Vadå, krisen över?

Vem sa att finanskrisen var slut?

Den ohämmade dygns- och kvartalskapitalismen har skördat ett nytt offer. Inte för det är synd om de spekulerande storägarna de kan ta smällen men ett antal småsparare har blivit påminda om det osannolika – en bank kan gå ikull i Sverige 2010.

Påminnelsen om paniken under 1930-talets ekonomiska depression är uppenbara. Likaså framstår Anders Borgs självsäkra påståenden om att krisen är över och allt är prima liv.

Idag vet vi verkligheten – HQ Bank har satts i likvidation för att de helt enkelt är konkursmässiga. Dvs. om spararna tar ut sina pengar klarar inte banken av att betala. Bättre kan inte det vansinniga i den totalt oreglerade finanskapitalismen beskrivas.

För när detta hände i USA med Lehman Brothers så innebar det den utlösande faktorn för den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet. Nu är HQ inte en storbank men bara det faktum att en bank i Sverige idag kan tillåtas göra konkurs är ett tecken på hur sjuk ekonomin är.

Spekulationsekonomin som vi lever i som baseras i mångt och mycket på imaginära värden istället för varuproduktion är en omöjlighet på längre sikt. Kraschen kommer, kanske inte nu, men den kommer för den bygger på värden som inte existerar utan på förmodade värden.

En regering borde bygga sin politik på att grundvalen för samhället är varuproduktion inte spekulation i tänkta eller förväntade värden. HQ Bank är bara ett symptom på en värre och allvarliga sjuka – den destruktiva kvartalskapitalismen.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Reinfeldts dråpslag mot facklig utbildning

I Sverige har vi en modell för umgänget mellan arbetsgivare och löntagare som bygger på ömsesidig respekt och kunnighet om arbetslivets villkor.

Detta förutsätter att både arbetsgivare och löntagarrepresentanter är välinformerade och kan sin sak. Det blir inget jämställs läge mellan parterna om den ena har kunskaperna medan den andra parten har knappt grundläggande vetskap om lagar, avtalsvillkor och allt annat som berör arbetslivet.

Ända sedan reformeringen av arbetsmarknadslagstiftningen på 1970-80-talen har fackliga utbildningar varit betraktade som en viktig del i den svenska modellen..

Men samtidigt har det funnits en tagg i ögat på de mest maktsugna på arbetsgivarsidan och inte minst inom de borgerliga partierna. Den över allt hägrande målsättning för dessa har varit att försvaga facket och därmed löntagarnas möjligheter att fungera som en part inom ramen för den svenska modellen.

Vi har sett under den senaste mandatperioden hur regeringen har försvagat löntagarnas organisationer för att gynna Svenskt Näringslivs hökar och deras åstundan efter mer makt. A-kassan, anställningstryggheten, sjukförsäkringen, lättare att få F-skattsedel, lägre krav på utländska företag och inte minst tolkningen av Lavaldomen.

Nu kommer nästa slag mot facket som kommer att helt förändra maktbalansen på arbetsmarknaden. I ett för de flesta mindre känt lagförslag som gömmer sig bakom en anonym titel ”En enklare ledighetslagstiftning” slås undan fötterna för den fackliga utbildningen och stora delar av folkbildningen riktad till arbetsplatsernas folk.

”En arbetstagares rätt till ledighet kommer i princip att vara oförändrad jämfört med vad som gäller i dag” skriver regeringen i sitt förslag. Genom att gömma reglerna för och rättigheterna till facklig utbildning bland ett antal andra lagar så räknar regeringen med att det indiska reptricket inte skall upptäckas.

Regeringen föreslår att en kvalifikationstid på sex månader införs för facklig utbildning, att arbetsgivaren ges rätt att skjuta upp ledigheten för ”längre” facklig utbildning, att krav på föranmälan införs, att arbetsgivarens informationsskyldighet gentemot facket inskränks och att den fördel som facklig utbildning haft i prioritering tas bort.

Allt kan låta tekniskt, det kan låta svårförståligt och det kan uppfattas som strid om påvens skägg. Men tyvärr är det inte så. Resultatet blir att löntagarnas fackliga utbildning försvåras och det blir väsentligt sämre utbildade fackliga representanter ute på arbetsplatserna och därmed ges arbetsgivarna ett klart och uppenbart försprång. Arbetstagarna kommer att få än mindre möjlighet att hävda sin rätt för utan kunskap är det väsentligt svårare. Därmed försvagas den svenska modellen och makten förskjuts allt mer till arbetsgivarnas fördel.

Det heter ”Kunskap är makt” och det vet regeringen Reinfeldt mycket väl och därför kommer en ny borgerlig regering att genomföra förslaget.

