Inför den kommande arbetsveckan

En jazzklassiker som passar så dags på söndag-kvällen!

Premiär i morgon!

I morgon är det dags!

Kom till Teater Kaskad, Blackeberg Centrum i  Bromma  och upplev Pete Seegers musik och Pete själv berätta om sitt långa liv även om han fysiskt inte är på plats.

Välkommen till This Land Is Your Land!

Ny blogg om Sverige”demokraterna”

För oss som under många år varit kritiska mot Sverigedemokraterna och deras unkna semi-fascistiska politik är det glädjande att det har statats en ny blogg som har syfte att granska och kritiskt titta på SD.

Högerextremister precis som vänsterdito är ofta duktiga på att använda internet. Demokratiska krafter är mindre duktiga på att förstå och använda internet och sociala medier.

Det finns all anledning att skärskåda partier som SD då de är ett hot mot demokratin sett ur ett längre perspektiv med sin främlingsfientliga och populistiska politik.

Den belgiska författarinnan och professorn i politisk teori Chantal Mouffe skriver i sin bok “Om det politiska” (Tankekraft 2009) att:

“När de politiska gränserna blir otydliga uppstår missnöje med de politiska partierna, och vi bevittnar ett uppsving för andra kollektiva identifikationsformer som organiseras efter nationalistiska, religiösa eller etniska linjer.” (Om det politiska sid 36.)

Detta är precis vad vi upplever i Sverige idag. Otydligheten hos de etablerade partierna, bristen på tydlig höger och vänster och tendensen till rusning mot politikens mitt gör att partier som SD får utrymme. Desto viktigare med kritisk granskning.

Här finner du sverigedemokraterna.de. 

Här finner du några av de artiklar jag skrivit om Sverige”demokraterna” det senaste året:

Stora förändringar i riksdagen 2010?

Det allmänna rättsmedvetandet

På vilken fot

(S) – det duger inte med mindre än 30 % ett år före valet

Om att slå in öppna dörrar

Reinfeldt – din regering måste säga nej till SD

Mardrömsmåndag

Text: Ingemar E. L. Göransson

Tangentbord och krum rygg

Sakta men säkert har det vita kalla bytts ut mot vårbruna nyanser. Sakta men säkert kryper temperaturen också uppåt och vi börjar ana vårens annalkande. Infarten till mitt kära Linghem är översvämmad och vattnet fortsätter att stiga till förtret för boende och Vägverket.

I går så hade en stackars småfågel förirrat in sig på den inglasade altanen men efter vissa krumbukter gick det att få ut honom i det fria istället för att bli kvar i det glasförsedda fängelset.

Många blir lite yra i plymen så här på vårkanten. Inte minst vi människor. Avtalsrörelsen är dock undantagen. Arbetsgivarnas splittringsstrategi var allt annat än yr utan välkalkylerad liksom när man avbröt förhandlingarna om ett nytt huvudavtal för ca ett år sedan. Splittra det som splittras kan verkar vara deras axiom och Unionen och Civilingenjörerna svalde betet medan IF Metall stod kvar på perrongen med gapande mun och undrade vad som hänt.

Beatrice Ask fick i veckan ett tidigt solsting när hon ville återinfinna ståndsrätt och skampåle. Lagen och lagförning skulle ersättas lynchjustis vilken enbart kan bokföras på vårens berusande inträde.

Ett annat vårtecken är också att lokaltidningen, Östgöta Correspondenten, har tagit in nya ledarskribenter. Stöpta i samma Dagens Nyhetersform som de tidigare och numera har de också möjligheten att ledarkommentera varje nyhet de känner för att kommentera. Ett ofog i sig att ha ledarkommentarer på nyhetssidorna men än mer knepigt när man de läser de ”nykläckta” ledarskrivkuliernas något märkliga kommentarer till sakernas tillstånd och politikens dagliga händelser.

Sammanbrottet i avtalsrörelsen efter industriavtalets död blir i dessas hata-sossarna-värld sossarnas och LO:s vänskaplighets fel. Miljöpartiet beskylls för att inte kunna ”frigöra sig från kopplingen till socialismen” och Handels i sin tur för att bygga hinder för de arbetslösa genom att man vill ha ordning på användningen av bemanningsföretag så de inte kan användas för att kringgå löntagarnas lagstadgade rättigheter. Löneökningar är också enligt samma skrivkulierna att försvåra för de arbetslösa att få jobb.

Nästa förslag i konsekvens med denna klokskap är att lön tas bort som begrepp. Handelsanställda får lite mat som ersättning och uppmanas att se arbetet som en fritidssyssla. Boende kan ordnas i tältläger utanför tätorten så de inte stör den känsliga medelklassen.

Herregud, krävs bara att kunna knacka på ett tangentbord och krum rygg idag för att bli ledarskribent?

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Industriavtalets död

I lördags skrev Unionen och Civilingenjörerna på ett nytt avtal. Inget speciellt uppseendeväckande bra avtal men dock ett avtal som gav 2,6 %. Kan tyckas inget att jubla över men ett avtal som får en mycket stor betydelse i den fortsatta avtalsrörelsen och sannolikt för den fackliga framtiden. En ny karta kan vara på väg att ritas.

För 13 år sedan inledde facken på industrisidan ett samarbete som kom att kallas Industriavtalet. Man samordnade sig mellan tjänstemännens förbund och facken inom LO på industrisidan. Den mest synliga effekten av samarbetet var samordningen i avtalsrörelserna och att genom samarbetet kunde förbunden inom industrisektorn med tyngd säga till övriga att vänta – Vi sätter märket för vad som samhällsekonomin tål av löneutveckling.

I o m att nu tjänstemännen har genom sitt nya avtal brutit samarbetet med IF Metall och andra förbund inom industrisektorn har också industriavtalet de facto kapsejsat. Formellt finns samarbetsformerna kvar men det som ger Industriavtalet dess tyngd, samordningen i avtalsrörelsen, försvunnit så dog industriavtalet i fredags.

Men det är inte det enda som blir effekten av tjänstemännens vägval. Den andra och minst lika viktiga effekten är att nu kan och kommer övriga förbund inom LO att ifrågasätta med vilken rätt IF Metall, Pappers och GS sätter ribban för övriga avtal inom LO-familjen. När industriförbunden inom LO inte klarar av att ro hemma sina egna avtal hur ska de då kunna med trovärdighet kunna ”diktera” villkoren för Handels, Byggnads, Transport, offentliganställda inom SEKO och Kommunal och övriga förbund. Var ligger trovärdigheten nu när industriavtalet i verkligheten har blivit en historisk relik?

Vi ska också komma ihåg att Industriavtalet var facken inom industrisektorns svar när SAF (idag Svenskt Näringsliv) ”avsatte” LO som samordnande part för avtalsförhandlingarna på 1990-talet. Vad vi ser är helt enkelt ett vakuum som uppstår i relationerna mellan arbetsmarknadens parter.

Frågan är om arbetsgivarnas splittringstaktik ska få som konsekvens att LO:s förbund kommer att strida var för sig eller om LO:s förbund ska förmå sig att samordna på nytt. Att LO vill se en sådan utveckling är tydligt för när Wanja Lundby-Wedin är den som uttalar sig om avtalsrörelsen istället för den valde avtalssekreteraren Per Bard så innebär det att LO:s ordförande sätter sin avtalssekreterare åt sidan och själv försöker ta initiativet. (Inom parantes tror jag det är första gången som LO:s ordförande mitt under en avtalsrörelse tar orden ur munnen på sin avtalssekreterare.)

Arbetsgivarnas taktik att göra upp med tjänstemännen ligger helt i linje med deras strategi att försvaga LO-förbunden och inte minst motverka samordning under en hatt; dvs. LO. Kommer det att lyckas – det återstår att se men initiativet har arbetsgivarna ryckt åt sig inget tu tal om det.

Text och bild: Ingemar E. L. Göransson

Fredag…igen!!

Varför inte inleda fredagen med lite nostalgi .. pop från 1962!! (Det år jag köpte min första platta!!)

Trevlig helg!

Instrumentalpop –utan någon speciellt anledning

I en tråd på facebook diskuterades Joe Meeks Telstar – så varför inte förvilla oss in i instrumentalpopens vilda djungel:

Res till det radikala USA!

 

I november gjorde jag en intervju med legenden Pete Seeger. En man som har stått för radikala åsikter under 70 år av sitt liv. Den kom att publiceras i bl.a. LO-tidningen, Dala-demokraten, Östgöta Correspondenten och Flamman.

Det blev mycket uppmärksamhet kring artikeln och den har också översatts till engelska och ligger nu hos några amerikanska tidningar för ev. publicering.

Ur det här föddes också ett musikprogram som har premiär den 27 mars på Teater Kaskad med Sanna Carlstedt och Johan Johansson. Info se här.

Men inte bara det utan för några månader sedan ringde Jan Forsstedt från Resekompaniet till mig och tyckte att Seeger var så intressant att det borde gå att bygga en tema-resa till USA i hans fotspår så att säga.

Mycket riktigt, igår blev inbjudan till resan med Ord & Kulturproduktioner/Resekompaniet offentlig.

Den 6-18 november reser vi till New Orleans för att där börja resan i Pete Seegers fotspår.

Vi kommer att möta miljöaktivister i New Orleans; musiker i Pete Seegers tradition som är aktiva i dagens USA; uppleva en gospelbrunch ; lyssna på blues på en juke-joint som inga turister hittar till; möta den legendariske folksångaren och aktivisten Woody Guthries efterlevande; samtala medborgarrättsrörelsen; träffa fackföreningsfolk i New York; uppleva folkmusiken på legendarisk Café Lena och mycket annat.

Intresserad? Här finns mer information eller som pdf .

Eller ring 070-679 53 96; maila ordochkultur@telia.com

Text: Ingemar E. L. Göransson

Foto: Janne Hillman

(S) lär av Lennart Eriksson, Kumla

I förra veckan var jag i Kumla och Askersund. Det som jag mötte där har jag också mött i Falköping, Emmaboda och Piteå för att ta några orter i landet som exempel.

Vad har då dessa platser för gemensamt. Jo de är uppenbart inte storstäder men det är inte det viktigaste. Däremot har alla dessa orter starka socialdemokratiska majoritet eller i vart starka styrelser av kommunerna. I vissa fall har man över 50 procent i senaste valet som Kumla och Piteå. I andra fall lyckades man peta bort en lång period av centerstyre som i Falköping.

Men hur kunde detta ske, att (S) gick framåt på dessa orter medan man gick bakåt i stort sett hela övriga landet. Har det med storstad och landsort att göra. Nej, skälet är egentligen mycket enklare. Det handlar om lokal förankring och engagemang.

På alla dessa orter har de fackliga organisationerna engagerat sig för politiken. Man har bildat fackliga (S)-klubbar och nominerat och engagerat sig i politiken. Ingen har lämnat över politiken till de politiska tjänstemännen eller proffsen. Utan, facken har tagit sitt ansvar för arbetarrörelsen och engagerat sig och det har gett resultat.

 

“…vinner förtroende endast med folkrörelsearbete…”

I Stockholm, Göteborg och Malmö är nu (M) större än (S). Men i alla dessa tre orterna saknas fackligt engagemang och partiet styrs av medelklassens epigoner som likt moderaterna söker sig mot den inbillade politikens centrum – den överskattade medelklassens intressen.

Utvecklingen känns igen från utvecklingen i stora delar av Europa där socialdemokraterna/Labour har gjort samma sak och därmed öppnat dörren för en högerpolitik med nyliberala förtecken. Konsekvenserna är att idag finns bara några få socialdemokratisk styrda länder inom EU medan högern och nyliberalerna dominerar hela EU-området.

Mona Sahlin har deklarerat att (S) skall föra 1 miljon samtal inför valet. Bra, det liknar en tillnyktring efter år av sneglande på vad andra gör (läs Obama och Blair) i jakten på en kvick fix att vinna opinionen. Man vinner förtroende endast med folkrörelsearbete, det finns inga lätta genvägar.

Istället för att skicka i stort sett hela partiexpeditionen till USA kanske det varit enklare att ta tåget till Kumla och träffa det socialdemokratiska kommunalrådet Lennart Eriksson. Den förre muraren Eriksson har varit hjärnan bakom den strategi som sjösattes för över tio år sedan där målet var att (S) skulle bli dominerande och styrande kraft i kommunen.

Det fackliga engagemanget för politiken har gett resultat – Kumla har över 50 procent av rösterna. Det kanske är så att Lennart Eriksson har mer att lära ut än Obama för (S). (F.ö. det var den fackliga mobiliseringen som gjorde att minoriteterna och arbetarna förmåddes att registrera sig och rösta demokratiskt 2008 i USA.)

Så, svaret på hur man vinner val kanske finns i Kumla, Askersund, Piteå, Falköping och Emmaboda. Engagemang och fackligt ansvarstagande för sitt parti är det viktigaste svaret som det ser ut.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Veckans foto # 5

Linghem sommaren 2009

Foto: Ingemar E. L. Göransson ©

Flaming Friday

Fredag kväll efter en vecka med mycket resande och jobb!

Partyt dras igång av Flamin´ Groovies:

Trevlig helg! önskar Engemar E. L.

Tecken i tiden

Att hitta en regeringstjänsteman på en facebookgrupp som har rasistiska inslag är givetvis inget som stärker regeringens aktier. Det är säkerligen ett misstag och regeringstjänstemannen visste inte om detta eller rasistinslagen har kommit dit efter hon gick med.

Catharina Bildts medlemskap kan därför lämnas därhän avd det gäller rasistvinkeln. Ingen i hennes ställning kan vara så korkad att man om man har rasistiska åsikter och jobbar i regeringskansliet kan öppet skylta med dessa.

Det intressanta är istället att en regeringstjänsteman är medlem i en grupp som ”Mona Sahlin statsminister – nej tack” då det visar att kampen om Rosenbad och regeringsmakten kommer att bli synnerligen smutsig. Graden av smutsighet kommer att öka sakta men säkert och alla metoder kommer att tas till från borgerligt håll för att försvara regeringsinnehavet.

Inför valet 2006 skapades exempelvis siten ”Enpartistaten” av människor med direkt relation till Timbro och Svenskt Näringsliv där Göran Persson framställdes som en Stalin och förtal och en smutskastning var dess innehåll.

Likaså var förtal, lögner och halvlögner en del i buskpropagandan mot (S) under valrörelsen och det accelererade successivt ju närmare vi kom valet.

Catharina Bildt och hennes medlemskap i facebookgruppen ”Mona Sahlin som statsminister – Nej tack” är ett tidigt men tydligt tecken på att det inte lär bli bättre 2010 heller.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Leve barnasinnet!

Nu börjar det bli fart på valrörelsen. Guds utsände i partiväsendet Göran Hägglund (KD) har gjort ett inlägg i riksdagen. Detta var riktat till den socialdemokartiska riksdagskvinnan, tidigare ordförande i Unga Örnar, Monica Green.

Nu trodde nog Hägglund att han var på ett Unga Örnarrangemang då han visade sin ungdomliga entusiasm och barnasinne när han avslutade sitt inlägg med att räcka ut tungan åt sagda Green.

Visst är det roligt att våra parlamentariker kan visa sitt barnasinne och låta det explodera i ett så basalt uttryck av vämjelse och irritation som tunguträckning.

För att fortsätta denna trend i förpubertal riktning föreslås några åtgärder för att liva upp riksdagsarbetet.

Installera en stor sandlåda i mitten av kammaren där debattörerna kan sitta och bygga sandslott samtidigt som de kan dänga varandra i huvudet med hink och spade.

Omröstningarna bör ersättas med att sätta svansen på åsnan – statsministern - där flest rätt satta svansar vinner omröstningarna.

Inför vattenlek på torsdagarna så ledamöterna kan skvätta ner varandra samtidigt som talmannen kan tvätta de konstrande ledamöterna bakom öronen.

Göran Hägglund (KD) bör byta namn på sitt parti till barnslighetspartiet (BP) och på sitt partiprogram införa obligatorisk tunguträckning i skolan och lek jämställs med arbete och därmed kan dras av som hushållsnära tjänst.

Som sagt nu börjar det bli fart på valrörelsen!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Rondellhundar och “Life Of Brian”

När Monty Python-gänget spelade in ”Life Of Brian” så blev det ett jäkla liv i Norge. Filmen totalförbjöds en tid för den kränkte religiösa känslor. De flesta utanför Norge (och troligen även i Norge) tyckte det var lite överreagerat av de norska myndigheterna.

Filmen ställde dock en principiell fråga – kan man och får man driva med religiösa symboler eller myter. Svaret blev vad det led att det var okey och de kristna fick finna sig i att man drev och ironiserade kring Jesusmyten.

När några danska tidningar ironiserade kring Muhammed så tog det hus i helvete. Danska ambassader brändes ner i muslimska länder. Hot om repressalier mot de publicerade tidningarna osv. Vad som utmärkte dessa teckningar var att de satte likhetstecken mellan terrorism och muslimer.

Att då muslimer kände det obehagligt kan man förstå för i dessa fanns samma fördomsfullhet som när nazistiska Der Sturmer gjorde nidteckningar av judar på 1930-talet. Alltså det är en skillnad att ironisera över religiösa symboler och att sätta likhetstecken mellan de troende av en viss tro och fördomar kring utövarna av samma trosbekännelse.

När nu svensken Lars Vilks ritade Muhammed som rondellhund blev det samma cirkus. Och idag har irländsk polis knäckt en konspiration för att mörda Vilks som har fått ett pris på sitt huvud på $ 100.000.

Den intressanta frågan blir naturligt – är det okey att driva med kristen fundamentalism men inte med fundamentalism av andra trosbekännelser. Vad svaret är vet jag inte. Men det hade varit fel att vika sig för de norska frireligiösa som gick i taket för ”Life Of Brian” är väl de flesta överens om. Men var går gränsen när det gäller andra religioner, eller kan det finnas en sådan skillnad.

Eftersom jag är ateist själv så går gränsen när man sätter likatecken mellan utövaren och påklistrade fördomar som att muslimer är lika med terrorister eller att judar har speciella egenskaper som har religiös grund.

Fördomsfullhet är portgången till främlingsfientlighet som är förstugan till rasism. Alltså det måste vara möjligt och helt acceptabelt att ironisera och driva med religiösa uppfattningar oavsett religion.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Händer i veckan

För tolfte gången blir det idag jag tillsammans med Roland Janson genomför vårt seminarium “Den korsfäste arbetaren”. I dag är det på Folkets Hus i Skärblacka.

I morgon och på torsdag genomför vi ytterligare två seminarier om vad som händer om inte arbetarrörelsen tar sitt ansvar för samhällsutvecklingen och politiken. Då i Kumla och Askersund.

Ytterligare information om seminariet hittar du här.

Text: Ingemar E. L. Göransson

(S) i storstäderna och kvinnodagen

Den internationella kvinnodagen är i dag, den 8 mars. Ursprungligen en idé från arbetarrörelsen för att uppmärksamma arbetarkvinnornas situation. Alltmer sedan dess har 8 mars blivit lite av ett jippo där allsköns politiska uttolkare av olika kulörer i vart fall en gång per år ska uppmärksamma, inte arbetarkvinnornas, utan kvinnors situation i allmänhet i det sen-kapitalistiska samhället.

Man kan ju undra vad deltidsanställda undersköterskor har gemensamt med styrelseproffs i näringslivet förutom att de råkar vara kvinnor de båda. Med andra ord den internationella kvinnodagen har förvandlats till ett jippo för medelklassens karriärkvinnor och därmed har dess viktigaste fråga blivit fler kvinnor i bolagsstyrelserna.

Arbetarkvinnorna som fortfarande inte har lika lön för lika arbete eller samma möjligheter till utveckling i jobbet p.g.a. att de fysisk är det som blir med barn och föder barnen. Arbetsgivarna fortfarande straffar kvinnor för detta och exempelvis idag läste vi hur arbetsgivare ger kvinnor sparken när de blir med framtidens släkte.

Yvonne Hirdman, den lärda professorn skrev i AiP i fredags att kvinnodagen har spelat ut sin roll. Och är det inte en ynkedom att en enda dag på året så är arbetarkvinnornas situation i fokus men inte ens då tillåts de vara det utan medelklassens karriärister kapar frågan och oskadliggör den. Kvinnors situation skulle må väldigt bra av att få ett klassperspektiv på nytt.

En ”hemlig” undersökning som visar att (S) tappar i storstäderna har idag publicerats på diverse tidningarnas förstasidor. Hur hemlig den nu är låt vara sagt utan det är väl snarast någon spin-doktor på något borgerligt partikansli som har läckt kan man tänka.

En sak som man dock kan dra som slutsats av den är att Sverige blir allt mer ett delat land. Å ena sidan den välbeställda storstadsbefolkningen av medelklass och å andra sidan arbetarklass och lägre tjänstemän, nyfattiga, arbetslösa, sjuka och unga samt kvinnor inom offentlig sektor. Dvs. å ena sidan de som tjänat på Reinfeldts högerpolitik och å andra sidan de som har fått betala eländet.

Slutsats; högerpolitik sliter i samhälle itu och skapa ökade klyftor. Nu ser vi också mellan storstad och landsort. Ingen bra utveckling men tyvärr helt i linje med högerns Thatcherinspirerade politik.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Lathetens lov

Det är nyttigt att vara lat ibland. Det är gott för hälsan att inte göra något alls. Det är balsam för själen att räkna bladen i trädet ovanför när man ligger i hängmattan. Kort sagt det är inte bra att alltid vara så förbaskat produktiv som vi oftast är.

Det är nyttigt att helt enkelt kliva av ekorrhjulet när kroppen och sinnet säger att nu får det vara nog. Det är förbaskat skönt att likt den gamle stinsen se tågen åka förbi och säga ”Det skiter jag i!”

Asocialt? Kanske på ett sätt men på ett annat djupt mänskligt. Vi kan se kroppen och själen som en maskin som jobbar oavbrutet för att vi skall andas, hjärtat skall slå, tarmarna bearbeta maten och drycken, benen ta oss fram, fingrarna och händerna gripa i verktygen, pennan, tangentbordet eller vad det nu är.

Om kroppen vore en bil skulle vi köra in den på service, inget tu tal om det, för annars skulle ju bilen haverera förr eller senare på grund av uselt underhåll. Kåken vi bor i målar vi om, städar och underhåller för annars förfaller den. Men oss själva, vårt viktigaste livsverktyg, missköter vi oftast å det grövsta.

Vårt eget underhåll det låter vi vara för vi ”måste göra” både det ena och det andra. Och skulle vi se någon i vår omgivning som ”inget” gör blir vi uppbragta och gnisslar tänder om latoxar och asociala typer som lever på andra.

Lördag förmiddag och helg.  Stäng av mobilen och ge fan mailen. Bli otillgänglig och njut av tillvaron. Lyssna inte på Luthers och Jantes förebrående bannor! Njut av helgen! Njut av att vara vid liv! Var lat!

(Tidigare publicerad på Du och jobbets blogg, 5 mars 2010)

Text: Ingemar E. L. Göransson, Foto: Christoffer Göransson

Fredagens sånger

I dag blir det ballad-dags….

Först ut Gene Pitney i hans kanske bästa ballad:

 

ett udda spår: Lesley Gore You Don´t Own Me på franska!

ett jätte-ego med en fantastisk röst: P.J. Proby:

och vi kan inte undvika “croner # 1” Frank Sinatra.

givetvis också “The King”:

Trevlig helg önskar Ingemar E. L.

Myter om egenföretagande

Regeringen vill göra entreprenörer av oss alla. Tanken är att var och en skall ta ansvar för sin egen försörjning långt mer än vad man som anställd gör idag. Alltså, starta eget och staten får mindre kostnader för socialförsäkringar och välfärdssystemen när var och en själv tvingas fixa detta som sin egen.

Nu är steget till att bli egenföretagare väsentligt större än man kan tro. Det är inte bara att registrera in en firma, skaffa F-skattsedel och köra på. Inte, det handlar om att skaffa kunder till en ”produkt” som man aldrig vet i förväg om den är säljbar så att man kan få in en hyfsad inkomst.

En del har tur och många andra har mindre tur. Du måste ha buffertar, du får ge upp det där med 8-timmarsdagen och du måste inse att du jobbar dygnet runt. Mobilen måste vara på vardag som helg, dygnet runt i princip för svarar du inte när en möjlig kund – dvs. ett jobb dyker upp så riskerar det att försvinna lika fort som det dök upp som en möjlighet.

Det gäller att hela tiden vara på tå som man säger inom idrotten – det gäller att ta varje chans till ett möjligt jobb. Och ovanpå detta finns alltid oron för nästa månad, nästa kvartal, nästa halvår och för att inte tala om nästa år.

Än värre är naturligtvis om du pantsatt huset eller lånat stora pengar på banken för investeringar och ser hur tiden rinner iväg. Risken att ta av de avsatta skatte pengarna eller momspengarna till att betala löpande räkningar gör att du snart riskerar att hamna i en ekonomisk kvicksand.

Målar jag fan på väggen? Nej, jag tror inte det. För flertalet som väljer att gå från anställning till eget är det påtvingat, direkt eller indirekt, för att få en chans till inkomst.

Vart vill jag komma? Jo, jag tror inte att det är en bra lösning att försöka stampa fram ett eget företagande på det sätt som regeringen vill. Det är ingen bra lösning att använda eget företagande som en generell lösning av arbetslösheten.

För att klara sig måste den egenföretagande personen ha en speciell inställning till livet och till tillvaron. Man måste för det första ha något unikt ett erbjuda som ingen annan kan erbjuda och som det finns ett behov av oavsett om det är en vara eller en tjänst.

Man måste också ha hyfsade ekonomiska buffertar för att komma igång och för att klara perioder med sämre med jobb. Vidare måste man ha ett starkt psyke som klarar den eviga närvarande osäkerheten.

Jag startade eget för att jag vill vara fri och göra det jag ville de sista åren i yrkeslivet. Jag hade buffertar genom en överenskommelse med min tidigare arbetsgivare och en idé som jag trodde på. Likaså ett stort landsomfattande nätverk som kunde bli basen för min verksamhet.

Jag menar att regeringen och de som hyllar  ”entreprenörerna” gör ett misstag – de inser inte att steget till eget företagande är enormt stort för de flesta.

Många har varken kunskap eller förmåga att klara det stora steget det innebär. Många har inte de ekonomiska resurserna och oftast inte det nätverk som kan bli grunden för verksamheten. Okunnighet och skuldsättning är ingen bra början för eget företagande.

Det finns stora fördelar med eget företag; du bestämmer själv, du styr din tid i högre grad, du behöver inte ta samma hänsyn som du gjorde som anställd men det finns andra, och för många, oöverstigliga problem.

Att vara entreprenör är inte bara att ha en F-skattsedel utan ett annat sätt att leva; på gott och ont, men framförallt är det ett helsickes jobb, mycket jobb, och en stress som måste hanteras för annars kan resultatet bli än värre än arbetslöshet – det kan bli ekonomisk katastrof och arbetslöshet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

(Först publicerad på Du och jobbets blogg den 4 mars.)

“Jag vill vara med och kriga”

En bloggare på s-bloggar.se har idag skrivet ett märkligt inlägg om Afghanistan och Sveriges insats där.Rubriken är “Avgrundsvänsterns tramsJag brukar inte direkt polemisera mot andras bloggar men för att komma från s-bloggar.se är Olssons inlägg sådant att det inte kan lämnas okommenterat. (Kommentar: S-bloggar är en portal med socialdemokratiskt färgade bloggare.)

Det som följer nedan är min replik till Olsson:

Men herregud vilket tonläge! Jag tillhör väl vad du anser vara avgrundsvänstern. Jag var aktiv för Vietnams sak och stod utanför Domus och samlade in pengar.

Jag vill dock påpeka att jag är socialdemokrat sedan längre än du har besuttit skrivkunnigheten.

Men jag var tveksam till KFML(r) som skulle köpa en luftvärnskanon och skicka till Vietnams försvar.

Problemet med Afghanistan är att det är USA:s krig och ett krig som inte har ett dugg med att befria Afghanistans flickor och kvinnor utan att främja USA:s strategiska intressen.

Att sedan påstå att Sverige och vi har ett historisk skuld till USA för deras insats i 2:a världskriget. USA:s brydde sig inte ett dugg om demokratins nederlag i Europa innan USA blev hotat och angripet av Tysklands vapenbroder det kejserliga Japan.

Att påstå att Sverige har en historisk skuld till USA är helt taget ur luften vill jag påstå. För övrigt är det inte relevant i den konflikt som pågår just nu utan liknar mest revanschistiska tongångar typ den borgerliga danska regering som så gärna ville delta i kriget i Irak att de skickade en örlogsman.

Det finns en viktig princip som inte skall överges - varje folk måste befria sig själva från förtryck. det går aldrig att påtvinga ett inplantera demokrati ett ett annat land. Än mindre bomba ett annat land till demokrati.

Gör man det riskerar man att få hem sina barn i liksäck oavsett om de talar tyska eller ej.
Tyvärr, ditt inlägg är oövertänkt och politiskt mindre välbetänkt.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Jag bloggar denna vecka på “Du och jobbet”

Ibland får man hedersuppdrag som när jag erbjöds att blogga på arbetsmiljötidningen “Du och jobbet” och dess hemsida.

För gamla arbetsmiljörävar så är den kanske mer känd som Arbetsmiljö men heter numera som sagt “Du och jobbet”.

Vill du läsa mina små krönikor följ länken.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Veckans foto # 4

 

London oktober 2008

Foto: Ingemar E. L. Göransson

Siffertrixande och brännvinsadvokatyr

”Regeringen har satsat hela sin prestige på att minska utanförskapet. Ändå tycks utvecklingen gå åt motsatt håll.”

Det är inte mina ord utan den allt mer blå-blåa Östgöta Correspondentens skrivkulier på ledarsidan som skriver detta i dagens tidning. Helt sant regeringen Reinfeldt satte allt i pant för att minska ”utanförskapet” vad det nu är för något. Samtidigt visar deras egna siffror att det går åt fel håll.

I dag är 70.000 fler i vad Reinfeldt rubricerar som ”utanförskap” än 2006. Arbetslösheten är den högsta på årtionden eller sedan vi sist hade en borgerlig regering. Antalet ungdomar med aktivitetsersättning har ökat med 44 procent och ungdomsarbetslösheten slår nya rekord.

Det enda som regeringen kan slå sig på bröstet för är att sjukskrivna har halverats och antalet förtidspensionärer har minskat med 45.000, vart de har tagit vägen är oklart med de har försvunnit ur statistiken och man kan befara att en stor del är i dag besökande på ”socialen”.

Hur bemöter då ÖC:s ledarskribenter detta? Jo genom ett siffertrixande där befolkningsökningen får förklara att arbetslösheten är procentuellt högre trots (eller tack vare) regeringens politik. Misslyckandet kan inte beskrivas bättre. För fakta är att fler människor är arbetslösa, fler får sin försörjning från socialen än från a-kassan och sjukförsäkringen p.g.a. regeringens olika beslut för att försvaga välfärdssystemen.

Hur ska man beskriva regeringens politik och försvaret för misslyckandet? Politiken är orättvis och ett hot mot den generella välfärdsstaten och misslyckandet att minska det s.k. ”utanförskapet” är monumentalt genom de storvulna orden som ackompanjerades med pukor och trumpeter.

Än en gång har vi fått uppleva hur borgerlig och nyliberal politik fungerar hjälpligt när det är högkonjunktur för likt en sufflé sjunka ihop vid första rörelse av det serverade bordet. Man kan också med om man vill påstå att högerpolitiken även kräver vackert väder efter denna vinters sammanbrott för kollektivtrafiken.

Och, när försvaret för misslyckandet formuleras blir det inget annat än billigt trixande och brännvinsadvokatyr.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson