Olof Palme – 24 år senare

I dag är det 24 år sedan Olof Palme mördades på öppen gata. Vem som begick dådet lär vi kanske aldrig få veta med säkerhet.

När skottet ändade Olof Palmes liv så var det också ett mord på den svenska drömmen om ett rättvist och bra samhälle. Det var arbetarrörelsens dröm om en demokratisk socialism med mänskligt ansikte som dog i samma stund.

Efter Palmes död har också socialdemokratin letat efter sin själ och sin framtid.

Det är nu 24 år sedan, en generation sedan och ett ideologisk universum sedan. Idag är det inte solidaritet och mänsklighet som gäller utan ekonomism och kvartalskapitalism. Det är inte ett mänskligt samhälle som prioriteras utan effektivitet och pengarnas makt som räknas.

Det är ett samhälle som är bra för de få och ett dåligt samhälle för många. Vad Palme skulle sagt idag det vet vi inte men vi kan ana:

"Vi avvisar en konservativ, för att inte säga reaktionär ideologi som hänvisar människan att ensam kämpa ed marknadskrafterna, att ensam söka bemästra de sociala konsekvenserna av teknikens utveckling, att hoppas att det ändå finns plats i arbetslivet och i samhället när de drabbas av sjukdom och arbetslöshet. Ty detta är verkligheten bakom det dunkla talet om friheten förkvävs i ett samhälle där människorna tar ansvar för varandra. Denna konservatism skulle innebära att människorna förskansar sig bakom en egen vall till skydd för sig själva och sina närmaste. Det skulle bli ett slutet och kallt samhälle, präglat av konkurrans och materialism. Spelrummet skulle öka för dem som har makt och ekonomiska resurser. För oss är solidariteten en väg att frigöra människans handlingskraft och skaparvilja. Därför vill vi satsa på gemenskap i samhället och solidaritet mellan alla medborgare. Herr talman, vi bör inte enbart ställa frågan: Vad kan jag göra för mig själv. Vi bör ställa frågan: Vad kan vi göra för varandra"

(Riksdagens remissdebatt 31/ 1 1973 från Antman-Schori Olof Palme den gränslöse reformisten Tidens Förlag 1996 sid 93)

Det kan också vara skäl att lyssna till Palme själv:

 

Text: Ingemar E. L. Göransson

Musik, musik – CD-recensioner

Det märks att det går mot vår då det kommer alltfler intressanta CD-släpp. Här är några som jag lyssnar speciellt till för ögonblicket.

Sade ”Soldier Of Love” (Sony)

Det är sällan jag köper plattor som ligger på listorna men det har skett nu. Faktum är att jag har lyssnat på Sades första platta på 10 år dagligen sedan den släpptes för en månad sedan . Jag har lyssnat i bilen, hemma och i mp3-spelare och gillat den mer och mer. Jag har alltid gillat Sade och hennes sidenmjuka sensuella röst. Hennes jazz-inspirerade arrangemang och har saknat henne under dessa år då hon inte gjort några släpp. Därför var ”Soldier Of Love” än mer välkommen och den klarar med råge alla förväntningar.

The London American Label Year By Year 1960 (Ace) och The London American Label Year By Year 1961 (Ace)

Vi som växte upp I slutet på 1950 och under 1960-talet har London en speciell betydelse som skivbolag. Den snygga (i mitt tycke snyggaste etiketten av alla) London-etiketten var vår enda verkliga möjlighet att få lyssna på den autentiska amerikanska rock & roll, rhythm & blues, rocka-a-billy, pop och country. Bolagen hade sin tyngdpunkt på distribution av independent-bolag som Imperial, King, Sun och Atlantic men också små regionala och lokala bolag som kanske bara fick en eller annan regional eller lokal hit.

Nu har brittiska Ace startat en serie CD som skall årsvis spegla denna epok. Det är inte de stora hitsen utan fokus ligger på de mer bortglömda och svåråtkomliga utgåvorna. De två första plattorna lovar gott och för min generation ett måste men för alla som har minsta intresse av denna del av den amerikanska kulturen är dessa plattor ett måste.

Jackie DeShannon ”You Won´t Forget Me – The Complete Liberty Singles Vol 1 (Ace)

I min värld är Jackie DeShannon en av amerikansk populärmusiks bästa låtskrivare. Inte bara det hon var måttstocken för tjej-pop som den kom att definieras i mitten av 1960-talet. Låtar som ”Needles & Pins” och ”When You Walk In The Room” föregick folkrocken och inspirerade The Byrds att köpa en tolvsträngad Rickenbacker. Hennes samarbete med Jack Nietszche kom att producera en av 1960-talets bästa LP ”Don´t Turn You Back On Me”.

Här har Ace (igen) startat att samla alla hennes singlar som de kom på Liberty. Den första CD stannar 1965 så det innebär att det finns åtskilliga singlar kvar till volym 2. Jag väntar med intresse.

Johnny Cash ”American VI Ain´t No Grave” (Lost Highway)

Verkligen vid “end of the line” kommer en sjätte CD med inspelningar som Johnny Cash gjorde under Rick Rubins geniala produktion. Den senaste och den som skall bli den sista plattan har stora likheter med de två föregående. Ett mörker och en väntan på sin skapare präglar Cash musik. Det är en man som sitter i dödens väntrum som sitter och väntar på att möta sin älskade June Carter och den Gud som han har haft en stark tro under hela sitt liv.

”Ain´t No Grave” är en rörande Cd. Musiken kryper in under skinnet och känslan av Cash kommande död är synnerligen närvarande. Den blir likt tidigare därför ytterligare en byggstenen i förståelsen och insikten i Johnny Cash värld. Den är kanske den mest utlämnade CD som gjorts någonsin, i vart fall sedan ”The Man Comes Around”.

Brinsley Schwartz ”Live In Cardiff 1974” (Blank)

Hittade den här bootleggen för några veckor sedan I en back med billiga Cd på en loppmarknad. För den som inte vet så var Brinsley Schwartz pionjärer i vad vi kallar pub-rock. Här började också Nick Lowes karriär ta fart även om det inte var hans första band. Delar av bandet kom sedan bli the Rumour som kompade den suveräne Graham Parker. Bandet gjorde ett antal LP på UA på 1970-talet utan att det var någon större framgång så desto roligare att hitta denna utmärkta live-platta med bandet under deras bästa period kring 1974-75. Ljudkvalitén är utmärkt (FM-radio ?) och här finns också Dave Edmunds med som gäst på några spår.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Fredag och plusgrader – vår på gång

Några vårlåtar sitter väl inte fel så här på fredag!

…regn….

….spring is here… (Chapel Of Love)

…gatudans…

….inte så seriöst men så jävla kul…

Trevlig helg önskar/Ingemar E. L.

Alla skyller på andra….

Den spårbundna kollektivtrafikens sammanbrott under årets vinter har blivit en politisk fråga. Därav det höga tonläget och utövandet av den gamla kära leken – det-var-inte-jag-utan-någon-annan. Åsa Torstensson (C) skyller på den i borgerliga ögon eviga skurken socialdemokraterna. Ulrika Messing tidigare (S)-märkt infrastrukturminister och Lena Hallengren (S)-ordförande i trafikutskottet skyller på Torstensson(C). SJ i sin tur lägger skulden på politikerna i allmänhet och Banverket i synnerhet, medan det utpekade Banverket skyller på likt SJ politikerna och tågbolagen som trafikerar Banverkets spår.

Kort sagt, alla säger inte var det mitt fel utan pekar finger åt annat håll och säger det var någon annan. Allt medan resenärerna fryser eller sitter inlåsta i stillastående vagnar och godset på järnvägen ”fryser inne”. Detta är en bild av svensk vinter och en kollektivtrafik som spårat ur. För när det blir omöjligt att resa mellan Göteborg och Stockholm under en veckas tid, när det inte finns en fungerande kollektivtrafik i Östergötland exempelvis så är det ett sammanbrott för kollektivtrafiken. Inget tu tal om annat än mer som problemet har varit mer eller mindre under hela vintern.

Vad ingen säger eller vågar säga är att det i grunden handlar om politik och ett annat sammanbrott. Ett politiskt sammanbrott som är övertydligt. Fakta är ju att järnvägen i Sverige har rustats ner under de senaste årtiondena och denna utveckling påbörjades med SJ och banverkets skilsmässa inspirerad av Thatchers Storbritannien då i nyliberal yra styckade British Rail efter samma mönster och som kom att leda till flera svåra olyckor där järnvägsarbetare och resande fick sätta livet till när politikerna i Whitehall lekte affär med infrastrukturen.

När socialdemokraterna påverkade av Thatcher och den nyliberala politiska trenden övertog brittisk politik (liksom många andra i västvärlden) så lades grunden till det sammanbrott vi nu sett när Sverige drabbats av den värsta vintern på årtionden, men en i många stycken normal nordisk vinter. Tågmaterialen funkar inte ihop med kyla, banorna har inte fått det underhåll de behöver, växlarna tål inte kyla och snö (inget nytt förresten), rörig och otydlig ansvarsfördelning, brist på material och personal och en upphandlingslekstuga som styrs av ekonomer skolade i Thatchers anda.

 

“…den gamla kära leken

– det-var-inte-jag-

utan-någon-annan…”

 

Allt detta samlat har gett kollapsen i den spårbundna trafiken. På ett sätt har de alla rätt i sina beskyllningar mot varandra. Socialdemokrater och borgerliga var överens om att dela SJ 1988, de har inte haft några större konfliktungar när det gällt det faktum att Banverket och SJ har halverat sin personal, Banverket har säkerligen rätt i att spåren är överutnyttjade och utbyggnad av järnvägsnätet är nödvändig. Trafiken har de facto ökat med nästan 100 procent sedan 1970 och godset med 35 procent.

Järnvägen var blodomloppet när Sverige utvecklades från Europas fattigaste bondeland till en ledande industrination. Politiken som skapade stambanorna och de gigantiska investeringar som då gjordes betalade sig tusenfalt igen. Den infrastrukturpolitik som bedrivets de senaste årtiondena har kommit till världs ände – vill man vara vitsig kan man säga att den har spårat ur.

Det är dags att ta itu med gångna tiders försummelser och felbeslut. Det är dags att inse att den nyliberala politiska epoken är slut. Det är dags för arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen att formulera en progressiv politisk dagordning för samhället efter nyliberalismens misslyckande och för folkflertalets bästa.

Sker inte detta kommer välfärdsstaten Sverige att bli en politisk historisk parantes i ett hav av marknadsmisslyckanden där fattigdom och ofantlig rikedom kommer att bli sina konstraster med allt vad samhällig oro och konflikter det medför.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Nyliberalismen och kollektivtrafikens haveri

Jag tror det var under julhelgen 1977 drabbades södra och mellersta Sverige av en veritabel snöstorm. Snön vräkte ner på ett nästan apokalyptiskt sätt. Inte stilla som i slutet av förra veckan eller i den gångna helgen, utan våldsamt och tungt. Nu kom snön ner så att den dränkte fullständigt både stad och land.

Då jobbade jag på ett åkeri här i Linköping och redan på annandag jul kallades alla som kunde ut för att börja röja undan snömängderna innan det var vardag på nytt. Lastbilar, plogar, frontlastare med eller utan snöslungor startades upp och en massiv insats gjordes för att trafiken och inte minst kollektivtrafiken skulle fungera snarast möjligt.

SJ kallade in alla lediga, hyrde in maskiner och tog i drift allt som fanns av maskinpark och inte minst allt folk som gick att uppbringa. Samhället skulle fungera och inte minst infrastrukturen skulle snabbast möjligt vara på fötter och i vart fall skulle folk komma till jobbet efter julhelgen, störningarna skulle minimeras.

Hur kunde detta då fungera? Hur kunde samhället för över trettio år sedan mobilisera så stora resurser för att få viktiga samhällsfunktioner att fungera även om det krävde både stora insatser av maskiner och manskap? Svaret är enkelt, det här var före nyliberalismens genombrott i politiken. För offentlig verksamhet var samhällsnyttan avgörande inte budget och lönsamhet.

Det viktiga var att trafiken fungerade, att järnvägstrafiken och bussarna och att människor kom till jobbet likaså att viktiga samhällsfunktioner inte fick haverera p.g.a. även svårt vinterväder. Samhällsnyttan var avgörande och målet med offentlig verksamhet oavsett om det var järnvägstrafik, fungerande vägnät eller annan samhällsservice.

Att uppmana människor att stanna hemma som Stockholms lokaltrafik gör idag hade renderat avsked för den ansvarige som sagt något sådant eller ens tänkt tanken. Likaså att tillåta järnvägstrafiken att packa ihop så totalt som skett under denna vinter hade inneburit att ansvariga chefer och politiker fått se sig om efter annan mindre skadlig sysselsättning än deras tillkortakommande hade orsakat.

“vinterns kaos är en konsekvens av två årtionden av nyliberal politik”

I det sammanhållna SJ fanns en stor kunskap och erfarenhet av var problem kunde uppstå och därmed kunde man mota Olle i grind innan problemen fanns. Nu kommer frusna växlar som en överraskning vid varje tillfälle det sker. Snön stoppar tågen p.g.a. materialen man köpt in har inte varit anpassat till svensk vinter när den är som värst utan avgörande vid upphandling har priset och endast priset varit.

Entreprenader och underentreprenader inom järnvägsunderhållet har inneburit att beredskapen är minimal och entreprenörers entreprenörer inte har möjlighet att agera förbyggande utan bara när problemen är akuta.

Vinterns kaos är en konsekvens av två årtionden av nyliberal politik och det kommer inte bli bättre. Viktiga samhällsfunktioner kan inte ha lönsamhet som ledstjärna utan samhällsnyttan. Högerns dröm om ett samhälle där allt går att köpa och sälja har visat sin orimlighet.

Nyliberalismens lekstuga har fått sin dom över sig – den fungerar inte – inte om vi vill ha ett samhälle där viktiga funktioner fungerar och där samhällsnyttan är viktigare än välsignad budget och heliga lönsamhet.

Politik handlar inte om religiöst tro eller dito ekonomisk fundamentalism. Politik handlar om att göra det bästa möjliga för de allra flesta. Med nyliberalismens trossatser blir det bara ett enda stort samhälligt haveri, detta är den viktigaste slutsatsen av vintern 2009-10.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Fredag igen!

Ett av mina favoritband från 60-talet med den enormt talangfulle Stevie Winwood med en lysande version av “Georgia On My Mind” (han var 17 år!!!!!).

Trevlig helg önskar/Ingemar E. L.

Det bettet visste var det tog

Varje dag jag vaknar och känner att jag inte är sjuk är en lycka. Lycka för att inte vara sjuk men också en lycka att man ännu en dag, en vecka, en månad kanske t.o.m. ett år klarar sig själv, de sina och har hälsan så man kan jobba.

Innan 2006 klagade vi ofta, och med rätta på, att rehabiliteringen inte fungerade. De stora bristerna gjorde att människor inte fick en chans att komma tillbaka till jobbet. Arbetsgivarna var ovilliga att förändra arbetsplatserna och Försäkringskassan har i årtionden var ett under av fyrkantighet.

Missförstå mig rätt, även om det fanns stora brister och mycken kritik var riktig mot hur det var så var inte lösningen att slänga ut både ungen med badvattnet, badbaljan och slå sönder vattenledningen det vi då från fackligt håll efterlyste.

Den borgerliga regeringen såg dock sin chans att underminera socialförsäkringssystemet och slå sönder några fönster till på välfärdsbyggets hus.

Littorin lovade i december att de som gick från sjukskrivning till in i den s.k. rehabiliteringskedjan skulle i vart fall inte få sämre ersättning än tidigare. Idag vet vi bättre, 75 procent fick en kraftig sänkning av sin ersättning. Dvs. flertalet oavsett om du inte var inne på arbetsmarknaden tidigare eller om du faktiskt hade ett jobb men var sjuk har fått en kraftig sänkning. I många fall handlar det om tusenlappar.

Frågan som ställer sig är; ljög Littorin i december eller talade han mot bättre vetande. Båda är lika illavarslande. Vet han inte fakta eller hade man inte gjort en ordentlig analys av hur det skulle bli eller chansade Littorin och tog en rövare för att komma ur en obehaglig debatt.

Nu är det så här att lögnen har en tendens att komma tillbaka och likt en ilsken byracka bita dess upphovsman i röven. Jag hoppas att bettet tar ordentligt och känns hela vägen över valdagen 19 september 2010. Måtte inte byrackan släppa taget.

Text: Ingemar E. L. Göransson

En moderat värdig vår tid

Moderaten Gunnar Axén är ordförande för riksdagens socialförsäkringsutskott och har gjord sig känd bl.a. för att vara totalt döv för all kritik mot moderaternas och regeringens ”reformering” av sjukförsäkringen. En ”reformering” som lett till att tusentals personer hamnat utanför och mellan systemen.

Han gjorde också sig skyldig till angreppet på en långtidssjukskriven 30-årig tjej som uttryckte sin oro på Aftonbladets debattsida med orden att hon inte ville jobba utan leva på bidrag.

Samma moderat har i ett blogginlägg glatt sig över att moderater gjorde vågen över den försämrade sjukförsäkringen innan sagde moderat Axén skulle hålla ett utbildningspass som han uttrycker sig på sin blogg.

Att moderaterna är att parti utan empati för den som har det sämre än den moderata normen är ingen nyhet. Moderaterna är ett utpräglat överklassparti som numera också appellerar till den självtillräckliga övre medelklassen i storstäderna, främst Stockholms innerstad. Klassföraktet och föraktet för vad moderater betraktar som svaghet är heller ingen nyhet. Vad som däremot kan upplevas som en nyhet är att de gör det så tydligt och högljutt numera. Måhända har de drabbats av en politisk hybris.

Man kan så i varje fall undra med tanke på händelserna i moderaterna i Stockholm med fusk i provvalen, köpta medlemmar och en oblyg jakt på riksdagsmandaten. Vi kan konstatera att Gunnar Axén är en värdig moderat riksdagsman; utan empati men med en hög, för att inte säga, stöddig svansföring. Han hör inget, han ser inget och förstår uppenbart inget för annars sa han inte det han säger eller skrev det han skriver.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Alienations kungadöme

När Thåström för andra året på raken gör en februarikonsert så är det en upplevelse utöver det vanliga. Andra konsertupplevelser framstår som ganska ljumma jämfört det som Thåström och hans förstklassiga band bjuder på.

En viktig ingrediens i upplevelsen är gitarrspelet som far från rakt rock/blues i ”Ingen spelar blues som JLP” eller det kaos som avslutar ”Släpp inte in dom” eller den obetitlade instrumental som inledde ”Linnea”.

Kvällens klimax blev ”En kort biografi med litet testamente” och den ångest och alienation som rymdes i kontexten mellan Thåströms text och bandets apokalyps. Att sedan Linköpingspoeten Bruno K. Öijer stegade upp på scenen och sång-reciterade dikten terror var helt följdriktigt med det övriga.

Thåström undvek hela tiden att hamna mitt i strålkastarljuset utan strålkastaren låg oftast på kvällens andre soloartist den obändiga gitarren (Pelle Ossler) som piskade publiken med sina eruptioner och kaotiska fraser.

Scenen var belyst sparsamt och oftast bakifrån så bandet och Thåström kom att var i en relief och motljus som fick effekten att musiken och texterna hamnar i fokus. Jag tror att det var många som blev förvirrade. De som hade kommit för Imperie-nostalgi eller Ebba grön-dito blev ytterst besvikna för vad de möttes av var en stor konstnär som med ton och ord guidade den som var öppen in i ett alienations kungadöme.

Dagen före publicerade lokaltidningen en omröstning när Thåström var bäst. Den övervägande av de röstade menade att det var Imperietiden. Tyvärr missar dessa en konstnärs utveckling och mognad. Det är att förminska Thåström till en 80-talsnostalgi när han har gått vidare och flyttat fram sina skapande gränser långt mer än de flesta svenska musiker förmår.

Vi får hoppas att två års av februarikonserter med Thåström blir en återkommande händelse – en sådan upplevelse varje år är en lisa för själen.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Fredax….Thåström i Linköping

Ikväll är det dags årets konsert i Linköping:

Trevlig helg önskar/Ingemar E. L.

Mutkolvar och tysta journalister

(OBS ej regeringsledamot)

Fredrik Reinfeldt (m), svart barnflicka

Anders Borg (m), narkotikabrott, svart arbetskraft

Maria Borelius (m), skattefusk, avgiftsskolk

Sten Otto Littorin (m), bluffexamen

Cecilia Stegö Chilo (m), avgiftsskolk

Ewa Björling (m), svartbygge

Carl Bildt (m), jävbrott

Tobias Billström (m), avgiftsskolk

Nicola Clase (m), svart arbetskraft

Ulrica Schenström (m), fylleri på jobbet

Mats Odell (kd), brott mot grundlagen

Lars Leijonborg (fp), dataintrång

Den här listan publicerade jag i november 2007 i ett gammalt blogginlägg. Syftet var att visa på vad det var för folk som Fredrik Reinfeldt hade satt in i sin regering. Till denna kan man numera lägga till Fredrik Federley för mutbrott i samband med hans resa till Kanarieöarna som nu diskuteras i media. Likaså regeringsledamöternas missbruk av regeringsplanet som fått fungera som deras privata taxi.

Det man ska fundera på är hur dessa i flera fall kommit undan utan att någon har grävt djupare i deras görande och låtande. I varje fall i jämförelse vad som sker när politiker med andra partiböcker torskar och står där med handen i syltburken.

Att svensk media till stora delar består av borgerligt ägda och kontrollerade tidningar och numera även radio- och TV-kanaler är ett fakta som vi alla vet. Men att låta exempelvis Reinfeldt komma undan användandet av svart arbetskraft; Littorins bluffexamen eller Carl Bildts tveksamma ersättningar från ryska intressen är inte i sanningens intresse.

Den borgerliga regeringen har lyckats få locket på vid flera tillfällen då journalistkåren har en tendens att låta sig tystas när ägarintressena trycker på för att inte bita den hand som betalar månadslönen.

Men när Federley påstår att det var hans alter ego Ursula som var på resan och han, Fredrik Federley, inte var det börjar t.o.m. den mest devote borgerlige journalist börja fundera på vad de han eller hon håller på med.

Om jag påstår att Sverige inte har regerats någonsin tidigare av en regering med så mycket smutsig byk i lasten så tror jag inte att jag ljuger. Om jag påstår att ingen regering med så många lik i garderoben har kommit undan så lätt medias vakande öga ljuger jag inte heller. Förhoppningsvis är valmanskåren och väljarna mer ärligt lagda än både den sittande regeringen och den tysta medgörliga delen av journalistskrået.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Jag saknar kåsörerna

När jag i måndagskväll åt som gäst middag med LO-distriktet i Sydost kom jag och en tjej från Handels att tala vad vi läste.

- Jag förstår inte hur du orkar läsa alla dessa tunga böcker som du gör, var hennes fråga och konstaterande. Vad hon menade var de böcker jag nämnt som intressanta i samband med min föreläsning om Thatcher och thatcherismens påverkan på svensk politik. Jag hade nämnt böcker av exempelvis Naomi Klein och Chantal Mouffe.

Jag svarade efter någon sekunds betänketid:

- Nej jag läser mycket annat också, och berättade om hur jag några kvällar tidigare hade rivet runt bland mina böcker tills jag hade hittat en tummad kåserisamling av ”Gits” Olsson.

För den som inte känner till ”Gits” Olsson kan jag berätta att han en gång på 1940-talet började som volontär på Socialdemokraten på Norra Bantorget och slutade sin bana som kåsör på Svenska Dagbladet efter att varit fast kåsör på den gamla SE som Carl-Adam Nycop startade 1938 och blev Sveriges enda bildtidning i stil med legendariska amerikanska Life.

”Gits” Olsson och Torsten Ehrenmark är två av dessa mycket humoristiska kåsörer som på sitt djupt mänskliga sätt såg rakt igenom våra mänskliga brister men gjorde det med överseende och kärlek.

Jag vet ingen idag som kommer i närheten av deras humor, inte av deras kvickhet och underfundighet. Måhända är kåsören en företeelse som är knuten till en annan tid, jag vet inte men jag måste säga att jag saknar dem.

”Gits” Olsson skrev säkerligen tusentals kåseri. Han gisslade sällan de stora männen och kvinnorna av dagen utan hans intresse var de små detaljerna, de små händelserna i vardagen. Han gjorde det, precis som Ehrenmark, med igenkännandet som verktyg. Han fick oss att känna igenom oss själva och våra egna tillkortakommanden.

För mig har svensk skärgård fått sin bild av Saltkråkan och av gubbarna på ”Gits” Olssons skärgårdsö. Det är inte utan att man känner Söderlund i Viken, Pettersson med Archimedesen och Öberg med Pentan.

Det alltid som att återse en gammal vän när jag tar fram en gammal tummad ”Gits” Olsson-bok. Och, julafton har inte varit sig lik sedan den sista samlingen kom ut någon gång i slutet på 1980-talet.

Jag saknar kåsörerna.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Det är inte i Stockholm som valet avgörs

Vintern håller Sverige i ett järngrepp ävenså i Karlskrona. Snöhögarna har blivit till iskalla berg av smutsig vit massa. Runt om i landet pågår finplaneringen inför hösten stora batalj – riksdagsvalet den 19 september. Kampen om makten i Rosenbad är i praktiken i full gång. LO-distriktet i Sydost; dvs de tre länen Kronoberg, Kalmar och Blekinge med 484.297 medborgare som kan gå och rösta.

Det är på det lokala planet, ute i kommunerna som valet avgörs. Det är på arbetsplatserna där samtalet och valet egentligen genomförs – kort sagt det är bland ”vanligt folk” valet kommer att avgöras inte i makten korridorer i Stockholm.

När LO-distriktets Jussi Grön beskriver LO:s valstrategi så är just det utgångspunkten. Oavsett om det gäller vilka grupper som skall prioriteras eller vilka organisatoriska metoder som skall användas för att nå målsättningen att exempelvis 65 procent av LO-medlemmarna skall rösta på socialdemokraterna. En gammal sanning om (S) når detta i LO-förbundens medlemstal så vinner (S) valet.

Orsaken till nederlaget vid valet 2006 var bland annat att partiet missade det magiska 65 procenttalet. Istället blev det ca 10 procent av LO-medlemmar som röstade på moderaterna. Problemet som säkerligen många ser är att den lille egoisten har satt klorna i delar av LO:s medlemskår där solidaritet i form av viljan att betala skatt har ersatts av den egna plånbokens välbefinnande även om det innebär att man skjuter räkningen framåt till den dag då sjukdom eller olycka drabbar den enskilde. En obehaglig konsekvens av det s.k. jobbskatteavdraget.

Valet 2010 handlar precis om detta. Egoism kontra solidaritet. Hur arbetslösheten sliter sönder samhället, hur välfärden urholkas och hur den som har en relativt trygg tillvaro ställs emot de som är arbetslösa och sjuka.

För LO och socialdemokraterna ute på arbetsplatserna har den pedagogiskt otacksamma uppgiften att förklara och vinna gehör för att solidaritet kostar för den som har det hyfsat medan det är innebär att den som har sämst får det bättre.

När LO-distriktet i Sydost skissar på vilka grupper som skall prioriteras är det viktigt att hamna rätt. Det är givetvis ingen mening att lägga kraft på grupper som inte i alla fall kommer att rösta på (S) eller för den delen på (S) samverkanspartier (V) och (MP).

När LO i Sydost lägger sin kraft på kvinnor i 30-40 årsåldern inom kommunal verksamhet och unga manliga yrkesarbetare så är det en konsekvens av att 20 procent av dessa röstar borgerligt i förra valet. En bekymmersam siffra måste dock vara uppgiften om att enbart 20 procent av de förtroendevalda är beredda på att jobba politiskt under valkampanjen. Det ger en annan bild än den som borgerligt håll vill ge av den massiva LO-insatsen som påstås ske under valrörelserna.

Vintern håller Sverige i ett järngrepp. Snön fortsätter att falla och kylan viker inte. Valrörelsen avgörs kanske på dessa lokala sammanträden där valrörelsens strategier tecknas och beslutas.

Ett felbeslut, en felaktig prioritering kan kosta valsegern och ge för första gången på nästan ett århundrade en borgerlig regeringschef behåller makten i fyra nya år utan avbrott.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

FOLKAKTIONEN För en välfärdsstat för ALLA! Skriv gärna på uppropet och sprid det vidare!

Inbjudan till genrep av “Graävskopan”

Onsdagen den 10 februari finns möjlighet att se genrepet på Henning Mankells pjäs “Graävskopan” på Aftonstjärnan i Göteborg (Lindholmens Varv).

Dan Nerenius i huvudrollen som Rune F. Lindgren är brilliant och kritiken var mycket positiv när den spelades i Forsvik i höstas. Likaså var mottagandet mycket positivt när pjäsen presenterades på Folkets Hus och Parkers BOKA-dagar i Hallunda för några veckor sedan.

Är du i Göteborg på onsdag tag chansen till en garanterad minnesvärd teaterupplevelse.

Endast 50 kr är inträdet på generalrepet där även Henning Mankells själv kommer att vara med.

Först till kvarn så att säga; för bokning

Telefon: 031-51 27 20. E-post: teater@aftonstjarnan.se

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Istället för schlagerfestivalen….

It´s Saturday Night…

i fyllecellen…..

Nancy Sinatra och Lee Hazlewood: Summer Wine

The Lady….

Trevlig kväll/Ingemar E. L.

Fler jobb med “Kalle på hörnets AF”?

Framtidens arbetsmarknad enligt Centern?

I veckan presenterade vårt allra mest nyliberala parti, bäverkvinnan Maud Olofssons Centern, sin arbetsmarknadspolitik inför valet. En viktig del i denna var privata arbetsförmedlingar men ska man gå efter Centerns hemsida så är det svårt att hitta några verkliga argument för att privatisera arbetsförmedlingarna ens ur centerperspektiv. Dvs. förutom den nästan maniska övertron på privatisering för privatiseringens egen skull.

Själva beskriver Centern sin arbetsmarknadspolitik som ”är alla förslag som syftar till att fler skall få en chans att få eller skapa sig ett eget jobb.” Dvs. inga verkliga argument för att det skulle bli bättre med privata arbetsförmedlingar än en offentlig arbetsförmedling. Centern undviker av rent ideologiska skäl de argument som talar mot privata arbetsförmedlingar för sådana finns.

Centern vill att dagens AF i fortsättningen enbart ska bedöma hur mycket stöd den arbetssökande behöver sedan skall arbetsförmedlandet helt skötas av privata aktörer. Ett system som påminner i mångt och mycket om det kritiserade coachandet där miljonerna rinner ut till olika mer eller mindre oseriösa företag medan arbetslösa sysselsätts med olika meningslösa pseudo-psykologiskt trams.

En offentlig arbetsförmedling har helt andra resurser att sätta in för att arbetssökande skall få tag i nytt jobb än vad ”Kalle på hörnets AF” kan prestera. Likaså kunskap om hela arbetsmarknaden är omöjlig att samla i en lokal privat arbetsförmedling. Med centerns förslag blir det längre mellan behov och insats eftersom en myndighet skall besluta och en annan privat aktör genomföra.

IFAU – Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering “ Betalt efter resultat” har skrivit en rapport om den försöksperiod som genomfördes i Östergötland, Västerbotten och Skåne med privata arbetsförmedlingar. Rapporten är inte ett stöd för Centerns linje i frågan vilket förklarar varför den inte tas som intäkt från Olofsson och hennes nyliberala Centern.

I rapporten skriver man de privata arbetsförmedlingarna var något bättre på att förmedla jobb till utrikes födda men sämre på att få fram jobb till ungdomar. En skillnad mellan privata och offentlig arbetsförmedling var att den privata arbetsförmedlingen hade fler träffar med ”sina” arbetslösa än den offentliga arbetsförmedlingen.

En viktig skillnad är att den privata förmedlingen lade större kraft på ”billigare” insatser än den offentliga arbetsförmedlingen. Dvs. mer på coaching och jobbsökning medan utbildning och praktik fick betydligt mindre del av de privata arbetsförmedlingarnas verksamhet än hos offentliga AF.

Slutsats; med privata arbetsförmedlingar kommer utbildningsinsatserna och praktikplatser minska till förmån för new age och jobbsökning vid datorer. Detta är säkerligen ingen tillfällighet eftersom centern har uppfattningen att arbetslösa inte söker jobben som finns och det är önskvärt att det skapas en låglönearbetsmarknad som kan fungera som lönenedpressande på hela arbetsmarknaden.

Det finns brister hos AF, det är sant men att lösa dessa brister genom att kasta ut ungen med badvattnet är ingen lösning. Vi kommer att sakna både ungen och stå utan vatten i framtiden när arbetsmarknaden kräver allt större kunskaper av de arbetssökande.

Med Centerns förslag kommer Sverige allt närmare en anglo-amerikansk ”working poor”-arbetsmarknadsmodell där klyftorna mellan olika löntagare kommer att öka drastiskt. Det finns all anledning att tacka nej till både Centerns förslag och till en framtid där en stor del av löntagarna är förvisade till en otrygg och lågavlönad arbetsmarknad.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

FOLKAKTIONEN För en välfärdsstat för ALLA! Skriv gärna på uppropet och sprid det vidare!

En arbetares död

Vad är en arbetares liv värt? (Personen på bilden har inget med nedan beskrivna att göra.)

En 58-årig banverksarbetare förolyckades igår på Linghems pendeltågsstation när ett X2000 körde över honom. En onödig tragedi kan man tycka. Det är också en onödig tragedi som säkerligen har flera orsaker.

Ljud och ljussignalerna för resenärerna som varnar för ankommande tåg har länge varit trasiga. Det snöade kraftigt. Den förolyckades kollega hade hela ansvaret att kolla efter ankommande tåg. X2000-föraren hade ingen aning om att det fanns banverkspersonal på spåret. Växlarna har inte haft tillräcklig hög ström på sig för att förmå smälta snön. Jobbet utfördes av en underentrepenör Strukton Rail som enligt uppgift varit inblandade i en annan olycka den 21 januari på bangården i Linköping.

Det finns anledning att fundera på om det måste till en lika allvarlig olycka som den i Hatfield i Storbritannien 2000 då både dödsfall och många skadade blev offer för den bristande säkerheten inom järnvägen. Måste det ske ett Hatfield även här i Sverige innan säkerheten tas på större allvar av ansvariga.

Den kan knappast anses vara fullgod säkerhet att personalen själva skall tvingas ha full uppsikt över spåren där X2000 kommer med mycket hög fart samtidigt som det är både mörkt, kallt och snöigt. Att kalla detta för säkerhetstänkande kan knappast vara acceptabelt utan snarare ett hasardspel med arbetares liv och lem.

Ett normalår omkommer ca 70 personer i sitt arbete. De flesta är vanliga arbetare. Olyckorna sker på byggen, i trafiken, på järnvägsspår, i hamnar och på andra platser. Vore det 70 journalister som omkom, 70 läkare, 70 advokater eller 70 direktörer som omkom på sina jobb skulle detta aldrig accepteras.

Men 70-talet arbetare röner ringa intresse och blir bara till statistik. En cynism som är motbjudande och en rest av det gamla eller en konsekvens av det återuppståndna klassamhället.

Den 58-årige banverksarbetaren som igår morse kl. 06.12 miste sitt liv på Linghems pendeltågsstation var en helt onödig tragedi som aldrig borde ha skett om säkerheten tagits på full allvar.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Veckans foto # 3

Dan Nerenius i “Graävskopan, jan 2010.

Foto: Ingemar E. L. Göransson ©

Han dog på jobbet

Det blir en mindre vid en familjs matbord ikväll – ännu en arbetare har avlidet p.g.a. en olycka på jobbet. Ännu en pappa, en make, en arbetskamrat har fått sätta livet till i en onödig arbetsplatsolycka. Vem han är bara intressant för hans familj och arbetskamrater, för oss andra är hans namn av mindre betydelse då namnet inte gör tragedin varken mindre eller större. Den är stor som den är.

I morse så blev en snöskottare påkörd av ett framrusande tåg på Linghems station. Klockan sex på morgonen skedde det som inte får ske – ett liv släcktes, blåstes ut likt en fladdrande ljuslåga på ett stearinljus i mörkret på en pendeltågsstation ute på den östgötska slätten. Hur olyckan gick till är vid skrivande stund okänt, polisutredning pågår som det heter, men faktum kvarstår ytterligare ett liv har arbetslivet tagit i Sverige.

Förra året dog 38 personer i arbetsplatsolyckor medan 8810 drabbades av sjukdom som direkt resultat av sitt arbete. Det var en minskning från 2008 men den troliga orsaken till minskningen är lågkonjunkturen kombinerat med ett inte oansenligt mörkertal av icke anmälda olyckor inom områden där immigranter och svartjobbare drabbats. Men också dåligt statistikunderlag hos Arbetsmiljöverket. Den verkliga siffran kommer därför säkerligen att närma sig den mer ”normala” siffran kring 70 dödsfall per år och 10-11.000 arbetsrelaterade sjukdomar.

I morse åkte miljoner människor i detta land till sina jobb, ungefär 40 av dem kommer att bli sjuka av jobbet idag och någon riskerar att dö på jobbet. För snöskottaren från Banverket tog livet slut klockan 6.00 i morse. Det blev då tomt vid ett köksbord, tomt för all framtid.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

FOLKAKTIONEN För en välfärdsstat för ALLA! Skriv gärna på uppropet och sprid det vidare!