Regeringen Reinfeldt har varit skickliga i att försvaga facket som vi sett. Ofta har det varit i sig små förändringar sett ur ett större perspektiv. Men de ”små stegens tyranni” bildar en linje, en strategi som på sikt kommer att ytterligare försvaga facket i Sverige. Likheten med Thatchers strategi på 1980-talet är slående och resultatet av den känner vi till; den brittiska välfärdsstatens sammanbrott och en arbetsmarknad där 20 procent av löntagarna lever och arbetar på i stort sett utan rättigheter.

Förslaget om förändring av ledighetslagarna är ytterligare ett steg i riktning avreglerad arbetsmarknad och då måste facket förminskas och dess inflytande bli väsentligt mindre.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Om du inte få det vill ha – ta det du behöver

The Rolling Stones sjöng en sång på ”Let It Bleed”-plattan från 1969 att det inte är alltid som man får exakt det man vill ha utan får försöka nöja sig med det man behöver.

“You can't always get what you want/But if you try sometimes you might find/You get what you need” kan synas vara ett märkligt råd i slutet av en valrörelse, men är det det i egentligen. För när vi som väljare bedömer partierna så är det utifrån vad vi vill ha – vad vi förväntar oss att de skall leverera i politiska beslut.

Politik och samhället är dock inte så enkelt utan politiken handlar i mycket om kompromisser och inte minst är det så i Sverige. Det stora skillnaden vi ser nu i jämfört med tidigare val är en borgerlig höger, helt klart dominerad och dompterad av moderaterna, och en vänsterkoalition som i många delar spretar väsentligt mer än den dompterade högeralliansen.

Som vänsterväljare med en vision om ett bättre samhälle där välfärd och rättvisa kan det kännas som en urvattning eller nivellering av politiken. Att behöva ta hänsyn till Miljöpartiet som har uppfattningar i frågor som skolpolitiken eller förhållandet till de fackliga intressena och löntagarnas rättigheter som verkar främmande eller t.o.m. fientligt i förhållande till vad som har varit traditionellt arbetarrörelsens uppfattningar.

Naturligtvis känns det som en närmast provokation när Maria Wetterstrand säger i en intervju att vurmar för privata initiativ och ”fri företagsamhet” men vad annat att vänta av ett parti som har startat som ett enfrågeparti för att utvecklas till ett parti där miljöfrågorna dominerar utifrån ett individualistiskt perspektiv. Miljöpartiet är ett barn av sin tid – individualismens epok fött ur 30 års nyliberalt propagandaarbete.

Som väljare måste det dock vara bättre med ett Miljöparti som inte lierar sig med den för stunden starka högern. För det finns inget resonemang som kan ta bort det faktum att högern har igenom Reinfeldts och Borgs skickliga thatcheristiska strategi lyckats bli starka genom att de lyckats domptera och dominera hela den borgerliga arenan.

Socialdemokratin är i en svagare position idag än kanske någonsin. Partiets vandring de senaste 15-20 åren mot mitten (och därmed höger) har bland socialdemokratiska arbetarväljare uppfattats som en eftergift för den allt högljuddare medelklassen. Detta är ett socialdemokratiskt problem och måste lösas inom socialdemokratin oavsett valresultat. Det finns anledning för arbetarrörelsen att fundera på varför socialdemokratin tappat en tredjedel av sina väljare på ca 10 år.

Konsekvensen ser vi dock; lägre valdeltagande bland de som bäst behöver politiken; arbetare, fattiga, arbetslösa, sjuka och ungdomar. Partiet uppfattas bland dessa som ett bland andra partier. Skillnaden har blivit så liten i deras ögon genom att högern har tagit ett steg mot mitten medan socialdemokratin har uppfattat signalerna på så sätt att den också tagit ett steg mot mitten.

Ett annat dilemma är att alla politiska partier (möjligen förutom vänsterpartiet) har uppfattningen att arbetslösheten är mindre viktig än budgettak, budgetdisciplin och inflationsbekämpning. Här förlorade socialdemokratin en del av sin ideologi eller kanske t.o.m. en del av sin själ när man accepterade Maastrichtavtalet.

Tre brittiska ekonomer Mark Baimbridge, Brian Burkett och Philip Whyman skrev en artikel Ekonomisk debatt nr 5/1995 att:

”Maastrichtfördraget lade grunden till ett juridiskt och ekonomiskt system i vilket prisstabilitet prioriteras framför alla andra målsättningar. Fördraget lägger hela tyngdpunkten för uppnåendet av EMU på ett deflationistiskt projekt, utformat för att skapa en gemensam valuta genom restriktiva budgetkonvergenskriterier inom snäv tidsram. Resultatet är att EU:s medlemstater har iklätt sig en tvångströja, som förhindrar all ekonomisk politik utom europeisk deflation. Exemplen Storbritannien och Sverige visar hur obehagliga konsekvenserna kan komma att bli.” (Mina understrykningar.)

Samma författare inleder sin artikel med orden: ”Den kollektiva välfärden, som blivit alltmer omfattande i Europa under 1900-talet, utsätts nu för starkt tryck” . Måhända årtiondets understatement.

