa. När 16 procent röstar på moderaterna av LO-förbundens väljare och när 7 procent  också väljer att rösta på SD är detta ett betyg på hur partiets politik upplevs bland kärnväljarna.

För många socialdemokrater känns partiets långa utveckling mot ett mittenparti som har pågått ända sedan mitten av 1980-talet som en vägs ände. Mycket tyder också på att så är fallet. En analys av partiet valsiffror de senaste 20 åren visar att partiet haft en klart nedåtgående trend i opinionen ända sedan 1991 års förlustval. Partiet har sedan dess endast vid ett tillfälle nått över 40 procent av valmanskåren. Partiet har istället i tre av de fyra senaste valen haft sämre siffror än i det föregående.

Detta har skett parallellt med socialdemokratins utveckling till ett parti i mitten och ett parti som har önskat bli upptaget som ett medelklassparti bland de andra. Resultatet av partiets accepterande av 1980-talets nyliberala idéer som självständig riksbank, jämviktsarbetslöshet, utförsäljningar och privatiseringar och annat med samma politiska bäring förskräcker sagda opinion.

Valnederlagen (vad annat kan man kalla en nästan två decennier lång nedåtgående spiral för) har parallellt kantats med vad statsvetenskapsprofessorn Jonas Hinnfors beskriver som ”socialdemokraterna har gått vilse ideologiskt och det gör kärnväljarna förvirrade” (LO-tidningen 30-2010).

Symbolen för socialdemokraternas marsch mot Mittens Rike och sökandet efter den urbana,  mondäna stockholmska medelklassen har varit Thomas Bodström. Nu väljer Bodström att hoppa av och stanna i USA. Det är hans val, men symboliken av vägs ände för den riktning som påbörjades i mitten på 1980-talet är slående. En utveckling som resulterat i en allt svagare socialdemokrati där namnet Arbetarepartiet Socialdemokraterna har av allt fler medlemmar, sympatisörer och kärnväljare kommit att uppfattas som ironi. Två förnedrande valnederlag vittnar om detta.

Om Bodströms avhopp betyder början till en ny politisk riktning för socialdemokraterna likt det som finns hopp om hos Storbritanniens Labour återstå att se. I bästa fall betyder Bodströms beslut att han också tar med sig (S) blairistiska arv när han stannar “over there”. I så fall har han gjort sin främsta och viktigaste insats för partiet till dags dato.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Har ljuset uppenbarats?

I går satt DN:s ekonomijournalist och kommenterade Nobels ekonomipriset i TV-sofforna. Det såg ut som en tanke när Johan Schück, nyliberalt färgad ekonomijournalist, hyllar tre ekonomer som alla har formulerat teorier som ligger hand i handske med den nyliberala politiska världsbilden.

De tre som fick priset till Alfred Nobels minne, Peter A. Diamond, Dale T. Mortensen och Christopher A. Pissarides har kommit fram till det djupsinniga att finns det a-kassa så är arbetslösa mindre benägna att dumpa sina löneanspråk för att få ett nytt jobb.

Omvänt kan man säga, min tolkning, a-kassan är en spärr för att alla löntagare tvingas sänka sina löneanspråk och eller acceptera sämre anställningsvillkor. Huruvida detta självklara kan betraktas som speciellt vetenskapligt vete katten. Det är som att säga att går man ut på en kraftigt trafikerad motorväg har man alla chanser att bli överkörd! Dvs. en självklarhet!

Nu säger alla ekonomiskribenter att dessa tre har undersökt hur det fungerar, de har vetenskapligt prövat det självklara. Men det hade räckt att ringa till vilken fackexpedition som helst så hade ni fått svaret att a-kassan har två funktioner.

Den första att se till att den som blir arbetslös inte lämnas åt sitt öde, alltså a-kassan är en solidarisk handling där vi alla bidrar till att våra kompisar klarar sig när de drabbats av olyckan.

För det andra; a-kassan är en skyddsvall för oss andra som just nu har jobb. För att den arbetslöse inte skall tvingas eller lockas att dumpa sina löneanspråk när han eller hon säljer sin arbetsförmåga och sitt yrkeskunnande. Detta skulle drabba oss alla i långa loppet så därför måste vara a-kassa så generös och ge så god ersättning att detta inte blir nödvändigt att uppträda så på arbetsmarknaden för att klara sitt försörj.

Här kommer också det politiska i ekonomipriset för den slutsats som de nyliberala uttolkarna drar av självklarheten är att med en sänkt och försämrad a-kassan (Reinfeldt har gjort så)  tvingas fler att ta jobb på en låglönearbetsmarknad. Med konsekvensen att vi alla på sikt tvingas minska våra löneanspråk på arbetsmarknaden. Vi lyckas m.a.o. väsentligt sämre när vi säljer vårt arbete.

Det är alltså inte underligt att Johan Schûck från nyliberala DN ser ut som en nöjd katt med grädde kring nosen när han ges möjlighet att hylla årets ekonomipristagare. F.ö. de är i ”gott” sällskap;  Milton Friedman fick priset 1976 för sina nyliberala teorier. Hur bra de var vittnar den evigt pågående finanskrisen om. Förresten fråga vad grekerna, spanjorerna och irländarna tycker i den frågan!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Lite bra musik bara

Lördag eftermiddag. Hustrun och dottern har siktet, och plåtarna, inställt på ”Mamma Mia” medan undertecknad föredrar annat i musikväg. Så denna lördagsskriftställning kommer att bli några musiktips värda att låna sina öron till.

Jerry Lee Lewis ”Mean Old Man” (Verve Forecast 2010)

Jag har lyssnat på JLL sedan någon gång kring 1960. Vad som slår mig och har slagit mig är att Jerry Lee´s lägstanivå är vad många andra artister knappt når upp till någon gång under sin karriär. Karln är ett fenomen. Han gjord sin vad alla trodde sista platta i mitten på 1990-talet men har kommit åter ena gången efter den andra och inte kan man säga att ens den nya ”Mean Old Man” trots att den är lite av konceptet andra artister hyllar sin hjälte innan det är försent. Faktiskt en riktigt bra platta mätt med normalmåttstock även om den med Jerry-måttstock är helt okay!

”Music inspired by Oh! Brother Where Art Thou?” (NOT 2007)

Jag brukar vara allergisk mot dessa försök att tjäna snabba stålar på en trend. Dvs. när något är inne eller uppmärksammat så gör man en halvdan samlingsplatta med inspelningar där rättigheterna har gått ut. Den här 2-CD-samlingen kunde har varit samma grej men är det inte utan är en bra introduktion till ”americanas” rötter. Här finns en del hyfsat kända inspelningar men många udda och helt underbara också. Väl värd sina 70 kr!

Rosco Gordon ”No Dark In America” (Dualtone 2004)

En platta som gick mig helt förbi. Rosco Gordon hade några få smärre hits i R&B-svängen på 50-talet. Mest känd är väl ”No More Doggin´” men efter det blev karriären något för bakgatornas småklubbar. Gordon dog 2002 i en hjärtattack. Gordon var en av de artister som var mer betydelsefulla än framgångsrika. Hans inflytande på det tidiga Memphis-soundet skall inte underskattas. Den här plattan är alldeles utmärkt. Den spelades delvis in i Gordons bostad i Queens och i Nashville. Utmärkt rhythm and blues, skaffa innan den försvinner – Ginza hade den på sin 10 kr-rea!

Jimmy James & The Vagabonds/The Alan Bown Set ”London Swings” (Sequel 1993)

Kring 1960 slog soulmusiken genom med full kraft på Londons klubbscen. Den hade funnits förut och påverkat modsen i och för sig men 1966 kom det stora genombrottet. Två band som var i division 2 kan man säga var Jimmy James & The Vagabonds och The Alan Bown Set. De var populära på klubbarna i Soho och runt i London men hamnade knappast på några hitlistor. Den här CD som jag hittade begagnad är en återutgivning av liveinspelningar som Pye gjorde när det begav sig (En LP som gavs ut under namnet ”London Swings – Live At The Marquee Club (Pye). De är sensationellt bra. Jimmy James band är tighta och Bowns grupp har det där extra som många andra band saknade som exempelvis de överskattade Artwoods. Försök att hitta – den är värd det.

Simon & Garfunkel ”The Alternate Bookends” (Neily Tones 2000)

Simon & Garfunkels LP “Bookends” är I mitt tycke den platta som bäst sammanfattar deras melankoliska produktion. Plattan var kanske inte den som sålde bäst men den som bäst sammanfattade duons sentiment. Jag hittade den här bootlegen för några år sedan och har lyssnat på den gång efter gång och kommit att uppskatta den väldigt mycket. Här är alternativa versioner av hela plattan, live-inspelningar och exempelvis en version av ”At The Zoo” med helt annan text plus som bonus den ovanliga monomixen av ursprungsplattan. Var den finns att få tag i – det vete katten jag har inte sett den på åratal.

God lyssning!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Sahlin, det finns ingen enkel lösning

 

1:a maj 2008

Det socialdemokratiska valresultatet 2010 är det sämsta som socialdemokraterna har uppnått sedan vi fick allmän rösträtt i Sverige. Bara detta borde skapa närmast panik hos partiets kloke män och kvinnor. Det borde skapa en närmast upprorsstämning ute i partiorganisationen och det borde fylla alla socialdemokrater men även andra inom den mer orubricerade politiska vänstern med den djupaste oro.

Inte heller vänsterpartiet har lyckats speciellt väl, särskilt som partiet normalt har förmågan att fånga upp missnöjda (S)-väljare särskilt bland LO-medlemmar och andra med allmänvänstersympatier. Men icke så i detta val. Socialdemokraternas dåliga val verkar ha drabbat även vänsterpartiet på ett sätt som vi inte sett förut.

Inga enkla lösningar

Nu tillsätts kriskommissioner och krisgrupper osv. för att hitta ORSAKEN med stort O till varför det gick som det gick. Nu tror jag inte på dessa kriskommissioner och utredningar så där i största allmänhet som den välsignade ”quick fix” som skall hitta lösningen på nederlaget. Likaså signaleras en större omorganisation av partiet.

Tyvärr brukar omorganisation vara byråkraten eller administratörens lösning på ett politiskt problem. Detta framförallt om man inte kan eller vågar ta tag i det politiskt problematiska utifall det pekar på samma byråkratis tillkortakommande. Min övertygelse är att det inte finns EN förklaring eller ETT svar utan det handlar om resultatet av en lång tids utveckling. En utveckling som varit i det tysta och skett smygande på ett sätt så ingen egentligen inte har noterat skeendet som lett fram till detta.

 

Fyra perioder

Om man tittar på de socialdemokratiska valsiffrorna från tiden före rösträtten fram till nu idag 2010 så kan man notera fyra perioder som utkristalliserar sig.

Den första är från tiden före och närmast efter den allmänna rösträtten. Här ligger socialdemokraterna ganska lågt och uppnår aldrig 40 procent. Under perioden 1932-1988 är aldrig partiet under 40 procent, men 1991 åker socialdemokraterna på ett nederlag och halkar ner på 36 procent. Sedan dess har inte socialdemokraterna mer än 1994 tagit sig över 40 procent.

Om vi nu skall sätta detta i relation till politiken som sker parallellt med valen och utgår från att valen är en mätare på hur samma politik uppskattas eller ratas så upptäcker vi något intressant.

Att socialdemokraterna under perioden fram till 1932 inte når över 40 procent har med bristen på demokrati (ingen allmän rösträtt fram till 1921) och bristen på politisk mognad under 1920-talet är Inget att säga om men i o m valet 1932 och perioden fram t.o.m. 1988 så ligger snittet på drygt 43 procent.

Min tolkning är att genom att Per-Albin Hanssons och socialdemokraterna från 1928 och framåt har en tydlig politik för vad man vill göra med samhället vinner därmed inte bara arbetarklassens stöd utan också viktiga delar av medelklassen och då främst dess lägre skikt som har levnadsvillkor som ligger nära arbetarklassens.

1928 lanserar Per-Albin Hansson i sitt välkänd 1:a maj tal ”folkhemmet” som politisk idé. Detta får i sin politiska praktik och programmatiska form 1944 genom ”Arbetarrörelsens efterkrigsprogram” där Ernst Wigforss är den store ideologen. Även om aldrig det tas som politisk program av någon kongress eller liknade får det enorm betydelse och ett brett stöd i hela samhället. Egentligen är det bara politiska högern och arbetsgivarna som manifesterar sitt motstånd.

Från 1970 och framåt får nyliberala tankar fäste i Sverige. Först inom SAF (nuvarande Svenskt Näringsliv) för att därefter successivt sprida sin draksådd ända in i arbetarrörelsens organisationer.

Under 1980-talet accepteras den nyliberala idén om en självständig utom politisk kontroll riksbank. Men också och kanske än viktigare accepteras teorin om jämviktsarbetslösheten även inom socialdemokratin och delar av fackföreningsrörelsen, men successivt även tankar på avregleringar och privatiseringar. Här spelar också in det motstånd och misstro som finns inom arbetarleden mot EU-anslutningen som trots motstånd trumfas igenom 1994.

När sedan och parallellt Carl Bildts regering genomför ett program där jämviktsarbetslösheten ges en central roll, exempelvis genom en närmast slakt av offentlig sektor där 90.000 jobb försvinner. 1994 återkommer socialdemokraterna i ett av sina bästa val någonsin med 45 procent som en reaktion på högerns politik.

Besvikelse och misstro

Efter 1994 har sedan socialdemokraterna inte nått över 40 procent utan trenden är sjunkande stöd i valmanskåren. Orsaken står att finna i den besvikelse som den politik som bedrevs under 1990-talet där det var till stora nyliberala lösningar som fick utrymme i den politiska praktiken. Avregleringar, privatiseringar och det i praktiken accepterande av en permanentad arbetslöshet på ca 7-8 procent.

Målet med den nyliberala politiken från högern är flerfaldig. Att flytta fram arbetsgivarnas positioner genom att skapa en permanent hög arbetslöshet som skapar grogrund för en låglönearbetsmarknad och press på hela lönebildningen. Det andra är att vrida klockan tillbaka till ett läge demokratin blir en angelägenhet för de bättre bemedlade genom att arbetarklassen tappar intresset och ser inte någon mening med politiskt engagemang (se Chantal Mouffe ”Om det politiska”).

Det är också här vi finner orsaken till valnederlaget. ”Socialdemokraterna har gått vilse ideologiskt och det gör kärnväljarna förvirrande” sa professor Jonas Hinnfors i LO-tidningen nr 30. När socialdemokraterna har allt mer påverkats av den ideologiska offensiv högerns nyliberala idéer fört till torgs har partiet inte vunnit storstädernas övre medelklass, men förlorat arbetarklassväljarna och den lägre medelklassen.

Accepterandet av den självständiga Riksbanken, ett EU-medlemskap emot främst LO-medlemmarnas uppfattning, omfattande avregleringar och privatiseringar har tillsammans med 1990-talets nedskärningar i välfärdsstatens räckvidd har underminerat och förvirrat de av Hinnfors nämnda kärnväljare och kastad dem i armarna på Reinfeldts egoistiska malström och än värre i armarna på fascisterna i SDs enkla syndabokslösningar.

Kort kan vi säga att partiet och därmed hela arbetarrörelsen hamnat i ett politisk förvirrande vakuum där nu enkla lösningar sökes. Detta är lika meningslöst som utan möjlig framgång innan man inser att partiets misstag under perioden från 1980-talet över 1990-talets elände och genom 2000-talets första årtionde.

Skall socialdemokratin komma åter måste det ske en noggrann självkritisk analys som säkert kommer att smärta och vara sammanknippad med stor vånda. Men det måste ske och måtte det finnas allvar i Mona Sahlins uttalande ”att varje sten skall vändas på”.

Politisk framgång handlar inte om väl genomföra kampanjer utan att man vinner människornas hjärta och själ för en politik som är i folkflertalets intresse. Men utgångspunkten för ett arbetarparti som socialdemokraterna måste vara en politik byggd på arbetarklassens intresse annars är slaget förlorat – i vart fall för arbetarpartiet socialdemokraterna.

Text, foto och illustrationer: Ingemar E. L. Göransson

Moderaterna, makten och härligheten II

”Socialdemokraterna måste ju fundera på om de lägger förslag som kan stödjas av SD. Gör de det tillräckligt många gånger sitter regeringen löst”, säger FP:s gruppledare Johan Pehrson. (Se Aftonbladet).

Dagens kanske märkligaste uttalande. För om socialdemokraterna och oppositionen skulle följa detta så innebär det att man bara kan lägga förslag som man vet att inte SD kan tänka rösta för – dvs. oppositionen och socialdemokraterna skulle bli tvungna att rådgöra med Åkesson inför varje omröstning:

- Snälla Jimmie lova att ni INTE röstar för vårt förslag, skulle Sahlins fråga bli gång efter gång. Kort sagt socialdemokraterna skulle hamna i en omöjlig politisk situation. Egentligen kan det bara ske på ett sätt, oppositionen lägger inte egna förslag och spelar död hund i fyra år framåt.

Talmansomröstningen blev som väntad – SD gav sin välsignelse till högeralliansen och Reinfeldts ord om att aldrig ta i SD med tång visade sig vara intet värt. Reinfeldt kunde lätt ha undvikit detta genom att förhandla eller vart fall förankra Per Westerberg hos de röd-gröna istället valde han att söka domptera dem i att lyda Reinfeldts och högeralliansens postulat.

Ska demokratin få en chans att fungera måste oppositionen bedriva oppositionspolitik för annars gör man samma misstag som under föregående mandatperiod. Nödvändigheten av en tydlig oppositionspolitik är nödvändig för annars ger man regeringen fri lejd under mandatperioden vilket skulle innebär politiskt sammanbrott.

Fredrik Reinfeldt har självt valt att bilda en minoritetsregering och då är det hans ansvar att föra en sådan politik att han kan få med sig en majoritet av riksdagen. Väljer Reinfeldt och moderaterna att göra det med stöd av SD direkt eller indirekt är det hans ansvar. Han kan aldrig någonsin lägga det ansvaret på oppositionen så länge de inte lägger förslag som tas fram i samarbete eller med förankring av SD.

När FP:s gruppledare Johan Pehrson säger; ”Socialdemokraterna måste ju fundera på om de lägger förslag som kan stödjas av SD. Gör de det tillräckligt många gånger sitter regeringen löst” så finns det två sidor i uttalandet. Det första; det orimliga att inte oppositionen skall kunna lägga egna förslag utan att ha negativt förankrat dessa hos SD.

Det andra är sannare än han själv kanske inser. En Freudiansk felsägning kan man säga; förlorar högeralliansen till många gånger i riksdagen sitter regeringen löst. Och ansvaret för det ligger uteslutande hos regeringen själv. Visar man samma kaxiga attityd som inför talmansvalet kommer det att ske ganska snart.

Ärligt talat, det verkar inte helt osannolikt med ett nyval under mandatperioden.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Moderaterna, makten och härligheten

Klockan är 10.00 på förmiddagen den 4 oktober 2010. Om en timma ska riksdagen utse talmän. En viktig funktion i riksdagen och i det demokratiska systemet. Det är talmannen som ger regeringsbildaren uppdraget i händelse av regeringskris.

Moderaterna har i kraft av regeringsunderlagets största parti utsett Per Westerberg till talmanskandidat. Normalt sätt kanske oppositionen inte hade reagerat speciellt mycket på detta men läget är inte ”normalt”.

Samtidigt kan inte oppositionen lägga sig död hund bara för att SD finns i riksdagen. Det vore förödande. Det är regeringens och främst Reinfeldts sak att regera även om det sker i minoritet.

In i riksdagen har för första gången någonsin ett rasistiskt och fascistiskt parti tagit plats. Än mer, samme Per Westerberg uttalade sig för en tid sedan om samma högerextrema parti att det är inget problem för moderaterna att samarbete med dem som han såg det.

Därav och eftersom andra moderater har gjort liknade uttalanden om SD så finns det anledning att ställa en motkandidat mot Westerberg.

Att moderaterna är parti där uppenbarligen makten är det viktigaste har vi sett flera signaler om sista tiden. Uppgifterna att moderaterna vill sno fler ministerposter från de övriga partierna i högeralliansen är ett. Ett annat som fick många att höja ögonbrynen är när Reinfeldt utnämner Anna Kindberg Batra till gruppledare för moderaterna.

Orsaken till höjda ögonbryn är inte hennes eventuella tillkortkommanden i politiken för där finns säkert inte mycket att säga. Kindberg har varit en flitig myra i den politiska stacken och är ett bra exempel på yrkespolitikern som vi numera har vant oss vid. Ett vanligt jobb har hon givetvis inte haft.

Nej orsaken är en annan. 1998 gjorde hon sitt beramade uttalande om att ”Stockholmare är smartare än lantisar”. För många stockholmare kom det på en bekräftelse av deras världsuppfattning med Stockholm som epicentrum. Uttalandet låg helt i linje och är helt i linje med Reinfeldts uppfattning om storstaden Stockholm som alltings centrum.

Moderaternas förakt för ”bystan” kan inte göras tydligare och sedan ligger det helt i linje med tidigare mindre välbetänkta utnämningar som vandra in och ut ur kanslihuset under föregående mandatperiod.

Man kan undra vad de övriga i högeralliansen tycker om att dompteras av en gruppledare som anser att de är kortare om huvudet än urbana Anna.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson