Vem vill ha halva lönen när man kan få hela?

Det börjar utkristallisera sig två synsätt på framtidens jobb och produktion. Den ena är den som socialdemokraternas Tomas Eneroth visar upp när han citerar Ernst Wigforss ”Vi kan inte leva på att tvätta varandras skjortor”.

Dvs. Sverige och välfärdsstaten kan inte överleva på en låglönearbetsmarknad inom servicesektorn utan ryggraden måste även i framtiden vara industrisektorns mervärdesproduktion. Den är helt enkelt förutsättningen för även servicesektorn.

Å andra sidan den borgerliga (läs nyliberala) uppfattningen att ryggraden kommer att vara den lågproduktiva servicesektorn. Skälet är en övertro på behovet och drömmen om ett samhälle där ordningen är återställd med tydliga klasskillnader mellan patron och underlydande.

Björn Elmbrant skrev häromdagen på Dagens Arena att ”Reinfeldts regering hatar högproduktiv exportindustri, som driver upp lönerna.” Hatar må vara ett starkt ord men att högern, dvs nyliberalerna, inte har plats för denna mervärdesproducerande industri är uppenbart. Det har de visat oavsett om det varit på Nya Zeeland, i Storbritannien eller på amerikansk arbetsmarknad.

”Working poor” är ett amerikanskt begrepp för just denna servicearbetsmarknad med dess osäkra tillvaro, låga löner och usla lågproduktiva jobb som är till gagn för den rika och väletablerade överklassen och dess wannabes; storstädernas urbana medelklass.

Den amerikanska journalisten Barbara Ehrenreich skrev i sin uppmärksammade bok ”Barskrapad” om en maktlös, hopplös och förnedrande tillvaro som lågavlönad på den amerikanska arbetsmarknaden. Boken borde vara obligatorisk läsning för de som till äventyrs tror att denna typ av arbetsmarknad för något gott med sig förutom överklassen och deras wannabes bekvämlighet.

En som har en sådan syn på arbetsmarknaden är Expressens ledarskribent Anna Dahlberg som den 30 november beskyller socialdemokraterna och främst då Tomas Eneroth för att vara kvinnofientlig eftersom han hävdat att regeringen saknar näringspolitik och att Maud Olofsson har visat ointresse för SAAB:s överlevnad.

” Romantiken kring de testosteronstinna fabriksjobben” är beskyllningen gentemot (S) från nyliberala Dahlberg. Istället lyfter hon fram den statssubventionerade servicejobben (RUT-avdraget) som hon menar har gett 7.000 nya jobb. Må så vara att servicesektorn – städa och serva överklassen – har gett ett antal jobb men vad är det om flera 100.000 industrijobb försvinner.

Ska vi försörja oss på ”att tvätta varandras skjortor” i överklassens och den urbana medelklassens hem i framtiden? Faktum är att det är en betydande procent kvinnor inom fordonsindustrin, så att kalla dem ”testosteronstinna fabriksjobben” är inte bara föraktfullt utan okunnigt, men Dahlbergs och andra nyliberalers problem är att dessa jobb är förhållandevis bra betalda i motsatts till de lågbetalda servicejobben för vilka Dahlberg och Olofsson vurmar.

Och vem, man eller kvinna, vill då jobba för kanske halva lönen och städa i servicesektorn när man kan tjäna det dubbla i industrin?

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Veckans foto; vecka 49

Natt i rörelse

Malmö, november 2009

Foto: Ingemar E. L. Göransson ©

Friday On My Mind!

Den perfekta fredagslåten – The Easybeats klassiker

FRIDAY ON MY MIND här live från tyska Beatclub

Studioversionen (herregud vad unga dom ser ut!)

Trevlig helg/Ingemar E. L.

Den tredje vägens politik är (S) problem

Opinionssiffrorna är inget glädjande för en socialdemokrat. När Aftonbladet/United Minds presenterade nya siffror i veckan så var visst oppositionen i ledning men, socialdemokraterna fortsätter att tappa och ligger nu under valresultatet med råge – hela 5, 3 procent under valresultatet. Det finns de som försöker göra detta till en fråga om partiledarens tillkortakommande, en fråga om Mona Sahlin eller en fråga om Wanja Lundby-Wedin.

Jag tror det är helt fel ingång – att förtroendet för socialdemokraterna sjunker har helt andra och långt mer djupt liggande orsaker. Partiet har inte lyckats mejsla fram en politik som inger hopp om en bättre värld, en ”berättelse” som visar på något annat än den medelklassens medelväg som enbart har skapat ökade klyftor, ekonomiska kriser och nu senast ett totalt sammanbrott för nyliberalismens ideologiska käpphäst – den oreglerade kapitalismen.

Hela den europeiska socialdemokratin är i samma situation. Tyskland, Frankrike, Italien och Storbritannien är exempel på hur den tredje vägens socialdemokrati inte klarar sin uppgift att kunna med trovärdighet kunna utlova att deras politik levererar ett bättre samhälle för arbetarklassen, immigranterna, de fattiga och en värdig tillvaro för hela samhället – ett sammanhållet och jämlikt samhälle.

Den europeiska socialdemokratin och därmed även den svenska har alltsedan 1990-talskrisen valt den blairistiska tredje vägen som istället för ett bättre samhälle lett till dess motsats och nu har kommit till vägs ände. Den nyliberala ideologiska smittan har försatt socialdemokratin i ett djävulens alternativ; fortsatt tredje vägens politik och förminskas till en politisk spegelbild av en misslyckad mitten/medelklasspolitik eller ta risken att möta en period av skoningslös kritik från höger vid valet av en tydlig vänsterpolitik för jämlikhet och rättvisa med minskade klyftor.

Valet borde vara enkelt kan man tycka men vi ska vara medvetna om att den ideologiska filten som medelklassen och nyliberalerna lagt över politiken är kvävande av allt som vågar vara tydligt och som bryter med den politiska övertron på den avreglerade marknaden.

De aktuella usla opinionssiffrorna är ett tecken på de socialdemokratiska väljarnas och sympatisörernas besvikenhet över att partikongressen inte förmådde bryta med den tredje vägens politik. Detta trots partiopinionen och rörelsens uppfattning skapat grunden för ett trovärdigt alternativ som arbetarrörelsen och socialdemokratin borde kunna vara. Än mer, i en tid då samhällsklyftorna ökar, arbetslösheten närmar sig rekordsiffror och högerns politik visar allt större tecken på sammanbrott.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Då British Leyland – Nu SAAB

Efter att Koeningsegg har meddelat att man drar sig ur SAAB-affären är nu SAAB:s framtid synnerligen mörk. Likaså är hela den svenska fordonstillverkningen i skakning. Maud Olofsson har lyckats som det ser ut i det hon hade satt sig i sinnet – knäcka en viktig del av svensk industri. Inte bara 140.000 jobb är i fara utan också tekniskt kunnande och innovationer.

På sikt gör detta Sverige till en fattigare industrination, men det kanske också är Maud Olofssons agenda. Ett knäckande av en viktig del av industrin skall röja väg för en ökad tjänste-låglönearbetsmarknad modell de anglo-saxiska länderna.

Margaret Thatcher, Olofssons andliga förebild, gjorde samma sak på sin tid med British Leyland som var ett lönsamt företag/koncern kring 1980. Men det var innan koncernen hade börjat styckats upp och sålts ut, varumärke för varumärke. De sista delarna av Leyland MG-Rover blev lämpligt nog också föremål för företagsplundrares kriminella verksamhet.

SAAB är med stor sannolikhet förlorat – GM kommer troligen låta det gå i botten med man och allt och en viktig del av svensk industri med företaget. Regeringen Reinfeldts ansvar är tvivelsutan stort och det bör avkrävas. De som har villat se har också kunnat se att detta skulle ske eftersom regeringen och Olofsson gjort allt för att sänka SAAB och därmed skada svensk fordonsindustri.

Olofsson når därmed två av sina mål; ett kraftig åderlåtning av industrisektorn i Sverige och inte minst en kraftig försvagning av IF Metall – ett av de starkaste facken på svensk arbetsmarknad. Om jag vore en av Svenskt Näringslivs högerideologer skulle jag utbrista bra jobbat Maudan så ska dom tas!

Metallarbetare och alla andra glöm inte SAAB, Trollhättan den 24 november 2009!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Ett scoop

När LO sålde sina aktier i Aftonbladet så hemlighölls köpesumman. Varken Schibstedt eller LO ville uppge köpeskillingen men det läckte efter några timmar ut genom att undertecknad kunde på sin blogg presentera den verkliga köpesumman. Sådant är naturligtvis ett scoop, en unik nyhet. Senare på kvällen anordnades en presskonferens där köparen Scibstedt bekräftade vad jag tidigare uppgivet.

(Se här och här)

Men att få en intervju med Pete Seeger är nog som jag ser det ett större scoop. Seeger ger sällan intervjuer och inga europeiska journalister har fått några på vad jag vet de senaste 20-25 åren i vart fall.

Försök har gjorts men han har alltid tackat nej. I november nu lyckades jag att få en längre intervju med Pete Seeger i hans hem i Beacon norr om New York. Det tog ett halvår innan han var övertygad och tackade ja.

Denna intervju som var egentligen ett tre timmar långt samtal håller nu på att omvandlas till artiklar. Det kommer en längre i LO-tidningen och även i några andra tidningar. Materialet är så omfattande att det skulle räcka till en mindre bok. Det är också så intressant, då denne vänsterns amerikanske ikon med 70 år i musiken och av politiskt engagemang hade så mycket att berätta att det lätt kan bli minst ett tio-tal helt olika artiklar om man vill. (Ev. intresserade redaktörer är välkomna att höra av sig!)

Under våren kommer jag tillsammans med Sanna Carlstedt att ta fram ett program som skall skildra i ord, bild och inte minst i musik Pete Seegers Amerika.

En journalist eller frilansskribents kick är när man får det där scoopet men det är bara resultat av jobb och tålamod.

Text. Ingemar E. L. Göransson

Foto: Janne Hillman

Stormy Monday Blues

Ett fynd på youtube: T-Bone Walker LIVE med sin klassiker Stormy Monday Blues.

(Bluesway-LP från slutet av 1960-talet)

Första versionen spelades in i slutet på 1940-talet och T-Bone är förebilden för i stort sett varenda bluesgitarrist oavsett om de kom från Chicago eller London. Men fortfarande framstår T-Bone som “the originator” med sin inspirerande och smått jazz-påverkade spel.

Buddy Guy med sin version från 1968:

 

Text: Ingemar E. L Göransson

Veckans foto; vecka 48

New York, november 2009

Foto: Ingemar E. L. Göransson ©

“Va duktige´de´ä “

”Vad duktige´ de´ ä”, är en välkänd replik från filmen Sällskapsresan där fru Storch från Mjölby samtidigt som man hör hur servitören hon nyss beundrat tappar allt porslin ute i köket.

”Va´ duktig regeringen är”, är bl.a. Dagens Nyheters och Svenska Dagbladets betyg på den borgerliga regeringen. ”De är sååå duktiga”, en värdering som de flesta andra om de tänker efter inser är lika felplacerat betyg som fru Storch från Mjölbys replik.

Det finns inget varken duktigt eller skickligt gjort i regeringens politik och det blir uppenbart för de flesta om man lämnar de ljusblå solglasögonen därhän och nyktert värderar vad som har åstadkommits under de tre år som ministär Reinfeldt har regerat.

Arbetslösheten har nått nivåer som detta arma land inte sett på mannaminne och inget tyder på en förändring till det bättre trots att konjunkturen verkar ha vänt. Dubbelt så många ungdomar står utanför arbetsmarknaden idag än hösten 2006. Den totala arbetslösheten fortsätter också att öka med tusentals varje månad.

Sjukförsäkringen har förvandlats till ett moras där sjuka misstros och anklagas indirekt för fusk oavsett om det handlar förkylning, influensa, brutna lemmar eller cancer i terminalt stadium. Sjuka får vänta orimliga tider på beslut och kvalificerade läkares intyg är då överprövade av kvacksalvare som aldrig sett eller hört talats om patienten allt enligt principen – hellre fälla än fria. Alla sjuka är likt i lumpen simulanter till motsatsen har bevisats.

Arbetslöshetsförsäkringen är numera den sämsta i Europa där endast 10 % numera får 80 % av tidigare inkomst. Enligt A-kassornas samorganisation har a-kassan blivit så omöjligt komplicerad och med så låg ersättningsnivå att den upphört att fungera. Alla klåfingriga regeländringar gör att flertalet a-kassor numera är i ett stadium av närmast kaos där den försäkrade inte bara betalar hutlöst mycket för en dålig försäkring utan kan få gå gravid med a-kassa likt ett normalt barnaväntande innan den arme stackaren tagits sig igenom det av regeringen skapade nålsögat.

En ny semesterlag föreslås som innebär att långtidssjuka och arbetsskadade riskerar att förlora sin semesterrätt likaså försämringar av övertidsbestämmelserna på ett sätt som ensidigt gynnar arbetsgivarna är andra duktiga nyheter från den sittande högerregeringen.

 

“…högerregering rent ut

sagt jävlas med vanligt folk…”

Likaså verkar nu de borgerliga s.k. allianspartierna slåss om vem som är mest mot arbetsrätten och las. Centern, Kristdemokraterna och Folkpartiet tävlar snarast i excesser att göra löntagarna fredslösa. Moderaterna håller tand för tunga, inte av övertygelse utan snarast av taktiskt nit.

Så här kan vi fortsätta hur länge som helst för regeringen har varit ”duktiga” på att försämra för löntagarna, för arbetslösa och för sjuka. Precis som pensionärerna har straffats för att de är pensionärer har löntagarna ställts inför det politiska skranket och bestraffats för att de inte tillhör överheten. Helt enkelt, regeringen har varit ”duktiga” på att göra tillvaron svårare för de som inte har haft förmånen att ha jobb, äga förmögenhet eller inte tillhöra de privilegierades elit.

”Vad duktige´ de´ ä ” må fru Storch i Mjölby tycka om servitörerna i Sällskapsresan. Men dagens vardagsliv och verklighet i konungariket Sverige är inte en sällskapsresa utan en bitter kamp mot arbetslöshet och dåliga tider och då är inte regeringen ett ”duktiger” utan en vanlig högerregering som lyckas väl med att rent ut jävlas med vanligt folk.

Det är varken duktigt eller skickligt - de är bara upprörande i sin oskicklighet och motbjudande i sin ensidiga missgynnade av de som bygger landet!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Fredag även denna vecka

I kväll sker det : Jerry Lee Lewis kommer till Cloettacenter för att lira. Även om han är en skugga av vad han var är det nödvändigt

(Foto: Ingemar E. L. Göransson)

Det kanske inte blir så här ikväll, men i alla fall!

Trevlig Helg!/Ingemar E. L.

Har minister Glappkäft glappat färdigt?

Höstmörkret lägger sig över Reinfeldt och Olofssons näringsdepartement

Ska Maud Olofsson komma undan? Hon har gjort bort sig rejält. Inte nog med att hon ljuger när hon sa att hon inte kände till vad Vattenfall höll på med i Tyskland. Det har varit känt sedan länge och hon själv krävde innan valet nya ägardirektiv på grund av att Vattenfall gjorde vad de gjorde.

Hon har också spelat dubbelt i sitt eget parti när hon med sin glappande käft talat för förnybar energi samtidigt vetat att Vattenfall har bundit upp sig vid kol och kärnkraft. Det dubbla budskapet; att säga en sak i offentlighet och göra en helt annan sak som ägare av statliga Vattenfall är belastande för hennes trovärdighet.

Sedan när glappkäften skapar Vattenfall som statligt företag på ett sätt som skadar företaget för lång tid framåt gör saken än värre. Maud Olofsson har de facto satt sina politiska intressen för Vattenfall och därmed nationen Sveriges intressen.

Maud Olofsson är ingen begåvad eller kunnig politiker. Hon är en storkäftat gaphals som i sin egotrippade värld blir sitt eget centrum. Hon sätter sig för partiet centren, för Vattenfall och före nationen Sverige. Därmed har hon också förbrukat allt eventuellt förtroende hon möjligen kan har haft.

Hennes sätt att hantera näringspolitiken har varit under tre år en icke-politik. Hennes hantering av fordonsindustrins kris har varit en icke-hantering och när hon tar sig för att efter drygt tre år som näringsminister så blir det en total katastrof; för förtroendet för politiken, för Vattenfall och inte minst för Sverige.

Fredrik Reinfeldt har i Muad Olofsson haft en lydig knähund. Hon har gjort som husse sagt men uppenbarligen har knähunden blivit en rejäl belastning och man kan undra hur Olofsson och högerregeringen skall koma ur dilemmat.

Inte lär Vattenfallsoppan höja Maud Olofsson och Centerns opinionssiffror och därmed bli ett sänke till förutom (KD) som kan fälla Reinfeldts stora plan att förändra Sverige till en anglo-saxisk marknadsplats.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Mardrömsmåndag

Mona Sahlin borde vara mer bekymrad

Mardrömsmåndag. På annat sätt kan inte uppvaknandet på (S)-partihögkvarteret beskrivas när de läser den senaste SIFO-mätningen. Den är gjord i samband med partikongressen och efter, 2-12 november. Trots partikongressen tappar (S) drygt 2 procent och åker ner till drygt 33 procent.

Vad som är en värre är att (SD) verkar ha hamnat på säker mark ovan fyra procent trots sin islamofobiska, främlingsfientliga politik. Med de siffror som SIFO presenterar innebär det att varken högeralliansen eller vänsteroppositionen får egen majoritet i riksdagen om SIFO:s siffror vore valresultatet.

Mardröm, ja för antingen blockeras riksdagen då ingen vill ta med ens tång i (SD) då det vore politiskt förödande. Mardröm, ja för det skulle innebära att antingen högerblocket eller vänsteroppositionen måste spräckas genom att något parti bli överlöpare och byter sidan för att en regeringsduglig regering skall skapas. Och vem vill bli den Svarte Petter som för all framtid kommer att framstå som totalt opålitlig.

Ett tips; det parti som kommer i så fall att byta sida är (MP) med löfte om den eller den regeringstaburetten. Varför? Båda språkrören kommer att avgå direkt efter valet och ersättas med nya som inget är garanterat kommer att vara lika (S)-vänliga. I grunden är ju (MP) ett mittenparti som just nu seglar uppåt i opinionen. En sådan kursändring skulle inte fläcka ner de avgående språkrören Eriksson och Wetterstrand.

Det som kan bli räddningen för ett välbehövligt regeringsbyte är att ett eller två av de borgerliga partierna ramlar ur riksdagen; (KD) balanserar sedan lång tid på repet och (C) sjunker sakta i opinionen, men om det räcker ur den röd-gröna oppositionens perspektiv är allt annat än säkert.

Läget för (S) är allt annat än bra. Sker inte en snabb svängning i opinionen kan de närmaste månaderna bli en enda lång Canossavandring för partiledningen.

Partikongressens fortsatta mittenanpassning av politiken kan mycket väl straffa sig när de socialdemokratiska väljarna vill se en politik klart mer till vänster. Framförallt när (VP) uppenbarligen inte förmår att fånga upp missnöjda socialdemokrater. Frustration inom socialdemokratiska partiet och inom fackföreningsrörelsen växer med allt mindre leverans i opinionssiffrorna.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Foto: Christoffer Göransson

Veckans foto; veckorna 45 - 47

De gångna helgerna har det inte varit möjligt att lägga ut några foton på grund av en långsam uppkoppling i New York. Därför blir det istället tre foton denna gång som på något sätt speglar.

THE AMERICAN DREAM

 Cab in the night Upper West Side-Black and white

7th Avenue – Garment district

Foto: Ingemar E. L. Göransson ©

Fredag – här börjar helgen

Det här har fått vara under några veckor p.g.a en långsam uppkoppling i New York:

Jack Casady var rockens bäste bassist – inget snack om saken1

Trevlig helg!/Ingemar E. L. Göransson

Musik, musik igen

Äntligen helg och läge för tips om lite bra musik att förgylla densamma med. Urvalet är som vanligt personligt och bara vad jag lyssnar på just nu.

Acapella Soul ”Volume …Three” (privat press)

Jag beklagar ni kommer inte att hitta den här plattan i er närmaste skivaffär eller ens hos någon av nätets alla försäljare. För att hitta denna och finns bara en sak att göra; köp en biljett till New York. Traska omkring på stan och om har ni tur springer ni på den här doowop-gruppen som sjunger så förbaskat bra standards som ”My Girl”, gospels som ”Down By The Riverside” och inte minst Sam Cookes ”A Change Is Gonna Come”. Fantastiska harmonier, klassiskt 50-talsstuk och så förbaskat bra.

Leonard Cohen ”Live At The Isle Of Wight 1970” (Columbia)

En legendarisk konsert med Leonard Cohen som har funnits som usla bootlegs. Här i en legal utgåva med perfekt ljud och stora överraskningen i den första upplagan på DVD. Cohens framträdande bygger till stora delar på de första plattorna men här finns en första version of ”Famous Blue Overcoat”. En suverän utgåva som inte bara är perfekt musikaliskt utan också så snygg. Ett nödvändigt köp med denne mystiker här relativt ung, 35 år.

Andreas Öberg ”My Favorite Guitars” (Resonance)

Mer känd I USA än I Sverige. En stor jazz-gitarrist som blir bättre och bättre. Den amerikanske jazzkritikern beskriver Öberg med orden “his luminous and precise lines are undoubtedly those of a technically gifted virtuoso”. På denna hans fjärde platta är det låtar av bl.a. George Benson, Wes Montgomery och Django Reinhardt som ges nya tolkningar. Förutom att Andreas Öberg är en trevlig kille så är han Sverige nu främste jazzgitarrist. Plattan har ingen distributör i Sverige så kolla på utländska siter som amazon.

Jefferson Airplane ”Sweeping Up The Spotlight - Live At The Fillmore East 1969” (RCA)

Det har kommit ut fler plattor med Jefferson Airplane de senaste åren än vad det gjorde under gruppens mest kreativa period 1965-1969 och då gav de ut 6 officiella LP varav en var live. Flera av dom som har kommit på senare år är bra, t.o.m. mycket bra, men frågan är om inte den här är juvelen i kronan. Här kommer bandets kreativa ådra verkligen till sin rätt. Förmågan att utveckla sin formula där Jack Casady och Jorma Kaukonens växelspel mellan bas och sologitarr är utan jämförelse. För den som gillar Jeffersons och San Fransisco-rocken från perioden är den här plattan absolut nödvändig.

The Beatles ”In Mono” (Parlophone)

Mono-boxen kostar i USA en tusenlapp mindre än I Sverige, bara det är uppseendeväckande. EMI försöker uppenbarligen klå de svenska köparna när de får chansen. Att lyssna sedan på LP-plattorna i sin naturliga format, dvs mono, ger en helt annat kraft och stuns åt Beatles musik. Det är bara att konstatera att Beatles ska avlyssnas i mono. Här blir kraften i de tidiga LP:na uppenbar och inte heller Sgt Pepper eller Revolver mår sämre än de tidigare usla mixningarna i jämförelse med styrkan av monoversionerna. Faktum var att Beatles själva la ner jobbet på monomixningarna medan stereo-dito var inget de brydde sig nämnvärt om.

Text och musik: Ingemar E. L. Göransson

Övningskör dom?

För att få köra bil måste man ha körkort. För att få jaga måste man ha jägarexamen och för att få köra båt måste man ha skepparexamen.

Men för att få regera ett land krävs uppenbarligen varken kunskap, förstånd eller förnuft. Om man ska döma av de senaste händelserna i politikens lekrum så verkar kunskaper, förstånd eller ens förnuft inte vara något som varken står högt i kurs eller är nödvändigt för en regering, i vart fall om den är ledd från moderathåll.

Den moderata högerpolitiken är inte bara på snudd ett bedrägeri utan är banne mig närmast brottslig. Eller vad sägs om att använda 3 miljarder kronor och slänga den ofattbara summan i det giriga gapet skattefuskare, oseriösa lycksökare och kriminella s.k. aktörer och självutnämnda entreprenörer som skall med voodoo, kvasipsykologiska galenskaper och ren bluff ”coacha” arbetslösa till nya jobb.

Eller vad sägs en försäkringskassa som stänger dörren för cancersjuka och hänvisar till en arbetsmarknad där sjuka människor skall hitta inte existerande jobb med hjälp av lurendrejarna ovan. 50.000 människor skall nu om några månader från att vara sjuka bli arbetslösa och kanske sedan sjuka igen.

 

“…regeringen (M) har

överskridet alla

anständighetens gränser…”

 

A-kassan den andra grundbulten i välfärdsstaten, den första är sjukförsäkringen, har förvandlats från en hyfsad inkomst- och omställningsförsäkring till den sämsta i Europa. En prestation värdig en regering som berömmer sig för arbetslinjen. Kalla det istället för vad det är – låglönearbetslinje. Arbetslösa skall tvingas ner i ett låglöneträsk där det saknas botten på hur människor får utnyttjas. Se bara när SJ inför audition för arbetssökande som om det vore någon Idol-uttagning.

Är detta inte rena rama kriminella idiotin av en regering som om vore det gällde körkort, jägarexamen eller skepparexamen hade åkt ut på sin aktre kroppsdel genom närmaste dörr efter en kuggning så det stänkte om det.

Regeringen (M) har överskridigt alla anständighetens gränser i sin jakt på sjuka och arbetslösa. De har missbrukat statliga medel och är medskyldiga till den värsta förskingringshärvan som detta arma land sett sedan Krügerkraschen.

Krüger tog i varje fall sin Mats ur skolan men den här regeringen berömmer sig över sin dådkraft och innovativa förmåga. Jo, innovativ alltid när det gäller att hitta på nya knep att blåsa staten, dvs. oss alla på miljarder, samtidigt som den innovativa förmågan att jävlas med arbetslösa och sjuka når nya höjder.

När ska oppositionen och fackföreningsrörelsen börja göra verkligt motstånd, slå näven i det imaginära bordet och ta upp kampen mot Sveriges hittills absolut sämsta, värsta och mest ansvarslösa regering. Hallå, det håller på att gå åt pipsvängen med Svedala.

Tystnaden kan kanske förklaras med det chocktillstånd som regeringen höger har lyckats tvinga på Sverige. Arbetslösheten är den högsta på årtionden, fackföreningarna ser sina a-kassor närma sig konkursens brant och den politiska oppositionen vet inte vilken medelklassfot den skall stå på. Allt medan arbetare och vanligt folk ser hur avgrunden närmar sig – välfärdsstatens sammanbrott.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Obamas sjukförsäkringsreform på väg

New York, söndag den 8 november 2009

Den gångna veckan har inte varit den bästa för president Obama. Givetvis kastar massakern i Fort Obama en skugga över Obama som befälhavare och alltfler börjar ifrågasätta militärens interna säkerhet. Alltså en parallell till säkerhetstjänstens misstag som inte tog de varningar som fanns innan 9/11.

Inte heller de nya alarmerande arbetslöshetssiffrorna över 10 procent var goda nyheter för Obamas regering.

Måndagens val som förlorades i annars pålitliga demokratiska valkretsar som guvernörsposten i New Jersey och att demokraterna i New York inte lyckades ta tillbaka borgmästarposten här i New York. Valet var ett bakslag för Obama och det kan vara symptomatiskt vad en organisatör John Morris för de hemlösas organisation här i New York sa när jag frågade honom vad det betydde för den afro-amerikansk befolkningen med en svart president i Vita Huset.

- Inget, eftersom hans politik är inget grundläggande förändring mot tidigare politik. Så länge han inte löser de stora problem som det här landet har så betyder hudfärg inte ett dugg.

Nya opinionssiffror visar också att Obama tappar i tilltro i snart alla viktiga frågor och hans administrations förmåga att klara den.

I går kväll kanske den första verkliga leveransen av en annan politik var när i går representanthuset tog Obamas sjukförsäkringsreform. Även om det var en liten marginal där endast en republikan röstade för. Den modige var Louisianas Ahn ”Joseph” Cao. Caos motiv att bryta partilinjen var att i hans hemstad New Orleans och i Louisianas väljare saknar sjukförsäkring vilket med Obamas förslag kommer att få.

Övertonerna från motståndarna är allt från att sjukförsäkringen kommer att användas som abortmetod (!!) till att nu inför USA socialism. Fakta är att miljoner och åter miljoner saknar skydd mot sjukdom och olycka idag. Uppgifter uppger att 60 miljoner är i denna situation.

Men också att ”big business” är motståndare av två skäl. Obamas förslag kommer att finansieras med ökade skatter framförallt för de som har högsta inkomsterna och förmögenheterna idag, men också att de stora försäkringsbolagen gör miljarder in vinst varje år på det nuvarande dyra och ineffektiva systemet.

Striden om Obamas försök att få ordning på sjukförsäkringskaoset har också tydliga implikationer där konflikten mellan delstaterna och den federala makten. USA:s delade maktsystem blir mycket tydligt nu under striden kring administrationens förslag.

I natt har representanthuset tagit Obamas förslag och nu går det till senaten för att sedan vad det lider slutgiltigt tas på nytt i representanthuset. Det sannolika är att Obama kommer att lyckas med det som ingen lyckats tidigare med – att reformera USA:s ineffektiva och dyra sjukförsäkringssystem.

Lyckas han med det kommer kanske John Morris och andra skeptiska afro-amerikaner och andra som har det svårt och hårt i den amerikanska drömmen. Lyckas det kanske den kan få ett nytt och mer ljust innehåll.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Jazz är New Yorks musik

New York lördagen den 7 november 2009

New York är världens jazz-huvudstad. Varje kväll är det ett antal ställen som har live jazz. Det är inte bara kända för legendariska ställen som Birdland på 44:e gatan eller Village Vanguard nere i Village. Det finns många andra ställen där mer eller kända jazzmusiker träffas och spelar, varje kväll varje dag året runt.

Jag var och lyssnade på Andreas Öberg, en svensk gitarrist som numera är mer känd i USA hemma. T.o.m. så välrenommerad att han inbjuds till Birdlands Django Reinhardt-festival. Han är tydlig i sin uppfattning om hur amerikaner ser på jazzmusiken.

- Jazzmusiken är en del av det amerikanska kulturarvet. Här är det musik inte nödvändigt att kategorisera och subkategorier som hemma i Sverige säger Andreas när jag träffar honom mellan två set på Birdland.

Hur kommer sig att en svensk gitarrist inbjuds då att delta ett i så speciellt och prestigefyllt projekt som Birdlands Django Reinhardt-festival.

- Det började 2001, svarar Andreas. Det är tekniskt svårt att spela Reinhardt musik så första kvällen var lite segt erkänner Andreas med ett leende. En seghet som i varje fall denna kväll var helt bortflugen.

Om Andreas Öberg är förhållande ny för New Yorks jazzscen så är inte Lou Donaldson det motsatta. 84 år gammal spelar fortfarande sin altsax och hans nya band har samma attack och tryck som Donaldson hade på Blue Note under 1950-60-talen. Den gångna veckan har han spelat på legendariska Village Vanguard, en ganska skabbig men med mycket atmosfär, källare som kanske kan ta emot kanske 100 lyssnade. Här sitter jazzhistorien i väggarna kan man säga.

(Foto från www.loudonaldsson.com )

Att den klassiska New York-jazzen som den definierades av Blue Note lever och uppskattas är uppenbart och utan tvekan efter det spel som Donaldson och hans band presterade på Village Vanguard och den entusiasm som publiken visat.

Jazzmusiken är New Yorks musik. Jazzen har aldrig blivit ”out of time” utan lever i högsta grad.

Text och foto: Ingemar E. L Göransson

En förändring är nödvändig

New York fredagen den 6 november 2009

Arbetslöshetssiffrorna alla har fruktat har blivit officiella – USA har förlorat hittills 190.000 jobb och det innebär att arbetslösheten har nu har brutit igenom 10 procent och når 10,2 procent. Den högsta siffran sedan 1980-talet.

En kommentator på CNN pekade på att det innebär att det finns massor av människor som inte bara har utbildning, vill jobba och kan jobba nekas av ekonomin eftersom det inte fungerar. Samma kommentator pekade på att allt fler producerar allt mer på allt kortare tid. Kort sagt, det finns ingen enkel lösning för den överproduktion som USA och världskapitalismen genomlider just nu.

Man kan undra är det så verkligen vilket våra politiker ibland tror att kapitalismen i sin oreglerade form är det ultimata ekonomiska systemet som skänker medborgarna bästa möjliga utbyte?

Förutom att den oreglerade kapitalismen uppenbarligen inte fungerar, ingen nyhet eftersom Karl Marx på sin tid konstaterade detta, så blir frågan om arbetstiden och det orimliga i att jobba i den omfattning vi gör idag. Redan på 1990-talet pekade Jeremy Rifkin i sin bok ”The End Of Work” på det orimliga i vår syn på arbete i en tid då IT och teknikutveckling ökar produktiviteten med en enorm hastighet, nästan utan historisk jämförelse.

 

“…den oreglerade kapitalismen uppenbarligen inte fungerar…”

 

Att då inte reglera kapitalismen och lägga ner frågan om arbetstiden kan inte vara en bra politik. Det blir konsekvenser givetvis men de kan bli hanterbara genom föredelningspolitik som utjämnar de utmanade ökande skillnaderna mellan rika och fattiga. Dagens politik leder bara till värre kriser och social härdsmälta.

Hur kan vi tillåta att så enorma resurser slösa bort som sker just nu. Hur kan vi tillåta att en regering som Reinfeldt ta efter den oreglerade nyliberala katastrofekonomin som sker just nu hemma i Sverige. Facit av detta tillämpat här i USA ser vi just nu – massarbetslöshet och hundratusentals jobb som bara försvinner ut i tomma intet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

JUST NU: US-officer skjuter över 40 soldater i en massaker i Texas

23.45 svensk tid

Enligt amerikansk media har en major Malik Nadal Hasan ca 39 eller 40 år löpt amok och skjutit 11 andra soldater och skadat 31 ytterligare vid en militär anläggning. Ytterligare 2 militärer har gripits enligt samma media. Major Hasan är själv blivit skjuten.

Fort Hood är en anläggning som skeppar ut militär personal till kriget i Afghanistan. Om det finns en koppling till detta är oklart vid skrivande situation.

Media och alla är chockade av att en hög militär har begått detta besked att det är en hög officer har begått massakern. Delstatens guvernör Rick Perry bekräftar att det var fler flera skyttar i en TV-sändning. (Se även Aftonbladet.)

Uppdatering: Fort Hood har infört total “lockdown” medan övriga militär baser har höjt beredskapen enligt CNN. (23:54)

Uppdatering: President Obama har uttalat sig i ett patriotiska uttalande. (00:03)

Uppdatering: Inget känt motiv därför ligger det i luften terroristmisstanken framförallt om det är flera gärningsmän. (00:04)

Uppdatering: Enligt uppgifter precis just nu så var gärningsmannen anställd inom den militära psykvården. (00:09)

Text: Ingemar E. L. Göransson

Motbjudande kontraster

New York den 5 november 2009

Kontrasternas stad är New York. Här kan man ena stunden promenera i det totala kaoset som i Chinatown och kring Canal Street eller några hundra meter bort uppe i Little Italys mindre gator sitta ute och dricka en öl i en nästan sakral stillhet. Allt bara några kvarter ifrån den brusande Broadway där hastighetsbegränsningen på 35 mph är mest en rekommendation inte en lag.

Men det också en annan kontrast och det är den mellan rika fattiga, utslagna och utmanande rika. Uppe på Upper West Side syns båda dessa kontraster med övertydlighet. Vaktmästare i livréuniform som öppnar portarna för rikemansfolket och utslagna som kollar om det finns något att äta i soporna.

Det är dyrt i New York. Rejält dyrt. Priserna ligger närmast i nivå med Stockholm eller högre och arbetslösheten är växande. President Obama varnade för några dagar sedan för en kraftigt ökande arbetslöshet vilket i ett land där de sociala skyddsnäten är minimala om man inte har egna försäkringar får stora konsekvenser för enskilda och familjer. Eventuella försäkringar är ofta begränsade tidsmässigt och knutna till en anställning. Det innebär därför att arbetslösheten är biljetten till den sociala rutschkanan – ena dagen klarar man sig bra andra dagen är man på väg till utslagning.

Systemet liknar det som vill ser allt mer av i Sverige. Människor som jobbar i serviceyrken där jobben betalas kontant vid hemgång och där det hänger på om bossen ringer och erbjuder flera timmar dagen efter. Inga försäkringar, ingen a-kassa och ingen trygghet.

 

“...här finns inget att hämta…”

 

Det amerikanska systemet är synligt i på gator och torg. Alla vet om det men få om någon har en lösning på sakernas tillstånd. Baksidan; social otrygghet, potentiell fattigdom och ett tufft samhälle där många är nära ruinen om olyckan kommer.

Det finns inget att hämta i detta system, i en samhällsorganisation som den amerikansk på det sociala området. Här är det penningen och stålar som styr. Konstrasten fattig – rik; inne – ute; arbete – arbetslöshet är destruktiv och det vet de flesta amerikaner så när killen proväter i soptunnan på Upper West Side mitt i de rikas stadsdel är det symptomatiskt för det samhälle som vi ser allt mer av även hemma.

Inget att stå efter, inget att ta efter och inget som kan föra med sig något gott.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Felgängade kranar och kamikazepiloter

New York onsdag den 4 november 2009

New York är en vansinnig stad. Den är gigantisk, den är stökig, det är aldrig tyst och den är så in i helvete levande. Jag tror antingen hatar man New York eller helt enkelt faller för dess charm.

Ett exempel; varför är kallvattenkranarna vänstergängade medan varmvattendito är högergängade som på alla andra ställen? Jag lyckades nästan slita av kallvattenkranen när jag skulle sätta på den. Jag tog i och tog och tog i men inget hände – tills jag kom på att den var gängad åt ”fel” håll.

Man blir ”honeyiad”, ”darlingad” och ”loved” inte lika här ofta som i det mer ytliga Florida. Men man blir snabbt accepterad och genuint välkommen bara efter några gånger på den diner som man väljer för sin frukost.

Taxichaufförer skall vi inte tala om. Det verkar som var och en av dom har gått utbildning i japanska flygvapnet inför Pearl Harbor – att åka taxi i NY är att uppleva en nära döden upplevelse. De gula taxibilarna kör som ilskna jordgetingar och det är ett under att det inte smäller på i varje gathörn. Finns det en annan fil att välja så gör man det.

New York-bon är en nyfiken jävel. Så snart han hör att du inte är från USA ska han ha reda var du kommer ifrån och då ska han berätta om sin farmor i Schweiz! Geografi är nämligen inte amerikaners starka sida, för att uttrycka det milt.

Det är aldrig tyst. Jag bor på Upper West Side denna vecka, inte långt från där John Lennon bodde. Det är bara några kvarter här ifrån. Tystnad är en sällsynthet även om den här delen av stan är ovanligt tyst eftersom det är ett bättre (läs rikare) folks område. Nere i Midtown eller södra delen av Manhattan är det aldrig tyst. Sirener, bilsignaler, skratt , högljudda röster, tidningsförsäljare eller andra nasare och alla andra ljud som hör storstaden till.

Som sagt New York är en vansinnig stad men jag kan inte annat än älska dess puls och dess tempo även om kranarna är felgängade, taxichaufförerna kamikazepiloter och det aldrig är tyst.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

New York, valdagen 3 november

Tisdag, New York

I dag är det valdag i bl.a. New York. Lokalval och val av guvernörer. Varje TV-kanal diskuterar om president Obama ska lyckas hålla sin ställning med tanke på at han de senaste dagarna har varnat för en dramatisk ökning av arbetslösheten.

Det är också slående hur media och partierna själva beskriver skillnaden i politik. Exempelvis New Jerseys guvernör Corzine beskylls för att ha orsakat krisen genom att ha höjt skatterna och delstatens fastighetskatter.

Koppling mellan höga skatter och hög arbetslöshet görs från republikanerna. Precis som hemma och precis lika oseriöst som när man hör det från borgerliga politiker i Sverige.

Hur som helst valet är viktigt för Obama, det är viktigt att politiskt för hans administration att hålla ställningarna även om det inte direkt påverkar utövandet av presidentämbetet.

Det är ett fint höstväder just nu i New York och TV uppmanar alla att gå och rösta. Inte bara i guvernörsvalen utan också alla lokalval till alla möjliga politiska församlingar som skolstyrelser osv.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Mot Mittens Rike

Den socialdemokratiska partikongressen är över. Den tysta kongressen skulle man kunna säga. I varje fall är mitt intryck att det har varit ganska lite folk på kongressen och debatterna har varit förhållandevis tama.

En konsekvens av kongressen är att det är spretar åt flera håll. Kongressen sa exempelvis ja till vinst inom välfärdssektorn, dvs. vänstern inom partiet fick inte kongressen med sig på sitt krav på stopp för vinstuttag inom skattefinansierad verksamhet. Det innebär att det även är i fortsättningen okay att skattebetalarna transferar pengar från skatten till privata plånböcker. På inget annat sätt kan den kompromiss som Ylva Johansson fick igenom som innebar att ett vagt ”kvalitetskrav” för att pengarna inte skulle hamna i händerna på privata spekulanter.

Också det närmast devota hyllandet av småföretagare och småföretagen kan enbart ses som ett fortsatt sväng i högerfilen.

Å andra sidan det förekom en del vänsterretorik men helheten är att (S) fortsätter i o m Mona Sahlins seger på kongressen, för utan tvivel så vann hon kongressen, i riktning högerut och mot Mittens Rike.

 

“..vart tar hemortsadressen för den traditionella socialdemokratiska väljaren vägen i kalkylen…”

 

Om detta innebär ett steg framåt är tveksamt i varje fall sett ur ett ideologiskt socialdemokratiskt perspektiv – det liknar mer en bekräftelse på att partiet i nuläget hör hemma inom den euro-socialdemokratiska tradition där pragmatism får vika för ideologi.

Kongressen konfirmerade också samarbetet med (MP) och även (V). Men man kan undra hur länge (V) kan orka klara sin egen mer vänsterinriktade opinion när (S) närmar sig de facto (MP). Vad som är ett problem är att kongressen trots sin enighet lämnar sin vänstra flank och inte minst sina vänsterväljare utan hemvist. Det är möjligt att partiet i o m kongressens enighet kommer att tilltala mer medelklassen i storstäderna men vart tar hemortsadressen för den traditionella socialdemokratiska väljaren vägen i kalkylen.

Det viktigaste budskapet var kongressens enighet och siktet som är inställt att slänga ut högerregeringen från Rosenbad. En god början – ideologin får rörelsens ta i nästa steg.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson