Helgen börjar här..

Orkar inte skriva något idag, men Elvis är en bra början på helgen;

Varsågoda “Suspicious Minds från 1970:

Trevlig helg!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Återupptäck # 2 Ducks Deluxe

Under den här rubriken kommer jag att skriva om band och musiker som är kanske lite bortglömda i den stora publikens öga.

(Arkivbild)

I början på 1970-talet började dyka anspråkslösa band på Londons pubar. De spelade en rak och enkel rock & roll som fortsatte traditionen traditionell rock under enkla anspråkslösa former. Det var en reaktion på de allt mer groteska former och den elefantiasis som rockmusiken börja ta i form av arenarock och artrock. Publiken tröttnade på att betala skjortan för de allt större showerna där rockens kärna –  publikkontakten försvann.

Ett av dessa band var Ducks Deluxe som leddas av Sean Tyla och Martin Belmont, i gruppen kom senare andra musiker som Nick Garvey och Andy McMasters att ingå vid olika skeden.

Pubrocken växte och blev en rörelse, eller en våg, i främst London där gruppens musik hade en stark förankring i den brittiska arbetarklassens musiksmak. Andra grupper som också växte fram i samma veva var Brinsley Schwartz (med Nick Lowe); The 101´s (med Joe Strummer); Help Yourself, Mickey Jupp/Legend; Kursual Flyers; Dr Feelgood och flera andra.

Man kan med fog säga att utan pubrocken hade aldrig punken blivit vad den blev.

Ducks Deluxe fick kontrakt vad det led med RCA och gjorde två utmärkta plattor ”Ducks Deluxe” (1974) och “Taxi To The Terminal Zone” (1975). Det kom även ut några tveksamma plattor på franska Skydog. Tveksamma eftersom det är tveksamt om deras legalitet.

Men de två RCA-plattorna blev närmast legendariska i samlarkretsar ganska snart och i Sverige såldes de i slutet på 1970-talet för flera hundra kronor styck. Orsaken; de var totalt sett ett försäljningsfiasko i England medan bandet blev närmast kult här hemma. Den stora publiken hittade dock aldrig inte Ducks Deluxe. Gruppen upphörde 1975.

Sean Tyla bildade Tyla Gang, Belmont gick till Graham Parker & The Rumour och resten av bandets olika medlemmar fortsatte i olika band som fanns aktiva i new wave och punkperioden.

Förra året återbildades Ducks Deluxe igen med Tyla och Belmont som kärna och nu nästan 35 år efter förra plattan har de släppt en ny mini-CD som låter riktigt bra.

För den intresserade finns en omfattande artikel från Big Unitidy magazine.

Från BBC en unik video:

 

Text Ingemar E.L. Göransson

“Vår beredskap är god”

Vår beredskap är god, så var Per-Albin Hanssons besked till det svenska folket och inte minst till den omvärld som befanns sig i storkrig på morgonen den förste september 1939. Sverige skulle klara sig från krigshandlingarnas vansinne och överleva i sitt hörn hela krigets förlopp.

Per-Albin Hansson mål var att Sverige inte skulle bli en krigförande makt även om det skulle kosta både moral och anseende men det sparade liv och gjorde att vi klarade oss från krigets förstörelse.

Ända sedan krigsslutet har Sveriges politik att vara neutrala och stå utanför maktblocken genomalliansfrihet i krig stucket i ögonen på delar av borgerligheten. Sverige har lyckats manövrera sig fram under olika konflikter och klarat sig från att bli inblandade. Men nu verkar det vara slut med det.

Svenska soldater har vid flera tillfällen hamnat i strid med talibaner och därmed har också svensk trupp blivit ett mål för talibanerna. Men också i förlängningen ett legitimt mål för extrema muslimska fundamentalister grupperingar. Men därmed har också Sverige hamnat på samma sida som USA, Storbritannien i ett krig där nationsgränserna inte har någon betydelse.

Sedan Sovjets sammanbrott har Sverige rustat ner samtidigt som vi nu ser hur Ryssland visar upp en alltmer tydlig ambition att skaffa sig inflytande i Östersjön och över Europas framtid. Man gör det med hjälp av sina enorma energitillgångar där den aktuella och omstridda gasledningen genom Östersjön har en politisk och inte minst strategiskt betydelse.

Regeringen Bildt, förlåt Reinfeldt, har inte haft några problem att vara efterrättliga till de ryska behoven av tillgång till Gotland och hamn på svensk mark. Likaså den nedrustning som pågår där tyvärr hela det politiska etablissemanget har stirrat sig blinda på att Sovjet är borta men ser inte Rysslands ambitioner. Det är naturligtvis ett bekymmer med en utrikesminister som har haft eller har fortfarande stora ekonomiska intressen som sammanfaller med oljeindustrin och inte minst med ryska ekonomiska intressen. Likaså en statsminister som ser sig själv som en oåtkomlig kung Sol i EU-perspektiv samtidigt som Reinfeldts utrikespolitiska intresse och kunskap är synnerligen grunda.

De krafter i regeringen som vill att Sverige skall ansluta sig till NATO är samma krafter som nu nedrustar och gör Sverige beroende av NATO för vårt framtida försvar. Det svenska försvaret skall enligt den rådande försvarsdoktrinen ske utomlands i exempelvis USA-ledda aktioner i Afghanistan och varför inte i Irak eller ett eventuellt krig i Iran.

Per-Albin Hansson må kritiseras för mycket, men en sak är säker han hade Sverige och folkets intresse för sina ögon och därför även om det kostade på i vissa stycken höll oss utanför krigets elände och död. Den sittande regeringen och den rådande försvarsdoktrinen riskera istället att göra Sverige till en måltavla för både maktspråk och terrorism.

Fredsperioden som varat från 1814 kan snart vara historia i dubbel bemärkelse; Sverige kan nog så snart bli en krigsskådeplats och ansvaret för detta hamnar tungt hos regeringen Reinfeldt men även hos de blåögda politiker i oppositionen som vägrar eller inte vill se hoten som finns där.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Filosofisk fundering från min altan

Egentligen finns det mycket att glädja sig åt. Ibland kan man inte tro det om man läser tidningar, ser på tv eller för den delen läser olika bloggar. Vi som ägnar åt sådant skrivande på bloggar eller som frilansare har en tendens att beskriva världen i svart eller vitt. Vi rör upp och förblindas när dammet blir ganska kompakt i vår önskan att visa på det som vi tycker är fel och behöver förändras.

När jag sitter på min altan och jobbar så är det en privilegierad situation. Jag får göra det jag vill och det jag är bra på. Samtidigt få ihop till brödfödan. Jag får åka runt detta land och möta människor som lyssnar på mina föreläsningar eller deltar i utbildningar jag håller.

Att sitta på sin altan, kunna sträcka ut handen och ta ett par körsbär är inte heller det något annat än ett privilegium att leva så.

Ibland undrar jag om det inte vore nyttigt för oss alla att stanna upp i ”rat racet” och fundera på vad tillvaron är till för. Det finns en tendens att göra den till en fråga om pengar och framgång och då får mycket annat stå tillbaka.

Livet har en förmåga att gå fort och fortare ju äldre man blir. När jag sa till en god vän att jag skulle ta börja ta ut pension när jag är 62 svarade han:

- Har du tänkt på vad pengar du förlorar? Men mitt svar är å andra sidan om jag väntar till 65 blir visst min pension högre men vad missar jag under de sista åren av min stund på jorden. Det kanske ur mitt perspektiv har ett högre värde.

Jag har tidigare varit kritisk till Miljöpartiets friår som en ganska tokig idé ur ett rent ekonomiskt perspektiv, men ur ett filosofiskt och existentiellt perspektiv finns något tilltalande i att ta en paus från karriärjakt, heltidarbetande tillvaro och bara kontemplera över tillvaron och dess syfte.

När man befinner sig mitt i arbete och produktivitet så ser man inte alltid andra värden i tillvaron. Vem vet, vi alla kanske skulle må bra av en paus; en tid av t.o.m. lathet (Luther må ursäkta) och reflektion över livet. Vem vet, vi alla kanske t.o.m. skulle bli en bättre människa av slikt tilltag?

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Rötmånadsskugga

Egentligen börjar det få närmast löjliga proportioner. Stämningarna börjar hagla likt regnskurarna sommaren anno 2009. The Pirate Bay har stämts på nytt och denna gång för att förbjudas att verka (oavsett om man blir en betalvariant??).

Samtidigt KO-anmäls nu Egmont för serien där Kalle Anka piratkopierar CD men denna gång kommer tydligen stämningen från en nedladdningsanhängare. Den som vill läsa den KO-anmälda seriestrippen så finns den på DN, jag vågar inte lägga ut den själv för då blir även jag stämd av antingen av någon nedladdningssupporter eller av Egmont.

Så nu börjar båda sidor i skyttegravskriget kring nedladdningen att bombardera varandra i domstolarna. Säkerligen lika konstruktivt som 1:a världskrigets skyttegravskrig.

Om detta nu är så förbaskat produktivt vete fan, ursäkta min franska, snarare är det väl så att tiden springer ifrån nöjesindustrin och därav exempelvis den ganska meningslösa stämningen mot clownerna i The Pirate Bay. Det känns som filmbolagen inte bara sparkar in öppna dörrar utan river redan försvunna hus.

Kanske ett tecken på att det är rötmånad, vem vet.

Jag hade missat det erkänner jag även om jag visste att det fanns opposition inom Centern mot bäverkvinnan Olofssons diktatoriska sinnelag och styre.

Den 30 juni publicerade Expressen en synnerligen kritisk artikel mot både Olofssons fögderi men framförallt att Olofsson högaktningsfullt skiter i både partiprogram och medlemsopinionen i sin jakt på makt. Beskyllningarna i sagda artikel borde vara besvärande för Olofsson men uppenbarligen har det runnit av men vad kan annat förväntas av någon som är iklädd en politisk bäverpäls.

Det finns dock t.o.m. en hemsida där kritikerna mot Olofsson ytterligare späder på sin kritik av toppstyrning och avsteg från partiprogram. Men att Olofsson skulle besvara sina kritiker – inte. Hur som helst, Centerpartiet är inget folkrörelseparti utan en lekstuga för Stureplans(ny)liberaler idag. Därför blir oppositionen inom Centern snarast en parallell till Don Quixote, riddare av den sorgliga skepnaden.

Centerns dilemma är att bonderörelsen, dvs. den gamla folkrörelsen, räcker inte för att hålla partiet kvar i riksdagen, men för att skapa då utrymme så måste partiet gå åt höger som det gjort under Olofsson. Resultat, ett parti som förlorar sin själ och blir ett meningslöst eko eller i ”bästa” fall torped åt den nyliberala högern.

Ytterligare ett tecken på att det är rötmånad, vem vet.

Ser även att bonusprogrammen fortsätter att leva i våra banker. Eller, girighetsprogrammen, för enligt dagens uppgifter så delar SEB ut 1,2 miljarder i bonus till sina chefer. Även Swedbank håller fast vid sina bonusprogram.

Sug på den, 1,2 miljarder. Det är väl vad ungefär 3000 bilarbetare tjänar under ett år. Sjukt, ja. Girigt, ja. Oskäligt, ett rungande ja. Men har någon hört den annars så talföre Anders Borg säga något för att inte tala om utförsäljningsminister Odell. Sommartystnad? Eller ännu ett tecken på att vi befinner oss i rötmånaden 2009.

Det är en skugga av rötmånad som faller över oss. Man ska ju akta sig för gammal mat under rötmånaden sägs ju, men samma varning borde gälla annat också som politik, juridiskt finlir och bonusprogram. Brukaren riskerar kanske ett rejält magknip och magsjuka.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

När det är som bäst

kan inte låta bli men jag måste lägga den här länken. Videon är usel men det är 2,37 minuters rock & roll magi:

Jerry Lee Lewis I´m Feeling Sorry, inspelad i Sun-studion i Memphis 1957.

 

Så här ser det ut på Sun-studion idag

och varför inte A-sidan på samma obskyra Uk-single “You Win Again”

Till sist kan inte låta bli att ta med omslaget på den svenska London EP som innehåll de båda spåren plus “Breathless” och “Down The Line”.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Pridefestivalen – kommersiellt medelklassjippo?

I dag börjar Pride-festivalen. Det som började som en aktivitet för homosexuellas rättigheter har utvecklats till ett mediajippo utan egentligt politiskt eller medmänskligt innehåll. Det självklara att ingen skall straffas eller diskrimineras för vad de gör hemma i sängkammaren har istället blivit ett normativt jippo där ingen varken politiker, samhällsdebattörer eller människor vågar eller törs ha en avvikande eller kritisk uppfattning.

I en artikel på Aftonbladets kultursida refererar Tiina Rosenberg till en amerikansk vän som ifrågasätter Pridefestivalen som den ser ut:

”Den amerikanske vännen släpper inte greppet utan drar på allt hon orkar om kommersialism, rosa pengar, liberalism och homomedelklassens sätt att konsumera till sig medborgarskap.”

Det är inte utan man börjar fundera när man läser Tiina Rosenbergs artikel. Här flockas de alla; politiska ledare förutom de mest reaktionära som fascister och kds Göran Hägglund. Stålar finns de verkar regna eftersom ingen inte vågar säga nej numera oavsett om det är kommersiellt försvarbart; Volvo, Swedbank, Statoil och SL och många andra. Huvudsponsor är Casino Cosmopol så spelpengarna kommer till användning.

När jag satte på TV i morse satt en representant för festivalen och påstod att heterosexuella och heterosexuella normer i sig är förtryckande, underförstått att heterosexuella är samhällets fiende nummer 1. Temat för årets Pride-festival är hetero och har budskapet att hetero-normen stinker. Utan att riktigt förklara vad man menar så är budskapet heterosexuella är samhällets problem.

Ofta pekar man på det våld och det avskyvärda förtryck som sker exempelvis i Östeuropa mot homosexuella. Men är det i första hand som homosexuella eller transor de förtrycks eller är det inte snarast ett uttryck för den repressiva karaktär dessa länder fortfarande har med sin numera rövarkapitalism. Det är ju inte på grund av sexuell läggning kritiska journalister mördas i Ryssland exempelvis eller när kinesiska arbetare beskjuts i samband med strejker . Den s.k. hetero-normen – mamma/pappa /barn – är inte det egentliga problemet utan att förtryckande krafter som alltid utnyttjar minoriteter som splittra och behålla makten. Att sedan hetero symboliseras av en hög med skit, kan vi lämna därhän.

Vad man kan undra är varför HBT-samfundet vill så gärna framställa sig som offer, saknar man självförtroende totalt. Mitt intryck av homosexuella som jag jobbat ihop med är inte att de har varit ”svaga” personer utan starka., kreativa och socialt begåvade individer. För min del har jag sällan upplevt eller sett att homosexuella har diskrimineras på det sätt som beskrivs ibland och jag har varit ute i arbetslivet i 40 år. Visst förekommer dumheter, kommentarer men de drabbar även socialister, kommunister, raggare eller mods på sin tid för att inte tala om punkare och religiösa. Oacceptabelt, men än mer har invandrare och människor med en annan etnisk bakgrund drabbats av bigotteri.

"medelklassens politiska

korrekthets räddhågade

mediajippo"

Det självklara att ingen skall diskrimineras varken för religiös, politisk eller annan uppfattning och det innefattar även att ingen skall diskrimineras för vem man älskar och vill leva tillsammans med. Men precis som politisk eller religiös uppfattning är det en privatsak som ingen har med att göra.

Man kan också ställa sig varför denna tyngdpunkt på vem som gör vad med vem. En egentligt totalt ointressant fråga men som fått närmast en osannolik förstoring som när Pridefestivalen ibland närmast visuellt liknar det som skedde i Kiviks marknadstält på 1970-talet.

Pridefestivalen var från början en nödvändig händelse som innebar att HBT-personers problem och diskriminering lyftes upp i offentlighet. Tyvärr numera är Pride mest en medelklassens politiska korrekthets räddhågade mediajippo där ingen ifrågasätta delar av dess yttringar och om den verkligen tjänar sitt syfte; att stärka alla människors lika rättigheter. Pridefestivalen är numera inget annat än ett kommersiellt jippo där sponsorerna slåss om att få synas för att det är ”så korrekt, så”. Vad det mening?

Text: Ingemar E. L. Göransson

(Den som skriver detta uppfyller alla heteronormens tecken; äldre, om några veckor 59 år, vit man som aldrig haft tanken på att utöva praktisk kärlek med andra än kvinnor. Gift sedan 25 år och flerbarnsfar. Har aldrig jävlas med någon för att de varit religiösa, av annan politisk åsikt eller annan sexuell läggning. Som facklig förtroendevald försvarade drabbade jag de få tillfällen trakasserier förekom mot någon av någon anledning. Jag har alltid utgått ifrån en människas egenskaper, kvaliteter och gärningar. Så troligen uppfyller jag alla kraven på skithögen.)

Veckans foto; vecka 31

Foto: Ingemar E. L. Göransson ©

Robban Zetterberg och Joel Almroth från Norsholms Komediteaters uppsättning av “Fransosen Hans Frandsen”

Fredagen börjar här:

Behövs inga kommentarer, egentligen!

Trevlig helg!

Text Ingemar E.L. Göransson

Massarbetslöshet med största möjliga tystnad….

När jag gick igenom en massa papper, pärmar och annat hittade jag ett pressmeddelande från något som kallades sin “Linköpings tvärfackliga grupp för rättvisa”. Gruppen hade bildats den 15 mars för 15 år sedan och hade som målsättning att som den själv skrev i ett pressmeddelande samma dag:

”Gruppen kommer att arbeta för att väcka opinion mot regeringens politik mot regeringens politik och kommer som ett led i det kommer vi att ordna en demonstration i Stockholm den 30 mars.”

Orsaken att de olika facken, först en handfull olika förbund sedan blev det ett nästan 100 % uppställ, var förslag från Bildts regering att förstatliga a-kassan och missnöjet med den höga arbetslösheten. Först var LO-sektionen vid sidan om men mycket snart insåg den att det var att kavla upp ärmarna, lämna expeditionen och börja jobba.

 

“behöva ett LO som

organiserade motståndet

och de arbetslösa”

Gruppen hyrde bussar och förbunden värva och organiserade sina medlemmar till att delta. Det var också början till ett starkt uppsving för den tvärfackliga verksamheten i Linköping.

Det var inte bara i Linköping sådant här hände utan det var över hela landet missnöjet med högerpolitiken tog sig konkreta uttryck i form av demonstrationer och organisationsarbete.

Arbetslösheten tangerar nu den som var under 1990-talskrisens värsta år, men skillnaden är att arbetarrörelsen är märkbart tyst. Inget händer utan tystnaden är bedövande och det verkar snarast som om både LO och parti har tagit inte bara en sommarsemester utan en mental politisk semester.

Med 10 procent arbetslöshet och 30 procent ungdomsarbetslöshet är inte bara kris utan det är depression. Än mer det är allvarligt genom att inget motstånd varken görs från politiskt håll eller från fackligt håll.

När vi skulle behöva ett LO som organiserade motståndet och de arbetslösa sker inget av detta. När socialdemokraterna skulle behöva formulera knivskarpa politiska krav och organisera oppositionen mot högerpolitiken är det lika tyst både på Sveavägen 68 som på Norra Bantorget.

Inget är omöjligt brukar man säga men med ett år kvar till valet så ser vägen till förändring som väldigt lång just nu. Både mentalt och organisatoriskt. Det sorgliga är att det finns både pengar och organisation men finns viljan eller har det gått så långt att Stockholmsperspektivet numera gör att den centrala kärnan av arbetarrörelsen inte upptäckt att i verkligheten och resten av landet är det kris och depression?

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Återupptäck # 1 : Quicksilver Messenger Service

Under den här rubriken kommer jag att skriva om band och musiker som är kanske lite bortglömda i den stora publikens öga.

(Arkivfoto, 1968)

Gary Duncan, John Cipollina, Greg Elmore och David Freiberg

Jag har ett band som jag har vanan att återvända till. Inte för att deras officiellt utgivna plattor som de gjorde var så över sig bra. Bandet t.o.m. hade för ovana att hålla sig periodvis med den kanske mest stendöda sångaren Dino Valenti som gick att hitta i San Fransisco.

Nej orsaken att jag återvänder och fortsätter att lyssna på dem är att deras live-plattor är små under av gitarrock typ acid-rock. Gruppen är naturligtvis ”Quicksilver Messenger Service” som hade två utmärkta gitarrister i den jazzpåverkade Gary Duncan och framförallt den egocentriske John Cipollina. Quicksilver tillhörde den första generationen av band som kom fram i San Fransisco. Tillsammans med Grateful Dead, The Charlatans (som helt missade tåget) var Quicksilver det band som definierade psychedelia.

Bandet styrka var deras gitarrister och deras svaghet var att de inte skrev speciellt bra eget material och deras oförmåga att göra bra plattor. Quicksilvers långa instrumentala partier passade inte alls in i mallen för Capitol som de fick kontrakt med. Bandet hade heller inte stabiliteten som behövdes för att överleva ”summer of love” 1968.

Dino Valenti kom och gick i bandet. Gary Duncan tröttnade och med hans omfattande missbruk gjorde att han lämnade gruppen och ersattes av Nicky Hopkins och 1970 lämnade även Cipollina gruppen. Sedan gjordes flera försöka att återförena gruppen men magi var borta liksom kreativiteten.

Bandet finns än idag med Gary Duncan som frontfigur. John Cipollina avled på 1989 av en medfödd lugnsjukdom och har av Billboard utnämnts till nummer 32 på deras 100-lista över rockens främsta gitarrister. Han specialbyggda förstärkare och gitarrer har donerats till Rock & Roll Of Fames Museum.

San Fransisco, 1978

Gruppen i brist på material och säkerligen förkärlek till valde att spela och bygga sina improvisationer kring standardblueslåtar som Howlin´ Wolfs ”Smokestack Lightning”; Bo Diddleys ”Mona” och ”Who Do You Love”

Cipollina som var bandets centralfigur var en allt annat än mysig hippie. Han var ökänt för sin förkärlek till amfetamin och hagelgevär. Både dessa rekvisitan förde han med sig överallt. Cipollina hade inte heller något övers för Duncans jazzinfluerade gitarrspel vilket på sikt gjorde att när 1968 deras Happy Trails-LP kom som egentligen består av delvis två år gammalt konsertmaterial så var i praktiken bandet Quicksilvers storhetstid och kreativa period över.

Den som vill i alla fall upptäcka Quicksilver Messenger Service ska lyssna på några av dessa plattor:

Happy Trails (Capitol 1968)

Deras utan tvekan bästa officiella LP. Till stora delar inspelad redan 1966 på Fillmore West. Innehåller den berömda 26- minutersversionen av ”Who Do You Love”

Lost Gold And Silver (Collectors Music 1999)

Innehåller en tidigare inte utgiven konsert från 1968. I vissa delar bättre än Happy Trails faktiskt. Den bästa inspelningen av Gary Duncans ”Maiden Of The Cancer Moon”. Här finns den bästa versionen jag hört av ”Gold And Silver”.

Maiden Of The Cancer Moon (Psycho 1983)

Faktiskt ingen bootleg även om de få tillfällen som plattan dyker upp på nätet påstås det. Den gavs ut av det lilla bolaget Psycho som var en del av postorderfirman Funhouse i södra England. Tejperna kom direkt från Cipollina och hade hans tillstånd. Upplagan var dock under 1000 ex. Innehåller material som inte finns på annat håll.

Live at the Avalon 9^th September 1966

Live at The Avalon 28^th November 1966

Live at The Fillmore 4^th February 1967

Live at the Fillmore 6^th February 1967

Live at The Carousel 4^th April 1968 (Bear 2008)

Fem Cd med arkivmaterial från gruppens storhetstid. (Omslagen är så vidriga att man tror inte det är sant!)Ljudkvalitén varierar men väl värda att lyssna på. Ger en ganska bra bild av hur det lät på de klassiska spelställena Avalon och Fillmore under den här perioden.

Live in San José, 1966 (Groucho 1978)

Sedan finns det uppsjö med bootlegs. En del av dom är intressanta men mycket av materialet finns numera på Bear-plattorna men med väsentligt bättre ljud. Den enda kanske värd att leta efter är den här som det lilla semi-legala bolaget Groucho i Rom gav ut i 500 ex-upplaga. Troligen den första liveinspelningen med bandet. Saken var att i Italien var bootlegs inte bootlegs fram till 1980-talets början då inte Italien hade ratificerat de internationella upphovsrättsöverenskommelserna. Så länge plattan stannade i Italien vad den ingen bootleg.

Återkommer med en annan bortglömd akt vad det lider.

Text och foto : Ingemar E. L. Göransson

För tips om andra bra plattor (mitt val) se min privata hemsida (här och här).

Varför så tyst?

Från 14 decemberdemonstrationerna 2006 mot försämringarna av a-kassan

När skall regeringen ta ansvar för den katastrof som a-kassan blivit efter alla ändringar som regeringen och inte minst Sven Otto Littorin har ansvaret för. Och när ska facken ta ansvar för kampen mot högerns angrepp på löntagarna. Två frågor som är avgörande för hur framtiden skall gestalta sig.

I dagens Aftonblad berättas om Tony Magnusson som blev av med jobbet i april och fortfarande inte fått några pengar trots att han är kvalificerad. Han har fått låna av sin sjukpensionerande mamma och hoppas nu att hans pappa skall lyckas låna pengar så att han inte blir vräkt.

Tony är medlem i den statliga Alfa-kassan som har garanterat längst väntetid innan utbetalning, hela 16 veckor. De fackliga a-kassorna ligger på kring 2 månader. Helt oacceptabelt men den naturliga konsekvensen av regeringens politik.

Så inte nog med att a-kassan är usel och långt ifrån den inkomst- och omställningsförsäkring den skall vara utan det tar orimligt lång tid innan några pengar betalas ut.

Facken varnade för att det skulle bli så här, men Littorin och regeringen nonchalerade alla varningar och nu står vi med facit – människor som inte bara drabbas av arbetslöshet i krisen utan de blir utan ersättning p.g.a. långa handläggningstider som givetvis inte blir kortare av att arbetslösheten ökar dramatiskt i Reinfeldts bästa av världar.

Men vem bryr sig, de som har jobb känner sig hyfsat säkra och har fått kraftiga skattesänkningar (i vart fall om man är man och högavlönad)så varför bry sig om några 100.000 arbetslösa. Facken är märkligt tysta och mycket lite av protester mot högerpolitiken och högerpolitikens konsekvenser som hörs.

Under förra högerregeringen i början på 1990-talet organiserades demonstrationer och olika aktioner runt om i landet. Bildt fick inte en lugn stund men den här gången verkar lojheten och tystnaden har slagit sina klor i de flesta fackexpeditioner.

“dags att vakna ur

Törnrosasömnen – fackets

styrka är 1,5 miljoner

medlemmar”

Det är nog dags att vakna ur Törnrosasömnen innan det är försent. Allt förtroende till fackets förmåga att ta kamp mot högerns generalangrepp på löntagarna håller på att förbrukas. LO är tysta förutom en och annan pliktskyldig aktivitet men det görs inga medvetna försök att mobilisera fackets hundratusentals medlemmar till aktioner, demonstrationer, namninsamlingar och protester mot högerpolitiken trots att det här fackets styrka ligger – de 1,5 miljoner medlemmarna.

Likaså är opinionsbildningsarbetet sparsamt och detta trots att man har både argumenten och pengarna att kunna bedriva en effektiv och för att inte säga aggressiv agitation mot högerpolitiken. Det får inte vara som en ledande LO-personlighet svarade på frågan varför LO är så tyst; ”Vi får inte in våra debattartiklar i SvD och DN.” En förklaring som säger mer om den som uttryckte den än de pålitliga regeringsmegafonerna SvD och DN.

Tyvärr verkar det som om vårens turbulens kring LO:s ledning har lamslagit organisationen. Tyvärr verkar det vara så att vi får ställa vårt hopp till förbunden att ta upp kampen mot Reinfeldt och konsekvenserna av högerpolitiken oavsett om det handlar om nedmonterad a-kassa, förslag på försämrade rättigheter eller galopperande arbetslöshet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

På vilken fot….

Det kommer lika ofta opinionsundersökningar som regnskurar denna sommar. Man ska givetvis inte döma något kommande valresultat utifrån de olika eller likartade siffrorna men om jag vore socialdemokratisk valstrateg skulle jag bli allt mer orolig med tanke på trenderna som blir allt tydligare.

Det är uppenbart, det är väl i så fall positivt, att både centern och inte minst kristdemokraterna har uppenbara problem och båda partierna hänger på den berömda gärdsgården. Men att utifrån det tro att valet är en söndagspromenad vore ett stort misstag.

Detta av flera skäl. För det första det finns en uppenbar risk att båda eller något av de två Sverigedemokraterna och Piratpartiet kan komma in i riksdagen. Då kan de båda partierna var och en för sig eller ensamma bli det som säkrar Reinfeldts fortsatta maktutövande. De kan få sin önskeroll som kungamakare.

För socialdemokraterna kan man med välvilja tolka det faktum att vänsterpartiet är relativt stabila men på en för partiet normal nivå av valmanskåren. Detta medan miljöpartiet ökar trendmässigt och är nu starkare än på flera år.

“för varje vunnen

medelklassväljare i

storstäderna

tappar (S) två

arbetarväljare”

Men socialdemokraterna själva då? Trenden är tydlig, stödet minskar långsamt även om samarbetet med (VP) och (MP) kan bli det som säkrar valsegern 2010. Men en valseger med ett kaxigt miljöparti kan bli ett riktigt stort problem. När (S) sakta sjunker ner mot 30 % (än värre under) så är det ett bud på att partiet har problem i opinionen. Politiken uppfattas som otydligt och det eviga diskuterandet om att närma sig storstädernas medelklass gör att partiet tappar i sin naturliga klassmässiga väljarbas. För varje vunnen medelklassväljare i storstäderna tappar man två arbetarväljare till soffan eller än värre till Sverigedemokraterna.

Det här dilemmat har exempelvis den socialdemokratiska debattören och chefen för partiets tankesmedja Ann-Marie Lindgren pekat på. Jag vill påstå att detta är (S) största problem att partiet inte har en tydlig politisk profil; vilken fot (läs klass) ska man stå på eller för. Är det storstädernas välutbildade välmående medelklass eller arbetarna, de arbetslösa, invandrarnas och de missgynnades parti.

Så länge inte partiet kan bestämma sig kommer också bakåtmarschen fortsätta i opinionen med resultat att Reinfeldt vinner valet 2010 men kanske även 2014 och kanske t.o.m. 2018. Med andra ord gott om tid och politiskt utrymme att genomföra moderaternas och högerns thatcherinspirerade omdaning av Sverige.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Presskonferens med Göran Sarring

Bengt-Otto Ottosson – Göran Sarring och Robban Zetterberg

Jag gillar sommarteater. det är folkligt, det är oftast roligt och det är inte så pretentiöst som teater kan bli ibland.

Det man möts på presskonferensen är vatten eftersom den vattensjuka marken gör att betonggolvet släpper in vatten i stora mängder vilket det gör delar av teaterladan ät täckt av upp till en halv decimeter av vatten.

För tredje året i presenterar Göran Sarring och hans Norsholms Komediteater en pjäs av upplysningsmannen och pjäsförfattaren Ludvig Holberg. Valet för 2009 års produktion är den mindre kända ”Fransosen Hans Frandsen”. Som Göran Sarring påpekade på måndagens pressvisning är årets pjäs ett stycke med förvånansvärd aktualitet.

Handlingen i korthet handlar om den unge Hans Frandsen som återkommer till Köpenhamn efter att ha varit Paris under 15 veckor. Med har han nya idéer och vill introducera dessa, franskt mode och manér i den inskränkta Köpenhamnsmiljön.

Precis som alltid i Holbergs komedier så finns det motstånd mot förändringens vind och i detta fall är det Hans far och blivande svärfar. På frågan om varför välja just denna pjäs av Holberg svarade Göran Sarring.

Huvudrollsinnehaven Joel Almroth som fransosen

- Jag älskar den klassiska comedia de l´arte som Holberg i mycket representerar. Man skrattar med personerna inte åt dem.” Jean de fransoise ” som originalet heter har mycket att säga till dagens publik. Trots att den unge Hans kan uppfattas som löjlig så blir han den som man sympatiserar med när den förstockade omgivningen förfäras av alla nya tankar och idéer som huvudpersonens rollfigur står för.

- Jag vill inte “predika” för publiken, men gärna få den att fundera lite. Trots att pjäsen är nästan 300 år gammal så är den märkligt aktuell. De konservativa och bakåtsträvande gubbarna låter nästan som Sverigedemokrater i sin rädsla för “utländska” idéer, menar Sarring.

Sarring berättar också att biljettförsäljningen har gått väsentligt bättre i år med hittills 600-700 biljetter sålda vilket skall jämföras med förra årets totalpublik på 1600 personer. En stor av publiken kommer från Norsholms omgivning som alltmer upplever att Norsholms Komediteater är deras teater.

Premiär blir på torsdag den 23 juli och det blir 18 föreställningar under tre veckor fram till den 15 augusti då årets säsong är över. Därefter det är dags för båtklubben i Norsholm att få tillbaka sig båtskjul.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Veckans foto: vecka 30

Foto: Ingemar E. L. Göransson ©

Tallinn, Estland i regnväder

Det allmänna rättsmedvetandet

När SEKO:s s-föreningar i Östergötland för över tio år sedan tog initiativet till att vårt partidistrikt skrev ett kriminalpolitiskt program möttes det även av partivänner med skepsis. Min arbetarekommuns ordförande vid den tiden undrade surt om vi ville införa dödsstraff. Men mycket har hänt sedan dess men en sak har inte förändrats. Lagstiftningen och tillämpningen av lagstiftningen ligger inte i linje med det allmänna rättsmedvetandet.

En rysk revolutionär på 1910-talet sa en gång att vi har slängt ut tsarbyråkratin och kan förlita oss på att arbetarklassens rättsmedvetande säkrar att domstolarna fungerar men byråkraterna som vi slängde ut genom dörren kommer tillbaka in genom fönstren och bakdörren.

Nu blev det varken rättvisa eller fungerande rättsväsenden i Ryssland eller Sovjetunion delvis pga. byråkratins comeback. Stalin såg till att bygga upp en gigantisk byråkratisk statsapparat där byråkratin blev allenarådande.

Rättsmedvetande är det som avgör om människor har respekt för lagstiftningen och om den kan anses vara rimlig. Vi har sett hur klåfingriga meningslösa lagar förfaller genom att de inte tillämpas eller hur brott avkriminaliseras eftersom den juridiska apparaten inte klarar sin uppgift.

Det senaste och säkerligen inte sista fallet där juridiken, den juridiska apparaten och rättsmedvetandet krockar på ett sätt som drabbar enskilda och upprör människor på ett sätt som måste ses som i allt elände positivt.

När en 14-årig flicka tar sitt liv och när en vuxen som hon är i beroendeställning till inte lagförs för att sedan få sitt straff minimerat så strider det mot det allmänna rättsmedvetandet. Jag, du och tusentals personer blir förbannade och till och med går ut i demonstrationer som i Jönköping när den 42-årige gärningsmannen kommer undan med en halverad dom så är det byråkratin som har talat i hovrättens dom. Oftast är det så här. Hovrätten halverar eller frikänner vad tingsrätten dömt till med hänvisning till märkliga tolkningar av lagens bokstav. Orsaken är troligtvis att nämndemännen som sitt i tingsrätten omfattar i högre grad vad vi kan kalla det allmänna rättsmedvetandet än de juridiska byråkraterna i högre instanser.

 

“det finns en

konfliktyta mellan

det allmänna

rättsmedvetandet

och juridikens

paragrafryttare”

 

När en bekant till mig vars dotter blev utsatt för sexuella övergrepp så utredde inte ens polisen fallet. Detta trots att flickan inte ens var 13 år och gärningsmannen över 20 år. Det som är självklart för de flesta läggs i högen av outredda handlingar med hänvisning till att ord står mot ord. Flickan har mått uselt givetvis medan gärningsmannen kan flina och lipa åt lagen.

Det finns uppenbarligen en konfliktyta mellan det allmänna rättsmedvetandet, dvs. vad du och jag tycker är rätt och fel och vad juridikens byråkratiska paragrafryttare tolkar. Det innebär på sikt också att respekten från allmänheten minskar och undergrävs.

Om ett samhälle skall kunna kalla sig civiliserat måste det finnas ett stöd för lagen och lagstiftningens tolkning. Det får inte vara så att det blir en situation där lagstiftning är en sak och lagens tolkning blir en annan. I det läget är respekten för lagstiftningen mycket illa ute och därmed också blir demokratin utsatt för fara. Varje hovrättsdom där gärningsmän som begått uppenbara och avskyvärda brott frikänns eller får närmast en klapp på axeln blir ett argument för mörkerkrafter med helt annan juridisk och samhällig dagordning än demokrati.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Allt hårdare strid om maktbalansen på arbetsmarknaden

Arbetsgivarnas och deras megafoner på de borgerliga tidningarnas ledarsidor fortsätter sin kampanj mot LAS, fackliga rättigheter och likt tjuven ropar ta fast tjuven när det gäller att förklara varför ungdomsarbetslösheten är större i Sverige än på många andra håll i Europa.

Att Sverige inte har den typ av låglönearbetsmarknad eller den struktur som arbetsmarknaden har i ex. vissa delar av Sydeuropa eller i de anglo-saxiska länderna är ett faktum men att påstå att det beror på en rigid LAS, för höga ingångslöner eller annat som facket görs ansvarigt för är en oärlig kampanjpolitik med ett helt annat syfte än ungdomars besvärliga situation på arbetsmarknaden.

Ungdomsarbetslösheten är inget nytt fenomen. Den fanns redan som ett problem när jag kom ut på arbetsmarknaden kring 1970. Redan då skyllde man problemen på facket trots att det varken fanns LAS eller ”för höga ingångslöner”.

Den som nu har fått klä skott är Ylva Thörn, Kommunals ordförande, som tydligt i veckan sa som en kommentar till Svenskt Näringslivs papegojrapport om ungdomsarbetsmarknaden där chefsekonomen Stefan Fölster på samma papegojaktiga sätt upprepa den inlärda läxan; för höga ingångslöner, för mycket anställningsskydd och bristen på lärlingsutbildning till praktiska jobb.

Den lokala djupblå Östgöta Correspondenten gick till och med så långt att man utbrister ”Thörn är farlig för de unga”. En i sanning respektfull kommentar till ett uttalande från ett av de största LO-förbunden.

Om vi ska bena ut problematiken kan vi börja med LAS. Den är dispositiv, vilket Niclas Ericsson, Correns ledarskribent, blundar för precis som vanligt må jag tillägga. Dvs. vid en nedskärning eller uppsägningar finns det ingen automatik att senast anställd skall gå först – det avgörs i lokala förhandlingar. Observera senast anställd, man kan fundera på om det alltid finns ett likhetstecken mellan senast anställd och yngst vilket högerns megafoner och SN försöker påskina.

Vidare påstår Ericsson att det inte går att bli av med det oprövade kortet. Man kan undra hur korkade arbetsgivare då är om de inte kan bedöma efter 6 månaders provanställning om en nyanställd klarar sitt jobb eller har rätt kompetens. Det är nog snarast att arbetsgivarna vill ensidigt bestämma, dvs. bakvägen återinföra den förhatliga §32; fritt leda och fördela; fritt anställa och avskeda. Dvs.; talet om LAS är inget annat än ett gnäll över att makten till viss del är delad idag genom LAS.

“Arbetsgivarna och högern

vill återinföra § 32”

För höga ingångslöner är ju en sanning med modifikation. Under 18 år är lönerna kring bara 60% av en vuxens lön, dvs. över 18 år. Detta pga. parterna räknar med att de som har dessa löner går i huvudsak skolan. Över 18 år så är löneskillnaderna mellan ingång och slutlön inte alls så liten som arbetsgivarna och Ericsson vill göra gällande utan det är snarast så att de ljuva tu vill öka skillnaderna väsentligt och skapa en press nedåt på allas löner.

Det tredje postulatet i arbetsgivarnas och högerns predikan är att det är saknas lärlingsutbildningar inom praktiska yrken. Det är bara en sanning med relativt sant innehåll. Verkligheten är att inom de flesta praktiska yrken finns ett ganska stort innehåll av lärlingsutbildning men saken är att det föregås på utbildningarna inom gymnasieskolan. Det är ju inte så att bilmekar, elektriker, snickare, undersköterskor, flygmekaniker, frisörer osv. lär sig sina yrken rent teoretiskt.

Ett skäl till att det sker inom gymnasieskolan är ju att arbetsgivarna själva inte har klarat av att försörja utbildningsväsendet med lärlingsplatser. Det är nog snarast att vad SN och Ericsson vill egentligen är att skapa en situation där nyutbildade arbetare skall hamna helt i händerna på arbetsgivarnas goda vilja och tvingas att fungera som lönepressande billig arbetskraft.

Ytterligare en ingrediens i kompotten av Thatcherinspirerad politik är att SN och högern vill omöjliggöra för arbetskraft med deras yrkesutbildning inte skall kunna gå vidare i utbildningssystemet utan stängas in i sitt en gång valda yrke. Detta genom att man tar bort kraven i gymnasieskolans praktiska program på full behörighet i kärnämnena vilket omöjliggör en ev. fortsatt högre utbildning någon gång i framtiden. Även detta får då en lönenedpressande effekt.

Ericsson påstår att Sverige har byggt upp ett moment 22 på arbetsmarknaden. Det är nog snarast så att det pågår en strid om framtidens maktfördelning mellan arbete och kapital. Där har SN och Ericsson mycket tydligt vald sida för kapitalets intressen även om de långsiktigt är till nackdel för Sverige och svensk tillväxt och utveckling.

Så, Ylva Thörn har alla skäl i världen att tydligt och klart tacka nej till en svensk låglönearbetsmarknad. Den är inte bra för varken löntagarna eller landet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Politisk rötmånad

BAE Hägglunds i Örnsköldsvik var den ende tillverkare som klarade försvarets krav på de nya militärfordonen som skulle uppköpas.

Ordern gick dock till ett sämre alternativ.Fordonen tillverkade av Patria i Finland favoriserades istället och det trots att de var klart sämre och mötte inte försvarets behov. Resultat; flera hundra jobb bort i Örnsköldsvik. Orsaken verkar hänga samman med den nya strategi som en Leif Nylander hade tagit fram för upphandling av försvarsmaterial; inget som var under utveckling skall köpas av försvaret.

Intressant för konsekvensen av detta blir att Sverige kommer i framtiden bli hänvisad till att köpa NATO-producerat material, dvs. Sverige kommer inte att ta fram eget försvarsmaterial utan bli hårdare knutet för att inte säga beroende av NATO för att kunna försvara sig vid en kris.

Alltså vi förs närmare NATO och allt längre ifrån en verklig alliansfrihet med den upphandlingspolitiken som Leif Nylander, chef för materialproduktionen vid Försvarsmakten. Och är det inte en svindlande tanke att regeringens försvarspolitik stämmer väl överens med att vi skal bli ett NATO-land bland andra och därmed mer beroende av i slutänden USA:s välvilja när det gäller materialanskaffning.

Man kan också göra ytterligare en intressant iakttagelse. När näringsminister Olofsson dissar fordonsindustrin så gör Försvarsmakten (läs försvarsdepartementet) detsamma när det gäller försvarsindustrin. Regeringen låter jobben försvinna ut ur landet eller ut i intet och kvar blir en väl kvalificerad arbetskraft som hänvisas till servicejobb istället för kvalificerad industriproduktion.

En rötmånadshistoria; nej tyvärr inte utan enbart den reinfeldtska politikens konsekvenser.

Skånska Dagbladet är en dagstidning med långa anor. Igår hade den en ledare som uppmärksammades på sina ställen bland annat av några socialdemokratiska bloggare. Ledaren var värd att uppmärksamma. Inte för att den var synnerligen välskriven utan för dess politiska budskap.

”Att öka invandringen till EU innebär med automatik ännu snabbare växande arbetslöshet och hårdare påfrestningar på välfärdssystemen.” (….) EU kan inte med en generös invandrings- och asylpolitik lösa fattigdomsproblem i Afrika och andra världsdelar.” (…..) Men någon öppenhet för massinvandring till EU är inte realistisk vare sig ekonomisk eller fysiskt, när en rad länder och storstäder i dag präglas av överbefolkning och havererad integrationspolitik. Öppnare gränser leder direkt till socialbyråerna.” (Se länk.)

Uppenbarligen finns det för många Sverigedemokrater i Skåne. Än mer det är inte en SD-tidning som har skrivet detta utan den garanterat centerpartiska Skånskan som därmed fullföljer 1930 och 40-talens bruna tradition. Inte heller har den annars så pratsamma Maud Olofsson sagt så mycket som ett knyst emot sin egen partifärgade tidning. Med andra ord det som är i påse har varit i säck.

En rötmånadshistoria; nej tyvärr inte utan enbart den reinfeldtska politikens konsekvenser.

Svininfluensan oroar uppenbarlig folk. Min svärmor är hur orolig som helst. Man kan tro att det är digerdöden som är på väg. Men att folk kommer att bli sjuka är inget tu tal om.

Vi som upplevde Hong-Kongen 1968 vet att det kommer att bli tomt på skolor och på arbetsplatser. Samhällsekonomiskt är det naturligtvis självklart bättre att alla som kan blir vaccinerade för att undvika att människor som tycker det blir en för stor ekonomisk belastning at betala för hela familjen kanske upp till 300 kr per person och dos som det talas om.

Nu är det tuppfäktning om vem skall pröjsa. Självklart kommer de som har gott om stålar att fixa det här själva. Som vanligt höll jag på att säga men ur samhällsperspektivet är det bättre för samhället och individerna att samhället organiserar och betalar kalaset – allt för att begränsa smittospridningen.

Trycket är stort men fortfarande står den alltmer gudalike (i sina egna ögon) landsfadern Reinfeldt emot alla propåer av detta slag.

En rötmånadshistoria; nej tyvärr inte utan enbart den reinfeldtska politikens konsekvenser.

En rötmånadshistoria kan vara osannolik men tyvärr varken regeringens nedmontering av industrin, Skånskans bruna ledare eller hanteringen av influensaepidemin en rötmånadshistoria utan en högst självklar konsekvens av en regering som ser marknaden före politiken; korsiktiga vinstintressen före samhällsnytta och skattesänkningar före folkhälsan.

Tyvärr hela Reinfeldts politik skulle kunna vara en rötmånadshistoria m en den är en högst reell verklighet – tyvärr för svenska folket; tyvärr för jobben; tyvärr för motståndet mot främlingsfientlighet och tyvärr för var och ens hälsa.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Läs en bok – det är sommar!

Sommartid – lästid. Så är det nog. När vi har semester så finns chansen att ge sig på de där böckerna som har blivit liggande (i vissa fall i flera år). Vi har helt plötsligt mycket mer tid att läsa mellan utflykter, bad och vad annat man får för sig att göra under de ynka semesterveckorna.

De nedan nämnda böckerna är sådana som antingen har legat där på skrivbordet och blängt eller åkt in i bokhyllan utan att bli lästa förrän sommaren kom – sommartid m.a.o. lästid.

      

Barbara W. Tuchman ”En fjärran spegel – Det stormiga 1300-talet (Atlantis 1978)

En absolut makalös och himlastormande beskrivning av medeltidens historia med utgångstid från 1300-talet med dess hundraårskrig mellan England och Frankrike. Historien speglas utifrån en verklig person; baron Enguerand de Coucy. Tuchmans berättelse av det stormiga, grymma och blodiga århundradet är också en berättelse om kulturell utveckling och bondeuppror och slitningar inom kyrkan.

Felipe Fernandez-Armesto ”Millennium – De senaste tusen årens historia” (Forum 1995)

En totalt annorlunda historiebok där tyngdpunkten ligger utifrån ett globalt civilisationsbegrepp. Ett kaledioskop som tar oss till Japan, Afrika och bland andra Maya-indianerna. En bok som sätter Europas egocentriska världsbild ett ett nytt perspektiv som inte alltid är smickrande för Europas självbild.

August Strindberg ”Det nya riket” (Bonniers 1974)

När Det nya riket kom ut 1882 var det en skandal som omskakade överheten. Strindbergs satir över den tidens medelklass och överhöghet skar som en kniv genom smör och gjorde Strindberg än mer till den av kyrkan, penningpåsen och kungen avskydd rabulist. En än idag högst träffsäker satir som läses med stor behållning.

Red. Harry Järv ”Strindbergsfejden” Del 1 & 2 (Cavefors 1969)

Om Det nya riket var ett mästerstycke i satir så är att läsa texterna från den berömda Strindbergsfejden en upplevelse som är förankrad i en svensk politisk verklighet där Strindberg med vad det led stöd från arbetarrörelsen och radikala krafter intellektuellt gjorde rent ut sagt skit av den tidens uppblåsta höger till synes utifrån en litterär fejd men slaget kom att stå mellan nationalism kontra internationalism; konservatism kontra demokrati; höger kontra vänster. Strinbergsfejden likt Det nya riket har speglingar i dagens Sverige vilket gör Strindbergsfejden till en läsupplevelse än idag nästan 100 år senare.

H. G. Wells ”Funderingar över skodon” (Tiden 1915; 1000 ex 1969)

En av Wells mest okända böcker. Wells som är mest känd för sina science-fictionromaner som Världarnas krig var en övertygad socialist och i den här lilla skriften (bara på 60-sidor och i fickformat) klargör varför han anser socialismen är inte bara önskvärd utan också nödvändig. Den lilla boken är inte bara otroligt kvick utan också en av de bästa agitationsskrifter jag läst. Wells drar en stenhård logik från nödvändigheten att ha bra skor till förnuftet med en socialistisk samhällsorganisation.

Willy Brandt ”Att ta parti för friheten” (Nordstedts 1983)

De legendariske tyske socialdemokratiske kanslerns berättelse om hur nazisterna kunde ta makten medan arbetarrörelsen var upptagen mest med sig själv och sin oförmåga att förstå hotet från de bruna horderna av gapiga nazister. Brandts bok är den bästa och mest öppna kritik av den egna rörelsens oförmåga som hade sin grund i att man underskattade och inte förstod vad nazismen hade för stöd inom medelklassen i Tyskland. Välskriven och fascinerande historielektion.

Josefin Brink m.fl. ”Sälj hela skiten” (Ordfront 2009)

En rasande uppgörelse med den ideologi som använder privatiseringspolitiken för att rasera välfärden. Författarna visar med all tydlighet att privatiseringarna, utförsäljningar och konkurrensutsättningar är en tydlig strategi för att omvandla Sverige till en borgerlig marknadsplats där allt är till salu och allt går att köpa. Ett samhälle där pengar inte behov avgör allas framtid. Vad jag förstår kommer ABF på sina ställen organisera studiecirklar kring boken. Egentligen borde varenda facklig och politiskt aktiv inom arbetarrörelsen läsa denna bok. Ta fasen om de inte borde avkrävas att de gör det. Boken är ett bra exempel på det jag kallar svensk thatcherism och vad den leder till.

Se även mina föreläsning om Thatcherismen och Reinfeldt.

Som sagt några böcker värda att stifta bekantskap med. Och varför inte nu under sommaren 2009.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Ännu en framgång för regeringens kulturpolitik

Även i dagens upplaga av DN rapporteras om stora framgångar för regeringen Reinfeldts kulturpolitik. Ytterligare en privilegierad grupp latoxar förlorar sin gratisbiljett till kulturen.

Det är de s.k. vägbiblioteken som nu inte längre kommer att få behålla sina ohemula subventioner för att illitterata kockar, hamburgervändare och lastbilschaufförer ska på oss skattebetalares bekostnad kunna lyssna på ljudböcker eller gratisläsa diverse böcker.

Självklart skall inte dessa obildade grupper och individer snylta på oss hederliga hårt arbetande människor. På jobbet ska de jobba och inte roa sig för hur skall de se ut om vi högt utbildade akademiker eller tjänstemän i staten satt och läste Homeros när vi ska sköta vårt arbete. Det vore något det.

Nu har de kroniskt gnällande fackföreningarna beklagat sig att staten, dvs skattebetalarna, inte längre kommer att försörja deras intresse för lättviktig kiosklitteratur. Något annat är det givetvis inte frågan om.

Nu har de startat facebookgrupp för att protestera mot statsministern Reinfeldts och kulturministerns tydliga politik. Det må de göra men det har de inget för. Vänstersocialistiska Arvid Falk ondgör sig också över regeringens kloka och framgångsrika politik för den som vill ta del av hans tarvliga argument som inte står August Strindberg efter i låg kulturell nivå.

Vi inom de bildade klasserna kommer att se till att den socialistiska kulturpolitiken inte får någon möjlighet att återvända i ny skepnad 2010. Kort sagt, ytterligare en framgång för en borgerlig kulturpolitik – det är så att man nästan når nirvana när man får uppleva hur packet sätts på plats.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Foto: Christoffer Göransson

Reinfeldts politik är konsekvent men ingen väg för arbetarrörelsen att närma sig

Infrastrukturminister Åsa Torstensson vill fortsätta den politik som innebär att statlig verksamhet skall bolagiseras, konkurrensutsättas och, slutligen, privatiseras. Hon möts av en stark kritik från olika håll när det gäller Banverket men även när det gäller sina avsikter med Svensk Bilprovning. En kritik som man kan uppfatta som om Torstenssons politik gör debut i svensk politisk mylla. En villfarelse i så fall vill jag påstå, utan det är snarare att Torstenssons politik är en konsekvens av den politik som har varit comme-il-faut under snart 20 år i svensk politisk praktik.

När det svenska bankväsendet blev avreglerat eller när friskolorna, sjukvården eller Posten, energin Televerket och andra verksamheter som var statliga eller på annat sätt politiskt styrda blev bolagiserade, avknoppade eller privatiserade så var det i grunden samma politiska tankevärld som när Banverket skall bolagiseras, Apoteken privatiseras eller Bilbesiktningen konkurrensutsättas.

Den politiska ideologin bakom är i grunden inspirerad och påverkad av Chicagoskolans Milton Friedman, filosofiska tankar från Robert Nozick eller Ayn Rand. Det finns en politisk gemensamhet med så olika politiker som Augusto Pinochet, Ronald Reagan och Margaret Thatcher och vår egen Fredrik Reinfeldt. Men inte heller socialdemokrater som 1990-talets ledarskap går helt opåverkade av marknadsövertro och misstro på politikens möjligheter.

När Margaret Thatcher för 30 år sedan blev premiärminister i Storbritannien var det med ett uttalat mål att ersätta välfärdsstaten med en starkt begränsad stat där marknaden skulle styra - inte politiken. För att lyckas var det nödvändigt med stora förändringar inte bara i politiken utan också i britternas syn på sig själva och sitt samhälle. Thatcher lyckades med sin strategi och resultatet ser vi idag i ett samhälle med stora klyftor mellan de som har jobb och de som inte har det; mellan invandrare, kortutbildade och den självgoda medelklassen. Man skulle t.o.m. kunna säga att Thatchers politik var medelklassens revansch på arbetarrörelsen. Medelklassens politiska och ekonomiska kontrarevolution.

Thatcher hade några grundbultar i sin politik; avregleringar, privatiseringar, försvagning av fackföreningarna, mindre politiska och mer marknadslösningar på olika samhällsproblem, ökad lönespridning och inte minst som konsekvens; en svagare demokrati med väsentligt kortare räckvidd.

Thatcherismen är ett åskådligt exempel på hur den nyliberala politiska revolten i lyckats att föreverkliga nattväktarstaten på ett sätt som dess ideologiska fader Edmund Burke bara kunde drömma om på 1700-talet. Samma politiska strömning har fått olika skepnader i olika länder beroende på omständigheterna. I Chile innebar det diktatur, tortyr och slakt. I Reagans USA fick de starka ekonomiska krafterna styra fritt och i USA under Bush innebar det att krig blev marknadslösningen. I Sverige sker omdaningen på ett mycket mer civiliserat sätt men resultatet blir likvärdigt; välfärdsstaten förändras till ett välståndssamhälle för de privilegierade där medelklassen ger sig själv sin enligt eget tycke rätta plats i samhällets mitt.

En adekvat beskrivning av Thatcherism ger den brittiske politiske journalisten Martin Jacques i ”The Politics Of Thatcherism” (London 1983):

”Thatcherismens karaktär är komplex. Två tydliga element kan dock pekas ut. För det första en stark betoning på utan tvekan traditionell småborgerlig ideologi – marknadens fördelar, konkurrens, elitism, individuella initiativ, det skadliga med statligt engagemang och byråkrati (statsförvaltning). På ett sätt representerar den en återgång till pre-1950-talets Tory-politik: den är också ett uttalat försök att rulla tillbaka kollektivismen som är förbunden med arbetarrörelsens framgångar. I en period av recession (kanske framför allt i dess tidigare skede), slår dessa traditionella dygders värde an – och har sannerligen slaget – en ton hos de traditionella väljargrupperna som har Torys stöd. För det andra, Thatcherismen har framgångsrikt försökt att organisera olika krafter som ingår i motståndet - motstånd mot fackföreningsaktivism, nationella ambitioner, tolerans, feminism - till fördel för en i allt väsentligt regressiv och konservativ lösning i frågor som auktoritet, lag och ordning, patriotism, nationell enighet, familjen och individuell frihet.

Thatcherismen söker omstöpa industrin genom att släppa marknadskrafterna fria och dramatiskt dra ner statens ekonomiska aktiviteter. (….) Den söker att rulla tillbaka de strukturella framgångarna arbetar – och demokratiska rörelserna och, samtidigt, kopplat med sammanhållen populistisk-baserad ideologisk och ideologisk offensiv för att underminera arbetarklassens motstånd. Thatcherismen kombinerar en nyliberal ekonomisk strategi med reaktionär och auktoritär populism. (……) Den söker att lösa krisen och dödläget genom att mobilisera en re-organiserad, utvidgad och lättrörlig social bas av medelklassen, egenanställda och arbetarklassen tillsammans med nyckelgrupper inom storkapitalet.” (sid 53 – 54; min översättning)

Läsaren får ursäkta det något omfångsrika citatet, inte bara beskriver Martin Jacques thatcherismen på ett glasklart sätt utan också Reinfeldts politiska strategi. Inte för att han är synsk utan för att det är i grunden samma politiska ideologi och samma politiska strategi. När infrastrukturminister Åsa Torstensson släpper in privata aktörer på de lönsamma bandelarna av SJ, bolagiserar Banverket och säljer ut Svensk Bilprovningen är det inget uppseendeväckande utan snarare en beundransvärd konsekvent politik där marknadsdogmatism och övertro på marknadslösningar är ryggraden.

Torstensson och den övriga s.k. alliansen är Thatcher på svensk mark och i svensk politisk mylla. När Apoteket och Vin & Sprit säljs så är det enbart ett resultat av samma konsekventa politik som har dominerat världspolitiken sedan 1970-talets slut men i inhemsk tappning.

Vad som är uppseendeväckande är att arbetarrörelsen inte fullt ut ser att det är kejsarens nya kläder och att arbetarrörelsen ser varje politisk förslag från högerregeringen som en isolerad politisk företeelse utan att observera linjen och konsekvensen. Därmed lyckas man inte heller genomskåda den thatcherinspirerade strategin som regeringen Reinfeldt följer med benhård konsekvens trots retoriken man presterar från Rosenbad.

Sedan 1990-talets politik som var en icke-politik av marknadsliberalismens påverkade ekonomiska åtgärder som skulle rädda välfärden. Allt gick väl så länge marknaden fungerade vilken den har tendens att göra i högkonjunktur. När lågkonjunkturen och krisen slår till ser vi resultatet. Fyrdubblad arbetslöshet, 100-tusentals utanför de sociala skyddsnäten; dramatiskt ökad ungdomsarbetslöshet och en allt aggressivare arbetsgivarfront som söker att slutgiltigt förändra maktbalansen på arbetsmarknaden.

Arbetarrörelsen måste för att vända utvecklingen åter ge politiken dess roll som samhällsförändrande verktyg. Det innebär att man måste alltid ställa sig frågan vad som är önskvärt inte vad som för ögonblicket är möjligt.

Arbetarrörelsen måste återvinna sitt självförtroende och övertygelsen om politiken som samhällsförändrande verktyg. Man måste göra upp med sina misstag och återvinna sin grundläggande ideologi; drömmen om ett rättvist samhälle för alla och inte bara för en elit vilket är medelklassens och högerns grundläggande värdering. Vi behöver välfärdsstaten för att ge ge alla människor en trygg framtid och den finns ingen annan övertygande kraft än arbetarrörelsen som kan skapa. Vad arbetarrörelsen är minst av allt behov av är en rättning mitten för varje medelklassväljare man till äventyrs vinner innebär två naturliga s-väljare som stannar på soffan med en känsla av ingen naturlig politisk hemortsadress.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Framgång för regeringens kulturpolitik

I DN idag meddelas att besökssiffrorna på de statliga museerna har minskat rejält sedan regeringen i sin vishet beslutade att ta bort den fria entrén till sagda museer. En framgång med andra ord som visar att en framsynt politik håller den okunniga populasen från kulturinstutionerna.

Visst är det en befrielse för medelklassens intellektuella att slippa trängas med arbetarfamiljer från förorterna på konstmuseer och andra institutioner satta att vårda kulturarvet. Särskilt glädjande är att ungdomarna nu håller sig borta från samma kunskapsvårdande hus. Eftersom de obildade klasserna i alla fall inte förstår eller kan ta åt sig kunskapen och den kulturella fernissan så framstår det som en framgång att de har på detta enkla sätt hålls borta från kulturens högborgar.

Än en gång har alltså regeringen Reinfeldt visat att dess politik att begränsa de lägre klasserna från samhällsinflytande når framgångar. Det finns all anledning för medelklassen och bildade människor att sända en tacksamhetens tanke till Reinfeldt för hans framsynthet.

Text & foto: Ingemar E. L. Göransson

En hög med CD

När jag i veckan var i Tallinn så slog det mig att det fanns inga skivaffärer i halvmiljonstaden Tallinn. Det enda ställe jag kunde hitta plattor var på båten som hade den goda smaken att sälja till verkligt låga priser utgångna Cd från Atlantic och andra souletiketter.

Hur som helst det är en stor skillnad mot hur det det såg ut bara för några år sedan skivaffärer är ett snart försvunnet fenomen ersatt av internet och nedladdning.

Det viktigaste är ju faktiskt inte distributionsformen utan musiken i sig. Dagens samling recensioner består av främst svart soul och blues med tillägg av en självdestruktiv romantiker vars liv tog slut på tok för snabbt.

Atlantic Unearthed: Soul Brothers (Atlantic CD 2006)

En platta jag hade totalt missat med 16 små “gems” från Atlantic mellan 1967 – 1973. alla tidigare outgivna och i något fall förpassade till någon 45:a-baksida. Här excellerar Wilson Pickett i “Can´t Stop A Man In Love”; Darrell Banks, James Carr och Otis Clay samt R.B. Greaves visar var skåpet skall stå i Stax-studion.

Ray Charles “What´d I Say” (Atlantic LP 1959 – CD 1999)

Ray Charles är ett av musikhistoriens stora genier. han lyckades stå med en fot i jazzens värld, en fot i R&B och gospel och en fot även i middle-of-the-road samtidigt som han gjorde med stor ackuratess country-musik med stor äkthet. Charles var en enormt talangfull musiker med lika stora personliga problem (se den fantastiska filmen “Ray”). “What´d I Say”-LP:n blev en enorm succé och öppnade för 1960-talets svarta musikexplosion. utan den skulle Tamla-Motown aldrig ha lyckats bryta ner den vita rasmuren. Inte heller skulle Atlantic med sina Stax och Volt-etiketter lyckats med samma crossover. “What´d I Say” som murbräcka kan aldrig underskattas.

Muddy Waters Live/Fillmore Auditorium, San Fransisco, CA 1966 (Geffen CD 2009)

Wolfang´s Vault är ett jättearkiv med live-musik som streamas på internet. Nu börjar en del av dessa konserter, många från Fillmore East och West komma ut på CD genom att Geffen har lyckats få rättigheterna. Muddy Waters gjorde flera konserter på Fillmore under 3 dagar i november 1966. De här inspelningarna hör utan tvivel till de bästa som Waters gjorde vad det gäller live. De är lika autentiska som “Live At Newport” 1960 och nästan lika svettiga´som “Muddy “Mississippi” Waters Live” från 1979.

Otis Redding The Great Otis Redding Sings Soul Ballads (Volt LP 1965/CD 1999)

Otis Reddings andra LP som helt består av det som Redding var bäst på – soul ballader. Den börjar starkt med “That´s How Strong My Love Is” och slutar lika övertygande med “Mr. Pitiful” och däremellan radas den ena efter den andra underbara balladen av soul-musikens främste balladtolkare. För Redding var bäst på dessa tårdrypande själfulla och deprimerande sånger om misslyckad och obesvarad kärlek. När han gav sig på låtar som “Satisfaction” blev det inte lika bra det passade inte hans röst eller kynne lika väl som exempelvisThe Impressions klassiska “For Your Precious Love” som även den finns på plattan.

Michael Bloomfield with Nick Gravenites and friends “Live At Bill Graham´s Fillmore West 1969”(Columbia LP 1969/CD Raven 2009)

Jag höll på att säga äntligen! Jag har väntat i åratal på att denna pärla skulle få CD-form. LP:n kom och blev obemärkt 1969 då den kom under namnet “Live at the Bill Graham´s Fillmore West”. Man fick läsa det finstilta för att förstå att det var Bloomfield och Gravenites och deras kompisar som var bandet och Taj Mahal och andra var gäster. Jag skrev om Bloomfield tidigare och konstaterade då att alla världens Clapton, Page och andra s.k. gitarrhjältar kan slänga sig i väggen för mästaren var denna plågade gitarrist som hanterade elgitarren på ett sätt som de bara kunde drömma om. Med på CD:n finns den mästerliga “Blues On Westside” där Mike Bloomfield visar upp varför han var den störste av dem alla.

Tim Buckley Tim Buckley/Goodbye and Hello (Elektra LP 1966-67/CD 2001)

1960-talet hade ett antal poeter som satte sina texter till musik och gav ut ett antal många gånger ouppmärksammade LP. Det var Tim Hardin, det var Phil Ochs och det var inte minst den självdestruktive Tim Buckley. Hans första Lp kom ut dagen efter hans mer kände son föddes; Jeff Buckley. Tim Buckley var en imponerande men deprimerande poet. Tyvärr slutade hans liv på tok för tidigt; redan 1975. Omslagets leende unge man var bara en fasad för bakom fanns mörka moln och spöken som präglade Buckleys korta liv. Med på den första plattan finns kanske den vackraste kärlekssången från det sena 60-talet; “Song Slowly Song”.

Text: Ingemar E. L. Göransson