”Det handlar om människors vardag och livsvillkor. Det handlar om att man i alla landets regioner ska kunna få arbetsmöjligheter och god service, att människor ska kunna leva i en miljö där tillvaron känns trygg och meningsfylld. (…) Det finns över 8 miljoner människor i det här landet och alla är olika. Fast det finns mycket som förenar oss. De flesta vill ha ett arbete, trygghet om de blir sjuka, utbildning och omsorg om barnen….slippa att känna oro för den dag man blir gammal. De flesta av oss , var och en med sin särprägel, känner också ett beroende av varann.” (Olof Palme, 1972)
Det viktigaste för en regering oavsett vilken politisk färg den råkar ha är att hålla samman samhället. Det spelar ingen roll om den är röd, röd-grön, mitten eller mörkblå. Dess viktigaste uppgift är att hålla samhället samman. Att inte ställa människor mot varandra, att inte skapa grogrunden för inom-samhälliga konflikter då de kommer obönhörligt att slita sönder samhället i strider mellan olika intressen, grupper, befolkningsskikt och klasser.
Det är ingen lätt uppgift, den kräver ett sinnelag som är fritt från fundamentalism, dogmatism och en insikt att man själv inte har alla svar på alla frågor. Det vill säga att en regering måste därför ta hänsyn till hela samhället och likt indianen i våra ungdomars äventyrsböcker lägga örat till marken och avlyssna vad som rör sig ute på den samhälliga prärien och handla därefter.
Reinfeldts misslyckande
Regeringen Reinfeldt har misslyckats med att hålla samman samhället. Det hotar att krackelera med ökade klyftor. Inte krackelera bara i ekonomiskt och materiellt hänseende utan på ett mer, djupare mänskligt och politiskt plan. De gångna årens politik har medfört ökade klyftor som sagt inte bara ekonomiskt utan än mer mellan människor och inte minst mellan storstad och landsort. Det svenska samhället har under de gångna åren fått se en accelererande utveckling där den stora staden har gynnats på bekostnad av övriga landet.
I Stockholm har man knappast märkt av den djupa krisen som istället slagit obarmhärtigt mot övriga landet. Det har medfört att den politiska polariseringen stad-land har förstärkts och enligt nyligen gjorda opinionsundersökningar så är politiska stämningsläget att den nyliberala storstadshögern dominerar storstäderna medan den röd-gröna oppositionen har det största stödet i övriga landet.
Det här är en konsekvens av Reinfeldts regeringspolitik där storstadsmedelklassens har gynnats medan övriga landet har missgynnats. En osannolik förmögenhetsuppbyggnad har skett i storstäderna genom skattesänkningar på ca 80 miljarder, sänkta fastighetsskatt, borttagandet av förmögenhetsskatten som bara den innebar att 6.9 miljarder överförts främst storstädernas välmående innestäder och villaområden. Dessa beslut har varit viktiga ingredienser i en politik som ensidigt gynnat ett befolkningsskikt, storstädernas medelklass.
Hotet mot demokratin
Det som gynnar en tenderar att missgynna någon annan. Regeringen Reinfeldts politik har utan tvivel gynnat storstadsmedelklassen och dess intressen. I vissa fall, förmenta intressen, då jag inte är lika säker på som Reinfeldt att även storstädernas medelklass uppskattar och tar till sig en politik som innebär att sjuka bestraffas eller att pensionärer får sin trygghet försämrad genom att de får betala en högre skatt för att de har avslutat sin insats i arbetslivet.
Jag är inte säker på att även den som idag är stark och orkar jobba i ett allt mer hektiskt arbetsliv inte inser att det kommer en dag då strukturomvandling, sjukdom, olycka eller ålder sätter, om än tillfälligt, stopp för den maximala insatsen. Då hjälper inte det med Reinfeldts ”morötter” utan då intar morötterna istället en annan skepnad och kall frusen känsla av att hamna utanför tar över och att bestraffas för att man inte var tillräckligt produktiv.
“….storstadsmedelklassens
har gynnats….”
Den politik som nu allt tydligare skapar motsättningar och klyftor är på längre sikt ett hot mot demokratin. För när människor upptäcker att politiken inte är till för alla utan är ett ensidigt gynnande av fåtalets eller vissa specifika intressen så falnar viljan och motivationen för att delta i den politiska processen.
Europeisk trend
Det blir en nedåtgående trend i valdeltagande som vi sett under mer än ett årtionde i Sverige och övriga i Europa. Trenden sammanfaller också med att under samma tid har nyliberaler och nyliberala stämningar och postulat fått allt större inflytande på den politiska dagliga gärningen.
Ute i Europa har Labour och vänstern tappat, inte främst p.g.a. lägre valsiffror utan mer p.g.a. lägre valdeltagande. Och, det sjunkande valdeltagandet har varit en starkare trend hos arbetarklassen och löntagarna medan medelklassen och de mest förmögna har hållit sitt valdeltagande på ungefär samma nivå som tidigare – dvs. högt då de vet att politiken är viktig.
Arbetarklassen har däremot tappat tilltron till politiken i takt med att Labour har dragit sig mot mitten och blivit en blekrosa spegel av nyliberala politiska dogmer om marknadens och valfrihetens välsignelse. Utvecklingen har fortsatt och med den har en dörr för missnöje och exkludering i samhällsklimatet öppnats. Fascistiska och främlingsfientliga partier har fångat upp missnöjet med Labour-partiernas jakt mot mitten och anpassning till de politiska konjunkturerna.
I Belgien, Frankrike, delar av Storbritannien, Danmark och Italien har de antingen lokalt, regionalt eller nationalt tagit sig in i regeringsställning och därmed kunnat rida på missnöjet med medelklassens politiska agenda.
Nyliberalismens ansvar
Att hålla ihop landet, att hålla ihop samhället är en regerings viktigaste uppgift. Det ensidiga gynnandet av vissa intressen (läs medelklassen i storstäderna) som sker och har skett under den gångna mandatperioden och sker i Europa är nyliberalismens och dess bärare medelklassens ansvar. Den politiska klyvningen av samhället blir därmed också den marknadsideologiska dogmatismens ansvar.
När vi nu ser en accelererad klyvning och splittring även i Sverige så är det en allvarlig utveckling som hotar även den annars så stabila svenska demokratin på sikt. Ökat missnöje, otydliga politiska partier, defaitism och resignation ger en försvagad demokrati där dess räckvidd förminskas vilket leder till en förstärkt storstadsmedelklass hegemoni och en ökad exklusion av de samhällsmedborgare som bäst behöver politiken för att hävda sina rättmätiga intressen.
För övriga; två världar inom samma samhälle och därmed ett misslyckande för den viktigaste uppgiften en regering någonsin kan ha – hålla ihop samhället och att inte föra en politik som skapar motsättningar eller gynnar ett folkfåtal.
Per-Albin Hansson sa i sitt välkända ”folkhemstal” 1928:
”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på den andres bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skall detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skiljer medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttne och utarmade, plundrare och utplundrade.”
Det verkar som om Hanssons ord fortfarande har en aktualitet med tanke på den väg som Reinfeldt valt och den fäbless som arbetarrörelsen tenderat att visa för nyliberalismens lösningar på samhällets problem.
Inget samhälle med självrespekt och socialt rättvisa ambitioner har inte råd med en politik med kelgrisar och styvbarn. Medborgarna har en högst legitim rätt till arbete och trygghet vart de än befinner sig, socialt och geografiskt.
För socialdemokraterna måste därför bli uppdraget att skapa förutsättningarna för att denna självklara socialt mer rättvisa politik skapas oavsett valseger eller ej 2010. Det finns mycket att förändra sedan 1990- och 2000-talets nyliberalt påverkade samhällsexperiment. Det är socialdemokratins främsta utmaning det kommande årtiondet.
Text: Ingemar E. L. Göransson
