Left Unity–Hoppet för en radikalare politik i Storbritannien?

Avvaktande tveksamhet är den bästa beskrivningen på hur den brittiska fackföreningsrörelsen ser på det nya parti som vuxit fram sedan den välkände filmregissören Ken Loach skrev ett upprop i The Guardian i våras. Det var ett till Labour starkt kritiskt inlägg och ett upprop för bildandet av ett nytt, radikalt parti till vänster om Labour.

Reaktionen lät inte vänta på sig och när partiet, Left Unity, bildades den 30 november i London så hade det mer 100 lokalföreningar med över 1200 medlemmar. Flertalet av de 500 som samlades på partiets första kongress vara vanliga gräsrötter utan någon politisk vana eller erfarenhet vilket säger en del om vilka strängar Loach råkade spela på.

Naturligtvis kände sig alla möjliga till vänster förekommande grupper manade att försöka tvinga på Left Unity sitt program. Nu lyckades detta till större delen inte. Men trots detta var Ken Loach när Elektrikerns utsände talade med honom orolig för den splittring de ultimata kraven kunde innebära.

En som talade för enighet och mot sekterism var den rullstolsbundne Richard Reieser som i ett bejublat anförande uppmanade till både enighet och avståndstagande från alla extrema krav som kunde motverka kampen för alla de som drabbats av den sittande högerregeringens och tidigare regeringars nedskärningspolitik.

Tveksamma fackföreningar

Att Storbritannien behöver en radikal röst till vänster om det Labour som trots Ed Milibands löften fortsatt en ljumt mittenliberala politik som inte utgör något, i mångas ögon, verkligt alternativ. När man talar med representanter för brittisk fackföreningsrörelse så är det ingen entydig uppfattning de har. Det är allt från RMT:s förre andreman Alex Gordons totala avfärdande av Loach initativ, Unisons ordförande i Camden George Binettes försiktiga avvaktande eller GMB:s Martin Smith som sympatiserar med budskapet, men tror inte att Left Unity har någon möjlighet att överleva. Steve Turner, andreman på öns största fackförening Unite med 1,5 miljoner aktiva medlemmar säger att:

- Vi håller fast vid vår strategi att få våra medlemmar aktiva i Labour och därmed påverka partiets politik, Left Unity avvisas därför kategoriskt av Turner när jag talar med honom på en dålig telefonlinje på kvällen innan kongressen. Från Unite har Ken Loachs initativ inget stöd att vänta.

En extrem röst av förnekelse är TUC:s internationelle funktionär Sean Beauford som säger sig inte ha hört talats om det nya partiet, än mindre att det är något som TUC (motsvarar svenska LO) diskuterar!

För och emot Left Unity

Vad talar då för Left Unity? Det finns utrymme för ett alternativ till Labour är alla överens om. Behovet av ett trovärdigt, brett vänsterparti likt Die Linke i Tyskland och Syritsa i Grekland finns. Det andra är att det nya partiet har vuxit fram underifrån och har faktiskt en bra bit över 1000 medlemmar och flertalet är vanliga gräsrötter som bryr sig och upprörs över det som sker i deras egen vardag. De ser hur nedskärningarna som Camerons högerregering genomför slår obarmhärtigt mot de svagaste i samhället. De har heller inget förtroende för Labour.

Vad talar då emot Left Unity? En viktig faktor på den negativa sidan är att tidigare försök har misslyckats. De har fallit platt till marken som Ken Loach sa när jag pratade med honom vilket även Left Unity kan mycket väl göra.

- Vi måste i alla fall försöka, menade Loach. De andra partierna är för ”big business”, inte vanliga människor.

Det andra är att det brittiska valsystemet straffar nya partier. Och inte minst är att ingen fackförening har sagt sig vilja backa upp Left Unity varken politiskt eller ekonomiskt utan facken ger fortsatt sina bidrag till Labour, villkorade eller inte. Det blir också ett stort problem för Left Unity att vinna sympati från fackens ledningar. Och utan det blir det väldigt svårt att få en bas att stå på. Men det är dock ganska många fackföreningsmedlemmar inom det nya partiet. Samtidigt växer det fram en kritik bland vanliga fackföreningsmedlemmar och förtroendevalda mot vad det de uppfattar som byråkratiska ledningar långt från medlemmarnas verklighet. Detta trots att 2012 var första året sedan Thatcher som brittisk facklig organisationsgrad vuxit.

Kan då Left Unity bli svaret på det behov som finns av ett radikalare politiskt alternativ i Storbritannien? Det är svårt att säga, men det mesta talar för att Left Unity blir mest ett tecken i skyn på ett behov som inte ännu mötts, inte den här gången och inte av Left Unity. Behovet finns, men frågan är om tiden är mogen. Och så länge facken på ett eller annat sätt hoppas på Labour så blir det nog, som någon sa mest en ”fart in the wind”. Det är nog så att Left Unity är mer tecknet på att motsättningarna i det brittiska samhället skärps och att det håller på att ske en förändring i opinionen, även inom fackföreningarna, där gapet mellan medlemmarna och ledningarna håller på att vidgas.

Det kommer att bli intressant att följa utvecklingen av brittisk politik kommande år, det är ett som i alla fall är säkert. Om någon undrar vilken roll Ken Loach kommer att ha i fortsättningen i Left Unity så var han mycket tydlig på det.

- Ingen. Jag är filmregissör, inte politiker även om jag sysslat med politik hela mitt liv, sa han och log vänligt på min fråga. Sannolikt ett klokt beslut efter jag upplevt Left Unitys första kongress. Sedan kan man som svensk notera att det som sker på brittiska öarna har historiskt en tendens att ske hos oss fem, tio år senare.

Text och foto: Ingemar E L Göransson

Tidigare publicerad i Elektrikern nr 10-2013

“Bilden”, dvs politiken behöver inte vara sann

Filosofen Ludwig Wittgenstein skrev i sitt berömda arbete ”Tractatus logico-philosophicus” att ”bilden ensam ger icke vid handen om den är sann eller falsk”, en sanning som i sin inbyggda orimlighet blir rimlig.

Wittgenstein kan man tolka och han tolkas fortfarande av världens lärde och filosofer. Hans arbete är knappast något som man har som kvällslektyr på sängbordet då det kräver verklig eftertanke och fokusering.

Jag använde detta citat i min bok ”De ohörda – Röster från nyliberalismens verklighet” för illustrera hur våra politikers retorik inte med nödvändighet är det samma som odiskutabla sanningar. Låt oss ta exemplet med arbetslösheten. Vi har idag en arbetslöshet som är den högsta sedan tiden före andra världskriget. Våra politiker oavsett färg slår oftast ut med armarna och säger att tyvärr det är marknadens fel. Ekonomin kärvar osv. Vi har alla hört detta under inte bara den borgerliga regeringstiden sedan 2006 utan även när vi hade under socialdemokratiska perioden från 1994 till Reinfeldt kom att drabba oss mottaget likalydande förklaringar.

”Politiker skapar inte jobb”, var en ofta hörd sentens från främst högerhåll, men även socialdemokrater sa liknade saker eller agerade med samma inriktning. Från tiden från 1990-talets början tills nu har det politiska etablissemanget haft en närmast patologisk beröringsrädsla i förhållande till offentlig sektor. Nej till utbyggd offentlig sektor utan privatisering, avreglering och konkurrensutsättning har varit ”bilden” vi som medborgare fått till livs. Bildt kallade det ”den enda vägen” och Persson ”budgetsanering”, men i sak var det en likartad politik.

Men har det varit hela sanningen eller ens i närheten av en alternativ sanning. För politik handlar inte om vetenskap eller sanningssökande utan om ideologi även om från politikerhåll försöker ge skenet av en pragmatisk, till och med akademiskt vetenskaplig, hållning till samhällsproblemen.

För vad är alternativet? Jo, om vi ser tillbaka och tar till oss historien ser vi hur arbetslösheten mellan 1945-1990 var i snitt två till tre procent, jämfört med dagens sju till tio procent. Inflationen samma period var i snitt sex till sju procent och jämför det med dagens låginflation närmast deflation så ”bilden” en annan. Orsaken ligger i det politikerna INTE säger, utan i att det var ett politiskt beslut att inte ge full sysselsättning prio ett i politiken utan tilldela inflationsbekämpning denna dignitet.

Det innebär,  genom låginflationspolitiken, också den offentliga sektorn som svalde större delen eller i vart fall en mycket stor del av tillväxten istället för att dela ut den i inflationsdrivande lönepolitik eller lågskattepolitik med nödvändighet privatiserades.

Så ”bilden ensam ger icke vid handen om den är sann eller falsk” som Wittgenstein skrev, använt på den politiska sfären ger vid handen att det är inte självklart eller odiskutabelt att när politikerna i valet 2014 säger rösta på mig ska jag fixa arbetslösheten betyder att de har ens för avsikt att göra det för OM de har det måste de åter byta politiskt fokus och prioritera full sysselsättningen före inflationen. Nu möter en sådan politik avsevärda problem då vi de facto utan att vi medborgare gavs möjlighet att förstå detta avhände oss rätten att i vårt land bedriva en sådan politik, det sätter Maastrichtavtalet stopp för då det med närmast grundlagstyngd numera är förbjudet att så göra.

Men det är en annan historia.

Text: Ingemar E L Göransson

Tiggare kan ingen vara

Så satt hon där bara i vår småborgerliga idyll. En ung kvinna, hopkurad i den råa novemberkylan. Varifrån hon kom vet nog ingen, mer än hon själv. Hon hade en liten handskriven pappskiva med en bön om hjälp. Hon satt där som en påminnelse om att allt inte stod rätt till.

Inte ens i vår lilla, trygga vrå, i vår lilla förort där småborgerligheten råder och alla reder sig gott med sina trevliga villor, radhus och marklägenheter. Vårt trygga hörn.

De flesta tittade nästan skyggt på henne, tiggaren. Nästan generat på att hon satt där precis vid ingång till ICA med sitt lilla, illa skrivna plakat och sin lilla skål och hoppades på en skärv från vårt, i hennes ögon, dignande bord.

Var hon rom som försökte få ihop lite pengar att skicka hem? Var hon hitlurad av en kriminell öststatsliga eller var hon ”riktig” fattig? Spekulationerna viskades fram av de som sneglade nästan blygt mot “henne” som satt där. Jo, fattig var hon säkert för vem vill annars förnedra sig till att tigga utanför ICA, men det är egentligen inte huvudfrågan. Det är inte själva pudelns kärna så att säga, utan att hon satt där.

Förut har vi mött dem i storstäderna. New York, London, Dublin och Stockholm för att ta några där vi ser dem. För tjugo år sedan var det otänkbart att någon skulle behöva förnedra sig till tiggeri för samhället, vi alla, tog hand om våra olycksbarn. Men efter Europas och EU:s fortsatta vandring in i det marknadsliberala himmelriket där allt mänskligt och alla mänskliga behov enbart är en ekonomisk storhet gör vi inte det. Det är inte lönsamt längre och lönsamhet är allt som gäller. Det är pudelns kärna.

Så nu sitter hon, den unga kvinnan, med sitt lilla plakat, sin vädjan och sin tiggarskål och fryser i den råa novemberkylan i den trygga småborgerliga förorten. Ett betyg nog så ”gott” åt ett samhälle som håller på att slitas itu.

© Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Arbetstidsförkortning måste in i den politiska debatten igen

Lena Melin skriver i gårdagens (den 20 okt) Aftonbladet att Reinfeldt och den borgerliga högerregeringens jobbpolitik har rasat ihop. Det är en realitet som ingen kan motsäga, inte ens den mest inbitne moderat. När arbetslösheten är större nu, 2013, än 2006 och rör sig bara marginellt mellan 7-10 procent, dvs. det är en faktisk massarbetslöshet. När var fjärde ungdom går utan jobb är det ett samhällsproblem som bara en självgod högerpolitiker som Reinfeldt kan skryta om och vara nöjd med.

 

Inte bara Reinfeldts fel

Huvudorsaken till massarbetslösheten är egentligen inte regeringens usla politik, men den har förstärkt eländet och gjort ont värre. Huvudorsaken är den förändring av fokus för politiken som skedde redan på 1980-talet då svenska politiker gav upp den fulla sysselsättningen för låginflationspolitik. När det skedde är det som vi nu betalar med massarbetslöshet. Men en annan viktig orsak är att finna i teknikutvecklingen. IT har exploderat är välkänt och med det har miljontals jobb globalt försvunnit och nu står nanotekniken för dörren.Tillsammans skapar dessa två mänskliga innovationer och uppfinningar en extrem produktivitetsökning.

När exempelvis Skärblacka bruk på ett årtionde ökade produktiviteten så mycket att man producerade dubbelt så mycket med halv personalstyrka betyder det enormt sett ur sysselsättningsperspektivet. När det går åt bara en bråkdel av produktionstimmar för att tillverka en högteknologisk bil jämfört med motsvarande för tjugo år sedan får det också en enorm betydelse för sysselsättningen. När bankpersonal, butiksanställda, mackpersonal osv. ersätts av IT-lösningar betyder det färre jobb är självklart.

Den välkände industrialisten Percy Barnevik sa i början på 1990-talet följande ”Om någon säger åt mig, att vänta två, tre år, så kommer det att bli en helvetes stor efterfrågan på arbetskraft, då säger jag, var någonstans? Vilka jobb? I vilka städer? I vilka företag? När jag sammanfattar det hela ser jag att det är stor risk att dagens 10-procentiga arbetslöshet lätt kan bli 20-25 procent.” (J. Rifkin ”Arbetets undergång, Matteus Media 2001)).

Den välkände managementgurun och professorn Peter Drucker var än mer drastisk när han påstod på fullt allvar att ”arbetets upphörande som nyckelfaktor för produktion, kommer att framträda som kapitalistsamhällets krisartade, ofullbordade affär” (Se Rifkin). Jeremy Rifkin visade i ovan nämnda bok att rationaliseringspotentialen inom låglönesektorn i USA var så hög som 70-80 procent innebär naturligtvis att den vägen inte heller är möjlig för att nå full sysselsättning. Andra lösningar och tankar måste komma in i diskussionen på nytt och därmed i politiken.

Upp med arbetstidsförkortning på bordet

Vi måste börja diskutera arbetstidsförkortning på nytt. Det är det enda vettiga sättet att ta ut den enorma omfördelning, för att inte säga snedfördelning, mellan arbete och kapital av produktivitetsökningen som skett de senaste 20 åren. Vi kan inte ta ut det i löneökningar bara rakt av. Det är dock möjligt att höja skatterna för att ett) uppfylla de behov som finns i samhället två) att löntagarna får sin beskärda del av produktivitetsökningarna.

Faktum är att Ernst Wigforss diskuterade detta när han skrev underlaget för "Arbetarrörelsens Efterkrigsprogram" redan på mitten av 1940-talet. Han menade att full sysselsättning riskerar en att bli en inflationsbomb, men att det kan undvikas om man tar ut produktivitetsökningarna i sociala förändringar, dvs. välfärdsreformer, och i minskad arbetstid generellt sett förutom löneökningar som är balanserade. Vi gjorde det fram till 1980-talet, men sedan blev inflationsbekämpning överordnad full sysselsättning. Därför ser vi idag en permanentad arbetslöshet på 8-10 procent oavsett konjunktur.

Jag har vid flertal tillfället både i text och föreläsningar beskrivit detta och visat på hur full sysselsättning var möjlig med en samtidigt hanterbar inflation. Mellan 1945-1990 var arbetslösheten i snitt mellan 1-3 procent och då betraktades 3 procent som kris. Men det är intressant att inflationen, rensad från oljekriser och råvarupriser som sköt i höjden pga. Vietnamkriget, var så låg som 5-6 procent. Enligt P O Edin, som var LO:s chefsekonom under senare delen av denna period, var det en hanterbar inflation och ett politiskt val. Enligt Edin var det inte löneökningarna på slutet av 1970-talet och början på 1980-talet som pressade upp inflationen utan tvärtom inflationen som pressade upp löneökningstakten.

(Den intresserade kan läsa en längre analys av detta i min bok "Arbetarrörelsens kris - mellan reformism och marknadsliberalism" där det också finns en längre intervju med P O Edin kring vad som hände när svensk politik bytte fokus från full sysselsättning till låginflationspolitik. Boken kan du beställa direkt av mig på ordochkultur@telia.com 190 kr inkl porto.)

Kapitalismens teknikutveckling

Hur som, arbetstidsförkortning måste komma in i den politiska debatten igen när vi diskuterar full sysselsättning och arbetslöshet. Förstår man inte detta, förstår man inte heller betydelsen av teknikutvecklingen som den moderna kapitalismen har inneburit och dess betydelse för svårigheterna att upprätthålla full sysselsättning även om politiken skulle byta fokus från inflationsbekämpning till full sysselsättning. Det handlar om mindre behov av arbetskraft men också om att våga tänka i nya banor där arbete inte blir det primära i livscykeln utan andra värden ges ökad betydelse.

För första gången i mänsklighetens historia står vi inför en situation där behovet av arbetskraft minskar medan produktiviteten ökar radikalt. En ekvation som inte marknadsliberalerna har något svar på men inte heller den  politiken som socialdemokratin hävdar räcker. Därför är det inget att förvånas över att Reinfeldts havererade jobbpolitiks misslyckande då den enbart är ett symptom på ett långt större problem.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Romanen som samhällskritik

Kan romanen fungera som samhällskritik och samtidigt vara litteratur. Jag tror det och jag tror att den måste kunna vara det. Att använda litteraturen för att dramatisera och ge liv åt samhällskritiken, de torra siffrorna, den oundgängliga analysen och de politiska slutsatserna kan fungera som ett starkt verktyg för att vinna insikt hos en bredare publik för förändring.

Jag hade en slags förebild, inte språkligt eller tankemässigt, men idémässigt i det arbetssätt som exempelvis Raymond Chandler använde kriminalromanen som format för att kritisera korruptionen i Los Angeles på 1940-talet eller Sjöwall-Wahlöö kritiserade bristerna i välfärdsstaten under ett decennium kring 1970. Metoden, formatet; en roman som både hade spänning och politisk substans samtidigt som den var läsvärd. I sanning en utmaning att söka möta.

När jag skrev min bok ”I skuggan vilar mörkret” var syftet att i det första skedet att just göra detta, att se om det var möjligt att levandegöra kritiken mot den nyliberala revolten och vad den inneburit i ett klassamhälle som var delvis under fjättrat av välfärdsstaten, men nu fick en allt längre löplina för att släppas till sist helt löst.

Därför skapade jag under ett drygt halvår en historia, delvis byggd på verkligheten, delvis uppdiktad, men med förhoppningsvis flerdimensionella karaktärer som skulle få illustrera det jag tidigare i artiklar och två andra böcker skildrat – den nyliberala revolutionen i det som efterkrigstidens första två-tre generationer byggde upp och nu mer eller mindre har raserats.

Vad sker med människor som hamnar mitt i denna stormens öga. Hur blir deras liv och vad händer med människovärdet. Jag kom att läsa de franska existentialisterna som Sartre och Camus, men också och inte minst, olika skrifter om alienation, dvs. främlingskap, och kom att fastna för ett citat hos Marx där han beskrev hur människan inte bara blir främmande inför vad den producerar i det kapitalistiska samhället utan också inför andra människor och sig själv.

Min fråga blev därför hur ett klassamhälle formar och inte minst deformerar människor som inte klarar av att anpassa sig till dess konkurrens och marknadens orimliga krav. Ett samhälle där människovärde har långt mindre betydelse än marknadsvärde. Ett samhälle som Tony Benn, den brittiske Labourpolitikern, beskriver med Oscar Wildes ord som ”vet priset på allting, men inte värdet av något”.

Huruvida jag lyckats låter jag läsaren avgöra, men kritikerna har varit nådiga och hittills har kritik varit välvilliga för att inte säga mycket positiv. Jakob Carlander i ÖC skrev i sin recension att ”resultatet är en stark roman om trasiga människor och hänsynslösa förtryckare i ett hjärtlöst samhälle”. Och vidare att ”trots den tunga samhällsanalysen sviker aldrig spänning och tempo. Romanen är också en insiktsfull studie av skammens smärtfyllda och tragiska konsekvenser.”

Han skrev att han blev tagen av berättelsen och avslutade med ”bör absolut läsas.” Jag, som författare, hoppas givetvis på att många ska ta Carlander på orden och läsa ”I skuggan vilar mörkret” och som han skriver fångas av historien den berättar.

Text och foto: Ingemar E. L Göransson

Länk till Jakob Carlanders recension.

Länk till Ord & Kulturs Förlag och boken ”I skuggan vilar mörkret”. Boken beställes enklast per e-post till ordochkultur@telia.com och kostar 240 kr plus porto.

Exklusiv intervju med Chantal Mouffe

På en liten tvärgata inte långt från Oxford Cirkus och bara några kvarter in i den stillheten som man bara kan finna i London när man viker av från de stora gatorna som Oxford Street ligger University of Westminster och institutionen för Political Studies där belgiska professor, den nu 67-åriga, Chantal Mouffe är verksam.

Nedanstående intervju gjordes med henne i december 2011 för min bok “De ohörda – Röster från nyliberalismens verklighet”. Nedanstående intervju är den enda mer omfattande som hon gett en svensk journalist. Boken “De ohörda” kan beställas här.

Märkligt nog är inte Mouffe speciellt känd i Sverige medan hon i övriga världen är en ansedd och respekterad forskare och författare. Endast två böcker finns med henne utgivna på svenska varav den mest kända är den utmärkta ”Om det politiska” (Tankekraft, 2008). Hennes specialområde är att analysera konsekvenserna av den nyliberala revolutionen som hade sin början på slutet av 1960-talet och kom att omskapa den politiska kartan i hela Europa och övriga delar av västvärlden.

Hon tillhör den tradition av europeiska intellektuella på vänsterkanten som haft ett odogmatiskt förhållande till arbetarrörelsens grundteser och deras tolkning i respektive tidsepok. En stor intellektuell integritet och ett passionerat förhållande till samtidens problem utmärker Chantal Mouffe.

Jag träffade Mouffe på hennes arbetsrum i det typiska brittiska funkishuset som är lika fult som det är trivsamt för att genomföra den intervju jag sökt att få under två års tid. Chantal Mouffe är nämligen en mycket anlitad föreläsare runt hela världen och hennes tid är därmed mycket begränsad. Vi hade olika uppfattning om när vi skulle träffas visade det sig så undertecknad fick snällt vänta en timma drygt innan Madame Mouffe dök upp till vad som skulle bli mindre av en intervju än en gratis halsbrytande föreläsning om nyliberalismens konsekvenser, demokratins räckvidd och en europeisk vänster i förvirring.

Chantal Mouffe är en liten tunn kvinna som dock utstrålar energi och besitter en intellektuell skärpa som man finner hos få. Det är inte utan undra över att hon betraktas med stor respekt i den akademiska världen och ingjuter fruktan hos de nyliberala proselyterna.

Utgångspunkten – marknaden har ersatt politiken

Själva kärnan i nyliberalismen är att den inte är politik utan att det är marknaden som ersätter politiken vilket är Mouffes utgångspunkt för vårt samtal denna kulna decembereftermiddag 2011.

- Marknaden tillåter inte att politiken är politisk. Nyliberalismen har gjort att de politiska partierna har förlorat sin roll utan det är marknaden som styr, säger hon och pekar på hur Greklands folkvalda regering ersattes av en bankir och hur Italiens Berlusconi, en politiker som hon inte har någon högre uppfattningen om, ersattes av expertregering.

- Det är de transnationella bolagen som fattar besluten, menar hon och pekar på konsekvenserna av den nyliberala politiken där klyftan mellan de riktigt rika och de fattiga dramatisk har ökat och i modern tid aldrig varit större.

- De otroligt rika är obsent rika, är Mouffes kortfattade konstaterande.

Hon pekar också på att medelklassen har förlorat och håller på att ”förstöras” som hon uttrycker sig i och med att allt fler blir fattiga. Hon menar att eftersom nedskärningspolitiken som är en del av nyliberalismens kärna innebär det också att det blir allt mindre utrymme för social service eller välfärdspolitik som vi säger i Sverige. Detta drabbar även den traditionella medelklassen med full kraft är hennes tes.

- Det är, menar Mouffe, en klasskamp från de rika riktad mot de fattiga som är själva kärnan i nyliberalismens politik. De rika, fortsätter hon, tvingar på de fattiga sin vilja och pekar på privatiseringar och avregleringar som skett och sker.

Thatcher i Storbritannien och Reagan i USA är exempel på denna politik är hennes slutsats. Att intervjua Mouffe är att åka ett slags mental berg och dalbana där hennes associationer kan föra intervjuaren i överraskande riktingar.

- 1985 skrev jag i min bok ” Hegemony and Socialist Strategy: Towards a Radical Democratic Politics” att socialdemokratin/labour inte var tillräckligt progressiv och att den behövde kämpa starkare för jämlikhet och rättvisa. Medborgarnas sociala rättigheter har tvingats tillbaka och än mer de medborgerliga rättigheterna likaså.

I förordet till 2000 års upplaga av boken noterar hon:

"Vänstern borde börja med att utveckla ett trovärdigt alternativ till den nyliberala ordningen, istället för att bara försöka förvalta den på ett mänskligare sätt. Detta kräver givetvis att den drar nya politiska gränser och erkänner att det inte kan finnas någon radikal politik utan att en motståndare definieras. Det vill säga: det kräver att man accepterar att antagonismen inte går att utrota."

- Det sker en ”dedemocratization”, dvs. avdemokratisering menar, Mouffe, i spåren av nyliberalismen. I våra länder som kallar sig demokratiska är det i verkligheten inte medborgaren som styr utan marknaden.

Hur hon ser på det alltmer utbredda expertinflytandet över politiken och på konsekvenserna för demokratin?

Efter några sekunders eftertanke börjar Mouffe en beskrivning av det historiska händelseförloppet som hon ser det.

- New Labour och Tony Blair försökte aldrig utmana nyliberalismen. Globaliseringen var beskriven som ett ofrånkomligt ”öde”. Tack vare den uppfattningen blev också nyliberalismen en politisk rörelse som hade som målsättning att avväpna socialdemokraterna och göra det möjligt att demontera välfärdsstaten. Det blev ett självklart teorem, säger Mouffe, och det hänvisade till den tekniska utvecklingen med it-revolutionen i centrum.

Hon beskriver det vi alla har hört detta tidigare från nyliberaler, men också från socialdemokrater, att globaliseringen, som inte är något annat än ett annat ord för de transnationella bolagens makt, och it-explosionen gör det omöjligt att bedriva politik där skatter tas ut för då flyr kapitalet.

Hon fortsätter sitt resonemang efter att tagit en klunk av sitt nu kalla kaffe:

- Socialdemokraterna kom till slutsatsen att acceptera det inte fanns något alternativ och menade att man var tvungen att anamma utvecklingen och försöka administrera den i en mer human väg än nyliberalerna. En slutsats som hon inte delar.

- Då blir det naturligt att politik blir en fråga om tekniska lösningar och därigenom blir ”experterna” viktiga. Politiker, säger hon, har bara betydelse om de fattar politiska beslut. Men när man menar att utvecklingen (dvs. globaliseringen) är ett ”naturfenomen” får det konsekvensen att politiska beslut blir en expertfråga.

Hon fortsätter och konstaterar att:

- Det är kopplat till att socialdemokraterna accepterade nyliberalernas uppfattning att globaliseringen inte hade något alternativ. Huvudproblemet är att vänstern accepterade att det inte fanns några alternativ. Man kallade sig vänster-mitt exempelvis istället för vänster och sa att det inte längre fanns några större politiska beslut att fatta, bara mindre.

Men hur kommer sig att den folkliga reaktionen på detta i det närmaste har uteblivit och den enda reaktion som kommit har varit från högerextremt håll. I Sverige har vi våra Sverigedemokrater och nere på kontinenten exempelvis Fronte Nationale i Frankrike, Lega Nord i Italien, Vlaams Bloc i Belgien och allt vad dessa partier heter. Man kan tycka att opinionen skulle ha radikaliserats åt vänster allt eftersom välfärdsstatens verkningsgrad minskat.

Varför blev det då inget vänsteruppsving. Har Chantal Mouffe någon förklaring varför det inte skett?

- Det finns flera förklaringar, säger hon. Bristen på alternativ politik då de socialdemokratiska och socialistiska partierna accepterade nyliberalernas verklighetsbeskrivning. Men framför allt när politiken blir ett val mellan Coca-Cola och Pepsi-Cola. Om det inte finns några grundläggande skillnader varför bry sig då?

Hon fortsätter sin förklaring:

- För det första; varför rösta när det egentligen inte gör någon skillnad? Hon menar att den fortsatta nedgången i valdeltagande i Europa är ett tecken på detta och på att medborgarna reagerar med att inte engagera sig.

- För det andra; populistiska partier behöver inte bara en populistisk politik utan också karismatiska ledare. De måste ge folket ett val, det saknade alternativet, vara mot etablissemanget, mot teknokraterna och i högerextremisternas fall för nationen. Hon tar FPÖ i Österrike som exempel på detta.

Den tredje och kanske avgörande orsak varför det inte växt fram någon vänsterpopulism ligger, menar Mouffe, i Sovjetunionens och kommunismens kollaps.

Menar du att under 1930-talets kris fanns ett exempel genom Sovjetunionens bara existens på att det gick att ha en annan ekonomisk ordning vilket gav grogrund för vänsterpopulism frågar jag henne.

- Högerpopulism är inte självskriven, men genom Sovjets kollaps gavs utrymmet för högerpopulismen. Det finns en paradox i detta, säger hon. Socialisterna kunde tjänat på detta men Sovjets kollaps blev istället bekräftelsen på kapitalismens seger så innebar kollapsen inte bara kommunisterna blev obsoleta utan också socialdemokraterna.

Hon för ett resonemang att Sovjets fall innebar att hela tanken kring jämlikhet, socialdemokratins och socialisternas viktigaste värdering, blev därmed ”otidsenlig”. Generellt menar hon att eftersom socialdemokratin inte förmådde visa på ett alternativ eftersom man redan accepterat den nyliberala världsordningen och globaliseringen närmast som ett naturfenomen så blev även värderingarna i medborgarnas ögon omöjliga.

När den sovjetiska kollapsen inträffade som symboliskt väldigt betydelsefull för kapitalismens triumf då valde de socialdemokratiska och socialistiska partierna att gå mot mitten.

- De skulle göra kapitalismen lite bättre, säger hon torrt. Men därmed lämnade man också utrymme för en populism som valde att skylla alla problem på immigranterna då det var lätt att mobilisera missnöjet på detta tema.

Hur ser hon på demokratins framtid. Är det som vissa politiker likt amerikanen Daniel Moynihan (1927-2003, amerikansk senator, FN-ambassadör) sagt att demokratin är en parantes som hade sin storhetstid efter andra världskriget men dess epok är över?

- Demokrati och avregleringspolitiken kan inte leva sida vid sida , säger Mouffe. För att demokratin skall återupplivas måste nyliberalismen bekämpas. Demokratin måste förnyas, menar hon.

Mouffe pekar på händelserna i Grekland och Italien där folkvalda regeringar har avsatts och ersatts med vad som kan liknas vid expertadministrationer. En konsekvens av nyliberalismen är att den leder till teknokrati och det gör att demokratin inte fungerar längre.

- För att försvara demokratin måste man bekämpa nyliberalismen. Det finns hopp. Visst finns det hopp, utbrister hon. Det har till och med ökat, menar hon.

Hon för ett resonemang kring de finanskriser som plågat och plågar världen i detta nu, där hon menar att vänstern inte var förberedd att visa upp ett alternativ när den slog till 2008. Men nu, tre år senare, menar hon att det finns en större beredskap hos socialisterna i Europa att ställa upp ett alternativ till den politik som förs inom EU.

- Vänsterpartierna hade inget alternativ då de accepterat nyliberalernas politik och än mer, de var delvis ansvariga och en del av problemet, analyserar hon finanskriserna som hon menar är nyliberalismens kris.

- I denna andra finanskris är medborgarna mycket mer medvetna och mer ovilliga att gå in och rädda bankerna på det sätt som skedde 2008. Hon pekar på Occupy Wall Street-rörelsen, det folkliga motståndet i Grekland, Italien och Spanien.

- Många ser att rädda bankerna än en gång innebär att den social servicen kommer att försämras än mer. Hon forsätter: Jag tycker mig se hur de socialistiska partierna är mer medvetna om att behovet av ett alternativ till nyliberalismens politik. Hon menar att hon ser hur labourpartierna alltmer tar konsekvenserna av insikten att man måste överge Blairs New Labourpolitik. Europas socialistpartier rör sig från mitten mot vänster är Mouffes uppfattning.

- Det finns tecken, säger hon, att vågen vänder nu. Detta även om det inte är en total omsvängning så finns tecknen på att labourpartierna är på väg mot vänster. Här pekar hon på den radikalisering som skett i det franska Socialistpartiet och processen i brittiska Labourpartiet. Det är förhållandevis små rörelser än så länge, menar hon, men det är riktningen som är intressant.

I skrivande stund är den socialistiske presidentkandidaten Hollande favorit att bli näste franske president en utveckling som skulle ligga helt linje med Mouffes analys och med en fransk socialistisk president skulle Europa hamna i en helt annan politisk situation. Det kompakta högermaktinnehavet skulle få en kil rakt in i dess hjärta.

Jag frågar vilka råd skulle hon ge exempelvis den svenske socialdemokratiske ledaren om hon kunde?

- En framgångsrik politik mot nyliberalismen kan bara ske på europeisk nivå säger hon. Ingen nation kan själv klara detta. Det nuvarande europeiska projektet är ett nyliberalt projekt. Där har hon ingen tvekan i sin beskrivning, men säger hon:

- Men inget säger att det måste vara så.

- Skapa synergier mellan de olika europeiska länderna för en alternativ politik är hennes råd.

Ett område där Chantal Mouffe i mångas ögon är djupt kontroversiell är hennes syn på frihandel. Hon menar att frihandeln skapar mer problem än gott, särskilt för de fattiga länderna i tredje världen.

Du har uttryckt kritik mot frihandeln som den ser ut idag. På vilket sätt är du kritisk?

Hon pekar, som exempel, på att som ett resultat av frihandeln har Senegals lökindustri slagits ut av holländsk export. Detta har skadat Senegals arbetare och industri samtidigt som frihandeln har skapat grunden för immigrationen från Afrika till Europa.

När de europeiska företagen i frihandelns namn inte ser sin hemmamarknad som viktigast får det konsekvenser för alla och konsekvenserna menar Mouffe är negativa. Hon efterlyser en europeisk protektionism för att företagen i Europa skall se sin regionala marknad som viktigast och för att skydda de lokala marknaderna i exempelvis Afrika.

- De transnationella bolagen är inte intresserade av de lokala och regionala marknaderna utan enbart exportmarknaderna. Då behöver de inte heller ta hänsyn till ”sin” arbetarklass som i alla fall inte skall köpa produkterna säger hon.

Hon beskriver situationen som ”pervers”.

- Detta är ett område där de socialdemokratiska partierna kan skapa en alternativ politik är hennes uppfattning.

Man brukar ibland från vänstern höra i generaliserade termer att medelklassen är bärare av nyliberalismen. En uppfattning som Chantal Mouffe menar inte har stöd i varken hennes eller andras forskning och analyser.

- Tvärtom, medelklassen håller på att utraderas av nyliberalismen. Hon menar att de socialdemokratiska partierna övergav ”de folkliga klasserna” som hon säger när man accepterade den nyliberala världsuppfattningen.

- Framgång för en vänsterpolitik kan inte bygga enbart på arbetarklassen utan måste bygga på en allians med delar av medelklassen. Hon pekar på när socialdemokratiska partier varit framgångsrika har det varit när de lyckats vinna stöd från delar av medelklassen.

Jag kan inte annat än tänka på den svenska politiken efter andra världskriget och fram till 1980-talet då välfärdsstaten byggdes upp ibland t.o.m. i regeringskoalitioner med det blivande Centerpartiet.

Chantal Mouffe beklagar att hon inte känner närmare till den svenska socialdemokratin och svensk politik och vill därför inte uttala sig om specifika svenska förhållanden.

Hon fortsätter sin analys med att hänvisa till den forskning som finns när det gäller synen på att betala skatt och medborgarnas villighet att göra det. I Europa liksom i Sverige är det entydigt att det finns en stark vilja att betala till välfärden och social service om pengar går dit.

- Medelklassen har inte några särskilda intressen skilda från de ”folkliga klasserna”, som hon uttrycker sig. Thatchers och senare Blairs mantra att medelklassen inte var villig att betala skatt stämmer inte, menar hon.

- Forskningen visar tvärtom att medelklassen är villig att betala skatt då de vill ha bra skolor till sina barn, fungerande sjukvård och ett transportsystem som fungerar, exemplifierar hon sin tes med.

- Ett vänsterprojekt måste därför handla om att återupprätta välfärdsstaten (offentlig service) för att få stöd av medelklassen. Hon fortsätter; medelklassen är inte för avregleringar om det finns ett alternativ till den nyliberala politiken och då kan också viktiga grupper av medelklassen ge det sitt stöd.

Hon avslutar sitt resonemang med att konstatera att en förnyad socialdemokrati, en radikaliserad socialdemokrati med Mouffes egna ord, skulle då kunna vinna viktiga delar av medelklassen.

Hur är då hennes analys av den rådande krisen i Europa?

- Ett sammanbrott för EU skulle vara en katastrof är Mouffes omedelbara reaktion på min fråga. Likaså ett sammanbrott för Euron skulle leda till en svår kris.

- Jag tror inte på Merkels och Zarkozys nyliberala lösning för den skulle leda till en besparingspolitik för en mycket lång tid. Folken skulle inte acceptera detta, säger hon och pekar på Occupy Wall Street-rörelsen.

Hon menar att här finns utrymme för de socialdemokratiska partierna att komma med nytänkande då alltfler inser att den anglo-saxiska kapitalismen inte fungerar. Hon återvänder till 1980-talet då modernisering av de socialdemokratiska partierna innebar att man anammade denna modell.

- Det är en paradox att den första finanskrisen ledde till högerregeringar. Men här, säger hon ligger truismen, vänsterpartierna var inte beredda då genom att de accepterat den rådande nyliberala modellen.

Hon pekar på Gordon Browns politik i Storbritannien och hur den franska socialistregeringen fortsatte högerns privatiseringspolitik. Hon konstaterar att vänsterpartierna själva var medskyldiga till krisen och det var också orsaken till att man missade tillfället att skapa en opposition mot de nyliberala lösningarna.

Nu under den nuvarande krisen, den andra finanskrisen, är inte medborgarna lika villiga att rädda bankerna eftersom de vet att det leder till sämre social service.

- Jag tror, säger hon, att de socialistiska partierna är mer medvetna om att det behövs ett politiskt alternativ. Det finns positiva tecken, menar hon och pekar på debatten inom brittiska Labour och det franska socialistpartiet. Hon tycker sig se en rörelse från mitten mot vänster som en beskrivning av den aktuella situationen i Europa.

När intervjun närmar sig sin avslutning måste jag ställa frågan hur hon ser på sin egen roll.

- Jag ser mig inte som en ”lärd” (scholar) utan mer som en intellektuell aktivist. Jag är ingen filosof som skapar storartade teorier, jag tror helt enkelt inte på den ”rena” teorin avslutar hon intervjun.

När jag kommer ut på gatan möts jag av en symbolisk blek vintersol som har ersatt det tidigare brittiska iskalla småregnet. Huruvida Chantal Mouffe skapar stora teorier låter jag vara osagt men en sak är säker hon bidrar starkt till att de socialdemokratiska och socialistpartierna i Europa ges verktyg att analysera sina misstag och återvinna sin själ. Det vill säga om man ger sig tid att lyssna och tar till sig Chantal Mouffes många gånger inte helt lättillgängliga analyser och tankar.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

(Tidigare publicerad i boken ”De ohörda – Röster från nyliberalismens verklighet)

Gästkrönika: Roland Janson om Lundsberg

Såg på TV att Lundsbergs överklasskola skall öppnas igen efter någon veckas tandagnisslan i det härskande garnityret. Strykjärnet är ointressant, det ingår i rekvisitan för att eleverna skall lära sig att inte stryka underordnade medhårs. Vad det hela handlar om, det går inte att stänga en internatskola med elever som är vurpna i den härskande klassen. Slikt kan medföra konsekvenser i en teoretisk framtid om Lundbergs stängts.

Allmogen kan börja inbilla sig saker exempelvis en viss form av inflytande, ja inte via vänsterns kastratsångare. Men allmogen kan få för sig att börja trilskas på annat vis. De kan få smak på panerade fläskkotletter. Den arbetslösa ungdomen kan börja klösas, pensionärerna kan börja morra, Första Majtågen kan tåga fram under hemska paroller! Lundsberg får inte rubbas. Skolinspektionen skall veta hut! En utskällning i ordets rätta bemärkelse är på sin plats! Några strykjärn behövs inte det räcker med några ordentliga örfilar, som styr in saker och ting i den rätta fållan, så inte Lundsbergs-elevernas inte tvivlar på navigeringen mot Mammons totala hegemoni. Så blir allt frid och fröjd igen, rätt sko på rätt på rätt fot, så inte skoputsarna i den rödgröna oppositionen börjar putsa fel sko, efter valet 2014. Lundbergs hoppar man djävlar inte på!

Särskilt inte om strykjärnshanteraren har ett efternamn som likt fädernet gärna pressar på i tid och otid i vägrätt läge. Det är ingen idé att någon i den rödgröna oppositionen försöker utröna vad det är för efternamn. Då blir ni bara sängvätare, det blir man när man kackar i andras bon. Ni kackar ju så bra på er egen adress, varför då ge er in på revir som ni inte behärskar, beroende på att era föräldrar var rädda för moderna tider.

Text: Roland Janson ©

Foto: Ingemar E. L. Göransson ©

Om skrivandet som ett behov

Kan skrivandet bli, eller vara, ett behov hos en människa? Att vi har alla har behov av att uttrycka, tankar och känslor är väl ingen som invänder mot. Men att ge sig på att skriva och skriva böcker kan det vara eller bli ett behov? Ett behov lika starkt som att äta, sova eller andra mänskliga basala behov.

Det finns ett kreativt drag hos alla är något som jag är övertygad om. Det kan ta olika uttryck. Som att snickra, meka och renovera en bil, måla, skulptera, sjunga eller som i mitt fall skriva. För mig är behovet något som är något som är så starkt att jag måste sätta ord på papper.

Det handla om att skriva korta twitterkommentarer (ofta sökande det ironiska eller sarkastiska), bloggar som denna eller debattartiklar som förhoppningsvis får publicering och skapar diskussion. För det finns ett syfte med skrivandet och det är att påverka, att bidra till att andra funderar över sakernas tillstånd.

Redan när jag varit i mellanstadiet i skolan skrev jag små berättelser. Tyvärr finns inga av dessa kvar. På gymnasiet skrev jag en diktsamling som vi får vara tacksamma har förlorats då den inte var mer än den tonårige pubertale grabbens prestation.

Skrivandet låg sedan nere under många år tills datorn kom och ordbehandlingsprogrammens välsignelse blev åtkomlig . Den enorma hjälp som rättstavningsprogrammen betydde kan inte underskattas då de reducerade mina problem med att sätta bokstäverna i rätt ordning och med logik till något överkomligt.

Efter detta har jag i stort sett skrivit varje dag och behovet av att skriva och låta andra läsa i former som nämndes ovan har utvecklats till en drift som inte kan underskattas. Från att ha skrivit i den stencilerade tidningen ”Huliganen” då undertecknad som tonårig gymnasist ingick i vars, högst tillfälliga, redaktion. Det stencilerade bladet som gavs ut av Vänsterns Ungdomsförbund till VPK:s ombudsman Nisse Berntssons förtvivlan i några nummer till att under de senaste tre åren publicera tre böcker och nu inom några veckor en första roman. Till detta tusentals blogginlägg, debattartiklar, rapporter, insändare osv.

Så från att när jag väl löste bokstävernas gåta har skrivandet varit en drift som förändrat mitt liv. Behovet att i ord beskriva verkligheten, drömmar, tankar, utopier, kritik av det nuvarande har blivit något som inte kan stoppas.

”Orden i min makt” skrev August Strindberg. Och han hade ordet i sin makt. Jag har också orden i min makt, på mitt sätt. Inte med den makalösa genialitet som Strindberg hade, men i bästa fall med hantverket, långt taffligare givetvis, kan jag peka på, med mina ord, det jag önskar, gott eller ont.

Om några veckor kommer min romandebut ”I skuggan vilar mörkret”. En roman om vår tid, men också en roman om det samhälle där människor och människovärde saknar betydelse. Ett samhälle där med Oscar Wildes ord vi “knows the price of everything and the value of nothing.” Ett samhälle där cynism och egoism är tvillingar. Läsaren möter konsekvenserna av detta samhälles underlåtenhet att se och förstå vad det gör men skilda individer. Må vara ett så aktuellt ämne som mobbning och pennalism, men också hur politiska beslut påverkar den enskilde medborgarens liv.

Boken är en i många stycken grym och kriminell berättelse om en kriminell tid som inte kan skildras på annat sett än ur kriminellt perspektiv. Men också en berättelse om att förändring är möjlig.

Idén har funnits i mer än 20-25 år i mitt huvud. Det har varit upprepade försök men varje gång har det misslyckats fram tills nu. Plötsligt, som av en ”gudomlig ingivelse” fick idén sitt eget liv och blev den bok som fått titeln ”I skuggan vilar mörkret” som inom kort finns att läsa.

Behovet av att skriva är ett basalt mänskligt behov, eller rättare, behovet av att kreativt skapa är ett mänskligt basalt behov. Motstå det aldrig, ge dig i kast med ditt uttryckssätt och bli en mer sensibel och förhoppningsvis bättre människa.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Du kan boka ditt ex redan nu och får den med faktura direkt i brevlådan innan den finns i bokhandeln. Pris 240 kr + porto.

Utgivningsdag 25 september.

Beställ från ordochkultur@telia.com

Identitet

Under min säng fanns det en låda med kioskdeckare och serietidningar. Jag var knappt tolv år och försökte tolka dessa tecken, försökte förstå hur de hängde ihop och vad de betydde tillsammans. Läraren i skolan sa till mamma att jag var dum i huvudet och en annan lärare hade tidigare sagt att från en ”horunge” som mig kunde man inte räkna med något annat. Morsan var ju, Gudbevars, ensam med mig då farsan dragit.

Men jag ville förstå, jag ville lösa mysteriet med bokstäverna och hur de hängde ihop. Jag försökte och till sist hade jag förstått min första ”Seriemagasinet” och sedan min första Mickey Spillane. När det väl skett kände jag en enorm lycka för jag hade visat för dem, och inte minst för mig själv, att jag varken var dum eller inte var att räkna med.

Nu skulle jag inte bli annat än arbetare som en annan lärare uttryckte det på mellanstadiet så jag behövde inte gå teoretiskt förberedande högstadium, men morsan hade en annan uppfattning och därför blev det både högstadium, gymnasium och studenten även om det var med mediokra betyg. Jag kom ju från en totalt studieovan miljö, men hade en mor som läste mycket och var både fackligt och politiskt aktiv. Ideologin fanns därför med i hennes syn på min framtid. Men det blev gjort, jag var den förste i vår familj som ”tog studenten”.

Efter en och halv termin på universitet med filosofi och ekonomisk historia steg jag ut på verkstadsgolvet och senare, i sökandet efter identitet, det blev yrkeschaufför. Den akademiska världen kändes främmande, även om det var till morsans stora sorg. Idag har dessa knappa två terminer, inser jag nu, haft en stor betydelse då de bekräftade att arbetarungen faktiskt kunde även om intresset och motivationen alternativt mognaden just då saknades. Yrkesförarkortet var därför en viktig händelse, lika viktig som att lösa bokstävernas gåta, då det gav en stolthet, en yrkesidentitet.

Varför berätta detta nu, något som hände på 40-50 år sedan? Jo, för det handlar om klass, det handlar om klassidentifikation, men också klasstigmatisering. Arbetarungen ska inte tro att han eller hon är något. Vi ser det än idag om inte annat då regeringen tar bort det teoretiska inslaget i gymnasieutbildning med förklaringen att arbetarungar skall inte tvingas att läsa teoretiska ämnen då de är praktiskt lagda.

En klasstigmatisering, ett förakt för arbetarklassens barn som om de är mindre intelligenta, har mindre förstånd eller förmåga att förstå ett teoretiskt resonemang eller ta åt sig en teoretisk text. Precis som föraktet för ”horungen” i slutet på 1950-talet.

Att ha ett språk är att ha en identitet som gör dig till individ, precis som att ha en yrkesidentitet ger yrkesstolthet och att ha en klassidentitet ger samhörighet. Utan dessa tre blir livet en resa på ett upprört hav utan att kunna ta ut bäring och utan att hysa något hopp.

Arbetsglädje är skapande. Det var en fantastisk, nästan euforisk känsla, när jag för första gången satte mig ensam i den gamla Volvo Vikingen och körde iväg med mitt första lass lösbetong och kände att det bar, jag klarade att hantera den åtta ton tunga lastbilen med dess lika tunga last. Njöt av motorns mullrande mellan husväggarna och ekot som studsade fram och tillbaka. Jag var inte den föraktade ”horungen” utan yrkesmannen, även om jag i den stunden inte insåg att det var långt kvar, mycket som fanns att lära innan jag med rätta kunde betraktas med en yrkesidentitet. Men i det ögonblicket, ensam i den spartanska lastbilshytten, var inte ödmjukhet den förhärskande känslan utan stolthet.

Arbete är frågan om identitet, men också fråga om kollektiv identitet, klassidentitet. En fråga om styrka och svaghet för finns inte den kollektiva identiteten så finns inte heller styrkan. Det vet de som nu styr och de som styr i det kapitalistiska systemet erkänner detta fakta. De har sin starka klassidentitet och vet om man kan slå sönder klassidentiteten splittrar de arbetarklassen. Kan maktens män och kvinnor få arbetarklassen att stigmatisera sig själv och istället för styrka känna svaghet, underlägsenhet och till och med förakt för klassen, arbetet och inte minst förminska sig själva intill ringaktning stärker de sin makt och säkrar sitt ”tolkningsföreträde”.

Därför är orden så viktiga, därför är att lösa gåtan med bokstäverna så avgörande. Därför behövs den skola som ser och ger alla barn samma möjligheter efter deras egna förutsättningar. Därför behöver arbetarklassen det skrivna ordet så väl. Därför blir fördumningen som sker på olika plan så farlig. Vi behöver kunskap, vi behöver vårt språk, vi behöver arbetet på våra villkor för vi behöver vår klassidentitet.

Jag löste gåtan med språket, fick bokstäverna på rätt plats. Men då blir man också farlig inte bara för överheten som älskar dumheten och okunnigheten, utan även för de som är rädda för hot mot sin makt i klassen eller som arbetarna gett dem i förtroende. Kunskap, gåtan som löstes, blir ett hot mot dem och det finns inget som kostar på så mycket som att ha mer kunskap och använda den för det stör och skakar båten på det upprörda havet. Ifrågasättandet, problematiserandet och den intellektuella arbetaren är det största hotet mot status quo som existerar. Men det är priset som får betalas när ”horungar” sparkar Jante ut ur boet och tänker själva.

Den legendariske folkbildaren Alf Ahlberg skrev redan 1934 följande tänkvärda rader ”..vårt tänkande i hög grad är i hög grad beroende av våra språkliga uttrycksmöjligheter. Varje nytt ord eller varje meningsfylld sammanställning av ord är på samma gång en ny möjlighet för vårt tänkande. Att vidga sitt ordförråd och sina uttrycksmöjligheter är att vidga sin intellektuella horisont.” (Tankelivets frigörelse, Kooperativa Förbundet 1934, sid 143.)

Kampen för arbetet och arbetets frigörelse är med andra ord helt avhängig klassens intellektuella strävan. Språket som identitet, arbetet som identitet är grundbultar i klassidentiteten och individens delaktighet i kollektivet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Det stora sveket

 Foto från tiden då välfärdsstaten var självklar. Författaren är längst ner till vänster.Fotograf okänd.

Rubrikerna under de senaste åren har talat om utförsäljning av våra gemensamma egendomar. Det har varit rubriker om misskötsel av gamla och sjuka. Det har också varit braskande rubriker som när John Bauer-koncernen efter att ha delat ut till ägarna en kvarts miljard i vinst går i konkurs med skulder på en miljard. Dvs. 1000.000.000 kronor, tusen miljoner kronor, som vi nu får betala som skattebetalare. En siffra som har nästan lika många nollor som regeringen kan visa upp i sitt kabinett!

Det har varit upprepade, liknade rubriker om inlåsta dementa patienter utan tillsyn, gamla inlåsta i skrubbar som nu senast, sjukvård där stressade läkare missat allvarliga sjukdomar på grund av för lite personal, det har varit vårdcentraler som sålts för en spottstyver och gjort köparna miljonärer inom några månader. Det har varit rubriker om apotek som inte kan leverera de mediciner som sjuka behöver men har ett överflöd på skönhetsmedel.

Det har också varit skolor som bara slagit igen och eleverna har stått utan sin utbildning. Det har också varit en järnväg som varken fungerar vinter eller sommar och där det fattas 80 miljarder i nödvändigt underhåll och investeringar. Det har varit rubriker där den sittande regeringen inte brytt sig om landets industri.

Det har varit rubriker om miljarder som skänkts bort till ingen nytta till krogbranschen, hutlösa skattesänkningar till de som redan har mer än vad de behöver. Det har varit en bild av ett Putinland där rofferiet blivit normaltillståndet.

Det har varit en ändlös, upprepad rubrikexposé som bekräftat att när marknaden tagit över välfärden så har det gått åt helvete. Det har helt enkelt inte fungerat! Marknaden har inte kunnat tillgodose behoven av vård, omsorg och utbildning. Privatiseringsvansinnet, övertron på marknadskrafterna har varit ren vidskeplighet utan någon förankring i verkligheten och människors behov.

Det märkliga är att rösterna mot detta, för endast de totalt obegåvade och hjärndöda kan undvika att se galenskapens resultat, har varit antingen spridda eller tysta. De stora partierna, inklusive socialdemokraterna, har vägrat att inse eller ta konsekvenserna av den totalt havererade politiken. Rädslan för konflikt och den överdrivna oron för att storstadsmedelklassen inte skulle rösta på en socialdemokratisk politik som stod upp för motsatsen till marknadsmisslyckandet är varit slående.

Men också patetisk. Att högerpartierna i alliansen har denna politik som rättesnöre och välfärdsstatens förfall som mål är inget att förvånas över, men att socialdemokraterna som byggde välfärdsstaten skulle svika det som varit en i hela världen beundrad framgång är mer svårsmält.

Måste erkänna, jag är förbannad. Förbannad på s.k. entreprenörer som plundrar skolan på miljarder, förbannad på vårdföretag som missköter sjuka och gamla, förbannad på politiker som gör landet till ett Putinland, förbannad på de tysta medlöparna, förbannad på att jag ska behöva bli förbannad på att välfärdsstaten har blivit en jäkla räknesnurra för giriga figurer där solidaritet och medkänsla har ersatts av en iskallt beräknande kalkylator.

Den som inte gör motstånd är en medlöpare i förräderiet mot det våra föräldrar och deras föräldrar trodde på och byggde upp. Domen från våra barn och barnbarn kommer att bli hård, men utan tvivel rättvis. Sveket mot de som byggde landet är oförlåtligt och utan gräns.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Ett varningens ord

Aktuellt i Politiken (AiP), den socialdemokratiska partitidningen, skriver idag i en artikel att en majoritet av väljarna i Europa inte längre tror att (S)-partierna bryr sig om vanliga väljare. Underlaget till denna slutsats kommer från en undersökning som opinionsinstitutet YouGov gjort. De har frågat väljare i Sverige, Frankrike, Tyskland och Storbritannien.

YouGovs slutsats av undersökningen är att socialdemokratin kommit i otakt med sina egna väljare. En högst nedslående och oroväckande slutsats och än mer eftersom en majoritet också har uppfattningen att en socialdemokratiska regering i respektive länder inte kan lösa sociala problem.

Ett sätt att tolka resultat är också att det är konsekvensen av mer än tjugo år av new labour-politik där en övertro på marknaden skall lösa problemen varit rättesnöret för den politik (S)-partierna fört. Resultatet av YouGovs undersökning är också en stark varning till Labourpartierna i Europa att åter söka en kompassriktning där marknaden inte tillåts regera politiken utan att behoven av reformism som omdanar samhället i jämlik riktning.

Chantal Mouffe

Ett gott råd är därför att lyssna på sina egna väljare och varför inte statsvetaren och kritikern Chantal Mouffe när hon säger att ” ett vänsterprojekt måste därför handla om att återupprätta välfärdsstaten för att få stöd av medelklassen. (…..) Medelklassen är inte för avregleringar om det finns alternativ till den nyliberala politiken och då kan också viktiga grupper av medelklassen ge det sitt stöd.”

Hennes uppfattning att ”demokrati och avregleringspolitiken inte kan leva sida vid sida. För demokratin skall återupplivas måste nyliberalismen bekämpas” är viktiga erfarenheter som YouGovs varningar pekar på. Men förmår exempelvis den svenska socialdemokratin att göra det uppbrottet? Man får alltid hoppas. Men då måste nog alla kritiker av de senaste tjugo årens misstag göra sig hörda, för tystnaden och konflikträdslan är sakernas tillstånds främsta bundsförvant.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

(Den som vill läsa hela intervjun med Chantal Mouffe finner den i min bok ”De ohörda” (Ord & Kulturs förlag). Pris 200 kr plus porto. Beställes från ordochkultur@telia.com .

Kristdemokratisk ökenvandring

Att Kristdemokraterna ligger risigt till i opinionen är ett fakta. Om dryga året är det riksdagsval och då riskerar partiet att få lämna denna illustra samling av förtroendevalda och istället påbörja en närmast biblisk ökenvandring. Om det är det som partiet de senaste månaderna redan börjat låter jag vara osagt, men som man säger en gång är ingen gång, dock de två artiklar som publicerats av Ebba Busch i maj och nu senast av Sara Skyttedal gör att man undrar.

 

Gemensamt för de två är att de angriper fundamentet för välfärdsstaten som vi känner den. De gör det också utifrån en extrem position långt ut till höger som inte tillhör vanligheterna i den svenska politiska debatten. De gör det utifrån den position som centerledningen med Annie Lööf tidigare offentligt skyltade med, men som till vissa delar i vart fall, tvingades ge upp efter stämmans bakläxa.

Nu hör det till saken att dessa två unga kvinnor inte är vilka som helst inom (Kd), Ebba Busch är kommunalråd i Sveriges fjärde stad, Uppsala, medan Sara Skyttedal är ungdomsförbundets ordförande. Båda tillhör därmed partiets inre krets och därför är det att anta att de uttalar sig, i vart fall indirekt, för partiledningen och artiklarna är försök att positionera om partiet för att rädda det kvar i riksdagen.

Busch och fattigdomsbegreppet

Ebba Busch skriver att relativ fattigdom, dvs. måttet för klyftorna i samhället mellan fattigaste och rikaste är inget problem. Hon gör det insinuant till en fråga om märkesjeans och senaste mobiltelefonen. Med andra ord hon blundar för det faktum att det är en kraftig ökning av barn som ställs utanför då föräldrarna inte har råd att skicka med dem pengar på skolresan, inte har råd på grund av sjukdom och arbetslöshet då ersättningen är idag så låg att en ökad del av de som har det svårast ekonomiskt i resterna av välfärdsstaten har fått det så på grund av den sittande regeringens nedskärningar och omfördelningspolitik till de som har mest. Sverige är det land där klyftorna mellan den tiondel som har det sämst och den tiondel som har mest har ökats snabbast i västvärlden, allt enligt OECD.

Skyttedal och välfärdsstaten

Sara Skyttedal går ett steg längre. Hon förordar att politiken helt ska överge inkomstbortfallsprincipen. Man kan tycka det redan är gjort med tanke på den kraftiga försämringar som redan skett. Men det finns fortfarande upp till ett, på tok för lågt tak, en sådan grundprincip kvar. Skyttedal påstår att denna princip är direkt skadlig för tillväxten, vilket lätt kan avvisas för när den var tydligast under 60-70-talen så var tillväxten som högst. Vidare påstår hon, också helt felaktigt, att Sverige har en progressiv skatteskala. Denna övergavs redan 1981 och nu är principen 30 % förutom värnskatten, men att kalla detta progressiv skatteskala är direkt vilseledande eller totalt okunnigt. Men hennes, vad Kdu-ordförande kallar, filosofiska argument klart mer intressant. Hon skriver ”det är helt enkelt orättvist att det den enskilda själv tjänat ihop i så hög grad förvaltas av någon annan”. Hon talar om ”de ofantliga transferingssystemen” och ”den enorma bidragsstaten”.

De två debattörernas argument är extrema och hämtade från den undervegetation i den nyliberala ideologin. Ayn Rand, Robert Nozick är de ideologiska förlagorna samt Thatcher och Reagan de politiska. Den av Milton Friedman inspirerade ekonomiska politiken som förordas har redan prövats med katastrofala följder av ökade klyftor och social oro.

Den kristna etik som borde vara kristdemokraternas förebild har inget med de två debattörernas inlägg att skaffa. Den kristna etik som också är i grunden för västerlandets filosofi bygger på tanken om solidaritet och att vi tillsammans bygger ett bättre samhälle. Att vi bidrar efter förmåga och erhåller efter behov. Inte av välgörenhet, utan för det är det bästa sättet att bygga ett bättre samhälle än det som ställer fattiga mot rika, klasser mot klasser, människor mot varandra utifrån etniska linjer eller andra skillnader som finns. Syftet med välfärdsstaten är jämlikhet, inte ojämlikhet, det är minskade klyftor, minskade klasskillnader; kort sagt ett samhälle där alla människor har verkligen i realitet lika värde, inget annat. Inte som Busch och Skyttedal gör skillnad mellan människor. Föga kristligt sinnelag!

Avslutning

Slutligen. Jag vill sluta med två korta citat som klargör välfärdsstaten och syftet med den. ”Han skall ha en inkomst, och han skall känna, att denna inkomst är hans rätt och icke en nådegåva.” Och ”en allmän sjukförsäkring, som gåve tillräckliga dagshjälpsbelopp, skulle befria en stor mängd människor från tvånget att söka hjälp hos fattigvården.”

Dessa två citat är hämtade från Arbetarrörelsens efterkrigsprogram (1945) och klargör att välfärdsstaten och välfärdspolitik är en rättighet, inte en allmosa från de rika till de fattiga. Det är en politik som vill befria medborgarna från tvång och förnedring. Alltså en helt annan politik än den som de två kristdemokraterna Ebba Busch och Sara Skyttedal står för. Med den politik de två föreslår blir ökenvandringen oundviklig.

Text Ingemar E. L. Göransson

För den som vill veta mer om den nyliberala politikens och välfärdsstatens uppgång och fall läs gärna

Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism                      Pris 190 kr (inkl porto)

Beställ från ordochkultur@telia.com

Viktiga lärdomar av avtalsrörelsen

Avtalsrörelsens är ännu inte avslutat, men det finns viktiga erfarenheter för fackföreningsrörelsen att dra och det redan nu. I och för sig har man nått det så kallade ”märket” och industrin har en gång fått vara löneledande. Något som kan diskuteras det visa i, men detta är inget nytt eller omstörtande då det varit så i årtionden.

Transportbasen Lars Lindgren, en av flera strejkledare 2013

Det som däremot är mer tydligt i denna avtalsrörelse har direkt relation till den gren av samhällslivet där facken har minst vana att hantera - ett långvarigt borgerligt regeringsinnehav och vad det betyder för fackens rörelsefrihet och styrka.

Det första Reinfeldts regeringen gjorde var att angripa och oskadliggöra a-kassan. Konsekvensen blev en flykt från de fackliga kassorna och därmed också facken själva med alla konsekvenser av försvagad kraft genom lägre organisationsgrad vilket i sin tur gjorde facken mindre benägna att ta konflikt. Att sedan också LO misslyckades totalt med sin samordnande roll genom grava felprioriteringar där minoritetsfrågor fick fokus istället för klassens löntagarintresse.

2013 års avtalsrörelse har betytt ett skifte som kommer att få stor betydelse framledes. Inte självklart, men med en stor sannolikhet. Vad som är viktigt med avtalsrörelsen är att dess fokus har inte enbart legat på de rena ekonomiska utfallet, det var mer eller mindre redan klart genom den mer eller mindre stora acceptansen av det nämnda ”märket”.

Utan den viktigaste frågan har istället varit om hur man ska hantera i avtalen konsekvenserna av politiska beslut som i fallet med Lex Laval. Arbetsgivarna har varit tydligt emot att släppa ifrån sig denna lagstiftning som betytt ett klart övertag över löntagarnas rättigheter. Lex Laval har därmed helt förändrat maktbalansen till arbetsgivarna fördel.

Fackföreningsrörelsen har i årets avtalsrörelse fått se hur politiska beslut har förändrat villkoren för förhandlingarna mellan parterna och eftersom facken på grund av politiska beslut de inte kunnat påverka blivit därmed tvungna att ta till stridsåtgärder i större omfattning än vad som vad varit vanligt på svensk arbetsmarknad där samförstånd tidigare var förhärskande.

Med högerregeringen inne på sitt sjunde år och snart åttonde har också arbetsgivarna blivit allt mer militanta i sitt hävdande av sina intressen medan på andra sidan förhandlingsbordet har facken få inse om de skall ha en möjlighet att hävda medlemmarnas villkor och klassintressen finns inget val än att svara med samma mynt. Det vill säga varsla och utlösa konflikter för att vinna.

Byggnads, Transport, Elektrikerna och nu senast Kommunal har gemensamt att frågan om medlemmarnas anställningstrygghet har blivit av noll och intet värde genom politiska beslut fattade av högerregeringen. En viktig slutsats blir därmed att med en borgerlig regering likt Reinfeldts finns inte utrymme för samförstånd, utan löntagarna, och då främst arbetarna inom LO:s förbund, tvingas att ta till konfliktvapnet då samförståndet blir blott en saga med en slik regering.

En följaktlig slutsats blir naturligtvis att med en fortsatt högerregering 2014 blir möjligheten till att utan konflikter hävda löntagarintresset än mindre. Vi kan ha, liksom facken ska ha, synpunkter på den socialdemokratiska politiken och att den har uppenbara brister i sin utformning och till delar av sitt innehåll. Det går att ändra på om facken tar på allvar att engagera sig mer än formellt i politiken. Facket måste inte bara var en medpassagerare som under tidigare LO-ledningen utan den "vänlige pådrivaren" som Tage Erlander sa en gång. Det är som den brittiske fackföreningsledaren Len McCluskey sa i en intervju jag gjorde med honom angående hans förbund Unites medvetna uppträdande för att öka inflytandet i Labour.

- Vi är skyldiga alla dem av våra medlemmar som ser Labour som sitt parti trots dess brister att försöka få gehör för våra värderingar.

Facken måste bli väsentligen en stark kraft för en rakare politik som inte sneglar så mycket på mitten och marginalgrupper utan ser mer till klassintresset. Gör inte facken det så kommer årets avtalsrörelse bara bli en prolog till en långt mer konfliktbenägen arbetsmarknad där fackens kamp för sina medlemmars intresse blir alltmer en kamp på liv och död.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Kommunals strejk och moderata strejkbrytare

Författaren Jack London skrev nedanstående text om strejkbrytare. Ett sorgligt ämne när moderata studentförbundet agerar som detta i Stockholm för att bryta Kommunals strejk.

Kommunals krav är något som vi alla måste ställa oss bakom både vad det gäller lönekrav och inte minst övriga arbetsvillkor.

Visa solidaritet med Kommunals bussförare!

“Efter att Gud hade skapat skallerormen, paddan och vampyren hade han några fasansfulla substanser kvar av vilka han skapade strejkbrytaren.

En strejkbrytare är ett tvåbent djur med en förvriden till själ, en vattenskadad hjärna, en ryggrad av gelé och lim. Där andra har ett hjärta, bär han en tumör av ruttna principer.

När en strejkbrytare kommer nerför gatan, vänder män ryggen åt honom och änglarna gråta i himlen och Fan själv stänger Helvetets portar för att hålla honom utanför.

Ingen man (eller kvinna) har rätt att vara strejkbrytare, så länge det finns en vattensamling stor nog för att dränka strejkbrytaren i eller ett rep tillräckligt långt för att hänga honom i. Judas var en hedersman jämfört med en strejkbrytare. Efter att förrått Mästaren, han hade karaktär nog att hänga sig. En strejkbrytare har inte det.

Esau sålde sin förstfödslorätt för en grynvälling. Judas sålde sin Frälsare för 30 silverpenningar. Benedict Arnold sålde sitt land för ett löfte om en kommission i den brittiska armén. Strejkbrytaren säljer sin förstfödslorätt, sitt land, sin hustru, sina barn och sina medmänniskor för ouppfyllda löften från arbetsgivaren.

Esau var en förrädare mot sig själv, Judas var en förrädare mot sin Gud, Benedict Arnold var en förrädare mot sitt land, en strejkbrytare är en förrädare mot sin Gud, sitt land, sin familj och sin klass”.

Jack London ur “Svarta själar”, 1922 (Översättning: Ingemar E. L. Göransson, 2012)

Amnärkning:

Esau, tvillingbror till Jakob, Jakob lurade honom att sälja sin förstfödslorätt och fick Isak att välsigna honom som Esau, son till Isak och Rebecka (Gamla testamentet)

Benedict Arnold, amerikansk general från frihetskriget som var förrädare mot den amerikanska frigörelsen från England. Han planerade att ge upp West Point till de brittiska kolonialtrupperna. Namnet har blivit i USA liktydigt med förräderi (Jfr Quisling i Norge)

Ett anspråkslöst förslag till regeringen

Med tanke på den senaste debatten om sjukförsäkringen och den ökade arbetslösheten vill jag ge regeringen Reinfeldt nedanstående förslag.

FÖRSLAGET

Den som ej på egen hand blivit så kallad frisk, dvs ej i åtnjutande av samhällets bidrag, och arbetsför eller övervunnit sin lättja, allmänt kallad arbetslöshet, inom en tidsperiod av 365 kalenderdagar förpassas densamme till omskolningsläger där de tuktas på för ändamålet lämpligt sätt.

Dessa läger förlägges lämpligen i Norrlands inre trakter där det i alla fall ingen bor. Syftet med lägren är av Vår Herre och Luther givet; simulanten och lättingen skall återvinna sin fulla arbetsförmåga och därmed åter bliva en nyttig samhällsmedborgare.

Trilskas däremot den ovan nämnde fråntages denne sina medborgerliga rättigheter och sättes på fästning med vatten och bröd som tuktelse.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Konsultarvodet faktureras separat enligt gällande taxa och regeringskansliets gängse tradition, dvs. både i pekuniär form och flytande per butelj att intagas på lämplig lokal.

Skolpolitikens danse macabre

Skolpolitiken är något som inte borde vara en stridsfråga. Egentligen. För hur det än är så är skolan det som lägger grunden för framtiden. Det är i skolan där alla skall lära sig först det grundläggande; läsa, skriva och räkna och sedan och parallellt mer omfattande kunskaper för att slutligen ta sig an yrkes och högre utbildning.

Var finns ljuset i dagens skolpolitik?

Om detta borde det inte finnas, men frågan är en av de mest infekterade i svensk politik. Vi har sedan 1990-talet haft en politik som kan liknas vid talesättet att kasta ut ungen med badvattnet. Det vill säga den utveckling som den kommunala/offentliga styrda skolan inte klarade av på grund av byråkrati och ovilja att ändra det som var trots att det hade brister.

Nu var inte brister sådana att så drastiska lösningar som privatisering av stora delar av skolsystemet var enda lösningen. Få föreslog att ge lärare. Föräldrar och elever mer inflytande över hur skolan arbetade, inte på vad den lärde ut, utan svaret blev en marknadsliberal lösning där skolkoncerner kom att släppas in på en konstlad marknad.

I dag ser vi resultatet. Sjunkande kunskapsnivåer, kraftig segregering och inte minst instabilitet i skolsystemet. När enhetsskolan var en statlig angelägenhet hade svensk utbildning världsrykte, idag är det snarast med förvåning omvärlden ser hur svensk skola misslyckas med sitt uppdrag. Vi ser genom det så kallade fria skolvalet hur segregationen i svenska skolor liknar det i amerikanska skolor och Sverige har det mest avreglerade skolsystemet i världen förutom Pinochettidens chilenska skolsystem.

Och inte minst har vi sista dagarna sett hur stora koncerner går i konkurs som John Bauer. En instabilitet som innebär på kort sikt stora problem för drabbade elever och på lång sikt innebär att insikten att skolan inte är en kassako ens trots att staten garanterar vinsterna genom skolpengen.

Misstagen, medvetna eller inte, som när skolan kommunaliserades och friskolesystemet infördes har gett en skola som har hamnat i en negativ malström. Tyvärr vågar inte politikerna från socialdemokratin till vänster till högern sätta stopp för den för det svenska samhället djupt allvarliga situationen. Det enda partiet som gör ett motstånd är vänsterpartiet men med föga framgång även om en stor del av opinionen delar partiets kritik.

Skolpolitikens danse macabre kommer att leda till stora svårigheter i framtiden för utvecklingen till ett samhälle där kunskap och bildning blir allt viktigare för att hävda sig. Men vi får väl inhämta kunskaperna från Wikipedia och såpoperor då dessa är i varje fall lönsamma.

Tyvärr verkar vissa politiker inte ha kunskap och bildning som det viktigaste för ögonen utan vinst och marknadsliberalism istället. Tyvärr….

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Lyssna på Tage Erlander–han insåg det vi behöver inse idag.

Socialdemokratin har blivit närmast kroniskt ängslig för att göra fel efter valet 2010. Ängslig att stöta sig med marginalväljarna i Stockholms innerstad, men också att ge borgerligheten och främst moderaterna och då främst Anders Borg eventuella argument om att partiet inte tar ”ekonomiskt ansvar” med vilket menas inte ägnar sig åt besparingspolitikens självspäkning. En i många stycken överreaktion på debaclet från 2006 och 2010. Tyvärr ser inte partiledningen (S) att problemet snarare är att gång efter gång hamnar Sveavägen 68 i bakvattnet på taktiska högerpolitiker.

När LO:s Karl-Petter Thorwaldsson lanserade idén om 70 miljarder i samhällsinvesteringar så framträdde ängsligheten med ryggradsreaktion och sa blankt nej då det inte skulle rymmas inom budgetdisciplinen och överskottsmålet. Detta samtidigt som alltfler ekonomer och även politiker av olika kulörer ser det orimliga i att tillåta en växande arbetslöshet samtidigt som statens kassakista är överfull, skatterna sänkta med ca 100 miljarder, utslagningen av sjuka och arbetslösa fortsätter, skattepengar hamnar på konton i skatteparadis osv.

LO:s ”Kålle” var naturligtvis rätt ute medan Anders Borg, Magdalena Andersson och Angela Merkell formerar Europas sista budgetfundamentalister tillsammans med brittiske Thatcher-in spe David Cameron – en i sanning för socialdemokratin mindre smickrande samling att dela ekonomisk politik med.

Sverige behöver istället en politik som har som mål full sysselsättning. Visst Löfven säger att det är målet, men att uppnå detsamma utan att rucka på 1990-talets i sten slagna uppfattningar med sin grund i nyliberalen Milton Friedmans ekonomiska teorier är som att blanda eld och vatten.

Sverige plågas liksom hela västvärlden idag av en i grunden onödig arbetslöshet. Arbetslösheten är på nivå jämförbar med endast den som var under 1930-talet och därefter sjönk den från 1942 och framåt ända fram till 1991 då dess motbjudande nylle gjorde comeback igen pga. av den politik som först högerregering under Carl Bildt och alla efterföljande regeringar följt där full sysselsättning har inte varit första prioritet. Dagens arbetslöshet har placerat vårt land bland de mest drabbade av farsoten som dock är självförvållad till större delen.

1951 nådde arbetslösheten i Sverige för första gången i svensk historia en nivå som var lägre än två procent och så skulle det vara fram till 1991. I en liten skrift ”Två årtionden” av den dåvarande statsministern Tage Erlander så konstaterade han att politiken med full sysselsättning hade varit orsaken till de snabba framgångarna efter kriget. Han skrev vidare en mer ideologisk filosofisk betraktelse över vad den fulla sysselsättningen innebar när alla människor kunde få ett arbete och som han skrev ”ville och kunde arbeta”.

Det Erlander skrev är, trots att det gått över sextio år, något som känns i högsta grad aktuellt idag, 2013 liksom det var då 1952. Erlander skrev "Den fulla sysselsättningen har inte allenast ett materiellt värde. Den skapar en ny mentalitet hos medborgarna. Det blir ett friare släkte, som växer upp, när arbetstillfället inte längre tre sig som en nådegåva från de maktägande. Frihetskänslan får ännu mera näring då man känner sig själv vara med om att forma den politik, som till resultat ska ge sysselsättning åt alla, som vill och kan arbeta.
Det medvetandet skänker ett helt intresse åt de allmänna angelägenheterna än den hopplösa ekonomiska liberalism, som betraktar det som händer på det ekonomiska området som ett resultat av blinda ekonomiska makters spel."

I dag, 2013, vore det kanske något för Stefan Löfven, Magdalena Andersson och andra ängsliga (S)-politiker på Sveavägen 68 att reflektera över dessa ord av Erlander, trots att de har, eller kanske för att de är mer än sextio år fortfarande moderna och insiktsfulla så att säga. För den oreglerade kapitalism vi lever oket under i dag är den samma oreglerade kapitalism som ledde åt helvete på 1930-talet. I grunden är det samma övertro på marknaden som självreglerande system medan dess verklighet är det motsatta som styr politiken. Att reglera och sätta en grimma på kapitalismen är den enda framgångsvägen som ger ett bättre samhälle där alla har plats i dess finrum för att tala med Erlanders föregångare Per-Albin Hanssons ord.

Ängsliga och blyga pojkar får inte kyssa vackra flickor säger man och det gäller även i politikens värld – ängsliga och blyga politiker når sällan framgång och förtroende.

Text: Ingemar E. L. Göransson