När man läser detta så är det lättare att förstå varför socialdemokratin har problem medan högern rider på nyliberalt färgad politisk våg. Men innebär det att de traditionella vänsterkärnväljarna lämna ”walk over” även om vi inte kan få vad vi vill ha utan kanske i nuläget skall nöja sig med det vi behöver.

LO-väljarna behöver inte mer högerpolitik, de behöver en radikal politik så långt det är möjligt att skapa sådana. Samma gäller arbetslösa, sjuka, fattiga och ungdomar. Högerpolitik har vi upplevt tillräckligt av och även om inte konstellationen socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet upplevs som optimal så är det som behövs om välfärdsstaten skall överleva (eller snarare övervintra) och inte bli ett välstånd för de etablerade och där de övriga lämnas därhän.

Att rösta är inte bara en medborgerlig rättighet utan det är nödvändigt för att rädda och sakta återuppbygga välfärdsstaten värd namnet på nytt efter högerns långvariga inflytande och senaste fyra års maktutövande. Så rösta på det du behöver inte vad du vill ha – det får vänta ett tag till. Och just nu är de röd-gröna det enda alternativet. Förändra världen får vi göra sedan.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Foto: Christoffer Göransson

Ta tåget det är fredag!

Varför inte lite fredagsmusik igen. Denna gång några versioner av den välkända “The Train Kept A Rollin´”

Köp biljett, nu åker vi:

Först ut Yardbirds: Jeff Beck på gitarr och Jimmy Page på bas – Live från Wembley och NME:s årliga konsert

Varför inte ta den grymma versionen som Johnny Burnette & The Rock & Roll Trio som han spelade in han blev popsnöre

Hur lär originalet då: Tony Bradshaw från 1951,amerikansk R&B som det lät då

Paul Burlison som spelade med Johnny Burnette i R & R Trion spelade in en ny version 1997 som är en riktig höjdare!

Screaming Lord Sutch & The Savages gjorde en hyfsad version 1965. Intressantast –Solot spelas av Ritchie Blackmoore senare Deep Purple!

I filmen Antonionis film “Blow Up” finns ett av de få filmklippen med Yardbirds där både Jeff Beck och Jimmy Page är med.Det är “The Train Kept A Rollin´” men ny omdöpt till “Stroll On”

Bonus

Jimmy Page bara kvar nu i Yardbirds, 1968 på fransk TV –kort efter detta upplöses band och Led Zeppelin bildas ur resterna.

Text och research: Ingemar E.L. Göransson

Coaching är bedrägeri och inget annat

Ser i tidningen att regeringen Reinfeldt tänker satsa ytterligare 350 miljoner på en av de största bedrägerihärvorna i svensk modern historia – dvs på coaching.

Sven-Erik Österberg (S) säger i Aftonbladet att det inte går att coacha in ungdomar med fullständiga betyg till jobb – de vill helt enkelt inget annat än ha jobb.

Hela coachingsinsatsen är ett stort bedrägeri och slöseri med pengar som skulle kunna användas till utbildning för de som har brister i sina betyg och ofullständigt gymnasium. Bättre vore också att satsa pengarna på praktik och lärlingsplatser.

Det är också lite märkligt att den arbetslöshet som enligt Reinfeldt härom veckan var en “synvilla” måste nu åtgärdas med 3.000.000.000 kr (3 miljarder) – så den måste vara en helvetes synvilla eller annars har Reinfeldt fått på sig läsglasögonen helt plötsligt.

En grabb i bekantskapskretsen har haft en coach efter han slutade på gymnasiet. De ringde från alla möjliga håll och erbjöd sina tjänster men till sist valde han ett väl etablerat företag i Linköping. De har ett gott rykte och han tänkte att här skulle han få hjälp att hitta ett jobb. Det hör till saken han har fullständigt gymnasiebetyg och en god grundläggande yrkesutbildning inom industrisektorn.

Grabben har varit på ett (1) möte med coachen och det enda som de gjort var att ha några synpunkter på hans CV – i övrigt har han fått sköta allt själv. Coachen har inte ens orkat ringa till arbetsgivare och förhöra sig hans möjligheter att få något av alla de jobb han sökt sedan han slutade i maj.

Nu börjar grabben på universitet istället och pluggar.

Frågan som är berättigad – är det rimligt att använda tusentals kronor till coaching när det innebär i princip inget utan bara kosmetik. Timpenningen blir 8.000 kr!! Det är i vart fall ingen arbetsmarknadspolitik – det är bedrägeri!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Folkpartistiska dumheter

Att vandra i London city mitt i natten är ett nöje som jag haft förmånen att ta del av många gånger. Likaså att vandra i storstäder som New York. Det finns en stor skillnad mellan dessa två städer. I New York är det liv och rörelse dygnet runt. Det är kommers, affärerna är öppna och folk är ute på gatorna. En del jobbar givetvis medan andra är på väg till eller ifrån något nöjesetablissemang eller någon krog.

I London är city tyst, stilla och det finns knappast någon ute. Om man i New York ser liv och rörelse så det man upplever på natten i Londons city är det osynliga folket – the invisible people. Det vill säga alla de som jobbar i det usla lågbetalda jobben – det som servar oss andra med ordnade arbetsvillkor och vettiga löner.

Ett annat namn på de osynliga är ”the vulnerable workers” och de är många i Storbritannien ca 5,3 miljoner och de har gemensamt att ”att de riskerar att förnekas sina anställningsrättigheter och har inte själva förmågan eller möjligheter att skydda sig mot sådana övergrepp.” (The Hidden One-In-Five, TUC London 2006).

Alltså en femtedel av Storbritanniens arbetskraft befinner sig i en närmast laglös situation. Deras rättigheter trampas på och de luras inte på lön utan utnyttjas på ett avskyvärt sätt på den nyliberalt hyllade låglönearbetsmarknaden.

När du vandrar i London så ser du dessa daglönare inne på de fina kontoren där de städar, de finns inne på guldkrogarna och tar hand om soporna, de tvättar gatorna och tömmer papperskorgar. De finns också som de som servar den välmående medelklassen och städar, hämtar barn, tvättar bilar och mycket annat som medelklassen vill ha, men inte vill betala rimligt för.

Varför skriva om detta då? ”Alla”, eller i vart fall de flesta tycker detta är motbjudande, allra mest som det är de som är svagast på arbetsmarknaden som hamnar i detta ekorrhjul. Det är immigranterna, de ensamstående mammorna, de kortutbildade ungdomarna och de som har sociala problem av någon form.

“…arbetsmarknad som präglas av låga löner och otrygga förhållanden…”

Ett skäl är delvis att vi till en viss del har denna arbetsmarknad redan i Sverige och den har vuxit under den sittande högeralliansen. Ett annat skäl är att folkpartiets integrationsminister har väckt ett förslag som verkar som en blåkopia från Londons natt. Invandrare skall hamna i en arbetsmarknad som präglas av låga löner och otrygga förhållanden. För med Nyamko Sabunis logik är det bättre med dåligt jobb än inget alls.

Vad inte klanhövdingen Sabunis dotter inte tar med i beräkningen är att den typ av arbetsmarknad är permanentande som vi sett från USA och än tydligare kanske i Storbritannien. Förslaget motverkar integration och skapar ökade etniska motsättningar. Det finns också ett drag i förslaget av förakt för immigranter och människor som inte har lyckats lika väl som en del av andra.

De utsatta på arbetsmarknaden har vi sett från både USA och Storbritannien fastnat i denna arbetsmarknad och får mycket svårt att ta sig ur den. Den fungerar inte som någon genomgångsarbetsmarknad då ofta brister i språkkunskaper eller och ofullständig eller bristfällig skolgång omöjliggör det.

Än mer i länder som USA och Storbritannien med obefintlig vuxenutbildning. För att få bättre integration är utbildning som börjar från dag 1 kanske den viktigaste insatsen tillsammans med praktik/jobb och där inte byråkratin får låsa in i flyktingförläggningar som sker idag.

Integrationsminister Sabuni har antingen gett upp eller lagt ett förslag som skall glädja Gud vet vem. En låglönearbetsmarknad reserverad för immigranter och andra på arbetsmarknaden sårbara eller utsatta är allt annat en framåtsyftande politik.

Tyvärr är Sabunis förslag helt i linje med andra dumheter som folkpartiet numera står för. För att ställa olika grupper mot varandra på arbetsmarknaden är oklokt eller för att tala med LO:s uttryck ”dunderdumt”.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Vill du läsa mer om Thatchers (och till viss del också Blairs New Labours) nedmontering av välfärdsstaten beställ:

Högerns revolt mot välfärdsstaten (Ord & Kulturs Förlag) 40 kr plus porto, ordochkultur@telia.com

Folklig humor stör

(OA)

Kontoristen:  Jag skall be att få ledigt i eftermiddag.
Grosshandlaren:  Vad skall herrn göra då?
Kontoristen:  Jag tänkte begå självmord.

Folklig humor och politik är två saker som hänger ihop. Otaliga är de ibland grymt häcklande historierna om politiker och politik som finns.

I det gamla Sovjetunionen fanns det bl.a. en historia som med några korta ord sammanfattade folklig humor och synen på Sovjetstaten.

Det var en idrottsman som hoppade av till väst och när han får frågor om sitt gamla hemland svarar han på följande sätt.

”Hur var maten i Sovjet?

- Man kan inte klaga.

Hur var det med tv-programmen?

- Man kan inte klaga.

Men hur var det med pressen och TV?

- Man kan inte klaga.

Nu blev reportern ganska irriterad och utbrister

Varför hoppade ni då av till väst?

- Man kan inte klaga.”

Under förra valrörelsen cirkulerade denna historia bland valarbetare i det socialdemokratiska partiet.

”Göran Persson var på valturné i Mellansverige. En dag uttryckte han sin längtan efter en tallrik med sköldpaddssoppa. En av hans säkerhetsvakter sa då att det borde kunna ordna sig på statshotellet i Katrineholm.

Sagt och gjort till Statt i Katrineholm där sällskapet beställde sin lunch och Persson beställde sköldpaddssoppa.

Sällskapet fick in sin mat utom Göran Persson. Tiden gick och Persson blev allt mer irriterad eftersom han hade möten att passa i Sörmland. En av säkerhetsvakterna gick då ut i köket för att undersöka dröjsmålet och möttes av en märklig syn.

Kocken försökte hugga huvudet av en sköldpadda som han höll i den andra handen. Varje gång köttyxan närmade sig paddans huvud och nacke drog den snabbt in huvudet i säkerhet.

SÄPO-mannen säger då till den alltmer stressade kocken:

- Låt mig fixa det där. Kocken tar ett steg tillbaka varvid SÄPO-agenten har ett stadigt tag om sköldpaddan bakifrån samtidigt som han kör upp tummen i paddans akter varvid huvudet skjuter ut i andra änden och blixtsnabbt halshugger SÄPO-mannen den arma sköldpaddan.

- Var har du lärt dig det där?, frågar kocken storögt.

- Rutin, vi gör så varje morgon när vi ska sätta på Persson slipsen!”

Folklig humor är ofta rå, den är inte sällan oborstad men också träffsäker och förbaskat rolig.

En historia som de sista dagarna har börjat cirkulera på nätet är en version av en gammal politisk historia. Denna gång har den förflyttats till nutid och till den pågående valrörelsen. En del humorbefriade eller mer medelklassigt zippa sympatisörer kommer att tycka hjärtligt illa om den men den är ett exempel på folklig humor typ den som fanns i det gamla Sovjet

”När Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Göran Hägglund och Jan Björklund var ute på valturné, och de satt där i ett flygplan så tog Jan Björklund fram en hundralapp och sa:

- Jag skulle kunna göra en person i Sverige lyckligare genom att kasta ut den här hundralappen genom fönstret.

- Jag hade tagit två 50 lappar istället så två människor hade blivit lyckligare, sa Göran Hägglund .

Maud Olofsson ville inte vara sämre så han sa:

- Jag hade fem st 20 lappar så hade fem människor hade blivit åtminstone lite lyckligare i det här landet.

Fredrik Reinfeldt sa att jag hade tagit 100kr i enkronor och gjort 100 människor lyckligare.

Då kom piloten som hade hört hela diskussionen och sa:
- Hade jag fått bestämma hade jag kastat ut er fyra och gjort 9 miljoner människor lyckligare.”

Folklig humor och satir har ibland väluppfostrade ”allvarsamma” personer svårt att hantera. De ser den som plump och låg men ofta är den befriade i sin brist på respekt för överhet i alla dess former.

Vi har exempelvis geniet Oskar Andersson ”OA” som under förra seklets början ironisera över samhället och över maktens drabanter. John Heartfield var det nazistiska Tyskland främste och effektivaste kritiker med sina träffsäkra kollage.

(John Heartfield)

Att skratta åt sakernas tillstånd är nödvändigt och det stärker också den kollektiva viljan till förändring men också är en genväg till att våga kritisera orättvisor och maktmissbruk.

Vi lär få höra flera vitsar om Reinfeldt och hans drabanter, det är jag övertygad om.

Text: Ingemar E. L. Göransson

(KD) tappar stort i Jönköping

Efter Alf Svensson lämnade över ordförandeskapet till Göran Hägglund så blev det uppenbart att Kristdemokraterna var en persons skapelse. Alf Svensson hade karisman och personligheten som Hägglund så förtvivlat söker men inte finner.

Sedan Hägglund tog över har (KD) utvecklats till ett bland flera högerpartier. I Sverige har vi inte ett starkt katolsk underlag som Italien eller ett högerprotestantisk som i Tyskland och därför blir Hägglunds försök att profilera (KD) i den fåran en ganska hopplös uppgift.

Nyligen hade Jönköpingsposten en redovisning av opinion i Jönköping. Den var väl inget överraskande utan på en punkt – Kristdemokraterna tappar likt en sjunkbomb i sin enskilt bästa valkrets. Från nästan 19 procent 2006 till knappt 15 procent i Sentios undersökning.

Siffror som bekräftar (KD):s kräftgång efter Alf Svensson men också pekar på (KD):s form sett nationellt. Faktum är när inte ens partiet kan hålla ställningarna i ”Smålands Jerusalem” hur ska då partiet kunna det i övriga landet. Min tolkning och uppfattning är att (KD) behövs inte – det finns inget behov av ett Kristdemokratiskt parti i det sekulariserade Sverige utan (KD) blir bara ett högerparti ytterligare som om det inte räcker med resten av högeralliansens laguppställning.

(KD) tappar i Sentios undersökning fem mandat vilka delas mellan Sverigedemokraterna och moderaterna. En ”framgång” värdigt Göran Hägglunds försök att profilera ett euro-kristdemokratiskt parti.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

LO retar upp borgerligheten

LO presenterar nu sin valkampanj. Den lär väcka uppmärksamhet och den skiljer sig markant från de röd-grönas. Här är det inga softade och stylade personporträtt med menlösa paroller utan LO håller sin tradition från tidigare valkampanjer med att visa på en hårdare och sannare verklighet.

Organisationen gör det genom att ställa verkligheten i kontrast till det ansvar som regeringens ledande personager har. Här anklagas Reinfeldt för att en timanställd hotellstäderska betalar 4 gånger mer i a-kassa än den som har en hög lön. Borg ges ansvaret för massarbetslösheten, Olofsson för att ungdomsarbetslösheten är högre än någonsin. Likaså Hägglund för att 44.000 riskerar att hamna utanför sjukförsäkringen och major Björklund får sin välförtjänta dos också.

Mot detta ställs vanliga LO-medlemmars verklighet. Idén att vända uppochner på högeralliansen och vänder medlemmarna rätt.

Det lär bli ”ett jävla liv” från borgerligt håll, men det behövs i en valkampanj som liknar ett sömnigt möte hos Fonus!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Återupptäck # 12 Ritchie Valens

Under den här rubriken kommer jag att skriva om band och musiker som är kanske lite bortglömda i den stora publikens öga.

(Foto Del-Fi Records)

Etniskt identitet är viktigt. Att ha förebilder om du är invandrare har också betydelse för självkänslan. Om någon artist i den första rock `n`roll-generationen uppfyllde det för den latino-befolkning som fanns i USA i slutet på 1950-talet så är det Ritchie Valens.

I Sverige är Valens mest känd för två låtar ”Donna” och ”La Bamba”. Den förstnämnda eftersom The Hep Stars hade den som en av sina största och mest uppskattade hits på 1960-talet. ”La Bamba” genom filmen med samma namn om Buddy Holly, Big Boppers och Valens tragiska flygolycka 1959.

Ritchie Valens (egentligen Richard Valenzuela) blev bara 18 år och hans karriär kanske den kortaste av allas då den varade i 8 månader från genombrottet till flygkraschen i februari 1959. Även om inte Valens var invandrargrabb så hade han på moderns sida latinorötter, han var uppvuxen och bodde i San Fernando-dalen utanför Los Angeles. Det var ett spansktalande område och därför blev han också en förebild för de spansktalande ungdomarna i området.

Valens var både tuff grabb som levde ett otryggt liv med en tidig skilsmässa när han var liten och en sjuk pappa som dog tidigt men enligt alla en ödmjuk och osäker grabb. Han växte upp med släktingar men samtidigt hade han en musikalisk talang av sällan skådat slag.

Han hann göra en handfull utmärkta singlar och en LP och hade flera förstaplatser under de 8 månader som karriären varade. Han gjorde massor av “gigs” och kom att bli en av de mest inflytelserika från den första rockepoken. Efter hans död gavs det ut ytterligare två LP varav en Live-platta av närmast bootlegskvalitet, men som musikaliskt är en fyrbåk.

1998 gav hans bolag Del-Fi ut en CD-box med allt som fanns och som hade varit utgivet tidigare. Här finns även heminspelningar, alternativtagningar och annat.

Ritchie Valens är i stort bortglömd idag. Men utan honom hade det aldrig funnits någon, Chan Romero ”Hippy Hippy Shake”, Chris Montez ”Let´s Dance” eller för delen Los Lobos.

Vi hade inte haft stapelvaror som ”Twist & Shout” som helt bygger på ”La Bamba” (eg. en mexikansk bröllopsdans). Mycket av den amerikanska latino-kulturen har som tidig förebild grabben från San Fernando Valley.

Han skrev också den första riktiga politiska protesten i rock`n´roll; ”Framed” som handlar om hur han ”latino-grabben” sätts dit av polisen för något han inte gjort, underförstått enbart för han är latino.

Ritchie Valens på platta är inte svårt att hitta. Original-LP:na kostar mellan $300-500 i bra skick, men på CD finns det mesta återutgivet. Leta framförallt efter Del-Fi-boxen ”Come On Let´s Go” som kom 1998. Annars finns alla plattorna i CD-version på exempelvis Ginza.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Här är slutligen några klipp med Ritchie Valens från youtube:

Homo sapiens cupidus

Framträdande exemplar av homo sapiens cupidus – Fredrik Federley

Det har skapats en ny människa – en människa som skiljer sig från resten. En människa som har utrustats med en hybris som förväxlats med självförtroende till en människa som är den moderna tidens ”övermänniska”.

Vi kan kalla denna nya människa för homo sapiens cupidus eller homo sapiens sordidus – den egoistiska människan. Den har ”avlats” fram genom gott och väl en generation som har inpräntat budskapet du är alltings mitt och inget annat finnes utom som omgivning eller staffage till homo sapiens cupidus strävande.

Gemene man uppmärksammade denna människotyp först i olika märkliga TV-produktioner. De har hetat ”Robinson”, ”Big Brother” och på senare år exempelvis ”Idol” och liknade där de har utsatt sig för förnedring, spått och spe och förmåtts att t.o.m. visa upp sin arts partningslekar i direktsändning på bästa sändningstid allt med hoppet om att bli den som sist har stått kvar på dyngstackens topp.

Låt oss ta ett exempel på denna nya människotyp. Säg att du är fotbollspelare eller ishockeyspelare. Du har fått din skolning i den förening, men dess tröja känns för trång – du längtar till din personliga framgång och rikedom samt omättlig ära och glans.

När detta inte blir av kommer du tillbaka till din klubb för det är bra för egot, för dig och dina strävanden. Homo sapiens cupidus talar därför aldrig i vi-termer utan bara i jag-form.

Vad homo sapiens cupidus glömmer är att utan laget, föreningen och klubben och alla dess tränare, lagkamrater är du enbart en talang – utan sammanhanget är du inte framgången. För att bli individuellt framgångsrik och duktig krävs ett starkt och tillåtande kollektiv. Inte fasen blir ett fotbollslag med 11 stjärnor som inte interagerar med varandra en framgång. Alla elva kan springa var för sig, men framgång blir det inte, utan snarare hönsgård.

I politiken ser vi samma fenomen. Rösta på mig säger de som driver personvalskampanjer, jag vill bli riksdagsman, jag vill bli framgångsrik jag lovar både ditten och datten. Men, när homo sapiens cupidus kommer till den folkvalda församlingen förmår han eller hon intet om inte kollektivet tillåter det att ske.

Eller var och en får klara sig själv på arbetsmarknaden, vid sjukdom eller arbetslöshet. Homo sapiens cupidus säger sig själv vara stark, nu och alltid, kompetent, kunnig och framgångsrik så han eller hon klarar sig.

De olyckliga av släktet homo sapiens som inte klarar den heliga konkurrensen är helt enkelt inte tillräckligt upp för att möta den nya tidens krav och kommer likt Darwins utvecklingslära – “survival of the fittest” att förgås. Därför blir sjukdom och fattigdom, kort utbildning och andra tillkortakommande bli en för övriga samhällsmedborgare en nyttig läxa.

Homo sapiens cupidus anser att hans eller hennes välstånd är viktigare än allas välfärd. Att homo sapiens cupidus välstånd kostar att en tiondel av samhällets arbetsföra saknar arbete eller att sjuka tvingas till armod är det nya samhällets gudasända ordning.

Så med homo sapiens cupidus kan man undra hur skall då samhälle bli. Var och en för var och en, inte en för alla och alla för en. Var och en får klara sig bäst de kan i det nya skinande homo sapiens cupidus anarkistiska samhälle.

Egoism istället för starka individer i ett stark kollektiv. Egoism istället för omsorg. I homo sapiens cupidus värld blir det inte plats för svaghet, misslyckande eller tillkortakommande. Är det inte så att man tycker att man hört den hyllningskören förut?

Text: Ingemar E. L. Göransson

Kan man lita på (MP)

Efter valet 2004 var det en oklar situation för några dagar. Orsaken var att Miljöpartiet hade blivit tungan på vågen. Det parti och den statsministerkandidat de i vart fall inte skulle rösta emot skulle också flytta in i Rosenbad.

MP bestämde sig i slutänden för att inte rösta emot Göran Persson vilket innebar att (S) kunde bilda en minoritetsregering även om den skulle bli beroende av (MP). Att vänsterpartiet skulle släppa fram en moderatregering var politiskt omöjligt.

Regeringens Persson kom också att förhandla med både (MP) och (V) under hela mandatperioden för att få igenom sina förslag. Under mandatperioden föddes kanske också idén om en eventuell koalition med (MP) i framtiden.

Från fackligt håll har det funnits en misstänksamhet gentemot (MP) sedan många år. De har betraktats som ett tillväxtnegativt parti, ”miljömullor” och gentemot fackliga strävanden fientligt parti. När (MP) gjorde upp om undantag från LAS grundmurade det också den fackliga skepsisen. Många på fackliga sidan har också uppfattat (MP) som ett genuint medelklassparti som har ringa förståelse och kunskap om löntagarnas dagliga liv. Ett parti ute i det blå som de beskrevs av en framträdande facklig funktionär vid ett tillfälle.

När nu det sker en revolt i (MP) i Stockholm är det naturligtvis ett bakslag för den mödosamt byggda koalitionen mellan (S), (MP) och (V). Det gör att skeptiska socialdemokrater och även vänsterpartister att undra om (MP) går att lita på. När en framträdande del av (MP) öppet och i konflikt med Wetterstrands och Erikssons linje stödjer högeralliansen är det som att känna de små rörelserna i marken före ett tåg kommer in på perrongen. Inte någon större rörelse men den tyder på att något är på gång.

För Mona Sahlin är det mycket oroväckande för det väcker misstro gentemot den röd-gröna koalitionen möjligheter. Går det att lita på att vid en valseger inte (MP) inte byter sida efter Wetterstrand och Eriksson har avgått som språkrör 2011. Hur kan de komma agera om (SD) kommer in i riksdagen – kommer miljöpartisterna byta sida i det läget är. Frågorna är berättigade med tanke på hur (MP) har agerat tidigare och osäkerheten vad egentligen är opinionen inom (MP).

Revolten inom (MP) var inte välkommen nu när som de röd-gröna behöver fokus när valrörelsen börjar på allvar. Samtidigt bekräftar det vad många sagt – (MP) är inte att lita på. Och då hjälper inte direktiv från varken Sveavägen 68 eller Norra Bantorget att det inte är tillåtet att ifrågasätta (MP).

Dåliga nyheter kommer sällan ensamma och det är det sista Mona Sahlin behöver nu.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

I dimman eller Sagan om AA

(Fritt efter verkligheten)

Detta är sagan om en man som var initiativrik även om han uppträdde i lånta fjädrar men också om omgivningens evigt förlåtande attityd av den på parnassen varande.

Anders Andersson ville ha ett bra jobb med mycket stålar och makt. Så AA skrev in i sitt CV att han hade en akademisk examen på ett amerikanskt universitet. Ett mindre känt men ändå ett universitet på andra sidan det stora vattnet. Han skrev också att han hade gjort lumpen i Linköping på I4 och hade slutat med underofficersgrad.

Arbetsgivaren, för övrigt en gammal kompis, blev imponerad av AA och bestämde sig för att han skulle bli chef för en av företagets viktigaste avdelningar. Han hade ju både akademiska meriter och militära dito; officersutbildning innehåller ju mycket av ledarskap och det behövdes på företaget.

AA satte igång med arbetet, han fixade, donade och förändrade. Han ändrade avtalsvillkoren till det sämre för underleverantörerna, men det var lönsamt så chefen var nöjd. Lite gurgel var det dock hos underleverantörerna som tyckte AA var en ogin jävel, men men.

AA som är en kille som varit i farten som många andra grabbar i hans ålder berättar att han faktiskt har rökt på några gånger. Men vad fan säger chefen, vem har väl inte gjort det i ungdomligt oförstånd.

Nu visade det sig efter ett tag att någon upptäckte att AA inte hade gjort lumpen och slutat som underofficer, det var bara båg.

-Jag minns väl fel försvarade sig AA och chefen sa – inget problem, men ta bort det från CV:et.

Dagarna hankade sig fram och AA fortsatte sitt värv, kritiken fanns där och en dag var det lokaltidningen som kom på att AA:s akademiska meriter var bara en pappersprodukt, det amerikanska universitet var bara en brevlåda som sålda flådiga examena per postorder.

Lite skit blev det ju, kollegor tyckte det var fan också men chefen sa:

-AA har ju gjort så mycket bra för företaget så jag tycker vi vänder andra sidan till och för övrigt jag känner honom sedan länge och AA är en bra kille, inget tu tal om det. Han är viktig i mitt team.

Nu kan man tycka kan det väl inte finnas mer skit att hämta här. Inga fler lik i garderoben så att säga. Men så väl var det inte.

En tid senare när det var lite turbulent på firman så hör en journalist av sig och undrar hur det är men en lite känslig grej.

AA ska ha pröjsat en tjej för ett nyp. Han var i tjänsten när det hände.

Nu blir chefen förbannad. Han tar sin hand ifrån AA och tycker nu räcker det. Tänk på oss andra och AA säger upp sig fort som fan och försvinner ur synhåll.

En tid senare får chefen ett brev där AA kräver avgångsvederlag med full lön i ett års tid. För inte skall väl han behöva gått till Arbetsfördelningen och delta i diverse förnedrande aktiviteter och få ut en bråkdel av sin lön innan han fixar nytt jobb.

Vad sa alla dom andra då, de på konkurrenternas företag – Visst är det synd om AA, han har inte haft det lätt och man måste förstå och förlåta.

Sensmoral: det är skillnad mellan folk och fä, det är skillnad mellan hög och låg och det är skillnad mellan den som har och inte har. Orättvisa blir rättvisa; fiffel och båg blir merit och köpta nyp ger säkrad försörjning för den som Vilhelm Moberg skrev i Utvandrarna ”kom med dalern i ena näven och kuken i den andra”.

Snipp, snapp slut då var sagan slut.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson